Bedårande lugg av sin tid, men verkligheten får skrattet att fastna i halsen

De inledande minuterna av Boris Johnsons första tal i underhuset som brittisk premiärminister sprudlade av det slags obetvingliga framstegsglädje som gör att man inte bara vill tro att det kanske är möjligt, utan dessutom känner att det är precis den attityd som krävs för att det ska vara möjligt. Äntligen ett leende, i den bakåtblickande, förbittrade jämmerdal, med panik utan lösningar, som vår samtida offentlighet blivit.

Boris Johnson är en bedårande, avväpnande lugg av sin tid, och det är viktigt att börja i rätt ände: Varför är han så populär?

En ledtråd har de första dagarna vid makten gett. Känslan av att: ”Titta, där händer något, kanske har vi underskattat möjligheterna hela tiden, äntligen någon som inte låter som en robot, han verkar ju inte så farlig ändå!”

En aning självdistans och humor, lite teatralt clowneri, skadar inte heller, i ett gravallvarligt debattklimat där hans motståndare tävlar i att gasta och vråla oartikulerade invektiv, medan han själv petar undan luggen och bjuder på ett smile, som ett olydigt, men ändå förtjusande barn.

Det är nödvändigt att påminna om hur mycket lättare det är för en person född in i elit, förmögenhet och privilegier, att spela den lustige charmören med ett flexibelt förhållande till sanning och regler. Han behöver inte frukta fall och misslyckanden in på bara kroppen på samma sätt som andra. Johnson kan kosta på sig sådant i offentligheten, som de som gjort klassresor och saknar de fina namnens medfödda skyddsnät, måste akta sig för.

Det charmiga flabbet som avväpnar och nollställer varje skandal, och en omgivning ständigt beredd att ge nya chanser, är i det fallet en politisk klassmarkör. Johnson hör till ett litet fåtal som inte behöver bry sig om morgondagens rubriker, och som därför vinner frihet att bygga upp en teatral, offentlig personlighet över längre tid. Det, de dubbla måttstockarna, borde få en del av skratten att fastna i halsen.

Men framför allt är det hans kritiker som på eget bevåg och med sedvanlig självdestruktivitet, gör det väldigt, och farligt, lätt för honom. Deras första misstag är att inte erkänna hans förtjänster. För de är också uppenbara.

***

Till år 2050, sa Johnson i underhuset, ska Storbritannien bli det bästa landet i världen, med den mest blomstrande ekonomin i Europa. Det ska bli verklighet genom ett nätverk av handelsavtal, världens mest dynamiska företagsklimat och stora investeringar i infrastruktur, hållbara transporter och innovationer. Utbyggnad ska ske av bredband, 5G, satellitteknik, eldrivna fordon och ny batteriteknologi. Satsningar på bioteknik och moderna GMO-grödor ska hjälpa till att föda världen och göra den friskare. Målet är att åstadkomma en fullständig klimatomställning, med ökat ekonomiskt välstånd, höjd produktivitet och en politik för alla regioner och hela samhället, där ingen del av landet glöms bort och där människor i framtiden ska kunna leva längre, lyckligare och hälsosammare liv.

Vilken liberal eller socialdemokrat, förankrad i upplysning och framstegstro, skulle inte vara beredd att skriva under på den visionen, om någon annan formulerat budskapet?

Inte allt, men mycket av det där hör till alla regeringschefers standardrepertoar. Det som utmärker Boris Johnson är att han inte skäms för att låta extremt optimistisk, närmast obekymrad om framtiden, åtminstone för sitt eget lands räkning. Och han vet att han därigenom, tack vare sin i etablissemanget omstridda, ifrågasatta person, kan lägga beslag på teman som andra i samma ögonblick får svårt att hantera.

Det är en skicklig och medveten maktstrategi. Så här kan den se ut i sina grunddrag:

Om en viss politikers motståndare – i andra partier, i ledande medier eller i tongivande institutioner – bestämt sig för att allt hen säger per definition ska stämplas som förfärligt, luras de att ta avstånd eller förhålla sig passiva även till sådant som i själva verket hör till hjärtat i deras egna ideologier. Och de luras dessutom att bejaka och omfamna nästan alla av den politikerns kritiker, även när en del av de kritikerna själva har mycket suspekta utgångspunkter.

Också när den omstridda personen tar upp viktiga, relevanta ämnen eller formulerar positiva, konstruktiva budskap, misstänkliggörs hens yttranden. Men därmed minskar antalet ”rena, godkända, trygga” frågor, som inte komplicerats för etablissemanget av att den oönskade politikern i fråga tagit upp dem i något sammanhang.

Etablissemangets olika företrädare förmår då så småningom inte längre diskutera ens djupgående samhällsproblem med öppet sinne, eftersom det inte vill ta risken att legitimera perspektiv de själva tidigare misstänkliggjort.

Den som alltid först måste ägna tid åt att moraliskt diskvalificera andra, hinner sällan fram till sina egna tankar och idéer. Till slut har de bara vad som uppfattas vara aparta frågor, extrema ståndpunkter, trist grälsjuka och föga relevanta slagord kvar för sig själva. Makten kan bestå en tid ändå, gamla meriter finns kvar, men basen för den gröps ur inifrån. Sympatierna flyr till den som faktiskt uppfattas vara för något, inte bara mot något. Gradvis trängs etablissemanget ut från den mitt de länge dominerat, marginaliseras över tid, och börjar förfalla organisatoriskt, intellektuellt och strategiskt.

De blir grundlurade i slow motion, och när de upptäcker att den de bekämpat just därför bara blivit ännu mer populär, slår frustration om i okontrollerad vrede. Retoriken skärps, överdrifter och överord börjar dominera, egna dubbla måttstockar tar över. Deras rörelser kidnappas av extrema röster med sekteristiska världsbilder och reaktionär retorik som de tidigare varit noga med att hålla borta. Och så kan den politiker som från början avfärdades som en onyanserad gaphals plötsligt profilera sig som en sansad röst bland aggressiva galenpannor.

Samhällsdebatten hamnar i ett antingen-eller-läge: En extrem utgångspunkt eller en annan extrem utgångspunkt. Själva grundvalen för ett demokratisk samtal mellan olika, skiftande erfarenheter misstänkliggörs. Den hånade politiska mitten försvinner, i takt med att ytterkanterna får definiera hur alternativen ser ut.

För det parti eller den ledare som har tillräckligt tålamod är det en möjlig, gradvis väg från paria till maktinnehav,. Ett sätt att tvätta ett reaktionärt budskap skenbart rent.

Men för dem som vill hindra en sådan utveckling, som vill hjälpa till att genomskåda bluffen i tid, gäller det att vara en aning smartare och en aning mognare, än de gaphalsar i debatten är som aldrig lär sig av sina egna fiaskon.

Nu är Boris Johnson inte ett exempel på en sådan långtgående process, och historiska paralleller ska inte missbrukas. Men ett skäl till att de konservativa i Storbritannien vågar chansa med en politiker som Boris Johnson har att göra med hur sorgligt vanskött labour-partiet under den antisemitiskt anstrukne Jeremy Corbyn blivit i opposition. Trots att de konservativa befunnit sig i totalt kaos under lång tid, har inte labour under Corbyns lyckats profitera nämnvärt på det. En förklaring är att labourpartiets nuvarande ledning saknar trovärdighet när det gäller att varna för ekonomisk populism, flört med extrema krafter och allmän ansvarslöshet, eftersom det är vad som i hög grad kännetecknar deras egen partiledare. Med en seriösare, mer mogen opposition, skulle Johnson inte ha kommit undan lika lätt hittills.

Socialdemokrater med stolt historia i andra länder bör ta de som en varning. Ge inte nonchalant efter för frasradikala revolutionsromantiker eller ungdomskulter som försöker omdefiniera den europeiska socialdemokratins tradition och hjärta. Det kan vara första steget till frivillig, politisk marginalisering. När förtroendekapitalet är förslösat är det svårt att få tillbaka.

Men det gäller givetvis också konservativa och liberaler. Nästa del av Johnsons tal i underhuset handlade om Brexit. Och då bröts brutalt förtrollningen från de inledande minuterna. I det ögonblick han gick över till den soppa som gjort honom till premiärminister och som handlar om akuta problem, inte förhoppningar 30 år framåt i tiden, blev det uppenbart hur lättvindigt hans förhållande till sanning, sakpolitik och realism är.

I Brexit-frågan kommer den andra delen av Johnsons politiska personlighet till uttryck: slarvigheten, lögnerna och hänsynslösheten. Han är beredd att riskera värsta tänkbara utgång av Brexit, men vägrar erkänna vad det är han därmed riskerar för medborgarna – samhällsekonomin och jobb – och hur lite det går att förena med de visioner han målade upp sekunderna innan.

Det är långt ifrån säkert, men inte helt uteslutet, att han blir långvarig som premiärminister och lyckas ta sig igenom de kommande månaderna utan att tvingas bort. Och kanske skulle han faktiskt kunna bli en bra premiärminister i andra frågor, än den som fört honom till toppen.

Men hans första instinkt är att offra det som krävs för själva makten och uppmärksamheten. Boris Johnsons väg till det egna karriärmålet, kan komma till ett mycket högt pris för landet, trots andra förtjänster.

I det läget känns charmen, och en bedårande lugg som ursäkt för oseriösa handlingar, inte särskilt avväpnande längre. Snarare manipulerande, arrogant och beräknande, på ett sätt som bara ett fåtal är privilegierade nog att kunna tillåta sig.