Robotar kan måla och skriva poesi, men aldrig beröra som den sårbara människan

”But I could have told you, Vincent, this world was never meant for one as beautiful as you.” (Vincent, Don McLean)

Robotar kommer att kunna måla, algoritmer skriva poesi, AI-program härma konst. Kanske till formell perfektion. Säkert med en mätbar precision bortom människans.

Men spelar det någon roll?

De kommer aldrig att gripa och fascinera som svaga, sårbara, syndiga, kämpande människors bristfälliga, spruckna försök att förstå, gestalta, uthärda och beröra världen, med hjälp av det lilla vi har inom oss.

Konst och skapande handlar aldrig om enbart slutresultatet, det rena verket isolerat från omständigheterna kring sin tillkomst och publikens egen livssituation.

Kultur har aldrig gått att reducera till helt rationella, instrumentella prestationer, möjliga att dissekera och kartlägga som död materia. Det var en av de stora irrvägar som hotade att marginalisera humanioravetenskaperna under 1900-talet.

Och konst har aldrig uppstått där redan från början totalitära svar om rätt och fel, utan minsta självtvivel eller tolerans, varit utgångspunkten. Det var och förblir den politiskt likriktade, aggressiva plakatkulturens kanske största brott: att den ställt sig i propagandans tjänst, att den i grund och botten föraktat sin publik.

Konst och skapande går inte att skilja från upplevelsen av vad tvivlande, sökande människor i en viss situation klarar av, eller misslyckas med, att skapa och tolka tillsammans. Med ord, färger, kroppar och idéer, nakna, ofärdiga och felbara inför tillvaron.

Det handlar inte bara om konstnären, utan lika mycket om publiken. Varje gång du går på teatern, sjunker ner i bion, besöker konstutställningen, strömmar till konserten, fingrar på textilen eller öppnar boken, är du med och skapar verken på nytt. Lyfter dem in i en ny miljö, en ny meningsfullhet.

De föds, för första gången, eller på nytt, just där och då. Utan dig skulle de verkligen bara vara död materia. I det hyllade mästerverket finns en skärva av det bästa även hos dig, det ögonblick som du gör det relevant med din egen tolkning, blick och upplevelse. När du blir besviken på ett verk, när du stör dig på det, söker din frustration efter en människa, en avsikt, en personlighet, bakom det att invända mot.

Det som utmärker alla beundrade, klassiker – och okända men aldrig helt glömda verk, som hålls vid liv av lokala eldsjälar – är inte att de är mätbart perfekta. Istället rymmer de något, en hjälp till insikt, ett sätt att förstå problem, att fånga en erfarenhet, som får nya generationer att söka upp dem, blåsa bort eventuellt damm och hitta kraft eller tröst i dem.

Vore de helt solida, färdiga, oangripbara, på ett omänskligt sätt, skulle inget växa ur sprickorna.

***

Övervakningssamhället i kombination med big data, enormt starka processorer och allt mer avancerad teknik för artificiell intelligens gör att det bara är en tidsfråga innan nya program börjar klara av det som tidigare ansetts omöjligt: Att beräkna fram, härma och tillämpa information om mänsklig kreativitet på ett så differentierat sätt att inte ens experter direkt kan avslöja om det är människa eller program som ligger bakom en dikt, en tavla, en installation, en sång eller en krönika på tidningarnas ledar-, kultur- och nyhetssidor.

För att ta det sistnämnda exemplet, med en bekännelse om branschens egna tillkortakommanden, är det nog en relativt enkel match om några år att ersätta en del av slentrianproduktionen inom den moderna opinionsjournalistiken, med det i hög grad automatskrivna.

Mata in tillräckligt många uppgifter och exempel från rubrikflödet. Läs av några inflytelserika, nationella Twitter-trådar och vissa mäktiga kompissfärer på Facebook – de som i huvudsak skriver för, gillar och grälar med varandra, nästan alltid om ungefär samma ämnen, samma dag. Ange vilka kontexter som ska prioriteras och mät vilka signalord som trendar för stunden och passar till en viss, redan bestämd, åsikt. Låt sedan de bästa programmerarna ta sig an uppgiften, och vi lär inte kunna hålla de barrikaderna heller.

Och varför skulle vi försöka? Är det så slentrianskrivet från början, så utbytbart, hade det så lite självständighet, är det kanske inget att sörja, om maskiner gör det effektivare.

På samma sätt kan man betrakta de appar som hjälper oss att förvandla taskiga mobilbilder till klassisk konst, Eller får våra skräniga sångröster att låta som operalegender. Eller erbjuder den moderna varianten av avlatsbrev – att posera rätt på sociala medier, för att slippa jobbiga följdfrågor om det egna beteendet i övrigt. Eller manipulerar oss till kommersiella val vi tror är helt unika och självständiga.

Överger vi oss själva så lätt, är det väl bara att välkomna effektiva, bekväma styrsystem som hjälper till. Men jag tror att det är en för pessimistisk utgångspunkt. Vi kan bättre än så.

***

Umeå universitet ska de kommande åren leda en av Wallenbergstiftelserna finansierad satsning på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning inom området AI och autonoma system. 660 miljoner investeras i programmet som Umeå universitet ska stå värd för. Etiska, ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga, sociala och juridiska aspekter ska skärskådas. Det är ett mycket betydelsefullt och spännande initiativ. Förhoppningsvis kommer även förhållandet mellan AI och konstnärlighet att dyka upp i något sammanhang.

Om världseliten i schack, representerad av Garry Kasparov i duell med datorn Deep Blue, tvingades kapitulera mot processorerna vid mitten av 90-talet, och stora delar av industri och ekonomi redan ställt om, väntar nu en prövning för tidigare skyddade, kanske kan man säga upphöjda, sfärer. Plötsligt tvingas de reflektera över sin egen existens, identitet och värdighet.

Som författaren och förläggaren Jonas Ellerström skrev i en tänkvärd artikel på Svenska Dagbladets kultursida 26/7:

”Det var ingen tillfällighet att företagen inom artificiell intelligens satsade stora resurser på ett så begränsat område som schackprogram. Symbol- och reklamvärdet i att konstruera en maskin som förmådde vinna över en människa i det spel som alltid setts som intelligenstestet framför andra, schack, låg i öppen dager.”

Men det är inget att frukta, lika lite som den tekniska utvecklingen på områden förstör något. Schacksporten har bevarat sin relevans som fascinerande arena för mänsklig psykologisk kamp, intelligens och kreativitet, trots att de starkaste datorerna inte går att slå.

Orsaken är uppenbar: det som underhåller, inspirerar och eggar, är fortsatt människors försök att bemästra en verklighet och en uppgift. Så kommer det att vara också när någon inflytelserik aktör väljer att satsa ännu mer än som redan skett, på att bevisa att AI-maskiner även kan bli konstnärer, lika väl som opinionsstyrda politiker, aktiehandlare, bilförare eller något annat till synes programmerbart.

***

Hela frågeställningen om huruvida AI kan skapa egen konst, lurar oss i själva verket att rikta blickarna åt fel håll. Vi tjurar över irrelevanta saker och missar vad det är som egentligen fascinerat oss hela tiden, i det mänskliga skapandet och umgänget. Utan att blunda för baksidorna – integritetsaspekten får vi aldrig sluta tjata om, och den militära AI-tekniken ska vi frukta – kommer utvecklingen av artificiell intelligens att få väldigt positiv betydelse på otaliga områden. Framför allt för medicin, miljö, säkerhet, transporter och industriproduktion.

Men inte som ersättning av människor. Utan, rätt använt, som hjälp att frigöra människor för de uppgifter där mänsklig kapacitet och närvaro aldrig går att ersätta. I situationer av kris, kontrollförlust och svåra konflikter slår människans stora stund igen. Då behövs mänsklig inlevelseförmåga, mänskligt beslutsfattande. Då behövs människor som kan ställa oväntade frågor och granska händelser oberoende från det andra redan programmerat.

Och då behövs, mer än någonsin, människors försök att begripa och bearbeta världen genom konst och kultur.

Även om det sker med skavanker och formfel, misslyckanden här och var, är det själva det mänskligt skeva bakom verken, som kommer att göra dem relevanta och mäktiga. Våra brister och våra försök att förstå de bristerna bättre, är grunden för nästan alla gripande, kulturupplevelser.

Frukta inte maskinernas framsteg. Frukta att vi själva ska förlora lust och mod att fortsätta skapa, av hjärtats lust och efter bästa mänskliga förmåga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>