Makten viftar med formulär – men all fri kultur lever mellan stolarna

”Slutligen vet jag inte om ett liv efter detta är värt att önska, eftersom livet får sitt behag enbart när det består av en växling av glädje och sorg, ljus och skugga, kamp mellan gott och ont, med andra ord, av en sammanhållen mångfald. Hur kan någon föreställa sig evigt liv i form av en ändlös lycksalighet? (…) Mitt jag är byggt av idel motsägelser, och efter att ha levt till högst mogen ålder har jag inte gjort halt någonstans, inte lugnat min oroliga ande varken med religionens, eller filosofins hjälp. Nog skulle det ha funnits goda anledningar att mista sitt förstånd, om inte musiken varit.”

(Pjotr Iljits Tjajkovskij (1840-1893) i brev till Nadezjda von Meck, 1877 – återgivet i ”Till min bästa vän. Brevväxling med Nadezja von Meck”, på svenska 2014.)

***

”Konstnären är lika isolerad från samhället som förbrytaren – konstnärens ensamhet tar sig bara andra uttryck.” De lever båda i ”en farlig och abnorm existens.”Så sammanfattade Klaus Mann 1936, i romanen Symphonie Pathetique, den ryske kompositören Pjotr Iljits Tjajkovskijs syn på skapandets villkor.

För politisk instrumentalisering av kultur i allmänhet och hans egna verk i synnerhet, stod Tjajkovskij, menade Mann, inombords främmande. Även berömmelsen förvirrade honom. Den var välkommen och den var suspekt.

Tjajkovskij passade inte in fullt ut någonstans. Om det verkar musikhistoriker vara hyfsat överens, Han representerade ingenting. Han föll, som kompositör och människa, mellan stolarna.

Att inget formulär, ingen stämpel, får fatt i honom helt, är en förklaring till varför hans musik förblivit levande genom skiftande epoker. Den har många rötter, förankrad i en rysk och en romantisk kontext, men med egenheter och kontraster som flyr varje kliché.

Om sin sjätte symfoni skrev han att det är ”en programsymfoni, vars program dock skall förbli en gåta för alla – måtte de inte spränga skallen”.

I bedömningen av andra kompositörer var Tjajkovskij skeptisk till dem som i för hög grad följde bestämda teorier eller uppenbara dogmer, istället för att låta fantasi och inspiration flöda.

Ända in i vår tid har stränga smakdomare rynkat på näsan åt Tjajkovskijs verk. För sentimentalt, för ytligt, för känslosamt, för oteoretiskt, för naivt, för subjektivt, för lite innovativt. Så brukar reservationerna lyda. Men publik och musikälskare strömmar till världen över när han står på programmet. Han är som en frizon utan plakat, dit många känner sig välkomna. Kanske därför att ingen är särskilt inbjuden eller från början avvisad.

***

Klaus Mann själv var när han skrev sin Tjajkovskij-roman i mitten av 1930-talet, en uttalat politisk författare. En aktivist som ville samla till kamp, som bjöd in och avvisade. I exil och besjälad av motståndet mot nazismen hade Mann helt övervunnit sin ungdoms antipolitiska hållning. Sån lyx kan ingen, ansåg han, unna sig när allt står på spel. De som ryckte på axlarna, eller resignerade, inför Hitler och samtidens konflikter, väckte hans vrede.

”Mefisto”, Klaus Manns roman om en skådespelare som underordnar sig styre och tidsanda, framstår som 1900-talets insiktsfullaste antifascistiska skildring av relationen mellan anpasslig konst och makthavare som dikterar.

Men i den utpräglat opolitiske ryske kompositören från det sena 1800-talet hade Mann ändå, trots det, hittat ett slags själsfrände ur historien.

Det handlade inte enbart om att de delade erfarenheten av att vara homosexuella kulturarbetare när det fortfarande var tabu. Eller om de djupa depressioner båda led under periodvis.

Det som fascinerade Klaus Mann med Tjajkovskij var också hans ställning som en kulturlivets outsider.

Omsvärmad, men aldrig riktigt bekväm i något sammanhang. Hyllad, men alltid en aning ur takt med omgivningen. Inte i något läge harmonisk, felfri, genomädel eller renodlad. Men med en ”moralisk motståndskraft” som gjorde det möjligt för honom att åstadkomma ett livsverk, trots en tidig död.

Jättar ur den klassiska musiken som Bach och Beethoven hade Klaus Mann inte vågat ta sig an på det sättet. Tjajkovskij däremot, berättade han för sin syster Monika, skrämde honom inte:

”Just det att hans geni kan ifrågasättas, sprickorna i hans karaktär, hans svagheter som konstnär och människa, gör att han känns förtrogen, begriplig och sympatisk.”

En sån verkan har även Tjajkovskijs musik. Den går att närma sig från flera håll. Den varken avkräver eller förvägrar publiken strikta bekännelser.

Skyggheten präglade Tjajkovskij starkt, men den var också ett skapandets villkor. Det är ju så med människor, att ett enormt hävdelsebehov kan brottas med djup önskan om att få dra sig undan, en ovilja att ”höra till” och ”spela med”.

Han skrev själv en gång om hur han i hela sitt liv ”lidit under sällskapsplikternas tvång. Av naturen är jag människoskygg. Varje bekantskap, varje möte med främmande människor har alltid förorsakat mig själsligt lidande.” (Ur Everett Helms Tjajkovskij-biografi, från 1976).

Jag tror att vi är många som även i en ospektakulär vardag år 2020, där digitala egon är norm, känner igen oss i det vittnesmålet från 1800-talet. Men det har också en överförd betydelse, för kulturskapandets kluvenhet.

Ur den motsättningen, viljan att sänka sig fullständigt i och ändå värja sig mot samtiden, kan konst uppstå.

***

Det pågår en yrvaken debatt i kultursverige just nu. Om faran med politisk styrning, likriktning och instrumentalisering av konst, film, teater, musik, utställningar. Om riskerna med beskäftiga formulär där kulturskapare måste garantera sin korrekthet inför makthavare, etablissemang och bidragsgivare, för att komma ifråga och inte riskera karriärer.

Om det auktoritära i kulturverksamheter där ideologiska eller estetiska dogmer tvingar alla deltagare att tycka, bete sig och berätta på ungefär samma sätt utifrån grova kategorier. Om det sorgliga och dötrista med ett kulturliv där kreativitet, oförutsägbarhet, krånglighet och debatt ersätts av riksuppfostrare som aldrig vågar släppa kontrollen eller låta något sväva i mångtydighet.

Ruta för ruta, floskel för floskel, markör för markör, som om alla fått ett centralt mejlutskick om vad som gäller just nu. Även de som tycker att åsikterna är sympatiska, börjar muttra om hur själadödande förutsägbarheten och konformismen är. Kan ni inte åtminstone någon gång ibland sluta köra ner pekpinnarna i halsen på oss? Vi har fattat vad ni vill banka in för länge sedan. Kan ni inte snälla bara bemöta oss som självständigt tänkande människor? Den känslan sprider sig.

Yrvaken är debatten, eftersom det till för bara några år sedan var nästan omöjligt att få gehör för en kritik av detta. Först nu, när makten börjar skifta, lokalt, ute i Europa och kanske snart på nationell nivå, börjar fler inse hur livsfarligt det är att politiskt instrumentalisera ett kulturliv och inrätta indoktrinerings- och kontrollsystem. Styrkeförhållanden ändras alltid förr eller senare. Då finns de auktoritära strukturerna redo för auktoritära ledare att använda.

Kultur borde vara en frizon för det som aldrig låter sig instrumentaliseras. Som vägrar enkäter. Som spränger låsta identiteter, går över gränser, förblir hemlöst, förbryllar. Som vågar vara fan så jobbigt. Eller som bara bubblar över att få skapa något vackert.

Det kan bli superpolitiskt eller världsfrånvänt, knöligt eller harmoniskt, reaktionärt eller revolutionärt, personligt eller allmängiltigt. Det kan leda till kultur för maskar och svampar, till traditionella klassikeruppsättningar, till galna performance på torget, till århundradets symfonier eller till en utställning för ögonvrån på bygdegården.

Men den som tar del av det känner direkt om det är gjort med integritet, nyfikenhet och en vilja till kvalitet.

Makten kommer alltid att vifta med formulär, men all fri kultur lever i fallet mellan stolarna.