Splittrade liberaler står inför ett svårt val

Ska man hårdra det är Erik Ullenhag kandidaten för dem som oroar sig över vart samhällsdebatten är på väg, medan Nyamko Sabuni är kandidaten för dem som är frustrerade över hur samhällsdebatten har sett ut. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Liberalerna står inför ett svårt partiledarval.

***

Applåderna var relativt jämt fördelade i rummet mellan de tre partiledarkandidaterna vid den utfrågning liberalerna höll i Umeå på söndagen. Nyamko Sabunis anhängare klappade dock mer intensivt och demonstrativt, än Erik Ullenhags och Johan Pehrsons. Det ska ses mot bakgrund av de senaste dagarnas turbulens kring just Sabunis kandidatur. ”Stödet består, vi backar inte, vi har inte fått kalla fötter,”, var det indirekta budskapet.

De som höll på Ullenhag kände kanske inte samma behov av att markera sitt stöd via volymen på bifallet. Vad det säger om de egentliga styrkeförhållandena bakom kulisserna är oklart. Men gamla folkrörelserävar kan sniffa sånt där på långt håll: nog fanns det en ovanlig spänning under ytan mellan de närvarande medlemmarna.

Liberalerna i Västerbotten är djupt, och kanske på ett oväntat sätt, splittrade i partiledarfrågan. Flera ledande företrädare har de senaste veckorna polemiserat med varandra via tämligen ödesmättade debattartiklar i tidningarna till stöd för Ullenhag respektive Sabuni. Engagemanget svallar.

Det är svårt, sett till vilka företrädare som stöder vem, att se någon klar ideologisk konfliktlinje mellan de olika lägren i Västerbotten. Snarare verkar det handla om vilket slags personlighet man vill se leda det liberala partiet, och hur akut man uppfattar partiets kris och behov av nystart vara.

***

Kandidaterna hade alla sina ögonblick under utfrågningen. Erik Ullenhag talade engagerat om den frisinnade traditionen av civilsamhälle, folkrörelser och socialt ansvar på landsbygden. Nyamko Sabuni hade ett starkt inlägg om företagande, näringsliv och naturresurser i norra Sverige. Johan Pehrson var bra i en reflektion kring hur det inte bara behövs tusentals nya poliser och rättsanställda, utan också många fler fritidsledare och socialarbetare, för att förebygga växande problem i Sverige.

Ullenhag växer när han visar lite mer temperament. Sabuni är bättre när hon klargör vad hon egentligen menade än när hon alstrar sina största rubriker. Pehrson är nog garanterad en stark maktposition även framöver i liberalernas riksdagsgrupp.

I mycket överlappade och höll de med varandra. Alla tre såg lätt deprimerade ut så snart en fråga började handla om sverigedemokraterna. De ville gemensamt hellre tala om annat. Och någon lätt match att förhandla med nästa liberala ledare lär det inte bli för vare sig socialdemokrater eller gamla alliansvänner, oavsett vem av Ullenhag och Sabuni som vinner.

Inte alltid följde rollerna heller det förväntade: Som när Nyamko Sabuni försvarade permanenta uppehållstillstånd eller Erik Ullenhag var kritisk mot hur partiet agerat i flera sammanhang de senaste 15 åren.

Men det som ändå kommer fram, även vid en förhållandevis avspänd tillställning som söndagens, är skillnaderna i framtoning och instinkt mellan framför allt Sabuni och Ullenhag; skillnader som sedan övertolkas av deras mest upphetsade anhängare.

Ska man hårdra det är Ullenhag kandidaten för dem som oroar sig över vart samhällsdebatten är på väg, medan Sabuni är kandidaten för dem som är frustrerade över hur samhällsdebatten har sett ut.

Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Många delar både oron och frustrationen. Men det är en av de subtila skiljelinjer som går att ana. I deras respektive styrkor göms också deras svagheter.

Sabunis anhängare önskar säkert att hon ska undvika att behöva ”klargöra” fler intervjuer i gråzonen framöver, medan Ullenhags anhängare kanske snarare skulle vilja se att han ibland sade något som överhuvudtaget väckte tillräckligt med uppseende för att behöva klargöras efteråt.

Ullenhag tilltalar dem som vill att liberala väljare ska kunna ”känna igen” sitt parti och tryggt återvända till det, utan att behöva ”sätta morgonkaffet i vrångstrupen” för ofta. Medan Sabuni lockar dem som vill få nya grupper att spärra upp förvånade ögon och upptäcka partiet, även om shitstormarna och kontroverserna blir fler.

För ett parti som dansar kring fyraprocentsspärren, och inte har råd att skrämma bort fler väljare, men samtidigt måste vinna helt nya för att motivera sin existens på 2020-talet, kan båda strategierna vara riskfyllda. De måste kombineras. Vad vill man själv, och på vilka kritiker ska man lyssna?

***

Den där balansgången kan vara svår även för stora partier. Inom de tyska kristdemokraterna CDU, Europas över tid mest inflytelserika parti, pågår nu en infekterad krisdebatt, lindrad bara av det faktum att socialdemokratiska SPD befinner sig i totalt kaos. Den nya kristdemokratiska ledaren Annegret Kramp-Karrenbauer valdes i slutet av förra året med hjälp av partiets moderata mittfåra, som ett slags arvtagare till Angela Merkel.

Men sedan dess har hon ägnat mest kraft åt att samla ihop sitt parti genom att flirta med CDU:s konservativa falang och söka möta hotet från det högerextrema AFD.

Nu är hon plötsligt, ett halvår senare, hårt kritiserad internt för låga opinionssiffror och ett dåligt resultat i Europaparlamentsvalet, samtidigt som de gröna i Tyskland (med betydligt fler liberala drag än det svenska miljöpartiet) är snubblande nära att bli största parti enligt nya opinionsmätningar. Det skulle aldrig, säger en del snabba nostalgiker, ha hänt om Merkel förblivit partiledare. Och plötsligt ska CDU börja ta fram en ny klimat- och miljöprofil, och betona sin mittenposition igen, för att inte tappa till de gröna.

Lärdomen: låter man sig styras mer av sina kritiker än sina anhängare, och mer av vad andra gör än vad man själv vill, kan det bli pannkaka av alltihop. Då kommer man alltid att vara ett pinsamt steg efter.

Man kan vara så snusförnuftig att man blir feg, och man kan vara så rubriktörstig att man blir ointressant.

Ett politiskt parti måste bottna i en övertygelse om varför det finns och vad det vill själv. Konstruktivt och positivt. Inte fastna i vad det vill ta avstånd från eller härma. Den som är fixerad vid att bara ta avstånd eller härma, utan att lyckas stå för något orubbligt eget, kommer ingen utanför skaran av närmast sörjande att bry sig om.

***

Sabuni och Ullenhag är väldigt olika till sina politiska temperament, skulle stå för helt skilda typer av ledarskap och verkar dessutom har en aning svårt för varandra. Som språkrörsduo skulle de knappast fungera tillsammans. När dessutom sprickorna internt börjar bli av det infekterade slaget – den egna kandidaten är den enda tänkbara och den andra kandidaten saknar fullständigt vett, i en den antingen-eller-logik som dominerar svensk debatt – inser man att vem som än vinner blir det ett svårt arbete att läka ihop och blåsa nytt liv i ett stukat parti.

Men mitt intryck är att de sakpolitiska skillnaderna mellan dem snarast har överdrivits. Deras anhängare på sociala medier är betydligt mer förutsägbara och ömsesidigt fördomsfulla än vad kandidaterna själva är.

Båda kan svara redigt, eftertänksamt på frågor. Båda har en tydlig krisinsikt å liberalernas vägar. Båda är relativt sammansatta i sin samhällssyn. Ingen av dem blåser omkull i en storm och ingen av dem är så mjäkiga åt vänster eller höger som det ibland beskrivs. Precis som tidigare vänsterpartiet och centerpartiet mått bra av liknande öppna, ärliga processer för att välja partiledare, kan liberalerna göra det, om partiet inte imploderar på kuppen.

Jag skulle rekommendera många som nu tar till överord att logga ut från sociala medier och inte låta antiliberala ytterkanter ”kidnappa” och vanställa kandidater som faktiskt är intressantare än så.

Varken Sabuni eller Ullenhag är någon frälsare, men båda har en del tänkvärt att säga om varför det ännu behövs ett parti med liberal beteckning. Sämre val kan man stå inför.