Ett konservativt block tar form – vad gör de andra?

Det är en banal insikt, men förtjänar tyvärr att upprepas:

När en opposition talar om sitt eget regeringsalternativ och de styrande partierna talar om oppositionens regeringsalternativ, då är det oppositionen som har initiativet.

När en opposition argumenterar för sin politik och de styrande partierna varnar för oppositionens politik, då är det nästan alltid oppositionen som går mot valseger.

När de som har makten över politik, institutioner och plattformar investerar nästan allt sitt förtroendekapital och all sin tid åt att polemisera mot de som vill ha makten, som om skiftet redan vore ett faktum, då kommer rollerna snart att vara ombytta.

Vilka framstår som lugna och målmedvetna och vilka framstår som vilsna och stressade?

Det är en variant på temat: när ett litet, isolerat parti talar om sin politik och alla andra talar om det lilla, isolerade partiets politik, då kommer det partiet inte att vara särskilt litet eller isolerat länge till. Sedan kan all världens ineffektiva, luftiga hashtags kännas hur bra i magen de vill.

Huruvida man tar ett politiskt hot på allvar eller inte, visar sig i om man är beredd att dra slutsatser av vilka strategier som faktiskt fungerar och vilka som ofelbart gör ont värre. Politik tillåter inte hur stor aningslöshet och tafflighet som helst.

***

Det är därför obegripligt att så många i den inrikespolitiska, svenska offentligheten är så benägna att upprepa samma misstag gång på gång, år efter år, i till synes total likgiltighet inför de gradvisa konsekvenserna.

Ibland verkar det som om många av dem som säger sig vara emot en konservativ högermajoritet redan gett upp, resignerat inför ett slags oundviklig utveckling och fastnat i en trött jargong som bara skyndar på nedgången.

Insikten har inte trängt igenom, att det är vad man själv vill som räknas i slutändan. Det egna, konstruktiva alternativet. Den egna politikens problembild, förslag och resultat. Vad man står för, inte vad man tar avstånd från.

Visa upp resultat, då kommer resten i mycket av sig självt. Att lyckas i sak, att övertyga i praktiken, att visa hur det egna alternativet fungerar, slår nästan all flåsig marknadsföring.

Så vänder man också en opinionsutveckling. På att varna för andra, utan att riktigt bekänna sig till något eget alternativ, utan att själv riskera något, övertygar man inte många särskilt länge.

Vill man att landets regeringspolitik ska vara förankrad i vissa värderingar, prioriteringar och samarbeten, då måste man visa, förmedla och själv tro på att de värderingarna, prioriteringarna och samarbetena fungerar.

Medborgarna har ju inga skäl att ge sitt förtroende till uppgörelser som de inblandade partierna bara undertecknat motvilligt, utan hjärta och utan beslutsamhet, som ett slags desperat sätt att undvika något annat.

***

Nu håller, steg för steg, moderaterna och kristdemokraterna på att lägga grunden till ett konservativt regeringsalternativ tillsammans med sverigedemokraterna. Det som varit på gång länge, får nu offentlighet.

Samtal mellan partiledarna har inletts. Gamla tabun bryts ner. Partiernas anhängare ger klartecken för att testa. Kring formerna för och innehållet i det samarbete som växer fram råder stor oklarhet. Men mätning efter mätning visar att de tillsammans inte är särskilt långt från egen majoritet.

Det är bara en tidsfråga innan de tre partierna mer konsekvent kan börja uppträda som ett regeringsunderlag och med större ärlighet tala om sig som ett alternativ. Säkert med ett slags stående inbjudan till framför allt liberalerna (som de borde tacka nej till). M, Kd och Sd kommer då, om inget annat händer, att vara ganska ensamma om det inför nästa val.

Trots detta envisas socialdemokrater, gröna, liberaler och centerpartister, inklusive deras anhängare i debatten, med att fokusera mer på vad oppositionen gör och på att två sina händer i vånda över januarisamarbetet, än på att faktiskt bekänna sig till det regeringsunderlag man i realiteten utgör.

Det låter fortfarande på januaripartierna som om huvudskälet till samarbetet mellan S, Mp, C och L är att man är rädda för vad oppositionen ska göra, inte att man tror på att uppgörelser mellan liberaler, socialdemokrater och gröna är en bra utgångspunkt för att lösa samhällsproblem.

Man förmår inte sätta sig i regering tillsammans. Man förmår inte komma överens om samarbetspunkter som alla partier är beredda att försvara. Istället agerar man som om varje parti bara hade ansvar för de egna punkterna i januariavtalet. Man vågar inte söka mandat redan nu för att få fortsätta koalitionen nästa mandatperiod.

Socialdemokraterna försöker sitta på alla stolar samtidigt. Liberalerna har trots hela partiledarvalsprocessen inte yppat ett ord om vad de vill efter 2022. Miljöpartiet har fasligt svårt att få sin riksdagsgrupp att mogna till regeringsduglighet. Och Centerpartiet verkar framför allt ha en hang up på moderaterna och bearbeta gammal alliansfrustration. Dags att släppa det nu.

Vid varje chans partierna får tar de, var för sig, indirekt avstånd från idén om januarisamarbetet som en början på något mer långsiktigt i svensk politik. Blocklandskapet spökar kvar.

Lyckas inte januarisamarbetet, talar det mesta för att nästa regering grundas på ett samarbete mellan M, Kd och Sd. Oro över något visar man inte bäst genom att gapa högt, utan genom att söka förebygga hotet.

***

Vad som helt försvinner i debatten är att ett mer långsiktigt samarbete i mitten mellan januaripartierna har långt bättre chanser att lyckas än det ofta framställs. Att enstaka bakslag kommer, som den eventuella misstroendeförklaringen mot arbetsmarknadsministern nästa vecka, får en minoritetsregering räkna med. Det kloka i det här läget vore att, om det finns en samtalsberedskap hos oppositionen, backa på viktiga punkter kring AF och inte driva det till sin spets. Det är inte värt varken extraval eller att en minister som just tillträtt faller.

Men bortsett från den tillfälliga krisen, ligger de inte särskilt långt efter andra tänkbara regeringsalternativ i opinionen, trots att de medvetet saboterat sina egna utgångspunkter.

I den stund som partierna bekänner sig till samarbetet och söker ett offensivt mandat, med sikte på nästa mandatperiod, kan opinionen skifta snabbt och uppslutningen internt i partierna öka. De håller nu på att lära känna varandra, skapa förtroenden på fler nivåer än bara mellan partiledarna och samla erfarenhet i ömsesidiga förhandlingar.

Klyftorna i sak mellan S, Mp, C och L är inte särskilt mycket större – bara annorlunda – jämfört med de klyftor som alliansen hade att övervinna för femton år sedan eller de rödgröna alltid haft att hantera.

Januarisamarbetet är också, givet att relationerna mellan framför allt C och M är förstörda för lång tid framåt, det enda realistiska samarbete där centerpartiet och liberalerna kan finnas med samtidigt som inte bygger på en högerkonservativ majoritet.

Vid en titt på de stora samhällsfrågor som antas komma att dominera 2020-talet är det en ganska rimlig utgångspunkt, att samtal mellan liberaler, socialdemokrater och gröna skulle kunna bli en logisk utgångspunkt för ett långsiktigt regeringssamarbete. Balansen stämmer. Det kommer att kräva kompromisser där alla tvingas acceptera mycket, men säg den koalition som inte det gäller för.

***

Ett sådant samarbete skulle också blottlägga svagheterna i det vägval som moderaterna och kristdemokraterna nu gjort. För deras möjligheter att utforma en fungerande regeringspolitik med sverigedemokraterna, i en riksdag efter 2022 där Sd kanske är största parti i samarbetet och Jimmie Åkesson egentligen borde vara statsministerkandidat, torde vara långt mer begränsade än högerns debattörer vill göra gällande.

På område efter område, inte bara ekonomi och utrikespolitik, utan även det som gäller migrationspolitik och integrationspolitik kommer spänningarna att visa sig stora.

M och Kd, som har helt andra traditioner och instinkter än Sd, lär få erfara att det som kändes naturligt i opposition på Twitter blir väldigt krångligt på departement, när uppgörelser med Sd ska omsättas i nationell politik.

Dessa inbyggda svagheter i det begynnande konservativa blocket – sakpolitiska klyftor, bristen på naturlig statsministerkandidat och ovanan att förhandla med varandra – skulle mittenpartierna kunna utnyttja starkare om de bara vågade säga rakt ut vad de själva vill, hur det egna alternativet ser ut och sedan gå in i en sådan regering tillsammans.

***

Det nya inrikespolitiska landskapet är här för att stanna. De gamla 1900-talsreflexerna är inte längre relevanta. Nya samarbeten måste formas kring samtidens problem, möjligheter och konfliktlinjer.

Moderaterna och kristdemokraterna börjar nu dra sådana slutsatser på sin kant, och väva in Sd i sina planer. Det är bra med den ärligheten.

Men det borde snarast få liberaler, centerpartister, socialdemokrater och gröna att vakna till. De bland liberaler och vänster som nu larmar högst om samtalen mellan M, Kd och Sd, men inte själva vågar bekänna sig till något konstruktivt, som bara saboterar varje annan strategi, är en del av problemet.

Ett alternativ håller på att formas till höger. Det är ett faktum, och det är inte något litet faktum.

Om inte ett fungerande samarbete upprätthålls i mitten, mellan S, Mp, C och L, är det sannolikt tidiga regeringsförhandlingar som inletts mellan Kristersson och Åkesson.

De som vill se en regering förankrad på annat håll och i andra uppgörelser än ett konservativt block, måste inse att alternativet efter 2022 är det nuvarande januarisamarbetet, fördjupat, mer kompetent och med partier som bekänner sig till det fullt ut.