Vilken Boris Johnson kommer att regera efter Brexit?

”Jag är en westfalian”, sa Boris Johnson spontant när han fick en publikfråga om nationalstater och överstatlighet hos Legatum Institute på hösten 2014.

I det svaret ligger nyckeln till, inte allt, men en hel del, om man vill förstå Brexit som något mer och djupare än bara ett isolerat, suspekt brittiskt fenomen.

Johnson, som då fortfarande var borgmästare i London, hade just hållit ett charmigt, lärt anförande om det över 2000 år gamla demokratiska och kulturella arvet från antikens Aten.

De som tror att Johnson – utbildad vid Oxford i klassisk litteratur och filosofi – är ett slags osammanhängande, babblande variant av Donald Trump har inte fattat ett dyft, och knappast följt honom närmare.

”Jag är en westfalian”, utbrast alltså Boris Johnson 2014, och fortsatte: ”Jag anser att nationalstaten ska vara den grundläggande byggstenen.” Sedan sade han sig vara ”alarmerad” över en del tendenser i samtiden. Betecknade den Europeiska Unionen som ”antidemokratisk”. Krävde en ”repatriering av makten”. Och efterlyste en omförhandling av villkoren för Storbritanniens medlemskap i EU.

Det var hela Brexitretoriken under uppkokning. Legatum Institute, där Johnson höll sitt tal om Aten, är en tankesmedja som senare kommit att förknippas med just Brexitdebatten i Storbritannien. Rottrådarna till stora händelser är alltid mer förgrenade under ytan, och förbinder fler miljöer, än dagsrapporteringen förmår skildra.

***

Att vara en ”westfalian” syftar på den Westfaliska freden år 1648, där även dåvarande stormakten Sverige fanns med vid bordet. Det var resultatet av de långa förhandlingar som avslutade det trettioåriga kriget.  Westfaliska freden beskrivs traditionellt som en utgångspunkt för principen om nationellt självbestämmande i Europa. Att kalla sig westfalian i en debatt om EU är alltså inte vilken referens som helst.

Man kan säga att det europeiska samarbetet sedan 1950-talet och framåt, delvis varit ett försök att skapa andra utgångspunkter för fred, ordning, rättigheter och utveckling än nationalstatens suveränitet.

Europeiska Unionens visionärer har ofta, med världskrig, fascism, kommunism och nazism som bakgrund,  sökt visa att de westfaliska principerna – som komplicerades av Wienkongressen 1814/15 – inte längre är relevanta och hållbara på samma sätt. Inte i en värld av globalisering, ökad rörlighet, universella, individuella mänskliga rättigheter, gränsupplösande samarbeten och gränsöverskridande problem.

Definitivt inte i en värld efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut.

Vare sig det handlat om ekonomiska problem, miljöfrågor, klimathot, organiserad brottslighet, terrorism, humanitära katastrofer eller sociala spänningar, har det europeiska projektets förespråkare argumenterat för att nationalstaten blir allt mindre relevant och handlingskraftig.

Därför, säger de (säger vi, jag hör till dem), blir nationalstaten ofta oförmögen att leva upp till människors förväntningar. Inslagen av överstatlighet måste öka, i takt med att verkligheten blir mer komplicerad. Då måste också demokratin lyftas upp på en nivå över den nationella. Ungefär så går resonemanget.

Brexit, och en del av Boris Johnsons valseger, handlar, på ett djupare plan, om en reaktion mot hela det tänkesättet. Både mot principerna bakom överstatlighet i sig och mot påståendet att överstatlighet leder till mer handlingskraftig, praktisk politik för att lösa den nya tidens problem.

När Johnson och andra identifierar sig med en westfalisk tradition, är det i polemik mot alla tankar om att EU helt eller delvis borde ersätta de gamla nationalstaterna.

EU:s byråkrati och klåfingrighet, säger de i stället, står i vägen för det som enskilda länder skulle kunna bli och förverkliga, som förebilder för – inte fiender till – andra. Glädjen, friheten och kraften ligger i att återta makten över beslut och föra ned den på en nationellt suverän nivå igen, för att sedan sluta avtal med omvärlden.

Det knyter i viss mån an till en gammal progressiv tradition, från decennierna kring förrförra sekelskiftet. Nationalstaten som form och identitet var viktig för den liberala demokratins och de sociala reformernas framväxt en gång i tiden. Den uppfattades då ha en inkluderande, utjämnande dimension, som frigjorde samhället inifrån mer än stängde det utåt. Nu börjar allt fler, till både vänster och höger, knyta an till det minnet.

Jag tror att det är en illusion i viktiga avseenden på 2000-talet. Det är i sak att underskatta vad Europasamarbetet faktiskt betytt för ekonomi, jobb och välstånd det senaste halvseklet, och att underskatta hur svårt det blir för enskilda länder att agera på egen hand när verkligheten är global. Att locka med nationalstaten som frigörelse riskerar också, som vi kan se på många håll, att tvärtom väcka aggressiva och främlingsfientliga stämningar, med udden riktad mot minoriteter. Det är ett farligt spel.

Men det är också, oavsett hur det drivs politiskt och motiveras i dagsdebatten, ett ställningstagande med historiska rötter och en medveten filosofi, om var beslutsmakten ska ligga och var människors känsla av gemenskap, delaktighet och tillhörighet formas. Det gör kampanjerna relativt uthålliga och tåliga. Kanske också muntrare än de mer sammanbitna, vilsna motståndare som känner ett tidigare givet initiativ glida dem ur händerna.

På den punkten har Johnson mycket gemensamt med svenska EU-motståndare till vänster i debatten.

Nu hör det förstås till saken att just Boris Johnson också med förbluffande skicklighet, glimt i ögat och gott humör lyckas sitta på nästan alla stolar samtidigt, utan att behöva stå riktigt till svars för det. Hans verbala skicklighet i kombination med en spjuveraktighet gör att han kan ta munnen full och samtidigt signalera att ingenting är på fullt allvar.

Han är utpräglad marknadsliberal, kosmopolit och världsmedborgare i ett tal. Talar som en konservativ nationalstatsromantiker om gränser, utlänningar och kontroll i nästa. Lovar gigantiska välfärdssatsningar åt alla i ett tredje och sänkta skatter och minskad stat i ett fjärde. Låter som en långtgående miljövisionär och livsstilsliberal i ett femte. För att i ett sjätte flörta med alla som föraktar pk-etablissemanget. Hit och dit beroende på publik och sammanhang.

Det är avväpnande, förföriskt och frånstötande om vartannat. Vilken Johnson kommer att regera de närmaste fem åren, vem är han när Brexit är ett faktum? Det kan bli både succé och en sabla röra. Han har uppenbara kvaliteter, men agerar med den privilegierade överklassens speciella förvissning om att kunna komma undan med mycket, även en sluddrig lögn om det krävs för att nå makten.

Johnsons charm, förstärkt den här gången av att hans huvudmotståndare helt saknade egen trovärdighet och lämplighet, har den baksidan. En sådan attityd kan få kosta på sig, i ett samhälle med små marginaler för dem utan resurser och status. Men Johnsons okonventionella stil har i det brittiska valet belönats som om den hade en ställföreträdande, rebellisk funktion. Det är tänkvärt, även för oss som hade önskat att Brexit aldrig blivit av.

***

Om det europeiska samarbetets företrädare inte verkar vara i stånd att hantera avgörande missförhållanden för vissa regioner, varför då lämna ifrån sig makt uppåt i hierarkin, och till avlägsna rum? Frågan är ju inte oberättigad, inte för någon demokrat. Inte heller för EU-samarbetets varmaste vänner.

Om svaren uteblir, eller själva frågan uppfattas bli idiotförklarad av ett arrogant etablissemang som vägrar erkänna människors erfarenheter när de stör bilden, då svänger pendeln snabbt igen. Rörelsernas fram och tillbaka mellan olika besvikelser, olika svek, kan bli kaotisk och destruktiv.

Men det mönstret kommer, om det demokratiska samtalet kortsluts av oförsonlighet och en ovilja att lyssna på andras vittnesmål, att gå igen i många frågor på 2020-talet.

Liberala Europavänner får inte inbilla sig att en debatt någonsin är färdig, eller att gamla meriter räcker som svar på oro i samtiden. Den som slår på autopiloten, förlorar initiativet och uppmärksamheten.

Det finns en vanföreställning hos många, att demokratin kan värnas uppifrån, genom färdiga manus och en berättelse i taget vid historiens slut. Men demokratin kan inte förvaltas på tryggt avstånd från verklighetens jobbiga sidor och krångliga konflikter. Den kan inte heller indoktrineras eller manifesteras fram. Den måste fungera i de lägen och de sammanhang där det är som svårast, och visa att den fungerar som bäst just när många trängs kring besluten.

Stödet för Brexit är därför både en tankeställare och en varning.

Demokratin, och samarbeten mellan demokratier, hålls vid liv underifrån, eller inte alls.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>