Det vilda norrskenet i Astrid Värings ”Frosten”

Sommarserie 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 2: Det vilda norrskenet i Astrid Värings ”Frosten”. (Den första delen finns här.)

***

Himlen vilar aldrig hos Astrid Väring. Ständigt, genom dygn och årstider, kommenterar, speglar, varsnar och präglar den huvudpersonernas känslor och liv.

Den griper in, förstärker, vilseleder och förvarnar, skrämmer och ger mod; ibland entydig, ibland mångskiftande.

Färgerna djupnar, molnen far, skyarna brister, stjärnorna glimtar. När de stora vändningarna kommer, för bygd och människa, berättar himlen om dem. Det var ett återkommande drag rakt genom Astrid Värings författarskap, både som stilgrepp och som del av en livsåskådning.

Även i de artiklar hon skrev som ung, mångsidig, uppkäftig kulturjournalist i VK 1916-1919 (då med efternamnet Glas och signaturen ”Rita”), dök himlen ofta upp i stämningsskildringar.

Allra mest bland himmelsfenomen tycks norrskenet ha fängslat henne. Redan sagan ”Vad Lapp-Ante såg nyårsnatten”, som hon skrev för VK 31/12 1916 och som Karin Edlund i sin avhandling (”Från den västerbottniska frostmyren till den socialpolitiska hetluften. Astrid Väring – konservativ författare i Folkhemmets Sverige”) identifierat som ”det första manus med litterära ambitioner som Astrid Glas låter offentliggöra”, börjar med norrsken:

”Ett rent av skrämmande, överväldigande norrsken. Det steg som väldiga lågor från en osynlig värld i brand. Långt, långt bortifrån kunde man höra lågorna knastra, bränder falla och ruiner största tillsammans i denna döende avlägsna värld.”

I romanen ”Marja. Berättelse från fjället” (1928) skildras en sträng vinter med nöd och grå likkyla: ”…hotande hängde natten blytung över de ensamma stugorna – norrskenets knatter var det enda ljud som hördes därute.”

I samlingen ”Utanför” från 1933, finns en dikt som heter just Norrsken: ”Som en dröm din skimrande kalk slog du ut,/ och din sång i mitt hjärta steg/ och gjorde det tyst därinne till slut,/ när den larmande staden teg.”

Men det mest dramatiska och ödesmättade norrsken som Väring skildrade, återfinns i hennes litterärt främsta roman ”Frosten” (1926).

Handlingen – med viss biografisk bakgrund, huvudpersonen Lill-Mats bygger på Värings egen farfar – utspelar sig i ”Tavle by” (enligt Väring själv en blandning av Innertavle och Tavelsjö) i Västerbotten på 1860-talet, under de svåraste nödåren.

När läget är som mörkast och hungern som störst, samlar läsarpredikanten ”Lill-Jonas” (Lill-Mats far) Tavlebönderna till ett väckelsemöte för botgöring. Plötsligt dyker en pojke upp och berättar att han sett en gruva vid havet, av ”vitaste renaste vetemjöl”. I hänryckt tillstånd, trots den mörka kvällen, beger sig mötesdeltagarna, under psalmsång, mot havet. Mörkret hotar att överväldiga dem, men då:

”…flammade något till däruppe i norr. En grönkall flamma slog upp och steg likt skummet från en osynlig eldfontän högt upp mot zenit, sjönk åter tillbaka och försvann. Norrskenet. För en minut hade det lyst upp vägen. Då såg man, att man gått fel. Men gossen sprang en bit tillbaka, och så snart var man på den rätta avtagsvägen ner mot havet.

Mörkret var nu åter lika djupt. Men plötsligt var det som om den osynliga branden där bakom skogsranden spritt sig, den slog upp igen i tusen små gröna lågor, som flämtade till ett ögonblick, falnade ner och slocknade. I detta flämtande, irrande ljus vandrade de vidare och kunde snart höra havets dån helt nära. Gud själv gick före dem i sin eldstod och visade dem vägen.”

Skildringen av norrskenet fortsätter, men natten slutar i tragedi. Mjölet som skimrar i gropen visar sig vara sand. I sin hunger har människorna inte kunnat hålla sig, utan desperat kastat sig ner för att tugga det i sig. Innan de upptäcker sitt misstag är arton av dem döda, däribland Lill-Jonas själv och hans hustru. Händelsen förändrar hela Lill-Mats liv, som sedan skildras vidare i fortsättningen ”Vintermyren” (1927).

***

1959 skrev Helmer Grundström i ett ofta citerat brev till Väring: ”Om vi nu tar Västerbotten – och förr tänkte vi i landskap och provinser – så är du den första stora prosaisten därifrån. Frosten och Vintermyren är ju redan, och har varit det länge, klassiska, på samma sätt som Barnen på Frostmofjället blev det. Men är det inte konstigt att då Sara Lidman debuterade skrevs det om henne precis som hon var den första. Allt vad som skrivits före henne tycktes vara glömt.”

Svenska Dagbladets recensent Gudmar Hasselberg skrev 2/6 1926, att Frosten var ”den främsta skildring av folklivet i övre Norrland som vi hittills äga i svensk skönlitteratur” och att Västerbotten var att lyckönska ”till att ha fått en sådan skildrare”.

I VK:s recension av romanen 1927 var det en ung Ragnhild Sandström som, under signaturen Miquelon, höll i pennan. Hon konstaterade att Väring i och med denna roman intog en obestridlig ”rangplats” bland de kvinnliga författare som stod för ”en stor del av det bästa och vederhäftigaste inom svensk litteratur just nu”.

Frosten, ansåg Sandström, hade både en kulturhistorisk och litterär betydelse. Astrid Väring äger, skrev hon, ”en framträdande psykologisk skarpblick och en nästan lyrisk uppfattning av det västerbottniska landskapets säregna, ej för alla fattbara skönhet”.

Två invändningar hade dock Sandström. Astrid Väring har läst på väl och behärskar sitt ämne fullständigt, ”utom vad jordbruket beträffar, där författarinnan gör ett par misstag.” Frosten kommer inte från dimman, påpekade Sandström, och Väring har också ”tagit fel på värdet av det gamla lispundsmåttet”. Men, avslutade hon, detta ”förringar icke bokens värde som kulturdokument.”

***

Jag, som i veckan sträckläst dem på nytt, tycker att Frosten och Vintermyren fortfarande är märkligt levande, både som berättelser och som debattromaner. En del inslag känns tidlösa, en del har åldrats illa och en del har fått ny aktualitet i vår tid, på gott och ont. Men Frosten och Vintermyren är starka, litterärt trovärdiga, socialt och politiska laddade, skildringar av en speciell historisk epok, av ett västerbottniskt bonde- och kulturarv och av samhällsmotsättningar kring traditioner, mark, skog och makt. De är också idéromaner, och har, som Karin Edlund visat, bildningsromanens karaktär.

De bärs upp, på ett sammansatt, ibland motstridigt sätt, av Värings egna konservativa utgångspunkter. Hennes kritik av det moderna samhället. Hennes romantisering av det gamla, naturnära bondearvet. Hennes försvar av Norrlands rätt till sin egen historia och hennes betoning av hembygd och hemidentitet, med viss negativ udd mot främlingar. Men också av ett ganska radikalt ställningstagande för rättfärdighet och anständighet i kritiken av ekonomisk utsugning, orättvisa livsvillkor, den framväxande skogsindustrin och ”baggböleriet”.

En modern läsare lägger dessutom direkt märke till engagemanget för miljövård och naturvärden. Skildringen av hur nödvändiga framsteg och bevarandeperspektiv skaver mot varandra, fångar intressanta nyanser.

Och sällan har himlen flammat så vilt som när norrskenet bröt ut över Tavle by den ödesdigra natten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>