”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Strändernas svall

Sommarserie, 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 7: ”Stanna inte i slakteriet, slå dig inte ner där!” Evmaios varning till Odyssevs i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” från 1946.

******************

”Som äkta norrbottning”, skrev Albert Viksten i ett brev på femtioårsdagen till vännen Eyvind Johnson (1900-1976), ”har Du inte varit främmande för det vresiga nordfolkets hemligaste och mest fruktade vapen – lappkastet. (…) Kanske att vi båda två på något sätt är besläktade med nomaderna, därför den eviga oro som tvingar oss att ofta nog flytta tältpinnarna. (…) Horisontlinjerna har vidgats från den tid norrbottenspojken dansade med sina drömmar i kesande blötpjäxor. Du är inte längre lokalitetens Eyvind Johnson men den kosmopolitiska Eyvind med rottrådar i den jord som är mänsklighetens och inte enbart nationell.”

Så brukar man beskriva honom. Norrbottningen som blev europé. En rörelse livet igenom ut i världen och ner i historien.

Men det går inte att förstå den senare Eyvind Johnson om man klipper bort miljöerna som formade honom från början, dem han både bar med sig och bröt upp från. Och det vore fel att låta skildringen stanna vid slutspelet i ungdomen, med en sökande, ung mans första steg mot söder, på väg att bli, vem vet, en ny människa. Som om det hade tagit slut där.

Erik Jonsson skrev på VK:s kultursida för några år sedan, att det finns en:

”…geografiskt komplex spänning kring Eyvind Johnsons författarskap som inte är att förringa…Alltså, två sällskap samlar sig runt honom, och de har helt olika aspekter på hans liv och verk. Den Bodenbaserade påminner mer om en hembygdsförening, med sitt totala fokus på guidade författarresor. Dessa rundturer handlar lika mycket om traktens ångsåg och tegelbrytning som Eyvind själv. Arrangemangen i huvudstaden däremot, de är snarare rastplatser för manliga intellektuella i jakt på konjak och nattliga samtal under episk yrsel (Peter Kihlgårds beskrivning). Sammanbitet och enträget kämpar grupperingarna om tolkningsföreträdet: är Eyvind Johnson en arbetarförfattare eller en världsmedborgare?”

En tidig punkt i Johnsons levnadsbana som förenar konkreta erfarenheter från arbetarrörelsen i Norrbotten, med den europeiska idédebatt samma arbetarrörelse var en del av, är hans förankring i anarkism och syndikalism. Det var som organiserad syndikalist, med anarkistisk åskådning, från Norrbotten han inledde sitt liv i skrivandets tjänst.

Men det var en mylla full av spänningar. Den ungsocialistiska klubb Eyvind Johnson anslöt sig till som tonåring i Boden rymde två olika strömningar, som Birgit Munkhammar påpekar i sin essä ”Hemligskrivaren” (2000): ”…syndikalismen, som bara organiserade arbetare och antogs syssla uteslutande med den ekonomiska kampen, och anarkismen, som drog till sig många bohemer och olika slags entusiaster för konst och litteratur.”

Mellan de två drivkrafterna uppstod lätt stridigheter, och den unge Johnson befann sig mitt upp i den.

Man förstår honom inte, ideologiskt eller litterärt, om man glömmer den splittrade myllan, av revolution och framtidstro, av slitningar mellan ideal och praktik, inom ramen för en politisk kamprörelse. Hur ska orättfärdig makt störtas? Hur mycket ny makt ska tillåtas? Hur ska den nya makten användas? Vilka medel, vilka ändamål?

1920-talets anarkistiska stämningar, drömmarna som pendlade mellan den stora gemenskapen och den fria individualiteten, mellan fysisk kamp och radikalpacifism, bortom alla former av hierarkier, kunde leda åt flera olika håll. Ibland åt helt motsatta håll.

***

Eyvind Johnsons frihetliga grundövertygelser, med en ständig, kritisk granskning av makten som fenomen, gjorde honom senare till liberal. Men i hans liberalism, i hans avsky inför det totalitära, fascism som kommunism, i hans skildringar av historiens många lager av förkvävda människor, fortsatte även ett anarkistiskt ursprung att bulta, som en aldrig helt släckt låga.

I hur hög grad måste makten användas för att hindra en övermakt? Hur kan demokratiska samhällen stå de totalitära hoten emot, utan att börja kopiera dem? Kommer människan, kommer människorna, någonsin att dra slutsatser av blodiga erfarenheter och katastrofer genom historien, börja leva och organisera sin samvaro på ett medmänskligare, friare, fredligare sätt?

Eyvind Johnson brottades med den frågan rakt igenom sitt författarskap, från början till slut. Vad krävs för att försvara ett gott och fritt samhälle, och när hotar det försvaret bli så självrättfärdigt, så berusat av tron på sin egen sak, att det slår över i sin motsats?

Utopiernas fällor och lockelser, aldrig blev han färdig med dem.

I det som blev hans genombrottsroman, ”Kommentar till ett stjärnfall” (1929), står det några talande rader om att tro och tvivla: ”Vi frågar oss fram. Vi löser gamla gåtor med nya frågor. Vi frågar sönder himlen i småbitar för att få fram sanningen. Vi gräver i jorden med våra frågor: djupare, djupare. (…) Allt framsteg ligger kanske i ett nytt, ett intelligentare, ett påhittigare sätt att fråga.”

I Krilon-trilogin, Johnsons bidrag till den antinazistiska motståndslitteraturen under andra världskriget, lät han sin hjälte säga: “Och vi måste förbereda oss, inte bara för striden men också för den tid som kommer efter. En del av vår seger – ja, jag tror starkt på vår seger, hur illa åtgångna vi än kommer att bli – är att våra sinnen, vår bedömning, vår syn på liv, samhälle och medmänniskor är ofördärvad och vår känsla för mänskans höghet och värde och värdighet är oskadad.”

Gång på gång återvände han till temat. I Drömmar om rosor och eld (1949), i Molnen över Metapontion (1957), i Hans Nådes Tid (1960, i Livsdagen Lång (1964, på flera sätt hans allra finaste verk).

I Favel Ensam (1968), hans näst sista bok varnade han intensivt för totalitarismens instinkter och missbruk av språket, varnade för fundamentalism, medlöperi och undfallenhet med dem som marscherar och skränar i takt, som hävdar att just deras frihet är den enda sanna och rättfärdiga, som skriker om att de “skaffat sig verklig rättvisa och numera kunde sparka feltänkare, bottenmänniskor och judar ner i helvetets ugnar”.

Ändå finns även där en bevarad tro på att det är värt för människan att fortsätta sträva mot något bättre, trots all ondska, att fortsätta drömma om ett alternativ, “en alldeles nödvändig ö för en mänsklighet som inte vill gå under”.

I det som kom att bli hans allra sista bok, Några steg mot tystnaden (1973), beskrev han notarien André-Saturnin Colinet-Guenolo som” en av de människor som har hjälpt vår mänsklighet att hålla sig kvar på ett högre moraliskt plan. Jag menar: jämte sina föregångare och efterföljare försvarat och bevarat en smula av den mänskliga värdighet som ännu finns kvar hos mänskligheten i våra dagar.”

Det var ett ideal Johnson sökt gestalta många gånger, men ofta förtvivlat om.

Molnen över Metapontion brottas med det tvivlet: “De som ägde makt”, står det där, “ville gärna göra de andra, som hade gett dem den makten, till slavar.” Till slut, säger en av romangestalterna, “kan det inte finnas några goda segrare”.

***

Och aldrig skildrade han problematiken tänkvärdare, vackrare och vemodigare än i ”Strändernas svall. En roman om det närvarande” (1946). Den var hans nytolkning av berättelsen om Odyssevs, utgiven direkt efter andra världskriget och starkt präglad av den just avslutade kampen mot nazismen.

Om krilon-böckerna hade varit aktiva motståndsromaner under pågående konflikt, var Strändernas Svall den roman där Johnson började diskutera slutsatser. Vad måste göras, vad går att rättfärdiga, vad måste undvikas, när frihet och mänsklighet står på spel?

Den starkaste scenen i en bok full av dramatik är ett alldeles stillsamt samtal, som kommer när Odyssevs efter sin långa bortavaro återvänder förklädd och i hemlighet, till ön Ithaka, inför det avgörande, blodiga slaget mot friarna. Uppe på en höjd träffar han svinaherden Evmaios, som utan att låtsas om det, vet vem det är han talar med. De pratar om det som hänt och det som väntar på ön. Odyssevs frågar Evmaios, vad han skulle säga om Odyssevs bad honom om råd inför det väntande kriget.

Evmaios svar är på något sätt hjärtat i berättelsen, och i hela Johnsons författarskap. Det handlar nödvändigheten, visserligen, av motstånd och handling, även militärt, mot ondskan, när det krävs, men också insikten om att det aldrig kan vara en lösning i sig, att ondskan lurar också inom oss, att befriare snart nog kan upprätta sitt eget förtryckarvälde, att det viktigaste efteråt inte är att minnas segern, utan segerns fruktansvärda pris

Tänk om, säger svinaherden, gudarna började förtvina, och människan har en egen vilja? ”Då blev bara mänskan kvar. Och då måste hon själv rädda situationen”. Människan måste hitta en egen väg.

”Det är makt det gäller”, fortsätter Evmaios. Allt beror på om människorna har ”lärt av sin erfarenhet, av jordens, ytans liv, av smärtan, av krigen. Har de lärt av sitt eget släkte så går det kanhända bra. Då delar de kanske opp makten. Då har de kanske inga slavar. De har de kanske rådslag i stället för krig, byteshandel istället för plundring. Då delar de kanske brödet lika.”

Jag skulle hjälpa Odyssevs mot hans motståndare, säger Evmaios, för att hans strid är mindre orättfärdig än deras mot honom. Men det måste leda till en ny utgångspunkt, en verklig förändring. ”Jag skulle säga till honom: Begränsa deras makt, hindra deras välde, rädda möjligheten! Jag skulle säga till honom: Slå till herre, om du måste! Men tyck inte sedan att det är en helig handling och att ditt krig är en välsignelse för någon som träffas av det. Det är en väg till möjligheten, inget mera. Glöm inte att du har satt igång ett mänskoslakteri. Stanna inte i slakteriet, slå dig inte ner där!”

Odyssevs måste komma ihåg, säger Evmaios, vad han gjort: ”Hur blodet rann, hur de skrek när de dog. Och komma ihåg att dela ut sin makt på så många som möjligt så att det tar långt tid att samla den igen i några få händer, i en hand.”

Människorna måste börja lösa sina problem ”åt det mänskliga hållet”, om det så dröjer tusentals år. Blodsvallet från Ithaka kommer att rulla länge, nå fram till varenda mänska i varenda tid, bli föremål för myter och omdiktningar, bära bud överallt.

Det kommer att stanna först ”när mänskorna slutar att slåss om makten.” När de lärt sig ”begripa sin egen situation” och slutar tycka att det är något storartat att dräpa varandra. Först då kommer det röda svallet av blod som ”Odyssevs från Ithaka lät rinna i havet för längesen” att försvinna. Först då kommer människor att kunna säga: ”Havet håller på att bli blått igen. Det är snart bara solnedgångarna som påminner oss om vad som skedde förr i världen.”

***

Demokratins grundidé, sade den liberale filosofen Karl Popper i en intervju 1974, är att ”begränsa och kontrollera makten.” Att fördela makten och hindra den från att koncentreras till några få.

Eyvind Johnson skulle ha hållit med.

***

Jag tror inte att Eyvind Johnson är särskilt mycket läst längre. Han moderniserade den svenska romankonsten mer än kanske någon annan, men de modernistiska dragen medför att han i dag uppfattas som ganska svårläst och krävande. Det fria, djupa, säregna språk som gör honom underbar att läsa, om man ger sig tid, står kanske i vägen även i en otålig epok. Så sorgligt kan det vara.

För läsare på 2000-talet går det inte heller att komma förbi det som var den stora svagheten i Johnsons författarskap: hans ofta unkna kvinnosyn. Den uppmärksammades på nytt genom Mats Tormods avhandling på temat, “Till en berättelse om tröst. Eyvind Johnson omläst”, som lades fram vid Umeå universitet 2012. Men redan samtidens recensenter såg problemet. Sten Selander hyllade ”Strändernas svall” i Svenska Dagbladets recension 1946, men konstaterade: ”En begränsning har dock Eyvind Johnsons skildringskonst: kvinnorna.”

Det går igen i många av hans romaner och ska inte tänkas eller förklaras bort.

Men med den allvarliga reservationen, är det svårt att hitta en svensk 1900-talsförfattare som har fler och viktigare saker att lära oss ännu i dag, både nationellt och globalt. Hans teman om makt och människa, om humanism och frihet, om utopier och övertygelser medel och mål, står åter i centrum. Få har skildrat dem så intelligent och tänkvärt, i en så lång rad av särpräglade, minnesvärda romaner.

Gavin Orton, som skrev om Johnson 1972, menade att det var naturligt att jämföra Johnson med Thomas Mann. Två olika representanter för ”en särskild typ av europeisk humanism (…) som innebär en tro och ett förlitande på människan, en respekt för det förflutna, förbunden med en önskan att ändra det som är dåligt i det, och en övertygelse att förnuft och tolerans måste styra mänskliga och sociala relationer.”

Med en djup medvetenhet om det ”irrationella och demoniska hos människan”, men ändå med bevarad hoppfullhet.

Jag vet ingen som är mer trösterik att läsa när den politiska hopplösheten hotar att ta över, än Eyvind Johnson. Just därför att han aldrig förenklar.

***

Att Johnson blev liberal, att han mot slutet av 1940-talet och in på 1950-talet och framåt varnade lika kraftfullt för kommunismens förtryck i öst som han tidigare bekämpat nazismen, fick delar av kultursverige att börja misstänkliggöra honom. Redan direkt efter kriget uppstod motsättningar med tidigare meningsfränder. Hans och Harry Martinsons nobelpris 1974 hånades på ett i efterhand löjeväckande sätt och ännu långt efter hans död märks reservationerna hos kulturskribenter som inte kan förlåta Johnson för hans antikommunism.

Att Johnson var en kantigare och mindre tålmodig polemiker än romanförfattare, hjälpte inte heller att minska spänningarna.

Det är som Birgit Munkhammar skrev så intressant i sin bok:

”Att han hade rätt när han påtalade ofriheten i de kommunistiska diktaturerna eller kritiserade den flathet och naivitet som många intellektuella visade i sitt umgänge med dem har ur dagens perspektiv bara blivit ännu mer uppenbart. Ändå är hans politiska debattartiklar från slutet av 40-talet och i synnerhet de han skrev i Tredjeståndpunktsdebatten ingen särskilt givande läsning. Han tar åt sig för mycket, han förlorar sin känsla för nyanser och sitt goda humör. Det är som om författaren trots allt förstod sina motståndare lite för bra för att med någon större glädje kunna kasta sig över dem. Hade inte också han i unga år hävdat rätten att vägra välja i ett omöjligt val?”

Det där sista är en viktig och givande iakttagelse. Arbetaranarkisten från Norrbotten fanns ju kvar, delvis. Man måste betrakta hela hans livs- och idéväg, och läsa honom med samma känsla för människans dubbelhet och många lager, som han själv använde i sina romaner. Ett skäl till att hans bästa romaner lever, är ju att de aldrig blev enkel propaganda eller polemiska plakat, utan alltid problematiserade sina egna utgångspunkter, alltid sökte närma sig de svåraste frågorna, och aldrig prisgav sitt språk.

Förhoppningsvis kan han upptäckas på nytt under 2000-talet. Som en som kämpade ärligt ett långt skrivarliv med precis den typ av motsättningar, farliga frestelser och målkonflikter samhället hotar att slitas sönder av i dag. Man behöver inte läsa honom från pärm till pärm. Slå upp honom, nästan var som helst, och fängslas av insikterna, nyanserna och språket, utan att blunda för det som var hans egna blinda fläckar.

Själv sade han i ett tal 1959, inför Svenska Litteratursällskapet i Finland, att en författare gärna blandar “sina olika jag” (…) Den författare som söker sanning måste, om han menar något med sitt verk, vilket han i de flesta fall gör, ge akt på sig själv både när han skriver om det ädla och om det oädla, livet består som bekant av alla möjliga element.”

***

Örjan Lindberger nämnde i sin stora tvåbandsbiografi om Johnson att den åldrande författaren de sista åren av sitt liv funderade på att skriva en ny bok om Norrbotten, om myrlandet och järnvägen. I januari 1975 besökte han Boden för sista gången, och det gav fler impulser. Men det blev ingen sista roman om Norrbotten. Krafterna tröt, tiden räckte inte. Cancersjukdom och död kom i vägen.

Det är en av de där böckerna man inte kan låta bli att sörja över att de aldrig blev skrivna. Vad hade hänt med Aljosja Karamazov i det förrevolutionära Ryssland om Dostojevskij fått leva? Vad hade Anna Svärd svarat Karl-Artur om Selma Lagerlöf blivit färdig med en fjärde del? Och vad hade Eyvind Johnson valt att skildra, om han en sista gång återvänt till miljöerna och människorna i norr, där allting började, den första tältpinnen?

Nomadens själ på väg hem.

*********************

Del 1 till 6 av serien går att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”