S, Mp, C och L måste bestämma sig
Antingen går man in i den här lösningen fullt ut, söker rädda den och sitter tillsammans i regeringen. Står och faller med helheten. Eller så låter man bli och talar om vad man vill istället. Medborgarna har rätt till en regering som det går att utkräva ansvar av, skriver jag i veckans lördagskrönika.
***
Att det (1) skulle komma en ekonomisk kris under den här mandatperioden, med epicentrum i kommuner och regioner, har varit uppenbart länge. Redan för flera år sedan stod det klart att en svår prövning väntar i början av 2020-talet, nationellt som lokalt.
Trots det slösades valrörelsen 2018 i hög grad bort på annat.
Och att (2) den halvhjärtade utformning som samarbetet fick mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, skulle leda till en demokratiskt otillfredsställande situation, insåg de flesta när januariavtalet presenterades.
Med bara två av partierna i regeringsställning och de andra två i ett slags ”nästan, fast ändå inte, kanske senare, tittut och bara ibland”-tillvaro i ett tvehågset ingemansland mellan regeringsmedverkan och oppositionsarbete, blir det omöjligt för medborgarna att veta vem som ansvarar för vad.
Att dessutom sittande regeringar tidvis styrt med oppositionens budget, både under denna och förra mandatperioden, bidrar ytterligare till en tilltagande förvirring.
Vem står för helheten när reformer inleds som sedan alla plötsligt opponerar emot? När finansiella förutsättningar och organisatoriska förändringar frikopplas från varandra, och beslutas från två helt olika håll, går inte ursprunget att spåra.
De här två sakerna tillsammans – sämre tider som partierna inte sökt mandat att hantera och en hopplöst grumlig regeringsfråga – gör att det för en demokrati helt avgörande ansvarsutkrävandet omöjliggörs i svensk inrikespolitik just nu. Samtidigt som en extremt långvarig, delvis konstgjord högkonjunktur övergår i ekonomisk stagnation.
Vilka av de fyra partier som nu utgör regeringsunderlag i riksdagen vill att samarbetet faktiskt ska lyckas, att det ska åstadkomma något konstruktivt, förändra något i inrikespolitiken? Vilka vill bara att det ska ta slut på ett sätt som går att skylla på de andra?
Det är nästan omöjligt att hitta någon som vill bekänna sig utan undanflykter till det man skrivit under. Ständigt smygs det in reservationer, tvås det händer, sneglas det på nödutgångar och hänvisas det till andra. Gång på gång betonar partierna att de egentligen skulle vilja något annat. Hela tiden suckas att det här är en nödlösning, mer än ett samarbete med konstruktiva utgångspunkter.
Och vad vill egentligen M och Kd med sina regeringsambitioner, när deras enda väg till snabb makt verkar gå via en renodlad högerkoalition? De mumlar minst lika mycket på sitt håll om hur alternativen ska se ut, och har börjat kampanja mot saker de själva gick till val på 2018 när alliansen fortfarande existerade.
Ingen står riktigt och ärligt till svars för de reella möjligheter som finns.
Hur ska väljarna orientera sig då?
***
Kommunernas ekonomier är mycket ansträngda, de sociala spänningarna stora, brottslighet och våld ett allvarligt problem på många håll i landet.
Samtidigt står Sverige inför uppgifter som inte kan vänta: Klimatomställningen måste göras konkret och långsiktig, med stora – även offentliga – investeringar i forskning, hållbar teknik, infrastruktur och energiförsörjning.
Välfärden, socialförsäkringarna, arbetsmarknadspolitiken och skattesystemet måste uppdateras till en ny tid av digitalisering och automatisering.
Integrationspolitiken för att bryta segregation och få fler i jobb snabbare, måste utformas med en långsiktighet och grundlighet som går bortom skiftande dagsopinioner. Samtidigt kommer personalbehoven i skola, vård och omsorg, liksom i flera privata branscher, att bli akuta inom bara några år. Den matchningen måste fungera.
Rättsstaten behöver snabbt utrustas med resurser som återställer medborgarnas förtroende för demokratins förmåga att upprätthålla en grundläggande trygghet.
Försvars- och säkerhetspolitiken kommer att kräva tillskott, i takt med att den geopolitiska osäkerheten i vår region ökar och hoten från extremister och terrorister tar nya former.
Och att kultur- och fritidssektorn också behöver upprätthållas och helst stärkas på 2020-talet, är en hållning man inte behöver be om ursäkt för ens i hårda budgettider (fler konstverk, inte färre, borde vara ambitionen).
Självklart gör sådana långa listor att ekvationerna får svårt att gå ihop. Inte allt som är önskvärt kan förverkligas. Prioriteringar tvingas fram som går att utvärdera. Det i sin tur kräver att det politiska ledarskapet är kompetent, glasklart och begripligt.
***
Sverige behöver en regering som: (1) Vill regera och stå för någonting eget och sammanhängande, inte bara finnas till i nöd och ångest för att hindra andra. (2) Går att ställa till demokratiskt ansvar för en helhet när mandatperioden är slut. (3) Är så handlingskraftig som situationen i riksdagen tillåter.
Just nu saknas en sådan regering.
S, Mp, C och L måste bestämma sig. Vill de att samarbetet ska lyckas eller handlar det bara om att administrera ett kaos några år i väntan på en i så fall oundviklig högerregering?
Vill man att samarbetet ska bli framgångsrikt är det dags att bekänna färg. C och L måste gå in i regeringen, januariavtalet krympas till några utvalda, väsentliga och genomförbara punkter och samtliga fyra partier sluta två sina händer.
Klarar eller vill man inte det är det bättre att erkänna det direkt. Berätta parti för parti vad man planerar inför 2022. Börja förbereda för extraval, eller för det samarbete Expressens ledarsida efterlyst mellan S och M, eller för en variant av expeditionsministär av ensamma socialdemokrater. Den nuvarande situationen duger inte.
***
Vi var några relativt få som redan för sex-sju år sedan började argumenterade för att ett samarbete mellan S, L, C och Mp vore det bästa för landet, ett förstahandsalternativ, även långsiktigt. Att det är i gränslandet mellan liberaler, gröna och socialdemokrater som uppgörelser bör sökas det kommande decenniet. Under ännu längre tid har jag i VK drivit i linjen att liberaler och gröna bör upprätthålla nära kontakter. Jag tror fortfarande på det och hör till det kanske ännu mindre fåtal som skulle vilja se det här samarbetet överleva även in i nästa mandatperiod.
Det är visserligen, om man studerar opinionsmätningarna närmare, inte helt uteslutet. Men tendenserna går uppenbart åt motsatt håll. Det vore löjligt att förneka. Och om inte ens de fyra partierna själva tror på samarbetet, finns det förstås inga skäl för väljarna att göra det. Bara som samlad, beslutsam regering, som inte ber om ursäkt och som inte hela tiden hamnar på defensiven i självmotsägelser, skulle de ha möjlighet att fungera opinionsbildande och återta initiativet.
Just därför är det halvdana uppträdande som socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler ägnat sig åt ända sedan januariavtalet lanserades, så olyckligt. Jag trodde inte på det då och tror inte på det nu. Tyvärr har alla farhågor besannats och en lovvärd idé hamnat i vanrykte.
Antingen går man in i den här lösningen fullt ut, söker rädda den och sitter tillsammans i regeringen. Står och faller med helheten. Eller så låter man bli och talar om vad man vill istället. Att ha styrande partier som klamrar sig fast vid en allians enbart i defensivt syfte, och i uppenbar vånda, leder till elände för alla inblandade.
Medborgarna har rätt till en regering som det går att utkräva ansvar av.
*******************
Några tidigare krönikor på samma tema:
Snart skiftar stämningen, är Sverige rustat för kris?
Förljugen valrörelse följs av bister verklighet
Stackars nästa regering, den får ett elände
Är nästa statsminister att gratulera?
Sverige behöver en ny regering, inte en halvmesyr
Dags för ett nytt kapitel i svensk politik
Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång
