Gertruds minnen av skolhuset i Bastuträsk, Bjurholm

Västerbottens minnen, del 7

***

Alltid skulle man vara rädd för något, mindes Gertrud Nilsson (född 1923) när hon i femtioårsåldern berättade om sin barndoms skolhus i Bastruträsk, Bjurholm. Det som byamännen låtit bygga kring 1905, och där hon själv gick under mellankrigstiden.

I skolhuset utspelade sig mycket av byns liv.

Där öppnades fönster mot världen. Kulturen, bildningen, politiken, religionen och medicinen hade något av sitt hjärta innanför skolhuset väggar. För ett barn var det en central plats.

Men det fanns också åtskilligt att frukta, för den som var liten.

”På sommaren var det åska och på vintern husförhör”, konstaterade Gertrud, och så vaccineringen mot smittkopporna förstås, som upplevdes så skrämmande att ett barn försökte ”springa till skogs och gömma sig”. Flykten misslyckades dock, för ”barnets mamma hade bra kondition så de hann ändå tillbaka till skolan i tid för vaccinationen.”

Det var i Margit Nilssons fantastiska byabok ”Bilder och anteckningar. Bastruträsk-Bjurholm” från 1973, som Gertrud återgav dessa minnen.

Husförhöret var inte heller att leka med. Det fyllde tre olika funktioner: Att fungera som folkräkning, testa barnens läsförmåga och kontrollera barnens kunskaper i kristendomen och katekesen. Då satt eleverna, berättade Gertrud, på långbänkar längst fram i skolsalen ”med hjärtat i halsgropen”.

I skolhuset hölls också tal av politiker under valrörelserna. Det var även där man röstade i kretsen när valsöndagen var inne. Då kom människor åkandes, ofta långväga från, med ”häst och trilla för att lägga in röst”. För att rösta kommer de förstås även nu, konstaterade Gertrud då på 1970-talet, ”men de kommer i bil och märks inte lika mycket. Allt går så fort, man hinner inte fånga nyanserna av vad som händer.”

Musik bjöds det ofta på. Bland annat besökte riksspelmannen Jon Erik Öst tillsammans med sin hustru Ester byn på 1940-talet, och spelade och berättade historier inför fullsatt lokal.

Ett annat minne Gertrud återgav var när en man kom för att visa så kallade skioptikonbilder, eller laterna magica-bilder som det hette förr och mer poetiskt. 25 öre fick hon betala i inträde. Skolsalens svarta tavla täcktes med ett vitt lakan, och sedan mörklades rummet. Bara bildapparaten stod mitt i och ”såg märkvärdig ut”. Det blev en kulturupplevelse som satte spår hos den blivande målarinnan.

”Alla satt i spänd förväntan”, mindes hon, och sedan började arrangören visa bilderna, som han berättade om och bytte för hand. Bilderna föreställde stora hus, stora båtar, vattenfall och militärparader, ”och vi förundrade oss över att vi kunde se bilder på detta vita lakan.”

Söndagsskolan höll i skolhuset, med speciella fester vid jultid och i juni.

Två gånger varje termin, höst som vår, blev det ”skurlov”, vilket betydde en ledig dag för barnen medan tre kvinnor under hårt arbete skurade hela lokalen, bänkar, paneler och golv, tömde kaminen och bar ut smutsvattnet.

Hennes första minne av skolhuset handlar om när hon fick ”följa med pappa på bön”. Gudstjänster med EFS-predikanter eller församlingens kyrkoherde, hölls i skolan. Vid ett sådant tillfälle ”tog Anders Israelsson upp en liten dosa ur fickan, öppnade den, vände sig om och bjöd mig att ta. Det var fänkål eller brödkryddor som vi sade. Det smakade gott.” Strax därefter fick hon en puff i ryggen av Johan Israelsson, som bjöd på nejlikor. ”Det var om möjligt ännu godare, i varje fall starkare.”

Men viktigast av allt, förstås, var lärarna. Gertrud sparade dem till sist. Det finns en värme i orden när hon minns dem. ”Ester Nilsson och Gerda Johansson, som oförtrutet delgav oss barn av sitt kunnande för att vi skulle kunna möta livet som goda medborgare.”

Vilket skolhus!

***********

Det här är sjunde delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

När Lisbeth, 11 år, fick hjälpa sin mamma som postombud i Innertavle