När Lisbeth, 11 år, i Innertavle fick hjälpa sin mamma som postombud

Västerbottens minnen, del 6

***

Utan eldsjälar som Lisbeth Eklund i Innertavle, hennes och andras hembygdsforskning, hade Västerbotten glömt viktiga erfarenheter och saknat sin historia. Utan allt det som de hjälpt till att bevara via arkiv och muntliga berättelser, hade framtidens konstnärer, författare, musiker, teatermakare och filmare inte haft samma källa att ösa ur och söka i.

Lisbeth Eklund (1936-2005) var en av initiativtagarna till byaboken ”Innertavle genom tiderna” som gavs ut 1992. I förordet till boken skrev hon: ”Alla har vi säkert någon gång undrat hur det varit i vår hembygd före vår tid. För att ta reda på detta startade en studiecirkel i Vuxenskolans regi, med temat ”Ett sekel i Umeås bygder””.

Det är ofta så det börjar i bygderna, med en undran om rötterna. I boken återgav Lisbeth själv några av sina tidiga minnen. Under rubriken ”När mamma var postombud” berättar hon om hur hon som 11-åring fick börja hjälpa sin mamma med sysslorna i posten. Lilly och Helge Olsson var Lisbeths föräldrar, och posten hade flyttats till deras gård 1946. I samband med det utsågs Lilly till nytt postombud, med 45 kronor i månaden som lön.

Direkt fick dottern börja hjälpa till på lediga stunder. Vid posten, som öppnade 07.30 på morgonen (postbussen anlände från Umeå vid 06.45) samlades bönderna efter att de kört sina mjölkflaskor ut till vägbryggorna i väntan på mjölkbilen. Där pratade man och skvallrade.

Det kunde bli mycket folk i farstun, och stressigt, mindes Lisbeth, för dem som arbetade med att sortera posten, räkna pengar, stämma av utbetalningskort och ta fram kvittenser. ”Särskilt vintertid när det var skönare att stå inomhus”. Vid storhelgerna blev mängden paket och kort extra stor.

En person som gjorde intryck på Lisbeth var Ida Molin som brukade få försändelser ända från Amerika. När hon fick sina paket, som färdats så långt, ”öppnade hon alltid och vi fick något gott därifrån”.

Ett annat speciellt minne, skrev Lisbeth, ”var en gammal man som var blind. När folkpensionen kom fick jag hjälpa honom med att tala om vilka sedlar det var han fick. Sedan fick jag förtroendet att stoppa ned pengarna i portmonnän, vilket gjorde att jag kände mig betydelsefull.”

En ytterligare uppgift var att gå runt och ta upp tidningsprenumerationer. Då kunde det bjudas på sötsaker, eller en ”en slant” som tack. Och de besöken, konstaterar hon vid sin återblick, ”gjorde förstås att kontakten med folket i byn blev mycket god”.

När det var skola fick hon även ta med posten till lärarna. Bland annat upp till småskolläraren som bodde som i ”ett litet dockhem” under takåsen, och till folkskolläraren som kunde bjuda på en ”liten pratstund och även något gott ibland”. Det senare, noterar Lisbeth, ”förekom ju inte senare under skoldagen”.

Att hjälpa till med posten förankrade henne i den by och det lokalsamhälle hon sedan hjälpte att minnas sina rötter.

Gå till arkiven, där är inte tråkigt en sekund.

***********

Det här är sjätte delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>