Väntar ett fulspel om makten inom EU?

Av , , Bli först att kommentera 2

En osprängd mina, begraven i artikel 17 av Lissabonfördraget från 2009, håller på att explodera i slowmotion djupt inne i EU:s maktcentrum. Resultatet kan bli ett utdraget kaos och mycket bråte att röja bort, när dammet lägger sig efter smällen.

Den svårtolkade utgången av vårens Europaparlamentsval har obarmhärtigt blottat halvmesyren europeiska förhandlare sökte släta över för många år sedan.

Det handlar om hur valet av ny ordförande för EU-kommissionen – en av EU:s mäktigaste poster – ska gå till i praktiken. Vilken institution bestämmer egentligen? Inledningen på artikel 17.7, som förklarar saken, lyder så här:

”Med hänsyn till valen till Europaparlamentet och efter lämpligt samråd ska Europeiska rådet med kvalificerad majoritet föreslå Europaparlamentet en kandidat till befattningen som kommissionens ordförande. Denna kandidat ska väljas av Europaparlamentet med en majoritet av dess ledamöter.”

Nyckelorden, den osprängda minan, är förstås ”med hänsyn till…”. Det kan, vilket påtalades redan 2009, diskuterades flitigt 2014 och blev uppenbart på nytt inför årets val, tolkas lite hur som helst. Att stats- och regeringscheferna i sitt förslag ska beakta hur väljarna röstade i Europaparlamentsvalet, är i sig tämligen intetsägande.

Formuleringen kräver klara maktförhållanden för att fungera. Men några sådana har aldrig funnits, och är nästan omöjliga att uppnå, inom EU.

Redan från början, efter det att Lissabonfördraget antagits, rådde delade meningar mellan Europeiska rådet och Europaparlamentet om hur den artikeln ska förstås. Är det Europaparlamentet som ska dominera processen, och inte bara formellt välja ordförande, utan indirekt bestämma även vem Europeiska rådet ska nominera? Eller är det stats- och regeringscheferna som ska ha avgörandet i sina händer och kunna fatta ett beslut som parlamentet sedan har att bekräfta?

***

Det var för att ta grepp om situationen, visa sin styrka, hävda sin nya demokratiska betydelse och delvis ställa stats- och regeringscheferna inför ett fullbordat faktum, som Europaparlamentets dominerande partigrupper inför valet 2014 utsåg egna europeiska toppkandidater.

Toppkandidaten för dem som vann, eller kunde hitta stöd hos en parlamentsmajoritet, skulle automatiskt få även Europeiska rådets nominering att leda nästa kommission. Så var tanken.

Motvilligt och med sammanbitna tänder såg sig Europeiska rådet tvingat att ge sin halvhjärtade välsignelse åt processen den gången. Och efter en del spända förhandlingar med andra partigrupper kunde Jean-Claude Juncker, som kandidat för den största gruppen, konservativa EPP, väljas.

Men att det inte innebar ett klartecken för ett liknande upplägg inför årets val, stod tidigt klart. Flera ledande stats- och regeringschefer, framför allt Frankrikes Emmanuel Macron, sågade tidigt hela tanken på ett toppkandidatsystem. Och den liberala gruppen Alde, som efterlyst transnationella vallistor (vilket vore logiskt), uttryckte också skepsis och lanserade en lång rad toppkandidater istället för en ensam toppkandidat.

När så valresultatet försvagade både den konservativa och socialdemokratiska partigruppen, underminerades deras respektive kandidater, Manfred Weber och Frans Timmermans, ytterligare.

Snabbt som attan lyckades Macron hittade allierade inom både Europeiska rådet och delar av det nyvalda parlamentet, för att i praktiken avfärda en upprepning av förfarandet från 2014.

Även om ett par partigrupper, och inte minst Manfred Weber som ledare för EPP, kämpar vidare för toppkandidatsystemet, är det inte troligt att någon av toppkandidaterna från valrörelsen faktiskt blir vald. Inte heller danska liberalen Margrethe Vestager, som haft många förespråkare och hade varit ett mycket lämpligt namn.

Macron själv har istället länge antagit lobba för sin landsman Michel Barnier som en alternativ kandidat. Vad kan han i så fall erbjuda Tysklands Angela Merkel, som visserligen aldrig varit någon varm anhängare av partikamraten Weber, men ändå lär hålla emot för att vinna andra fördelar? Vad får mindre medlemsländer att säga till om? Och kommer verkligen parlamentet yrvaket och utan strid acceptera att stats- och regeringscheferna tar initiativet med en omtolkning av artikel 17.7?

***

Där befinner sig processen nu. Med intensiva, informella diskussioner mellan olika partigrupper, mellan de stora medlemsländernas ledare och mellan rådet och parlamentet som institutioner.

Det är ett klassiskt, och rätt sjaskigt, maktspel, där inte bara kommissionsordföranden, utan även många andra viktiga poster ska fördelas. Sakfrågornas och idéernas betydelse lär minska snabbt. Pusslet som ska läggas är som gjort för fulspel i det fördolda, tjänster och gentjänster, långt från valrörelsens vackra ord.

Undan sjunker de egentligen långt större frågorna om hur EU-demokratin ska fungera, vilken roll parlamentet egentligen ska spela och om Europaparlamentsvalen trots allt ska framstå som relativt betydelselösa i jämförelse med nationella val?

Även om man tycker olika om var tyngdpunkten i EU:s beslutsprocesser ska ligga, borde man rimligen kunna enas om att de grundläggande spelreglerna måste göras klara och pålitliga, utan gråzoner som riskerar att uppmuntra mygel och korruption.

Ta det som en varning. Försöker man gräva ner olösta motsättningar och principfrågor i en finstilt fuskformulering, i hopp om att ingen ska syna bluffen, kommer det att straffa sig, förr eller senare.

Bli först att kommentera

Knyt an till frisinnet och det glömda Sverige

Av , , Bli först att kommentera 3

Ett partiledarskap är alltid långt större än bara partiledaren. Nyamko Sabuni behöver inte be om ursäkt för sin seger. Hon vann sina partikamraters förtroende. Men hon gör också klokt i att inte övertolka det mandat hon fått. Förhoppningsvis knyter hon an direkt till det hon haft en del tänkvärt att säga om under våren: det glömda Sverige.

***

Det går sällan att ta på, och annat fångar uppmärksamheten, men ett partiledarskap består till 60 procent av vatten. Bara så kan det överleva.

Vanliga medlemmar som gör sitt och stretar på runt om i landet. Bekänner en politisk tillhörighet och sedan lyssnar, iakttar, samtalar, förankrar och tar skit, pikar och diskussioner, långt från rubrikerna. Viljestarka, begåvade medarbetare och andra ledande företrädare att stimulera och koordinera. Politiska och ekonomiska realiteter som skapar svåra målkonflikter i nästan varje fråga. Otaliga kompromisser bakom kulisserna i det dagliga, träliga. Idétraditioner som ska vårdas och utvecklas i ljuset av aktuella samhällsproblem.

Partiledaren efter debatten är ibland som clownen efter föreställningen, med tårar i sminket, publiken aldrig skymtar. Om de anade tvivlet och våndan som kan finnas innerst inne.

Det omgivningen ser när en partiledare uppträder, är resultatet av en lång, frustrerande process. Ett givande och tagande, filande och svärande. Sällan är ställningstaganden till hundra procent uttryck för en ledares rena vilja. En politiker kan tvivla starkt, ibland, på det som kommer ut ur den egna munnen. Det är inget att förundras över.

Ett partiledarskap är alltid, i en folkrörelsedemokrati, långt större än bara partiledaren. Det gäller från vänster till höger. När ett parti väljer ny ordförande, är det inte en isolerad personfråga, en ensamshow – allt eller inget, min kandidat eller utträde, rätt namn eller skandal! Det är en fråga om rätt balans.

Vem behövs längs fram i ett givet läge? För att alla de där medlemmarna och sympatisörerna ska kämpa på, helst bli fler, i en känsla av meningsfullhet, men samtidigt ges förutsättningar att möta en konkret verklighet som sällan anpassar sig till floskler? Vilka egenskaper kommer att ges fritt utrymme och vilka kommer att dämpas?

Mot bakgrund av sådana insikter från en tynande folkrörelseepok, måste man se Nyamko Sabunis kommande liberala partiledarskap. Och med det i minnet måste man tolka det starka stöd hon fått av sitt partis medlemmar. De flesta av dem har nog inte sökt en frälsare eller fruktat andra kandidater. Men på de punkter där de känt att bristerna hos liberalerna varit störst, har Sabuni uppenbarligen framstått som det intressantare namnet. Hon gör därför klokt i att inte i segerrus övertolka det mandat hon fått. Men hon har inte heller någon anledning att be om ursäkt eller börja överkompensera för att hon vann förtroende hos de partiliberaler som faktiskt hade ett mandat att ge.

Att Sabunis motståndare till vänster söker demonisera henne kan hon lugnt ignorera. De flesta medborgare, oavsett politisk tillhörighet, känner förakt för smutskastning. Men snart nog kommer hon också, för att fungera som liberal ledare, att tvingas göra åtskilliga högerdebattörer besvikna, som nu tycks se henne som en allierad.

Liberalernas existensberättigande kan inte ligga i bädda för andra krafters maktinnehav. Och L behöver inte heller eftersträva att kopiera andras tillfälliga framgångskoncept, bli ett majoritetsparti med svar på allt och söka hur breda kompromisser som helst. Med rågång åt både vänster och höger måste Sabuni och L de närmaste åren först och främst visa varför ett renodlat liberalt parti överhuvudtaget behövs, och vad det vill prioritera.

Liberalerna kommer att begå många fel framöver, självklart, i jakten på en profil. Personligen tvivlar jag på att de under 2020-talet kommer att vara särskilt pålitliga i frågor som rör exempelvis personlig integritet, frihet på internet och principiell skepsis mot maktutövning. De har inte, lika lite som andra partier, varit det på senare år. Risken finns att en ändamålen helgar medlen-hårdhet kan smyga sig på. Det är en kritik och varning Sabuni bör ta till sig av.

***

Förhoppningsvis väljer hon istället att direkt knyta att till det perspektiv som hon under våren haft en del tänkvärt att säga om: Det glömda Sverige, illa behandlade, kämpande människor och miljöer som inte har några andra företrädare, trendkänsliga medier eller mäktiga intressen på sin sida. Sabunis personliga engagemang mot hedersförtryck är en utmärkt början, och liberalernas trovärdighet i kampen mot antisemitism och rasism, för individers rättigheter, blir viktig framöver när en auktoritär identitetspolitik hotar från flera olika håll.

Men det glömda Sverige är större än så, och L måste återvända ut i landet, inte minst till landsbygden i norr där partiet tappat relevans. För att på ett djupare sätt förstå 2000-talets erfarenheter och problem i miljöer där människor övergivits och osynliggjorts.

***

Några ord avslutningsvis därför om två av den svenska debattens mest misshandlade ord just nu: socialliberalism och frisinne. Delar av vänstern söker kidnappa begreppet socialliberalism och delar av högern vill göra motsvarande med frisinnet. Det är viktigt för liberalerna att inte gå i den fällan. Vägra acceptera ytterkanternas försök att upprätta en auktoritär antingen-eller-logik, där självständiga, sammansatta idéarv som socialliberalism och frisinne plockas sönder som vanställda byten.

När aggressiva debattörer i en gapig offentlighet plötsligt låtsas bry sig om idéarv de ägnat all sin tid åt att bekämpa, är det läge att vara på sin vakt.

En socialliberalism värd namnet, måste alltid ta strid för människor, miljöer och principer som makten och tidsandan sviker och förtrampar, oavsett maktens fanor och tidsandans lögner. Och i det komplexa, liberala frisinnade arvet – krav och solidaritet, bildning och kultur, miljövård och frihet – finns viktiga, historiska beröringspunkter till såväl konservativa, som socialdemokratiska och gröna perspektiv.

Frisinne och socialliberalism kan omöjligen reduceras till något som går att placera in på en förenklad vänster-höger-skala i blockpolitikens anda. Kanske är de just därför givande, lågmälda, konstruktiva utgångspunkter för dem som vill sätta det glömda Sveriges vardag i centrum för sin politik.

Börja där.

Bli först att kommentera

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern”

Av , , Bli först att kommentera 3

Sommarserie: Tio minnesvärda scener ur svensk litteratur. Del 1 – Sara Alelia lägger i ordning den döda flickan Eva Margareta. Ur romanen ”Prästdottern” (1920) av Hildur Dixelius

***

Introduktion till serien:

”Till skillnad från både recensenter och litteraturhistoriker”, skrev den franskamerikanske författaren och litteraturvetaren George Steiner en gång, ”ska en kritiker i första hand ägna sig åt mästerverk. Hans viktigaste funktion är att skilja inte mellan det bra och det dåliga, utan mellan det bra och det bästa.”

Vem vill inte vara kritiker, med en sådan uppgift? Eller kanske tvärtom: vem vågar kalla sig kritiker, med risk för att stå naken som kejsaren vid en tillbakablick?

Den här sommarserien med smakprov och ögonblick, ska påminna om tio minnesvärda scener ur svensk litteratur. Urvalet, av scener, romaner och författare, är personligt. Det är varken en kritikers eller en recensents, utan en entusiastisk, och om ni så vill, naiv läsares. Finns det en röd tråd, är det att jag varmt rekommenderar samtliga romaner. Även med deras sprickor och brister.

Några av dem har tvingats bära beteckningen mästerverk, men förblivit levande ändå. Andra, kanske undanstuvade och ratade av näsorna i vädret, har aldrig tyngts med en sådan lagerkrans. De och deras många läsare har kunnat njuta av det Birgitta Trotzig kallade ”lyckan att få vara i fred för den stora uppmärksamheten.”

Gemensamt för dem är att de tål och förtjänar att läsas än i dag.

***

Del 1. Sara Alelia lägger i ordning den döda flickan Eva Margareta. Ur romanen ”Prästdottern” (1920) av Hildur Dixelius

Hildur Dixelius (1879-1969), prästdotter från Nederkalix, var under några år på 1920-talet en av Sveriges mest lästa författare. Internationellt välkänd, filmatiserad och översatt till många språk ansågs hon ha skrivit några böcker värda att kallas ”klassiker”. Hennes främsta verk, även vid en återblick, var trilogin ”Prästdottern”, ”Prästdotterns son” (1921) och ”Sonsonen” (1922), som huvudsakligen utspelar sig i Västerbotten på slutet av 1700-talet och första halvan av 1800-talet, och följer flera generationers kamp, öden och passioner.

I tredje bandet av Nordisk Kvinnolitteraturhistoria ”Vida världen 1900-1960″ kategoriserar Ebba Witt-Brattström in Dixelius författarskap under rubriken ”Begäret på landsbygden” och kallar henne en länk ”mellan den nya kvinnoroman Selma Lagerlöf fulländar och den nya kvinnoprimitivismen” längre fram på 1900-talet. Witt-Brattström betonar framför allt det erotiska och sexuella temat i Prästdotter-trilogin. Redan samtidens kritiker noterade också det psykoanalytiska intresse som Dixelius hade.

På ett ställe i ”Prästdottern” ska huvudpersonen Sara Alelia ta hand om den döda, lilla flickan Eva Margareta. Det är en av romanens mest gripande scener:

”Så gick hon ock lyfte den lilla kroppen upp ur bädden. Styv och stel låg den på hennes armar. Hon kände sitt hjärta sammansnöras av smärta, då hon kände, hur lätt den var, då hon såg de magra, späda lemmarna. Det svarta håret hängde ned mot golvet. Hon gick med flickan ut i kammaren och lade ned henne på det vita lakanet. Det andra lakanet lade hon över henne men inte över ansiktet. Då hon ordnat, stod hon stilla några ögonblick med knäppta händer och bad. Ljuset silade genom den lilla lyktan, och frostblommorna gnistrade på rutorna. Då hon gick, tänkte hon först ta lyktan med sig, men i en känsla av ömhet för den lilla, att hon inte skulle lämnas ensam i mörkret, lät hon den stå.”

Sara Alelia finns kvar och åldras genom de tre romanerna. Hon växer, som mor och sedan farmor, till en av den tidiga Västerbottens-litteraturens starkaste porträtt.

Bli först att kommentera

Vägra göda övervakningskapitalismen

Av , , Bli först att kommentera 1

Var ska du kunna samla tankarna och slappna av, som fri, obevakad människa, ströva, söka och pröva, utan att någon kommer rusande för att exploatera eller manipulera dig? Var inte godtrogna när företag, arbetsgivare, politiker, forskare eller andra med agendor säger att det är för ditt eget bästa, att du låter dig övervakas.

***

Det börjar närma sig. I sommar, rapporterade SVT häromdagen, vill en butik i Stockholm börja använda teknik för ansiktsigenkänning, så att deras kunder ska kunna kartläggas och klassificeras redan vid entrén. Tanken är att det på sikt ska hjälpa företag att skräddarsy erbjudanden, personalisera service och utveckla avancerad reklam, för att konkurrera med näthandelns jättar.

Huruvida det ens är lagligt, om det kan förenas med andra regelverk och vad Datainspektionen säger om saken, återstår att se. Men så länge en gråzon existerar kommer den att utnyttjas. Se det i ljuset av det framväxande kontantlösa samhället, och det blir tydligt hur nära dystopin vi befinner oss.

Att EU – som inom loppet av ett par år gjort bort sig med både GDPR-förordningen och det nya upphovsrättsdirektivet – ska hänga med i svängarna och förstå vad som pågår, är svårt att tro.

Affärsmodellerna baserade på big data, algoritmer och nedtrampad integritet, har redan getts makten över gemensamma digitala miljöer. Nu tar de sikte även på våra fysiska liv.

***

Det som tornar upp sig är en blandning av övervakningskapitalism (för att använda Shoshana Zuboffs träffande begrepp) och stasikommunism, parfymerad med skenbar frivillighet. Det hela bygger på en vämjelig människosyn. Och när du har vant dig vid det till den grad att det upplevs som ofrånkomligt, kanske bekvämt, kanske ett framsteg, då har du redan förlorat.

Var ska du stanna upp, andas ut och grubbla för dig själv i framtiden, utan att någon noterar ditt ansikte, kartlägger dina vanor, kontrollerar din identitet, bokför dina yttranden, dokumenterar din smak och registrerar dina steg?

Var ska du kunna samla tankarna och slappna av, som fri, obevakad människa, ströva, söka och pröva, utan att någon kommer rusande för att exploatera eller manipulera dig?

Hur ska du kunna vidga din värld, dina perspektiv, dina referensramar, befria dig från trånga nätverk, göra upptäckter du inte kunde ana, om alla system runt om dig har motsatta avsikter? Hur ska du kunna hitta miljöer som inte definierar dig i förväg som en produkt eller konsument?

Det är inte bara det att de vill räkna ut vilka hemligheter och böjelser du har genom att vara ständigt närvarande. De vill vänja dig av vid tanken på att överhuvudtaget ha en skyddad privatsfär. De vill att du över tid ska börja frukta existensen inom dig av något oåtkomligt, oförutsägbart, upproriskt, orentabelt, som andra inte kan koppla upp sig mot eller beräkna. De vill få dig att misstro själva värdet av en personlig integritet, av ett fritt, inre liv utom räckhåll för profiten, apparaten, den goda syftet och det allvetande systemet.

De vill kunna tilltala dig med förnamn utan att någonsin ha träffat dig. De vill kunna erbjuda dig vad du vill ha omedelbart, enligt minsta motståndets lag,och sedan sälja din reaktion till andra som en digital produkt.

När du står där genomskinlig, reducerad till en korsning av big data-råvara och algoritmlojal konsument, ska du själlöst njuta av effektiv service, smidig vardag och maktens belåtenhet.

Då blir det en icke-fråga, att system alltid missbrukas. Att nya makthavare alltid kan använda uppgifter i andra syften än det ursprungligen var tänkt. Att friheten för experiment, kreativitet, kritik och överraskningar minskar. Att auktoritära samhällssystem får vatten på sina kvarnar. Den digitala personaliseringen, i alla branscher, kan bli en antihumanistisk fälla.

Den tekniska utvecklingen, med digitalisering och artificiell intelligens, forskning och framsteg, uppkoppling och informationsdelning är fantastisk. Till den, och det fria internet, står mycket hopp inom medicin och vård, för miljö- och klimatomställningen, för kultur och konstnärligt skapande, för bildning och kunskap, för demokratisk debatt, och för människors frihet och globala gemenskap i vardagen.

Men säg nej till övervakningskapitalismen. Låt den inte smyga sig in under falsk flagg. Vägra göda den. Stå emot, innan det är för sent. Misstro branschjättar och snabba profitintressen, som vill ta över ansvaret för din integritet. De vill inte göra dig nyfiken, de vill göra dig förutsägbar. De vill inte reagera på dina önskemål och behov, de vill manipulera dig.

Delta inte automatiskt, var motsträviga. Var inte godtrogna när företag, arbetsgivare, politiker, forskare eller andra med agendor säger att det är för ditt eget bästa, att du låter dig övervakas. Var skeptisk även mot auktoritära maktanspråk i den goda sakens namn.

Rädda din rätt att ha hemligheter kvar, att kunna ströva obevakad och oregistrerad, att ha möjlighet att handla och tänka osedd av makten, att inte vara någons digitala träl eller råvara.

Bli först att kommentera

Splittrade liberaler står inför ett svårt val

Av , , Bli först att kommentera 0

Ska man hårdra det är Erik Ullenhag kandidaten för dem som oroar sig över vart samhällsdebatten är på väg, medan Nyamko Sabuni är kandidaten för dem som är frustrerade över hur samhällsdebatten har sett ut. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Liberalerna står inför ett svårt partiledarval.

***

Applåderna var relativt jämt fördelade i rummet mellan de tre partiledarkandidaterna vid den utfrågning liberalerna höll i Umeå på söndagen. Nyamko Sabunis anhängare klappade dock mer intensivt och demonstrativt, än Erik Ullenhags och Johan Pehrsons. Det ska ses mot bakgrund av de senaste dagarnas turbulens kring just Sabunis kandidatur. ”Stödet består, vi backar inte, vi har inte fått kalla fötter,”, var det indirekta budskapet.

De som höll på Ullenhag kände kanske inte samma behov av att markera sitt stöd via volymen på bifallet. Vad det säger om de egentliga styrkeförhållandena bakom kulisserna är oklart. Men gamla folkrörelserävar kan sniffa sånt där på långt håll: nog fanns det en ovanlig spänning under ytan mellan de närvarande medlemmarna.

Liberalerna i Västerbotten är djupt, och kanske på ett oväntat sätt, splittrade i partiledarfrågan. Flera ledande företrädare har de senaste veckorna polemiserat med varandra via tämligen ödesmättade debattartiklar i tidningarna till stöd för Ullenhag respektive Sabuni. Engagemanget svallar.

Det är svårt, sett till vilka företrädare som stöder vem, att se någon klar ideologisk konfliktlinje mellan de olika lägren i Västerbotten. Snarare verkar det handla om vilket slags personlighet man vill se leda det liberala partiet, och hur akut man uppfattar partiets kris och behov av nystart vara.

***

Kandidaterna hade alla sina ögonblick under utfrågningen. Erik Ullenhag talade engagerat om den frisinnade traditionen av civilsamhälle, folkrörelser och socialt ansvar på landsbygden. Nyamko Sabuni hade ett starkt inlägg om företagande, näringsliv och naturresurser i norra Sverige. Johan Pehrson var bra i en reflektion kring hur det inte bara behövs tusentals nya poliser och rättsanställda, utan också många fler fritidsledare och socialarbetare, för att förebygga växande problem i Sverige.

Ullenhag växer när han visar lite mer temperament. Sabuni är bättre när hon klargör vad hon egentligen menade än när hon alstrar sina största rubriker. Pehrson är nog garanterad en stark maktposition även framöver i liberalernas riksdagsgrupp.

I mycket överlappade och höll de med varandra. Alla tre såg lätt deprimerade ut så snart en fråga började handla om sverigedemokraterna. De ville gemensamt hellre tala om annat. Och någon lätt match att förhandla med nästa liberala ledare lär det inte bli för vare sig socialdemokrater eller gamla alliansvänner, oavsett vem av Ullenhag och Sabuni som vinner.

Inte alltid följde rollerna heller det förväntade: Som när Nyamko Sabuni försvarade permanenta uppehållstillstånd eller Erik Ullenhag var kritisk mot hur partiet agerat i flera sammanhang de senaste 15 åren.

Men det som ändå kommer fram, även vid en förhållandevis avspänd tillställning som söndagens, är skillnaderna i framtoning och instinkt mellan framför allt Sabuni och Ullenhag; skillnader som sedan övertolkas av deras mest upphetsade anhängare.

Ska man hårdra det är Ullenhag kandidaten för dem som oroar sig över vart samhällsdebatten är på väg, medan Sabuni är kandidaten för dem som är frustrerade över hur samhällsdebatten har sett ut.

Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Många delar både oron och frustrationen. Men det är en av de subtila skiljelinjer som går att ana. I deras respektive styrkor göms också deras svagheter.

Sabunis anhängare önskar säkert att hon ska undvika att behöva ”klargöra” fler intervjuer i gråzonen framöver, medan Ullenhags anhängare kanske snarare skulle vilja se att han ibland sade något som överhuvudtaget väckte tillräckligt med uppseende för att behöva klargöras efteråt.

Ullenhag tilltalar dem som vill att liberala väljare ska kunna ”känna igen” sitt parti och tryggt återvända till det, utan att behöva ”sätta morgonkaffet i vrångstrupen” för ofta. Medan Sabuni lockar dem som vill få nya grupper att spärra upp förvånade ögon och upptäcka partiet, även om shitstormarna och kontroverserna blir fler.

För ett parti som dansar kring fyraprocentsspärren, och inte har råd att skrämma bort fler väljare, men samtidigt måste vinna helt nya för att motivera sin existens på 2020-talet, kan båda strategierna vara riskfyllda. De måste kombineras. Vad vill man själv, och på vilka kritiker ska man lyssna?

***

Den där balansgången kan vara svår även för stora partier. Inom de tyska kristdemokraterna CDU, Europas över tid mest inflytelserika parti, pågår nu en infekterad krisdebatt, lindrad bara av det faktum att socialdemokratiska SPD befinner sig i totalt kaos. Den nya kristdemokratiska ledaren Annegret Kramp-Karrenbauer valdes i slutet av förra året med hjälp av partiets moderata mittfåra, som ett slags arvtagare till Angela Merkel.

Men sedan dess har hon ägnat mest kraft åt att samla ihop sitt parti genom att flirta med CDU:s konservativa falang och söka möta hotet från det högerextrema AFD.

Nu är hon plötsligt, ett halvår senare, hårt kritiserad internt för låga opinionssiffror och ett dåligt resultat i Europaparlamentsvalet, samtidigt som de gröna i Tyskland (med betydligt fler liberala drag än det svenska miljöpartiet) är snubblande nära att bli största parti enligt nya opinionsmätningar. Det skulle aldrig, säger en del snabba nostalgiker, ha hänt om Merkel förblivit partiledare. Och plötsligt ska CDU börja ta fram en ny klimat- och miljöprofil, och betona sin mittenposition igen, för att inte tappa till de gröna.

Lärdomen: låter man sig styras mer av sina kritiker än sina anhängare, och mer av vad andra gör än vad man själv vill, kan det bli pannkaka av alltihop. Då kommer man alltid att vara ett pinsamt steg efter.

Man kan vara så snusförnuftig att man blir feg, och man kan vara så rubriktörstig att man blir ointressant.

Ett politiskt parti måste bottna i en övertygelse om varför det finns och vad det vill själv. Konstruktivt och positivt. Inte fastna i vad det vill ta avstånd från eller härma. Den som är fixerad vid att bara ta avstånd eller härma, utan att lyckas stå för något orubbligt eget, kommer ingen utanför skaran av närmast sörjande att bry sig om.

***

Sabuni och Ullenhag är väldigt olika till sina politiska temperament, skulle stå för helt skilda typer av ledarskap och verkar dessutom har en aning svårt för varandra. Som språkrörsduo skulle de knappast fungera tillsammans. När dessutom sprickorna internt börjar bli av det infekterade slaget – den egna kandidaten är den enda tänkbara och den andra kandidaten saknar fullständigt vett, i en den antingen-eller-logik som dominerar svensk debatt – inser man att vem som än vinner blir det ett svårt arbete att läka ihop och blåsa nytt liv i ett stukat parti.

Men mitt intryck är att de sakpolitiska skillnaderna mellan dem snarast har överdrivits. Deras anhängare på sociala medier är betydligt mer förutsägbara och ömsesidigt fördomsfulla än vad kandidaterna själva är.

Båda kan svara redigt, eftertänksamt på frågor. Båda har en tydlig krisinsikt å liberalernas vägar. Båda är relativt sammansatta i sin samhällssyn. Ingen av dem blåser omkull i en storm och ingen av dem är så mjäkiga åt vänster eller höger som det ibland beskrivs. Precis som tidigare vänsterpartiet och centerpartiet mått bra av liknande öppna, ärliga processer för att välja partiledare, kan liberalerna göra det, om partiet inte imploderar på kuppen.

Jag skulle rekommendera många som nu tar till överord att logga ut från sociala medier och inte låta antiliberala ytterkanter ”kidnappa” och vanställa kandidater som faktiskt är intressantare än så.

Varken Sabuni eller Ullenhag är någon frälsare, men båda har en del tänkvärt att säga om varför det ännu behövs ett parti med liberal beteckning. Sämre val kan man stå inför.

Bli först att kommentera

Yrvaken debatt om den svaga kronan

Av , , Bli först att kommentera 0

Räcker det som just nu gör den svenska ekonomin stark för att väga upp de långsiktiga svagheter kronans ras bara döljer och förvärrar?

***

När karbonpapper och ordbingo dominerar samhällsdebatten – alla trängs och väsnas på liten konstgrästuva – kan missförhållanden växa sig stora i skymundan utan att det blir föremål för ordentlig granskning och förebyggande diskussion.

Alldeles för sent, i takt med att konsekvenserna tornar upp sig, börjar yrvakna frågor ställas. Men hur kunde det få gå så här långt?

Den anmärkningsvärt svaga kronan, och de underliggande, långsiktiga problemen i svensk ekonomi, borde ha stått i centrum redan valåret 2018. Som rättvisefråga, som lönefråga, som generationsfråga, som välståndsfråga. Det handlar om en negativ utveckling som ofrånkomligen, förr eller senare, om den inte bryts, kommer att slå hårdast mot dem med små resurser, sårbara marginaler och svaga maktbaser i samhället.

De välbeställda, med rätt slags tillgångar, kan parera, planera och placera i god tid. Gruppen riktigt rika, med stora apparater kring sig, förstår kanske inte ens problematiken.

Men de flesta andra får, åtminstone relativt sett, bära bördan. Reallöner försvagas. Köpkraften sjunker och dagliga varor, i en internationell ekonomi, blir dyrare. Det lilla sparandet för barnen eller den egna ålderdomen urholkas. Resor försvåras. Och det får i sin tur, när människors tillgångar minskar i värde, följder för skatteintäkterna och den offentliga servicens tillförlitlighet.

Sverige, och Riksbanken, är förstås i det här sammanhanget del av en europeisk händelsekedja av minusränta och stödköp. Allt har inte heller varit fel. Europeiska centralbanken, tvingades agera när europeiska politiker stod handfallna och inte ens använde tidfristen och gynnsamma förutsättningar för långsiktiga investeringar.

Men strategin att hoppas på sjunkande valutakurs som ett mirakelmedel handlar om att lösa övergripande ekonomiska problem på bekostnad av de mångas privatekonomi. I smyg, i hopp om att den långsamma processen ska dölja vad som pågår tills det är för sent att protestera.

Många bidrar. Alltid finns det några nonchalanta experter beredda att spela med och ge sin välsignelse åt bedrägeriet. Regeringen har skrutit om den dopade ekonomin mot bättre vetande, för att inte behöva stå till svars senare för politiska misslyckanden. Delar av näringslivet har inte velat störa den kortsiktiga stimulansfesten med obehagliga insikter om vad som väntar senare. När investeringar och företagsbeslut riskerar att ledas på konstlade villovägar, konkurrensen snedvrids, utbildningssystem fungerar sämre och strukturomvandlingar saboteras.

Devalveringar eller en fallande valuta, när det sker i pågående högkonjunktur, bidrar också till att de finans- och penningpolitiska verktygen saknas när nästa kris kommer, och att de djupare problemen i en samhällsekonomi och på en arbetsmarknad inte uppmärksammas.

Och det gamla klichébilden att en sjunkande valuta stärker exportindustrin, och dess anställda, har aldrig varit helt korrekt, och stämmer allt mindre i takt med att ekonomin globaliseras. Exportörer är i högsta grad även importörer, i komplexa tillverknings- och leveranskedjor.

Dessutom brukar det resonemanget höra hemma i en ekonomisk kris, snarare än i ett läge när konjunkturen fortsatt beskrivs som god. Någonting stämmer inte här. Ekvationerna går inte ihop, ännu mindre nu än vid devalveringarna på 1980- och 90-talen.

***

Även ett samhälle som det svenska, ett av de mest välmående i världen, står inför stora förändringar de kommande decennierna.

Digitaliseringen kommer att påverka inte bara människors vardagsliv på djupet, utan även många branscher, sysselsättningen, ägandet, skattebaserna, utbildningssystemen. Även om det sammantaget blir till det bättre, kan övergången och förändringsprocesserna skapa stora spänningar.

Klimatomställningen kommer – när debatten åter nyktrar till och börjar handla mer om reella lösningar, än om mediala dokusåpor – att tvinga fram nya vanor och prioriteringar. Vägvalen i energifrågan kan på sikt rita om delar av partilandskapet.

Hur mindre kommuner på den svenska landsbygden ska få möjligheter att överleva är en utmaning för många år framåt.

Debatterna kring migration, integration och mångfald är bara i en turbulent början, när vi – tror och hoppas jag – står inför ett sekel där snarare långt fler än färre människor kommer att förflytta sig över gamla gränser. Inte på grund av krig och katastrofer, utan i ett nytt slags migrationsrörelser på 2000-talet.

Den globala kraftmätningen mellan auktoritära samhällssystem i Kinas och Rysslands efterföljd och liberala demokratier, där öppenhet och mångfald måste vara ledord, kommer att intensifieras.

Marginalerna för misstag inför nästa kris är inte särskilt stora. Riskerna är betydande, långt bortom ekonomiska frågor. Nödvändiga omställningar och viktiga framsteg kan snabbt omintetgöras.

Debatten inför de svårigheter som väntar måste därför föras med största möjliga ärlighet om grundförutsättningarna.

Under lång tid har det varit uppenbart att den utdragna, stimulerade högkonjunkturen dolt allvarliga skevheter i offentlig och privat ekonomin. Finans- och penningpolitiken som bedrivits kan ha förvärrat dessa ytterligare. Det borde rimligen åtminstone problematiseras. Ändå tog det lång tid innan diskussionen ens fick en aning fart. Till vilket pris? Det kommer nästa lågkonjunktur att avslöja.

Då, när kronan redan rasat och räntevapnet ligger utslitet på golvet, får vi svaret. Räcker det som just nu gör den svenska ekonomin stark för att väga upp de långsiktiga svagheter kronans ras bara döljer och förvärrar?

 

Bli först att kommentera

Glöm inte Anna Wallin i Ljusliden, och arvet vi har att förvalta

Av , , Bli först att kommentera 0

”Alla arbeten och all konst som svensk allmoge genom tiderna skapat och uppfunnit med hjälp av idéer, som de timliga problemen i viss mån tvingat och danat fram, utfördes sålunda här i den bortglömda fjällbygden av en kvinna av sameätt, som också var hemma i lapska seder, bruk och färdigheter.”

Så står det i en av de mest minnesvärda artiklarna ur VK:s historia. Den publicerades 3 juli 1952, hade rubriken “En nybyggarhustru i fjällen”, var undertecknad med signaturen “Ef-” och handlade om Anna Wallin från Ljusliden, hennes kunskaper och “husmorsgärning genom ett långt liv”.

Hon måste ha varit en mångsidig begåvning i konsten att skapa ett liv, och en trygg tillvaro, ur nödtorften. Anna Wallin, född 1872 i Marsfjällen som Anna Greta Hansdotter, var fortfarande tonåring när hon träffade och gifte sig med Enok Wallin (1865-1933) från Dorotea. Han som med sin karisma och fysik med tiden skulle bli en närmast mytomspunnen, regional berömdhet. Tillsammans fick de fyra barn och började på 1890-talet ett liv som nybyggare i Ljusliden vid sjön Ransarn.

Redan på vägen dit, vid Gikasjön nedanför Grundfors, har ett av barnen senare berättat för Nils Eriksson (återgivet i tidskriften Västerbotten, 1975), höll det på att gå illa. De kom för nära ett strömdrag, deras kälke gick genom den alltför svaga isen och Anna föll i vattnet. Både hon och kälken klarade sig, men kanske var det en föraning om att ingenting skulle gå lätt framöver.

Många liknande nybyggarliv har skildrats genom åren. Familjen Wallin så småningom fick det under omständigheterna relativt gott ställt. Åtskilliga hade det långt värre, och stod maktlösa i jämförelse. Men det är trots det lika slående varje gång, hur små marginalerna var, även för dem som klarade sig bra.

Sysslorna var många och skiftande på nybygget, där till en början myrarna och gödslat fjällgräs fick ge foder till de få djuren som fanns. Senare hade de “ett 10-tal får, 6-7 kor, höns, gris och getter.”

Fåren gav ull om våren och hösten, som sedan bearbetades och färgades till garn för stickning och vävning, även för maskinstickning. Strumpor, vantar, byxor, klänningar och rockar tillverkades. Anna fick efterhand “råd och möjlighet att leja folk också”. Det kom till pass när hon skulle väva täcken av “hemspunnet och hemfärgat ylle – konstvävnad i grella färger”. Då hade hon hjälp av “en flicka från Klimpfjäll eller Storvallen.” Dessa täcken, stod det i VK-artikeln, kunde ingen vinterköld “skratta åt och heller ingen hemslöjdsexpert.”

En svart långullfäll med ett färggrant överdrag betecknades också som “en ögonfägnad”.

Av sengångar tvinnades snören till skotråd, skohö och renbellingar.

Grytan i värmestugan sattes igång klockan fem om morgonen på vintrarna, “när lyktskenet fladdrade rödaktigt”. Efter en stunds väntan slog man över det heta vattnet i en värmtunna, “där det till värmning lämpliga fodret var lagt, eller också stoppades fodret direkt i grytan och urlakades där.” Med lite mjöl, salt och potatis till kunde man på det sättet skapa ett “saftfoder” som ansågs göra “susen” för mjölkkorna.

Rävskinn, ripor och getmes gav intäkter vid handelsresor till Norge, och där kunde de sedan köpa mjöl, salt, socker, fotogen och kaffe med tillbaka.

Den egentillverkade fårosten sålde de till samerna och fårmesen åt de upp själva.

Fisket i Ransarn var särskilt viktigt för den dagliga födan. Matboden var i övrigt fylld av det hembakade tunnbrödet och blodbrödet, märgben och talg, ost och mesost, saltat kött, blodhinkar, buk- och tarmister och torkat renkött.

Till det odlade man morötter, kålrötter och lök.

På de många ägg hönsen värpte tröttnade man så småningom, eftersom man var tvungna att äta upp dem själva. Inte heller ett experiment med grisavel blev särskilt lyckats.

Getterna krävde mycket tillsyn, och ”det var också mycket tungsamt för mor Anna att gå uppför den branta backen till sommarladugården, mjölka 7 kor i mygg och värme, sköta deras spenar, släppa ut dem på betet och sedan bära ner den myckna mjölken, som skulle separeras till sista droppen”.

Till jul blev det ”lutfisk, fläskkorv och skina”. När konserveringstekniken med “hermetisk inkokning” slog igenom “lärde sig mor Anna den konsten också”.

***

Det gick som sagt och som synes, med tiden, bra för familjen. Men omständigheterna förblev utmanande.

Av ett reportage i Svenska Turistföreningens årsskrift 1919 om nybygget – som då redan stått i ett kvarts sekel – framgår att de då fortfarande hade 10-15 mil till närmaste landsväg, 10 mil fram och åter till posten och en skola så långt bort att sönerna måste inackorderas där.

Efter att besökarna från Turistföreningen fått bestiga Ljusfjällets topp och beundra “en storslagen vy av fjällvärlden inom tio mils omkrets in över de norska jöklarna”, beskriver de ändå en allmän tillvaro som också rymmer enorma avstånd över berg och blötmyrar, betungande skatter och hårda villkor i vardagslivet. Det var ett liv som krävde “allt tålamod och en aldrig sviktande vilja att hålla ut.” Den prövas hårt och uppmuntras allt för litet, står det i reportaget, “men där den viljan funnits, har den skapat underverk.”

I VK-artikeln från 1952 betonas framstegen: ”Man förstår att folk kunde leva gott i fjällen. När de hade hälsa och energi, hade de som sökt sig hit upp betydligt bättre ställt än deras jämnåriga och klassenligt jämställda i industrier och hos godsägare. Och de ägde, dessa fjällpionjärer, en omutlig frihetskänsla, som måste få tillfredsställas.”

Graden av frihet ska nog inte överdrivas, och man ska inte heller glömma de lokala konflikter som följde med nybyggarvågen. Anna Wallin, som själv hade samiskt ursprung, stod säkert mitt uppe i dem ofta.

Men det här är i flera avseenden en framgångsberättelse. Det märkliga är dock, att Anna i många sammanhang försvinner ur bilden, när historien om den skrivs.

***

I O.P. Petterssons storverk ”Gamla byar i Vilhelmina” omnämns hon bara som “en lappkvinna från Ransartrakten” som Enok ”Ransarkungen” Wallin, från Dorotea fick till hustru.

Den researtikel ur VK från 1922 som finns återgiven i ”Vilhelmina. En lappmarksby på väg mot framtiden” dyker hon upp på några rader som den Enok Wallins ”snälla och hyggliga gumma”. Där berättas hur hon ”pysslade om” besökarna på bästa sätt trots att Ransarkungen själv inte var hemma.

I författarens Sigurd Örjangårds bok ”Duktigt folk” från 1945 finns ett fint porträtt av Anna och Enok Wallins dotter Aqvelina, som då bodde i Grundfors vid Fatmomakke med sin familj. Men modern nämns överhuvudtaget inte vid namn i texten. Bara faderns historia fördjupas, med sedvanlig häpnad över hans stordåd. Och även de minnen som återges av dottern själv ställer honom i centrum. Kapitelrubriken är talande: ”Jag är Ransarkungens dotter, jag”.

Om Anna Wallins man, en legend som kraftkarl redan under sin livstid, berättas det anekdoter än i dag. Även när den väldige är frånvarande, står han i centrum.

Men Anna, som bar halva deras liv och hundra, dyrbara hantverkstraditioner i sina händer, är en av många, nästan namnlösa, utslitna kulturbärande skuggor i historien.

Vid en snabb återblick går det knappt längre att skymta dem. Ändå känner vi dem alldeles intill oss varje gång vi reflekterar över bygdernas kulturarv och överlevnad. De, vars namn vi inte längre känner, sträcker ut händerna och söker tålmodigt visa oss vad vi börjat glömma. Ge oss namn på saker. Få oss att uppskatta vad vi har.

Det är i hög grad Anna Wallins, och många andra bortglömdas, arv vi i dag förvaltar och söker återknyta till, när vi söker rötter, meningsfullhet och en känsla av sammanhang.

Så sitter vi där framför stugan i Ljusliden sent 1800-tal, och undrar hur det kunde gå. Utelämnade åt oss själva, i en tid vi romantiserat till oigenkännlighet, blickar vi ut över Ransarn och känner händerna famla efter det som håller människor vid liv, håller dem varma, håller dem någorlunda mätta, får dem att känna tryggheten i att ha skapat något bestående.

Vår fritid var deras kamp för tillvaron.

Den långa artikeln i VK från tidigt 1950-tal, med Anna i centrum, är därför ett kittlande undantag. En dörr ställs plötsligt på glänt och vi får en sekund på oss att kika in i en vardag och en gärning vi har mycket att tacka för, men inte riktigt kan förstå.

Varje detalj, varje skymt av något, blir ett halmstrå som dyker upp att gripa tag i, skärskåda och söka gnugga nytt liv i. Aha, så hängde det alltså ihop. Ransarkungens omtalade bedrifter var bara en liten del av sanningen. Självklart, annars hade ekvationerna aldrig gått ihop.

”Ef-” skrev i VK: ”…allmogekulturens rikedom och kraftreserv, de fyllda, visthusbodarnas tid, är i det närmaste förbi, och mor Annas mathebärg är tomt. Själv är hon borta sen år tillbaka, och den nya tiden började sitt intåg redan under hennes ålderdom. Nedsättande värdet av den handgjorda kultur, den självbyggda grund hon vandrade på.”

***

Nyfikenheten har återvänt sedan dess: Inte som nostalgi, men som eftertanke.

Vi vill veta hur de gjorde, för att det är vår historia. Vi vill veta för att det inte ska ha varit förgäves. Framför allt vill vi kanske veta, för att vi anar att utan de minnena, utan rötter i ett arv och ett förflutet, kommer vi att förlora fotfästet och bli rädda. Och när vi blir rädda, slår våra sämsta instinkter till. Utan händerna djupt i en tradition av kunskaper som har direkt med förutsättningarna för vårt eget moderna välmående att göra, trots att vi blivit för nonchalanta för att förstå hur, riskerar vi att blåsa bort i minsta storm.

Att förstå det förflutna lite bättre gör oss ödmjukare, tålmodigare, tolerantare och modigare. Vi förstår hur skört mycket är, och hur starka de som gick före var.

Jag tänker mig, när ett land firar sin nationaldag, minns sin historia, reflekterar över misstag, återberättar triumfer och grubblar över sin framtid, att Anna Wallin i Ljusliden, är en av dem som ska högtidlighållas.

Jag vet inte hur hon var som person, förstås, vilka hennes svagheter och brister var. Några måste hon givetvis ha haft, eftersom hon var människa.

Men i hennes strävan, och i det liv hon försökte skapa, kan många se något av sig själva. De som är födda och rotade här. De som hamnat här av kärlek eller nyfikenhet. De som kommit hit i kamp och flykt för liv och familj.

Alla kan diskutera öppet med det lokala kulturarvet som gemensam lägereld. En del har fötts alldeles intill den och andra närmar sig den gradvis. Det är ingens ensak, men allas angelägenhet, att den elden inte slocknar.

Signaturen “Ef-” i artikeln från 1952 känner Annas närvaro, när hon öppnar dörren till den gamla matboden i Ljusliden:

”Jag vred om nyckeln och klev upp på brädan och flöjde upp dörren. Det såg väg dunkelt ut därinne mellan lårar och lådor, för att jag skulle kunna städa ordentligt. Förresten verkade det lite kusligt också. Jag stannade tankfull i dörren. Om mor Anna hade levat nu och kommit hit, tänkte jag, så hade hon säkert sagt: “Nä, nog måste du gå in och ta hit lyktan eller ett ljus så du ser skura ordentligt och så du tröj”, skulle hon tillagt väl förstående, att jag var otröjen såsom hon själv en gång var när skymning och mörker föll.”

***

Tänk om Anna Wallin, som dog våren 1944, 72 år gammal, hade anat, när hon på vinterkvällarna spann och tvinnade tvåtrådigt garn av fårullen, stampade vadmal och lät den hemgjorda, klumpiga vävstolen väsnas, hur gärna vi skulle ha fått höra henne ge även oss, sena tiders sökare, ett enda litet råd på vägen.

Bli först att kommentera