Fina ord betyder inte ett skit i svensk utrikespolitik

Den röda tråden i svensk utrikespolitik är sedan länge spunnen av floskler, självbedrägeri och en ovilja att ta ställning för demokrati och mänskliga rättigheter där det behövs som mest. När människor kämpar för frihet mot despoter, runt om i världen, brukar Sveriges officiella representanter mumla till intet förpliktande meningslösheter eller hamna snett. Så snart det inte längre är farligt att visa engagemang eller ta ställning i praktiken, står de sedan redo att dela ut förmaningar.

Vilken regering som suttit har inte spelat någon större roll.

Att politiska etablissemang och ledande medier tillsammans decennium efter decennium hamrat in i en förljugen nationell självbild av Sverige som ett slags moralisk stormakt i världen, har förstås lämnat spår i historieskrivningen. Många tror nog, att Sverige har somligt att vara stolt över på det utrikespolitiska området, att vi varit föregångare, mer än andra länder i alla fall. Det har vi inte, någon enstaka, tidig Vietnamdemonstration möjligtvis undantagen.

Svensk utrikespolitik har inte blivit särskilt mycket värre de senaste fem åren. Den har varit moraliskt ihålig, självcentrerad, pr-styrd och utan ryggrad under lång tid. Det är klyftan mellan präktig retorik och principlös praktik i utrikespolitiken som utmärker Sverige bland andra jämförbara demokratier.

I den traditionen av förljugenhet måste den lovvärda, men missbrukade etiketten ”feministisk utrikespolitik” nu placeras in. Sveriges utrikespolitik är sammantaget inte mer eller mindre feministisk än många andra demokratiers. Någon tydlig feministisk linje i prioriteringar och ställningstaganden, som gör Sverige till ett undantag i världen, går inte att se. Det som hade kunnat bli ett betydelsefullt skifte på riktigt har reducerats till en tom floskel.

I det ljuset ska också uppståndelsen kring besöket från Irans utrikesminister i Stockholm ses. Problemet är inte att Sverige talar även med Iran, som med så många andra i världspolitiken, att utrikespolitiken från ett land där förtryck råder möts av gästfrihet eller att Margot Wallström inte skäller ut ministern och det styre han representerar offentligt direkt på flygplatsen.

Att hålla på vissa former är ingen skandal. Långsiktig diplomati är inte fult. Starka, principiella ställningstaganden kan också göras i förtroliga samtal.

Visst är det en pinsamhet för Sverige och för regeringen, att utrikesministern – i en tid av växande antisemitism – framstår som så mer bekväm i kontakterna med Iran än exempelvis med Israel.

Och det är en skamfläck för den svenska offentligheten att kritiken här, i ett av den moderna manifestations- och indignationskulturens hemländer, är så lam när utrikesministern från en erbarmlig diktatur kommer på besök, jämfört med de brösttoner som annars råder.

Men huvudproblemet är ett annat.

***

I Iran råder stenhårt, blodigt förtryck av kvinnor och homosexuella. Yttrandefriheten bekämpas. Regimmotståndare jagas och torteras och militarismen är utpräglad. Kampen för demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet, kvinnors rättigheter, mångfald, fred, hbtq-frågor – allt det där som våra trygga högtidstal handlar om – förs där av islamistregimens motståndare med fara för livet.

Borde inte ett land som skryter omåttligt över att ha myntat begreppet ”feministisk utrikespolitik” stå på barrikaden åtminstone i det läget? När ledande politiker kommer på besök från ett land där regimen med yttersta brutalitet bekämpar kvinnors frihet – exempelvis rätten att inte behöva bära slöja?

Borde inte Sverige ta en principfast konflikt här, åtminstone retoriskt, tala klarspråk så högt och otvetydigt, att Irans ledare vrider sig en smula besvärat? Inte spela spelet med förtryckarna lika artigt som alltid och som alla andra?

Borde inte en svensk utrikesminister vid ett sådant besök visa en gnutta mer indignation och vrede än formen kräver? Vad betyder annars ”feministisk utrikespolitik”, om den bara tar larmande ställning när det passar, känns bekvämt och är trendigt, men aldrig när förtrycket är som mest brutalt?

Borde inte en feministisk utrikespolitik stå i frontlinjen för kvinnors rättigheter i Iran, se en avgörande konfliktlinje, vägra släppa frågan, vägra att relativisera kritiken, stå upp till varje pris?

Vad betyder annars de fina orden? Inte ett skit.

Det är kanske det värsta med alltihop: att så få bryr sig om att viktiga idéer släpas i smutsen.

All utrikespolitik borde vara glasklart feministisk. Ta de striderna, åt alla håll. Men Sveriges utrikespolitik 2019 förtjänar inte den beteckningen. Den saknar, som vanligt, konsekvens när det gäller. Istället är som om allt bara är lek med signaler och bingoord på distans, utan allvar. När det börjar brännas, prioriteras annat.

Det är ynkligt.

*******

Några tidigare krönikor på temat:

Sveriges utrikespolitik fortsätter att vara förljugen

Sveriges pösiga självbild och naiva syn på FN

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>