Längs byvägar och stjärnvägar, eviga frågor och ekologiskt ansvar

Sommarserie, 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 9: Peter Nilsons ”Stjärnvägar. En bok om kosmos.” från 1991.

***

”Liv har funnits på jorden i mer än tre miljarder år. I varje cell i min kropp pågår något som tog sin början i jordens ungdom, jag lever tack vare en obruten kedja av biokemiska processer från tidernas gryning. Och livets beståndsdelar, de tunga, sinnrikt hopvävda molekylerna som i sinom tid skulle finnas i alla levande celler, har antagligen sitt ursprung ännu längre bort i tid och rum: ute i världsrymden, i de tunna nebulosorna som ger byggmaterialet till planeter och stjärnor men också till det tidigaste livet.”

(Ur ”Stjärnvägar. En bok om kosmos.”, 1991, av Peter Nilson)

Få svenska författare har med sådan poetisk lätthet, inlevelse och lärdom famnat både tid och rymd, den lilla människan och de stora sammanhangen, som astronomen Peter Nilson (1938-1998). Det är ingen slump att det i hans böcker finns ett starkt släktskap till genrens mästare Harry Martinson, som fick nobelpriset för förmågan att fånga daggdroppen och spegla kosmos.

Peter Nilson hörde till dem som kan ströva böjda i beundran över lövängens komplicerade ekologi och samtidigt, med samma nyfikenhet, spana uppåt mot Vintergatans hemligheter. Han skildrade både byvägar och stjärnvägar, och människans vandring längs dem, som vore det ena perspektivet omöjligt, eller futtigt, utan det andra.

Med sitt njutbara, pedagogiska språk och sin förmåga att få konkreta detaljer att symbolisera det stora dramat, hjälpte han läsare att formulera existentiella frågor och känna människans omedelbara ekologiska ansvar.

Framför allt förmådde han väcka, och tillfredsställa, en kunskapstörst. En lust att få veta mer och ställa bättre frågor, i det alltför sällan utforskade gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap, mellan historia, litteratur, fysik och biologi.

***

Litteraturvetaren Johan Lundberg skrev i Svenska Dagbladet, i samband med Peter Nilsons död 1998, att hans författarskap kretsat ”kring människans kamp mot känslan av slumpmässighet och hennes försök att motverka upplevelsen av att tillvaron saknar mening.”

Den kampen är påtaglig i både de skönlitterära och de populärvetenskapliga böckerna. Skulle jag försöka mig på att peka ut det genomgående temat i Peter Nilsons författarskap är det tiden, tidens gång och tidens många lager. Tiden som brutal härjare och tiden som tröst. Förgängligheten och evigheten, som två sidor av samma mynt. Utveckling, evolution och världsbilder som kommer och går.

”Några miljarder år efteråt är jordens nattsida pudrad med ljuspunkter som människan har tänt, en liten stund i tiden. Flyttfåglar drar hän över kontinenterna, gräs grönskar och fjärilar fladdrar i solen. Vi bygger rymdfarkoster och spanar mot stjärnorna och grubblar över hur världen kan vara inrättad. Jorden har hunnit bli gammal och universum är ännu äldre: men i kosmisk betraktelse, efter vintergatornas långsamma klocka, är vi nog fortfarande nästan i begynnelsen.”

(Ur ”Stjärnvägar”)

Den fascinerande genombrottsromanen Arken (1982) handlar om just tiden, och människors försök att rädda sig undan tidens ”obarmhärtiga flod”.

Även i medeltidsromanen ”Trollkarlen” (1979) är tiden ett återkommande tema: ”Allt sker i tiden, det är en självklarhet. Där finns skapandet, förintandet och glömskan, där finns elden och musiken, det porlande vattnet. Hur påverkar dessa skeenden varandra? Hur löper vägarna från plats till plats i tidens landskap?”

I de populärvetenskapliga essäböckerna, som Främmande världar. Liv i kosmos (1980), Mitt i labyrinten (1983), Stjärnvägar (1991), Rymdljus (1992), Solvindar (1993), Hem till jorden (1994)och Den gamla byn (1997), diskuterade Peter Nilson ständigt med olika infallsvinklar tidens gåta och närvaro, subjektivt och objektiv, som mänsklig upplevelse och fysikaliskt fenomen, som science fiction och belagd vetenskap. Allt det som går förlorat och allt det som kommer istället.

”Kort sagt: vad är egentligen TID?” utbrister han nästan frustrerat redan i Mitt i labyrinten.

Och hur upplever andra livsformer där ute tiden? Kanske med helt andra livsrytmer, skriver han i Solvindar: ”För oss människor är ”nuet” ett par sekunder långt. För andra varelser flyter kanske tiden helt annorlunda. Den ene kan behöva miljoner år för att sända ett kort meddelande, den andre gör det kanske på en miljondels sekund.”

De stora tidsrymderna, blir ett skäl till ödmjukhet, och till insikt om att ”livets mening är föränderlig som själva livet”, men att vårt liv ändå ”är en väg mot många mål: mot rastställen och ögonblick som ger oss lön för möda och oro, för alla svikna förhoppningar och alla gråa vardagar.” (”Stjärnvägar”).

***

I ”Hem till jorden” 1994, boken som kom efter rymdtrilogin, märks ett allt starkare drag av pessimism och känsla av pågående miljö- och kulturförlust. Direkt i inledningskapitlet om ”ängarnas tid” skriver han resignerat att: ”Nu behöver vi inte längre några ängar, snart skull ingen av dem finnas mer.” Slutraderna handlar om jorden med ”alla sina förödda skogar och all sin livlösa mull där ingenting kan växa mer. Jorden med sitt människohav som tär och förstör. Hur länge skall det finnas varelser som spanar mot stjärnorna och vet att jorden är deras hem?”

I en intervju 1997, i samband med ”Den gamla byn”, sa han ”Kanske är det innerst inne för den skull som jag har skrivit denna bok: att jag vill bevara minnet av något som snart inte skall finnas längre. Bygden, människorna, odlandets tidlösa möda, levandets stora äventyr i sekel efter sekel.”

Hade han fått leva längre, skulle han med säkerhet ha skrivit intensivt också om klimatfrågan och miljöengagemanget i dag, och hjälpt till med perspektiv och sammanhang, i allvar och kunskap.

Att människans hela historia, i ett större perspektiv, bara är och kommer att vara ett snabbt passerat ögonblick, snart glömt, att städer, kulturer, landskap, släktled, konstarter, hantverk ska utplånas och försvinna ner i de gamla myternas djup, lämnar honom ingen ro. I de stora tidsåldrarnas perspektiv, skriver han i Rymdljus, ”blir varje domedagsprofetia besannad, förr eller senare (…) Och ändå skall historien gå vidare, i tidsåldrar som inte ens ryms i vår fantasi. Hur många katastrofer, hur många domedagar väntar i historien, innan minnena av oss sjunker undan bland sagorna?”

Men han skildrade det inte alltid lika ångestladdat, utan kunde också få det att låta tröstesamt och ansvarsfullt – här och nu – att människan ingår i ett stort sammanhang av gigantiska tidsrymder. De väldiga vyerna inte som något förminskande, utan som något meningsfullt och solidariskt.

Ska vi bli dem som förstör och bryter de långa kedjorna, luften och naturen, livsbetingelserna på jorden som möjliggjort vår existens, på denna lilla, sköra planet, redan i begynnelsen av äventyret?

Han skriver om ofta om människans ursprung, från myllret av varelser i dunkla, vaga tidsåldrar och sedan de allt mer kartlagda spåren längs evolutionens väg till oss, om resterna ”av Homo erectus, vår allra närmaste förfader, varelsen som tämjde elden för mer än en miljon år sedan, hon som kanske först av alla på vår jord diktade myter och världsförklaringar.”

***

Ska jag välja en av hans böcker, som tips för den som vill börja läsa Peter Nilson, blir det Stjärnvägar från 1991. För rader som dessa:

”Var jag går trampar jag döda människors mull under mina fötter, med mina lungor andas jag samma syremolekyler som de, jag bär på gener som en gång har kopierats i deras kroppar. Men vägen leder vidare ner i tidens brunn, generation för generation, mot en begynnelse som ligger före allt mänskligt.

Mina förfäder, liksom dina, har seglat på Medelhavet före Odysseus och Aeneas (…) Gestalterna har växlat, men det är ett och samma liv. Släktträdet är också livets träd, eller livets labyrint som inte upphör att förgrena sig. Stjärnträdet med sina rötter i universum. (…)

Historien är en brygd av tillfälligheter. Men bakom all slump tycks det kosmiska kravet finnas att nya former, nya sammanhang, ny insikt, nytt liv oavbrutet måste skapas.”

Vi jagar i dagsdebatten frenetiskt efter säkra svar, trygga positioner och definitiva ståndpunkter, efter skuld och rening. Att sätta vår existens och vår jord i större perspektiv, utan att förminska eller förenkla frågeställningar, utan att söka avsluta diskussionen med auktoritära metoder, hotar att bli en förlorad konstart. Peter Nilson höll den levande.

 

****************

 

Del 1-8 i sommarserien går att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”

”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall”

Den ringmärkta fågeln i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>