Vi har nog lärt mindre av historien än vi vill erkänna

Har vi lärt något av historien? Frågan svävar tungt över samhällsdebatten. Men ställer vi den på rätt sätt, på allvar? Det vill säga till oss själva?

Hur kunde så många, så länge, runt om i Europa, nicka instämmande åt, ansluta sig till och hitta ständigt nya ursäkter för fascismens framväxt på 1920-talet och Hitlers och nazismens döds- och förintelseslära fram till andra världskriget?

Hur kunde så många privilegierade studenter, senare inflytelserika makthavare och debattörer, på 1960- och 70-talen kokettera med sin kult av Maos kommunistiska folkmord och kulturella förstörelsemani?

Allt det har debatterats ingående, kanske till leda.

Men världen har trots det betraktat många katastrofer med likgiltighet även senare. Ständigt tvingas nya generationer rikta frågan till stabila etablissemang befolkade av människor på höga hästar:

Hur kunde ni då, när ni hade chansen att göra motstånd på riktigt, ryckas med så i er tids vanvett? Hur kunde ni vara så förljugna att ni hatade er egen trygga frihet mer än andras hjälplösa förtryck? Varför lockades ni så starkt, när ni ställdes inför ett val, av det antidemokratiska, intoleranta och auktoritära? Vad fick er att samlas under despoternas fanor, eller leta skäl att avdramatisera och relativisera deras ogärningar?

Och vad får er att hävda att ni är bättre och finare, än era motsvarigheter i vår tid?

Det röda universitetet, hä, hä, flabb, flabb? Hur mycket granskning tål de gamla studentmiljöerna och studentrörelserna här utifrån dagens demokratiska normer? På vilken sida stod ni egentligen, när massgravarna fylldes i utopiernas namn, när sexismen och brutaliteten rasade i den progressiva kulturkorridoren, när den liberala demokrati som ni i dag bekänner er till utsattes för era egna dagliga glåpord?

Eller USA som den liberala demokratins räddare på 1900-talet? Hur mycket rasförföljelse på hemmaplan, hur många fascistiska kupper i världen, hur mycket hyckleri, hur brutala Vietnambombningar, tål liberalers romantiska Amerikabild?

Vi är ovana vid att ställa oss själva frågor av det slag vi slentrianmässigt slänger iväg till motståndare. Men trovärdigheten skulle vara större hos dem som intensivt varnar för historiens återkomst, om de inte bara tog konflikten när fiendebilden är enkel, utan också när den kommer jobbigt nära de egna nätverken, de egna flödena.

För när vi återvänder till historiens stora svek, blir det väldigt mänskliga. Inte banala nödvändigtvis – jag är inte säker på att det är rätt ord – men mänskliga, och därmed lättare och viktigare att lära av. Egenintressen när det verkligen gäller. Medlöperi när det börjar löna sig. Masshysteri i längtan efter renhet och entydighet, men på lagom distans till verklighetens målkonflikter. Mycket förblir sig likt.

***

Omständigheterna är lite lyckligare, i delar av världen. Välståndet större, framstegen fler och förhållandena stabilare trots allt. Men katastroferna i det förflutna, som borde ha vaccinerat oss mot upprepningar, tycks framför allt locka oss till bombastiska deklarationer, snarare än till eftertanke och ödmjukhet. Vi smyger undan det faktum att även samtiden är full av brott som ibland ursäktas just av dem som sitter på makten eller anser sig representera det goda, civiliserade, upplysta och framskridna.

Jag tror inte att vår tid, vår politiska, kulturella och mediala offentlighet, har särskilt mycket att vara stolt över när det gäller moralisk resning, globala demokratiska instinkter eller intellektuell hederlighet.

Vi sviker nog, ljuger, hycklar, blundar, relativiserar och bedriver apspel, med samma cynism som många gjort före oss. Söker bevara den varma känslan i magen hellre än att leta upp de svåraste frågorna. Och söker så länge det går, för profitens, slagordens eller profeternas skull, att ignorera de riktiga offren. De som kämpar och lider långt från makt och privilegier.

Det är ett skäl till etablissemangens kris just nu. Så fort vi öppnar munnen och börjar mästra, förutsätter allt fler att vi inte är riktigt ärliga, att vi håller oss med dubbla måttstockar. Det upplevs inte som genuint. När behovet av principfasthet är som störst, tar bekvämare instinkter över. Förutsägbarheten är enorm i debatten, när det gäller vem som ska ta till orda när. Det går igen i många grupper. Att ha ena ögat stängt och andra ögat uppspärrat är en stark instinkt för dem som är aktiva i samhällsdebatten och söker tillhörighet snarare än idéer.

***

Skulle ni ha prioriterat affärer med historiens värsta bödlar, hellre än klarspråk om deras brott? Skulle ni ha ägnat era inhemska samhällsdebatter åt nästan allting annat, än de auktoritära, globala hoten mot demokrati och mänskliga rättigheter? Skulle ni ha anpassat er av praktiska skäl, hellre än att riskera ett motstånd i idéernas namn?

Förmodligen.

Västvärldens ängsliga sätt att förhålla sig till Kina under de senaste tio åren, illustrerar varför vi ska vara försiktiga med att döma tidigare generationer med allt för mycket sentida hybris.

***

Tidigare i veckan publicerade det internationella journalistnätverket ICIJ – där bland andra SVT ingår – dokument som avslöjar de vidriga förhållanden som råder i den kinesiska regimens gigantiska koncentrationsläger i provinsen Xinjiang. Där plågas och torteras fångar, framför allt muslimska minoritetsgrupper, i strid med alla konventioner. Straffas och utsätts för hjärntvätt på de mest förnedrande sätt. FN uppskattar att minst en miljon människor fängslats i lägren.

Det är det värsta uttrycket för den totala övervaknings- och indoktrineringsstat som kommunistregimen med tekniskt stöd från väst söker inrätta i hela landet, i den kinesiska vardagen, och sedan med imperialistiska metoder få internationell uppbackning för.

Men upprördheten i västvärlden är, jämfört med allt annat som får det att koka i debatten här, begränsad. Intresset förstrött. Protesterna pliktskyldiga. Manifestationerna få och små. Facklorna försvunna. Lavinen av indignerade krönikor och pekpinnar uteblir.

Och demokratiska ledare aktar sig på tisdag noga för att gå så långt i sin kritik av Kinas totalitära, aggressiva samhällsmodell, att konkreta, lukrativa kontrakt och investeringsmöjligheter hotas på riktigt.

När Tucholskypriset för 2019 nyligen skulle delas ut i Stockholm till den fängslade förläggaren Gui Minhai, stod svenska regeringen och kulturministern upp hedervärt mot protesterna från den kinesiska kommunistregimen. Det var välkommet och ärligt menat.

Men i stödet till Hongkongs demokratirörelse blir det direkt mer inlindat, svajigare, tar längre tid, kräver att situationen eskalerar ytterligare.

Antalet tydliga ställningstaganden mot förtrycket i Kina, mot den kinesiska samhällsmodellen i sig, är mycket få från våra politiska ledares sida, jämfört med alla andra frågor och andra länder som får dem att flockas med stora ord, allvarliga miner och teatraliska utspel i olika sociala medie-flöden.

Även i det höga näringslivet är den yta av politisk medvetenhet man annars marknadsför i jakt på goodwill som bortblåst när det handlar om otäcka regimer i länder där profit finns att hämta om man sköter sina kort rätt. Att vilja det rätta har sina gränser.

Det har inte särskilt mycket med politisk färg att göra. Det är ett fenomen över hela västvärlden och över många partigränser. Möjligen spelar det också en roll, att många ledande institutioner, exempelvis i Sverige, har präglats av dem som för femtio år sedan blundade för, romantiserade eller ursäktade Kinas dåtida brott mot mänskligheten. Det bär emot att lära av gamla misstag, när de kommer för nära.

***

Så i ett läge, när en mobilisering för demokrati, medborgerliga rättigheter, rättsstat, personlig integritet, pressfrihet, ekologiska livsbetingelser och internationell solidaritet behövs nästan akut, försvagar vi våra argument genom att söka smita undan de lärdomar vi verkligen borde dra allra först från historien. De som är jobbiga för våra egna högtidsord. Men om vi vill bli trovärdiga i försöken att göra det bättre den här gången, får vi inte fly till sådana dubbla måttstockar. Det håller aldrig.

De värsta av allt är kanske, att vad vi verkligen upptäcker vid en sådan självkritik, är hur svårt det måste ha varit för många i ansvarsposition redan då. För alla dem som brukar få (berättigade) bannor för medlöperi och ynklighet i efterhand.

Det är ju verkligen inte enkelt det här. Hur ska vi förhålla oss till att en viktig del av den internationella ekonomi på vilken vårt välstånd vilar – exempelvis möjligheterna att värna välfärd, investera i forskning och kultur och finansiera klimatomställningen – är beroende av affärsmässigt goda relationer till ännu en av historiens smutsiga förbrytarregimer? När reser vi oss upp och säger att det räcker nu, kosta vad det kosta vill?

Ett givet svar finns inte. Plötsligt upptäcker vi hur det kunde komma sig, att så många svikit genom åren. Det är svårare att vara en hjälte när priset är som högst, och väldigt många inte vill bli störda med irriterande frågor, än att vara det decennier senare när alla sitter och är överens framför historieböckernas svarta kapitel.

Har vi lärt något av historien? Mindre än vi vill erkänna.

**************

Några tidigare krönikor på temat:

Stöd demokratirörelsen i Hongkong

Vilken väg väljer Kina?

Glöm inte Liu Xiaobo

Västvärldens hyckleri om Saudiarabien

Partners när det passar – förtryckare när de störtas

Säg som det är istället

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>