Donald Trump mot riksrätt eller ny triumf?

Fredagen 13 juli 1973 var en het dag i Washington både politiskt och bokstavligt. En värmebölja och ett laddat läge gjorde temperaturen tryckande när Watergatekommittén samlades till senatbyggnadens rum G-334, för en annars ganska rutinmässig, icke offentlig utfrågning av president Richard Nixons medarbetare Alexander Butterfield.

Det satt långt inne, och var snubblande nära att rätt fråga aldrig ställts. Men några timmar senare, och vid ett offentligt senatsförhör veckan efter, skulle Butterfield motvilligt tvingas lämna ut den information som fick hela Watergateprocessen att ta en avgörande vändning.

Vad Butterfield avslöjade, eller snarare det hans avslöjande ledde till, gjorde att även många republikaner började vända sig mot Nixon. Ett år senare hade presidenten inte något annat val än att avgå eller ställas inför en riksrätt och bli fälld.

För plötsligt kom det fram, som dittills bara ett fåtal personer känt till: Alla president Nixons samtal i ovala rummet och i andra av Vita Husets lokaler, fanns inspelade på band.

***

Det blir ofta slarvigt när historien skrivs i efterhand, med facit i hand. I dag är det lätt att få uppfattningen att Nixon var körd från början, när Watergateskandalen inleddes. Faktum är dock att det fortfarande på sommaren 1973 såg ut som om Nixon kanske ändå skulle klara sig, trots att hans avskedade juridiske rådgivare John Dean vittnat hårt mot honom några veckor tidigare.

Deans vittnesmål var spektakulärt och sensationellt – och sanningsenligt. Men även efter det stod ord fortfarande i hög grad mot ord. Senatens Watergatekommittté hade svårt att få några konkreta anklagelser att fastna på Nixon personligen. Bevisen saknades.

Först genom de inspelade banden, när de så småningom lämnades ut, fanns möjlighet att få konkreta belägg för vem som sagt och beordrat vad i avgörande situationer. Nixons brottsliga försök till mörkläggning gick inte längre att dölja. Men hade bandens existens inte blivit kända, hade ju ingen heller krävt att få lyssna på dem.

Det inspelningssystem Nixon installerat för att dokumentera sitt eget ledarskap och sina utrikespolitiska idéer, i hopp om att få äran av dem i historieböckerna – han var irriterad på att Henry Kissinger fick så mycket beröm av massmedia – blev istället hans fall.

***

Till dem som rekonstruerat scenen med utfrågningen av Butterfield i rum G-334, 13 juli 1973, hör Washington Post-journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein i boken ”The Final Days” (1976). Även de, liksom åtskilliga historiker, är inne på att utan Butterfields information är det inte omöjligt att Richard Nixon kunnat sitta hela sin andra mandatperiod ut, kanske till och med som en relativt populär ledare.

Det säger en del, om hur svårt det faktiskt är för politiska motståndare att få en amerikansk president fälld i riksrätt. Presidenten måste praktiskt taget leverera de avgörande bevisen mot sig själv, och det är ändå långt ifrån säkert att en tillräckligt stor majoritet formas.

Richard Nixon var intellektuellt och som politisk strateg totalt överlägsen Donald Trump, och analytiskt skarpare än de flesta av USA:s presidenter genom historien. Men han var också förmodligen mer systematiskt korrupt i ämbetet än kaoskatastrofen Trump. Jämförelserna dem emellan haltar nästan alltid.

Faktum är att det är svårt att hitta två ledare med så lite gemensamt som dem, och svårt att hitta särskilt många paralleller mellan de två presidenter som hittills blivit ställda inför riksrättsprocesser: Andrew Johnson och Bill Clinton. Varje fall har haft sin alldeles egen solkiga historia, och sällan har oppositionen vunnit några långsiktiga segrar.

***

Demokraternas beslut att via undersökningar inleda en eventuell riksrättsprocess mot Donald Trump har mycket små utsikter att lyckas. Ännu mindre än republikanernas process mot Bill Clinton på 90-talet. Risken är uppenbar att det istället leder till en triumf för Trump med stärkt stöd för honom och sänkt förtroende för demokraterna.

Att demokraternas internt pressade ledning, med representanthusets talman Nancy Pelosi i spetsen, ändå tar chansen kan möjligen tolkas som ett tecken på att de också vill rikta uppmärksamheten bort från det demokratiska partiets egna stora problem, med relativt svaga kandidater och frasradikala företrädare långt ute på ytterkanten, som stjäl uppmärksamhet och gör det svårare för partiet att vinna stöd i mitten inför presidentvalet.

Demokraterna måste, när de nu tar till riksrättsvapnet, akta sig för att framstå som desperata och konfliktsökande, på ett sätt som bara spelar Trump i händerna.

Det är redan nu alltför lätt att glömma sakfrågan: Anklagelserna mot Trump om att på olagligt sätt ha försökt påverka Ukrainas president att agera mot tidigare vicepresidenten Joe Biden är mycket allvarliga. De går bortom andra historier där Trumps allmänna omdömeslöshet och olämplighet avslöjats.

Han är utan tvekan en olycka för USA och världssamfundet. Att en process för att undersöka detta inleds är principiellt rätt. Men att det skulle vara början på slutet för Trumps presidentskap, är svårt att tro. Då måste mer komma fram.

Sådant har å andra sidan hänt förr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>