Min lördagskrönika den här veckan blandar lite kärvänlig ironi inför argument som inte håller, med en del allvar och varav hjärtat är fullt:

------------------------------------------------

Stadsbibliotekets framtid i ett nytt sekel

Häromdagen klev jag av bussen vid Vasaplan besluten att ge mig ut på en vågad expedition i Umeås oöverblickbara stadskärna. Äventyrslusten drev mig att testa det omöjliga. Från stadsbiblioteket uppe i stadens urbana, nordöstra centrum skulle jag försöka att kämpa mig tvärs igenom den ofantligt vidsträckta metropolen ända ned till parkeringsplatsen på kajen långt ute i kommunens avlägsna, sydvästra utmarker.

Det finns kanske inte någon plats i ett samhälle, sa Lady Bird Johnson, som är så demokratiskt som stadens bibliotek. När jag skriver de här raderna vid ett bord på Umeå stadsbibliotek – i höjd med O-hyllan (samhälls- och rättsvetenskap) och N-hyllan (geografi) – är det i den allra mest symbolbärande miljö en stad äger: demokrati, bildning, kunskap, fritid, samtal, möten och tillgänglighet. Det borde vara den värdefullaste byggnaden i alla strategispel.

Biblioteken har historiskt sett alltid haft många funktioner – som intellektuella miljöer, som mötesplatser, som arkiv. Men under de senaste decennierna har uppdraget breddats. Tyngdpunkten har förskjutits bort något från arkivfunktionen och mer tonvikt har lagts vid biblioteken som demokratiska och kulturella mötesplatser, som ickekommersiella rum i det offentliga rummet. Biblioteken har varit den främsta av kultur- och bildningsinstitutioner i en omgivning av boende och myndighets- och näringsverksamheter, ibland med lätt konkurrens från någon stadsteater eller konserthall.

Jo, jag vet, det låter helt utsiktslöst att tillryggalägga den sträckan till fots, men jag var beredd att göra ett försök. Matsäcken var packad. Jag hade rejäla skor på fötterna. Och jag var beredd att ställa om klockan när jag passerade över från en tidszon till nästa. Men först blev jag stående, andlös, i ett anfall av tacksamhet, som vi fått lära oss att man ska göra, över att få bo i kanske Sveriges vackraste, varmaste och bäst planerade stad. Vilken lättnad att kunna vandra i ett offentligt rum där alla frågor redan är besvarade, nya generationer bara har att slå sig ned i det bestående under tacksamhet över att inte behöva tänka, tycka eller känna själva och alla klockor borde stanna i beundran inför en fulländning lyft över själva tidens gång.

Biblioteken spelar också ofta en framträdande roll för invandrade, nyinflyttade och nyanlända, för integration, information och kommunikation. Häromveckan var jag med min son på en hemspråksundervisningsdag på stadsbiblioteket. Barn och föräldrar in och ut ur sagorummet, modersmål efter modersmål i inspirerande mångfald; världens kör i Norrlands huvudstad. Det var vackert, blåste frisk luft, talade för Umeå.

Allt i en miljö av barnböcker och ungdomsböcker runt omkring, på svenska, översatta till svenska, eller översatta från svenska till andra språk. Att det var på biblioteket allt ägde rum kändes självklart. På biblioteken finns fler gemensamma referenser och kontaktytor än någon annanstans.

Med sitt estetiska och psykologiska djup, sin unika utstrålning, sin oupphörligt fascinerande arkitektur och sina berömda busskurer borde Umeås stadskärna få stadsplanerare från hela landet, hela Europa, att vallfärda norrut för att gröna i ansiktena av avund, eller åtminstone gröna i ansiktet, betrakta detta föredömliga exempel på hur en stadsmiljö bör gestaltas.

Ändå har de senaste trettio årens utveckling förmodligen varit ett stillastående vatten i jämförelse med de förändringar som väntar framöver. I takt med att kommunikationsvanor, sökvanor, medievanor och läsvanor förändras med digitalisering och internet, kommer även bibliotekens roller att förändras. Ingen institution kan vila på gamla meriter om den inte förmår vara till nytta även för nya generationer, i deras livsmönster, bildningsarbete och demokratiska processer. Bibliotek är inte döda utställningar av material. De gestaltas och levandegörs varje dag – av personalen och besökarna. Ömsar hud ständigt. Eller tynar.

Vasaplan, Rådhustorget, kyrkbron, gågatan, det i synnerhet sommartid bohemiskt-kulinariskt beströdda Apberget, kultparkeringsplatsen som gör glasklart för Kajen att den inte ska tro att den är något, att den inte ska inbilla sig att den är bättre än andra platser, att den inte ska tro att någon bryr sig om den, allt gör att man kan hävda att historien faktiskt nått sitt slut i Umeå.

Jag är övertygad om att bibliotekens framtid ligger i att utvecklas som lokala mötesplatser där det intellektuella samtalet, det kulturella genreöverskridandet, det politiska meningsutbytet och det eviga berättandet kan sammanstråla i levande möten, i fysiska miljöer, som är tillgängliga och gemensamma, och som är ickekommersiella och avgiftsfria. Inte för att välfärdsskapande och välståndsalstrande kommersiella aktiviteter är fult eller fel, tvärtom, men för att de ändå alltid hittar sina platser.

Finns utrymme för förändringar i Umeås stadsbild kan de högst vara marginella. Egentligen återstår bara för unga och kommande generationer att samlas kring lägerelden för att lyssna till auktoriteternas utläggningar av hur denna perfekta stadsplanering ska förstås – estetiskt, teoretiskt och politiskt - som uttryck för den sanna, okorrumperade läran, och varför, när någon större förändring föreslås av de förtappade, budorden måste lyda: Det som blivit är bra. Det som förblivit är ännu bättre. Det som alltid varit är allra bäst. Det som är måste ständigt bevaras. Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Nu står Umeå stadsbiblioteket eventuellt inför förändrade lokalbehov. Det är inte givet att det nuvarande läget erbjuder optimala lösningar. Fara eller chans? Det senare. Vilken ypperlig chans att utreda hur stadsbiblioteket skulle kunna se ut under 2000-talet, vilket innehåll och vilken inriktning det ska ha och i vilken stadsmiljö den skulle kunna få blomma i framtiden. Och att då lyfta och dryfta frågan om ett eventuellt kulturmötenas hus med biblioteket som hjärta, och som ett framträdande ickekommersiellt rum på attraktivt läge i stadsbilden är logiskt och framsynt.

Om sedan just ett kulturens hus skulle fylla någon funktion för Umeås kulturliv, om det finns en tanke med det som sträcker sig längre än guideturer av gäster 2014 och om det i så fall geografiskt hör hemma i Staden mellan broarna, eller på den plats där badhuset planeras eller någon annanstans centralt – går aldrig att diskutera om debatten dör direkt i konservativ anda på gamla vanors altare.

Eller om för många ledande politiker hukar och smyger med sina åsikter, och avvaktar oklara skeenden i kulisserna, bara för att deras partier är lite internt splittrade.  Eller om Umeås nya invånare, inte minst studenterna, som kan betrakta mycket med fräscha blickar, aldrig riktigt kommer in och får plats i debatten. Universitetsstadens eviga dilemma.

Umeå är Norrlands viktigaste urbana miljö, betydelsefull för hela regionen. Hur ska den gestaltas med blick femtio år framåt i tiden, inte femtio år bakåt? Mycket av det som i dag känns förlegat i Umeå, var framsynt och genomtänkt på sin tid. Det finns rika erfarenheter att lära och dra slutsatser av. Mössan av och ärligt tack. Men varför så ofta denna brist på nyfikenhet på vart nya idéer skulle kunna föra stafettpinnen i en levande stad? Är historien verkligen slut?

Naturligtvis kom jag aldrig fram. Det är ofantliga avstånd i Umeå centrum. När jag med trasiga skor och av trötthet dimmig blick blott började ana Rådhustorget en bit fram gav jag upp.

Låt mig säga det först: slipstvång är en fånig regel.

Att det ibland finns klädkoder på vissa arbetsplatser, och att en del jobb av informations- eller förtroendeskäl kräver uniform, är inte märkvärdigt.

Ibland kan problemet vara nästan omvänt: att arbetskläder inte ställs till förfogande. Så kan det vara när det handlar om kvinnodominerade yrken – exempelvis vid en del förskolor – där förmåner som finns inom många av män dominerade yrken stundom saknas.

Inte heller är det något underligt med att en arbetsgivare kan ställa krav på hur arbetstagare representerar ett företag utåt. Det är naturligt.

Men trots det torde just slipstvång vara svårmotiverat i de flesta sammanhang. Det är en sak, och mest en personlig åsikt.

En annan, och kanske viktigare, sak är att ett slipstvång– om det finns, och det finns ju ganska ofta – knappast kan anses som någon prioriterad sak att upprätthålla från arbetsgivarens sida i ett läge när situationen på arbetsplatsen är konfliktfylld och stämningen dålig.

Det borde åtminstone vara fallet inom bussbranschen och när det gäller förarnas kläder.

Situationen inom bussföretaget Nobina är inte bra i Umeå. Det kan man konstatera, även om orsakerna till det inte är lätta att reda ut utifrån, och säkert finns att söka på flera håll. Alla parter måste bjuda till för att det inte ska spåra ur.

Just därför, i det läge som råder, när ansträngningarna borde vara inriktade på att stabilisera situationen och skapa ett bättre, internt samtalsklimat, är upprätthållet slipstvång ingenting som borde prioriteras.

I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring kommunsammanslagningar med anledning av förslaget från Vindeln i veckan att utreda frågan om huruvida Vindeln skulle kunna bli en kommundelnsnämnd i Umeå.

----------------------------------------

De starka känslorna och det svåra ordet

Få inte panik nu, men det börjar se lite obra ut. Fortsätter vi precis som förut, utan några anpassningar till resten av samhällsutvecklingen, går det förr eller senare på tok.

Förändringar behöver inte göras i hast och desperation, men något slags nytänkande är på sikt nödvändigt. Ju tidigare vi förbereder oss, desto lättare blir det att undvika onödigt dramatiska omvälvningar.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta kapitlet om den kommunala sektorn i Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007 - och framför allt resonemangen kring mindre kommuner där befolkningsunderlag, service och ekonomi börjar svikta.

Fortsatt urbanisering med problematiska demografiska konsekvenser för landsbygden; ökad global konkurrens och rörlighet; ett nytt slags arbetsmarknad; eftersatta lokala investeringsbehov och högre krav på den kommunala välfärdens service- och trygghetssystem; svårigheter att upprätthålla kompetensförsörjningen: Allt ställer i synnerhet mindre kommuner inför nya utmaningar när det gäller att få resurser och ambitioner att gå ihop. Är alla kommuner i landet redo att anta dem på egen hand?

Utan att ta till några kraftfulla eller provocerande formuleringar uttryckte Ansvarskommittén i sitt betänkande försiktigt bedömningen att "vissa kommunsammanläggningar kommer att bli aktuella".

Och det är ju så snacket går allt mer även i Västerbotten, framför allt när inlandskommunernas demografiska framtid kommer på tal. Även om det satsas stort i traditionella nyckelnäringar, även om den allmänna tekniska utvecklingen och de nya livsstilsmedvetna trenderna är positiva för landsbygdens attraktionskraft och även om möjligheterna att locka till invandring öppnar intressanta framtidsutsikter, är situationen sammantaget bekymmersam.

Ytterligare utökat och fördjupat samarbete för att upprätthålla en grundläggande social service, kraftsamla kring de viktigaste investeringarna och den centrala infrastrukturen och få ut maximal effekt av de gemensamma resurserna ses av de flesta som den enda realistiska vägen.

I praktiken är det lättare sagt än gjort. Men principiellt är det sällan någon har en annan åsikt än att det är tillsammans, inte var för sig, som Västerbottens mindre kommuner måste möta de nya utmaningarna.

Någonstans i bakgrunden av sådana diskussioner skymtar alltid det känsligaste av ord: kommunsammanslagning. Ibland sägs det högt, ibland är det underförstått, ibland är det tabu. Men det finns där.

Lyckade kommunsammanslagningar, dem alla förespråkare drömmer om, får två plus två att bli minst fem.
Härligt, vilken grej.

Misslyckade kommunsammanslagningar, dem alla motståndare varnar för, förvandlar två plus två till högst tre.
Shit, vilket fiasko.

En del kommunsammanslagningar, kanske är det vad många väljare misstänker i första läget, slutar med att två plus två blir fyra, lik förbaskat.
Jaha, och vad nu?

Men kommunsammanslagningar handlar i första läget mer om känslor och identitet, än om demokratisk och ekonomisk matematik.

Och känslorna är, i synnerhet på lands- och glesbygden, vanligtvis inledningsvis negativa. Redan själva ordet, så byråkratiskt det än må klinga, är laddat med associationer, minnen och oro. Det har en doft av nederlag, resignation och kapitulation kring sig: kommunsammanslagningar.

Säg ordet i en debatt, med ett tonfall av oundviklighet och nödvändighet, och tanken går oftare till kriser, problem och missmod, än till optimism, satsningar och spännande framtidsutsikter.

Stämningen kring ordet i de lokala debatterna är litet grand så här: Det går inte längre. Det vi har räcker inte för förverkliga det vi skulle önska. Det räcker inte ens för att rädda det vi har och månar om. Vår kommun har kört fast, och måste söka hjälp hos andra.

I den betydelsen av ordet, i den berättelsen, uppfattas kommunsammanslagningar i bästa fall som det minst dåliga i en rad eländiga alternativ.

Men sett historiskt är det långt ifrån självklart att kommunsammanslagningar enbart ska ha negativ klang. De stora kommunreformerna i Sverige på 50-, 60- och 70-talen kan diskuteras ur många aspekter, inte minst när det gäller lokaldemokratin. Men de hade inte någon entydig krisstämpel på sig.

Tvärtom sågs de av många som en framåtsyftande del i välfärdsprojektet för att bättre organisera en expanderande och mer ambitiös social service. De var kontroversiella, de har lämnat både positiva och negativa spår, men bars mer upp av visioner och mindre av en "i värsta fall något nödvändigt ont"-känsla än dagens diskussioner.

Det är alltså stor skillnad på olika typer av kommunsammanslagningar. Om de sker som värjningsaktioner i nödläge, eller med offensiva avsikter i goda tider. Om de sker mellan jämstora kommuner, eller mellan en jättestor och en ganska liten.

Förslaget som fördes fram från Vindeln den här veckan om att i samarbete med universitetet låta utreda vad det skulle innebära om Vindeln blir en kommundelsnämnd (ett i sig omdiskuterat och inte enbart lovordat system) till Umeå är egentligen en kombination av det offensiva och det defensiva. Bakgrunden är, som framförs, en kriskänsla i annars självmedvetna Vindeln. Men samtidigt knyter idén an till den optimistiska debatten om regionförstoringar i Norrland, nya samarbetsformer över förlegade organisatoriska gränser och till stora Umeås fortsatt starka tillväxt. Det finns alltså både pessimism och optimism i förslaget.

Jag har ingen omedelbar uppfattning om huruvida det vore bra med en sammanslagning av Umeå och Vindeln. Farhågorna om sämre lokaldemokrati och förlorad identitet gör att fördelarna måste kunna beläggas som stora för att det ska kännas motiverat. Men att frågan alls ställs är utmärkt. Att förneka de potentiella fördelarna vore lika dumt som att förneka de potentiella nackdelarna. Frågan måste dryftas, fördjupas, belysas. Många av landets kommuner står inför genomgripande förändringar. I Västerbotten bjuds starka kontraster som är extra intressanta att studera.

Det behövs mer kunskap och ett robustare beslutsunderlag för att kunna gå vidare, bekräfta eller avfärda. Idén att be universitetet utreda frågan är därför i sig alldeles lysande.

Anders Rönmark skriver i Örnsköldsviks Allehanda mer om debatten kring regiontänkande och arbetspendling.

Sundsvalls Tidnings ledarsida skriver med andra utgångspunkter om regionfrågan.

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag utifrån tanken på regionförstoring lite kring nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå, och tar lite hjälp av Gustaf Fröding.

(Någon invänder säkert, att detta är åsikter lätta att ha i Umeå, en stad som växer och lockar till sig folk ”på andras bekostnad”. Jag tror att det är en felaktig slutsats och ett föga givande perspektiv. För det första växer inte Umeå på andra Norrlandskommuners bekostnad, utan i så fall på bekostnad av andra tillväxtstarka universitetsorter söderöver, vilket är bra för hela Norrland, inte minst för inlandskommunerna. För det andra är botniabanan, ökad arbetspendling och regionförstoring i mycket högre grad en chans än en risk för kommunerna söder och norr om Umeå när det gäller inflyttning och befolkningsunderlag.)

-------------------------------------------------------

Inga Ersa och Persa längs Norrlandskusten

Nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå väcker visst uppseende. Som jag ser det är det enbart en positiv nyhet, för alla parter.

”Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.

Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led. "

Ju förr vi börjar tänka region och regionförstoring på allvar i Norrland och längs Norrlandskusten, desto bättre. Ju förr vi börjar vidga vår uppfattning om vad som är ”här” och ”där”, desto större blir chanserna att göra Botniabanan – och Norrbotniabanan – till succé. Ju mer vi grottar ner oss i ömsesidig lokal missunnsamhet och misstänksamhet (som vore Norrland ett slutet kärl där den enes bröd är den andres död), däremot, desto svårare kommer Norrland att få det i konkurrensen om jobb, företag, människor och välstånd.

”Var klövern grann i Backabyn,
så var den klen i Nackabyn,
där växte blomst och bär.
Då gren och flen Per Persa,
då hyttade Jan Ersa
med näven bort åt Per.

Gick det på tok i Nackabyn,
var det kalas i Backabyn
och glädjen stod i tak.
Var mörk i håg Per Persa,
som solen sken Jan Ersa
som gjorde brygd och bak."

Att även en kommundirektör i Örnsköldsvik kan bo i Umeå för att lösa en familjesituation är bra för – just det – Örnsköldsvik på både kort och lång sikt. Det omvända förhållandet, att man kan jobba i Umeå men bo i Örnsköldsvik är bra för – just det – Umeå på både kort och lång sikt. Det underlättar kvalificerade rekryteringar till både näringsliv och offentlig sektor. Det skapar bättre förutsättningar för nyinflyttning till hela regionen. Det vidgar den potentiella norrländska arbetsmarknaden. Det lyfter bostadsmarknaden. Det ger ett kraftfullt underlag för varför fortsatta infrastrukturinvesteringar i norr är samhällsekonomiskt rationella. Och det höjer livskvaliteten och valfriheten för människor som redan bor och verkar här.

”Så stredo de, så trätte de,
så levde de, så mätte de
varandra skäppan full.
Processen bröt Jan Ersa
och brännvinet Per Persa,
för bägge gick det kull.

Och ingen av dem mjuknade,
när de på slutet sjuknade
och stoppades i jord.
"Ve nästa ting, Jan Ersa!",
"vi möts, vi möts, Per Persa!",
var deras sista ord."

(Gustaf Fröding)

En sådan frihet att kunna bo och jobba på olika ställen kommer att vara en förutsättning för ökad inflyttning till Norrland.Rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, och större möjligheter till individuella livsval i en norrländsk kontext, är själva kärnan i botniavisionerna. Värdet av de ökade möjligheterna till regional tillväxt i Norrland överstiger, även ur ett kommunperspektiv, vida eventuellt enskilt förlorade skatteintäkter. Nyheten om Örnsköldsviks kommundirektörs arbetspendling skvallrar om en hoppingivande utveckling.

De planerade satsningarna på fler båtplatser i centrala Umeå tar jag på dagens ledarsida som utgångspunkt för en liten reflektion kring frågan om Umeås förhållande till havet.

--------------------------------------

Umeå och havet - en gammal, kärv historia

Är Umeå en kuststad? Är havet något man omedelbart förknippar med Umeå? Vad har den gamla skepps- och rederistaden för känslomässig och intellektuell relation till sjövägar, sjöfart och båtliv i dag?

Ställer man frågorna till umebor skiftar svaren väldigt. Och en orsak till det är att definitionerna av ”Umeå” och ”stad” är olika och godtyckliga.

Jag tycker att det är en underskattad, snårig språkförbistring i den lokala debatten.

Ibland syftar Umeå på hela kommunen som en självklar helhet, där begreppet umebo automatiskt omfattar alla 114.000 invånarna.

Då har ju Umeå flera kommundelar helt präglade av sina lägen direkt vid havet, med hamnar, färjor och båtliv av långt större dimensioner än vad som går att beskåda i centrala Umeå.

Ibland ses själva kommunen som ett administrativt, konstlat hopplock med olika organisatoriska lösningar för beslutsfattandet, medan beteckningen Umeå anses syfta på framför allt den centrala tätorten. Och där, centralt, är känslan av kuststad ibland nästan obefintlig.

Nyheten i veckan om de planerade satsningarna på över 100 nya båtplatser i centrala Umeå, för att möta ett behov och en efterfrågan man hoppas ska växa, snuddar vid många aspekter av kommunens historia.

Det har alltid funnits ett visst gnissel och krångel i Umeås växelfyllda relationer till havet. Både kulturellt och rent praktiskt.

I ”Umeå sockens historia” (1970) kan man i kapitlet ”Handel och samfärdsel” läsa en bra sammanfattning om hur omgärdad av inskränkningar den s.k. bondeseglationen var under århundraden: begränsad av det bottniska handelstvånget, handelsrestriktioner i förhållande till städerna, förbud mot användande av ”större och däckade båtar” och så ”de ständiga krigen”.

I sin historik över Holmsunds köping skriver Oskar Kriström att ”en av de bidragande orsakerna till att inte kustlandet vid Umeälvens mynning ännu tidigare blev föremål för fast bosättning, då så rika utkomstmöjligheter här förelåg, torde ha varit den osäkerhet man kände inför de hotande farorna utifrån.”

Längre fram ledde den fortgående uppgrundningen av älven, står att läsa i ”Umeå stads historia 1588-1888”, till ”att blott fartyg av mindre djup kunde taga sig upp till staden, som hotades att avskäras från den omedelbara förbindelsen med öppna havet”.

I modern tid har först järnvägens ankomst och sedan låga brobyggen hämmat kontakten mellan den centrala stadskärnan och båtlivet. Att Umeås uthamn redan låg i Holmsund var symboliskt. Med åren har känslan av närhet till havet i Umeå tätort reducerats kraftigt. Gamla fotografier ger en aning om det som gått förlorat.

Att nu mer uppmärksamhet ägnas åt båtlivet utifrån ett turismperspektiv är i linje med den mer upplevelsebaserade tjänste- och serviceekonomi som börjar växa fram. I den kan kanske Umeå upptäcka sitt hav på nytt. Om det sedan är fler båtar in till centrum eller flexiblare, större utbud i de renodlade kustkommundelarna under högsäsong som bäst skulle lyfta Umeå på detta område kan man diskutera. Fler båtplatser vore hur som helst en markering av att även tätorten kommer ihåg var älven mynnar.

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------------------

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om hur förändringar och strukturomvandlingar ofta leder till något positivt om de genomförs på rätt sätt. Krönikan tar sin utgångspunkt i nedläggningen av regementet I 20 i Umeå för ett antal år sedan, och att det i dag av de flesta inte verkar ses som något särskilt negativt längre för Umeås utveckling, kanske rentav som något positivt.

Nästa vecka drar mitt ledarbloggande här på vk.se igång på allvar igen.

--------------------------

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Ibland är det både tryggt och lärorikt att titta tillbaka. En blick i VK:s arkiv från 1990-talet ger en aning om ilskan som fanns på politisk nivå över hotet om nedläggning av regementet I 20 i Umeå. ”Gud bevare oss för ett sådant scenario”, utropade en ledande kommunpolitiker i mitten av 90-talet. ”Vi har blivit överkörda så att det smäller om det!”, sade en annan när förslaget lades fram. Det vore ”en sanslös politik”, menade ytterligare en framträdande kommunpolitiker i en fullmäktigedebatt några år senare, och betecknade uppfattningen hos en vänsterpartist om att I 20 var en propp för Umeås utveckling som ”fullständigt vansinnig”. I 20 betyder mycket som ”resurs i fredsarbetet” och som ”grön lunga i staden”, framhöll en fjärde i samma debatt. Ska kommunen flytta på sjukhuset, universitetet och flygplatsen också?, frågade en femte retoriskt.

Det gjordes många upprörda uttalanden av det slaget. Perspektiv och argument verkar ha växlat mellan principerna för den nationella försvarspolitiken, argument för Umeå i en prestigekamp med andra orter och lokal oro om många förlorade jobb (direkt genom regementets nedläggning och som följdverkan hos service- och underleverantörer). Men att regementets nedläggning uppfattades som ett bakslag för Umeås utveckling och ställning av många ledande aktörer går inte att ta miste på.

Verkligheten blev, som vi vet med facit i hand, en annan. Det formella beslutet hade knappt ens hunnit verkställas innan inte bara många framåtblickande idésprutor bland kommunmedborgarna, utan även tidigare hårda kritiker, började ana att regementsnedläggningen kanske i själva verket, efter ett kortvarigt motlut, kunde bli startskottet för en långsiktigt positiv utveckling. En stad vars militära historia inte längre bjöd några perspektiv för framtiden blev tvingad att tänka nytt.

Redan 1996 påminde VK:s dåvarande chefredaktör Olof Kleberg i en krönika, som visserligen var kritisk mot försvarsbeslutet i sig, att “Många av de städer som förlorat sina regementen har kunnat använda byggnader och mark för att göra stora framtidsinvesteringar. Ofta har högskolor eller forskningsgrupper och företag flyttat in.  Umeå kommer att klara sig utan Lapplandsbrigaden. Efter en tids problem går det att finna nya utvägar.” (Det antogs också vara ett av de regionalpolitiska skälen till att Umeå drabbades, att kommunen var stark nog att återhämta sig snabbt.)

Även andra var inne på samma spår, och så blev det väl i stort. Jag vill inte hårddra min tolkning, eftersom jag inte bodde här då, men jag anar ur arkiven nästan ett slags lättnad i debatten fram emot sekelskiftet, även hos flera av de hårdaste kritikerna,  när beslutet blev definitivt, förutsättningarna var givna och allt istället började handla om vad som skulle kunna skapas nytt.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Och ett lika gammalt och vanligt scenario är den när orter, regioner eller länder ägnat all kraft åt att bromsa, fördröja och sidsteppa djupgående strukturomvandlingar – ofta i en falsk nostalgi om att det var bättre för – med mycket negativa följder socialt och ekonomiskt när utvecklingen sprungit ifrån det gamla.

I en längre VK-artikel från 2001, där en mängd experter intervjuades om Umeås framtid, påtalade professor Sverker Sörlin att ”Umeå är en lobbystad, med många lobbytriumfer som läroverket, regementet, universitetet och en hel rad andra institutioner som skapat staden till vad den är.” Det kan, menade Sörlin, bli ett problem när “den offentliga finansieringskällan sinar”, en tydlig entreprenörstradition saknas och näringslivet “till vissa delar är fjärrstyrt, där den absolut största industrin har en chef som sällan stannar mer än två, tre år och ytterst få tillverkningsföretag av någon omfattning har några rötter här. “

I samma artikel sade Carl Fredriksson från Eurofutures: “Umeå har varit en stad präglad av offentlig förvaltning med alla förtjänster det innebär. Men framgent måste tillväxt och utveckling ske framför allt inom privat näringsliv. Men jag tror inte att man kan hoppas på de stora företagen och skogsbolagen utan det måste skapas nya grenar.”

Andra problem som påtalas i artikeln är Norrlands imageproblem som förlorarregion och att värdefulla råvaror – skog som studenter – exporteras från länet för förädling på annat håll. Kopplingen mellan universitet och entreprenörskap måste stärkas, enades man om. Sigbrit Franke betonade vikten av att “rasera fördomar som fortfarande finns på ömse håll både bland akademiker mot företagare och företagande och bland företagare mot akademiker”. Och så framhölls att god välfärd är viktigt för en stads attraktionskraft.

Resonemangen känns igen och aktuella. I en radiointervju vid  en konferens för tillväxt i norra Sverige som de fem nordligaste länen anordnade i veckan talade f.d. statsministern Göran Persson om hur det hela tiden pågår ”ett förädlande av värde i den norrländska basindustrin. Och sedan försvinner pengarna bort härifrån och man lyckas inte få tillbaka dem.” Basindustrin, med sina långtgående effektivitetsinvesteringar, kommer trots sitt omistliga värde som ekonomisk bas inte att stå för framtidens sysselsättningstillväxt i norra Sverige.

Det är de nya entreprenörerna som blir avgörande. Då måste kommunerna lägga band på sina egna näringsverksamheter; bejaka konkurrens, skiftande driftsformer och valfrihet. Då får inte vanföreställningar om att bara manligt dominerade branscher ska få gå med vinst, medan företagande inom kvinnodominerade sektorer ska ses som något fult, stå i vägen för skapandet av framtidens jobb, välfärd och jämlikhet. Då får inte frågor om företagens villkor bara väcka rabalder när det handlar om de största och äldsta. De minsta och nya måste stå i centrum. Man får inte stirra sig blind på subventioner eller hoppas för mycket på nya lobbytriumfer för Norrland (även om man ska kämpa för de senare). Ska stöd utvinnas måste småföretagen prioriteras.

Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister. Universitetet kan spela en ännu större roll för att utveckla kompetens inom regionens näringsliv. Städer som ska locka människor måste bjuda mer än bara jobb – som ett urbant kulturutbud och nöjesliv,  riktiga stadsmiljöer och en social omtanke och välfärd över genomsnittet. Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Att alla håller på sitt och det invanda, i misstro mot andra och förändring, lovar inget gott.

Det föreslagna snusförbudet för anställda i Umeå kommun är ämnet för en betraktelse i min lördagskrönika den här veckan.

----------------------------------

Rösta ned förslaget om snusförbud

"Det finns inga förlagor
Då är det kanske bättre att
göra nytt alltsammans?
Det är klart
Men det finns bara dom här
människorna som
finns här,
slitna, förbrukade Och det måste gå
För det går ju
inte utan människor
Även om de flesta inte fungerar så bra
är dom inte skit

Vi är inte skit"

(Ur en dikt av Göran Sonnevi)

Det är inte alltid nödvändigt att lägga allt tillrätta bara för att man kan. Ibland är det bättre att inte putsa bort sista fläcken, att inte göra allt i rätt ordning, att inte jämna ut skrovligheten som finns kvar, som fingret fortfarande känner.

Drömmen om det perfekta, skinande rena, in i minsta kugghjul välsmorda är en förrädisk utopi. Och drömmen om den problemfria, förutsägbara, utifrån en ideologisk teori tillyxade människan hör till det farligaste som finns.

Utopier måste behandlas med skepsis. I synnerhet när de tassar fram i små, till synes harmlösa, på ytan kanske rimliga steg.

När aja baja-förnumstigheterna och de välvilliga pekpinnarna förmerar sig, förtätas och stramar som ett bandage kring hela samhällslivet är det fara å färde. När ett samhälle är mer oroat över att något inte uppfyller en mall än över att något inte kommer till stånd överhuvudtaget är det illa. När lätt godtyckliga, byråkratiska påbud därtill blir utgångspunkt för egna myndighetsstrukturer, resursstarka organisationsintressen och självrättfärdiga maktdirektiv kan det sluta med ett fullständigt igenproppat, passiviserat och genomövervakat samhälle där kreativitet, mångfald, tolerans, lust och flexibilitet går förlorade.

Det gäller över hela fältet, för individer, för företag, för föreningsliv, för offentliga verksamheter.

Men även när nattväktarstatens naiva bild av människan som ett automatiskt lyckligt, harmoniskt, starkt, godhjärtat väsen kräver politisk reträtt på alla fronter gäller det att minnas sin Flugornas herre.

Läror som utgår från kollektivistiska föreställningar om hur människor är eller borde vara, som inte ser, erkänner eller accepterar skrovligheter, havererar både när det gäller frihet och solidaritet – den gyllene kombinationen. Så långt mardrömmarna.

I den demokratiska politikens praktiska vardag, långt hitom mardrömmarna, handlar det för det mesta om gränsdragningar mellan olika, motstridiga principer, överväganden från fall till fall av fördelar mot nackdelar. Alltså måste vi bemöda oss att ta ställning på nytt, gång på gång, när frågeställningar dyker upp.

Nu är det snusande på arbetstid som står i centrum för debatten i Umeå. Kommunstyrelsens arbetsutskott vill ha ett generellt snusförbud på arbetstid för alla kommunanställda.

Jag tycker, goda avsikter till trots, att det är ett orimligt beslut. Det är kanske bara ett litet steg av detaljreglering av människors liv. Men steget tas på ett redan sluttande plan och det är onödigt.

Som socialliberal har jag en pragmatisk, inte dogmatisk, inställning till politiska styrmedel och det gemensammas uppgifter. Jag stöder, för att ta en näraliggande fråga, den restriktiva, svenska alkoholpolitiken, och tycker att de restriktioner som finns mer än väl motiveras av alkoholens utbredda och djupgående sociala och ekonomiska skadeverkningar. Jag tycker också att det kan vara välmotiverat med rökförbud inomhus i olika sammanhang.

Jag kan däremot inte se att snusande har konsekvenser som ens tillnärmelsevis motiverar ett förbud.

Arbetsgivare kan givetvis ställa krav på sina anställda i viss omfattning när det gäller uppträdande och förhållningssätt. Men att just snusare skulle utgöra ett problem för Umeå kommun när det gäller representation, arbetskapacitet eller miljöpåverkan på andra kan ingen rimligen påstå.

Snus är dåligt för den personliga hälsan, men har inga spridningseffekter på omgivningen av det slag som rökning har och har inga effekter på omdömet och arbetsförmågan liknande alkoholens.

Det finns de som dricker mer kaffe än som är nyttigt, äter mer choklad än som är nyttigt, slafsar i sig lunchmaten snabbare än som är nyttigt, klär sig i tunnare kläder än som är nyttigt, hör högre musik i hörlurarna än som är nyttigt, bär mer smink än som är nyttigt, har fler ör- och näsringar än som är nyttigt, retar sig på arbetskamraternas egenheter mer än som är nyttigt.

”Nyttigt”, förresten, är en relativ term. Hur mäter vi vad som är ”nyttigt” när vi väger in trivsel och känsloliv – hela människan – inte bara rent mätbara medicinska parametrar? Feta chips och en fåtölj kan vara nyttigare än ett träningspass och ett glas vatten, när omständigheterna är sådana. Många mallar kan slängas på sophögen, för människor är inte lika, och ska inte vara det.

Ett snusförbud är omöjligt att upprätthålla utan ett utbrett angivar- och övervakningssystem. Ett sådant system vore förstås långt farligare än den enskildas prilla. Att stödja anställda till rök- och snusavvänjning, om de vill det, är en god sak. Förebyggande arbete är utmärkt. Ett generellt förbud på arbetstid är något helt annat. Däremellan ligger en gräns som inte borde passeras.

Umeå kommuns tankar på snusförbud har inga dåliga avsikter, men är uttryck för ett nervöst normtänkande som gått för långt. Friheten inskränks på ett sätt som inte går att motivera.

Det ter sig också som en typ av överslagshandling när den politiska energin och enigheten brister på andra områden där den skulle kunna göra nytta. Snus blir så skönt, konkret på något sätt, och vem kan vara emot bättre folkhälsa, och så fattar man ett beslut utan att tillräckligt tänka igenom det, som kompensation för de mycket svårare frågor man har att brottas med. Kan det vara så? Jag vet inte.

Men mindre oro för skrovligheterna, det skeva, det fritt valda, det individuella i våra liv och verksamheter, och tvärtom större stress över att inte utvecklingslusten, initiativkraften, solidariteten, medkänslan och företagsamheten frodas ännu mer i samhället, vore hur som helst på sin plats. Låt folk ha sina egenheter mer i fred. Och utan de människor som finns här, sådana vi är, med alla våra olika skavanker och svagheter, går det ju inte.

De tre politiskt mest omstridda broarna i Umeås historia:

1. Kyrkbron

2. Botniabanebron över Umeälven

3. Kolbäcksbron

Eller har jag fel?

I en signerad text på dagens ledarsida, som knyter an lite till och lånar lite från gårdagens blogg, kommenterar jag gårdagens kulturhuvudstadsbesked. Citatet av Matts Balgård gjorde för övrigt Sture Bergman påpassligt mig uppmärksam på i går. Han fick ingen cred för det på ledarsidan, men får det här på bloggen:

---------------------------------------------------------------

Det svåra och spännande börjar först nu

"Att vara uppkomling är sannerligen varken lätt eller avundsvärt", skrev VK:s mångårige politiske chefredaktör Matts Balgård 11 maj 1962 om en pågående kulturdebatt i den tidens Umeå, "antingen det nu gäller den individuelle ambitiöse gradpassageraren i den samhälleliga ståndscirkulationen eller en av gamble Gustav II Adolfs avsidesbelägna fadderstäder, som i en hastig vändning ställs inför uppgiften att ta klivet från halvsömnig småborgaridyll till nymornad norrländsk högskolestad med ansträngda kulturambitioner."

I Umeås värdskap som europeisk kulturhuvudstad 2014 ligger inte bara de senaste årens kulturpolitiskt emotionella, intellektuellt gedigna och allmänt kompetenta arbete med själva ansökan lagrat, utan decennier av idéer för, grubbel kring och bråk om Umeås kulturella självbild, inte minst sedan universitetets grundande.
Rötterna går rentav djupare än så, ned till 1800-talet; staden som den var innan branden, och som den blev efteråt.

När Umeås delegation i går väntade på juryns beslut var det inte bara som representanter för en hel region, utan också som representanter för en lång historia.

Självklart är det en stor framgång för Umeå att nu ha vunnit juryns förtroende. Som kulturpolitisk produkt var Umeås ansökan föredömlig- den lät sig inte avfärdas. Förankringsarbetet på orten har också varit grundligt. Det har skötts snyggt och övertygande.

Men juryns utslag borde trots det utlösa även en stor nervositet, en ilning längs ryggraden, inför det faktum att det är först nu som allvaret börjar.
Från och med i dag skulle ett misslyckande inte längre bara vara en lokal besvikelse, utan ske på en upplyst nationell och - åtminstone i någon grad - internationell kulturpolitisk scen.
Att bli kulturhuvudstad förpliktigar. Sådana här satsningar som kombinerar långsiktiga kulturpolitiska ambitioner med en del symbolbetonade satsningar och viss kortsiktig titelsjuka, är alltid kontroversiella.
Ibland blir de rentav lite förlöjligade, som kommunalpolitiskt storhetsvansinne.
Kritiken är ofta orättvis, men inte alltid. Det finns bland tidigare europeiska kulturhuvudstäder både lyckade och avskräckande exempel.

För de bästa kulturhuvudstadskandidaterna spelar det inte så stor roll för slutresultatet om det blir ett ja eller ett nej till ansökan. Ambitioner består och genomförs ändå - idéerna och drivkrafterna är inte beroende av själva titeln.

Men även hos de sämsta spelar det inte så stor roll vad juryn säger. Om ansökningen är tomt prat och de kulturpolitiska ambitionerna bara en fasad som döljer drömmar om lite pr-mervärde och en del extra turistbesök några månader, är det också likgiltigt om utmärkelsen vinns eller inte.

Nu faller det på Umeås lott att som vinnare bevisa att man tillhör de bästa kulturhuvudstadskandidaterna.

Två punkter är, ur ett politiskt perspektiv, värda att framhävas lite extra:

(1) Att inte tappa bort den nordliga dimensionen. Kulturhuvudstadskapet är inte bara en angelägenhet för Umeå, utan för hela Västerbotten, för resten av Norrland och för en gryende Kvarkenregion. Så har det sagts, och det får inte tänkas annorlunda nu när ansökningsprocessen är lyckligt avklarad.

(2) Att med Open Source-konceptet som ledstjärna även för det kommunala beslutsfattandet och debattklimatet komma loss ur gamla motsättningar, slentrianmässig misstro och ruinerade samtalsklimat i stadsplaneringsfrågor med relevans för kulturhuvudstadsåret.

En kritik som funnits mot Umeås ansökan är att den inre kulturpolitiska kärnan i projektet varit något av ett kommunalt universum för sig. Ett tight gäng som kanske även gett ett sammansvetsat intryck eftersom inte hela kommunapparaten varit lika involverad i, eller medveten om, processen.
Inför 2014 krävs kraftsamling, samarbete och prestigelös eftertanke inom kommunledningarna av nytt slag.

"Då och då", avslutade Matts Balgård sin artikel 1962, "tas initiativ, som knyter an oss till samtidens aktiva kulturliv och skeendet i världen. (...) Sådant värdefullt kulturutbyte och sådan kulturinspiration kan utvidgas efterhand som flera tar initiativ och de initiativ som tas, möts av ett växande intresse från de "kulturmedvetnas" sida. Det är inte så långt från land rott än. Bevars, än är uppkomlingsstaden Umeå inte något kulturcentrum. Men det kan bli - om fler lägger manken till."

Det har skett. Nu är Umeå där.