Vilka ska vi hoppas står emot nästa gång det ser som mörkast ut?

När det såg som mörkast ut, var kurderna nästan ensamma om att bjuda motstånd vid fronten. Det är så lätt att glömma, hur tyst och ointresserad omvärlden länge var då terrorsekten IS/Daesh stod på höjden av militär makt, begick systematiskt folkmord, våldtog, avrättade, torterade, förslavade och kontrollerade stora områden i Syrien och Irak. Världssamfundet ansträngde sig till det yttersta för att titta åt något annat håll, mumla till intet förpliktande floskler och slippa följdfrågor.

Och i en tid som annars aldrig missar ett tillfälle till manifestationer, undergångsstämningar och maximal indignation, var IS-terrorn inget som lockade särskilt många i väst till öppet engagemang och arga protester.

Undantag fanns, och korrespondenter i regionen gjorde sitt yttersta för att beskriva illdåden. Men någon stark folklig eller medial opinion i övrigt för konkreta aktioner mot IS anades inte.

I efterhand är många i väst storordade, solidariska och upprörda, som det brukar vara när historien och meritlistor ska rättas till. När det hade behövts som mest, var de flesta upptagna med bekvämare, bekantare och tryggare fiendebilder, än en islamistisk mördargrupp som inte skulle gå att stoppa utan militära åtaganden.

Hoppet stod istället till att redan hårt pressade kurdiska styrkor på marken skulle orka stå emot tills omvärlden vaknade, insåg allvaret och tog sitt ansvar. Och de orkade.

När IS låg besegrade, borde tacksamheten ha varit stor gentemot kurderna, utan vilka situationen i dag hade kunnat vara katastrofal. USA och EU borde omedelbart ha annonserat ett förstärkt och konkret stöd till kurdernas självstyren och berättigade förhoppningar om en framtida egen stat.

Ingenting i den kurdiska frågan är enkelt eller glasklart, och ingen bör vara naiv inför de problem, interna som externa, en kurdisk stat skulle stå inför. Stödet kan aldrig vara villkorslöst.

Men utsikterna för en någorlunda ordnad, långsiktig demokratisk utveckling är större för kurdiska självstyren, än i länderna där kurderna kämpar i minoritet. Det borde betyda något.

När hotet växte om nya angrepp mot kurderna från Turkiet, Irak eller Syrien, skulle EU och USA ha markerat en tydlig, tveklös solidaritet. I stället följde svek på svek, reträtt på reträtt, tystnad på tystnad, som hade man ingenting lärt överhuvudtaget. När Turkiets militär i början av 2018 tog hjälp av militanta jihadister för att bomba bort och fördriva kurderna från staden Afrin i norra Syrien, tittade omvärlden, i gammal vana, på utan att knappt ens höja ögonbrynen.

Beskedet nu från Donald Trump att USA ska dra tillbaka sina trupper från områden i norra Syrien där kurdiska styrkor finns, innebär att NATO-landet USA i princip lämnar fältet helt fritt för NATO-landet Turkiet att genom en militäroffensiv jaga bort kurderna från gränsregionen och försvåra ytterligare för ett kurdiskt självstyre.

Det är ett katastrofalt felbeslut som kan få allvarliga konsekvenser för både närregionen och Europa.

Kurderna står ensamma igen, och istället för att ge stöd åt deras krav på ett eget land tittar världssamfundet på med oförbätterlig aningslöshet när brutalast och mest cynisk vinner.

Vilka ska vi hoppas står emot nästa gång, när det ser som mörkast ut?

***

Ett par tidigare krönikor på temat:

Sveket mot kurderna är en skam

Skam att omvärlden inte gör mer för att stoppa IS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>