Väntar ett fulspel om makten inom EU?

En osprängd mina, begraven i artikel 17 av Lissabonfördraget från 2009, håller på att explodera i slowmotion djupt inne i EU:s maktcentrum. Resultatet kan bli ett utdraget kaos och mycket bråte att röja bort, när dammet lägger sig efter smällen.

Den svårtolkade utgången av vårens Europaparlamentsval har obarmhärtigt blottat halvmesyren europeiska förhandlare sökte släta över för många år sedan.

Det handlar om hur valet av ny ordförande för EU-kommissionen – en av EU:s mäktigaste poster – ska gå till i praktiken. Vilken institution bestämmer egentligen? Inledningen på artikel 17.7, som förklarar saken, lyder så här:

”Med hänsyn till valen till Europaparlamentet och efter lämpligt samråd ska Europeiska rådet med kvalificerad majoritet föreslå Europaparlamentet en kandidat till befattningen som kommissionens ordförande. Denna kandidat ska väljas av Europaparlamentet med en majoritet av dess ledamöter.”

Nyckelorden, den osprängda minan, är förstås ”med hänsyn till…”. Det kan, vilket påtalades redan 2009, diskuterades flitigt 2014 och blev uppenbart på nytt inför årets val, tolkas lite hur som helst. Att stats- och regeringscheferna i sitt förslag ska beakta hur väljarna röstade i Europaparlamentsvalet, är i sig tämligen intetsägande.

Formuleringen kräver klara maktförhållanden för att fungera. Men några sådana har aldrig funnits, och är nästan omöjliga att uppnå, inom EU.

Redan från början, efter det att Lissabonfördraget antagits, rådde delade meningar mellan Europeiska rådet och Europaparlamentet om hur den artikeln ska förstås. Är det Europaparlamentet som ska dominera processen, och inte bara formellt välja ordförande, utan indirekt bestämma även vem Europeiska rådet ska nominera? Eller är det stats- och regeringscheferna som ska ha avgörandet i sina händer och kunna fatta ett beslut som parlamentet sedan har att bekräfta?

***

Det var för att ta grepp om situationen, visa sin styrka, hävda sin nya demokratiska betydelse och delvis ställa stats- och regeringscheferna inför ett fullbordat faktum, som Europaparlamentets dominerande partigrupper inför valet 2014 utsåg egna europeiska toppkandidater.

Toppkandidaten för dem som vann, eller kunde hitta stöd hos en parlamentsmajoritet, skulle automatiskt få även Europeiska rådets nominering att leda nästa kommission. Så var tanken.

Motvilligt och med sammanbitna tänder såg sig Europeiska rådet tvingat att ge sin halvhjärtade välsignelse åt processen den gången. Och efter en del spända förhandlingar med andra partigrupper kunde Jean-Claude Juncker, som kandidat för den största gruppen, konservativa EPP, väljas.

Men att det inte innebar ett klartecken för ett liknande upplägg inför årets val, stod tidigt klart. Flera ledande stats- och regeringschefer, framför allt Frankrikes Emmanuel Macron, sågade tidigt hela tanken på ett toppkandidatsystem. Och den liberala gruppen Alde, som efterlyst transnationella vallistor (vilket vore logiskt), uttryckte också skepsis och lanserade en lång rad toppkandidater istället för en ensam toppkandidat.

När så valresultatet försvagade både den konservativa och socialdemokratiska partigruppen, underminerades deras respektive kandidater, Manfred Weber och Frans Timmermans, ytterligare.

Snabbt som attan lyckades Macron hittade allierade inom både Europeiska rådet och delar av det nyvalda parlamentet, för att i praktiken avfärda en upprepning av förfarandet från 2014.

Även om ett par partigrupper, och inte minst Manfred Weber som ledare för EPP, kämpar vidare för toppkandidatsystemet, är det inte troligt att någon av toppkandidaterna från valrörelsen faktiskt blir vald. Inte heller danska liberalen Margrethe Vestager, som haft många förespråkare och hade varit ett mycket lämpligt namn.

Macron själv har istället länge antagit lobba för sin landsman Michel Barnier som en alternativ kandidat. Vad kan han i så fall erbjuda Tysklands Angela Merkel, som visserligen aldrig varit någon varm anhängare av partikamraten Weber, men ändå lär hålla emot för att vinna andra fördelar? Vad får mindre medlemsländer att säga till om? Och kommer verkligen parlamentet yrvaket och utan strid acceptera att stats- och regeringscheferna tar initiativet med en omtolkning av artikel 17.7?

***

Där befinner sig processen nu. Med intensiva, informella diskussioner mellan olika partigrupper, mellan de stora medlemsländernas ledare och mellan rådet och parlamentet som institutioner.

Det är ett klassiskt, och rätt sjaskigt, maktspel, där inte bara kommissionsordföranden, utan även många andra viktiga poster ska fördelas. Sakfrågornas och idéernas betydelse lär minska snabbt. Pusslet som ska läggas är som gjort för fulspel i det fördolda, tjänster och gentjänster, långt från valrörelsens vackra ord.

Undan sjunker de egentligen långt större frågorna om hur EU-demokratin ska fungera, vilken roll parlamentet egentligen ska spela och om Europaparlamentsvalen trots allt ska framstå som relativt betydelselösa i jämförelse med nationella val?

Även om man tycker olika om var tyngdpunkten i EU:s beslutsprocesser ska ligga, borde man rimligen kunna enas om att de grundläggande spelreglerna måste göras klara och pålitliga, utan gråzoner som riskerar att uppmuntra mygel och korruption.

Ta det som en varning. Försöker man gräva ner olösta motsättningar och principfrågor i en finstilt fuskformulering, i hopp om att ingen ska syna bluffen, kommer det att straffa sig, förr eller senare.