En onödig dans vid randen till extraval

Om regeringen inte inom två veckor stoppar den planerade reformen av Arbetsförmedlingen vill vänsterpartiet tillsammans med moderaterna väcka misstroende i riksdagen mot arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S). Vik ner er eller lid förlust, är budskapet. Att vänsterpartiet räknar kallt med stöd även från kristdemokraterna och sverigedemokraterna vid en eventuell omröstning är underförstått.

Så nu ställs saker på sin spets i inrikespolitiken. För regeringen, som redan är hårt pressad. För centerpartiet och liberalerna, som inte heller vill ha ytterligare dramatik och som inte vill se för dem viktiga punkter i januariavtalet blockeras av vänsterpartiet och högeroppositionen. Att förändra Arbetsförmedlingen är centerpartiets krav. Men skulle den punkten falla riskerar liberalerna (som fortsatt ligger en bra bit under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna) att någon av deras hjärtefrågor ryker nästa gång.

Också för moderaterna och kristdemokraterna närmar det sig skarpt läge. Underskatta inte deras dilemma. De stapplar nu in i en raffinerad dans vid randen till ett extraval som, om det går så långt, skulle tvinga dem svara på frågor de just nu söker undvika. Hur ska den konservativa regering vara utformad som de i praktiken skulle eftersträva med Sd som en del av underlaget? Vilka ska annars ingå aktivt i koalitionen, givet att centerpartiet knappast är intresserade om M och Kd fäller just deras reform och liberalerna nog inte är pigga på att tvärvända i panik? Och om Sd skulle bli ensamt större än M och Kd tillsammans, vilket inte är helt otänkbart vid ett extraval i nuläget, hur ska de då undvika att Åkesson ses som logisk regeringschef?

***

Egentligen är det bara V och Sd som kan luta sig tillbaka och slappna av, oavsett hur de kommande 14 dagarna utvecklar sig.

Att Arbetsförmedlingen, och svensk arbetsmarknadspolitik, måste reformeras är uppenbart för de flesta som tar  arbetsmarknadens klyftor, orättvisor och utanförskap på allvar. Där har centerpartiet en poäng, som de inte behöver be om ursäkt för.

Men sättet som reformen nu genomförs är slarvigt och oförberett. Jag har tidigare här på ledarsidan kritiserat att hanteringen riskerar ”hafsiga, godtyckliga förändringar som drabbar landsbygden värst”.

Även varningarna för oseriösa aktörer bör tas på allvar. Inte för att helt stoppa varje förändring, utan för att få det nya att fungera från början. Istället för att stressa på och låsa frågan i prestige kopplad till januariavtalet, borde en så viktig, central punkt inför 2020-talet utredas noga och genomföras i om möjligt bredare samförstånd.

Vänsterpartiet ställer fem krav för att inte väcka misstroende. Reformen ska utredas i grunden innan beslut. AF ska finnas över hela landet. AF ska få mer resurser 2020. Stöd till funktionsnedsatta ska säkras. Och ett nytt system ska inte bygga på fristående aktörer inom ramen för lagen för valfrihet.

Av de kraven är det egentligen bara det sistnämnda som blir svårsmält för centerpartiet, De fyra första borde inte orsaka konflikt. Hela reformen skulle hur som helst må bra av mer tid och genomlysning. Att låta det gå till omtag vore bara en tillfällig och ingen större prestigeförlust för regeringssamarbetets partier.

Det här är inte en punkt i januariavtalet värd att riskera en fälld minister eller ett extraval på.

Regeringsunderlaget i riksdagen är bräckligt, men förtjänar en chans under hela mandatperioden. Då måste S, Mp, C och L välja sina strider med omsorg. Avstå från den här.