”Nu spelar vi för sjutusan jäklar”, väste Margreta Söderwall

Västerbottens minnen, del 8

***

Så nervös var han den dagen, att han knappt kunde äta, umepojken i tvåan på gymnasiet, eller andra ring som det hette förr. Och hans mamma var, ”till råga på eländet” minst lika nervös. ”Tänk på att tala högt”, förmanade hon, ”och framför allt långsamt. Sluddra inte!”

Han lovade, och fick sedan en ”välplacerad spark i baken” av morsan, innan det bar i väg med cykel till läroverket.

Det var 11 maj 1961, och en viktig teaterpremiär skulle äga rum i aulan där samma kväll. Ett tioårsjubileum, som det hade talats om i stan hela våren.

Han hade varit med om det förr, trots sin låga ålder. Det var femte året i rad som han deltog i Umeå Shakespearesällskaps så småningom legendariska uppsättningar med barn och ungdomar. De som mellan 1952 och 1972, under Margreta Söderwalls outtröttliga ledning, skulle forma flera generationer av kulturskapare.

Första gången han hade fått vara med var det som scenarbetare, med uppgift att hala ridån. Nu var han med som skådespelare.

På sätt och vis började det nästan bli en vana för honom, det där med premiärer. Men bara nästan. För de nerver en teaterföreställning skapar, in i märgen, vänjer man sig aldrig vid. Inte någonsin i livet. Inte på de största scenerna eller i den lilla källarlokalen. Inte inför ett Dramatenspektakel eller inför en lokalrevy. Du skakar inombords, och finner det på något märkligt sätt ljuvligt, alltså är du skådespelare.

***

I en skoluppsats efteråt, återgiven i Margreta Söderwalls bok om Umeå Shakespearesällskaps historia som kom 1973, berättade han om hur han ”…på morgonen vaknar med den underligt behagliga krypande känslan i magen, som säger att något speciellt händer i kväll. Visst tusan, premiär!”

Och när han sätter sig upp i sängen ser han affischen på väggen: ”Shakespeararesällskapet 10 år! Umeå Shakespearesällskap ger Macbeth av William Shakespeare! Regi: Margreta Söderwall!”.

En sådan snygg affisch, tänker han, ”måtte väl dra publik. Hoppas verkligen det blir mycket folk.”

På läroverket jobbar de med scenen när han kommer dit. Orkestern över ”en sista gång”. Till slut är alla skådespelare på plats. ”Vi pratar, viskar, byter om, sminkar oss, samlar ihop vår rekvisita”, skriver han, ”och försöker lugna varandra. Rampfebern stiger med klockans tick-tack.” Den enda som inte visar minsta spår av nervositet är Margreta Söderwall. Hon ”liknar våren själv där hon…springer omkring och ler åt allt och alla.”

När det är 15 minuter kvar kikar de i smyg ut mot salongen. Publiken strömmar in. ”Det blir nästan fullsatt”, viskar Staffan Ling, som ska spela Macduff.

In i det sista över huvudrollsinnehavarna Elisabeth Sandström och Valter Linghult ”frenetiskt” på sina repliker. Regissör Söderwall granskar sminkning och kläder, och är inte nöjd med hur vår umepojke ser ut. ”Vilka hemska ögonbryn! Dom där måste vi rekonstruera.” Han fixar dem och letar sedan efter sitt svärd som någon tydligen tagit av misstag.

Nu är ingen lugn alls. ”En flicka svimmar i rena paniken”. Men när det är dags står de beredda på plats.

Så väser Margreta Söderwall, i enlighet med sällskapets tradition, fram de magiska orden till den unga ensemblen:

”Kom ihåg, nu spelar vi för sjutusan jäklar!”

***

Det visar sig att vår umepojke ska spela tanen av Ross, men också hålla prologen. När han ska gå upp på scenen första gången är han så nervös att han måste klamra sig fast i ledstången.

”Sakta släcks lamporna, och jag känner hur en strålkastare riktas mot mitt ansikte. Allas blickar är riktade mot mig. Det vet jag. Jag försöker lugna mina tankar och knän. Hur i helsicke började prologen nu då? Hur? Hur?”

Och så hittar han orden, de kommer, det går bra, han känner ”fröjd i hjärtat” och efter det är ”all rampfeber som bortblåst”. Pjäsen går i en rasande fart. Scenbyten, klädbyten, omsminkningar. ”De som röker, springer ner i logerna, tänder en cigarett, hinner knappt dra några bloss, stoppar in cigaretten under vattenkranen, smutsar ner i handfatet och springer sedan för att passa sina entréer.”

Premiären, konstaterar han, ”går mycket bättre än vi vågat hoppas.” Varma ovationer och hyllningar väller in från publiken. Själv får han en bukett rosor, och läser ”häpen” på kortet ”To the thane of Ross”. Det är skrivet med hans stolta pappas handstil.

VK:s recension dagen efter fick rubriken: ”10-åriga Shakespearesällskapet fick applåder inför öppen ridå”. Det är nog ingen tvekan om, skrev recensenten (under signaturen O.S) att ”många var djupt gripna av det spel som presterades”.

Hundraprocentigt lyckat ville VK:s stränga iakttagare visserligen, trots beröm, inte kalla det konstnärliga resultatet, men avslutade recensionen med att Margreta Söderwall och hennes trupp ska ”ha all heder av sin insats. Bara att få fram en sådan här pjäs till premiärstadiet vittnar om ett intresse och en ambition av närmast otroligt mått.”

Vid ett gästspel senare samma år i Vasa skrev Vasabladets recensent att ”…vad som frapperade var den intensitet, varmed alla gick till verket, att skänka sina skiftande rollgestalter kött och blod och hela händelseförloppet nerv. Döda punkter förekom knappast alls, den makabra machbethsagan gavs därjämte en resning som under förehandenvarande omständigheter verkade rent otrolig”.

Efteråt, när ungdomarna slängt av sig scenkläderna och torkat bort sminket, skrålar de tillsammans bakom kulisserna på läroverket ”fram några idiotiska schlagertexter”.

Umepojken på andra ring avslutar sin uppsats

”Ute i vestibulen samlas vi. Ingen har lust att gå hem genast. Men vad skall vi göra? När vaktmästaren kört ut oss står vi där alla premiäryra och börjar långsamt vandra bort. Vart vet vi inte. Vi vet bara att allt är roligt. Och vi längtar brinnande efter nästa föreställning.”

***

Margreta Söderwall beskriver i sin bok 1973 hur föreställningar arbetades fram under säsongerna. Pjäsval, textadaption, spelmanus, instudering och repetitioner, punktövningar, dekor och kostymer, musik och belysning.

Steg för steg. Varje detalj genomtänkt. Krävande, med höga ambitioner och en fantastisk tro på ungdomarnas förmåga att klara saker de själva inte tror är möjliga när arbetet inleds. Det är på riktigt. Det får ungdomarna att växa, utmanar dem, visar dem vad förkovran, ansvar, övning, slit, jobb med detaljer och solidariskt samarbete kan skapa.

Hur mycket av den pedagogiska traditionen erbjuds kulturintresserade barn och ungdomar i dagens samhälle? Bemöts de med samma smittande iver, mål och vägledning som exempelvis idrottsintresserade ungdomar?

Eller anses det suspekt? Lämnas kulturintresserade barn en aning åt sig själva och de låga förväntningarnas slentrian? Möts de för sällan av en stort drömmande motsvarighet till Margreta Söderwall? Är inte det, i så fall, att underskatta vad kulturverksamheter skulle kunna betyda i ett samhälle där debatten handlar om frånvaro av positiva auktoriteter, förlorade generationer, social oro, destruktivitet, utanförskap, fördomar och klyftor?

Teater kan hjälpa unga människor att upptäcka dimensioner hos sig själva och andra – uttryck, lust, röst och kropp – som de inte vågade tro fanns där, bakom blyghet, ensamhet, osäkerhet och frustration. Sånt skapar demokratisk närvaro och gemenskap i rummet, förmågan att möta andra som jämlikar.

Höjda kulturresurser vore en satsning som kombinerar många förebyggande insatser, både hårda och mjuka, i ett slag. Det är ett av de områden där vårt ökande välstånd bör investeras. Men det kräver att verksamheterna håller en pedagogisk kvalitet som kan hantera större anslag.

Låt Margreta Söderwall inspirera inte bara som minne, utan som maning ur historien. Det går att göra mycket mer än ni tror. Nöj er inte med att något bara existerar på papper, skyddas av floskler i debatten och låter bra i en årsredovisning.

Öka resurserna till kulturen. Utvärdera verksamheter ingående, kritiskt och utan skygglappar. Formulera höga ambitioner som tilltror ungdomar förmågan att överträffa sig själva och som låter kulturen revolutionera deras liv på det sätt som Umeå Shakespearesällskap i sina bästa stunder gjorde.

Och ge dem sedan mod att spela för sjutusan jäklar, så att morgondagarna sjunger.

**********************

Det här är åttonde delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

När Lisbeth, 11 år, fick hjälpa sin mamma som postombud i Innertavle

Gertruds minnen av skolhuset i Bastuträk, Bjurholm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>