Det går att lära av historien, utan att fastna i den

Det går att lära av historien, utan att fastna i den, och det går att bejaka och värna västerländska framsteg samtidigt som man erkänner västerländska skulder. Båda insikterna behövs. Veckans lördagskrönika.

***

”Världen håller på att bli gammal”, suckade redan den brittiske kritikern och essäisten William Hazlitt (1778-1830) i sin bok ”The Spirit of The Age”, 1825. Han, som själv trodde på framsteg och utveckling, ansåg att samtiden – beströdd med briljanta, romantiska poeter – dominerades av prat, inte av handlingskraft. Och så kom hans berömda ord, skrivna för snart 200 år sedan:

”Vi har nått så långt inom konst och vetenskap, att vi lever tillbakablickande, och är fixerade vid det som redan åstadkommits. Det samlade vetandet har blivit så stort, att vi står i förundran inför den höjd det uppnått, istället för att söka klättra upp eller bidra till det. Vilket område står ännu tomt? Vilken stig ligger otrampad? Vad tjänar det till att göra någonting alls, om vi inte kan göra det bättre än alla dem som gick före oss? Vad är chansen till det? Vi är som dem som skådat ett ädelt konstmonument, men som är nöjda med att beundra det utan att tänka på att göra något lika betydande själva.”

Så stämningsfullt stod han i tvivel på tröskeln till det som skulle bli ett av mänsklighetens mest innovativa sekel, utan att riktigt våga se vad som var på gång.

Internet är en fluga, o.s.v. Ska du förutsätta något, är det att det mesta ännu återstår, att du lär slås med häpnad många gånger till, snarare än att det mesta redan uppnåtts. Men det hjälper, inför språnget, om du packat med lärdomar, erfarenheter och insikter från det som var och dem som röjde väg.

***

I förra veckan dog den amerikanska författaren Toni Morrison (1931-2019). Valet av henne till nobelpristagare i litteratur 1993 hör till Svenska Akademiens bästa någonsin. Romaner som Älskade och Solomons sång kommer att hitta gripna, tagna läsare i många generationer framåt. Inte för att de tröstar och värmer, även om de kan göra det också, utan för att de river upp djupa sår ur historien vi aldrig borde låtsas har läkt.

Om ni har tid över så här i slutet av sommaren, för ytterligare läsning, rekommenderar jag varmt att ni läser hennes Älskade parallellt med historikern David W. Blights biografi ”Prophet of Freedom”, från förra året, över den svarte medborgarrättskämpen och slaverimotståndaren Frederick Douglass (1818-1895). Det är en tänkvärd, välskriven skildring av en aktivist, författare och politiker vars livsgärning bär ett budskap om frihet, rättigheter, demokrati och humanism, i högsta grad relevant även på 2000-talet.

Om kampen för att avskaffa slaveriet formulerade Douglass i ett tal 1857 något som blivit viktigt för alla slags revolter mot förtryck, tyranni och övergrepp:

”Den här kampen kan bli moralisk, eller den kan bli fysisk, och den kan bli både moralisk och fysisk, men det måste bli en kamp. Makten ger aldrig upp något om ingen kräver det. Det har den aldrig gjort och det kommer den aldrig att göra.”

Utan kamp, inget framsteg. Det är en maktanalys som ekar varje gång, rakt in i vår tid, då människor någonstans i världen reser sig och kräver frihet och rättigheter, en chans till liv och framtid, som förvägrats dem. Att vila i passiv förtröstan om att en despot, en blodig regim eller antidemokratisk överhet förr eller senare självmant ska ta initiativet till frihetsreformer är dödfött, vilken lära eller fana överheten än använder som svepskäl.

***

Tre politiska mord i USA på 1960-talet kommer för alltid att blöda i historieböckerna av frågan: Vad hade kunnat bli om inte de inträffat? Vad symboliserar de i form av större skeenden, möjligheter som gick förlorade, förändringar som uteblev, krav på rättvisa och ansvarstagande som hade kunnat förebygga mycket som gick snett senare?

Malcolm X sköts ihjäl i februari 1965. Martin Luther King sköts ihjäl i april 1968. Och Robert F Kennedy – mitt uppe i en av den politiska historiens mest fascinerande förändrings- och mognadsfaser – sköts ihjäl i juni 1968. Kennedy var möjligen på väg mot den presidentpost som istället gick till Richard Nixon, och med helt andra utgångspunkter än Nixon när det gällde hur Vietnamkrigets vansinne skulle avslutas och sociala problem i USA lösas.

Larry Tye, som skrivit ”Bobby Kennedy. The Making of a Liberal Icon” (2016) har sagt att Kennedy, i gränslandet mellan tuff liberalism och medkännande konservatism, kan ha varit på väg att åstadkomma något enastående de sista månaderna av sitt liv: Att bygga broar av förtroende mellan samhällsgrupper och väljare som i dag anses extremt polariserade.

Vem vet, men lek med tanken att de tre mördade, Malcolm X, Martin Luther King och Robert Kennedy, och de rörelser som formats kring dem, fått verka vidare, flera decennier till. Jag vill tro att det hade kunnat innebär mycket gott för det amerikanska samhället, och för omvärlden.

***

Två saker stör mig enormt i dagens samhällsdebatt:

(1) Oviljan som finns på många håll att bejaka, försvara och dra slutsatser av västvärldens enorma framsteg, trots allt, när det gäller liberal demokrati, individuella mänskliga rättigheter, jämställdhet, tolerans, mångfald, trygghetssystem, marknadsekonomisk utveckling, höjda levnadsstandarder, bättre arbetsmiljöer, ökad hälsa, stabilare fred, humanitära åtaganden, internationella samarbeten, utbildning, teknik och kultur.

Betyder det ingenting, när panik ska spridas, fiendebilder odlas, dubbla måttstockar tillämpas och auktoritära rörelser ursäktas så länge de är antivästliga eller antiliberala?

Är framstegen av frihet, rättigheter, upplysning och innovationer som tidigare generationer kämpat för inget värda, inget att försvara, inget att ens se? Ska erfarenheter från problemlösning och praktiska reformer, det som faktiskt kan förbättra liv, förtigas, när ytliga manifestationer och symbolpolitik känns bra i magen?

Och (2) oviljan som finns på andra håll att erkänna västvärldens långa historia av egna förbrytelser och missgärningar, av förtryck och utsugning, i total konflikt med värderingarna ovan.

Har vi inte, i västvärlden, en moralisk skyldighet fortfarande i dag att använda av vårt välstånd, våra samhällsresurser och våra stabila institutioner, för att hjälpa människor i de delar av världen där krig och katastrofer råder? Människor som far illa av konflikter med rötter i övergrepp även västvärlden stått för, berikat sig på och ännu i dag göder eller blundar för?

Borde vi inte ha åtminstone en gnutta ödmjukhet inför sådana realiteter, innan vi sätter oss på alltför höga hästar och betraktar omvärldens och historiens tragedier som störmoment vars konsekvenser vi inte förtjänat att behöva hantera en skärva av?

Vi kan inte, med gott samvete, stänga om vårt lyckliga välstånd och säga att det som pågår utanför gränserna är något vi bara delvis behöver bry oss om, när vi får tid och råd över. Men vi kan med kraft säga, att den öppna, liberala demokratin, med individuella rättigheter och humanism som bas, trots sina brister och svagheter, är en samhällsmodell värd att försvara mot alla slags auktoritära attacker.

Det går att lära av historien, utan att fastna i den.