Stöd demokratirörelsen i Hongkong

Vid den avslutande, formella ceremonin för överlämnandet av Hongkong till Kina, 30 juni 1997, kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Men det sista framträdande som brittiske guvernören Chris Patten höll inför Hongkongs lagstiftande församling några dagar tidigare, hade haft en relativt uppsluppen prägel.

Bara på en punkt, den viktigaste, tog han till stororden:

”Jag tvivlar inte alls”, sa han inför de folkvalda, ”på att om 10, 15, 20 år kommer Hongkong att vara ett friare och mer demokratiskt samhälle. Den som tror på frihet och demokrati är enligt min mening på den segrande sidan.”

Vad skulle han säga? Avtalet som reglerade när och på vilka villkor överlämnandet skulle ske var vid den tiden redan 13 år gammalt.

I vissa avseenden var det som om ett sekel av världshistoriska händelser hunnit passerat.

Så mycket hade förändrats sedan Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher och Kinas motsvarighet Zhao Ziyang, med Deng Xiaoping över sig, undertecknade den historiska uppgörelsen i Peking, december 1984:

Berlinmurens fall. Massakern på den Himmelska fridens torg (i samband med vilka Zhao Ziyang uttryckte sin sympati med de demonstrerande studenterna och som en följd av det avsattes och placerades i husarrest för resten av sitt liv). Stora förändringar i både Kina och Europa. Ett nytt slags världsekonomi och en radikalt annorlunda global ordning.

Det stod klart redan 1997, att styrkeförhållandena som hade rått 13 år tidigare höll på att skifta. Då hade man kommit överens om att överlämnandet 1997 skulle ske enligt principen ”ett land, två system”, att Kina skulle ta hand om utrikespolitik och försvarsfrågor, men att Hongkong skulle få ha kvar sitt marknadsekonomiska system i minst 50 år, att statsanställda och polis skulle få behålla sina jobb även efter skiftet och att grundläggande fri- och rättigheter i Hongkong skulle vara skyddade och hållas oberoende.

I dag vet vi att det inte dröjde länge förrän kommunistregimen i Kina, med allt starkare ekonomiska och militära muskler, började underminera och distansera sig från det löftet.

***

Men vad man lätt glömmer bort, och det nämns sällan i efterhand, är att Hongkong inte började utveckla demokratisk system, med sikte på fria val och allmän rösträtt, förrän de allra sista åren som brittisk koloni. De ”två system” som uppgörelsen 1984 handlade om, syftade framför allt på ekonomin.

Demokratin i Hongkong var bara ett par år gammal, och inte ens fullständigt genomförd, när överlämnandet ägde rum 1997. Valen i september 1995 till det lagstiftande församlingen var de första någorlunda demokratiska som hade hållits där.

Folkstyrets och rättsstatens rötter hade alltså inte hunnit gå särskilt djupt, i det arv kolonialmakten Storbritannien lämnade efter sig. Det gjorde det lättare för kommunistregimen att börja rycka upp dem, likgiltig inför omvärldens protester.

När han 2017 tittade tillbaka på hur det faktiskt blev, 20 år efter sitt avsked, i ljuset av demokratirörelsens växande kamp mot kommunistregimens försök att systematisk ta kontrollen över Hongkong, var Chris Patten självkritisk. ”Vi hade kunnat göra mer”, sa han i en intervju med The Guardian. Framförallt tyckte han att de borde ha ägnat mycket mer kraft åt att skynda på en demokratisering, med fokus på den allmänna rösträtten, av Hongkong perioden 1984-1997.

***

Så demokratirörelserna i Hongkong har ofta stått ensamma, och fått utkämpa sina egna strider för grundläggande rättigheter under motstånd från många håll. Och för västvärlden, som på 2000-talet av ekonomiska skäl nästan helt tystnat inför kommunistregimens allt mer omfattande och brutala övergrepp på mänskliga rättigheter, borde det vara en tankeställare.

Svek har följt på svek, även från de västliga demokratiernas sida.

Det stämmer säkert, att omvärlden inte kan göra mycket för att rädda en demokratisk utveckling i Hongkong, om Kina bestämmer sig för att definitivt göra slut på principen om ”två system”, men det borde rimligen uppfattas som en moralisk och historisk skyldighet att åtminstone stödja demokratirörelsen så mycket och högljutt som det bara går.

Kampen för politiskt oberoende, demokratiska val och medborgerliga fri- och rättigheter har har intensifierats ytterligare i Hongkong de senaste fem åren, ända sedan den så kallade paraplyrevolutionen, med stora demonstrationer, inleddes av studenter 2014. Utlösande faktor då var beskedet från Peking att en nomineringskommitté – kontrollerad av kommunisterna – ska få kontrollera och godkänna vilka kandidater som tillåts ställa upp i nästföljande val.

Under våren och sommaren i år, har demonstrationerna tagit ny fart, efter ett horribelt lagförslag som skulle göra det möjligt för myndigheterna att skicka brottsmisstänkta i Hongkong till Kina för rättegång.

Läget är extremt spänt och osäkert. Fråga efter fråga får samma grundläggande motsättning att flamma upp.

Unga, modiga människor i Hongkong vet att det är deras hela liv i någorlunda frihet, trygghet och öppenhet som står på spel. Det de förlorar nu, kan det ta generationer att vinna åter.

Västliga länder borde också, därutöver och med insikt om egna historiska skulder, se händelserna i Hongkong som en del av den globala kraftmätning som pågår, det vägval som väntar på många håll i världen, mellan demokratiska, liberala samhällssystem och auktoritära, repressiva samhällssystem.

Demokratirörelsen i Hongkong förtjänar ett långt starkare och mer bestämt stöd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>