Yrvaken debatt om den svaga kronan

Räcker det som just nu gör den svenska ekonomin stark för att väga upp de långsiktiga svagheter kronans ras bara döljer och förvärrar?

***

När karbonpapper och ordbingo dominerar samhällsdebatten – alla trängs och väsnas på liten konstgrästuva – kan missförhållanden växa sig stora i skymundan utan att det blir föremål för ordentlig granskning och förebyggande diskussion.

Alldeles för sent, i takt med att konsekvenserna tornar upp sig, börjar yrvakna frågor ställas. Men hur kunde det få gå så här långt?

Den anmärkningsvärt svaga kronan, och de underliggande, långsiktiga problemen i svensk ekonomi, borde ha stått i centrum redan valåret 2018. Som rättvisefråga, som lönefråga, som generationsfråga, som välståndsfråga. Det handlar om en negativ utveckling som ofrånkomligen, förr eller senare, om den inte bryts, kommer att slå hårdast mot dem med små resurser, sårbara marginaler och svaga maktbaser i samhället.

De välbeställda, med rätt slags tillgångar, kan parera, planera och placera i god tid. Gruppen riktigt rika, med stora apparater kring sig, förstår kanske inte ens problematiken.

Men de flesta andra får, åtminstone relativt sett, bära bördan. Reallöner försvagas. Köpkraften sjunker och dagliga varor, i en internationell ekonomi, blir dyrare. Det lilla sparandet för barnen eller den egna ålderdomen urholkas. Resor försvåras. Och det får i sin tur, när människors tillgångar minskar i värde, följder för skatteintäkterna och den offentliga servicens tillförlitlighet.

Sverige, och Riksbanken, är förstås i det här sammanhanget del av en europeisk händelsekedja av minusränta och stödköp. Allt har inte heller varit fel. Europeiska centralbanken, tvingades agera när europeiska politiker stod handfallna och inte ens använde tidfristen och gynnsamma förutsättningar för långsiktiga investeringar.

Men strategin att hoppas på sjunkande valutakurs som ett mirakelmedel handlar om att lösa övergripande ekonomiska problem på bekostnad av de mångas privatekonomi. I smyg, i hopp om att den långsamma processen ska dölja vad som pågår tills det är för sent att protestera.

Många bidrar. Alltid finns det några nonchalanta experter beredda att spela med och ge sin välsignelse åt bedrägeriet. Regeringen har skrutit om den dopade ekonomin mot bättre vetande, för att inte behöva stå till svars senare för politiska misslyckanden. Delar av näringslivet har inte velat störa den kortsiktiga stimulansfesten med obehagliga insikter om vad som väntar senare. När investeringar och företagsbeslut riskerar att ledas på konstlade villovägar, konkurrensen snedvrids, utbildningssystem fungerar sämre och strukturomvandlingar saboteras.

Devalveringar eller en fallande valuta, när det sker i pågående högkonjunktur, bidrar också till att de finans- och penningpolitiska verktygen saknas när nästa kris kommer, och att de djupare problemen i en samhällsekonomi och på en arbetsmarknad inte uppmärksammas.

Och det gamla klichébilden att en sjunkande valuta stärker exportindustrin, och dess anställda, har aldrig varit helt korrekt, och stämmer allt mindre i takt med att ekonomin globaliseras. Exportörer är i högsta grad även importörer, i komplexa tillverknings- och leveranskedjor.

Dessutom brukar det resonemanget höra hemma i en ekonomisk kris, snarare än i ett läge när konjunkturen fortsatt beskrivs som god. Någonting stämmer inte här. Ekvationerna går inte ihop, ännu mindre nu än vid devalveringarna på 1980- och 90-talen.

***

Även ett samhälle som det svenska, ett av de mest välmående i världen, står inför stora förändringar de kommande decennierna.

Digitaliseringen kommer att påverka inte bara människors vardagsliv på djupet, utan även många branscher, sysselsättningen, ägandet, skattebaserna, utbildningssystemen. Även om det sammantaget blir till det bättre, kan övergången och förändringsprocesserna skapa stora spänningar.

Klimatomställningen kommer – när debatten åter nyktrar till och börjar handla mer om reella lösningar, än om mediala dokusåpor – att tvinga fram nya vanor och prioriteringar. Vägvalen i energifrågan kan på sikt rita om delar av partilandskapet.

Hur mindre kommuner på den svenska landsbygden ska få möjligheter att överleva är en utmaning för många år framåt.

Debatterna kring migration, integration och mångfald är bara i en turbulent början, när vi – tror och hoppas jag – står inför ett sekel där snarare långt fler än färre människor kommer att förflytta sig över gamla gränser. Inte på grund av krig och katastrofer, utan i ett nytt slags migrationsrörelser på 2000-talet.

Den globala kraftmätningen mellan auktoritära samhällssystem i Kinas och Rysslands efterföljd och liberala demokratier, där öppenhet och mångfald måste vara ledord, kommer att intensifieras.

Marginalerna för misstag inför nästa kris är inte särskilt stora. Riskerna är betydande, långt bortom ekonomiska frågor. Nödvändiga omställningar och viktiga framsteg kan snabbt omintetgöras.

Debatten inför de svårigheter som väntar måste därför föras med största möjliga ärlighet om grundförutsättningarna.

Under lång tid har det varit uppenbart att den utdragna, stimulerade högkonjunkturen dolt allvarliga skevheter i offentlig och privat ekonomin. Finans- och penningpolitiken som bedrivits kan ha förvärrat dessa ytterligare. Det borde rimligen åtminstone problematiseras. Ändå tog det lång tid innan diskussionen ens fick en aning fart. Till vilket pris? Det kommer nästa lågkonjunktur att avslöja.

Då, när kronan redan rasat och räntevapnet ligger utslitet på golvet, får vi svaret. Räcker det som just nu gör den svenska ekonomin stark för att väga upp de långsiktiga svagheter kronans ras bara döljer och förvärrar?