Knivarna som slipas på Branehög i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes penningar”

Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 3. Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes penningar”. 

***

Med den åldrande prästhustrun och husmodern, får vi veta, ”hade åren farit illa”. Under många år var det hon som ”dragit omsorg om hemmet”, tagit hand om gård och gods, barn och tjänare, med ”klokhet och ömhet”, så att allt hade frodats.

Nu sitter hon nästan döv, med skälvande händer, ”utnött och urgammal” bredvid sin man, den rike Herr Arne, tidigare klosterplundrare, vid aftonvarden. Men det är husmodern som anar först att något hemskt ska hända den natten. Hon lyssnar ut över bygden och hör ett ljud de andra inte hör. Och så yttrar hon en alldeles isande replik läsaren av Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar” (1904) aldrig glömmer:

”Varför slipar de knivar på Branehög?”

Orden får en dödstystnad att sprida sig i stugan, och skickar, som Vivi Edström skrivit, ”kalla kårar utefter ryggen på läsaren”. Prästen avfärdar och försöker lugna sin hustru, men hon låter sig inte tystas. ”Jag vet inte varför de denna kväll slipar så långa knivar på Branehög”, säger hon igen och får ”tårar i ögonen av förfäran”. ”Kan ni inte höra hur det skrapar och filar?” frågar hon. ”Kan ni inte höra hur det väser och gnisslar?”

Herr Arne undrar var som skrämmer henne. Hon svarar: ”Jag är rädd för de långa knivarna, som de slipar på Branehög”.

Några timmar senare står prästgården i brand, nedsölad av blod. Därinne hittar släckningsfolket hela prästfamiljen med husfolk brutalt knivmördade. Bara den fattiga jungfrun Elsalill har överlevt.

Det är upptakten till ett av Selma Lagerlöfs gruvligaste och mörkaste mästerverk, tillkommet samtidigt som arbetet med den helt annorlunda ”Nils Holgerssons underbara resa”.

Herr Arnes penningar är en spök- och kriminalhistoria med verklighetsbakgrund i 1500-talets socialt och religiöst laddade Bohuslän, om brott och skuld, komplicerad kärlek och komplicerat hat, om gengångare, syner, rättsskipning och hämnd.

Det är Selma när hon är som bäst. Och det tyckte hon även själv. Herr Arnes Penningar, sa hon långt senare, 1933, i en intervju, var den bok som bäst motsvarade hennes egna intentioner. Sven Stolpe skrev en gång att den, med sina visioner och sin makalösa suggestion, ”inte har något förebild i svensk litteratur.”

Prästhustruns replik byggde, som så mycket hos henne, på en muntlig tradition. Och som Gunnel Weidel visade i sin avhandling ”Helgon och gengångarna. Gestaltningen av kärlek och rättvisa i Selma Lagerlöfs diktning” (1964) återkommer ”folktrons varsel med karaktär av varning” i flera av Lagerlöfs berättelser. Temat fängslade henne. När hon fick frågan om vilka illustrationer som kunde passa, nämnde hon just repliken om knivarna. Hon visste när hon hade läsaren i sitt grepp.

Efter att Karl Otto Bonnier läst manuskriptet berättade han för Selma att både han och hans fru fått nattsömnen förstörd av mörkrädsla och skräck för mördare och andar. Undra på det.

”Varför slipar de knivar på Branehög?”

Rysningarna uteblir aldrig.

************

Tidigare delar i serien:

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>