Låt inte Europa bli en lekboll i händerna på Kina och USA
”1989 var sista gången som Europa stod i centrum för de viktigaste internationella konflikterna”, avslutar tjeckiske statsvetaren Jacques Rupnik ett samtal med franske sociologen och Islamexperten Gilles Kepel, i senaste numret av tidskriften Lettre International. ”För att förstå dagens värld måste man inta ett annat perspektiv än 1989”.
Det har tagit tid för kontinentens ledare att nå fram till den insikten. Varken 1945 (andra världskrigets slut), 1957 (Romfördragen) eller 1989 (Berlinmurens fall) är längre givna, eller tillräckliga, utgångspunkter för det europeiska samarbetet.
Inte i en period av snabba globala förändringar med delvis helt nya, delvis mycket äldre, återuppväckta konfliktlinjer.
Föreställningar om världsekonomin, teknik och industri, migration och handel, ekologi och miljö, geopolitiska mönster, demokratins institutioner – på 30 år hinner många av samhällsdebattens grundvalar att rubbas.
Ändå har Europa i hög grad, in på 2000-talet, klamrat sig fast vid förhoppningen att historien nog trots allt tog slut lite grand när Sovjetväldet föll. Att det som gått snett efteråt mest varit tillfälliga störfaktorer.
***
En rad händelser de senaste åren har rubbat den illusionen. Från finanskrisen 2008 och framåt.
Brexit var, förstås, ett svårt bakslag inom EU:s egna ramar. Det kommer att bli en kännbar förlust för Europeiska unionen när Storbritanniens ofta nyktert balanserande röst plötslig saknas i besluten. Den farliga utvecklingen i bland annat Ungern och Polen, med allt mer auktoritära tendenser, har utmanat EU:s demokratiska trovärdighet och regelverk. I flera andra medlemsländer har fascistiskt anstrukna rörelser gjort framryckningar i både lokala och nationella val, och börjat bryta ner gamla tabun.
Och tragedierna runt om i världen:
Kriget i Syrien med humanitära katastrofer och miljoner människor på flykt. IS-terrorn och dess vedervärdiga konsekvenser. Kaoset i Irak och ställföreträdarkrigen i resten av regionen mellan Iran och Saudiarabien. De ständiga och till synes hopplösa våldsspiralerna i Mellanöstern.
Sekelgamla brott, imperialistiska galenskaper och försummelser, för vilka även Europa bär ett tungt historiskt delansvar, skördar nya katastrofer.
Militarism, dysfunktionella stater, godtyckliga gränser, regionala maktkamper, ekonomiska intressen, religiösa konflikter. Plågade befolkningar får betala priset för sina ledares, och för främmande makters och bolags, cyniska, råa spel.
Det snart helt förspillda kärnenergiavtalet med Iran visar hur svårt det är att rädda ens uppenbara diplomatiska framgångar.
Den negativa utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putin, med det militära övergreppet på Ukraina som bestående kris, har tvingat omkringliggande länder att inleda en upprustning. Godtrogen har ingen råd att vara.
Framväxten i Kina av en gigantisk, totalitär övervakningsstat borde skrämma oss långt mer än det verkar göra. Kommunistregimen i Peking försöker med framgång utnyttja sitt ekonomiska inflytande, både regionalt och globalt, för att dämpa omvärldens kritik mot de brutala koncentrationsläger som upprättats i provinsen Xinjiang.
När demokratirörelsen i Hongkong kämpar desperat för sina rättigheter, är det en av vår tids mest symboliska strider. När medborgarna i Taiwan, trots inrikespolitiskt missnöje, gav sittande presidenten Tsai Ing-wen en klar majoritet i valet, var det ett tydligt ställningstagande för Taiwans framtid som ett demokratiskt oberoende land, trots hoten från Kina.
Hur det går för Hongkong och Taiwan kommer att säga mycket om vad som väntar globalt under 2000-talet. Där formas en del av vårt sekel, även om vi väljer att titta bort.
***
Samtidigt som allt detta pågått har Europa i allt högre grad tvingats inse, att efterkrigstidens gamla transatlantiska, säkerhetspolitiska strukturer är på väg att tappa i relevans. Det som varit bestående har börjat luckras upp.
På våren 2017, efter ett möte med den då nytillträdde amerikanske presidenten Donald Trump, varnade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Europa nu ”måste ta sitt öde i egna händer”. Att relationerna inte skulle förbli sig lika, och inte förutsägbara, med Trump i Vita Huset stod glasklart för henne.
Hon har återkommit till det ofta sedan dess. I en intervju med Financial Times häromdagen sade Merkel, apropå relationerna till USA och Kina, att ”Europa inte längre befinner sig i centrum av det globala skeendet”.
Frankrikes president Emmanuel Macron har byggt sina ibland alltför långtgående förslag om framtidens EU på en liknande analys om risken för ett globalt marginaliserat Europa.
EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen betonade i ett uppmärksammat tal förra året att EU stå upp bättre mot auktoritära strömningar i tiden och knyta an till det som är, eller borde vara, Europas styrkor: Fungerande demokratiska institutioner. Fri debatt, fria medier och fri forskning. Öppna, toleranta samhällen. Klimatmål och ekonomisk utveckling genom handel, rörlighet och samarbete.
Det är lätt att säga, men svårare att omsätta i praktiken. Europa, dess regeringar och företag, visar sig, trots ekonomiska styrka, fortsatt onödigt sårbara för hot både från Kina och USA.
När det verkligen gäller ger EU ofta intryck av att låta sig bossas kring som något irrelevant. Förmågan att ”ta sitt öde i egna händer”, saknas fortfarande.
Det riskerar att spä på den livsfarliga, felaktiga bilden av demokratins vilsenhet och auktoritära regimers handlingskraft. Låt inte det ske. Vilka idéer tillhör framtidens årtal?
****
Fler krönikor på temat:
Vi har nog lärt mindre av historien än vi vill erkänna
Berlinmuren föll, friheten segrade och historien fortsatte
Stöd demokratirörelsen i Hongkong
EU behöver fler, inte färre, liberala instinkter
Kommer det europeiska samarbetet någonsin att ses som färdigt?
