Sveriges plats i rymden och roll som rymdnation

De svenska insatserna för den internationella rymdindustrin är, tyvärr, något av en bortglömd meritlista på hemmaplan, skriver jag i veckans lördagskrönika.

***

För länge sedan, under det vi kallar vikingatiden, när människor tittade upp åt norr på himlen om vinterkvällarna, brukade de peka ut den lilla samlingen ovanligt ljusa stjärnor som Odens vagn. Så föreställde man sig, åtminstone i sagorna, att väldiga gudar dundrade fram över människorna små.

I dag känner vi de sju stjärnorna snarare som Karlavagnen, i stjärnbilden Stora Björnen.

Många både proffs- och hobbyastronomer har riktat sina kikare åt det hållet genom åren.

Och där, i Karlavagnens område, 400 ljusår bort, snurrar också en gigantisk planet med beteckningen HD 102956b i omloppsbana runt en stjärna med det lika trista namnet HD 102956.

Intetsägande så man somnar kan tyckas. Men vänta bara. Snart ska där tindra och kretsa stolta namn med en speciell kulturhistorisk klang.

Med anledning av att Internationella astronomiska unionen fyller hundra år 2019, ges alla världens länder chansen att namnge varsin exoplanet med tillhörande stjärna. Därför riktas Sveriges blickar mot det där planetsystemet i Karlavagnen.

Just nu pågår en omröstning på internet om fem namnpar som en jury valt ut bland över tusen olika förslag från allmänheten. Förslagen för stjärnan respektive planeten är alla hämtade från svensk litteratur, fornnordisk mytologi och det samiska språket. Så här ser de ut:

* Dunfin och Akka, från Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa.

* Isagel och Aniara, från Harry Martinsons Aniara.

* Yggdrasil och Ratatosk – trädet och ekorren i fornnordisk mytologi.

* Alfrödull och Skoll – solens vagn och vargen på jakt, i fornnordisk mytologi.

* Naestie och Tjovke – de sydsamiska orden för stjärna och björnunge.

***

Hur upptäckter, framsteg och satsningar inom astronomi och rymdforskning namnges kan både säga mycket om den aktuella samtiden, och samhällets förändrade perspektiv över tid. Men ännu mer slående är kanske hur mycket som går igen.

Titta exempelvis på vad svenska forskningssatelliter döpts till som skjutits upp i rymden från 1980-talet och framåt:

Viking (1986, för att studera vad som ligger bakom norrsken och mäta elektriska och magnetiska fält, partiklar, plasma och vågor).

Freja (1992, för att mäta kopplingar mellan den inre magnetosfären och jonosfären längs norrskensfältlinjer).

Astrid 1 (1995, för att studera neutrala partiklars roll i jordens magnetosfär och jonosfär).

Astrid 2 (1998, för att mäta jordens magnetosfär av elektriskt laddade partiklar som hålls samman av jordens magnetfält, också där med ett speciellt fokus på orsakerna till norrsken).

Odin (2001, för att studera den övre atmosfärens kemiska och fysikaliska egenskaper, och deras betydelse för klimatet.)

Inom en snar framtid kommer förhoppningsvis även den senaste svenskutvecklade satelliten, kallad Mats (egentligen en förkortning för ”Mesospheric Airglow/Aerosol Tomography and Spectroscopy”), att sändas iväg.

Mats är utvecklad för att mäta hur klimatet påverkas av ljusvariationer hos syremolekyler vid 100 kilometers höjd och i atmosfärens högst belägna moln.

Beskrivningen av forskningssyftena ovan är hämtade från Svenska Rymdstyrelsens genomgång. Umeå universitet har länge funnits med på olika sätt i projekten.

Det har handlat om högteknologiska innovationer, satsningar i syfte att stärka både industri och forskning, med namn förankrade i historia och kulturarv, för att betona en viss nationell prestige. På den punkten skiljer sig inte det svenska, av europeiskt samarbete präglade, rymdprogrammet, från sina mer omfattande amerikanska och ryska motsvarigheter.

För jo, Sverige har ett rymdprogram med rötter långt tillbaka ner i det tidiga 1900-talet, och med en ständig geografisk tyngdpunkt i Norrbotten. Från pionjärerna i Nausta och Kronogård fram till dagens stora verksamhet vid rymdbasen Esrange i Kiruna.

Även om det blir mer konkret, inspirerande och spännande, med astronauter som Christer Fuglesang och Jessica Meir – deras betydelse kan inte överskattas – är Sverige även i andra avseenden, tack vare generationer av forskare och ingenjörer, en framstående rymdnation sedan länge.

De svenska insatserna för den internationella rymdindustrin är, tyvärr, något av en bortglömd meritlista på hemmaplan. (Två lästips för den nyfikna på temat: ”SSC – fyrtio år i rymden. En minnesbok” av Rymdbolagets veteraner, 2012, och ”Svenska rymdäventyr – många fler än du anar” av Börje Lundberg, 2014.)

***

I den nya svenska rymdstrategi som presenterades av regeringen förra året betonas med rätta rymdverksamheternas samhällsnytta för kunskap, jobb, industri och forskning, men också kopplingen till internationellt samarbete och säkerhetspolitik. Rymdverksamhetens betydelse, står det, ”växer bl.a. genom samhällets beroende av satellitdata för telekommunikation, navigation, tillhandahållande av exakt tid, väderleksprognoser, finanstransaktioner, observation av skogs- och jordbruk, klimatövervakning och jordobservation.”

Det som kan synas världsfrånvänt, är i själva verket mer konkret, rejält och jordnära än mycket annat som trendar i tiden. Men vi spanar och strävar också ut, och låter oss fascineras, för att kunna nå djupare in i oss själva, till en insikt om det som finns här.

Eller som Maria Küchen skriver i sin tänkvärda, lärorika bok ”Rymdens alfabet” (2019):

”Hela Apolloprojektet är en barnteckning med oss människor i mitten, oproportionerligt stora i en världsrymd som bara finns där som en del av en sol i hörnet av papperet. Det här handlar inte om rymden. Det handlar om oss.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>