Operation nedmontera Stefan Löfven har inletts

Operation nedmontera Stefan Löfven har inletts inom socialdemokratin. Några med inflytande internt har bestämt att till nästa val ska S ha en ny ledare. Låga opinionssiffror, impopulära kompromisser och sakpolitisk vilsenhet har fått panik att spridas. Skulle den övergå i resignation, är spelet över. I partiet som var världsmästare i demokratiska maktspel, går instinkten djupt att agera i tid när det börjar barka.

Det är nästan uteslutande så, att när en diskussion drar igång, via anonyma läckor och uttalanden, om en partiledares ställning, är det internt som missnöjets finns och skiftet förbereds.

I synnerhet en socialdemokratisk partiledare i Sverige sänks inte utifrån, inte av motståndare och inte av medier, om det inte redan börjat i de inre rummen någonstans.

Och erfarenheten säger att när debatten väl är där, när partistyrelsens möten livebevakas, när ledaren inte syns till mer än nödvändigt, är det ofta bara en tidsfråga innan något slags besked kommer.

Det är fair game. På en statsminister ska det ställas höga krav, även som maktspelare. Att vara personligt sympatisk är inte tillräckligt. Klarar inte Löfven den här krisen på egen hand, genom sina egna framträdanden, så är det som Expressens Torbjörn Nilsson skrev i en tänkvärd text i veckan: ”Han blev aldrig politiker.”

***

Ändå har jag svårt att se att Löfven skulle vara det stora problemet just nu. Vad vore vunnet i sak med en mer populistisk S-ledare, som börjar lova vilt utan täckning? Löfven är en osäker retoriker, dålig i intervjuer och oinspirerad i tal. Det är ingen nyhet. Han utstrålar inte heller i något läge ett starkt, bestämt ledarskap. Den kritiken, om det är det man söker, är berättigad.

Han bemödar sig för det mesta om att vara eftertänksam och korrekt – jag har en svaghet för hans stil – men han är inte slipad i sina framträdanden och flyr ibland i trängda lägen till besynnerliga, klumpiga uttalanden. Sant. En mer bländande retoriker skulle ha det lättare att låtsas att läget är under kontroll och svaren givna.

Men skulle det leda till större politisk långsiktighet och handlingskraft? Är det just Löfven som står i vägen för det många kritiker efterlyser? Jag är inte så säker. Löfven leder ett ovanligt (och välkommet) blocköverskridande samarbete, men med ett vanskligt, svårmanövrerat underlag i riksdagen. Det är en minoritetsregering som är sårbar. Ska den hålla fyra år – och ett extraval är inte att önska – krävs en balansgång som delvis utesluter näven i bordet-retorik. Utan Löfven, och hans positiva egenskaper, hade samarbetet nog aldrig kommit till stånd. I mina ögon är det värt ett visst tålamod och erkännande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>