Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner

Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 10. Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner (1882-1949)

***

”Våra framtidsdrömmar äro hemlösa”, utbrister Camilla i Elin Wägners roman ”Camillas äktenskap” (1915), med världskrigets hotande skugga vilande över handlingen. ”Om vi få krig i eller undgå det i Sverige, i en ny tid ha vi ändå inträtt.”

Hon blir sedan så förbannad på den hopplösa huvudpersonen i en berättelse hon just då råkar läsa – en självömkande man som sitter på baren och beklagar sig över bristande sinnesro istället för att arbeta – att hon med full kraft kastar boken i väggen så att den går sönder. ”För att hämnas på hjälten”, som hon säger. Sedan förklarar hon sina invändningar för vännen som rekommenderat romanen:

”Sådana böcker kan man ju inte läsa mer (…) det ligger en hel avgrund mellan oss och den tid, som de skrevs i. Jag tycker att vi lever i en annan atmosfär och sysslar med andra saker och mäter liksom med andra mått. Därför måste vi ha nya slags böcker eller också mycket gamla.”

Lästa i ljuset av Elin Wägners eget, senare öde som författare är det fascinerande rader. Hennes roll som samhällsdebattör har stått, och fortsätter att stå, helt i centrum för tillbakablickarna, medan hennes litterära betydelse, hennes romaner betraktade som romaner, hamnat i skymundan.

Samtida böcker ska det vara, som surfar på tidens våg av brännheta frågor. Eller klassiker som överlevt flera epokskiften och visat sig bestå. De som varken är entydigt dagsaktuella eller tidlösa, försvinner lätt ur sikte.

Det fanns en period, några decennier, när Elin Wägners romaner ansågs vara en aning förlegade i flera avseenden. De som väckt politiskt engagemang och de som mötts av litterära lovord. De som skildrade det moderna stadslivets framväxt och de som utspelade sig i mer traditionell, lantlig bondemiljö.

Hade de något viktigt att berätta längre, eller var de bara vittnesmål om redan vunna strider?

En del av Elin Wägners politiska frågeställningar uppfattades ett tag, felaktigt, redan höra tidigare epoker till. Och hennes sätt att berätta betraktades inte längre som modernt.

Hon beundrades, diskuterades och blev ihågkommen nästan enbart för sina insatser som journalist och samhällsdebattör. Som feministisk föregångare i kampen för kvinnors rättigheter, friheter och ställning i hemmen, i yrkeslivet och i politiken. Som fredsaktivist i Bertha von Suttners efterföljd. Och som varnande miljöpolitisk pionjär.

Även författarskapet har tolkats i huvudsak som ett uttryck för samhällsengagemang. Länge var det hennes politiskt vassaste böcker, Norrtullsligan (1908), Pennskaftet (1910) och Väckarklocka (1941), som lyftes fram. Men vanligtvis som debattinlägg eller ett slags reportage, mer än litterära prestationer. Ibland också hennes biografi över Selma Lagerlöf (1942-43).

De romaner samtiden menade var av störst betydelse, som det moraliskt starka Smålandsdramat Åsa-Hanna (1918), som filmatiserats, eller Vinden vände bladen (1947), läses däremot inte i samma omfattning.

Trots att hon vid sin bortgång 1949 var den enda kvinna förutom Selma Lagerlöf som suttit i Svenska Akademien, är det alltså en annan Elin Wägner än roman- och novellförfattaren som inspirerat eftervärlden.

***

Först på senare år har ett nytt litterärt intresse för hennes böcker vaknat, för den politiska analysens djupare trådar i romaner och berättelser.

Boel Hackman nämner i sin bok om Elin Wägner 2005 ett skäl till varför de till stilen lättsammare romanerna Pennskaftet och Norrtullsligan börjat återupptäckas: ”Sedan 1949 har romangenrens gränser tänjts ytterligare. Tendens, påverkan från flickboken som genre och influenser från reportaget anses inte längre lika ofelbart lede till konstnärligt undermålig litteratur. Det är snarare så att vi i dag läser Pennskaftet med behållning just på grund av det vardagliga språket och humorn, på grund av inflytanden från journalistiken, och flickboken, och på grund av dess feminism. Så är Norrtullsligan och Pennskaftet i någon mening både tidstypiska och nyskapande.”

Ebba Witt-Brattström sätter i sitt bidrag till antologin ”Elin Wägner. Det första fotstegets moder” (2009) in Elin Wägners tidiga noveller och romaner i som en del av den tidens s.k. ”Nya Kvinnan-litteratur”, om den självförsörjande, bildade kvinnans kamp, med ”psykologiska fallstudier i den svåra konsten att vara en modern kvinna.”

Där finns förklaringen till att Elin Wägner förblir så aktuell och läsvärd. Hennes böcker har överlevt, och gått från det då dagsaktuella till det tidlösa, och därmed blivit användbara och fängslande åter, i nya försök att förstå vissa samhällsskeden och människoöden.

***

Den sista bok av Elin Wägner som kom ut under hennes livstid, var novellsamlingen Spinnerskan (1948), som i huvudsak bestod av tidigare publicerade berättelser. Hon var redan sjuk då och orkade inte skriva något nytt, men omarbetade ändå radiopjäsen Spinnerskan från 1941 till en novell. Och det är ett sent, mångbottnat litet litterärt mästerverk, med den politiska skärpan i behåll. Novellen hör för mig, till Elin Wägners allra bästa texter.

Spinnerskan, fru Andersson, sitter i månskenet en kväll under andra världskriget, på adress Karlavagnen 7, och pratar med sex kvinnor omkring sig, om livet och kvinnors ställning. De andra kvinnorna inser snart att spinnerskan är ”en syn”. Den ”Stora Modern själv, hon som varit och är överallt”, för att citera Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi.

Spinnerskans silvertråd löper genom historien och alla kvinnoöden, förr och nu. Hon lyssnar, vakar och förmanar. Hon förstår alla språk, för det är hon som skapat dem. Hon är många namn och många gärningar samtidigt. Hon är Aina Andersson och Vak och Nintud som räddade människor ur syndafloden. ”Jag trodde att jag hade lärt upp världens mödrar så väl, att de borde ha rett sig utan mig några hundratusen år.” Men hon har tvingats återvända.

Hennes ”ärriga ansikte såg nu ut som ett slagfält med märken efter klackar och granater. Hennes ögon var alldeles blanka, outgrundliga och bottenlösa, månljuset reflekterades i dem.” Jag viskar”, säger hon till de närvarande kvinnorna, ”i köerna, i ammunitionsfabrikerna, i folkköken, på sjukhusen och i daghemmen och på kyrkogårdarna.”

Men alla ”mina döttrar har förlorat minnet”, klagar hon och börjar i samma ögonblick blekna bort och flyta ihop med månskenet. ”Hennes röst kom fjärran från, då hon sade: Ingen av de onda drömmarna som väckte mig var så hemska som verkligheten.”

Försvinn inte, tala om vad du drömde, ber berättaren. Spinnerskans avskedsord: ”Jag är det själv du ännu ej har mött, ditt inre och evärdeliga jag”. Sedan är hennes plats tom. ”Ingen var där. Och ändå var någon där.”

Arbetet går vidare. Elin Wägner slutade aldrig.

********

Del 1-10 i sommarserien går att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”

”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall”

Den ringmärkta fågeln i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”

Längs byvägar och stjärnvägar med Peter Nilson

Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>