Slöjförbud i skolan vore fel väg att gå

Inget tvång, inget förbud. Upprätthåll båda de för ett fritt, sekulärt samhälle grundläggande principerna, utan att krångla till det. Så brukar jag sammanfatta mig inställning när debatten om slöjan dyker upp i flöden och vid frågestunder.

Birgitta Ohlsson formulerade det fint i sin krönika här på ledarsidan i torsdags:

”… att kunna klä sig fritt, inte minst som kvinna eller flicka. Att inte staten, maken, pappa, prästerskap eller patriarkat skulle diktera rätten att bära eller inte bära byxa, slöja eller för den delen ett kort linne på en buss i den svenska sommarhettan – utan att detta var kvinnans val. Att varken skammas till påklädnad eller stressas till avklädnad utan välja själv.”

Inget tvång, inget förbud. Där måste en liberal börja.

Men jag vill inte låtsas som om det är en magisk lösen i alla väder. Det kommer alltid att uppstå situationer när det blir svårare än så. Där avvägningen mellan teori och praktik kan bli plågsamt krånglig att göra, för vänner, för omgivningen, för arbetsgivare, för beslutsfattare. Och ibland kan självklart ett jobb eller en roll omöjliggöra det helt fria valet, exempelvis när det gäller kläder, för dem som vill fortsätta att utföra vissa uppgifter.

De som gormar tvärsäkert i ämnet, och vill stena alla som funderar högt, prövar resonemang och kämpar med kluvenhet, brukar inte klara många följdfrågor. Strunta i dem.

***

Sexualisering av flickor, könsdiskriminerande normer och hedersförtryck är allvarliga problem i samhället, och förekommer mer än bara undantagsvis i många miljöer. När de problemen bottnar i islamism, eller i patriarkala dogmer av annat slag, finns det ingen anledning att försöka vifta bort den aspekten. Då ska den diskuteras, rakt på. Då ska ingen minidespot kunna hävda rätten att få slippa granskning.

Solidariteten ska gälla om offren, om enskilda människor och grupper som far illa, misshandlas och förvägras sina rättigheter. Solidariteten ska inte omfamna det sämsta och mest auktoritära, inom olika kulturer, sedvänjor och religioner, inte rusa till försvar för makthavare som kräver att omvärlden blundar när de bryter mot mänskliga rättigheter. Här måste också alla modiga aktivister som tar strid mot hedersförtryck och fundamentalism, få fullt stöd.

Men vi ska inte hyckla om Sveriges historia och det svenska samhällets eget arv: Både sexismen och könsförtrycket har i olika former präglat många tidigare epoker och miljöer i svenskt samhällsliv. Bara den totalt historielösa kan hävda något annat.

Överallt, nästan hela tiden, ändå in i våra dagar, har de diskriminerande uttrycken dominerat, trots att kampen mot dem pågått öppet så längre. I den hyllade litteraturen, i den upphöjda filmen, på de progressiva teatrarna, i de kultförklarade demonstrationstågen, i folkkära tv-serier, inom konst och medier – överallt fanns spåren kvar, ibland mer än så.

Vi bör vara försiktiga med att förhäva oss på lösa grunder, när det gäller vår väg till jämlikhet. Byken det här handlar om har vi ofta att tvätta gemensamt, över många gränser.

***

Nu diskuteras på nytt om ett förbud mot slöjor borde införas i svenska grundskolor, som ett sätt att bekämpa hedersförtryck och sexism. Alltså att låta små flickor stå i centrum, och bära bördan, för konflikter samhället misslyckats med att ta i andra sammanhang.

Jag anser att arbetet mot hedersförtryck borde prioriteras långt mer, men ett slöjförbud i skolan vore fel väg att gå och fel metod att värna ett frihetligt samhälle med. Det här är mina argument för den ståndpunkten:

Förbud av det slaget är ofta ett ytligt, kontraproduktivt och godtyckligt sätt att åstadkomma förändringar på.

De innebär att samhället reducerar konflikten till politiskt lättsålda symbolåtgärder, istället för att ta sig an de djupare, underliggande problemen. Och var dras gränserna? Alla religiösa uttryck, alla sexistiska klädkoder, eller bara slöja? Godtycket blir uppenbart.

Ett förbud riskerar också, när det ska upprätthållas i praktiken, att problematisera och skada de unga offren istället för förövarna i bakgrunden.

***

En av de svenska röster som jag har allra störst respekt för i den här typen av diskussioner är religionshistorikern Eli Göndör.

För en tid sedan (5/6) skrev han, tillsammans med samhällsdebattören och tidigare rektorn Hamid Zafar, en varnande och tänkvärd artikel för Timbros Smedjan om de oönskade konsekvenser ett slöjförbud i skolan kan få. Göndör och Zafar tog en sexåriga flicka i huvudduk som utgångspunkt och ställde upp tre frågeställningar som beslutsfattare bör hålla i huvudet:

”1. Vad händer med människor som förflyttar sig mellan olika kulturella miljöer som har motsägelsefulla förväntningar på dem?

2. Hur formas vi i mötet med andra, och vice versa?

3. Hur formas vi av de sammanhang vi lever i eller träder in i?”

Och så skrev de om hur flickan blir ”stridsäpplet mellan två olika positioner” och därmed offer på båda sidor:

”Skolans enda sätt att väcka flickans lojalitet eller känsla av trygghet i skolan är att hon i skolan finner en frizon. Om man således har den rimliga åsikten att huvudduk på barn är ett uttryck för hederskultur och därför bör bekämpas bör åtgärderna riktas mot föräldrarna. Barnen ska tas in i värmen vilket i detta fall är skolan och visas att det finns ett alternativ till den hederskultur de tvingas upprätthålla. Att utsätta barnen för ett annat tvång i motsatt riktning leder förmodligen inte till önskat resultat. Samtidigt måste de konfessionella friskolorna hållas under tydlig och bestämd kontroll av en aktiv skolinspektion.”

Symbolåtgärder som är lätta att manifestera för men inte löser något i praktiken, och som dessutom ger sig på fel personer, utsatta barn i det här fallet, med auktoritära metoder – har vi inte tillräckligt av det redan?

***

Det här är frågor där man måste tänka i decennier och generationer, i långsamma, stegvisa frigörelser, snarare än i månader och enskilda beslut. Även familjer och lokalsamhällen måste förmås att växa och ställa om tillsammans, hur mödosamt det än blir, om förändringarna ska bli bestående och gå på djupet.

Politiken ska ta konflikter och driva på, för jämlikhet, för alla barns deltagande på samma villkor i undervisning, mot separatism, identitetspolitik och kulturrelativism. Inte backa och blunda.

Men rikta kampen och åtgärderna mot dem i maktpositioner som vägrar acceptera andras rättigheter, inte mot deras offer. Och alla slags kollektiva fördomar mot vissa grupper, vissa miljöer eller mot vissa nyinflyttade, förstör enormt mycket. Ett godtyckligt slöjförbud, upprätthållet via tvång, vore en repressiv strategi, som riskerar att bromsa de förändringar den sägs syfta till.

Några av dem som kommer att föra den här kampen uthålligt och rätt sätt, kanske fortfarande inte har anslutit sig till den, men är inne i en process som leder dit. Avskriv inte människor för tidigt. Hjälp dem på vägen, hjälp deras barn att få uppleva kontinuerligt hur ett fritt, tolerant, öppet samhälle fungerar.

Prioritera att göra fler miljöer tillgängliga för barn, än bara dem som finns hemma. Och stöd dem som går före, som bryter sig loss, lyfter sig och sina nära till en friare och jämlikare vardag.

Förebilderna i öppenhet och frigörelse, människor med äkta respekt, gemenskap och livsglädje tillsammans – i kontrast till förtrycket som bara höljer och förkväver – är ett mäktigare vapen för frihet än selektiva, godtyckliga förbud.