EU behöver fler, inte färre, liberala instinkter

Den europeiska gemenskapen, alla brister, halvsanningar och bestående svagheter till trots, är mer hopp och lösning, än hot och problem. Den bör utvecklas, inte undermineras. Den står för något vi skulle sakna svårt om det försvann. Den bör ges fler, inte färre, liberala instinkter i beslutande forum. Lördagskrönika inför Europaparlamentsvalet.

**************************

”Europa”, säger polske domaren Waldemar Zurek i en intervju med Süddetusche Zeitung ett par dagar före valet till Europaparlamentet, ”är vårt sista hopp”.

Låt de orden sjunka in, som en påminnelse även för den underligt självupptagna och ihåliga svenska valrörelsen. Så ser bakgrunden ut mot vilken årets Europaparlamentsval utspelar sig.

Zurek, som i sin ungdom på 1980-talet stöttade de polska gruvarbetarnas kamp mot kommunistregimen och hjälpte till att smuggla förbjudna tidningar åt motståndsrörelsen, är en av de ledande jurister i Polen som de senaste åren protesterat mot den högerkonservativa regeringens tilltagande attacker på det oberoende rättsväsendet.

”Jag kunde inte drömma om”, utbrister han i reportaget, ”att vi tre decennier efter kommunistregimens slut återigen skulle behöva kämpa för vår frihet och våra rättigheter”.

Nu framstår åtgärder inom ramen för EU:s institutioner och regelverk som ett sista halmstrå för att rädda det fria rättsväsendet i Polen. I Ungern under Viktor Orbáns regering pågår en liknande utveckling i statsauktoritär riktning, med udden riktad mot minoriteter och fria institutioner, där de som drabbas också vädjar till EU om hjälp och stöd. Även i andra medlemsländer är tendenserna oroväckande.

Det europeiska samarbetets principer och institutioner, med fred, liberal demokrati, medborgerliga rättigheter, social marknadsekonomi, handel, språklig och kulturell mångfald och fri rörlighet som ett slags utgångspunkter, sätts nu på svåra prov. Vad betyder fina ord och grundläggande stadgar när det blir allvar av?

Inte på alla områden lever EU upp till sina egna dokument. Regelbundet fattas beslut som går åt fel håll, även ur ett humanitärt och demokratiskt perspektiv. Toppmöten och lagstiftningsprocesser kan sluta i hiskeliga felgrepp.

En maktkritisk hållning får inte göra halt vid EU. Den här ledarsidan har många gånger under senare år kritiserat principiellt obehagliga beslut kring exempelvis asylpolitik, protektionism, integritet och nätfrihet.

Framöver väntar svåra avvägningar när det gäller hur gemensam utrikespolitiken ska bli. Vilka strategier som ska väljas för att klara klimatomställningen. Hur nya handelsavtal ska utformas. Hur långt den interna samordningen av medlemsländernas ekonomiska och sociala inrikesbeslut ska gå.

***

Men med det sagt bör vi inte glömma bort hur alternativen ser ut. Vad den europeiska modellen trots allt representerar i jämförelse med andra, i den globala kraftmätning mellan olika samhällssystem som pågår.

Extrema krafter – den yttre högern, den yttre vänstern, religiösa fundamentalister, identitetspolitiska aktivister, antisemiter och andra farliga strömningar – möts ofta i ett gemensamt förakt för liberalism, fri debatt, sekulära principer, individens rättigheter och social marknadsekonomi. Sedan låter de det föraktet flöda över i spridda, våldsromantiska försvar av skiftande auktoritära samhällssystem. Ibland, som i ursäkterna för den ryska regimens aggressioner, förenas ytterligheterna.

Det måste ses som en liberal skyldighet i det här valet att påminna om vad som står på spel.

En blick på den i många avseenden fasansfulla utvecklingen i Kina, vars ledare försöker vinna globalt stöd för sin samhällsmodell, borde vara en tankeställare. Det statskapitalistiska kommunistpartiet upprättar just nu gigantiska koncentrationsläger för att plåga religiösa minoriteter – i synnerhet muslimska uigurer – och inrättar vidriga övervakningssystem för järnkontroll av alla medborgare. Samtidigt har stora delar av västvärlden nästan upphört att längre på allvar lyfta frågor om demokrati och mänskliga rättigheter i möten med Kinas makthavare, i rädsla för onåd.

Inte heller USA:s för tillfället dysfunktionella politiska liv ger skäl till någon större optimism den närmaste tiden.

Det finns ett skäl till varför Europeiska unionens historia och ställningstaganden förblir en förebild och vägledning för människor som kämpar mot övergrepp och nöd.

Trots en enormt omfattande utvidgning av antalet medlemsländer, en djup ekonomisk kris, dramatiska konflikter i synen på unionens migrationspolitik och nyauktoritära regeringar i flera medlemsländer, har EU i många avseenden fortsatt att fungera anmärkningsvärt väl. Inte bara som övergripande fredsprojekt. Till och med eurosamarbetet har gått igenom skärselden. Domedagsprofetiorna har fått fel.

EU är även framöver den självklara nivå på vilken avgörande insatser för sådant som klimat, miljö, gemensamma investeringar, ekonomisk utveckling, forskning, terrorbekämpning och grundläggande säkerhet måste samordnas. Om det är en betydande majoritet – inbegripande liberaler, gröna, konservativa och socialdemokrater – överens. Även när åsikterna går isär om vilka metoder som är effektivast.

De flesta skulle nog också hålla med om att att det bara är genom samarbete som Europa kan förbli en global röst med tyngd, och ha möjlighet att värna internationella avtal.

Och att många människor i fara och lidande, med olika bakgrund, vill söka sig till Europas frihet, mångfald och välstånd, även via extremt farliga vägar (som borde göras fler, humanare och lagligare igen), kommer så småningom att ses som ett styrketecken och välkomnas igen.

EU är inte svaret på allt. EU ska inte ges hur mycket makt som helst. Långt ifrån alla beslut hör hemma där. EU:s institutioner får inte missbrukas. En skepsis och vaksamhet är nödvändig. EU:s apparat ska hela tiden tvingas motivera varför den krävt befogenheter eller vill ha nya.

Den liberala hållningen måste alltid vara att ställa kritiska frågor när mycket makt samlas. Mindre krångel och färre hinder för människor, idéer, debatt och innovationer, inte fler regleringar och ökad övervakning, bör vara huvudriktningen.

Men EU behöver inte be om ursäkt för sitt samarbete och sina anspråk. Många viktiga områden kommer att kräva gränsöverskridande lösningar på 2000-talet. Och mycket av det EU uppnått i form av rörlighet, handel och utbyten i en europeisk vardag, med påfallande liberala grunddrag, är förutsättningen för resten.

Att resurser och välstånd kan skapas. Att institutioner fungerar demokratiskt, transparent och professionellt. Att förståelsen för gemensamma beslut på många områden finns kvar, eftersom erfarenheterna är goda och genom EU uppnådda resultat ofta tas för givet efteråt. Att enskilda medborgare förblir utgångspunkten när det kommer till frågor om frihet och rättigheter.

De utgångspunkterna får inte avskaffas eller riskeras i panik eller populism.

Europaparlamentet är bara en av flera aktörer i det avseendet. Även om parlamentets och kommissionens sammansättning blir viktig, vilar mycket fortsatt på nationella regeringar och parlament. Om tillsättningen av kommissionens nästa ordförande kan ett komplicerat rävspel vänta mellan partigrupperna och stats- och regeringscheferna, med strid om hur fördragets formuleringar på den punkten egentligen ska tolkas.

Valet på söndag ska därför självklart inte överdramatiseras och vantolkas på ett sätt som lockar fram partiers, kandidaters och mediers sämre sidor.

Men det utspelar sig mot en bakgrund och i ljuset av erfarenheter som visar varför det är av stor betydelse hur styrkeförhållandena ser ut i parlamentet och vilka instinkter som dominerar där när både gamla och nya frågeställningar plötsligt väcks till liv.

Den europeiska gemenskapen, alla brister, halvsanningar och bestående svagheter till trots, är mer hopp och lösning, än hot och problem. Den bör utvecklas, inte undermineras. Den står för något vi skulle sakna svårt om det försvann. Den bör ges fler, inte färre, liberala instinkter i beslutande forum. Det konstruktiva måste besegra det populistiska. I den liberala andan röstar jag.

Ola Nordebo

***********

Några tidigare krönikor inför valet:

Kryssa kompetens, integritet och ärlighet på söndag

Kommer det europeiska samarbetet någonsin att ses som färdigt?

Låt inte gravallvaret sänka sig över Europa

EU mellan stora drömmar och klåfingrighet

Leta efter plastfrågorna i EU-valet

Liberal framgång i Slovakien

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>