Svekdebatten som fenomen är lika gammal som partierna själva

Lyssna på dem som problematiserar det egna budskapet och bemöter det bästa i andras motargument, som frivilligt söker upp det egna resonemangets svagheter och generöst uppehåller sig vid det starkaste i motståndarnas invändningar. På dem som har det modet och den hederligheten går det sannolikt att lita även i ett senare skede.

***

Anders Örne, en av det kooperativa företagandets tidiga ledare och tänkare i Sverige, berättade om händelsen i en tidningsartikel på 1950-talet, men angav inte om det var i Stockholm eller någon annanstans i landet som minidramat utspelade sig. Det var hur som helst under de stormiga åren, tidigt 1900-tal, när socialdemokratins interna strider utkämpades vid nästan varje möte, ibland på sätt som får sena tiders SSU:are att framstå som saft och bullar-amatörer i jämförelse.

Hjalmar Branting var inbjuden för att hålla ett tal hos arbetarekommunen, som så många gånger förut. Men hans motståndare i partiet hade strax dessförinnan anmält en mängd unga pojkar som nya lokala medlemmar, för att effektivt och kuppartat kunna störa partiledarens framträdande.

”När mötet började”, skrev Örne i sin hågkomst, ”var halva A-salen fylld av grabbar i 14-16-årsåldern. Mötet blev stormigt. Mitt under Brantings tal, som var hållet i hans vanliga nobla stil, reste sig en liten grabb upp, knöt näven och skrek med sina lungors fulla styrka: ”F-ö-r-r-ä-d-a-r-e” åt talaren.”

Svekdebatter är inget modernt fenomen, och den gamla goda tiden har aldrig existerat. Inte i något politiskt parti. Per-Albin, Erlander, Palme – alla var de förrädare enligt många av dem som senare, i en fräckhet utan like, gjorde anspråk på att representera deras tradition.

***

En av mina favoritanekdoter om Karl Staaff, i sin ställning liberalernas motsvarighet till Branting under decennierna kring demokratins genombrott, härrör från slutet av 1914, när Staaff hade drygt 10 månader kvar att leva.

Torgny Segerstedt, då 38 år gammal och ny i journalistyrket, var redaktör för den frisinnade tidskriften Forum och bad Staaff att skriva en artikel om det liberala partiets närmaste uppgifter. När Staaff tackade nej blev Segerstedt irriterad, och utgöt sig lite senare i ett brev till Albert Ehrensvärd, liberal utrikesminister 1911-14, om hur besviken han var på Staaffs ledarskap:

”Jag tror aldrig att det liberala partiet kan repa sig från sina nederlag, så länge Staaff är dess ledare. Jag är fullt på det klara med att han icke kan fockas. Å andra sidan – hur orättvist det än må vara – står han som den främste representanten och i allmänna medvetandet som inkarnationen av det i liberal politik som framkallar nederlagen. Det är inga små mått hos mannen men det brister honom redan i förmågan att umgås med människor. Det allvarsammaste är att ingen finns som kan ersätta honom.”

Partiliberalernas finaste utmärkelse i dag är Karl Staaff-medaljen i guld.

Det är alltid lättare att enas kring en epok eller en politisk ledare när tillräckligt många år gått och det gemensamma minnet grumlats en aning. Och Ingrid Segerstedt Wiberg skrev, tror jag, i något sammanhang om hur hennes far på äldre dar talade uppskattande om Staaffs rakryggade, moraliska hållning, som en kontrast, får man anta, till en senare generations politiska ledare.

***

Thorbjörn Fälldin utmanövrerades 1985 som centerpartiets ledare på ett så för honom förödmjukande sätt att det tog 15 år innan han på nytt satte sin fot på en partistämma.

I dag finns kanske inte en enda tidigare partiledare som är vördad hyllad i sin rörelse som just Fälldin inom centerpartiet. Nämn köket i Ramvik och partiledningen med Annie Lööf och Emil Källström i spetsen får något både glansigt och andligt i blicken.

***

Så där kan man gå igenom parti för parti och hitta motsvarande fenomen. Enade, harmoniska och renläriga, fria från smutsiga kompromisser och hopplösa målkonflikter, gjutna i en klar ideologisk grundhållning, utan sår och besvikelser, är de alltid bara i historielösa återblickar långt efteråt.

Hjältar, om ni vill veta sanningen, är sällan hjältar rakt igenom och i allt. Och i politikens värld, har vi vanligtvis aldrig hört talas om dem som gjorde hjältarna möjliga – folkrörelsernas eftertänksamma, mogna, värdiga vardagsgnetare långt från alla löjliga stereotyper i medier och plakatkultur. De kommer inte till tals i efterhand, eftersom deras berättelser inte skrevs ner. Så kan de kidnappas för en bra, men falsk story, långt senare.

Därför blir också debatter om partiernas utveckling, vägval, prioriteringar och partiledarskiften lätt väldigt stereotypa och sentimentala. Extremt grovhuggna kategorier och karikatyrer används för att beskriva händelseförlopp som är betydligt mer komplicerade än så.

Det är värt att komma ihåg, när röster går upp i falsett om svek, förfall och förlorade ideal. Istället för att genomskåda det egna högmodet, försöker de tillskriva sig ett moraliskt tolkningsföreträde som nästan alltid saknar täckning. De svikna idealen, förräderiet mot saken, är ett mantra, gammalt som partierna själva.

I synnerhet kan man sluta lyssna när ett partis aktivister riktar såna anklagelser mot helt andra partier, som de själva aldrig har visat något engagemang för tidigare. Till det gör sig alla sidor skyldiga.

Vad kampanjande moderater ger för råd till vänsterpartister, eller kampanjande socialdemokrater ger för råd till liberaler, eller kampanjande liberaler ger för råd till kristdemokrater, eller kampanjande kristdemokrater ger för råd till miljöpartister, eller kampanjande vänsterpartister ger för råd till moderater, runt, runt i kretslopp – allt det där är vanligtvis rent hyckleri.

Det är en grundregel i valrörelser: när megafoner ägnar mer tid åt att berätta om vad de vill få oss att tro att andra tycker, än om vad de faktiskt själva avser göra i kniviga lägen, då är det dags att ägna tiden åt något vettigare.

Intressanta är egentligen bara de röster som åtminstone ibland bemödar sig om självständighet och integritet, med en vilja att förstå rörelser på ett mer konstruktivt och lyhört sätt.

Lyssna på dem som problematiserar det egna budskapet och bemöter det bästa i andras motargument, som frivilligt söker upp det egna resonemangets svagheter och generöst uppehåller sig vid det starkaste i motståndarnas invändningar. På dem som har det modet och den hederligheten går det sannolikt att lita även i ett senare skede.

***

Filosofen Åsa Wikforss, nyvald ledamot i Svenska akademien, har skrivit en inledning till boken ”Förnuft och fördom: Varför vi tänker som vi gör”, av Hugo Mercier och Dan Sperber, som även är tryckt i senaste numret av Sans. Hon skriver där om hur Mercier och Sperber argumenterar för att förnuftets funktion är ”interaktionistiskt” och ”anpassat efter det som är det mest kännetecknande för människan – att hon är en social varelse, att kommunikation och samarbete ligger till grunden för hennes varande. (…) Mänskligt samarbete kräver att vi samordnar våra handlingar på komplicerade sätt, och det förutsätter att vi kan övertyga varandra, ge skäl för våra övertygelser och beslut.”

Då blir förmågan så viktig att låta argument komma till tals i sin egen rätt, att gemensamt föra en öppen och relativt förutsättningslös diskussion, för att nå djupare kunskap. Varken likriktat grupptänkande eller polariserad ilska fungerar. När vi, skriver Åsa Wikforss, ”bara pratar med dem som delar våra åsikter, då fungerar inte förnuftet som det ska – de bästa argumenten kommer inte fram och vi fastnar i det skeva och det ensidiga i stället för att med gemensamma krafter nå sanningen.”

Det i sin tur förutsätter ett grundmått av ödmjukhet, av självtvivel och av skepsis mot all auktoritär makt.

Några av de finaste, mest tröstande rader jag vet är PO Enquists essä om danske politikern och kommunisten Aksel Larsen, som anklagades för att i Gestapoförhör under kriget ha förrått medlemmar av den danska motståndsrörelsen. Enquist (pjäsen Magisk Cirkel har samma tema) skriver så här:

”Kanske blev han då en bra politiker just för att de här novemberveckorna 1942 funnits i hans liv; den svarta mittpunkt som ständigt påminde honom att han var en fattig syndig människa, att människor är svaga, att vi måste ta hand om oss, tolerera också dem som rämnar och sviker och tror sig färdiga. Kanske fanns det hos politiker av det riktigt stora formatet denna mittpunkt av sorg, eller självinsikt; ett slags brist på högmod inför sig själv.”

Författaren Philip Magnus-Allcroft noterade 1954 i sin biografi över brittiske statsmannen William Gladstone (1809-1898), att Gladstone, med ett ansenligt högmod, ständigt var:

”…benägen att bortse från behovet av att fostra och förbereda den allmänna opinionen; han var i stånd till självbedrägeri; alldeles omedvetet kunde han då och då övertyga sig själv om att en opportun kurs hade blivit en moralisk plikt. När han väl en gång hade funnit en allt betvingande uppgift, var han villig att om det behövdes göra sig själv och sitt parti till martyrer för dess skull. På det sättet ödelade han till slut det liberala partiet, som var hans instrument. Han ryckte och slet i dess rötter så våldsamt att de vid slutet av hans liv låg oskyddade och torra och inte längre tryggt nedbäddade i den allmänna opinionens livgivande jord.”

En tänkvärd varning, inte bara för människor engagerade i politiska partier, utan för alla som är verksamma i samhällsdebatten.