Antiken är viktig, men Skolverket pekar på ett reellt problem

Ett sidospår först, så här till helgen: Få saker kommer att vara så viktiga på 2000-talet som tröga, kyliga, strikta institutioner och personer i beslutsställning. De som när många tappar fattningen runt omkring i en febrig tidsanda, orkar stå emot aggressiva skrämselmetoder, okritisk konformism och krav på tomma, kontraproduktiva symbolhandlingar.

Ska något försvaras i tidigt skede, när demokratin hotas, är det professionella, torra, korrekta institutioner, som inte lättvindigt låter sig ryckas med eller kidnappas, av någon enskild tidsanda.

Sök dem som inte viker från grundläggande principer och arbetssätt, när vågen rullar in av hets, panik, hot, påtryckningar, kampanjer, Twitterdrev, pr-pengar och talkörer.

Ska ni leta något att hålla i handen det närmaste decenniet, i försvar av humanism, pluralism och öppenhet, är det försiktigt skeptiska människor som har integritet nog att säga nej till de tvärsäkras rätt.

Och tro inget annat: Vad som anses korrekt och viktigt, hur verkligheten ska uppfattas, vilka problem som ska stå i centrum och vem som ska skuldbeläggas, kommer alltid att växla med makten. Det kommer att följa hierarkier, trender och klick, det som vinner val, säljer bra, går att exploatera och samlar många. Men själva kraven – direkta och indirekta – på att alla ska marschera taktfast åt samma håll under samma slagord, utan att ställa kritiska följdfrågor – de kraven kommer att bestå.

Står inte institutionerna och medierna pall, med svala, sansade pannor, slutar det förr eller senare i en brutal, otäck kamp om den starkes rätt att inte bara få sista ordet, utan få det enda ordet.

Tillåter man sig dubbla måttstockar och bekvämt medlöperi när det passar den egna smaken, kommer man att ångra det nästa gång makten eller vindarna skiftar.

Låt dig inte ryckas med. Arbeta långsiktigt med det som är svårt att förverkliga hellre än det som är lätt att ropa. Och ge en eloge oftare till dem som strävar på för att lära sig så mycket som möjligt i sina yrken och sliter i det tysta för att få verksamheter att fungera professionellt och omdömesgillt: de är osjungna hjältar.

***

Med det som bakgrund kan man också säga – det ska fan vara skola i dag. Plötsligt förväntar sig många att allt som gått snett ute i samhället, på grund av tusentals aktörers och institutioners mångåriga misslyckanden, ska rättas till via landets klassrum, där lärare redan kämpar med knappa resurser, och otaliga krav utifrån, för att hinna med sina grundläggande uppdrag

Samtidigt ska en ständigt, exponentiellt växande mängd kunskaper – avgörande för ungas möjligheter att klara sig i framtidens samhälle – förmedlas inom oförändrade tidsramar.

Det sistnämnda, att undervisningstiden omöjligen kan räcka till allt, och relativt sett kommer att räcka till allt mindre för varje år, är ett olösligt problem, som förtjänar en hel del eftertanke.

När Skolverket nu i sitt förslag till ny kursplan för grundskolan föreslår att antiken ska försvinna från historieämnet, är det lätt, alltför lätt, att samla sig till ett vrål av missnöje, avsky och protest. Vilket svek mot ungdomar att så vilja kapa bort en väsentlig del av vårt idé- och kulturarv!

Men jag tycker faktiskt att en del av förslagets kritiker gör det lite enkelt för sig, och demoniserar Skolverket utan att själva erbjuda några riktiga svar på den oundvikliga grundfrågan: Hur ska skolan prioritera när mängden kunskap som bör läras ut växer för varje år, utan att undervisningstiden kan förändras?

Låt mig vara glasklar: jag tycker att historieämnet är ett av skolans hjärteämnen (och att det historiska perspektivet är viktigt i alla ämnen, även i praktiska som slöjd, hemkunskap och musik). Antiken bör givetvis inte strykas ur grundskolans kursplaner. Antikens historia är helt grundläggande för att förstå hur saker hänger ihop på en rad andra områden: filosofi, politik, naturvetenskap, litteratur, konst.

Men det är också, som Skolverket påpekar, olyckligt att exempelvis 1900-talshistorien ofta behandlas i extrem stress och ytterst övergripande, eftersom terminerna helt enkelt inte räcker till och en viss kronologisk ordning är oundviklig.

För varje år tillkommer nya historiska linjer och sammanhang, som kan anses självklara att undervisa om även i grundskolan, eller åtminstone på gymnasiet. Men grundskoletiden är redan så lång den kan vara.

Så vi ska inte, i jakt på några billiga retoriska poänger, låtsas som om inte Skolverket har pekat på ett reellt och svårt problem.

***

För att vara självkritisk: Jag har länge, beroende på publik, brukat framhäva att informatik, programmering och djupare kunskaper om algoritmer och artificiell intelligens borde in tidigare i skolundervisningen. Och mer naturvetenskap och matematik. Och mer hantverk och slöjdkunskaper. Och mer av svensk politisk historia från 1800-talet. Och mer om svensk litteraturhistoria från 1900-talet, med en tyngdpunkt på poesi. Och fler timmar för utländska språk. Och mer övning i muntliga framträdanden och teater. Och, och, och…

Arma skola – när vi inte vet vad vi ska ta oss till, och är missnöjda med något i samtiden, är det en ständig instinkt i debatten att vända blickarna mot klassrummen och hoppas på mirakel där. Det är orimligt och orättvist.

Stryk inte hela Antiken ur kursplanerna. Men tidens gång tvingar alltid skolan att prioritera och uppdatera undervisningens innehåll. Skolverkets huvudvärk är hela samhällets. Vi gör inte framtidens elever, eller bildningstraditionen, någon tjänst, genom att förneka det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>