Knyt an till frisinnet och det glömda Sverige

Ett partiledarskap är alltid långt större än bara partiledaren. Nyamko Sabuni behöver inte be om ursäkt för sin seger. Hon vann sina partikamraters förtroende. Men hon gör också klokt i att inte övertolka det mandat hon fått. Förhoppningsvis knyter hon an direkt till det hon haft en del tänkvärt att säga om under våren: det glömda Sverige.

***

Det går sällan att ta på, och annat fångar uppmärksamheten, men ett partiledarskap består till 60 procent av vatten. Bara så kan det överleva.

Vanliga medlemmar som gör sitt och stretar på runt om i landet. Bekänner en politisk tillhörighet och sedan lyssnar, iakttar, samtalar, förankrar och tar skit, pikar och diskussioner, långt från rubrikerna. Viljestarka, begåvade medarbetare och andra ledande företrädare att stimulera och koordinera. Politiska och ekonomiska realiteter som skapar svåra målkonflikter i nästan varje fråga. Otaliga kompromisser bakom kulisserna i det dagliga, träliga. Idétraditioner som ska vårdas och utvecklas i ljuset av aktuella samhällsproblem.

Partiledaren efter debatten är ibland som clownen efter föreställningen, med tårar i sminket, publiken aldrig skymtar. Om de anade tvivlet och våndan som kan finnas innerst inne.

Det omgivningen ser när en partiledare uppträder, är resultatet av en lång, frustrerande process. Ett givande och tagande, filande och svärande. Sällan är ställningstaganden till hundra procent uttryck för en ledares rena vilja. En politiker kan tvivla starkt, ibland, på det som kommer ut ur den egna munnen. Det är inget att förundras över.

Ett partiledarskap är alltid, i en folkrörelsedemokrati, långt större än bara partiledaren. Det gäller från vänster till höger. När ett parti väljer ny ordförande, är det inte en isolerad personfråga, en ensamshow – allt eller inget, min kandidat eller utträde, rätt namn eller skandal! Det är en fråga om rätt balans.

Vem behövs längs fram i ett givet läge? För att alla de där medlemmarna och sympatisörerna ska kämpa på, helst bli fler, i en känsla av meningsfullhet, men samtidigt ges förutsättningar att möta en konkret verklighet som sällan anpassar sig till floskler? Vilka egenskaper kommer att ges fritt utrymme och vilka kommer att dämpas?

Mot bakgrund av sådana insikter från en tynande folkrörelseepok, måste man se Nyamko Sabunis kommande liberala partiledarskap. Och med det i minnet måste man tolka det starka stöd hon fått av sitt partis medlemmar. De flesta av dem har nog inte sökt en frälsare eller fruktat andra kandidater. Men på de punkter där de känt att bristerna hos liberalerna varit störst, har Sabuni uppenbarligen framstått som det intressantare namnet. Hon gör därför klokt i att inte i segerrus övertolka det mandat hon fått. Men hon har inte heller någon anledning att be om ursäkt eller börja överkompensera för att hon vann förtroende hos de partiliberaler som faktiskt hade ett mandat att ge.

Att Sabunis motståndare till vänster söker demonisera henne kan hon lugnt ignorera. De flesta medborgare, oavsett politisk tillhörighet, känner förakt för smutskastning. Men snart nog kommer hon också, för att fungera som liberal ledare, att tvingas göra åtskilliga högerdebattörer besvikna, som nu tycks se henne som en allierad.

Liberalernas existensberättigande kan inte ligga i bädda för andra krafters maktinnehav. Och L behöver inte heller eftersträva att kopiera andras tillfälliga framgångskoncept, bli ett majoritetsparti med svar på allt och söka hur breda kompromisser som helst. Med rågång åt både vänster och höger måste Sabuni och L de närmaste åren först och främst visa varför ett renodlat liberalt parti överhuvudtaget behövs, och vad det vill prioritera.

Liberalerna kommer att begå många fel framöver, självklart, i jakten på en profil. Personligen tvivlar jag på att de under 2020-talet kommer att vara särskilt pålitliga i frågor som rör exempelvis personlig integritet, frihet på internet och principiell skepsis mot maktutövning. De har inte, lika lite som andra partier, varit det på senare år. Risken finns att en ändamålen helgar medlen-hårdhet kan smyga sig på. Det är en kritik och varning Sabuni bör ta till sig av.

***

Förhoppningsvis väljer hon istället att direkt knyta att till det perspektiv som hon under våren haft en del tänkvärt att säga om: Det glömda Sverige, illa behandlade, kämpande människor och miljöer som inte har några andra företrädare, trendkänsliga medier eller mäktiga intressen på sin sida. Sabunis personliga engagemang mot hedersförtryck är en utmärkt början, och liberalernas trovärdighet i kampen mot antisemitism och rasism, för individers rättigheter, blir viktig framöver när en auktoritär identitetspolitik hotar från flera olika håll.

Men det glömda Sverige är större än så, och L måste återvända ut i landet, inte minst till landsbygden i norr där partiet tappat relevans. För att på ett djupare sätt förstå 2000-talets erfarenheter och problem i miljöer där människor övergivits och osynliggjorts.

***

Några ord avslutningsvis därför om två av den svenska debattens mest misshandlade ord just nu: socialliberalism och frisinne. Delar av vänstern söker kidnappa begreppet socialliberalism och delar av högern vill göra motsvarande med frisinnet. Det är viktigt för liberalerna att inte gå i den fällan. Vägra acceptera ytterkanternas försök att upprätta en auktoritär antingen-eller-logik, där självständiga, sammansatta idéarv som socialliberalism och frisinne plockas sönder som vanställda byten.

När aggressiva debattörer i en gapig offentlighet plötsligt låtsas bry sig om idéarv de ägnat all sin tid åt att bekämpa, är det läge att vara på sin vakt.

En socialliberalism värd namnet, måste alltid ta strid för människor, miljöer och principer som makten och tidsandan sviker och förtrampar, oavsett maktens fanor och tidsandans lögner. Och i det komplexa, liberala frisinnade arvet – krav och solidaritet, bildning och kultur, miljövård och frihet – finns viktiga, historiska beröringspunkter till såväl konservativa, som socialdemokratiska och gröna perspektiv.

Frisinne och socialliberalism kan omöjligen reduceras till något som går att placera in på en förenklad vänster-höger-skala i blockpolitikens anda. Kanske är de just därför givande, lågmälda, konstruktiva utgångspunkter för dem som vill sätta det glömda Sveriges vardag i centrum för sin politik.

Börja där.