Försvara den enskilda individen mot tvingande kollektiva identiteter

Om det inte dras principiella, tydliga gränser någonstans för politikens, majoritetens eller etablissemangets anspråk på att få utöva makt över den enskilda individen – om allt enbart anses vara en fråga om pragmatiska avvägningar från situation till situation, i säkerhetens, trygghetens, renhetens, kontrollens, korrekthetens, klimatets, framstegets, gemenskapens eller folkhälsans namn – då kommer de små stegens tyranni snart att bli de stora språngens subtila förtryck.

Därför är det så viktigt att i tid och med eftertryck sätta gränserna för maktens eller kollektivets rätt att lägga sig i den enskilda individens liv, tankar och privatsfär. Det måste, i ett slags frihetens försiktighetsprincip, ske långt innan totalitära maktanspråk börjat löpa amok och fångas av sina inre frestelsers logik. Och den principen måste försvaras, även om det tar udden av en del goda avsikter, en del behjärtansvärda ambitioner, en del projekt.

Om den enskilda människan frånkänns sin individualism, sin rätt att definiera sig själv individuellt, sin rätt att experimentera och hävda sin egen värdighet, då kommer frestelsen att öka snabbt hos styrande klasser att börja begå olika typer av övergrepp.

Om människan enbart betraktas som ett på politisk och kulturell väg formbart, manipulerbart objekt – en produkt av kontexter, platser, kön, religioner eller miljöer – då kommer politiken att reduceras till en kamp om vilken kollektiv utgångspunkt, vilket resursstarkt intresse, som ska ha företräde att forma och manipulera andra.

I en sådan situation ökar betydelsen av att vinna hela makten. Att kontrollera hela systemet självt, in i minsta detalj, för att i förebyggande syfte och vid behov kunna oskadliggöra konkurrenter, oliktänkande och avvikande.

Som Katarina Barrling sammanfattade det så lysande i sin krönika för Sveriges Radios Godmorgon Världen häromveckan:

”Den totalitära staten är svartsjuk: den nöjer sig inte med att dess undersåtar lyder på politikens område, utan kräver underordning överallt. Människor skall inte tänka själva. Inte hysa moraluppfattningar som staten inte godkänt. Inte tro på gudar utan statligt stöd. Inte läsa lyrik staten inte sanktionerat. Inte sälja eller köpa något som staten ogillar.”

Hon påpekade också, vilket är viktigt att komma ihåg, att ett totalitärt samtalsklimat inte behöver kännetecknas av att man inte får säga vad man vill, det får man ofta, utan även av ”vad som händer om man säger vad man vill. Det finns trots allt andra sätt att straffa feltänkande än att sätta dem i fängelse. Moraliska förkastelsedomar och uteslutning ur en social gemenskap kan vara nog så kännbara straff.”

***

När nu åter kollektiva kategorier – nation, religion, läggning, etnicitet, åsikt, region, klass – helt dominerar den politiska debatten, är det värt att påminna om att där individens fri- och rättigheter inte längre är utgångspunkten, börjar hierarkier och godtycke ta över.

Därför kommer pågående bråk om exempelvis svenskhet, om hudfärger, om identiteter eller om mångkultur, snart att avslöjas som hopplösa återvändsgränder i politiskt avseende. Mer ägnade för litterära experiment och privata diskussioner, än för offentligt beslutsfattande och institutionella principer i en demokrati.

Självklart finns det många svåra avvägningar kvar, i ett fritt samhälle. Men Nalin Pekgul uttrycker det, som vanligt, träffsäkert på Expressens kultursida (9/7):

”…för mig är det enkelt: mångkulturellt är det samhälle som utgår från individen och där politiker och samhällets institutioner sätter den enskilda människans frihet och värdighet främst. Alltså ett samhälle där varken min familj eller lagarna försöker tvinga mig att tro på en viss religion eller följa vissa traditioner, men som kräver av mig att jag ska respektera den svenska lagen. Om vi vill försvara och utveckla ett sådant mångkulturellt samhälle måste två förutsättningar vara uppfyllda: ett gemensamt språk, samt en ömsesidig acceptans för att vi som individer rör oss mellan många olika identiteter.”

Börja i lagstiftningen, i individens fri- och rättigheter. Vägra alla former av relativisering när det kommer till dem. Upprätthåll dem, försvara dem, ge institutioner resurser att hålla emot de krafter som vill tvinga på människor kollektiva, låsta, auktoritära identiteter mot deras vilja, så är mycket annat löst.

Även kollektiv solidaritet, gemenskap och samarbete, måste bygga på de deltagande individernas okränkbara värde och värdighet. Även hembygdskänsla och kulturarv. Även miljöarbete och miljövård. Även historia och rötter.

Så svårt, och så ofrånkomligt, är det.

Till hur det ska praktiseras, vägen från många individer till fungerande gemenskaper, behöver flera ideologier bidra. Socialismen, liberalismen och konservatismen har alla haft mycket tänkvärt att säga om det, och alla har de ibland hamnat helt fel.

Det är en också bärande tanke när VK:s ledarsida skriver om lokala kulturarv i Västerbotten: Det finns inte någon som helst motsättning mellan att identifiera sig med och intressera sig för bygd och traditioner och samtidigt bejaka nya människor, nya influenser och mångfald. Ett öppet, nyfiket Västerbotten underlättas ju mer vi vet om lokal kulturhistoria, näringshistoria, folkrörelsehistoria, om det som var och hur olika människor förhåller sig till gemensamma referensramar.

En sådan mångfald förutsätter, som en självklarhet, att inget förtryck av någon människa accepteras eller relativiseras, likgiltigt försök till svepskäl eller ursäkt. Om det får inget tvivel råda.

Kanske håller den politiska och kulturella vänstern på att upptäcka vilket katastrofalt misstag det var att den under så många år koketterade med kollektivism, identitetspolitisk jargong och antiliberala poser. Vad har de att sätta emot nu, när andra tillämpar vad de moraliserat med dubbla måttstockar?

Att rynka på fina näsor åt individualism som något ofattbart naivt, blåögt och förlegat, har varit en vanlig övning i vänsterkretsar. Men när högern börjar tillämpa samma kollektivistiska tankesätt, idéer och uttryck, och trasslar in sig i samma självmotsägelser och ohållbara resonemang vid första följdfråga, är det inte lika kul längre.

Sent ska syndarna vakna.

***

Den här debatten pågår förstås över hela västvärlden i dag. Inte bara mellan olika ideologiska läger, utan även inom dem, sliter och river den. Inom socialismen, inom liberalismen, inom konservatismen, inom miljörörelsen.

Amerikanske författaren och kommentatorn George Will, aktuell med boken ”The Conservative Sensibility”, är en av dem som försökt analysera på djupet vad det handlar.

Till skillnad från europeisk konservatism, som till stor del utvecklades i ett försvar av etablerade förhållanden och hierarkier, vill den amerikanska konservatismen bevara ett samhälle som är öppet för ständig, dynamisk förändring. Det hävdade Will vid sitt framträdande på Aspen Ideas Festival med journalisten Judy Woodruff i sommar. Även om man inte köper just den distinktionen är han värd att lyssna till, också utifrån ett europeiskt perspektiv.

För att åstadkomma ett samhälle öppet för dynamisk förändring, fortsatte han måste man hela tiden knyta an till idéerna om naturliga rättigheter, begränsad stat och maktdelning. Först då går det att skapa ”ett enormt social rum inom vilken de kreativa krafterna i ett samhälles spontana ordning kan blomstra”.

Hans budskap är att principer om frihet, inte majoritetens rätt att göra vad den vill, måste vara utgångspunkten. Will – en av Donald Trumps hårdaste kritiker, som 2016 under uppmärksammade former lämnade det republikanska partiet – återkommer till hur de progressiva i början av 1900-talet (symboliserad hos honom av Woodrow Wilson) ville ersätta grundlagsfädernas idé om naturliga rättigheter med mer moderna utgångspunkter. Där började, enligt Will, något allvarligt gå snett, när en ödmjukhet inför den enskilda människans integritet övergavs.

Om man inte längre anser att människan har ett slags natur eller naturliga rättigheter, utan bara passivt skapas och formas i en kulturell kontext, då finns det heller snart inte längre några gränser för politikens anspråk på att söka forma den människan via beslut och ingrepp av olika slag.

Och då ersätts idén om maktdelning och statens begränsning med exempelvis en svällande presidentmakt eller en gradvis mer auktoritär stat som inte ser någon anledning att vara försiktig med hur och i vilken omfattning den agerar.

Då blir maktutövning, inflytelserika särintressen och tillfälliga majoritetsvälden utgångspunkten för förändring och utveckling av ett samhälle, mer än opinionsbildning, debatt och respekt för minoriteter (se även samtal med Jonah Goldberg i podcasten The Remnant 14/6).

Det där är, nu som alltid, en av de allra viktigaste grundreglerna för varje demokrat: Låt aldrig ändamålen helga medlen, och försök inte smita på genvägar förbi den enskilda människans fri- och rättigheter, som ursäkt för någons övermakt.

Där den enskilda individen om samhällets minsta beståndsdel offras för något annat, där kollektiva identiteter med maktspråk tvingas på människor som inte bett om dem, tas alltid de första stegen mot ofrihet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>