I december 1927 inledde VK en artikelserie där olika personer i Umeå socken fick svara på frågan vad de skulle göra för att förbättra sina bygder om de fick bli diktatorer. Om det handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

--------------------------------------------------------

Kvacksalvare, hästskjutsar, pilsnerdricka och dansbanor i Umeå år 1927

”Vad skulle du göra om du fick bli diktator för en dag?” Jag avskyr den frågeleken. Kan inte förmå mig att spela med ens på skoj. Vägrar. Jag gillar inte ens Churchills klassiker om att demokratin är den sämsta styresform som finns, om man bortser från alla andra. Inte ens randen av en lillfingernagel ska ges till dem som vill så tvivel om demokratins värde.

***

I december 1927 inledde VK en artikelserie där olika personer i Umeå socken fick svara på frågan vad de skulle göra för att förbättra sina bygder om de fick bli, just det, diktatorer.

Det var alltså en i mina ögon principiellt olycklig frågeställning redan då, kanske ännu mer då än i dag. Och inte blev det bättre av VK:s idiotiska tilltag att, som lustighet, till ett av uppslagen sätta rubriken: ”Mussolini-röster från Stöcksjö, Böle, Tavelsjö och Teg”.

Det måste höra till de mest omdömeslösa rubriker VK någonsin producerat, och det hade inget med de utfrågade att göra, som kan fritas från allt ansvar för VK:s plumphet den gången.

Men med det sagt: artikelserien i sig bjöd och bjuder mycket läsvärt om vad den tidens människor i och omkring Umeå såg som lokalsamhällenas viktigaste utmaningar.

Vad engagerade människor i Umeå socken i december 1927? Vad ville de se uträttat, förändrat, förbättrat, bevarat? Serien ger en inblick, givetvis inskränkt till en utvald skara som inte återspeglar mer än några av dåtidens ekonomiska och sociala perspektiv. Men svaren var konkreta, ärliga – inte av ”Sven Melander intervjuar barn tills de säger fred på jorden-karaktär.

Vi åker 86 år tillbaka i tiden och lämnar ordet till ett gäng idésprutor. Övertygar de oss?

***

Där finns kronolänsman Joh. Broman, Teg, som vill motverka att ”jordbruksungdomen mer och mer överger sina fäders yrke och lämnar landsbygden och modernäringen för att söka sin utkomst i städer och industrier, ehuru många med god vilja och flit skulle ha sin fulla bärgning i hemorten”.

Där finns komminister Y.G.S Levander, Tavelsjö som vill se en bättre väg till Tavelsjö som ”ej liknade en slingrande tarm av allra tunnaste beskaffenhet” och som kan möjliggöra trafik med en modern Scania-Vabis-buss.

Där finns fru Gunhild Örnefeldt, Backen, som vill att det till hjälp för fattiga och sjuka anställs en diakon samt en eller två församlingssystrar.

Där finns handlanden Jonsson, Stöcksjö, som vill se att alla ”för en ringa kostnad kunde skaffa sig både elektrisk kraft och elektriskt lyse”.

Där finns folkskolläraren E.Björk, Böle, som vill främja ”produktionen av vår härligaste fisk, laxen”, bland annat genom ”praktiska laxtrappor”. Han vill uppmuntra ”odling av pälsbärande djur”, utrota tjuvskytte, stödja hemslöjd, höja lärarlöner och främja sång och musik i hemmen. Ty: ”Bättra spela bort otrevligheter på lediga stunder än att spela bort lediga stunder genom att prata otrevligheter.”

Där finns fanjunkare Hagenberg, Teg, som vill att Umeå ska ”inkorporera Teg och där ordna en lugn, vilsam förstad med gator, vatten och avlopp”.

Där finns riksdagsman O.E Sandberg, Böle, som vill reglera förhållandet mellan bilar och hästskjutsar, och att något görs åt dansbanorna som förstör samhällstrevnaden. ”Jag tycker att socknens ungdom skulle hålla sig för god för detta slags nöje och istället utnyttja möjligheterna till ädlare nöjen och förströelser”. Han varnar starkt för städernas negativa inflytande på landsbygdens unga.

Där finns W. Bäckström, Teg, som lovar att om han blev diktator skulle ”en ny bro mellan Teg och Umeå” bli verklighet.

Där finns Viktor Johansson, Backen, som vill ordna bättre elektrifiering, men också ”förbjuda all försäljning av pilsnerdricka till de som äro arbetslösa eller åtnjuta periodiskt fattigunderstöd såväl som till omyndiga ungdomar.” För ”ragglande, svärjande och cigarettrökande pojkar i 16-17-årsåldern”, hade han inget till övers.

Där finns skiftesgodeman J. Ax Sandgren, Grisbacka, som vill att stadsborna ska få betala mer för vägunderhållen på landet, då det är ”stadsbon och affärsmannen, som drar största nyttan av motortrafiken”.

Där finns Magnus Holmberg, Mickelsträsk, som vill se en väsentligt enklare taxeringsförordning.

Där finns A. Stoltz som vill få klart vägen mellan Kroksjö och Gravmark.

Och där finns folkskollärarinnan Ragnhild Andersson, Överboda, som efterlyser billigare läkarvård, kostnadsfri, obligatorisk läkartillsyn i alla skolor, ett bibliotek i varje skola med böcker som ”tilltala barnens fantasi, roa dem, ge dem levnadslust och samtidigt blick för praktiska ting och livet sådant det är”. Hon vill även förflytta alla ”slags kvacksalvare som slå mynt av folks okunnighet och övertro”, till en tvångsanstalt eller ”annat lämpligt ställe”.

***

Tack, vi lämnar grytan kokande där, i vad som fortfarande var en nybyggarepok, och inser att mycket – och väldigt lite – har hänt sedan dess.

Man ska vara ödmjuk inför varje epoks egna horisonter och förutsättningar, och inte översätta allt utifrån nutidens kunskap och normer. Ve och fasa inför tanken på vad de kommer att skriva om vår tid, om oss, år 2099. Det kanske kommer att sitta någon osnuten snorunge till politisk redaktör då och skriva grötmyndigt om året 2013, utan att vi finns kvar och kan försvara oss, ge vår bild. Blotta tanken suger.

Men likafullt har vi större förståelse och sympati för en del av de idéer som vädrades i VK december 1927 än för andra, som nog var nattståndna redan då. Där lyser både framtidstro, socialt engagemang och hårdhänt klassamhälle igenom.

Flera av de tillfrågade kan vi glädja med hälsningen att det blev som de önskade, ungefär i alla fall.

***

Varje bygd är i varje ögonblick de människor som bor och verkar där, just då. De kommer och går, idéerna kommer och går. Ingenting blir någonsin färdigt. Ingen får någonsin sista ordet. Det är ett slags frihet.

Louise Munthe, dotter till dåvarande landshövdingen i Västerbotten Gustaf Munthe, skrev under första halvan av år 1860, då hon var 15-16 år gammal, en dagbok om sitt liv Umeå. Den gav ut av Magnus von Platen vid Umeå universitet 1983 under titeln: "En landshövdingdotter i Umeå. Louise Munthes dagbok från 1860" (Etnologiska institutionen, Umeå universitet).

Om Louise Munthes dagboksanteckningar handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

-----------------------------------------------------

När Louise med hemlängtan såg röken från vårens första ångbåt

När Louise Munthe – femton år, på det sextonde, och sjuk i tbc – inledde sin nya dagbok i Umeå 1 januari 1860, var hon inte optimistisk:

”Jag fruktar att denna dagbok kommer att icke bli särdeles intressant, ty i Umeå passerar högst sällan något utomordentligt. Jag har sedan min återkomst från Stockholm gjort flera fåfänga försök att uppteckna vad som passerat, och alltid slutat upp av brist på ämnen”.

Louise, dotter till landshövdingen, längtade tillbaka till Stockholm, vissa dagar förmodligen så att det värkte lika mycket i bröstet av hemlängtan som av sjukdom.

Redan i första inlägget frågar hon sig om hon någon gång ska få återvända till huvudstaden. "Man önskar ibland att man kunde veta sina kommande öden, men det vore kanske icke så bra det heller.”

12 januari, dagen innan en planerad bal, utbrister hon:

”Få se om jag i morgon kan få något roligt att skriva om. Men jag fruktar att det blir väl bara, att jag får vara förargad över något, ty det är det vanliga. Ack om det vore i Stockholm som vi hade denna balen, vad det då skulle ha varit roligt. Ja, jag vågar icke tänka på hur förtjusande det skulle vara.”

Den 16:e januari suckar hon igen: ”Det enda som passerar om dagarna är att man stiger upp om mornarna och går och lägger sig om aftnarna”.

***

Hennes pappa hade blivit utsedd till landshövding 1856 – Louise fick komma efter senare – och förblev det till 1864 innan han fick samma position i Växjö och flyttlasset gick igen.

Det Umeå Louise såg omkring sig var ett annat Umeå än dagens. 1860 var Umeå en obetydlig norrländsk småstad med färre än 2000 invånare. Brandkatastrofen som skulle förändra allt var nästan 30 år bort. Stilla flöt umeälven – den inre och den yttre  under de decennierna.

Men kanske återfinns en del av stämningarna, drömmarna och de inre slitningarna hos dåtidens frivilliga och ofrivilliga umebor även hos många av dagens 117 000 invånare. Man är inte härifrån och längtar någon annanstans, eller man har vuxit upp här och längtar bort – och ändå trivs man förträffligt många dagar. Längtan och trivsel huller om buller. Och Stockholm, alltid ett samtalsämne.

Louise kämpade med Umeå, och med den nya miljön. Den manliga delen av Umeås finare kretsar verkar inte heller ha ansträngt sig över hövan att göra intryck:

”Jag har i dag med den allra största förtret tänkt på herrarna här i Umeå, hur de springa sin väg så snart danserna ta slut, precis som de vore jagade med piska, och då dricka och röka de, och komma sedan åter in och dansa, och lukta cigarr så, att man riktigt kan få kväljningar. Ja de är verkligen av det sämre slaget det hoppas jag ingen vill bestrida”.

Men för sin lärare, magister Waldenström, har hon varmare känslor, han lyser upp vardagen och ger henne nog en känsla av att ha rätt till andra kunskaper än dem som förväntas av henne. ”Ack det är det allra roligaste jag har när han är här.”

Louise låter ana en begynnande kamp för rätten till bildning och självständiga åsikter för unga kvinnor i ett stockkonservativt Sverige. Läsningen blir ett fönster ut mot världen, en väg till egna uppfattningar, ett friare rum i den dagliga rutinen. ”Att äta, läsa och sova, det är den största njutning man har i livet; åtminstone vet jag ingen större”.

Böckerna är viktiga. I en tidig dagboksanteckning nämner hon att hon läst i ”Hemmet och hjertat” av Grace Aguilar, och försvarar  läsningen mot vad man förstår är omgivningens skepsis.

”Det går mycket bra att sy om jag blott får stärka mig med litet lektyr emellanåt; man vill annars påstå att det icke skall vara nyttigt, att för mycket överlämna sig däråt. Jag tror att det kan vara så, därför att man åsidosätter andra göromål och sysselsättningar, men att det på annat sätt kan vara skadligt har jag svårt att fatta.”

***

Men det är en tonårings dagbok i hög grad, det stormar i hjärtat. Louise mår dåligt ibland, går hårt åt sig: ”Jag har just idag tänkt efter vad jag är rik på – fel och svagheter. Jag är kall, stel, stolt, högfärdig, inskränkt, fåfäng, pretentiös, otillgänglig, lat, näsvis och häftig”. Hon känner ej kraft ”att övervinna alla dessa svagheter”.

Och att vara ny i stan hjälpte inte situationen. Hon blir ”riktigt ledsen” när hon får höra, kanske i skolan, att en del anser hon ser ”stolt ut”, alltså att hon beter sig förnämt och högfärdigt, för att hon inte besvarat en hälsning från några herrar som hon försäkrar att hon inte såg. ”Stackars jag, jag som alltid ansett högmod som en av människans största svagheter.” Hon gör sig själv förebråelser för att vara ”sämre än andra människor”.

***

En dramatisk händelse inträffar 19 april. På en fest kommer en kvinna så nära ljusen med sin klänning att den fattar eld, och elden sprider sig över till Louise klänning, och till ytterligare en klänning:

”Ögonblickligen och nästan medvetslöst sprang jag tvärt över ljusen igenom en brinnande skärm ut i salen med mina kläder uti eldflammor, men den stora mängd av herrar som där stod rusade emot mig så att lågorna släcktes.”

Räddningen kom i tid, hon skadas inte, och kan knappt tro den "oskattbara lyckan" att allt gick bra. Även för de två andra kvinnor som fick brinnande klänningar gick det väl.

***

Redan under det halvår man kan följa hennes tankar, märks ändå att hon börjar försona sig med Norrland. Hon beskriver vackra månskenspromenader. Då är det lättare att stå ut med kylan.

I slutet av april undrar hon hur våren har framskridit i Stockholm medan människorna i Umeå får trava i snön. ”Men”, tillägger hon plötsligt, ”nog trivs jag det oaktat ganska väl här i Norrland. Men man har väl icke rättighet och kan väl icke annat när man har så glada och sorgfria dagar som jag. Jag undrar mycket hur länge de ska få vara! Jag fruktar att de snart ska skymmas av moln ty aldrig får väl någon människa på jorden länge leva fullkomligt utan alla sorger. Likväl är jag tacksam för vad som är och njuter därav i rikaste mått.”

Dagboken – vars stavning jag här har moderniserat, och som gavs ut med intressanta kommentarer av Magnus von Platen vid Umeå universitet 1983 – slutar vid midsommar 1860. De sista anteckningarna vittnar om hur Louise genom konfirmationsundervisningen gradvis drabbas av något som von Platen betecknar som en ”omvälvande inre upplevelse”, nästan en ”religiös kris”.

Von Platen skriver att ”den fördjupande religiösa känslan har som följd att dagboksskrivandet upphör. Det verkar som om hon nu har velat sysselsätta tankarna med högre ting än de små glädje- och sorgeämnen, som dittills gett stoff åt hennes journal.”

Dagbokens sista rad lyder: ”Jag känner ännu så tydligt Jesus i mitt hjärta.”

***

Louise repade sig från sin sjukdom och levde ända till 1922, då hon dog 78 år gammal, som änka i Växjö. Hennes man, överjägmästaren Carl Gustaf Göthe, hade avlidit redan 1907.

Säkert hade hon kluvna känslor för småstaden långt uppe i norr, som man brukar ha inför sina tonårsminnen. som man brukar ha inför sina tonårsminnen. Men kanske bevarade hon också ett par ljusa minnen av Umeå, där isarna bröt upp om våren. Den är i alla fall vacker, hennes anteckning från 18 maj, om hur de plötsligt ser rök från en ångbåt:

”Vi blev alldeles ursinniga av förtjusning. Vi visste icke att någon Ångbåt skulle komma så snart. Vi sprang ut på balkongen och upp på vinden för att riktigt kunna se, och efter en lång, och eftersom det tycktes mig oändlig tids otålig väntan visade sig ”Daniel”. Jag vet knappast något skådespel som kan jämföras med det, att här efter den långa vinterns slut se den första Ångbåten komma såsom ett vårens budskap. Jag är alldeles vild i afton av idel glädje.”

Sommaren 1911 var politiskt het i Sverige, och därmed i den alltid politiskt intresserade staden Umeå. Den största lokala händelsen de valrörelsemånaderna var när Karl Staaff kom på besök till Umeå för att hålla tal, och en jättepublik slöt upp för att lyssna.

Om det, och om Karl Staaff och Hjalmar Branting som talare, handlar den här krönikan, ingående i serien 50 skäl att fascineras av Västerbotten, som också kan ses som ett indirekt tips till dagens ledande politiker att våga avstå från de mest ansträngda lustigheterna i talarstolen och istället våga ta åhörare på allvar.

Tidigare krönikor i den här Västerbottensserien återfinns här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

------------------------------------------------------------------

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

125 arbetare kom med båt från Holmsund. Från Sandvik anlände ”ett stort antal arbetare.” Med skjuts eller på cykel kom ”flera hundra personer” från byarna.
Det kom folk från Skellefteå, Nordmaling, Vännäs och kustsocknarna norrut. VK uppskattade antalet åhörare på planen framför elementarläroverket i Umeå den kvällen, 15:e augusti 1911, till sammanlagt 2000 personer. Det var sett till dåtidens befolkning - Umeå hade drygt 5000 invånare - en jättepublik. En motsvarighet i dag vore kanske 30 000 på Rådhustorget.

Vad fick så många Västerbottningar att samlas i Umeå för möte på sommaren 1911?
Anledningen var, skrev VK två dagar senare, ”det sällsynta tillfälle som nu gavs, att få höra förra statsministern Karl Staaffs politiska föredrag”.

Det var bara ett par månader kvar till vad som då beskrevs som det viktigaste svenska riksdagsvalet någonsin, höstvalet till andra kammaren, dominerat av de stora striderna kring rösträtten, försvarspolitiken och de sociala reformkraven.

Ett valtal på plats i Umeå av de frisinnade liberalernas ledare Karl Staaff var i det läget en händelse utöver det vanliga.

Staaff hade varit statsminister 1905-1906 och var 1911 oppositionens självskrivne statsministerkandidat. Liberaler och socialdemokrater förberedde sig gemensamt på att få bort den sittande konservativa regeringen under Arvid Lindman. Men även mellan liberaler och socialdemokrater pågick en hård dragkamp, och i Umeå sökte de stöd hos samma väljargrupper - då fortfarande enbart män.

Staaff hälsades i Umeå ”med en kraftig applåd”. Och trots att ”vinden ibland var något besvärande” så bar hans röst ut ”över hela folkmassan”. Det som följde var en lång, svidande kritik av den konservativa regeringen på punkt efter punkt i valfrågorna, med demokratikravet som röd tråd genom föredraget. På några ställen tog Staaff i lite extra:

”Man kommer nämligen här in på något av själva den djupaste skillnaden mellan en frisinnad och en konservativ åskådning. Att det är å ena sidan folkets naturliga rätt att vara herre i sitt eget hus och å den andra något värdefullt för folket som för den enskilda att känna sig fullt myndigt, det ligger i bottnen av varje fritt och till frihet strävande sinnes åskådning. (…) Måhända skall en framtida demokrat en gång, då han läser om allt detta säga: Arvid Lindman och hans parti förtjänade att gå under, ty i den tid då det mer än någonsin var nödvändigt att regera med folket gjorde de allt för att fortfarande regera mot folket.”

Så blev det som bekant inte.

Mötet avslutades med ett anförande av Anna Wicksell, som framförde kraven på rösträtt för kvinnor, och också möttes av stort bifall.

En månad tidigare, 9:e juli, hade socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting besökt Umeå på sin resa genom Norr- och Västerbotten. Han höll sitt tal inför en ”talrik publik” (VK) på runt 300 åhörare. Branting, medveten om att socialdemokraterna hade vissa problem att få genomslag i länet på grund av de frisinnades styrka, ägnade förutom attacker på Lindmans regering en del av sitt tal åt att varna för liberalerna som opålitliga och splittrade. Det säkraste, manade han, var för reformvänner och arbetare att rösta på socialdemokraterna. Även här rapporterar VK om kraftiga applåder från de närvarande.

***

Staaff och Branting som valtalare i Umeå med bara några veckors mellanrum. 2000 personer på ett valmöte. Oj vad det måste ha snackats politik i den lilla staden de sommarveckorna för dryga hundra år sedan. Funnes det en tidsmaskin och jag fick välja en valrörelse i Umeås historia att resa till, skulle jag välja 1911.

Men hur var Staaff och Branting som talare? Vad bjöds umeborna på? Vad utmärkte de kanske två viktigaste svenska 1900-talspolitikerna, när de klev upp i en talarstol?

***

Staaffs röst finns mig veterligen inte bevarad, han återfinns bara i stumfilmer, medan Brantings röst åtminstone återfinns i en efterhandsinläsning av riksdagstalet om författningsfrågan 1918, ett tal Branting själv var stolt över. Hans röst låter påfallande ospektakulär, men sympatisk och angelägen.

Ett levande vittnesmål av Staaff har lämnats av Vilhelm Moberg, som i sin ungdom hörde honom tala. Det var i Kronoberg, på sommaren 1915. Staaff var redan märkt av sjukdom och hade bara två månader kvar att leva.

”För min del fick jag ett starkt och bestående intryck av Staaff som talare”, skriver Moberg. ”Jag hade hört många politiska talare tidigare, men jag fann Staaff vara dem alla överlägsen. De agitatorer jag lyssnat till tycktes oftast upprepa väl inlärda läxor … Men Staaff verkade djupt engagerad i sitt anförande. Han hade någonting eget att säga, och det hördes att han var angelägen om att få det sagt och uppfattat. … Hans framställningssätt var lugnt och balanserat; han behöll sitt lugna tempo genom hela föredraget och eldade icke upp sig i vissa moment, som somliga talare brukar. I talet förekom inga av de kvickheter, vitsar eller enklare roligheter, varmed föredragshållare eljest gärna ”kryddar” sina anföranden”.

Moberg minns i sin återblick Staaff som en kraftigt vuxen, bredaxlad man med anlag för fetma, vitt hår och grånade mustascher. ”Hans uppträdande”, återger Moberg och fångar något många vittnat om gällande Staaffs både buffliga och blyga tvärhet, ”gav mig i det hela ett intryck av ett kärvt allvar, av en sluten personlighet som icke inbjöd till närmanden, av en ensam människa.”

Herbert Tingsten kriver i sina memoarer att Branting inte heller uppvisade någon större humor eller några spetsiga vändningar i sina anföranden eller skrifter, men ändå var den mest imponerande talare han hört i riksdagen. Inte genom

”skarpsinne, utsökt ordval, bildrikedom eller elegant och flytande framförande utan därför att utseende, röst, sätt att formulera och betona gav en så stark känsla av personligt engagemang. Mannen syntes fylld av vad han ville säga. Men det fanns inte något av det mystiska eller fanatiska som man förbinder med väckelse eller uppbyggelse; det starka temperamentet syntes styrt av reflexionen och försmält med balans och måttlighet. Han kunde söka efter orden, vilket inger åhöraren förtroende, men fann dem alltid snabbt nog för att inte väcka oro. (…) Orden var inte märkvärdigare än andras, men satsbyggnaden, komplicerad och liksom mödosamt formad, gav dem tyngd och storhet .”

Som manuskript ter sig bådas tal, några lysande passager undantagna, i dag rejält träiga och omständliga. Det gäller även Staaffs och Brantings tal i Umeå som de återgavs i VK.

Vilket tålamod publiken måste ha haft med dessa långsamma, malande utläggningar. Ändå hölls de alltså som sin tids mest övertygande retoriker. Staaff och Branting briljerade inte, och sökte inte vara lättsmälta. Deras genomslag förklaras istället med begreppet ”trovärdighet”.

De tog sina åhörare på största allvar och togs just därför själva på allvar som få andra. Båda var, redan som studenter, kända för att kunna avgöra en hel debatt med en enda sammanfattande slutreplik efter vilken inget mer fanns kvar att säga eller invända.

Zäta Höglund skrev i sin panegyriska biografi om hur Branting påminde om Perikles talarkonst, ”vilken sades påminna om goda snabblöpare: han gav alla talare tio stegs försprång men han sprang ändå förbi dem alla”.

Samma intryck återges i otaliga återblickar.

***

Gerhard Magnusson, mångårig medarbetare till Branting, skrev i en minnesskrift hur Branting mycket sällan använde ironins vapen för att besegra en motståndare, ”oftast ställde han i stället upp dennes uppfattning och argument till sakligt skärskådande tills församlingen blev övertygad och den såmedelst behandlade kände sig stolt över att ha varit föremål för så mycken allvar uppmärksamhet”.

Liberale allt i allot under decennier, David Bergström, som kände Staaff väl, sade en gång att det märkliga med Staaff som talare var att hans ord alltid tycktes bära fram en genomarbetad och genomlevd ledande princip och att han lyckades övertyga de som lyssnade om att han var beredd att ”sätta in sin person för vad han ville och ansåg gagneligt, och därför lyssnade de till honom och följde honom”

Privat kunde det te sig annorlunda. Brantings styvdotter Vera von Kraemer har i ”Brantings på Norrtullsgatan” beskrivit umgänget i hemmet mellan föräldrarna Branting och nära vännen Staaff på 1890-talet:

”Karl Staaff var satirisk, det var mycket tjusande. Satirisk var Hjalmar aldrig, hans ton var inte den. (…) Staaff var på ett annat sätt. Alltid spydig, alltid ironisk, men innerst vänlig. Satiren var en form, som roade oss oerhört, han var kvick. Alltid klar, alltid slagfärdig, alltid torrt munter.”

Men längre fram, sedan Staaff blivit statsminister, var han inte längre densamme skriver von Kramer, utan en alltmer sluten och avvisande människa.

Det stämmer överens med andra beskrivningar av hur Staaff och Branting utvecklades i olika riktningar med åren: Staaff stelnade, slöt sig, släppte fram moralisten inom sig, blev anspänd som i ständig vaksamhet, Branting bevarade mer av sin inre bohem, och var bättre på att hålla bitterhet på avstånd.

***

Efter valsegern på hösten 1911 tillträde Staaff som statsminister i sin andra liberala regering, med stöd av socialdemokraterna – ännu ej redo för egen regeringsmedverkan - i riksdagen. Men i februari 1914 tvingades han gå efter konflikt med kungamakten och den patetiske Gustaf V i försvarsfrågan. Brutala hatkampanjer följde från konservativt håll, och bidrog sannolikt till Staaffs död redan året efter.

Till skillnad från Branting, som vid sin bortgång 1925 hunnit bli en folkkär landsfadersfigur, uppskattad även i slottet, fick Staaff aldrig uppleva demokratins genombrott. Han dog när motsättningarna var som hårdast, utgången ännu oviss och första världskriget rasade.

Om Brantings politiska karriär har något fullbordat över sig, det sista året nästan något övermoget, så präglades Staaffs sista år av förbittrade stämningar och avbrutna förhoppningar.

***

I Socialdemokraten skrev Branting efter Staaffs död en minneruna om sin nära ungdomsvän:

”För Karl Staaffs personliga vänner från de första kampglada stridsåren skall minnet av hans ljusa ungdomstro på friheten, hans så ofta klart genomträngande blick, hans rika och i många riktningar lysande begåvning, och i en senare tid hans outtröttliga pliktuppfyllelse i arbetet att bringa sitt folk det stycke framåt han ansåg vara för ögonblicket möjligt att nå, aldrig blekna.”

Och på den krans som han och hustrun Anna lämnade vid begravningen stod:

”Till Karl Staaff. För ungdomsvänskap och ungdomsminnen långt före höjdernas ensamhet.”

Umeås olika stadsdelar, kommundelar och bostadsområden, hur de uppfattas och beskrivs, myterna och mångfalden, är utgångspunkten för den här krönikan, del 23 i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Som vanligt har Niklas Eriksson tolkat och tecknat ämnet på sitt oefterhärmeliga sätt i morgondagens papperstidning.

---------------------------------------------------

Teg, Ålidhem, Ersboda, Grubbe och Umeås alla olika universum

”De som spådde att Buda och Pest skulle bli Budapest fingo så småningom rätt. Fast det dröjde länge.”
(Signaturen Yxberg i VK 7/5, 1949, i samband med invigningen av Tegsbron. Citatet hämtat från Västerbottens Museums kulturhistoriska beskrivning: ”Böle och Teg. Inventering och bevarandeförslag 1983”)

Jag tänker på mångårige VK-medarbetaren Tomas Strandlunds beskrivning häromåret av Teg som Umeås New Jersey, där på rätt sida Hudsonfloden.
Teg, ständigt detta mytomspunna Teg, med armarna i kors, kritiskt, avmätt granskande stan på andra sidan. Teg, alltid lite coolare, lite slugare, åtminstone i egna ögon.

Eller som Benny Karlsson skrev i Bil & Bostad för några år sedan: ”Teg är inte en del av Umeå. En sann tegare ser Umeå som förort till Teg. Sanna tegare brukar ofta träffas på Nybro Café och känna sig som kungar över kubbarna.”

Det händer något med en stadsdel, som Teg, när den blir del av något större, motvilligt integreras i en växande helhet. Identiteten och självbilden förändras. Den kan suddas ut lite, eller hålla spjärn. Men decennier senare, pågår processen fortsatt.
Andra områden, som Tomtebo, har tillkommit som stadsdelar från början. Där är umetillhörigheten självklar från början, men lokalidentiteten fortfarande under utveckling, någonstans mellan spädbarnsålder och tonårstrots.

Är summan av delarna i Umeå större än helheten? Eller har helheten Umeå ett rykte som delarna aldrig kan leva upp till? Spelar det någon roll?

Ett av de spänstigaste inslagen på Umeå kommuns hemsida är försöken att med några raders beskrivning och utvalda citat om det lokala livet karaktärisera olika bostadsområden och kommundelar. Det var kulturgeografistudenter som sommaren 2010 fick i uppdrag att vistas i olika områden för att fånga essenser. Surfa in och ta en titt på deras kärnfulla sammanfattningar, det rekommenderas. Anslaget är tänkvärt på ett avslappnat sätt, men kan också vara utgångspunkt för djupare diskussioner om lokala identiteter i Umeå.

Teg betecknas som ”livet bakom kulisserna”. Spelar centrala stan ”huvudrollen i filmen om Umeå så är Teg scenografin som förgyller varje akt i staden. Få umebor norr om älven vet vad som händer här, trots att Teg har över tolvtusen invånare.”

Haga och Sandbacka beskrivs som ”trendsättaren”; en stilmedveten ”inspirationskälla för resten av stan”.

Ersboda kallas ”en miniatyr av världen”, färgstarkt, naturskönt där ”invånare från jordens alla hörn” trivs, och där det alltid är bra drag på fredagarnas danskvällar.

Grubbe och Grisbacka – ”we got soul” – är ”anrika kvarter där det märks att människor har bott länge" och där "gamla stall blandas med moderna radhus under storväxta trädkronor".

Rödäng och Västerslätt kallas ”Umeås utbrytare”, med egen republik. Röbäck är världsmästarbyn, "med det mineralrika vattnet som druckits av både Elofsson och Linné".

Ålidhem är, förstås, ”den studerande stadsdelen”.

Berghem/Fridhem blir ”Umeås närmsta stadsdel”.

Mariehem har ”ytor för yra”.

Umedalen sammanfattas med: ”från galenskap till kärlek”, och ”den ena foten på landet och den andra i staden.”

Tomtebo är platsen där det ”föddes flest umebebisar 2009”.

Väst på stan finns ”makten och härligheten”: När argumenten tryter ”får du söka ny energi på en picknick i någon av områdets många parker.” Som ett litet Washington mitt i Umeå.
.
Sävar är ”unikt i sitt slag”, där ”har lugnet härskat sedan ryssen jagades ut ur landet för tvåhundra år sedan”.

Holmsund är ”stuvarstaden”, där det ”lassas och lossas last från när och fjärran samtidigt som segelbåten stuvas och familjen gör sig redo för en dag på havet.”

Obbola är” byn med massa att göra”, ”en mil från Umeå och ett stenkast från havet”, en ”bullerby” för barnfamiljer. ”Här kan man öppna köksdörren och doppa fötterna i havet.”

Hörnefors har gjort resan ”från bruk till framtid”.

Fler beskrivningar av fler områden finns att läsa på kommunens hemsida. Huruvida karaktäriseringarna ovan faktiskt säger något om verkligheten i bostadsområdena i fråga är vidöppet för diskussion. Men många av dem känns igen, och framstår som relevanta. Det blandas friskt mellan livsstilsbegrepp, naturbeskrivningar, urbana referenser och historiska återkopplingar mellan gamla och nya näringar, gamla och nya byggnadsstilar.

Det handlar enbart om positiva beskrivningar. Och huvudsyftet är att informera dem utan djupare förkunskaper som funderar på att flytta till Umeå. Men även mångåriga umebor kan nicka igenkännande: ”japp, precis så är det” – rasa av irritation: ”myt, båg!” – eller bara lära en del nytt.

Stämmer det verkligen, att det är så där och si där? Skiftar det så, från stadsdel till stadsdel? Svaren på de frågorna lär ha lika många nyanser som det finns umebor, om det nu finns några umebor.

En del områden väcker alltid mer debatt än andra, föder fler anekdoter och karaktäriseringar av miljöer och invånare, välvilligt och illvilligt. Ålidhem, Teg, Grubbe och Ersboda väcker starkare åsikter, positivta och negativa, i Umeå, än exempelvis Mariehem eller Ersmark. Det är på gott och ont för alla inblandade.

Lägger man den övergripande urbaniseringen i ett mikroskåp och närstuderar den, kommer man att upptäcka hur viktiga de lokala identiteterna är även inom storstasregionerna. Som positiva referenspunkter, som fördomar, som sammanfattningar av praktiska livsförutsättningar. Människor söker gärna byarna i metropolen.
Det gäller inte minst Stockholm, Göteborg och Malmö, med kringområden. Samlingsbegreppet ”stockholmare” exempelvis är inget självklart begrepp för dem som bor i Stockholmsregionen, det kan tvärtom, likt begreppet ”norrlänningar” uppfattas som belastande och alldeles för oprecist och vagt. En stadsdel behöver inte vara den angränsande stadsdelen lik.

Umeå, med sina ambitioner att vara Norrlands storstad, vill kunna peka på en storstads mångfald av stadsdelar. En del uppfattar det som krampaktiga storebrorskomplex, en del som befriande kaxighet. Men det är en debatt i tiden.

En stadsdels populärkulturella status kan få politisk och ekonomisk betydelse på ett allvarligt och långsiktigt sätt, när besparingar och nedskärningar görs, eller när satsningar genomförs. Mytologin färgar av sig på konkreta prioriteringar.

Mest kluvna i sina identiteter mellan en formell Umeåtillhörighet å ena sidan och det egna lokalsamhället å andra sidan är de områden som tidigare var politiskt självständiga eller som nu drabbas av hårda bakslag.

Beskedet om nedläggningen av sågverket i Holmsund väcker en ny rädsla för att skärgårdsmiljöerna långsamt ska förvandlas till rena pendlarsamhällen, att jobben ska koncentreras helt till centrala Umeå. Motsvarande rädsla finns även på andra håll. Hur påverkar sådana hot om obalans den lokala identiteten?
I Holmsund/Obbola, Sävar, Hörnefors, Teg och Tavelsjö, är missnöjet tidvis stort med vad som uppfattas som kommunledningens ointresse för det som finns utanför centrala Umeå.

Därför är det en delikat och intressant balansgång när kommunen bjuder på subjektiva beskrivningar av olika områden som går utöver det mätbara. Misstänksamma och förhoppningsfulla kan spana med förstoringsglas efter insmugna värderingar. Men läsningen får en laddning mellan raderna: hur hänger Umeå ihop?

Spekulationerna i Umeå om vem som ska bli Lennart Holmlunds efterträdare efter valet 2014 är ämnet för några reflektioner i den här lördagskrönikan.

-------------------------------------------------

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Vem vill?

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Anders Ågren?

Har det någon betydelse vem som är kommunstyrelsens ordförande i Umeå?

När det lyser en sista lampa i stadshuset, i ett avgörande läge. När det slutgiltiga, eller inledande, ordet ska bli sagt i en oväntad situation.

När det konfereras i ett hörn, viskas i en korridor, och beslut fattas som senare bara ska bekräftas formellt.

Vid känsliga frågor när allt skickas uppåt, till högsta ort, för att ingen annan vill bli sittande med ansvaret om det går år fanders, likgiltigt hur mycket förtroende som delegerats nedåt tidigare.

När debattens vågor gör höga, och det gäller att undvika att kantra.

Får den enskilda makthavarens erfarenheter, åsikter, instinkter, temperament, omdöme, stödgrupper och drivkrafter några konsekvenser för vilken politik som förs och hur kommunens arbete fungerar? Spelar det någon roll vilka sociala och ekonomiska erfarenheter, vilka ideologiska, filosofiska och kulturella influenser, vilka triumfer och nederlag, det är som format och formar hans eller hennes världsbild?

Ja.

Eller är det likgiltigt vem som innehar posten? Skulle uppdraget kunna langas vidare som en stafettpinne varje månad, utan att det märktes några skillnader alls?

Är den politiska makten lyft över hjärta, mage och intellekt? Svävar den som en skön och ren förvaltningsande över allt mänskligt, knöligt, lynnigt, individuellt i maktutövandet? Bultar den sitt eget liv som en orubbligt genomträngande slagborr i marken, mäktigare än de enskilda beslutsfattare som formellt håller i den?

Eller är det ändå bara Bertil ”alla viktiga trådar bär till honom” Hammarstedt som har vetorätt om det mesta i slutändan?

Nej.

(Fast det där med Hammarstedt kan förstås inte helt uteslutas. Skämt åsido: kanske borde mer uppmärksamhet riktas även mot frågan vem som ska bli hans efterträdare i kommunen en dag, vem som matchas och anses mogen för den rollen, vilket säger något om kommunpolitikens många snår.)

Givetvis har en den enskilda politikerns personliga färdigheter och egenheter stor betydelse för hur ett uppdrag utförs. Människor skiljer sig åt, i sätt att reagera, se på problem, lära av situationer, interagera med andra, driva igenom beslut, förhandla, stå för en övertygelse, eller inte göra det.
Det behöver inte handla om bättre eller sämre, framgångsrik eller misslyckad.
Men det handlar alltid om skillnader.

Att Umeå haft Lennart Holmlund som kommunstyrelseordförande sedan 1995, har satt olika slags spår, positiva och negativa. Hade det istället varit Marie-Louise Rönnmark som tagit över efter Margot Wikström för 17 år sedan, hade Umeå inte blivit en alltigenom annan stad än den är i dag, men den hade inte heller varit sig alltigenom lik.

En Umeå kommun styrd under längre tid av Åsa Ögren skulle utvecklas på ett speciellt sätt. Samma kommun styrd under Hans Lindberg skulle utvecklas på ett annat sätt. Andreas Lundgren skulle inte som kommunalråd likna Marie-Louise Rönnmark.

Det är avvägningar som, faktiskt, angår fler än bara ett enskilt partis interna krets av aktiva medlemmar.

Skulle Anders Ågren (M) sitta som kommunstyrelseordförande under några mandatperioder, skulle Umeå ta ytterligare en annan väg, när både de personliga och de partipolitiska tyngdpunkterna skiftar.

Det är intressant hur Ågren sedan en tid tillbaka försöker förmedla bilden till väljarna att det rentav blir färre förändringar om han tar över kommunledningen än om en socialdemokrat, som inte är Holmlund, gör det. Ågren försöker profilera sig som Holmlunds naturliga arvtagare, fast med en mer disciplinerad blogg. Han vill inte vara förändringens kandidat, utan kontinuitetens.

Vad svarar Åsa Ögren eller Hans Lindberg, eller någon annan tänkbar socialdemokratisk efterträdare till Holmlund, på det – personligt, öppet och utan intetsägande partifloskler? Vill de ta över, och i så fall med vilka personliga drivkrafter och utgångspunkter, utöver vad deras parti ger i uppdrag? Det vet vi inte. Holmlund själv är en av få som brukar svara öppenhjärtigt.
Därbakom härskar det stora tasslandet.

Vilka är det som bestämmer i slutändan över efterträdarfrågan: Olika fackföreningsfalanger? Enskilda starka partifunktionärer? Pågår en maktkamp? Vems stöd måste en kandidat ha för att lyckas? Har universitetssossarna något inflytande kvar eller är de marginaliserade?

Vad befriande det vore om fler faktiskt började tala fritt ur hjärtat, om sina egna ambitioner, och bröt hela denna slutenhetens och gissningslekarnas dramaturgi. Visa umeborna det förtroendet. Gör en krisande partipolitik den tjänsten. Tvinga – om det kan sockra saken – oss i medierna att skriva om faktiska besked istället för tolkningar av dimman.

Att i vissa lägen eftersträva höga politiska poster är sannerligen inget att skämmas för, tvärtom, det visar på är en hedervärd bereskap att bära ansvar. Och att inte vilja ta på sig sådana uppdrag är inte heller något att skämmas för, få orkar med pressen och arbetsbördan som följer med dem.

Men att gärna vilja, eller absolut inte vilja, men hemlighålla det av något slags förvrängd och onödig hänsyn till det egna partiets maniska önskan att hålla allt internt tills uppgörelser bakom kulisserna redan avgjort saken, är det svårare att ha förståelse för.

I värsta fall kombinerar partier förlegade arbetsformer med en total brist på självförtroende när det gäller att stå för något själv, utan att först ha frågat trendgurus, väljare, vinden eller opinionsmätningar. Vågar inte partier ens som helhet stå för något, även till ett eventuellt pris av valförlust, blir ju förväntningarna på enskilda medlemmar att träda fram med egna ambitioner och tydliga åsikter i tidigt skede, ännu mindre. En ond cirkel av slutenhet och ideologilöshet uppstår. Politiken avintellektualiseras samtidigt som folkrörelsearvet missförstås och förskingras.

I folkrörelsernas barndom protokollerade man gärna. Allra helst diskussioner där olika åsikter brutits mot varandra. Folkrörelsepionjärernas farhåga var inte att för många skulle ställa sig upp och säga vad de vill, utan att ingen skulle våga.

De partier som vågat sig på öppna processer de senaste åren – centerpartiet, vänsterpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet – har värkt ut sina konflikter bättre än dem som värnat slutenheten. Men fortfarande har de flesta partier på olika nivåer en panisk skräck för att någon i förtid ska avslöja personliga ambitioner utan att en ledning eller valberedning gett sitt godkännande.

Det problemet är förstås långt större än socialdemokraterna i Umeå, och ansvaret för att vända den utvecklingen faller inte på representanterna här.

Men hur friskt vore det inte om exempelvis Åsa Ögren eller Hans Lindgren plötsligt gick ut och berättade hur de ser på att nämnas som tänkbara efterträdare till Lennart Holmlund; bjöd på egna reflektioner, bortom partiramsorna, kring det moderna politiska uppdraget, utmaningar och farhågor. Vilken respekt skulle inte det väcka. Och inget parti skulle bryta ihop av lite mer intellektuell och organisatorisk öppenhet.

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Vem vill, vem vill inte, och varför? 

******

Så här skrev för övrigt VK:s ledarsida när det stod klart att Margot Wikström skulle avgå 1995, det fortfarande var oklart vem som skulle ta över efter henne och Marie-Louise Rönnmark var valberedningens kandidat:

”Beslutsamhet, kunnighet och målmedvetenhet ger en stadga i kommunpolitiken som uppskattas även av dem som är emot enskilda beslut. Men det räcker inte bara med ledning. Det måste finnas lyhördhet också. Inte minst i en kommun som Umeå där majoriteter skiftar och där socialdemokraterna knappast kan få egen majoritet. Denna lyhördhet har det på senare år varit sämre med än ledningsförmågan. Men det stora problemet för socialdemokraterna i Umeå i dag är att de inte vet vad de vill. Det har märkts tydligt under det år då partiet återigen har lett kommunen. Ett år har gått utan att den utlovade handlingskraften har synts till.

Det är som om alla har avvaktat Margot Wikströms egna framtidsplaner, inklusive hon själv. Nu måste det ske något. Umeå har väldiga förutsättningar. Staden är den stora tillväxtmotorn i länet och Norrland. Här finns en välutbildad befolkning, inte bara akademisk, det ungdomliga inslaget är stort, nya småföretag blommar upp, det kryllar av idéer och kraft. Detta måste en kommunledning ta ledningen för.

Den ska inte blanda sig i men inspirera, dra upp riktlinjer, samverka och samordna. Och sedan satsa på områden som ingår i det kommunala ansvaret. Ledningsförmåga, lyhördhet och framtidsvilja, det är vad Umeå behöver. Kan socialdemokraterna leverera detta?”
 

En tågresa mellan Örnsköldsvik och Umeå, och ett semiarium i Övik i går om Botniabanan och en fördjupad regional samverkan i en gemensam arbetsmarknadsregion, är ämnet för den här lördagskrönikan.

Och så några rader om en match mellan stationerna Umeå Östra och Örnsköldsvik C, om mest stämningsfulla sceneri.

------------------------------------------

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Redan tåget ner till Örnsköldsvik från Umeå i går var välbesatt. Men på vägen hem blev det ståplats hela sträckan. 14.08-tåget från Övik var proppfullt. Vi var många som fick stå. Den intressanta frågeställningen: är det positiv eller negativ reklam för Botniabanan att man kan få stå en timme, eftersom så många tar tåget?

Det är positivt. Människor dras till det andra människor dras till. Det som verkar uppskattat, välnyttjat och livligt lockar andra nyfikna att testa. Om många åker, fast det blir en del krångel, måste det vara en bra grej. Man berättar om det: det var fullsatt! Rullar tågen förbi tomma – eller påstås det på hörsägen att tågen brukar rulla tomma – drar man sig för att prova själv. Likgiltigt hur punktligt de går eller vilket benutrymme som bjuds. Om ingen annan testar, är det nog något lurt, tänker man gärna.

Så fungerar det, i alla branscher.

Därför upplevs svettiga, opraktiska, trånga storstadskaos ibland attraktivare än den lugna, svala ensligheten på landet. Man söker inte alltid det rationellt praktiska, utan det som känns filmiskt intressant. Det som höjer pulsen. Man kan fnysa åt det, kalla det ytligt, tramsigt livsstilsflum. Men för landsbygden – som bjuder andra fördelar, men ändå måste förhålla sig till urbaniseringen – är det viktigt att vara ödmjuk inför sådana faktum. Det är interaktionen med andra som väcker känslan av tillhörighet.

En överfull tunnelbanevagn i Stockholm under rusningstid är på många sätt helvetet jämfört med en halvtom buss på vacker landsbygd, men kan ändå vara en del av vad många söker i en livsstil och en livsmiljö. Människor dras till det andra människor dras till, och vill vara med.

”Botniabanan finns - vad är problemet?” Det var rubriken på ett seminarium i Örnsköldsvik i går som handlade om fördjupad regional samverkan i en gemensam arbetsmarknadsregion. Närvarande var politiker, akademiker, näringslivsrepresentanter, myndighetsföreträdare och tjänstemän – alla i sina olika roller involverade i arbetet att skapa en regional samverkan utifrån de nya förutsättningar Botniabanan skapat.

Jag medverkade i ett panelsamtal där frågor om hur en region växer samman, hur det fungerar med pendling i praktiken (mellan kommuner, och mellan tågstationerna och hemmet eller arbetsplatsen, som kanske båda ligger utanför stadskärnorna) och vad som krävs framöver för att en Botniaregion ska bli verklighet, avhandlades.

Diskussionen pendlade mellan det konkret praktiska och det mer abstrakta, känslomässiga.

För en regional helhet krävs båda perspektiven.

Utan förutsättningar för en regionförstoring med både sammanväxande och differentierade bostads-, utbildnings- och arbetsmarknader, kommer inget att hända. Där kan beslutsfattare inom politik, näringsliv, administration och föreningsliv hjälpas åt genom fördjupat samarbete.

Men det krävs också att människor upplever att en region existerar. Även om alla yttre förutsättningar är uppfyllda räcker det inte, om inte människor i sina drömmar och överväganden ser regionens arbets- och bostadsmarknad, kulturliv och föreningsliv mer som en helhet än tidigare.

En nation, lyder en känd definition, börjar som ”en föreställd gemenskap”. När vi upplever att vi har en nationalscen, skrev Schiller en gång, kommer vi att ha en nation. I en tid av regionalisering, kan man säga: när vi känner att tidigare från varandra ganska isolerade orter förenas av något som går att gestalta, diskutera, förhålla sig till, granska, bråka om, då lever regionen. När det finns en gemensam scen. Sånt kan ta en generation.

För om inte tänkbara investerare, inflyttare och kvarstannare räknar in hela regionens samlade utbud på olika områden, utan fortsätter att jämföra enbart den enskilda orten med de största städerna, så kommer en tänkt Botniaregionen inte att få fart, även om allt görs rätt på papperet.

Och å andra sidan: även om alla känner att en region vuxit samman och upplever exempelvis Umeå, Nordmaling och Övik som delar i en helhet, hjälper det inte om inte de praktiska förutsättningarna när det gäller boende, arbete, utbildning, näringsliv, fritid och kultur har skapats. Det praktiska och det upplevda hänger ihop.

Fortfarande känns det givetvis som om tåget mellan Övik och Umeå går mellan två distinkt separata städer, som lever sina egna liv, inte mellan två centrum inom en och samma region. Först när fler upplever att de rör sig inom ramen för en region snarare än mellan två skilda världar, har regionen börjat få fäste. Det betyder inte att orter ska bli mer lika varandra och svårare att skilja åt, tvärtom. Ju mer de kompletterar varandra, ju större mångfald – människor och miljöer – desto starkare kan en samverkan bli.

Det var förresten match i går, mellan Umeå Östra och Örnsköldsviks C, om att bjuda det mest filmiska sceneriet. Umeå Östra, uppe från stationsbyggnadens kafé eller från perrongens östra spets precis före stoppskylten, bjöd på Kolbäcksbron mot en orangevitblågråskiftande himmel – som hände det stora saker över Holmsund och Obbola, som uppladdningen inför slutscenen i en Tolkienfilm.

Över älven låg lätt dimma, som en föraning om isläggningen. Den som en gång i tiden, tillsammans med islossningen om vårarna, delade in umeåret, stängde vattenvägen och öppnade den.

Sådana i landskapet nedlagrade minnen kunde man ana i går. 1800-talets umebor skulle ha känt igen sig om de spanat upp mot himlen; städers skyar överlever många generationer. Men de skulle ha häpnat om de sett sig omkring och upptäckt att stadskärnan nafsade dem i hälarna, där ute.

Örnsköldsvik C bjöd sin sedvanliga utsikt över centrum, ett par lyftkranar även där, hamnen med en blandning av gammalt och prestigebyggnader och så vattnet, en krispigt kall novemberdag. Örnsköldsvik likt Sundsvall ger vid ankomsten alltid intrycket av att vara större än Umeå. Mer finns samlat i ett blickfång, inramningen går på höjden, scenen är självklar. Ögat luras till förhastade slutsatser. Att det är Umeå som är störst, skulle man inte tro när man rullar in mot centrum, om man inte visste om det.

De gamla industristädernas sammansatta stadsbilder har seniga, beprövade muskler som spänner under med åren något krympta kläder. Utspridda Umeå är nykomlingen i gymmet, lite nervös över att inte få bekräftelse, och går nu på bodybuildingsträning, för att snabbt, lite poserande, fylla ut de med åren allt större kostymerna.

Det är med muskler som med tatueringar – först många år senare kan man säga säkert om det blev fantastiskt eller pinsamt.

Seminariet avslutades med en bild där ”Vad är problemet?” hade bytts ut mot ”Vilka är möjligheterna?”. Det är två stationer på en mental resa som den gryende Botniabaneregionen har kvar att fullborda. Må det bli trängsel till ståplats även på den.

Det är måndag hela veckan i Umeå. Väckarklockan ringer, och snusförbudet står på dagordningen, precis som i går och precis som alla dagar dessförinnan och det verkar inte finnas någon väg ut.

Nu är det, enligt senaste förslaget, personal på skolorna som ska förbjudas att snusa, med det angivna skälet att barnen måste skyddas.

Det finns många skäl för varför även detta förslag bör avfärdas. Låt mig nämna tre.

(1) Det är ett överdrivet daddande, petande och snokande i människors personliga sfärer som helt enkelt inte vägs upp av eventuellt goda avsikter i övrigt.
Man kan anföra många argument för varför människor borde sluta snusa, men det är inte ett beslut som kommunen i någon egenskap, inte heller som arbetsgivare på arbetstid, bör fatta åt den enskilda medborgaren.

Man får så lov att acceptera att allt inte är perfekt här i världen, inte heller människor, som gör så gott de kan, och ibland behöver en del egenheter och irrationella vanor, som inte skadar andra, för att orka med, hålla ut och göra det så bra som det går.

(2) Det är att underskatta barns och ungdomars förmåga att skilja viktigt från oviktigt i vuxnas beteenden, uppträdanden och personligheter. Som om snuset skulle vara relevant för någonting när det gäller förtroende, trovärdighet, medmänsklighet och kompetens.

Den underbara vuxenförebilden man litar på och lär sig av, som råkar snusa – är han eller hon ett problem eller en tillgång? Det kan inte rimligen vara Umeå kommuns åsikt att snuset är en viktig fråga i sammanhanget. Vilken attityd till människor lär den renlevnadshetsen ut?

(3) Det är att fortsatt nedvärdera lärarkårens ställning och betydelse, genom att göra den till dockskåpsföremål och svepskäl för kommunal aktivism och kontrollbehov.
Så många aspekter på skolors arbetsmiljö, influenser och problemhantering – goda och dåliga exempel – finns att diskutera. Snusande personal kvalar inte ens in på topp 1000 av saker kommunen bör lägga energi på.

Varför kan inte Umeå kommun bara släppa snusfrågan en gång för alla, slappna av och ha en gnutta tillit till medborgarnas egna omdömen, prioriteringar och livsval i den fria, personliga vardagssfär som inte alltid strikt följer alla officiella rekommendationer om det rätta och senaste rön, men som fungerar gott nog ändå.

Surret i luften från de både livsviktiga och ibland otillräckliga ambulanshelikoptrarna i länet, och vårddramat som de är en del av, är ämnet för del 14 i min serie om 50 skäl att fascineras av Västerbotten.

I morgondagens papperstidning som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare krönikor i serien kan ni läsa här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

-------------------------------------------------------------------------

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

”Det saknades läkare men sedan mitten av 1500-talet finns rapporter om bardskärer i Västerbotten som var både barberare och fältskärer och som oftast var anställda av krigsmakten. Fältskärerna bildade ett eget skrå med graderna lärling, gesäll och mästare för vilket formella prov avlades. Fältskärerna sysslade bl.a. med sårbehandling, åderlåtning och ”mindre” kirurgiska ingrepp. Sockenprästerna och klockarna kunde ibland kontaktas även vid sjukvårdsbehov. Vanligare var nog att man anlitade ”kloka gubbar” eller ”kloka gummor” eller helt avstod.”

(Ur ”Medicinhistorisk Atlas. Umeå med omnejd”, av Hans K:son Blomquist, utgiven av Västerbottens Medicinhistoriska Förening)

*****

”Jag är stolt över att få inviga något nytt”, sa dåvarande sjukvårdsdirektören Sonja Thorburn i april 1997, när den nya akutmottagningen i Lycksele invigdes. ”Det här ska bli en symbol för framtidstro och optimism, som motvikt till allt prat om elände. Vår nya akutmottagning, tillsammans med helikopterplattan, skapar förutsättningar för att ta väl hand om inlandsborna om de blir akut sjuka.”

 Enligt referat i VK från 7 april fördröjdes ceremonin av ett akutfall som en ambulansgrupp förberedde för omedelbar transport till Umeå. Kanske kan akutvårdens vardag av prioriteringar och blixtsnabba beslut inte illustreras bättre.

En månad tidigare hade dåvarande socialminsterns Margot Wallström invigt den nya akuten på universitetssjukhuset i Umeå. Symboliskt klippte hon ett blågult band ute på den då helt nya helikopterplattan.

”I tider av nedskärning och när många pratat om att allt blir sämre”, sa Wallström, ”är det roligt att få inviga något nytt. Det är alltid bra att samordna resurser. En bra ambulanshelikopter är en viktig del i sjukvården, särskilt i Norrland. Allt för mycket handlar annars om nedläggningar och indragningar i sjukvården i dag, och de investeringar och satsningar som görs kommer i skymundan.”

*****

”Landstinget har därför låtit på en högt belägen, synnerligen vacker tomt ett stycke utanför staden uppföra ett helt och hållet nytt lasarett, hvilket kommer att inom allra närmaste framtid öppnas för sjukvården. Den utomordentligt vackra och väl inredda nya sjukvårdsanstalten vittnar på ett fördelaktigt sätt om det nit och den omtanke, landsting och direktion i denna angelägenhet ådagalagt, och kommer helt visst denna anstalt att intaga ett högst framstående rum bland landets sjukvårdsinrättningar.”

(Medicinalrådet R A Wawrinsky i rapport till medicinalstyrelsen 1907 inför invigningen av det nya lasarettet på Ålidbacken i Umeå, citatet hämtat ur Sjukhusdirektören Lars G Johanssons rapport till direktionen för Umeå sjukvårdsdistrikt – ”En översiktlig redogörelse för sjukvårdsplaneringen i Västerbottens län och lasarettets utveckling 1785-1970”, färdigställd 1971)

*****

Det råder ingen tvekan om att det var helikoptertrafiken som eggade sinnena mest, när Sonja Thorburn och Margot Wallström invigningstalade, trots att det handlade om hela akutmottagningar som presenterades i nya skick.

Surret i luften från ambulanshelikoptern av modell Eurocopter AS 365 Dauphin, surret som alltid får någon barnfamilj eller flygentusiast, att stanna till, titta upp, peka och fascineras – kanske även känna att så länge helikoptern flyger, är allt i sin ordning – är ett dagligt inslag i Lycksele och Umeå, och på andra håll i Norrland. Men det är också mycket komplex sjukvårdspolitik, med nationell och internationell relevans.

Varken problem eller möjligheter här är unika globalt sett. Och därför är det inte bara lokala och regionala aktörer som följer den luftburna ambulanssjukvården här med intresse.

I den statliga utredningen ”Helikoptern i samhällets tjänst” från 2008, konstateras att det funnits ambulanshelikoptrar i Västerbotten sedan 1960-talet, och att verksamheten flyttades från Storuman till Lycksele under 90-talet. ”Helikoptern är baserad vid Lycksele flygplats, där piloterna finns i 15 minuters beredskap dygnet runt. Den medicinska personalen finns under dagtid på sjukhuset i Lycksele.” Kostnaderna för den medicinska personalen ”hålls relativt låga eftersom de används i den dagliga verksamheten på sjukhuset”.

Ambulanshelikoptrarnas uppdrag är indelade i primäruppdrag, som sker direkt till sjuk eller skadad patient och sekundäruppdrag, som handlar om att transportera patienter eller organ mellan sjukhus. Över 500 uppdrag per år brukar det bli.

Luftburen ambulanssjukvård, konstaterar utredningen, ”innefattar ambulanstransporter som sker med helikopter och flygplan. Man kan också använda begreppet luftburna sjuktransporter. Helikopterutredningen har dock valt att använda begreppet luftburen ambulanssjukvård, för att betona att det handlar om sjukvård som bedrivs i luften.”

Det är status att arbeta inom den luftburna ambulanssjukvården. Men spänningar uppstår alltid inom organisationen, där resurserna är knappa, när uppdrag av en del kanske i efterhand uppfattas som onödiga för i så fall dyra helikopterinsatser, men där ansvariga måste fatta snabba beslut. Bakom kulisserna på stora organisationer finns ständigt sådana slitningar.

Häromåret blev personalen på ambulanshelikoptrarna i Norrland något av tv-kändisar genom dokumentären ”Luftens hjältar” i TV4. Lite Hollywood-äventyr, mycket folkbildning och framför allt en gravallvarlig bakgrund av sjukvårdspolitik som susade fram över snöskogarna.

Ambulanshelikoptern är en oundgänglig del av länets akutsjukvård. När frågan om bullernivån för nybyggda lägenheter i Umeå kom upp häromåret, och ambulanshelikopterns rutt ifrågasattes, togs den i intensivt försvar av många. Den rör ni inte, var budskapet.

Men under det senaste årets debatt om besparingarna på akutplatser och ambulanser i inlandet har det också påpekats många gånger att helikoptern tvingas ställa in en hel del uppdrag varje åt på grund av dåliga väderförhållanden. Helikoptern är livsnödvändig för inlandsvården, men får inte göras till en dålig ursäkt för neddragningar på marken. Så har det låtit när ambulanshelikoptern fått en intressant mellanställning i debatten mellan inland och kustland.

Sjukvården i Västerbotten är ett ständigt pågående drama. Studera både Doroteaupproret och de glesbygdsmedicinska satsningar som sker i länet, och man får hela skalan av problem och möjligheter. Både de berättigade protesterna i inlandet och de innovativa satsningarna på glesbygdsmedicin, har något viktigt på hjärtat.

Den tekniska utvecklingen måste utnyttjas på alla sätt. Det finns inte en minut att förlora i det arbetet – med vidöppna ögon, en rejäl dos krisinsikt men också en medvetenhet om att nyskapande glesbygdslösningar på den svenska landsbygden i dag kan bli internationella exportsuccéer i morgon.

Men, och det är lika viktigt och den andra sidan av myntet, man kan aldrig ersättas av en grundläggande mänsklig närvaro och permanent service på plats, oavsett innovationer i övrigt. Människor, de som ska vilja leva sina liv på en ort – stanna kvar, flytta dit eller flytta tillbaka – är inte dumma. De ser en frånvaro av grundläggande lokal trygghet och service, när den gapar ekande tom på orten.

Lika lite som man enbart kan flyga in tillfällig arbetskraft till stora utvinningsprojekt och tro att kulturbygder ska överleva, kan man enbart förlita sig på luftburen ambulansvård som trygghet för inlandskommuner om lokala resurser på marken försvunnit.

Det är i grunden det Doroteaupproret handlar om: inte ett motstånd mot nya lösningar, utan insikten att sjunker den lokalt förankrade servicen under en viss nivå, blir allt annat utvecklings- eller räddningsarbete omöjligt.

Landstingsledningen har inga illvilliga avsikter överhuvudtaget, och dess situation är inte att avundas – det har varit för många överord i debatten, som inte för något framåt - men när Doroteaupprorets företrädare dramatiskt säger sig kämpa för sina bygders framtid, så ser de glasklart och har rätt.

Och i alla och allas scenarier spelar ambulanshelikoptern, livsnödvändig, hjältemodig och otillräcklig på en och samma gång, en viktig roll.

Västerbottens sjukvård är djupaste glesbygdsproblematik, modernaste forskning och världsledande teknik – på samma gång, på samma platser, i en salig röra.
Surret i luften är en inspiration för flygfascinerade barn i alla åldrar, ett uppskattat inslag i orternas vardag och ett pågående vårddrama, ibland på liv och död.

Region Västerbotten har varit föremål för förnyad debatt den senaste veckan. Om det, om vilka utgångspunkter det framtida regionsamarbetet måste ha och att hela grejen med Umeå vs Skellefteå känns nattståndet, handlar den här lördagskrönikan.

-------------------------------------------------

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Kanske vore den bästa lösningen att förlägga Region Västerbottens verksamhet till en rymdstation ovanför atmosfären. Som en satellit i geostationär bana över länet; synlig molnfria nätter.

Däruppe kommer avståndet mellan Umeå och Skellefteå att te sig skrattrerande litet. De anställda blir lika fjärran astronauter för alla nere i Västerbotten. Kommunikation fördröjs i alla riktningar. Ingen behöver räkna anställningsorter. Bonus: Vill kommunpolitiker bli av med interna utmanare genom att skicka dem till regionpolitiken, så blir de av med dem så att det heter duga. Och till Almedalen tar sig ingen i första taget.

Snurra min jord, låt mig följa med dig.

Skämt åsido: Det är inte så att Skellefteå saknar grund för viss allmän misstänksamhet gentemot självbelåtna, dästa Umeå. Och det är inte så att Umeå har helt fel när det anar ett visst inslag av nojiga, fantasifulla konspirationsteorier från Skellefteås sida.

För nog finns det en hel del umeaktörer som betraktar samarbete med Skellefteå med samma entusiasm som något gammalt nyårslöfte från flera år tillbaka om att äta mer långkokt broccoli, för att det bör man väl kanske göra; och istället drömmer om organiserat samarbete med Örnsköldsvik som man drömmer om nyplockad, egenodlad färskpotatis med dill om våren.

Och nog finns det en del skellefteaktörer som i valet mellan att det går dåligt för båda städerna men ännu sämre för Umeå än för Skellefteå, eller att det går bra för båda städerna men ännu bättre för Umeå än Skellefteå, skulle luta åt det förstnämnda.

Jag raljerar lite, men inte så långt från den senaste tvisten mellan Umeå och Skellefteå, som gäller var de anställda i Region Västerbotten är placerade. Den debatten har helt fel utgångspunkter: Gammal misstänksamhet mellan orter som inte litar på varandras avsikter. En statisk tro att det som gynnar en, missgynnar en annan; att det gäller att slå vakt om det egna.

Är det den dominerande övertygelsen i länet kan regionsamarbetet skrotas direkt. Då har det inga framtidsutsikter. Allt detta Umeå vs Skellefteå känns nattståndet. Regionsamarbetstanken måste bygga på den motsatta instinkten: man står och faller tillsammans, och blir starkare av att agera gemensamt. Ett samarbete som utformas som vapenvila mellan parter som i varandra ser motståndare, är dömt att misslyckas.

Det betyder inte att en överdriven umedominans i organisationen är oproblematisk eller acceptabel på sikt. Det är lätt för Umeå att tycka att frågan är irrelevant. Men ett samarbete som inte tar sats från hela regionen, där de starkas perspektiv blir helt dominerande, där känselspröt saknas på många håll, fungerar inte. Umeå bryr sig bara om Umeå och sin egen tillväxt, sin egen status som Norrlands största stad, är en vanlig uppfattning i länet. Den kritiken, som inte är utan fog, bör Umeå ta på allvar. Men just Region Västerbotten är ingen lyckad måltavla för irritationen.

Om en redan tidigare existerande umedominans i länets samarbeten blivit tydligare sedan flera olika verksamheter förts ihop till en, är det rätt att uppmärksamma. Hur ska arbetet vara upplagt geografiskt? Är centralism alltid kostnadseffektivt? Kanske borde allt på sikt flyttas till Lycksele, Åsele eller Storuman? Kanske har Skellefteå helt rätt?

Tänk fritt, ifrågasätt, ställ frågorna, ställ för Umeå obekväma frågor.
Men gör det utifrån rätt perspektiv.

Inte: hur kan resurser säkras till en viss plats, hur gynnas kommun X på kommun Y:s bekostnad i en viss fördelning?

Utgångspunkten måste istället vara: hur bör arbetet organiseras för att på bästa sätt nå de resultat som eftersträvas utifrån ett regionalt helhetsperspektiv?

Regionsamarbete handlar inte om lokala lobbyister i isolerad kamp med varandra, utan om att tillsammans och i kontakterna utåt dra fördel av en regions gemensamma mångfald.

Region Västerbotten har sedan bildandet 2008 varit ganska duktig på att hålla regionperspektivet levande och påminna om hur länets olika delar är beroende av varandra. Att Umeå skulle ha gynnats i det utvecklingsarbete som organisationen inititerat, är faktiskt svårt att se vid en tillbakablick. Den kustdominans som funnits länge är olycklig, men har inte blivit värre på grund av Region Västerbotten.

Region Västerbottens arbete är av det slaget att om den försvann skulle man behöva uppfinna organisationen på nytt eller återgå till arbetsformer få saknar. Och jag är, ur ett landsbygdsperspektiv, mer bekymrad över att det tas för få uppmärksammade initiativ till diskussioner om Västerbottens gemensamma framtid än för många.

Men det finns andra, starka skäl att se över Region Västerbottens uppbyggnad och prioriteringar. Hur fungerar den demokratiska insynen? Hur används resurserna? Av vem och hur kan medborgarna utkräva ansvar? Borde inte ledamöterna vara direktvalda? (Jo)

Även om Region Västerbotten förhoppningsvis fortfarande bara är en mellanstation för ett kommande samarbete i norr som är större än så, kan den inte längre behandlas som bara en mellanstation. Osäkerheten om vad som kommer att ske det närmaste decenniet i regionfrågan är så stor, att det skulle sluta med fullständig passivitet att vänta på definitivt besked.

I takt med att det ursprungliga syftet, att förberedda för en norrländsk storregion, tonar bort och organisationen får en permanent funktion och form, växer behovet av en grundläggande debatt om syfte och upplägg. Om Region Västerbotten övergår från testverksamhet till långsiktig lösning, är den demokratiska aspekten viktigast av allt att reda ut och fatta ett principbeslut om. Att det inte vara bättre, kanske rentav sämre, förr är inget argument för att det inte ska göras bättre nu.

Men släpp för allt i världen konspirationsteorierna, den ömsesidiga misstron, synen på regionsamarbete som en intern dragkamp om resurser.

Annars kan de som drömmer om regionsamarbeten som övervinner, inte fördjupar, gamla motsättningar – i den del av landet som behöver sådana samarbeten allra mest – titta i stjärnorna efter dem.
 

Lennart Holmlunds många olika skepnader - positivt och negativt, förtjänster och orimligheter - som politiskt fenomen i Umeå sedan snart tjugo år tillbaka är ämnet för den här lördagskrönikan.

Jag kommer inte att hantera några kommentarer här de närmaste dagarna, den som vill debattera kan dock göra det på opinionssidan där krönikan också ligger utlagd.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Skulle umeälven vägra att flyta ut i havet?

Pamparna vi upprörs över och röstar på

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Den svåra konsten att övertyga

Olofsson vs Holmlund - de måste inte gilla varandra

--------------------------------------------------------

Är Holmlund bara Holmlund?

”Holmlund är Holmlund”, hur ofta hör man inte den frasen i Umeå, när någon ny debatt rasar om vad kommunalrådet sedan 1995 sagt eller gjort. Ibland uttalas den med ett förtjust leende av trogna anhängare, ibland med ett frustrerat leende hos lite mer stressade anhängare, ibland med en svårtolkad min hos resignerade motståndare, ibland bara som ett torrt konstaterande hos utomstående som upphört att förvånas.

Holmlund är Holmlund. Det är en sådan där ordvändning man tar till när man inte har ork att gå in djupare på något som är för komplext och snårigt att bena ut, men ändå gör ett försök att sammanfatta essensen.

Holmlund är Holmlund säger sossar, som inte vill utveckla det vidare, men inte heller vill förneka att det hela är komplicerat. Holmlund är Holmlund säger allianspolitiker, och menar det inte enbart negativt.

Holmlund är fortfarande Holmlund, det ska jag fan visa, tänker kanske även Holmlund själv ibland, belåtet, och drar iväg en blogg.

Holmlund är Holmlund, på gott och ont. Det uttrycker både en djupare sanning, som umebor måste förklara för dem som bara tittar hit när något klavertramp skett, och ett djupare självbedrägeri, som folk utifrån måste påpeka blir just ett självbedrägeri när staden rycker för snabbt på axlarna.

Ni må tro det om ni vill, men jag kommer ofta på mig själv att – i samtal med människor som bara känner till Lennart Holmlund från hans mest uppmärksammade blogginlägg – om inte försvara, så att åtminstone rejält nyansera bilden av honom som politiker.

Jag brukar rekommendera att man lyssnar på honom när han är förberedd i fullmäktige istället för att läsa hans spontana utfall, att man studerar honom som en pragmatisk samarbetspolitiker i sak istället för omdömeslös utspelsdebattör. Då anar man de distinktioner som väljarna i Umeå tvingats göra, även om sådana distinktioner blivit allt svårare, kanske omöjliga, att upprätthålla i de sociala mediernas epok.

Det finns trots allt skäl till att han vunnit så många val, även när irritationen över hans sätt att uppträda kokat ända inne i den lokala partitoppen. Att söka analysera de skälen är inte att försvara något, och inte att rekommendera något för Holmlunds efterträdare, men nödvändigt för att inte diskussionen ska bli helt förljugen. Många som skakar i kroppen av ilska över hur Holmlund ”håller på” har själva röstat för att behålla honom som kommunens ledande politiker, av helt andra skäl. Och det är pudelns kärna.

Man måste, även när porträttet är nedstänkt av ett nytt utspel, se alla Holmlunds olika skepnader, de motstridiga känslor han väcker hos omgivningen, hos väljare, medier, partikamrater, politiska motståndare – positivt och negativt, förtjänster och orimligheter – för att kunna ge en begriplig bild av Umeås politiska liv de senaste sjutton åren. Ser man bara bloggaren Holmlund är det lätt att dra slutsatsen att Umeå är en politiskt obegriplig stad. Men Holmlund har varit som en politikens ”Sex roller söker en författare”.

* Där finns det vanligtvis pålästa, kompetenta kommunalrådet som håller koll på regelverket och slantarna, som är vettig i talastolen, som vågar säga ifrån, som inte lovar för mycket och som många medborgare i grunden litar på. Mittensossen med hyfsat balanssinne. Det blir fel ibland, men inte värre än i andra kommuner. Holmlund i kommunstyrelsen, Holmlund i fullmäktige – det är, erkänner även kritiker, hans bästa arenor.

* Där finns den traditionella kommunalpampen, som tillsammans med några andra mäktiga män inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet styr, ställer och domderar, dunkar varandras ryggar och blir vansinnigt vreda när de inte får som de vill eller möter motstånd. Det komplexet är en osund maktsfär – med hårda nypor – som fler borde kritisera, och färre borde romantisera i förlegad starka män-nostalgi.

* Där finns den sanslöse bloggare och utspelspolitiker som låter käften och fingrarna på tangentbordet löpa, som förgrovar debatten med okunnigt skäll, innan omdöme eller rådgivare har en chans att hinna reagera. Det är den som uppmärksammats mest det senaste året, på ett mindre smickrande sätt för Umeå.

Min tanke om Lennart Holmlunds senaste, nu omredigerade, blogginlägg från i torsdagskväll, där han jämställde centerpartiet med den tidigare apartheidregimen i Sydafrika, är att det för inte minst socialdemokrater borde upplevas som djupt stötande. Genom att smaklöst dra in det historiska exemplet i en inrikespolitisk vardagsträta så banaliserar, förringar och devalverar Holmlund betydelsen av den långa kampen mot apartheid, i vilken ju de svenska socialdemokraterna spelade en viktig och stolt roll. Socialdemokrater med känsla för sitt partis historia borde stå först i raden av kritiker av inlägget.

Kanske var det någon som internt påpekade det oacceptabla för Holmlund och tvingade fram omredigeringen. Jag hoppas och tror det, och att flabb-flabb-ryggdunkarna var få i det här fallet.

*  Där finns kommunalrådet som i en politisk värld där en liten storm kan ge många politiker stora darren och skrämma dem på reträtt säger vad han tycker, ger klara besked och väldigt sällan backar från ett givet besked. Många medborgare och aktörer utanför politiken som har med Holmlund i hans formella roll som kommunalråd att göra uppskattar det, att ett handslag är ett handslag som gäller. De skiter, grovt uttryckt, i vad han skriver på någon blogg.

Skepnaderna är många. Så komplicerat är det. Stackars umeväljare, de har inte haft det lätt. De har röstat på en Holmlund som de gillat bättre än alternativen, men har fått flera Holmlund till på köpet, i helt andra roller, som de gärna hade avstått från.

Det viktiga, när slutet på hans era vid makten närmar sig, är kanske att försöka lära för framtiden av de här snart tjugo åren. Vad ska tomrummet som Holmlund kommer att lämna efter sig när han avgår fyllas med? Socialdemokraterna har, förhoppningsvis, lärt sig mycket på vägen. Oppositionen borde ha lärt sig en hel del. Medierna har lärt sig åtskilligt. Och medborgarna har fått en djupare insikt om att lokala politiker inte enbart är beslutsfattare, utan i vissa roller mer än så.

Nej, Holmlund är inte bara Holmlund.

"Vi tog det genast till vårt hjärta", sa kommunalrådet. "Djärvheten och framtidstänkandet vann över försiktigheten och sparsamheten", skrev VK:s ledarsida 1995.

Om Kolbäcksbron - och om broarna som ingenjörskonst och inspiration för film och litteratur - handlar femte delen i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

De tidigare delarna i serien kan läsas här:

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium - dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

---------------------------------------------

Kolbäcksbron när solen står rätt

"Throughout the history of mankind, significant cities have been located almost exclusively on the principal waterways and accordingly are the sites of the great bridges of the world. Many other important bridges are located far from population centers but on traditional routes of trade or conquest. In either case, the process of seeking out these bridges leads on to some of the most fascination places on earth."
(Ur: Bridging. Discovering the beauty of Bridges" av Robert S. Cortright)

”Förslaget som vi har fastnat för är det smäckraste. Vi tog det genast till vårt hjärta. Det är en vacker bro och vi var eniga om att detta var det bästa förslaget. Vi vill inte att den ska smygas in i landskapsbilden, utan att den ska väcka uppmärksamhet.”

Det sade dåvarande kommunalrådet Margot Wikström till VK tidigt i mars 1995, när kommunledningen bestämt sig för att förorda en så kallad pylonbro, en snedkabelbro, över älven via Ön mellan Teg vid flygplatsen och Holmsundsvägen-Kolbäcksvägen.
Det förslag som tjänstemannagruppen rekommenderat, en platt balkbro, avfärdades som ”alltför anonymt”.

Några månader tidigare hade VK:s chefredaktör Olof Kleberg i en krönika argumenterat för just en pylonbro:

”Umeå ligger platt. En bro kan ge en stad karaktär. När det nu ska byggas en bro i centrum borde den ge staden något nytt, bli ett skönt blickfång, inte bara en förbindelseled mellan sydsida och nordsida. Man behöver kanske inte gå till så kända broar som Karlsbron i Prag, Kedjebron i Budapest eller Tower Bridge i London. Men de är exempel på särpräglade broar som inte nödvändigtvis smälter in i miljön. Numera utgör de en del av sina städers identitet. Två av de pylonbroar som deltog i tävlingen har just den utmanande, fantasieggande karaktär som jag menar skulle ge en accent åt Umeås flackhet.”

Tre år senare inleddes byggnationen av Kolbäcksbron, och sex år senare, 2001, hölls invigningen. Bron är, i mina ögon, Umeås vackraste byggnadsverk och blickfång.

Kolbäcksbron håller också på att bli en port för Umeå, mer i dag än för tio år sedan. Den ansluter direkt till flygplatsen och är det första som tågresenärer lägger märke till vid ankomsten till centrala Umeå. Och för bilresenären söderifrån, som ser pylonen sticka upp ur skogen långt borta, är det något att mäta avståndet med sista biten. Anblicken av Kolbäcksbron kan symbolisera vägen bort från den här jävla staden, för dem som känner så, och återkomsten till den här fantastiska staden, för dem som känner så.

”Det finns flera faktorer som kan konstituera att en bro har ett kulturhistoriskt värde. Det är i första hand att den är en god representant för sin typ av broar och sin tid. Det kan också ha att göra med brons tillkomsthistoria eller märkliga händelser som ägt rum i anslutning till den.”
(Kristina Dalgård i ”Broar i Västerbottens län. En kulturhistorisk inventering.”)

Kolbäcksbron är inte spektakulär på ett vårdslöst sätt, förhäver sig inte. På en tillfällig besökare gör den sannolikt inte mer än ett tillfälligt intryck. Man frestas att kalla den lagom.

Den är inte längst, inte högst, inte äldst, inte yngst av Norrlands broar, inte mest avancerad, inte mest omskriven, inte charmigast, bjuder inte den maffigaste utsikten. Västerbotten har många broar med större kulturhistoriskt värde. Men Kolbäcksbron är i sin utformning, sina proportioner, sitt läge och sina växlande uppenbarelser – hur den blänker i solen, lyser i mörkret, speglar sig i älven beroende på årstid och dygnstid – omistlig i stadsbilden.

Broar som tekniska konstruktioner handlar om att beräkna och förutse det komplexa samspelet mellan olika krafter – dragkrafter, tryckkrafter, krafter från vind och vatten – i ett permanent språng över djupen. Ett misslyckande, en felaktig beräkning, en svag konstruktion, ett murket material, kan sluta med katastrof.

Så har det varit sedan de första broarna av sten och trä, och så har det förblivit in i stålets och betongens epok. Steg för steg har byggteknik och material förfinats. Broar är ett av de vackraste uttrycken för den ingenjörs- och byggkonst som legat till grund för välstånd och utveckling.

”Vi ställde upp för att låta oss fotograferas av en kringresande fotograf. Det fotografi jag bevarat från detta tillfälle är för övrigt det enda synliga beviset på att jag deltagit i detta för sin tid och sina resurser ofantliga brobygge. Det enda beviset således, trots att jag under hela uppförandetiden basade över stenkrossen, och alltså nästan hälften av det byggnadsmaterial, som finns i detta ståtliga byggnadsverk, så att säga passerat genom mina händer.”
(Ur Sune Jonssons roman ”Brobyggarna” från 1969)

Broar har varit viktiga genom människans historia, från spångar över bäckar till broar över hav. De har vidgat horisonter och bidragit till handel, mångfald och rörelse. De har underlättat transporter av människor, varor och idéer – och av krig. Broarna har varit redskap för det bästa i människor, och det sämsta.

Men broar är inte bara teknik och transportlösningar. ”Broar har alltid utövat ett starkt grepp om människors fantasi”, skriver Lionel Browne i ”Broar. Från akvedukter till Öresundsbron, ”vi kan väl knappast tänka oss någon annan form av byggnadsverk där tekniken är så nära sammanvävd med estetiken.”

Broarna är miljöer som litteraturen och filmen ständigt återvänder till.  För den som vill dramatisera en scen, hetta upp ett ögonblick, pressa samman en berättelse, är broarna lockande platser. Det är krigens broar och kärlekens broar, i storstad och vildmark, urgamla broar och broar som rasar, spionernas broar och frihetskämparnas, broarna för ångest och kyssar, avsked och återseenden.

Det är Morgonljusets bro mellan Gröna Ängars ö och Landet på andra sidan vattnen, det är bron över floden Kwai och Westminster bridge en tidig morgon i London 1802.

Kolbäcksbron hade kritiker när det begav sig. Arkiven bjuder hetsiga debatter mellan förespråkare och motståndare. Det hade med miljöläget, konsekvenserna för Ön, kopplingen till vägpaketet och finansieringen att göra. En del är kontroversiellt än i dag.

Men ibland är det skönt att komma som inflyttad till ett fullbordat faktum, när strider redan svalnat, och man bara kan konstatera i efterhand att något blev lyckat.

"Nu när allt står klart och alla beundrar de nya möjligheterna och imponerande vyerna - och den förkortade vägsträckan - så är alla motigheter glömda."
(Om konflikterna innan Höga Kusten-bron byggdes, ur Gunnar Hedins "Broar i Sverige och världen")

”Förändringens vindar blåser även över våra broar precis som över allt annat i samhället”, skriver Sven Olof Ahlberg och Bengt Spade i ”Våra broar – en kulturskatt”. ”Broar slits, broar blir förklena för att bära den allt tyngre och snabbare trafiken, broar kan vara olämpliga från trafiksäkerhetssynpunkt och broar kan överges när väg- och bansträckningar ändras.”

Om broar åldras med värdighet, hur länge de fyller sina syften, kan man aldrig veta. Men mitt intryck är att Kolbäcksbron på ett decennium blivit mer allmänt respekterad än den övergripande trafikplanering som födde idén, på något sätt lyft över andra motsättningar.

Om Kyrkbron är bron i Umeå som man skulle vilja lyfta bort, göra om, utforma och planera annorlunda, så är Kolbäcksbron den som blev rätt från början.

Jag gissar att det finns en och annan tidigare Kolbäcksbromotståndare i Umeå som likt en och annan gammal motståndare till Öresundsbron i Malmö, med tiden tagit den stora, stygga till sitt hjärta. Som rentav tycker att den är alldeles väldigt fin, när solen står rätt.

Umeå har i över hundra år varit en de framgångsrika lobbyisternas stad. Men att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Om det, och om Umeås historia som norrländska lobbymästare, handlar den här lördagskrönikan.

Fler krönikor på liknande tema:

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Både storskog och akademisk toppregion

Föränderligt Umeå i eggande epok

Umeå bortom de stora vinstlotterna

Umeå - fyra sekel fyllda av tro och tvivel

Umeå - vad ska man säga?

Umeå, stämningen och känslan i magen

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm, älskar, älskar inte...

2014 - ett fyrtorn i dimman för Umeå

-----------------------------------------------------

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Umeå handelsstaden, Umeå förvaltningsstaden, Umeå militärstaden, Umeå bildningsstaden, Umeå idrottsstaden, Umeå kulturstaden, Umeå IT-staden. Det har skiftat genom åren. Umeå har alltid uppfunnit sig själv på nytt. Och ofta har det varit de stora händelserna och de stora etableringarna som bestämt dagordningen.

Även när inte flammor stiger över horisonten borta i Holmsund som ett ödestecken och larmet går nere vid älven, är Umeå aldrig långt borta från nästa kostymbyte. Ett par generationer och ett paradigmskifte senare kan det som en gång dominerade stadslivet och stadsbilden vara borta.

Men finns det en konstant genom förvandlingarna, är det något Umeå varit norrländska världsmästare på åtminstone sedan stadsbranden 1888, så är det att lobba, övertyga och segra politiskt i maktens korridorer söderöver när det gäller placeringen av större lokaliseringar i norra Sverige. Umeå har varit lobbyisternas stad.

Umeås politiker har genom åren haft slughet, kontakter, armbågar, fräckhet, självförtroende och rävar bakom öronen nog att ta för sig och få beslutsfattare att sprätta upp kuvertet och säga ”Umeå” (läroverk), ”Umeå” (regemente), ”Umeå” (hovrätt), ”Umeå” (femte exemplaret), ”Umeå” (universitet), ”Umeå” (regionsjukhus), gång på gång, fram till ”Umeå” (kulturhuvudstad 2014). Andra Norrlandskommuner har gått från överseende med uppstickaren, via frustration till viss resignation inför Umeås förmåga att dra till sig folk och verksamheter.

Men de många lobbytriumferna har också rotat en lokal världsbild där lokaliseringar och klartecken från centralmakten varit receptet för och måttet på framgång. När så Umeå plötsligt åker på ett nederlag, när centralmakten plötsligt säger nej, kommer en lagrad, gammal ångest upp till ytan. Är det slut nu?

I veckan beslutade regeringen att den fjärde migrationsdomstolen ska förläggas till Luleå. Det var kulmen på en lång dragkamp, som pågått både öppet och bakom kulisserna, mellan Umeå och Luleå om den nya domstolens placering. Båda sidor har skickat fram sina tyngsta lobbytrupper. Gissa om det irriterar de ledande politikerna i Umeå att Luleå vann.

Lennart Holmlund (S) hittar, förstås, de skyldiga i centerpartiet och menar att moderaterna låtit centerpartiet – genom påtryckningar från landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson – köra över justitieministern Beatrice Ask.

Anders Ågren (M) ”tar sig för pannan” på sin blogg över beslutet och menar att regeringen bortser från sakskäl om rättssäkerhet och kompetensfrågor och istället väljer Luleå av regionalpolitiska skäl.

Mattias Larsson (C) försvarar sitt parti mot Holmlunds anklagar och uppmanar Holmlund att istället fundera över varför Västerbotten stod splittrade i frågan medan Norrbotten stod enade bakom Luleå, och hur Umeå kan bli bättre på att skapa bredare allianser när det gäller att påverka den nationella nivån.

Det vore förstås, så länge regionsamarbetet i norra Sverige ser så torftigt ut som det gör, tjänstefel av de ledande Umeåpolitikerna att inte söka lobba och argumentera för etableringar här. Självklart ska de bearbeta och utnyttja sina kontakter.

Och att det svider när andra städer vinner är ofrånkomligt. Arbetade man på fel, gick man via fel kanaler, använde man fel argument? Att utvärdera är viktigt.

Men det är, i det moderna Umeå, snarare irritationen efter en förlust i politisk Fia med knuff – frustrerande, stora, teatrala gester, men inte så allvarligt – än ödes- och krisstämning. Och i Umeå i övrigt uppfattas frågan om migrationsdomstolens läge som marginell.

Det pekar på att något håller på att hända, trots den politiska reaktionen efteråt.
Umeå har länge varit den kanske otåligaste och på sätt och vis mest lättskrämda av Norrlandsstäderna. Det är, ibland, som bär Umeå fortfarande, längst inne gömt bakom kaxighet och storstadsambitioner, på ett osäkert komplex i relationen till städer som Sundsvall, Härnösand, Skellefteå; trots att Umeå sedan länge rusat förbi till storlek och framtidsutsikter.

Kanske är det ett oundvikligt för en stad som vunnit högsta vinsten på lotto några gånger (universitetet var ett sådant plötsligt händer det-ögonblick i reklamen när alla skriker rakt ut och slänger iväg kaffekoppar i slowmotion), medan andra fått riva kupongerna i småbitar.

Någonstans anar staden att det kunde ha slutat helt annorlunda, att den bland mycket annat också haft ren bonnröta i avgörande ögonblick, att ingenting är riktigt säkert här i världen.

Umeå satt, trots allt som hänt, länge fast i en självbild som underdog, och hostar till då och då än i dag av askan från 1888.

Men Umeå håller på att växa ifrån de gamla ryggmärgsreaktionerna. Beroendet av huvudstadens gunst har minskat. Umeå kikar så smått, och som första Norrlandsstad, ut på andra sidan en långvarig epok där alla blickar var riktade vädjande mot Stockholm.

Receptet och måttstockarna för framgångar har förändrats. Umeå har kommit över brytpunkten för större småstäder när den positiva utvecklingen börjar få en egen dynamik. Även om det har tagit tid att förstå de egna framstegens möjligheter.

När regementet lades ner på 90-talet stormade lokala politiker och medier ut i krigsdans med protester som handlade det om ett fruktansvärt bakslag. De var fångna i föreställningen att centralmaktens beslut var stadens öde, att en Norrlandsstad inte kan vara mer framgångsrik än dess lobbyarbete i Stockholm. Men det blev förstås tvärtom. I efterhand framstår det rent av som ett slags frigörelse, i staden som vant sig vid att uppfinna sig på nytt när gamla strukturer blivit förlegade.

Att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Umeå kan slappna av, vad de beslutar i Stockholm är inte lika viktigt längre. Tillväxtfaktorerna för Umeå ser annorlunda ut i dag. Staden har sitt öde i egna händer. Stödhjulen behövs inte längre, centralmaktens hand på pakethållaren hämmar ibland mer än stöttar. Trampa iväg bara.

De nordligaste länen måste även framöver sträva efter att vara världsbäst på lobbying gentemot centralmakten och aktörer söderöver. Odla kontakter, vässa armbågarna, inspireras av Umeås legendariska kommunlobbyister från de stora triumferna.

Men inte längre i konkurrens med varandra. Inte i hopp om den enstaka, stora lottovinsten som lyser upp någon lycklig punkt i ett norrländskt mörker. Utan tillsammans, som gemensamt agerande framtidsregion, i en av Europas intressantare tillväxtmiljöer.

Umeås epok som Norrlands tuffaste, sololirande lobbyister är över. Uppdrag slutfört. Det är goda nyheter – inte minst för Umeå.

Umeå kommunpolitik är inne i ett intressant skede, när partierna så smått börjar förbereda sina strategier inför nästa val, och bortom nästa val. Jag spekulerar, funderar och analyserar lite kring det och kring de olika lokala politikernas möjliga vägval i veckans lördagskrönika. Här i en lite längre webbversion:

---------------------------------------------------

Förstafiol, andrafiol och gnisslande tänder i umepolitiken 

Umepolitiken börjar närma sig det där läget i tecknade filmer när Långben springer ut för ett stup och inte förrän han upptäcker att han inte längre har mark under fötterna faller han. Umepolitiken är inte på väg att störta handlöst förstås, eller falla alls, men en gammal grundval, en gammal fast mark, är på väg att dras undan, och ännu är det oklart vad den ersätts med och hur stor förändringen blir. Den kan bli obetydlig, den kan bli omfattande. Vi vet inte. Just nu springer umepolitiken lite i luften, som om allt vore som vanligt, utan att de ledande aktörerna riktigt vågar titta ned och dra slutsatser. Åtminstone inte offentligt. Men senast 2014 är det slut på teckningens frihet, och tyngdlagen återvänder.

Plötsligt händer det (inte): I måndags på fullmäktige i Umeå gick allianspartierna, miljöpartiet och Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet) ihop i en fråga om ökade insatser mot sjukfrånvaro och röstade ned socialdemokraterna och vänsterpartiet. Det blixtbelyste det speciella ”parlamentariska” läge och de styrkeförhållanden som råder i fullmäktige.

Anders Ågren (M) kallade det på sin blogg i veckan alliansens största framgång i sak på 14 år, ”sett till hur mycket pengar omröstningen gällde”. Det låter mer dramatiskt än det var, eftersom alliansen eller delar av alliansen ofta står bakom den förda politiken, i uppgörelser tillsammans med S.

Det speciella den här gången var förstås att en majoritet uppstod som varken innefattade S eller V. Det är i Umeås moderna politik till synes en omöjlighet, ett brott mot kända naturlagar. Och det förblir, måndagen till trots, en omöjlighet den här mandatperioden ut; ett maskhåll i rymden som teoretiskt förändrar tid och rum, men som aldrig kan bli något annat än en matematisk konstruktion. För givetvis är inte alliansen, Mp och Arbetarpartiet något lokalt regeringsalternativ i vardande.

Umeås politik är inne i ett skede när det alla avvaktar, grubblar kring och lurpassar på är vad som ska hända med socialdemokraterna när Lennart Holmlund avgår och någon ny tar över. Ingen litar riktigt fullt ut på någon, men ingen vill heller bränna broar eller skapa onödiga låsningar.

Om de inte redan har aningar om vartåt det lutar (eller barkar, beroende på hur de ser det), torde kommunalråden Anders Ågren och Tamara Spiric (V) vara sprickfärdiga av nyfikenhet att få veta vem det blir. Nästan lika nyfikna torde Britt-Marie Lövgren (Fp), Mattias Larsson (C), Veronica Kerr (Kd) och Nanny Ålander (Mp) vara.

Anders Ågren vet nog inte riktigt vad han ska hoppas på när det gäller Holmlunds efterträdare. Å ena sidan har han en ganska behaglig tillvaro nu, med en S-ledare som när han kan få med sig det egna partiet hellre gör upp brett mot mitten än binder sig vänsterut. Det ger alliansen, och framför allt alliansens största parti, mer inflytande och en mer prestigefull plattform, än en traditionell opposition på riksplanet kan få.

Ågren får visserligen inte spela förstafiol, men han får stå på scenen väldigt ofta med sin andrafiol, medan de övriga allianspartiernas gruppledare, ibland tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet, står kvar halvt gömda i kulisserna och gnisslar tänder i misstro – var och en med sin uppfattning om vilka toner som saknas.

Å andra sidan skulle en lokal S-ledare i Umeå som byter strategi, närmar sig V och söker skapa en tydligare blockpolitik, öppna möjligheter för allianspartierna att öka sitt samlade väljarstöd på sikt och därmed, vagt, öka chanserna för att kommande maktskifte, om inte redan 2014 så 2018. Dock med följd att det största allianspartiets inflytande minskar i väntan på en sådan eventualitet.

Vad lockar mest: att vara kommunalråd med inflytande och kanske för ett större eget parti, men utan utsikter att få leda en majoritet inom överskådlig framtid eller att vara mer av ett utpräglat oppositionsråd utan större konkret inflytande, men med en något ökad, om än vag, förhoppning om kommande maktskifte? Lite av svaret finns nog i vilka tidsperspektiv moderaterna i Umeå, och de övriga allianspartierna, har i sina respektive strategier, hur tålamodet ser ut.

Och även för Tamara Spiric och vänsterpartiet kan det både vara en möjlighet (fortsatt garanterat inflytande) och ett problem (ökad trängsel på vänsterkanten) om en ny S-ledare i Umeå upprättade en strikt blockpolitik. Nu kan vänsterpartiet agera både som en del av en styrande majoritet och som en del av en självupplevd opposition, ovillig att acceptera kritik som riktas mot V som makthavare. Med Holmlund på förstafiolen har V kunnat njuta det bästa av båda världar, tack vare den flytande, skiftande blockgränsen, som egentligen inte existerar i umepolitiken.

Det är som det gamla tyska talesättet: ”om alla vill spela förstafiol får man inte ihop någon orkester”. Umepolitiken har länge fungerat så att alla andra av hävd kunnat acceptera socialdemokraternas förstafiol under förutsättning att inte någon enskild sida i övrigt får permanent rätt till andrafiolen. I det ögonblick som Holmlund tar sin harts och går, kommer det att uppstå ett vakuum som många vill fylla.

Hur var det Ola Magnell sjöng?:
”Akta're brorsan
Både för dom som tiger
Och för dom som babblar och för dom som inte är vad dom verkar va
Dom vill ha dej till sin lakej för sina syften och sina intriger”

Centerpartiet, fortsatt plågade av dåliga opinionssiffror trots partiledarbyte, är kanske det parti på riksplanet som sammantaget är mest otåligt i allianssamarbete just nu. Den otåligheten märks även hos partiets företrädare i norra Sverige, där även skepsisen inför självmedvetna moderater sitter i partidistriktens ryggmärgen. I Umeås lokalpolitik har C länge varit ett oförutsägbart inslag, lite utanför de mest etablerade samarbetsformerna, ibland betraktade som lite naiva av allianskollegorna, ibland bemötta med extra stor irritation av socialdemokraterna, själva med uppfattningen att de har en speciell roll att fylla, men aldrig helt enkla att förutse. Centerpartiet lär inte bli någon drivande kraft bakom fördjupat allianssamarbete inför 2014.

Folkpartiet gick klart bättre i kommunalvalet 2010 än i riksdagsvalet, och kan därför lockas av tanken på att det finns mer för partiet att hämta i en friare roll lokalt, än som underordnad partner med betydligt större moderater i ett allianssamarbete efter riksmodell. Eftersom Fp hade oppositionsrådsposten 2002-2006 kan det dessutom finnas kvar spänningar mellan dem och M i synen på hur just det uppdraget ska tolkas och förvaltas, som ytterligare dämpar samarbetsivern.

Kristdemokraterna har ett lite annorlunda läge än de övriga allianspartierna. De flesta bedömare anser att deras chans att överleva som riksdagsparti 2014 hänger på kamrat fyra procent, och alltså att alliansen står kvar som samlat regeringsalternativ. Samtidigt är partiets opinionskris så pass djup att frestelsen att ta varje chans att profilera sig på egen hand, inte minst lokalt på orter där partiet har ett relativt stabilt stöd, kan växa sig oemotståndlig fram emot valet.

Miljöpartiet har bytt ledning i tät följd de senaste åren, vilket oundvikligen gjort att partiet, trots goda valresultat, har relativt okända företrädare lokalt. Det tar tid att bli ett etablerat namn. Att Mp ofta står utanför de upptrampade samarbetsstigarna i fullmäktige, flitiga med egna utspel men till synes sämre på korridorspelet, ger dem en viss gåtfull ställning i den lokala regeringsfrågan. Intrycket är dock att de i fullmäktige mer tillhör den del av Mp som ser sig själva som mer automatiskt vänster, med större moderatfobi, än vad partiledningen nationellt gör, och att därför tanken på ett samarbete mellan alliansen och Mp i Umeå känns mer avlägsen än den gör nationellt.

Det får i sin tur konsekvenser för stämningen inom alliansen eftersom samarbete med Mp just nu ter sig som det enda halmstrået för direkt maktskifte 2014. När det halmstrået ser för bräckligt ut, kan det sluta med att samtliga allianspartier börjar agera med andra mål för de egna partierna i sikte.

När allianssamarbetet på riksplanet stod på topp och var som mest harmoniskt, och det är ett tag sedan, var det på sin höjd hövligt sammanbitet i Umeå. Först var partierna för jämnstarka och närde alla förhoppningen om att få ställa kommunalråd (fp för att de hade den posten 2002-2006, C för att de hoppades på en Maud Olofsson-effekt regionalt). Sedan blev moderaterna, lyfta av rikstrenden, för stora för de övriga partiernas smak och för stora för att längre vilja ta överdriven hänsyn till en koalition utan hopp att vinna en majoritet.

När det nu alliansen börjar få slut på bränsle och spricka upp på riksplanet har allianspolitikerna i Umeå, tror jag, lätt att hålla tillbaka tårarna vad gäller den lokala motsvarigheten. Hur längre har övriga allianspartier lust att unna M ledarpositionen i ett fast, lokalt samarbete om det sker i ett parlamentariskt statiskt läge och det börjar viskar om att de får för lite ut av det? Och när tycker M att det är mer lockande att söka bli ännu större på egen hand?
Kanske finns inte den motsättningen i så enkel form, men lita på att sådana resonemang förs i bakhuvudena på allianspartiernas samtliga gruppledare.

Jag skulle därför gissa att:

Socialdemokraterna, oavsett vem som blir Holmlunds efterträdare, kommer att gå till val för eget mandat utan att binda upp sig för något samarbete, och istället söker utmåla sig själva som det regeringsdugliga alternativet för dem som vill att det ska rulla på ungefär som förut. Sedan håller de blånande tummar för att de inte ska bli beroende av uppgörelser med V. Konsekvenserna i övrigt av ledarskiftet lär förbli oklara tills efter valet.

Vänsterpartiet i Umeå har problemet att flera i den lokala ledningen gav intryck av att hellre vilja se en annan partiledare än Jonas Sjöstedt. Det kan ha väckt en del ont blod hos allmänna vänstersympatisörer - som ser Sjöstedt som ett starkt kort - utanför partiets lokala ledning. Sådana interna spänningar kan märkas i form av minskat gräsrotsengagemang och proteströster på andra partier lokalt i nästa val. Men oavsett om den farhågan slår in kommer V sannolikt att köra på egen bana i den lokala valrörelsen, betona sin dubbla, lite motsägelsefulla roll som både vänsteropposition och garant för vänsterstyre och söka utmåla S som ett opålitligt alternativ, i planeringsfrågor såväl som i budgetpolitiken. På det sättet hoppas man hålla uppe det egna stödet så mycket att man ändå kan tvinga in socialdemokraterna i ett nytt samarbete och minska alliansens inflytande.

Arbetarpartiets strategi är uppenbar: genom hårda angrepp på Jonas Sjöstedt och de lokala företrädarna misstänkliggöra vänsterpartiet som ett urvattnat, hycklande sossigt parti som riktiga vänstersocialister inte kan lita på, och så trumma ihop tillräckligt stöd för ytterligare ett mandat. Gång på gång i insändare och debattartiklar har arbetarpartiets företrädare det senaste året sågat vänsterpartiets uppträdande både på riksplanet och lokalt i Umeå.

Miljöpartiet kommer att försöka att både betona en vänsterprofil i tron att det lönar sig extra bra i Umeå, för att inte tappa till V och S, men samtidigt följa partiledningen i försöken att hålla en dörr på glänt för mittenväljare. Det kommer att göra att varken S eller alliansen litar på dem. Men efter valet kommer alla att uppvakta Mp med vänliga ord för att de inte ska försvinna in i något organiserat samarbete med andra.

Allianspartierna kommer att anordna gemensamma utspel och presskonferenser; lägga något manifest och hålla god min utåt. Men de tror inte på maktskifte, och kommer därför internt indirekt och med fina antydningar att säga tack för den tid som varit till varandra och sedan i huvudsak, och i de mest engagerade insatserna, köra egna race. Var och en i förhoppningen att det ska lyfta just deras parti i Umeå, på de andra allianspartiernas bekostnad, tack vare eller trots rikstrenderna.

Umeå går mot en valrörelse där partierna kommer att ha tänkt igenom mycket noga för sig själva vad de vill, men där det som de vill ha sagt kommer att stå skrivet mellan raderna, eller i stjärnorna. Väljarna gör klokt i att spana efter det finstilta.

Umeås och Nordmalings kommunalråd råkade på nytt i luven på varandra i helgen. Om det, om regiontänkande, om hemidentitet och om fritidsliv i Norrland, handlar reflektionerna i den här krönikan, som konstaterar att Umeå – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – borde välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

Och en huvudledare som vi hade i veckan om Tväråbäcks kampanj

-------------------------------------------

Sträck ut din hand och finn en hand i din

I söndags kritiserade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) på sin blogg att Nordmaling i en kampanj vill locka till sig barnfamiljer från Umeå. Han sågade även Nordmalings chanser att lyckas med aktionen. Varför, skrev Holmlund, ”ska man flytta från något som är bra till något som ger mindre fritid och sämre utbud”.

Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S) svarade direkt på sin blogg: ”Det är absurt att kommunalråden i Umeå anser sig ha rätten att bestämma Nordmalings kommuns utvecklingsplaner. När Lennart och Ågren har flyttat och bosatt sig i Nordmalings kommun kan de självklart påverka kommunens utvecklingsplaner. Lennart är välkommen att flytta hem till Långvattnet och ta gärna med dig Ågren.”

Stämningen i Umeåregionen verkar inte vara på topp för tillfället.

Det höga tonläget mellan Lennart Holmlund och Ulla-Maj Andersson, tillsammans med det faktum att Holmlund så öppet negativt beskriver tillväxtmöjligheterna i en grannkommun, främjar inte förhoppningarna om ett utvecklat regiontänkande i norra Sverige. Motsättningarna återspeglar i mindre skala den misstro som finns även inom och mellan de fyra nordligaste länen i storregionfrågan – även där med spänningarna mellan Umeå och andra delar av Norrland som en utslagsgivande faktor, som statsvetaren Anders Lidström vid Umeå universitet påpekat.

Anders Ågren (M) har i veckan gått ut med förslaget att Örnsköldsvik borde gå med och bli en del av Umeåregionens samarbete. Det är en utmärkt idé och vore en logisk konsekvens av Botniabanan och arbetet med att förstora arbets- och bostadsmarknaderna längs nya kommunikationsstråk.

Men om irritationen redan mellan Umeå och Nordmaling är så stor, och om Umeå inte förmår uttrycka större lyckönskande till kranskommuner vars utveckling även Umeå är beroende av på sikt, så kan man bara ana spänningarna som skulle kunna uppstå mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Grälet mellan Holmlund och Andersson vore kanske viktigare för regionrådet att diskutera vid nästa träff än Nordmalings kampanj.

Men hur är det egentligen, stämmer Lennart Holmlunds påstående att det skulle finnas ”mindre fritid” (det vill säga mindre möjligheter till fritidsaktiviteter) i Nordmaling än i Umeå?

I den nya forskarboken om Norrland från Umeå universitet, Mittuniversitetet och Luleå tekniska universitet ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” ägnas ett kapital åt en liknande frågeställning. Det är Dieter K. Müller vid institutionen för geografi och ekonomisk historia i Umeå, som skrivit om: ”Fritidsaktiviteter i Norrland – en fråga om stad och land?” Han gör flera intressanta iakttagelser:

”Resultaten har visat att en övervägande majoritet av befolkningen anser att kultur, nöjen och evenemang är viktiga för Norrlands framtid. Detta speglas dock endast i begränsat utsträckning i befolkningens faktiska aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Många aktiviteter som samlas i kategorin kultur, nöjen och evenemang utövas endast av få mer än några enstaka gånger per år. Bara friluftsliv och idrottsträning lockar större andelar av de svarande till frekventa aktiviteter.”

Müller konstaterar att passiva åskådaraktiviteter är vanligare i större kommuner än i mindre, eftersom utbudet för sådana aktiviteter är större där, men att fritidsaktiviteter som kräver större egen insats utövas i lika hög grad i småkommuner som i stora. Han noterar skillnader mellan stad och land när det gäller hur invånare utnyttjar utbud i övriga regionen:

”För många småkommuner och medelkommuner tycks det dessutom vara så att det lokala utbudet kompletteras med det som finns i grannkommunerna. I större kommuner spelar förhållandena i grannkommunerna en underordnad roll. Här tycks däremot utbudet i mellan- och södra Sverige vara ett viktigt komplement till aktiviteter på hemmaplan.”

En reflektion jag gör kring detta: För mindre kommuner fungerar kanske redan regionförstoringen i fritidslivet, medan det för umebor oftare är Stockholm som upplevs utvidga den egna regionen. Tänk när de två processerna börjar förstärka varandra, hur bra det kan bli för Norrlands konkurrenskraft.

I kapitlet ”Hemma i Norrland – om identitet och samhörighet med andra” i samma bok, skriver Kerstin Westin, också vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia bland annat följande intressanta rader:

”Vad som är ”hemma” för oss i t.ex. samtal med andra beror på i vilket sammanhang hemma ska beskrivas – är vi utomlands är ofta landet och möjligen en viss del av landet, t.ex. norra Sverige, det vi beskriver som hemma för att tala om för andra var vi kommer ifrån. När vi ska tala om för någon vi möter i Sverige uttrycker vi ofta hemma som kommun och kanske ort – ”jag kommer från en liten ort utanför X-stad”. På mer lokal nivå blir platsen (byn, orten, stadsdelen) alltmer viktig för att beskriva ”hemma”. Mindre vanligt är det att prata om hemmaregion, kanske för att region som geografiskt begrepp är mer föränderligt. Regioner är ofta socialt konstruerade, dvs. de har tillkommit för olika ändamål eller syften, och växer därmed fram över tid och förändras i takt med att ändamålen förändras. När hemma är en plats är det ofta den mycket nära, lokala som uppfattas som mest hemma.”

En av de stora fördelarna med regionförstoring som omfattar både stad och land är att det vidgar utbudet av tillgängliga livsmiljöer för människor, när det blir lättare genom modern kommunikation att bo på ett ställe, jobba på ett annat och ta del av hela regionens utbud. Det handlar inte om att skapa regionalt, enhetligt ”hemma”, utan om att öka de praktiska möjligheterna för fler att bejaka många olika lokala livsmiljöer.

Jag är övertygad om att det är landsbygdens chans till överlevnad på lång sikt. Den statiska frågeställningen var det finns bäst boende- kultur- och fritidsliv inom en region är vilseledande. Det väsentliga är vad regionen sammantaget erbjuder.

Därför borde Umeå snarast – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ. Det ger Norrland en mångfald, som de rena storstadsregionerna inte kan erbjuda.

Veckans ordväxling Nordmaling vs Umeå är ämnet för den här veckans lördagskrönika, som handlar om regionalt samarbete mellan små och stora, och vad en regional sammanhållning kräver.

----------------------------------------------------------------

Umeå, Nordmaling - katten på råttan, råttan på repet?

Och katten på råttan, och råttan på repet, och repet på oxen, och oxen på vattnet, och vattnet på elden ...

Nordmaling vill genom riktad reklam locka unga familjer i Umeå att packa flyttlassen och dra några Botniabanestationer söderut, med pendlingsmöjligheter, billiga småhuspriser och närheten till havet som argument.

Det är klart som sjutton att Nordmaling vill det.

Inleder de varje dag med en morgonbön på kommunhuset torde den handla om just det: hur ska Nordmaling kunna bli ett alternativ för unga människor i Umeåregionen som är i färd med att rota sig geografiskt, socialt och yrkesmässigt? Hur ska Nordmaling kunna erbjuda något som för vissa människor i vissa faser av livet är mer lockande än vad Umeå erbjuder?

Få saker kan vara viktigare för Nordmalings framtid – som oundvikligen kommer att utspela sig i Umeås närhet. Det vore väl tjänstefel om inte alla kommunpolitiker och andra ansvariga för Nordmalings utveckling hoppades på att en del av Umeås för norrländska förhållanden kraftiga befolkningstillväxt ska komma den egna kommunen till del. Regionförstoring kallas det, och är de mindre kommunernas bästa chans.

Det är ju ett av de regionala argumenten för Botniabanan: att sådana nya flytt- och boendemönster ska bli möjliga längs kusten, också bort från de mest tillväxtstarka städerna. Att landsbygden som miljö ska kunna få ett uppsving, tack vare en stark stads tillväxt och infrastruktur och samarbeten som sprider de positiva effekterna av den tillväxten över större områden.

Lita på att varenda kommunpolitiker och strateg i Bjurholm, Vännäs, Vindeln och Robertsfors går med precis samma förhoppningar. Fördjupade regionsamarbeten, och sammanväxande bo- och arbetsmarknader, är små landsbygdskommuners kanske främsta hopp.

Att ett samarbete fördjupas, samtidigt som viss konkurrens och tävlan består, i synnerhet mellan de små å ena sidan och den stora å andra sidan, är ingen självmotsägelse.

Men det gäller även för landsbygdskommunerna att tänka igenom på vilket sätt de vill växa.

Regionförstoring gör att en region kan erbjuda en större mångfald av livs- och boendemiljöer och sammantaget tilltala fler människor än som vore fallet om bara en ensam storstad växte medan landsbygden tynade bort, eller om allt bara vore landsbygd utan några utpräglat urbana miljöer.

Därför är kombinationen av storstadsvisioner i Umeå och en levande landsbygd med bevarade byskolor och småskalig service i de mindre kommunerna så mycket mer genomtänkt och tilltalande, än den förödande föreställningen att det bästa vore om hela Norrland bestod av ungefär lika stora och till förväxling lika småstadstätorter, som alla erbjuder ungefär samma sak, som är strikt normerade och med vägar genom utdöda, tömda byar emellan.

Ett motsvarande drama utspelar sig just nu i landstinget, som ställer frågor om regional solidaritet på sin spets. Åseles och Doroteas berättigade kamp för överlevnad har med hela Västerbottens möjligheter att behålla befolkningsmängd, service och företagande att göra. Tillgången till vård i inlandet är inte bara en inlandsfråga, utan ligger i allas långsiktiga intresse. Det måste vara kärnan i ett regiontänkande – att en enskild kommunens öde är kopplat till alla de andras, inte i form av den enas död är den andras bröd, utan i form av den enas bröd är den andras bröd och den enas död är den andras död.

Kan Nordmaling, och de andra mindre kommunerna i Umeåregionen, locka till sig en del unga familjer från Umeå är det sannolikt bara positivt för alla, även för Umeå, för det skulle visa att regionförstoring fungerar och kan ge ett lyft åt landsbygdskommuner.

Vad de andra irriterar sig på i Nordmalings planer är snarare valet av metoder, och att de så uppenbart symboliserar ett nollsummetänkande som spär på föreställningar om att samarbeten är omöjliga eftersom intressemotsättningarna är för stora.

Nyheten har också följts av en irriterad ordväxling mellan Umeås kommunalråd Anders Ågren (M) och Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S).

Ågren skriver på sin blogg:

”Gärna offensiva marknadsföringsinsatser för att få fler människor att flytta till vår region. (...) Tyvärr gör ju Nordmalings kommunledning tvärtom, när de nu fokuserar på att försöka locka invånare just från en av sina grannkommuner. Det strider mot hela tanken med samarbetet i Umeåregionen.”

Och Andersson skriver å sin sida:

”Till Anders Ågren (m) vill jag säga att Nordmalings kommun fortfarande är en självständig kommun trots samarbetet med andra kommuner. Det är självklart att vi gör utvecklingsplaner utifrån det förhållande som finns i och runt kommunen. (…) Om Nordmalings kommun inte får ha en egen uppfattning om vad vi vill och hur vi vill är det kanske dags att lämna Umeåregionen.”

Johan Söderling (S), kommunalråd i Vännäs och ordförande i Umeåregionens samarbete kritiserar i Västerbottens Folkblad också Nordmalings kampanj: ”Alla kommuner vill växa, men Nordmaling hade skött det smidigare om man vänt sig utåt, till övriga Sverige, och inte haft en grannkommun som mål (…) Det känns olyckligt.”

Uttalandena visar vilken svår balansgång som väntar för en kommun som Nordmaling: Å ena sidan värna samarbetet och ett regionalt helhetsperspektiv. Å andra sidan söka vägar att ibland konkurrera med egna kvaliteter och erbjudanden.

Men det ställer också en stad som Umeå inför en del självrannsakelse. För om ett regionsamarbete mellan en stor och ett antal mycket små kommuner ska fungera, krävs att de små kommunerna har något att vinna på det. Umeå måste erkänna att den egna utvecklingen är beroende av andra kommuners och orters långsiktiga överlevnad och stabilitet, och att ett Umeå som omges av en levande landsbygd attraktiv för andra livsstilar och livsmönster är starkare än ett Umeå som blir en ö av urban tillväxt i en stagnerande landsdel.

Så gör Nordmaling, bortsett från de kritiserade metoderna, fel som hoppas locka unga familjer från Umeå att flytta till den södra grannkommunen?

Nej, de gör rätt.

Men Nordmalings företrädare måste vara noga med att bättre motivera det utifrån en vision för hela regionen och en djupare analys, inte fastna i ett nollsummetänkande.

För blir ”var och en för sig” ledstjärnan i Umeåregionen, utan regional sammanhållning och solidaritet, är det negativt för alla på lång sikt och negativt för alla utom Umeå kort sikt.

Den demokratiska trögheten i stadsplaneringsprocesser som något positivt, är ämnet för den här krönikan, som utgår ifrån intervjun i nya VK-Affärsliv med Krister Olosson och Hilding Holmqvist.

Jag tror inte att det var bättre förr och tycker att två myter måste bemötas i stadsplaneringsdebatter: (1) att de toppstyrda handslagen bakom kulisserna vore en effektivare form för beslut än de demokratiska församlingarnas. Men också (2) att demonstranter och intressegrupper med frasradikala glåpord är genuinare uttryck för folkviljan än beslut fattade av folkvalda.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Öppen källkod får inte bli ett tomt löfte i Umeå

Bygg storstad i Umeå

Umeå, översiktsplanen och demokratin

---------------------------------

Tröghet och demokrati i Umeå

När Balticgruppens Krister Olsson i en intressant intervju i nya Affärsliv säger att det var bättre förr, när man kunde gå till Torsten W Persson eller Margot Wikström och få klart besked – ja eller nej – är det svårt att göra någon annan tolkning än att det var mer toppstyrt förr.

Bara när besluten redan är fattade innan de demokratiska församlingarna kopplas in, kan besked av det slaget lämnas. Den demokratiska processen, med prövningar och omprövningar, tar oundvikligen längre tid och tillåter inga tvärsäkra svar på ett tidigt stadium.

Och när Hilding Holmqvist i samma intervju säger att ”det är bättre med ett nej nu än ett ja i augusti”, så är det förstås ett uttryck för otåligheten hos den som har både idéer och resurser att förverkliga dem.

Deras åsikter har stöd av många i Umeå, som tycker att det går för långsamt. Jag lutar dock åt att den tröga verklighet de beskriver i själva verket tyder på att det blivit bättre med åren.

Det är viktigare, inte minst i en liten stad som Umeå där politik, näringsliv och mediekoncerner har kontaktytor mot varandra, att det hålls noga på de demokratiska formerna, än att det går smidigt att komma till skott. Den demokratiska eftertanken ger mer långsiktigt hållbara och resurseffektiva beslut. Att de raka beskeden blivit färre, är ett sundhetstecken, även om det ibland tar udden av goda idéer.

För politiken pressas från två håll: av bråttom-bråttom-otålighet och av ”vi är emot, därför är våra åsikter finare och har vi rätt”-konservatism.

Två trötta myter måste bemötas i stadsplaneringsdebatter: (1) att de toppstyrda handslagen bakom kulisserna vore en effektivare form för beslut än de demokratiska församlingarnas. Men också (2) att demonstranter och intressegrupper med frasradikala glåpord är genuinare uttryck för folkviljan än beslut fattade av folkvalda.

Den senare myten har avslöjats i två aktuella exempel: Slussendebatten i Stockholm där kultureliten ryckte ut tillsammans med oppositionen i ett beklämmande försvar för en av de mest reaktionära stadsmiljöer som finns i Sverige. Som tur är var majoriteten klok nog att fatta beslut ändå – sannolikt med stort stöd hos de kollektivtrafikanter som varje dag tvingas in i den stinkande, otrygga, krackelerande betongen, inte bara kan njuta av den på avstånd, på foton från sextiotalet eller genom taxirutorna.

Och den planerade ombyggnationen av en tågstation i Stuttgart i Tyskland mot vilken massiva, uppretade demonstrationer anordnades – något som i medierna automatiskt tolkades som att ”folket” var emot – men där den så småningom hållna folkomröstningen visade att förespråkarna var i klar majoritet. Det blev en hemläxa för många.

Det har länge varit en revolutionsromantisk sjuka i medierna, att engagemang alltid likställs med frasradikalism och ensidig retorik. Medan eftertanke, nyanserade analyser, pålästhet och politiskt arbete på sansad volym aldrig får något erkännande, utan bara stryk i ett allmänt politikerförakt.

Det är kanske överhuvudtaget läge för ett försvarstal till fullmäktigen som tålmodiga, öppna beslutsforum, och till byråkratiska processer som ett sätt att värna att mer går rätt till.

Visst, byråkrati kan politiseras, korrumperas och användas för att jävlas med folk – inte minst med ensamma småföretagare utan miljardmäktiga lobbyorganisationer i ryggen.

Men i många situationer, i många typer av ärenden, är den lätt anonymiserande, charmlösa, osentimentala byråkratin som behandlar alla lika, det bästa motmedlet mot de resursstarkas rätt, mot gaphalsarnas rätt, mot de politiska väntjänsternas rätt. Den kärva, otrendiga byråkratin som inte låter sig skrämmas eller stressas av pengar, partinålar eller rubriker, är viktig för en demokrati.

Jag fruktar mer att politiken ska bli för eftergiven i planeringsärenden inför dem som av olika skäl är otåliga och upphetsade, än att ärenden dröjer och behandlas korrekt. Trögheten, att det hålls på formerna, att frågor behandlas i demokratisk ordning, i öppna processer, i noggranna utredningar och i form av tydliga besked inför demokratiska val, men att beslut också fattas till slut, när konsensus inte råder, är ett skydd varje gång känslorna kokar hos ja- och nejsägare.

Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Att förhindra beslut är inte i sig ädlare än att fatta dem. Men det är bättre att diskutera öppet och tillsammans, även om det tar tid, och fatta beslut sedan, i vilken riktning det än må vara, än att starka nypor eller heta känslor skapar fullbordade faktum innan demokratin fått en chans.

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare i Umeå? Den frågan är utgångspunkten för den här lördagsfunderingen kring spekulationerna om namn, ledarskap och spänningen inom både socialdemokraterna och alliansen i Umeå just nu.

Ett par tidigare krönikor på liknande tema:

Skulle Umeälven vägra flyta ut i havet?

2014 - ett fyrtorn i dimman för Umeå

----------------------------------------------------------

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Umeå har snart bara vaga minnen av hur det går till, när makten skiftar, mellan partier och mellan personer. Sedan 1995 har Lennart Holmlund varit kommunstyrelsens ordförande och socialdemokraternas ledande företrädare i Umeå. Sitter han kvar mandatperioden ut kommer han att ha styrt kommunen i nästan tjugo års tid. Spekulationerna om hans efterträdare ter sig trevande, ovana och yrvakna. Konstigt vore annars.

Inte för att det är något ovanligt längs Norrlandskusten. Lorentz Andersson (S) satt 22 år på den posten i Skellefteå, innan han blev landshövding i början på 2000-talet. Efterträdaren Bert Öhlund har suttit sedan dess. Elvy Söderström (S) har styrt Örnsköldsvik lika länge som Holmlund styrt Umeå, alltså sedan 1995.

Det påminner om två saker: (1) valet av efterträdare till sådana poster kan komma att prägla en stad för decennier framåt, och (2) maktskifte mellan partier och koalitioner i städer längs Botnia- och Norrbotniakusten hör inte till vanligheterna. Det står alltså rätt mycket på spel.

Senaste veckan har diskussionen om vem som ska bli Lennart Holmlunds efterträdare i Umeå tagit ny fart, och resulterat i uppdaterade listor över tänkbara kandidater. Men det är ständigt två olika frågor som blandas ihop: vem blir Holmlunds efterträdare som S-ledare och vem blir hans efterträdare som kommunstyrelsens ordförande?

Sett till det senaste decenniets valresultat kan det ligga nära till hands att sätta likhetstecken mellan de två frågorna. Men det vore ett misstag.

Förr eller senare skiftar majoriteter. Och i takt med att partiorganisationerna smalnas av växer klyftan mellan partiaktivisters världsbild och det omgivande samhällets vardagsproblem.

Det skapar i sin tur en växande klyfta mellan faktorer som hjälper någon att vinna sitt partis förtroende, och faktorer som hjälper någon att vinna förtroende hos människor utanför partipolitiken. Republikanerna i USA, som illustrerar denna problematik i sina primärval just nu, och de gamla folkrörelsebaserade partierna i Sverige, har mycket gemensamt på den punkten.

I en tid när partiernas aktiva blir färre blir deras kontaktytor till det omgivande samhället mindre och redan frälsta partiaktivister får relativt sett större inflytande än förr. Det gör att människor som är ointresserade av låg nivå och flamsig smutskastning av motståndare, börjar se till att hålla sig borta från partipolitiken.

Alltså behövs det två perspektiv: Vem får en redan övertygad hejarklack att klappa i takt, vem får en omgivning som inte bestämt sig att lyssna intresserat? Vem har bäst förutsättningar att få internt stöd och vem har bäst förutsättningar att vinna externt förtroende?

Det sistnämnda är förstås mest relevant för frågan: vem blir Lennart Holmlunds efterträdare som kommunstyrelsens ordförande 2014?
Det ska alltså dels vara någon som har tillräckligt bred uppbackning internt och som samtidigt har självständighet och distans nog för att kunna säga internt nej när det krävs.

Om man håller sig till nu aktiva socialdemokratiska kommunpolitiker är det två namn som förekommit mest frekvent i spekulationerna senaste året.

Visste man inget om hur snacket går inom socialdemokraterna, hade man inte hört rykten, utan bara betraktade frågan utifrån umepolitikens yttre skeende 2006-2012, vore byggnadsnämndens ordförande Åsa Ögren det givna tipset som ny S-ledare. Hon har härdats i några av de hetaste debatterna, är till sin stil lite av en blandning mellan Lennart Holmlund och Marie-Lousie Rönnmark och har vid flera tillfällen låtit som ett inofficiellt kommunalråd som förbereder sig för jobbet, med brett anslag. För den som inte följer socialdemokraternas inre liv är det överraskande att hon inte anses som given förstakandidat. Men eftersom det inte är självklart, betyder det att det finns mäktiga inom S som hellre vill se någon annan.

Gymnasienämndens ordförande Hans Lindberg är den det viskas mest om, insidertipset. En kandidat som inte är så uppmärksammad utåt, men som har starka uppbackare inom partiet lokalt som matchar fram honom i det kommunalpolitiska komplexet. I jämförelse med Åsa Ögren är han ett oprövat kort, svårbedömd för oss utomstående, men viskningarna inifrån ett parti ska inte underskattas.

Marie-Louise Rönnmark, Christer Lindvall, Andreas Lundgren och Lena Sandlin är andra namn som nämns.

Just kommunalrådet Marie-Louise Rönnmark har förstås alla meriter som krävs. Hon har varit ledande kommunpolitiker under många år och hon är en av drivkrafterna bakom kulturhuvudstadsprojektet. Men ändå känns det långsökt att hon skulle vara aktuell som kandidat nu. Hennes roll i umepolitiken har varit en annan de senaste åren, mer representerande, med blicken höjd, lyft ovan konflikter och nästan lite anonym tidvis.

Kanske har det med den norrbottniska auran att göra, men Christer Lindvall, ordförande för socialdemokraterna i Umeå, nämns som något av den trygga kandidaten, kanske lite som ett alternativ och en övergångslösning, om det blir för mycket bråk om andra namn.

Så kan man fortsätta att gå igenom namn. Eftersom det tydligen fortfarande är förbjudet för socialdemokrater att berätta öppet vad de vill återstår bara spekulationer: Kommer S i Umeå att i första hand välja en ledare för partiet eller en ledare för kommunen, och vem gynnas i respektive scenario?

Frågan är också hur de olika allianspartierna i Umeå resonerar internt inför nästa val. Precis som det pågår mycket bakom kulisserna inom den lokala socialdemokratin just nu, lurpassas, avvaktas och misstros det säkerligen en hel del även mellan ledande politiker inom alliansen i Umeå.

Delvis beror det på en ömsesidig ovilja hos partierna att erkänna någon från de andra som kandidat till posten som kommunstyrelseordförande. Den oviljan har med personkemi, gammalt groll och partiernas förhoppningar att växa på de andras bekostnad att göra.

Vilka som varit störst i Umeå bland de partier som i dag utgör alliansen har skiftat genom åren. På sjuttiotalet och en bit in på åttiotalet var det centerpartiet. 1985 och 1988 blev folkpartiet störst. 1991 fick centerpartiets flest mandat. 1994 var det jämnt mellan moderaterna och centerpartiet med åtta mandat vardera. 1998 blev moderaterna störst. 2002 gjorde folkpartiet det bästa valet. Och sedan 2006 är det på nytt moderaterna som har flest mandat. Den historien av växlande initiativ som största icke-socialistiska parti har skapat en kvardröjande stämning av intern konkurrens och misstroende mellan dagens allianspartier.

Men det bottnar också förmodligen i en viss uppgivenhet, efter snart 20 år med vänstermajoriteter. Tror man inte att en annan majoritet är inom räckhåll, blir partiernas strategier oundvikligen att agera mer var och en för sig, med ett visst mått av läpparnas bekännelse till alliansprojektet, men med det torraste krutet lagt på att maximera det egna partiets stöd.

Samtidigt försöker det moderata kommunalrådet Anders Ågren sedan valet 2010 – med tydliga och delvis framgångsrika försök att via de sociala medierna samla förtroendekapital, skapa nya kontaktytor och nöta ner gamla lokala antipatier mot moderaterna – att placera sig som Holmlunds naturlige efterträdare inför 2014, fast med ett modernare ledarskap och ett minskat inflytande för vänsterpartiet.

Han kämpar mot klockan, innan en ny S-ledare hinner bli varm i kläderna. Om förhoppningen om en ny majoritet 2014 är realistisk kan diskuteras. Men det är oavsett vilket en delikat balansgång mellan att distansera sig från alla kontroverser kring Holmlund, ändå positionera sig som dennes kronprins när det gäller umeandan och dessutom undvika att andra tar över oppositionsledarrollen. 

För att den balansgången ska lyckas krävs dels att alliansen är någorlunda enig om ett lokalt ”regeringsalternativ”, dels att de övriga allianspartierna erkänner Ågrens ställning som första namn. Ågren har alltså på sätt och vis mest bland alliansens gruppledare att förlora på om alliansen bara bedriver halvhjärtad kampanj för nytt styre. Men han är samtidigt den som med störst realism kan göra anspråk på att vara alliansens kandidat till kommunstyrelseordförande.

Kanske vore det läge för folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att släppa lurpassandet och i stället redan nu säga: Anders Ågren är alliansens gemensamma kandidat. Och för det beskedet kräva desto mer tillbaka från moderaterna inför valet, i löften om sakfrågor och poster och större inflytande över alliansens gemensamma uppträdande inför 2014.

Utvecklingen nationellt sedan 2006 talar sitt entydiga språk: moderaterna har tagit över som det dominerande allianspartiet och det räcker för att det ska växa även i kommuner där de ligger en bra bit under riksgenomsnittet. Det kan ligga i eget intresse för Britt-Marie Lövgren (Fp och själv oppositionsråd 2002-2006), Mattias Larsson (C, gruppledare sedan 2010) och Veronica Kerr (Kd, gruppledare sedan 2010) att acceptera den realiteten och agera för maximalt inflytande utifrån det. Det kan vara alliansen halmstrå till lokalt maktskifte.

Men det kan också vara så att alla tre innerst inne är måttligt intresserade av alliansprojektet inför 2014, inte riktigt tror på det och när det kommer till kritan prioriterat annat.

Umeå står, efter tjugo år, inför ett epokskifte 2014. Det borde diskuteras mycket mer öppet, med tillkännagivna kandidaturer och klara avsiktsdeklarationer, på flera håll. Viskningarna från partiernas slutna rum är viskningar från ett långsamt döende partiväsen. Berätta vad ni vill. 

Vännäs är den enda kommunen i Västerbotten utöver Umeå som visar plussiffror i SCB:s senaste befolkningsstatistik. Vännäs kan ha något intressant på gång, med relevans för många landsbygdskommuner. Om det handlar den här krönikan. I morgondagens papperstidning som vanligt med teckning av Niklas Eriksson på temat.

---------------------------------------------

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

”Per August köpte radio 1929. Han var troligen en av de första i byn, som ägde något så sensationellt som en radioapparat. Filip Gerhardsson kommer ihåg hur han och några kamrater stod utanför Per August ”hakafönster” för att avlyssna detta ”under”.
”Tänka sig! Högmässan kom genom luften, sögs in i en radioapparat och kom ut i det fria helt hörbart.” Per August stod vid det öppna fönstret och sög på sin pipa. När det sprakade i radioapparaten förklarade han, att det berodde på åska över södra Sverige.”

(Ur boken ”Minnen från Vännfors – byn vid Vindelälven” av Lennart Åström, 2011, som varmt rekommenderas även för dem utan koppling till Vännfors. Hjärtat smälter lite av de roliga, fina anekdoterna från byns historia.)

Håll koll på Vännäs. Där pågår något, ett långkok i all stillhet, som kan komma att smaka riktigt gott för Västerbotten om några år – och som sprider intressanta dofter redan nu.

Vännäs är den enda kommunen i länet, förutom Umeå, som växer enligt Statistiska centralbyråns senaste befolkningssiffror. Och ökningen med 51 personer under 2011, till sammanlagt 8465 invånare, åstadkoms både genom ett födelseöverskott och ett positivt inflyttningsnetto.

För övriga länet är kanske tendenserna i Vännäs mer intressanta än att det går fortsatt bra – om än jämfört med befolkningsmålen inte överdådigt – för Umeå. Inte för att Vännäs läge, med närheten till Umeå ytterligare förstärkt av goda kommunikationer, är jämförbart med de flesta andra landsbygdskommuner i norra Sverige, utan för att det i koncentrerad form visar hur en regionförstoring skulle kunna komma till stånd som inte bara gynnar den största kommunen.

Fortsätter utvecklingen i Vännäs, kan andra lära av framgångsfaktorerna där, utifrån sina egna kommuners förutsättningar. Men också av problemen.

Hur ska en liten kommun som växer agera för att möta det nya behov av kommunal service som uppstår, med ett större tryck på exempelvis skolor och förskolor? Även på den punkten kan Vännäs vara på väg att samla erfarenheter relevanta för många andra kommuner som hoppas kunna vända en nedgång till en kontinuerlig uppgång.

Att det går bra för Vännäs just nu, är betydelsefullt också av ett annat skäl. Många i Vännäs, och i andra kommuner längs den gamla stambanan, har hyst farhågan att bygget av Botniabanan skulle skapa problem för de gamla järnvägsorterna inne i landet. I synnerhet för orter som varit traditionella och viktiga knutpunkter för järnvägstrafiken, med förlorade jobb kopplade till drift och underhåll och allmänt förlorad attraktionskraft för inflyttare och investerare som följd.

Men kanske kan de nya pendlingsmöjligheterna mellan Vännäs och Umeå visa sig bidra till en regionförstoring som mer än kompenserar för de förlusterna. Det i sin tur kräver givetvis att infrastrukturen lever upp till förväntningarna och vinner människors långsiktiga förtroende.

”Ingen historisk händelse har varit av större betydelse för vår bygds daning än nybyggarnas stora flyttning från den gamla byn till utmarken eller till allmänningen på skogen. Deras livsinsats var att bryta upp åker ”av ris och rot”, att bygga upp gård och åbyggnader samt därtill fostra stora barnkullar, större än vad tidigare generationer förunnats få uppleva, till arbetsamma framåtsträvande och samhällsdugliga människor. Det var stordåd i det tysta – (...) Denna uppmarsch mot Umeå sockens övre skogsområden är inte minst viktig att beskriva, eftersom den ledde till en folkökning här i norr utan motstycke i landet i övrigt (…) Kulmen i Vännäsområdet synes ha inträffat under åren 1787-1799. På dessa 12 år anlades 18 nya byar i Vännäs.”
(Tyko Lundkvist i kapitlet Nybyggarperioden 1787-1799 i ”Vännäs kommuns historia”
av Tyko Lundkvist och Tore Nilsson, 1984)

I Vännäs testas alla teorier från de senaste åren om att den stadsnära landsbygden går en bra framtid till mötes. Vännäs är den minsta kommunen i de fyra nordligaste länen som växer. Krokom i Jämtland med 14 559 invånare är den näst minsta kommunen i norr som fått fler invånare senaste året.

Den stora frågan för alla kommuner med liknande förutsättningar är: Förenar den stadsnära landsbygden det bästa av två världar – naturskön, lugn miljö och relativt billiga bostadspriser, men ändå med bra service och en direkt närhet till ett urbant utbud? Eller har den inte det bästa från någon värld – varken riktig landsbygd i den större stadens skugga eller en egen lockande stadsmiljö – utan bara en identitetslös kompromiss att erbjuda?

Det finns fortfarande stort hopp om att fler framöver ska svara att det förstnämnda är fallet. Att den stadsnära landsbygden, inte bara i Vännäs, kommer att bli ett eftertraktat livsstilsalternativ och skapa en bifåra till urbaniseringen, när nya tekniska möjligheter kopplar upp små kommuner, och dess byar, till globala skeenden och minskar betydelsen av geografiska avstånd.

Vännäs utveckling, som är en del av Umeåregionens utveckling, är svår att jämföra med kommuner i Norrlands inland utan närhet till större städer. Och den är inte svaret på de mest aktuella frågorna om hur större delar av Västerbotten ska kunna hållas ihop i samhörighet och samarbete.

Men Vännäs visar att det inte är hopplöst för en liten landsbygdskommun i norra Sverige att växa. Att det går att locka människor till småskaliga miljöer. Av det kan många låta sig inspireras. Håll koll på Vännäs.

Och sprakar det i apparaten, är det bara åska över södra Sverige.
 

De små kommunerna i Västerbotten, hur ska det går för dem?

Lennart Holmlunds utspel i veckan om kommunsammanlagningar i Västerbotten har gett ny fart åt en viktig debatt, och Holmlund har rätt i sin utgångspunkt att dagens situation inte kommer att hålla i längden.

Om det handlar den här lördagskrönikan där jag resonerar lite kring den misstro som finns mellan olika kommuner i Västerbotten, och i Norrland, om behovet av fler samarbeten och mer av regionalt helhetstänkande och sammanhållning.

Om kommunsammanslagningar är lösningen i fler än några enskilda fall, är dock långt i från säkert. Vad som är säkert är att många i Västerbotten och i de nordligaste länen, måste vara beredda att tänka nytt - det gäller både kuststäderna, kranskommunerna, inlandskommunerna och mellanbygden. Ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen

-------------------------------------------------------------

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"En gång i tiden försökte jag ta reda på hur man gör en riktig pölsa. Men det visade sig att pölsorna är otaliga som sanden på havets strand. Vart sjösystem, var bygd och var släkt har sin egen pölsa. En lidmanpölsa från Missenträsk är alls inte detsamma som en enquistpölsa från Hjoggböle eller en lindgrenpölsa från Raggsjö. Åt helvete med alla förenklingar och schematiska översikter och allt skärande över en kam!"
(Torgny Lindgren i ”Maten - hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Det blängs mycket i Västerbotten just nu. Skellefteå blänger på Umeå. Inlandet blänger på Umeå och Skellefteå. Umeå blänger på inlandet. Inlandskommunerna blänger på varandra. I Umeåregionen är kranskommunerna ständigt på sin vakt. Och på den bortglömda Mellanbygden blänger ingen, vilket får Mellanbygden att blänga på alla, i en känsla av att ha hamnat mellan stolarna.

Länets kommuner misstror och retar sig på varandras prioriteringar. Det resoneras fortfarande i hög grad i termer av vinnare och förlorare, där vad den ena får går någon annan förlorat, där en kommuns tillväxt betyder någon annans tillbakagång..

Norran har i dagarna kört en intressant artikelserie om Skellefteås problem att locka till sig statliga jobb, och om hur Umeå blev vinnare och Skellefteå förlorare när Region Västerbotten formades.

Den mentala gräns som går någonstans mellan Umeå och Skellefteå – att söka finna exakt var den går är som att jaga regnbågen – hör till det mest svåranalyserade i Västerbotten. Umeå och Skellefteå är som i en Ekelöfdikt de "två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser”, så som städer måste i hat och i kärlek.

Relationen kompliceras ytterligare av att Umeå är fullt av utflyttade Skelleftebor som söker rättfärdiga och förklara sitt val av ny livsort genom att ironisera över uppväxtstadens brister och stämningar (utom när det gäller ishockey).

Intresset för vad som händer i Skellefteå, låt säga i kommunpolitiken där, är minimalt i Umeå om betänker att det bara är mil mellan städerna. Stockholms lokalpolitik dyker oftare upp i umesamtal än Skellefteås. Örnsköldsvik upplevs ur ett Umeåperspektiv som en mer naturlig och okomplicerad regionpartner än Skellefteå.

Ett illustrerande exempel är hur stor skillnaden i synen på Norrbotniabanan är mellan Umeå, som slappnat av sedan Botniabanan kom fram och nu tänker mest kring förbindelserna österut och västerut, och Skellefteå, som i växande och begriplig frustration ser Norrbotniabanan prioriteras bort av staten och som anar övriga länets axelryckning bakom läpparnas bekännelse.

Umeå och Skellefteå – vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"Men vad jag tänkte komma till var detta: varje vattendrag vart ett landskap för sig. Skellefteälvens och Vindelälvens och Åmans landskap. Och ett otal landskap vid de sjöar som hängde samman. Det finns inte ett Västerbotten utan ett otal. Det rätta ordet vore Västerbottnarna!"
(Torgny Lindgren i ”Maten - hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Tre till fyra kommuner borde räcka i Västerbotten, sade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund häromdagen i ett uppmärksammat utspel om kommunsammanslagningar. Små kommuner kostar för mycket pengar och har för stor byråkrati, menar han, och antydde på sitt subtila sätt vad som är problemet: ”Nu måste kommunerna ta tag i frågan och diskutera fram en lösning. Jag förstår att det kan bli svårt. Det finns småpåvar som vill sitta kvar och styra, men man måste tänka på medborgarna.”

Reaktionerna lät inte vänta på sig, men de följde ett intressant mönster. Mest avvaktande var kanske företrädarna för övriga kommuner i Umeåregionen – Vindeln, Vännäs, Robertsfors, Bjurholm och Nordmaling – som i stort menar att nuvarande samarbetsformer räcker och som befarar att Umeås inflytande skulle bli för stort vid sammanslagningar.

Kommunalrådet i Nordmaling Ulla-Maj Andersson (S), kommenterade Holmlunds utspel så här: ”Det där är inget nytt, sådär har Lennart Holmlund surrat länge, inte minst inom partiet. (…) En storregion där kranskommunerna ingår i Umeå och med Lennart Holmlund som hövding är inte aktuellt.”

I inlandskommunerna, däremot, var reaktionerna snarast som lätta, men inte avvisande, suckar från veteraner som levt med frågeställningen i många år, kan problematiken utan och innan och har blickat djupare ner i dess gruvgångar än några andra.

”Fortsätter den här negativa trenden med befolkningsminskning och att all service dras ned finns ingen annan väg. Men då ska det konkret gälla alla små kommuner i landet. Redan i dag är organisationen i många små kommuner för stor”, säger exempelvis Bert-Rune Dahlberg (S), kommunalråd i Åsele.

”Frågan har hängt över oss länge och på sikt kan det bli på det viset. Men det viktiga är i första hand att ha ett samarbete mellan kommunerna som fungerar”, säger Greger Lindqvist (S) kommunalråd i Dorotea.

Caisa Abrahamsson (S) kommunalråd i Sorsele tror inte i sitt uttalande på sammanslagningar, men betonar behovet av ökat samarbete över tidigare gränser: ”I första hand tror jag på samverkan mellan kommunerna, inte en sammanslagning. (...) Det finns redan i dag ett samarbete mellan inlandskommunerna men vi öppnar också för ett samarbete över länsgränserna, med bland annat Arjeplog och Arvidsjaur.”

Tomas Mörtsell (C), kommunalråd i Storuman, betonar Västerbottens speciella problem med väldiga avstånd i glesbefolkade trakter: ”Problemet med Holmlunds resonemang är att vi har en geografi att ta ställning till med tanke på de stora avstånden vi har här. Därför har jag svårt att få ihop det. För att det ska vara positivt med en sammanslagning ska det ju ska ju antingen ge en besparing eller kvalitetshöjning. Jag tycker att det finns goda förutsättningar att samarbeta utan att slå ihop kommunerna.”

Det finns en nidbild av kommunerna i Västerbottens inland som säger att de saknar krisinsikt och drömmer om att vrida klockan tillbaka till gårdagen för att slippa hantera morgondagen. Som alla nidbilder är den orättvis. Det visar en sådan här sammanställning av reaktionerna. Beredskapen att utöva självkritik är ofta som allra störst i de mindre landsbygds- och glesbygdskommunerna. Och där tror jag att de bäst av alla förstår vad Holmlund menar.

För Holmlund har i huvudsak helt rätt i sin analys, den nuvarande situationen kommer inte att hålla i längden. Det betyder dock inte att formella kommunsammanslagningar är det enda tänkbara, eller det önskvärda, svaret på de problem som väntar. I synnerhet inte i ett län med Västerbottens avstånd.

Sammanslagningar kommer, tror jag, att bli oundvikliga i vissa fall. Men organisationsförändringar kan göras fram och tillbaka utan att något vinns, samtidigt som närdemokratin tar stryk.

Det är inte kvantiteten, utan kvaliteten, flexibiliteten, lokalförankringen och effektiviteten i olika samarbetslösningar, det kommer an på. Intressanta samarbetsformer håller redan på att växa fram underifrån, och behöver mer tid på sig för att få genomslag. Forskning, pilotprojekt och tekniska framsteg öppnar nya perspektiv för service på framtidens moderna landsbygd.

Men ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen. Hur man formellt organiserar det är mindre viktigt: norra Sverige behöver ett regionalt helhetstänkande och ett utökat samarbete på nästan alla områden. Alltför många föredrar dessvärre navelskådandet.

Vill man inte erkänna att man behöver varandra, att Norrland berikas av mångfalden av bygder, att den enas bröd inte är den andras död, så kommer ingen organisationsförändring i världen att få effekt. Det kommer att kräva nytänkande både i städerna, i kranskommunerna och i inlandskommunerna. De rikare kommunerna måste vara beredda att visa tålamod och solidaritet med de bygder som har det svårast, men som hör till helheten. Och kriskommunerna måste i sin tur vara beredda att tänka väldigt fritt och ödmjukt kring nya samarbetslösningar, och släppa den bittra vanföreställningen att det skulle gå bättre för inlandet om det gick sämre för kuststäderna.

Konflikten kring de föreslagna besparingarna inom landstinget i Västerbotten visar hur små marginaler som finns kvar för att de mest utsatta inlandskommunerna ska ha något hopp om att kunna vända en negativ utveckling. Men den debatten skulle också kunna föra något gott med sig, om den väckte en ny känsla av regional samhörighet hos fler. Att vi inser att den enskilda kommunens öde även är de andras.

----------------------------------------

Till sist: veckans citat, av Fredrika Bremer:

"Alltså - bort, bort känslor av saknad, bort senkomna "om" och "men"; alla tankar måste tillhöra dagen och stunden. Men dagen är stormig och vågorna höga; - nattens färd hotar att bli orolig; och jag hade kunnat vara i det lugna harmoniska hemmet i Smyrna! - Åter der? Bort, undan, återvändande onödiga tankar! I morgon skall jag vara modig åter."

(Fredrika Bremer i "Lifvet i gamla verlden", ur Carina Burmans biografi). 

Umeås, Gävles och Uppsalas olika regionala identiteter och förhållande till Stockholm är ämnet för den här lördagskrönikan, som resonerar lite kring hur de tre städerna skiljer sig åt i sina regionala roller och förutsättningar - exempelvis att Uppsala på flera sätt har rollen som småstad i sin region, medan Umeå har rollen som storstad i sin, trots att Uppsala är betydligt större.

Krönikan tar också en titt på Umeås egen historiska Stockholmsfixering.

---------------------------------------------------

Stockholm, älskar, älskar inte...

Stockholm, älskar, älskar inte…Alla som intresserar sig för regionprocesser och förhållandet mellan storstäder och småstäder, bör titta på Gävle.

Det är en stad som ibland har så svårt att veta åt vilket håll den ska titta, att blicken fastnar nere på de egna fötterna. Men det är också en av Sveriges till läget intressantaste stora småstäder. I Gävle ställs frågan om regionförstoringsprocesser på sin spets.

David Nyström, ledarskribent på Gefle Dagblad, skrev i dag en intressant ledare om Gävles mentala orientering mellan Norrland och Stockholm:

”SJ marknadsför nu i Gävle sitt nya snabbtåg mellan Stockholm och Sundsvall, som har Gävle som ett viktigt stopp. Annonserna har huvudbudskapet: ”Nu kan du resa med SJ3000 mellan Gävle och Sundsvall.” Sundsvall? När SJ lika gärna skulle kunna skriva ”mellan Gävle och Stockholm”? Det säger tyvärr något om den mentala bilden av Gävle som råder på reklambyråerna i Stockholm. Man tror att resor till Sundsvall har en större försäljningspotential hos Gävleborna än resor till Stockholm. Missuppfattningen är inte SJ:s reklambyrås fel. Gävle har inte gjort något för att sudda ut bilden av att staden ligger i Norrland. Men till Sundsvall är restiden 2:06 timmar. Till Stockholm 1:24."

I en diskussion på Facebook fortsatte David Nyström resonemanget:

”Gävle är Svealands sista utpost mot Norrland. Gävle är den nordligaste ort som ligger inom arbetspendlingsavstånd till Stockholm. Det måste staden marknadsföra massivt. Övriga Gästrikland får väl hänga med på köpet, men Norrland, det börjar i Kilafors.”

Om jag vore Gävlebo, skulle jag hålla med Nyströms analys fullt ut. Staden bör bejaka att få vara en del av en regionförstoringsprocess på arbets- och bostadsmarknaden utgående från Stockholms tillväxt. Gävle: är det Norrland, är det inte Norrland, spelar det någon roll? De flesta man frågar menar att det inte är Norrland och att det är viktigt att betona. Stadens mellanläge är hur som helst intressant som utgångspunkt för en diskussion om städers regionala funktioner.

Gävle ligger precis på gränsen, på rätt sida säger en del, på fel sida säger några, för att fortfarande kunna dra nytta av närheten till huvudstaden på allvar, utan att hamna helt i dess skugga.

Uppsala däremot – större än både Gävle och Umeå – ligger så nära Stockholm att staden trots sin popularitet får det svårare att hitta en egen regional identitet och därmed en tydlig vägledning för planeringspolitiken i stort.

Trots storstadsambitioner har Uppsala en regional roll som attraktiv småstad i Stockholms direkta närhet. Betydligt mindre Umeå har i stället en roll som helt dominerande större stad i sin glesbefolkade region. Uppsala kan ge intryck av storebrorskomplex, medan Umeå snarare riskerar att lida av självöverskattning och storebrorsfasoner.

Umeå har dock en helt egen form av Stockholmsfixering, med djupa historiska rötter. Staden Umeå tillkom ju som en skrivbordsprodukt från huvudstaden – först utan framgång 1588 under Johan III, sedan på nytt och med bestående resultat 1622 under Gustav II Adolf.

Lokalinvånarna var synnerligen skeptiska.

Centralmakten hade blivit alltmer stressad över att bångstyriga bönder och köpmän där uppe i norr levde sina liv, handlade och vandlade, lite som de ville.
Att grunda städer längs kusten, blev ett sätt för kronan att steg för steg ta kontroll över den regionala handeln och centralisera ekonomin.
Och med centralmaktens ankomst, föddes Stockholmsfixeringen.

För Umeås del skapade allt detta en förblivande dubbelhet i synen på huvudstaden – en blandning av motstånd och vädjanden, av tvång och möjligheter.

Den kanske största frigörelsestriden handlade om det förhatliga bottniska handelstvånget, som förbjöd städer vid bottniska viken i Norrland och Finland att sända handelsfartyg till hamnar söder om Stockholm och Åbo och att ta emot utländska handelsfartyg. Handelstvånget hade i långt över ett sekel en hämmande effekt på Norrlands ekonomiska utveckling. Men det utgjorde också en förödmjukelse av norra Sverige politiskt.

Sven Ingemar Olofsson skriver i tredje bandet av ”Övre Norrlands historia”:

”I de fyra västerbottniska städerna kunde man aldrig upphöra med klagomålen över det gamla bottniska handelstvånget. Som köpmännen där såg saken utgjorde det ett definitivt hinder för städernas uppsving. Man föreställde sig, att Stockholm sög musten ur hela landsändan genom sin monopolställning. Bondeseglationen, som florerade till stadsbornas förargelse, kunde nämligen aldrig ersätta en städernas egen fria seglation. Endast existensen av en sådan och alltså tvångets avskaffade förmådde utveckla Västerbottens näringar och ge landsändan dess så bittert saknade expansion.”

Regleringarna avskaffades till största delen först 1765. Kampen för att få bort dem var, intressant nog, en av få saker som lyckades skapa en antydan till sammanhållen regional identitet i Västerbotten. Sven Ingemar Olofsson, ur samma bok:

”Borta var den för landskapet karaktäristiska gemenskapen under stormaktstidens sekel. Varje socken drev sin egen intressepolitik med eller utan alliansen med grannarna. Och endast i en enda stor fråga lyckades västerbottningarna samla sig till en gemensam aktion under den ”politiska” epoken, nämligen 1730-talets kampanj mot bottniska handelstvånget, som också blev deras enda rikspolitiskt märkbara insats vid frihetstidens riksdagar”.

Försök att frigöra sig från Stockholms makt och regleringar har ständigt växlat med förhoppningar om hjälp och uppmärksamhet. Även debatten inför 2014 är präglad av samma motstridiga känslor.

Men till skillnad från Uppsala, som inte har något val, och Gävle, som har möjligheten att välja att ta aktiv del av regionförstoringsprocessen runt Mälardalen, så är utmaningen för Umeå på 2000-talet att bli informell huvudstad, både kaxig och ödmjuk, i en norrländsk regionförstoringsprocess. Och perspektivet bör vara lokalt och globalt.

Umeå behöver inte definiera sig i relation till Stockholm. Håll ihop stad och land i norr, välkomna världen hit, ha världen som arbetsfält. Stockholm börjar bli starkt nog att klara sig utan Umeås uppmärksamhet.
 

2014 lyser som ett fyrtorn i dimman för Umeå - det är anslaget för den här torsdagskrönikan, som resonerar lite kring årtalet kring vilket allt kretsar just nu, både när det gäller kulturhuvudstadsåret, stadsplaneringen och det partipolitiska spelet i kommunen, som både inom S och inom allianspartierna börjar förbereda sig på tiden efter Lennart Holmlunds nästan tjugo år som kommunalråd.

Till det senare ämnet, partipolitiken i kommunen inför 2014, ber jag att få återkomma mer utförligt framöver, här bara några inledande noteringar.

2014 är året när bitar faller på plats, och plockas isär igen.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson, som alltid på torsdagarna.

----------------------------------------------------------

2014 - ett fyrtorn i dimman för Umeå

Årtalet 2014 lyser för Umeå som ett kraftfullt fyrtorn i tätnande dimma. Ibland känns det som om nästan all navigering i Umeå förhåller sig till det där året bortom vilket bara lokala äventyrare, sagoboksförfattare och undergångsprofeter vågar sig med tanken. För vem vet vad som väntar när festen är över, vem vet vad som siktas i fjärran när dimman lättar.

Umeås historia är, jämfört med många andra städer, påtagligt präglad av tydliga brott och språng. Branden, regementets etablering, universitets tillkomst, för att nämna tre av de mest uppenbara under de senaste dryga 120 åren. De har skapat i efterhand lättidentifierade, distinkta epoker, som förändrat staden mer än bara till ytan.

Om det stundande kulturhuvudstadsåret får en sådan långverkande betydelse är tveksamt, men just nu är vi inne i en fas av Umeås utveckling som i historieböckerna kommer att sammanfattas med: ”2014”.

2014 infaller, förstås, kulturhuvudstadsåret, som dragit i gång omfattande processer, och kontroverser, i stadsplaneringen, som tvingat fram en handfastare kulturpolitisk debatt och som överhuvudtaget stimulerat fler än annars skulle ha varit fallet, att fundera över vad Umeå är och borde vara, över tradition och förändring.

Planeringen inför 2014 har inte skapar harmoni staden, tack och lov. Men den har hjälpt till att belysa både målkonflikter och sammanhållande perspektiv i gränslanden mellan olika verksamheter och aktörer. Stämningen är ansträngd och anspänd, inte jublande, men intensiv koncentration, starka viljor och många olika försök att organisera något nytt skapar ett allvar som man inte behöver rygga tillbaka inför, inte behöver betrakta som negativt.

Umeå kommer att vara en med självmedveten, reflekterande och bildad stad efter det här, just tack vare motsättningar som tvingat olika sidor att formulera sig bättre, fördjupa resonemangen, motivera drivkrafter, hitta kärnan i projekt och motstånd mot projekt. Att glädjeparaderna uteblivit, att staden närmar sig kulturhuvudstadsåret med spända anletsdrag och luttrad, vaksam blick, talar faktiskt till Umeås fördel.

Men 2014 är fysiskt också. Viktiga byggprojekt i centrala Umeå ska stå färdiga till 2014. Vägpaketet med ringleden, en annan lokal långkörare, ska åtminstone börja närma sig ett färdigställande. Botniabanan är ju redan invigd. Ikea, ske lov!, har meddelat att man tänker etablera sig i stan.

Många aktörer inom olika branscher och verksamheter funderar redan nu på hur de ska kunna bidra till (och utnyttja) kulturhuvudstadsåret. En hel del arrangemang även utanför kulturhuvudstadsårets direkta hägn, lär söka sig hit 2014, som annars skulle ha förlagts någon annanstans.
2014 har blivit en gemensam horisont för debatten i Umeå.

Och så är 2014 året för nästa val, när Lennart Holmlund – som då kommer att ha varit kommunalråd i nästan tjugo år, vilket i och för bara gör honom till lillpojk och novis i jämförelse med Johan Gustaf Rothoff som var borgmästare i 47 år (1844-1891) – lämnar ifrån sig makten. Hur kommer det att påverka umepolitiken, och väljarnas resonemang? Till det blir det anledning att återkomma mer utförligt tiden fram till 2014, men det intressanta är att hela umepolitiken bakom kulisserna, och framför kulisserna, börjar förbereda sig på det skiftet redan nu.

I förra veckan utbröt bråk mellan Holmlund och vänsterpartiet i Umeå med anledning av V:s förslag (inte så smart som V påstår, inte så dumt som kritikerna menar) att stänga av Storgatan för biltrafik. ”Vansinnigt” och ”Hur ska man kunna samarbeta med ett parti som gör så här?”, var ett par av Holmlunds kommentarer när han – inte någon vän av organiserat samarbete vänsterut på riksplanet heller – avfärdade V:s utspel och beklagade att de inte informerat S i förväg. Varpå flera av allianspartierna hakade på och talade om splittring i Umeås styrande koalition.

Men finns det någon styrande koalition i Umeå och vilka hör till oppositionen? Det är den gamla frågan. I många av de stora planeringsfrågorna följer koalitionerna i Umeå inga riksmönster. Ofta verkar vänsterpartiet instinktivt fortfarande uppfatta sig mer som ett oppositionsparti än som ett koalitionsparti, medan allianspartierna – med sin egen beskärda del av inre spänningar – i många konkreta ärenden hör till beslutsmajoriteten.

När jag kom till Umeå på våren 2006 var mitt intryck att nästan fler aktiva socialdemokrater än alliansanhängare i stan gick med förhoppningar om att Holmlund skulle avgå före 2010.

Många alliansfolk räknade ändå inte med att kunna forma en egen majoritet, och var nervösa för att vänsterpartiets inflytande skulle öka om Holmlund slutade. Holmlund är som han är, men man vet vad man har, han har koll och han ser åtminstone till att hålla ordning – lite så gick tankegångarna, även tror jag hos många väljare.

Medan olika grupperingar inom socialdemokraterna såg starkare möjligheter till internt inflytande och ny framtoning vid ett skifte av ledare och ledarstil, kanske också möjligheter till en annan balanspunkt för samarbetet med andra partier i fullmäktige.

Nu, när det står klart att skiftet kommer 2014, men ännu inte är klart vem som blir ny S-ledare, är det många inom både S och allianspartierna, som går som katter kring het gröt.

Gamla, invanda och underförstådda rollfördelningar kommer att utmanas i Umeå inför och efter valet 2014.

Det är året när bitar faller på plats, och plockas isär igen.
 

Vad berättar man om Umeå för den som aldrig varit här, kanske inte ens vet att staden existerar? Vad utmärker Umeå, positivt och negativt? Och vad ska man jämföra med?

Det är ämnet för min första krönika för året efter några veckors semester, här i en något längre webbversion.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

---------------------------------------

Umeå – vad ska man säga?

Umeå – vad berättar man för dem som aldrig varit här, som inte har sin vardag här? Vad drar man till med?

Jag har varit på semester i Tyskland i några veckor, och talat mycket om Umeå och Västerbotten med människor som vi träffat. Visat på kartan. De har följt pekfingret, eller berättelsen, norrut – och längre norrut. Till slut hänger frågan i luften, som när man tar besökare med till Rådhustorget för att visa upp centrala Umeå: är det staden ni skryter upp så förbannat?

Ibland krävs det att man reser bort, för att få perspektiv.

Vänsterpartiets nyvalde ledare, Jonas Sjöstedt, har i ett de senaste dagarna uppmärksammat uttalande dragit paralleller mellan Umeå och New York, i avsikt att dissa Stockholm. Jag förstår hur han tänker. Jag har jämfört Umeå med Berlin, och rodnar nu när jag skriver det. Men det är ju inte det man menar, att de går att jämföra, utan att liknande livskvaliteter som finns i en världsmetropol faktiskt kan finnas i högre grad, och för vissa människor, ute på landet eller i en liten stad, snarare än i en ordinär storstad, som i värsta fall blir varken eller.

Jag erkänner gärna att jag ofta längtar till metropolerna eller till glesbygden - antingen eller - för i båda finns vidder, i båda infinner sig ett speciellt lugn, i både har man möjligheter till anonymitet, om man vill. Både metropolen och glesbygden kan väcka ett lugn inombords, som mellanstaden inte gör. Men båda kan även utlösa hyperstress och en känsla av att vara förlorad, överflödig och vilse, på ett sätt som småstäder inte gör. Även totala kontraster kan ha mer gemensamt än man tror.

Men intressantare är det att ändå jämföra päron med päron.

Vad har Umeå att bjuda på, eller avskräcka med, jämfört med ett par liknande mindre universitetsstäder i Tyskland – Konstanz (lite drygt 80 000 invånare) och Freiburg (lite drygt 220 000 invånare)?

Konstanz var en av få tyska städer som stod intakt efter andra världskriget, sannolikt på grund av närheten till Schweiz. Innerstaden är en genuint historisk miljö, med ett antal hus från 1300- och 1400-talen.
Freiburg låg i ruiner efter kriget, men innerstaden rekonstruerades noga efter historiska förlagor. Går man där i dag, kan man tro att husen faktiskt är från 1400- eller 1500-talen, men det är rekonstruktioner, bokstavligt talat byggda på ruinerna av det gamla.

Bakom fasaderna är det ungefär samma studentdominerade, växande, ganska rika småstäder som Umeå, med några stora arbetsgivare och många småentreprenörer, och en intressant lyhördhet för nya rörelser som kittlande löper genom en grundhållning av politisk konservatism (som anda, inte partibeteckning) – ungefär som här alltså.

...tar man spårvagn och lokalbuss från centrala Freiburg, är man vid linbanan upp till i Schwarzwaldbergen på någon halvtimme. Åt andra hållet är man lika snabbt ute bland vinkullarna i Rhendalen. I fjärran skymtar de franska bergen. Vi påpekar att Umeå bara ligger några timmars bilresa från fjällen, med mycket skog längs vägen, och bara några timmars – med lite flyt – färjetur från Vasa på finska sidan. Det gör inte något större intryck, som ofta sker, när man jämför.

Ni vet hur det är, när man kommer från en liten stad eller en liten by, och ska berätta om var man bor för människor som kanske inte ens känner till att orten existerar. Det blir den där blandningen av självrättfärdigande och självironi, försvar och bikt. Man dissar en del, hyllar annat. Man vill stå för något, men samtidigt markera att man inser att det inte är världens centrum det handlar om. Man vill väcka tillräckligt många förväntningar för att locka till ett besök, men inte trissa upp dem så högt att det blir ett lurendrejeri. Man vill vara ärlig, men inte eftergiven.

Svaret blir ändå ärligare, med mindre foder åt heliga kor, när man är på resa, långt hemifrån och slöpratar med vänner utan självcensur, men också utan gemensamma referensramar.

Saker jag har skrutit upp i samtal om Umeå senaste veckorna: universitetet, musikscenen, folkrörelsetraditionen, damfotbollen, vintercyklingen, teknikmedvetenheten, den öppna var som du vill-stämningen, satsningen på ett kulturhuvudstadsår, mängden kvalitetskaffe per capita, byskolorna, somrarna, flygförbindelserna till Stockholm, glesbygden runt om, Botniabanan, att staden växer och vill växa med en stor hunds attityd.

...genom hela centrala Konstanz ringlar bilköerna hopplöst långa, dag efter dag, i en redan inträffad trafikinfarkt. Det är, får vi förklarat för oss, schweizare som åker över gränsen till Tyskland för att shoppa billigare. Bilburna kan behöva planera in en timme för en resa på några kilometer. Jag berättar om de minutlånga bilköerna i Umeå som väcker reaktioner. Grundproblemet? Shoppingsugna Vännäsbor?

Saker som jag dissat i samtal om Umeå senaste veckorna: perioden november-februari, tråkig, ointressant central stadsbild, viss tröttande politisk slagsida, dåligt utnyttjad älvmiljö, fixeringen vid Ikea, avstånden till andra städer, busstidtabellerna vid busshållplatserna, EU-motståndet.

...här, pekar en bekant ut i Konstanz, brann tragiskt nog ett vackert hus från 1300-talet ner förra julen, på grund av en adventskrans. Dramatiska räddningsarbeten lyckades begränsa branden till bara det huset och rädda bebygelsen runt om. Vi berättar om julbranden på Ålidhem, för några år sedan. I ett miljonprogramhus av det där slaget som finns i alla svenska städer. Det berör inte, märker man snabbt.

Man besöker inte Umeå, man berörs inte av Umeå, man lockas inte av Umeå, på grund av dess byggnadshistoria eller stadsbild. Jag tror det är självbedrägeri, kanske byggt på artiga besökares försök att inte såra med sanningen, att inbilla sig något annat.

...det går förstås inte heller att göra som Ludwig II av Bayern (1845-1886) – känd för att ha vridit helt på dygnet, därav smeknamnet ”månkungen” – som lade sina pengar, och sina lånade medel, det vill säga massor med pengar han aldrig hade, om det känns igen, på att bygga sagoslott i olika historiska stilar. De fyllde ingen som helst rationell funktion utan var en sällsamt excentrisk monarkistisk hobby. Men i dag hör de slotten till delstatens stora turistattraktioner och uppskattade sevärdheter – och framstår, med facit i hand, som lyckade investeringar, om än med lång avskrivningstid. Det hjälpte dock inte Ludwig II som avsattes under kuppartade former, förklarades sinnesjuk av läkare som inte träffat honom och kort därefter dog under mystiska omständigheter. Och, som något skrev till Ludwigs försvar, andra härskare har öst ut långt mer pengar på excentriska, meningslösa, irrationella krig istället.

Men det som jag försökt få fram, utan att lyckas, är att Umeå aldrig kan beskrivas med den typ av urban historia som andra mindre städer i många europeiska länder har, som referensram, och vi bor en gång för alla långt norrut med de geografiska villkor det för med sig.

Mer att titta på skulle inte skada, och mindre självspäkande karghet vad det anbelangar, Norrland behöver åtminstone en ort som locka räven ögat med sin urbana stämning. Men det intressanta med Umeå, och Västerbotten, är inte vad man ser där, vad en guide kan peka ut, utan något annat, det som pågår trots det yttre.
Det är också vad som får människor som aldrig varit här att haja till, när man beskriver framgångsstoryn Umeå som kontrast till vad staden kan synas vara vid första intrycket.

Vi besökte Müllheim också, på ytan en helt ointressant liten stad utan några speciella kännetecken. En av dessa stationer man passerar när man är på väg någon annanstans. Där träffade vi bekanta, som berättade om sina liv och andras, som bjöd på kultur, värme och insikter, livskvalitet i praktiken och i ordets rätta betydelse. Det blev ett av de bästa ögonblicken på hela resan.

Det finns sträckor där de orter som passerar först känns som luckor i någon urtrist, fantasilös adventskalender man fått gratis på en bensinstation och inte orkat öppna. Men så öppnar man en av luckorna och plötsligt börjar det glimma och sjunga på det mest oväntade sätt, av människor innanför.

Norrland är, om man jämför, en sådan kalender. Med sådana luckor. Umeå är den största. Det är inte det sämsta.

Umeå kommuns projekt med feministiskt självförsvar för flickor som en del i det viktiga jämställdhetsarbetet är ämnet för den här krönikan. Jag kritiserar ur ett genusperspektiv att pojkarna, enligt jämställdhetsutskottets uttalanden, ska stängas ute i det projektet, att det ses som något som bara berör flickor. Jag hoppas att det är ett slarvigt misstag som rättas till i det fortsatta arbetet, så att ingen sådan mossig och stereotyp könsuppdelning bejakas.

--------------------------------------------

Svik inte pojkarna i Umeås jämställdhetsarbete

Jämställdhetsutskottet i Umeå kommun ställer nu krav på nämnderna att skolor och kommunala verksamheter ska genomföra de tidigare beslutade satsningarna på utbildning i feministiskt självförsvar.

”Feministiskt självförsvar”, skriver utskottet i ett pressmeddelande, ”är ett samlingsnamn på aktiviteter som syftar till att stärka flickors självbild, lära dem att sätta gränser verbalt och med kroppsspråk stå upp för sin egen person. Detta sker både genom samtal och genom att man tränar att agera i olika situationer.”

”Det handlar”, säger kommunalrådet och ordföranden i utskottet Tamara Spiric (V) ”om att stärka individen, att lära sig att ta plats och få kunskap om sina rättigheter och hur man kan gå tillväga för att inte hamna i en situation där man utsätts för våld.”

Men pojkarna då?

Det är utmärkt, vad projektet syftar till. Även om begreppet självförsvar är problematiskt i sammanhanget och öppnar för missförstånd, så är inriktningen att på olika sätt stötta barn och ungdomar till stärkt självbild, större handlingstrygghet och förmåga att sätta gränser i speciella situationer rätt och riktig.

Men pojkarna, hör de inte hemma i den delen av jämställdhetsarbetet? Har de inte rätt till samma stöd och utveckling, som flickor? Ska det här arbetet ske utifrån en stereotyp könsuppdelning, som ju är själva roten till det onda? Då är det inte utmärkt längre, utan mycket olyckligt och slarvigt.

Sigvard Åström på Teg sammanfattar det bra i en insändare i dagens tidning (sid 80), om jämställdhetsutskottets misstag:

”Jag tror att många pojkar skulle behöva stärka sin självbild, lära sig att sätta gränser och stå upp för sin person. Jag vet att jag skulle ha behövt det när jag var pojke.”

Redan det faktum att en feministisk satsning i skolan begränsas till bara flickor är obegripligt, och förhoppningsvis bara en slarvig försummelse från jämställdhetsutskottets sida, som snarast rättas till. Annars blir det något av en parodi på genusanalys. För arbetet för feminism och jämställdhet handlar inte om kvinnor och flickor, utan om alla i samhället. Perspektivet måste omfatta män och pojkar i precis samma utsträckning, och kan inte bygga på den filmiska föreställningen om kamp mellan könen, eller på uppfattningen att en pojke är ett problem i sig.

Varför ska den hjälp som handlar om att stärka individens självbild, att lära sig att ta plats, få kunskap om sina rättigheter och hur man kan gå tillväga i utsatta situationer reduceras till bara flickor? Vad har alla utsatta, rädda, osäkra pojkar, som skulle behöva stöttning i precis samma utsträckning som flickor, gjort för ont för att svikas och ignoreras? Varför räknas inte deras erfarenheter, problem och närvaro i en sådan satsning?

Alla insatser för att synliggöra flickor, och motverka traditionella maktstrukturer i klassrummen och i samhället är av största vikt, har redan gett stora resultat och måste fullföljas. Vi lever i ett samhälle som fortfarande är starkt präglat av könsorättvisor när det gäller politisk makt, inflytande i näringslivet, resurser, inkomster och människors ställning på arbetsmarknaden. Sexismen finns ständigt närvarande, får svåra följder och grundläggs tidigt.

Men ett feministiskt jämställdhetsarbete i skolan får inte fastna i tron att insatser i första hand ska gälla kvinnor och flickor. Det är ett gammalt misstag. Insatserna måste alltid i första hand omfatta både pojkar och flickor. För det som ofta glöms bort i jämställdhetsdebatten är att inte bara flickor, utan i lika hög grad pojkar, lider under könsstereotyperna.

Även pojkar förvägras möjligheter till självförverkligande och fri utveckling, på grund av könsnormer, och tvingas in i strukturer och mönster. Pojkars våld mot pojkar är ett stort och förtiget område i just det här sammanhanget, som borde analyseras ur ett genusperspektiv med samma självklarhet som våldet mot flickor.

Även om, eller kanske just därför att, genusvetenskapens akademiska institutioner ibland har drag av navelskådande ovilja mot dem som inte håller sig till renläriga, politiska vänsterståndpunkter – de flesta av oss andra är inte särskilt välkomna där – så är det viktigt att ur ett liberalt perspektiv försvara det ifrågasatta genusperspektivet, både som vetenskaplig och politisk utgångspunkt. Det är i grunden liberalt och individualistiskt, och kommer att stimulera mycket värdefull forskning framöver.

Allra viktigast är kanske genusperspektivet i skolornas arbete. Tvärtemot den kritik som ofta framförs kommer det över tid få en efterlängtad befriande verkan på skolgårdar och i undervisning, befriande för både flickor och pojkar, när det tillämpas på ett genomtänkt sätt och fler erfarenheter samlas. Redan i dag är medvetenheten långt större än den var för tjugo år sedan.

Men det arbetet måste omfatta alla, och det får inte bli en ursäkt för att återlansera unkna könsstereotyper och kollektivistisk särbehandling under falsk flagg.

Därför får insatserna i skolan för att motverka gamla könsstrukturer inte slå över i ett osynliggörande, ett avfärdande eller ett fördomsfullt skuldbeläggande av oskyldiga pojkar.

Det finns massor av pojkar som lider precis lika mycket som flickor under könsrollstvång och otrygghet av olika slag, förväntningar på hur de ska vara, vad de ska acceptera, vilka intressen de ska ha och hur de ska uttrycka eller inte uttrycka känslor, berätta om upplevelser och förhålla sig till andra. Både pojkar och flickor måste befrias från stereotyperna som tvingas på dem utifrån, och trakasserier och hierarkier som följer på dem.

Men allt för ofta får utsatta pojkar i dag signalen från vuxenvärlden att deras otrygghet, sorger och rädslor inte räknas, att de av (för dem teoretiska) historiska skäl inte har någon anledning att klaga, att de borde ha dåligt samvete från början, att de är en del av problemet, på grund av att de är pojkar. Så växer könsstereotypa tabun fram, igen.

Det är ett svek på samma sätt som det traditionella nedtryckandet av flickor. Att det nu tenderar att vara pojkar i allt högre utsträckning som har det svårt i skolan och halkar efter, är ett varningstecken. De bortglömda, övergivna, redan avskrivna killarna är ett av de växande samhällsproblemen.

Man kan inte bekämpa förtryckande könsstrukturer genom att bejaka uppfattningar om att killar och tjejer bör hållas isär i insatser och pedagogik. Det är ett sluttande plan – där missriktade insatser snarare förstärker könsuppdelningen i samhället.

Det är utmärkt att Umeå jobbar aktivt med jämställdhetsfrågan i skolan och föreningslivet. Men svik inte pojkarna i det arbetet. Underkänn inte deras erfarenheter och utsatthet. Stäng dem inte ute. Bekämpa könsstereotyperna – bejaka dem inte.

Snusfrågan har aktualisterats igen i Umeå kommun. På gårdagens ledarsida skrev vi en kort ledare med nej till förslaget om snusförbud för kommunanställda. När frågan var uppe för två år sedan skrev jag den här krönikan:

Rösta ned förslaget om snusförbud

I den här krönikan fortsätter jag det resonemanget lite, om vikten av en god arbetsmiljö och vikten av att trots det inte omsätta alla goda råd och insikter i direktiv. Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i papperstidningen.

------------------------------------------------------------------

De små svagheternas styrka

Sätt er på Apberget vid lunchtid och kolla på människor som släntrar förbi i novemberdunklet över Rådhustorget, på väg någonstans eller utan några mål överhuvudtaget.

Ta en sväng genom galleriorna och betrakta vimlet av folk ute i snabba ärenden, redan halvvägs mot jul.

Titta förbi arbetsförmedlingen nere på Nygatan och dröj en stund, snegla över mot skatteverket – kölappar åt alla, kölappar till förbannelse.

Snegla in på några av stans kaféer och se de föräldralediga manövrera med sina barnvagnar i fåfäng jakt på några minuters lugn och ro och en möjlighet att ta av sig ”det är så härligt att vara föräldraledig”-masken ett hemligt ögonblick.

Kika in på biblioteket vid Vasaplan och kolla på folk som går in och ut, med eller utan böcker, slå er ned i tidningsfoajén bland typ ÖA-läsare.

Häng en stund i Lindellhallen uppe på campus och se studenter och lärare hasa iväg mot olika lässalar (eller något annat, men vet ju aldrig med studenter).

Sitt en kvart i väntsalen uppe på NUS och se alla halta, lytta, sjuka, inbillade sjuka, nervösa anhöriga och andra komma och gå.

Vandra genom Umeå en dag och det är fullt av stressade, trötta, sneda, märkliga, udda, avvikande människor överallt. Sådana som ingen någonsin skulle riskera en reklamfilmsbudget på, men som tar sig genom vardagen så gott de kan, med sina svagheter, slappheter, fulheter, irrationella drag, odiskade kök, hopplösa tvättberg, lynniga humör och idiosynkrasier – och alla kvaliteter som döljer sig därunder.

Och det märkliga är att vi ofta är ganska nöjda och tillfreds ändå, med en realistisk och fördragsam syn på oss själva och andra. Vi är inte starkare, bättre eller mer perfekta än så här. Just den insikten kan göra underverk. Det fungerar på något märkligt sätt.

För någonstans och ibland måste vi ha tillåtelse att vara svaga, inte orka upprätthålla fasaden helt, inte riktigt förmå uppfylla förväntningarna, för att överhuvudtaget stå ut.
Frågor om hälsa och arbetsmiljö, människors välbefinnande, är viktiga frågor. I takt med att vi lever längre kan olika former av krämpor, grundlagda i yngre år, få mer långvariga och plågsamma konsekvenser än tidigare. Och ska arbetslivet förlängas måste arbetsmiljöerna generellt bli bättre och mindre nedslitande. Allt sådant motiverar ett förebyggande arbete.

Men det finns inget facit och inga enkla samband. God arbetsmiljö kan inte enbart mätas fram och ställas in. Hälsa kan inte tränas fram på gymmet eller lagas fram i köket. Det är mer komplext än så. En känsla av ofrihet och misstro skapar också ohälsa. Och ibland handlar det om saker som helt enkelt inte angår någon annan.
Jag tror att det är så frågan om snusförbud på arbetstid för kommunalanställda i Umeå ska betraktas. Det finns massor av goda avsikter, genomtänkta råd och viktiga budskap kring hälsa och miljö som kan främjas utan att man omsätter dem i paragrafer.

Skriver man regler om allt, kräver man åtgärdsplaner för allt, för medarbetare eller för småföretag, upphör insikten om det egna ansvaret, medborgares förmåga att umgås med varandras egenheter, dra egna gränser, diskutera och lösa problem utan ett facit. Det sliter ned tilliten och självförtroendet mellan människor, och får alla att titta uppåt för anvisningar. Och det öppnar för ett ohyggligt godtycke.

Just nu går en tränings- och diettrend genom samhället. Det kommer att lägga sig. Så kommer andra trender. Det är som det ska. Men ramverket måste vara stabilare än så, inte virka in trend på trend i ett allt tätare mönster av detaljstyrning.
Här har även medierna ett ansvar, med sin ytlig instinkt att om det inte finns en rubrikvänlig åtgärdsplan satt visa upp, så räknas det inte.

Omsätter man alla goda råd och insikter i direktiv, upphör andra incitament och normprocesser att fungera. Vi som aldrig frivilligt skulle sätta vår fot på ett träningspass har ingen anledning rynka på näsan åt dem som ränner på IKSU, och omvänt. Folk som tror stenhårt på en diet har inget skäl att moralisera över dem som inte tror på någon alls.

Men vi kan ju snacka om det, berätta – och sedan respektera varandras integritet.

Umeå kommun ska fortsätta med ett aktivt arbete för god arbetsmiljö. Att det finns kunskap och tas initiativ i det är positivt. Problemet i snusfrågan är inte att man har ambitioner för arbetsmiljön, utan att de tar sig för långtgående uttryck.

Vi måste få ha våra små svagheter och brister, som inte inkräktar på någon annan, i fred, om vi ska ha kraft över att uträtta saker, vara kreativa, arbeta med större svagheter och bekämpa större missförhållanden.

Ibland kan det vara klokt att avstå från att åtgärda ett problem, trots att man skulle kunna. För även om det i varje enskilt fall finns goda argument, slutar det lätt med en finmaskig tvångströja av misstro mot enskilda människors eget omdöme, som inte befriar, utan paralyserar.

Cyklandets nya betydelse i städerna, cyklisternas nya roll och ansvar i trafiken och det faktum att många umecyklister fortfarande inte tänder lysena om kvällen, är ämnet för den hör fredagskrönikan.

Det knyter an lite till det jag skrev för en dryg månad sedan på liknande tema.

-------------------------------------------------

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret, som skuggor man inte hinner reagera på: cyklisterna som envisas med att köra omkring utan lyse, även mörka senhöstkvällar i Umeå. De ser andra och kan agera utifrån det. Men medtrafikanterna ser inte dem och är därför chanslösa att förutse situationer och planera i tid. De nedsläckta utnyttjar andras ansvarstagande, för om alla körde släckt skulle det inte fungera längre – och olycksrisken ligger inte enbart i att de inte syns på håll, utan också i överraskningen när de plötsligt bara rusar förbi.

Jag tror vi är många som missar att tända lysena den där första mörka höstkvällen, när man startar i dagsljus men kommer fram i dunkel. Det är lätt hänt, men så inser man vilken årstid det är och ändrar beteende. Dessvärre är det många som inte råkar missa det en enstaka gång, utan som kör utan lyse permanent – hela vintern.

Kanske märks det inte i olycksstatistiken, men cyklister som inte tänder sina lysen är ett stort problem i Umeå. Allra mest den här tiden på året, när det är som mörkast, och snön ännu inte kommit som lyser upp och bromsar hastigheterna. Av samtal och reaktioner vet jag att det är en utbredd uppfattning i stan, inte minst bland andra cyklister. Irritationen över cyklister som inte tar hänsyn tävlar med ilskan över machostinna bilförare som kör för fort, bilförare som inte håller avstånd och bilförare som inte blinkar i rondeller.

Jag cyklar i princip varje dag genom olika delar av Umeå. De nedsläckta cyklisterna som bara dyker upp i mörkret är ingen myt. Ibland tror man inte sina ögon. Vissa kvällar kan det kännas som åtminstone var tredje medcyklist slarvar på den här punkten – och värst är det faktiskt inte för bilister, utan för gångtrafikanter och andra cyklister.

Självklart är det så att de flesta visar trafiksolidaritet och kör ansvarsfullt, och självklart kan även dem med tända lysen köra som galningar i alla andra avseenden. Men att så många struntar i just lysena är intressant, och en fråga större än bara trafiksäkerheten. Cykelkulturens utveckling är just nu ett pågående experiment i stadsliv. Cykelns ställning håller på att förändras radikalt – till det bättre. Men med det kommer också nya krav på trafikmognad.

Länge har vi cyklister känt oss undanskuffade, nedprioriterade, inte tagna på allvar i jämförelse med andra trafikanter. Både stora och små orter har under många år planerats för bilar; och cykeln som transportmedel har haft lite töntstämpel. Den har av omgivningen setts som något för käcka hurtbullar, lidande miljömuppar och förvirrade humanoriastudenter i ohelig allians på cykelstråken – och det har liksom sagt allt, men också skapat ett frirum.

Cykeln har stått utanför och lite över övriga trafikregler och trafikhänsyn. Man har kört och tagit sig fram lätt anarkistiskt. Det har varit en tjusning och en frihet med cykling, att det inte finns några regler och kontroller, att man kunnat göra lite som man vill, att man varit en outsider från början i trafiklivet – och eftersom antalet cyklar varit någorlunda begränsat har det inte varit något stort problem att cyklister tagit sig de friheterna.

Men i takt med att miljö-, hälso- och kostnadsaspekter även för vuxna har börjat förvandla cykeln från ett fritidsintresse och transportmedel för picknickutflykter om sommaren, till ett reellt, praktiskt och nödvändigt alternativ till bilen året om för kortare transporter och kortare jobbpendling inom en stad, så har cykelns status och ställning förändrats. Insikten om att det kan vara smartare att snöröja cykelbanor före andra vägar har vuxit fram och påverkat hur kommuner prioriterar. Cykling som åretruntfenomen sprider sig över landet. Modern stadsplanering börjar inte längre automatiskt med att fundera över bilarna, utan tar allt oftare sin utgångspunkt i cykelmöjligheter och kollektivtrafik istället.

Det har förmodligen aldrig varit lättare att vara urban cyklist än i dag. På sikt kommer säkert e-cykeln att slå igenom och bli ett alternativ för pendlingsdistanser som i dag är för långa för cykel men onödigt korta för bil. Och finfolket – personer i traditionellt höga ställningar – har börjat svinga sig upp på hojarna, utan att skämmas och utan att förlora i anseende. En del portföljer har flyttat från framsätet till pakethållaren. Att kedja fast cykeln runt en stång ger snart lika mycket status som att nonchalant fjärrlåsa bilen.

Vi är inte där ännu, och för det oundvikligt bilberoende norra Sverige – på landsbygden står bilen för livskvalitet och frihet, och är nödvändig, till skillnad från i storstaden – är det kanske inte lika påtagligt, men vi kan vara på väg in i cykelns århundrade. Det vore goda nyheter.

Men om cykeln blir ett mer dominerande transportmedel i städer – tack vare teknikutvecklingen och bättre planering i allt högre hastigheter – måste också en delvis ny cykelkultur utvecklas, på samma sätt som bilismen sedan länge lämnat pionjärårens lätta anarki.

För det som några hundra cyklister kunde tillåta sig förr, kommer inte flera tusen att kunna tillåta sig i morgon. Vi kan ana det i spänningarna mellan cyklister och gående på gångstråket längs Kungsgatan i Umeå. Det finns ett antal övergångspassager i centrala Umeå där vilda västern, godtycke och chicken race råder mellan cyklar och bilar. Och det är uppenbart när de bara dyker upp i mörkret, att inte alla cyklister inser att de i dag är trafikanter fullt ut.

Det är populärt att skälla på bilister. Men även cyklister måste börja leva upp till cykelns nya ställning och betydelse. Vi är inte undanskuffade outsiders längre, inte ens om vi läst humaniora, utan lite av ett trafiketablissemang i vardande, en maktfaktor i trafik- och stadsplanering. Med det kommer ansvar. Att tända lysena mörka kvällar, att visa lite grundläggande trafiksolidaritet, kan inte vara alltför svårt.

Någon norrländsk storregion blir det inte. Återstår bara halvmesyrer som inte har storregionens fördelar men lämnar problemen intakta? Då är det nog bättre att lämna regionfrågan som Ansvarskommittén definerat och diskuterat den lite därhän och satsa på att utvecka andra former av samarbeten istället.

Umeå och Örnsköldsvik, med Lennart Holmlunds och Elvy Söderströms uttalanden nedan, är inne på rätt spår. Det är ämnet för den här krönikan, som konstaterar att det stora problemet inte i första hand är att det inte blir en formell norrländsk storregion, utan den brist på krisinsikt och den bristande förståelse för behovet av ett långt mer utvecklat samarbete än i dag mellan de fyra nordligaste länen som hela debatten de senaste åren har avslöjat.

Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

Några andra krönikor av mig på just temat Botniaregionen:

Botniabanan är ett "på edra platser"

Botniabanan är mer än räls genom landskapet

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

En kastad handske åt Botniaregionen

-------------------------------------------------------------

Den tänkta storregionen rasar samman

Sanslöst dumt, kallar Umeås kommunalråd Lennart Holmlund sina partikamraters beslut i Västernorrlands landsting att förespråka en region med bara Västernorrland och Jämtland. ”Fullständigt obegripligt”, betecknar han det också, och passar även på att ge Jämtland ett par kängor på vägen, vilket väckt viss uppmärksamhet i grannlänen.

Beklagansvärt, eller möjligen suboptimalt, skulle kanske en diplomat uttrycka saken. Men Holmlund har rätt – beslutet är svårt att begripa.

Inte alla kommuner i Västernorrland är med på Jämtlandspåret. Örnsköldsvik och Sollefteå vill hellre söka sig norrut, och Örnsköldsvik satsar framför allt på ett utökat samarbete med Umeå kring Botniaregionen.
Sollefteås kommunalråd Elisabet Lassen (S) säger till Örnsköldsviks Allehanda: ”Jag tycker inte att Västernorrland och Jämtland blir någon region att tala om. Helst skulle vi vilja se en region med de fyra nordligaste länen. Men om det inte blir så vill vi hellre norrut.”

Och Örnsköldsviks kommunalråd Elvy Söderström säger till ÖA: ”Vi är helt eniga om att vi ska tillhöra en region norrut.”

Besluten i Västernorrlands landsting handlar alltså om en region mellan delar av Västernorrland och Jämtland. Till och med en diplomat skulle förmodligen börja söka starkare uttryck i betygssättningen av den idén.

Samtidigt uttalar både Holmlund och Anders Ågren skepsis mot idén att bilda en region med Västerbotten, Norrbotten, Örnsköldsvik och Sollefteå, vilket många förespråkar som näst bästa alternativ. Holmlund säger till ÖA: ”Det är inget bra samarbetsklimat mellan kommuner och landsting i Norrbotten. En fyralänslösning hade varit bäst, men nu får vi göra det bästa av situationen; en region med Västerbotten och delar av Västernorrland.”

Storregiontanken fortsätter alltså att långsamt rasa samman i allt mindre beståndsdelar.

Regionfrågan har många bottnar, och är större än bara huruvida man ska bilda formella regioner som ersättning till dagens landsting. Det är uppenbart att det behövs en kraftsamling i Norrland kring sjukvård, utbildning, infrastruktur, kultur och inflytande nationellt. Många måste klättra upp ur gamla skyttegravar, bryta med gammalt misstroende och se nödvändigheten i ett fördjupat och mer omfattande samarbete på fler områden än i dag över de gamla länsgränserna.

En norrländsk storregion hade varit ett sätt att försöka nå dit.

Men regiontänkande och regionsamarbete kan förstås ta sig många olika former och växa fram över tid.

Invändningar mot formella storregionerna med fog för sig saknas inte, och det kanske starkaste har med lokaldemokrati och närhet till besluten att göra. Även om det i den kritiken finns en hel del skönmålning av dagens situation, när det gäller det regionala demokratiska deltagandet, så är det en kritik som måste tas på allvar. Även behovet av en tredje nivå överhuvudtaget mellan staten och primärkommunerna har ifrågasatts.

Utgångspunkten för den politiska processen kring bildandet av nya regioner som ersättning av dagens landsting har emellertid varit Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007.

Och tar man analyserna i det på något som helst allvar är det uppenbart den enda regionbildning i norr som hade uppfyllt de uppställda kriterierna när det gäller befolkningsmängd, arbetsmarknad och erfarenheter av befintliga samarbeten hade varit en region omfattande de fyra nordligaste länen.

Allt annat blir halvmesyrer av olika slag, där fördelarna med regionbildningen försvagas kraftigt, men där problemen som skulle lösas består. Men av allt att döma var inte Norrland redo för något annat.

Det oroväckande är inte så mycket att en formell regionbildning värd namnet inte blir av, utan den brist på krisinsikt och den bristande förståelse för behovet av ett långt mer utvecklat samarbete än i dag mellan de fyra nordligaste länen som hela debatten de senaste åren har avslöjat. Finns inte den insikten, kommer inte heller andra samarbetsformer att utvecklas. För den norrländska gles- och landsbygden är det, tror jag, dåliga nyheter.

Men nu är det som det är. Och då är det nog rätt att som Umeå och Örnsköldsvik är inne på, lämna den stora regionfrågan som ansvarskommittén definierade den lite därhän och vidga andra former av regionsamarbeten i stället. Då är det rimligt att sätta Botniabanan i centrum, och möjligheterna att få Umeås och Örnsköldsviks boende-, service- och arbetsmarknader att växa samman mer i en koncentrerad regionförstoringsprocess längs kusten. Det är en början.

Att skapa Botniaregionen på riktigt, är kanske en utmaning stor nog.

Maud Olofsson och Lennart Holmlund hade som bekant en ordväxling i veckan, efter en intervju med tidigare näringsministern i SVT:s Västerbottensnytt. Om den skriver jag lite i den här krönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson.

Och så ett "för övrigt" på slutet om Kristdemokraternas grundläggande problem.

----------------------------------------------------------

Maud Olofsson vs Lennart Holmlund - de måste inte gilla varandra

De kunde knappt bärga sig en dag med att säga rakt ut vad de anser om varandra insatser. Det bara måste ut, det som legat och pyst länge. Inte för att deras kärvänliga syn på varandra varit någon hemlighet tidigare, men deras senaste ordväxling säger en del om stämningen som rått de senaste fem åren mellan nyss avgångna näringsministern Maud Olofsson och Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, och mellan deras två partier här i Västerbotten.

I en intervju med Västerbottensnytt i tisdags yttrade Maud Olofsson skarp kritik mot de ledande kommunalpolitikerna i länet för att ha varit för passiva i kontakterna med regeringen. Hon kallade det ”konstigt” och ”inte okej”, att de ledande lokala politiska företrädarna inte legat på lika hårt som politiker på andra håll i landet för att driva frågor av intresse för hemregionen.

”Min erfarenhet från de här åren har varit att man i liten utsträckning har använt sig av mina kontakter. Och det är lite skrämmande tycker jag”, sade Olofsson bland annat, och fortsatte: ”Ta infrastrukturpaketen och det här, ta Umeåpaketet – det har vi drivit själva för att få igenom det i regeringen. Det är inte så att politikerna i Umeå varit särskilt engagerade i det.”

Hårda ord. Att hon i nästa andetag uttryckligen undantar sina egna partikamrater i länet från ansvar avslöjar vad det i grunden handlar om: en partipolitiskt driven konflikt som nu går in i ytterligare en rond, inte någon djupare analys eller samlad beskrivning av länets kontakter med regeringen.

Lennart Holmlund svarade snabbt på kritiken och sa att det ibland varit som att prata med en vägg att ta kontakt med näringsministern, att det inte gått att få något stort gehör i de frågor som diskuterats och att det är Olofsson som svikit Västerbotten. En gammal, välkänd träta alltså, inte mer.

Om Olofsson och Holmlund hade haft rätt om varandras inkompetens och ointresse för länet hade Västerbottens infrastruktur dominerats av hästdroskor och sparkstöttingar (inget ont om dem) i dag. Om båda däremot varit precis så stenhårt inriktade på att få investeringar just hit som deras respektive största fans gör gällande hade både Kvarkenbro och rymdfärja (tur och retur Månen, som ett led i den viktiga vertikala transportkorridoren) varit på plats.

I själva verket överdrivs ofta betydelsen av både enkla personkontakter och ministrars hemtillhörighet. Det faktum att mer hänt med Umeås infrastruktur de senaste fem åren än åren dessförinnan, men också att Norrbotniabanan inte fått ja, pekar på det.
Och invävt i grälet säger Holmlund och Olofsson intressanta saker, som visar just hur långt mindre dramatiskt sådant här fungerar i praktiken, men som också påminner om att regionernas lobbyarbete har betydelse.

Lennart Holmlund medger i SVT-intervjun att han knappast skulle ha haft mer frekventa kontakter med en socialdemokratisk näringsminister, och skriver på sin blogg att man haft bra kontakter med tidigare infrastrukturminister Åsa Torstensson och statssekreteraren Leif Zetterberg. Holmlund skriver också att man använt sig av lokale centerpartisten Sven-Olov Edvinssons kontakter som en ingång till regeringen och att ”representanter för moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna” deltagit för att få in projekt i budgeten.

Självklart. Konstigare än så är det inte. En kommun med en strategi värd namnet använder förstås hela sin lednings styrka och kontakter i relationerna till regeringen när det verkligen gäller. Det vore inte någon given mirakelmedicin om ett kommunalråd skulle råka ha utmärkta kontakter till en enskild ledande regeringsföreträdare. För Norrlands del vore också ett sådant samband olyckligt, med tanke på hur makten på olika områden hela tiden förskjuts mot storstadsområdena.

Å andra sidan, går det förstås inte att ligga på latsidan för en kommun eller en region i kampen om uppmärksamhet och resurser nationellt. Maud Olofsson erkänner i intervjun med SVT att det har betydelse för vilka projekt som till slut får klartecken eller avslag, hur engagerade och skickliga de lokala företrädarna är i sitt lobbyarbete. Och då saknar det inte heller betydelse om inte en enda minister längre kommer från norra Sverige.

Jag tror att en slutsats, om man lyfter blicken lite, är att Norrlandslänen måste bli bättre framöver på att samordna sig och utöva gemensam kraft i sina kontakter gentemot regeringen, för att kunna hävda sig i konkurrensen om medel. Regionbildning hit eller dit, är man i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten mer bekymrade om att slå vakt om det egna regionalt och misstro grannarna, än att försöka motverka den växande, övergripande storstadsdominansen nationellt, spelar det ingen större roll om enskilda kommunalråd och ministrar uppskattar varandra eller inte.

För övrigt...
Alliansen vill: (1) att dess största parti ska vara större än största oppositionspartiet, (2) samtidigt förbli fyra separata partier, och (3) att alla de fyra partierna ska ha god marginal till fyraprocentspärren. I en åttapartiriksdag är det nästan omöjligt att förena de önskemålen. Det är bakgrunden till Kd:s problem, oavsett partiledare.

Pamp är ett av de vanligaste skällsorden i den politiska debatten. Men vi har ett kluvet förhållande till pamparna i politiken, med många motstridiga känslor, för i själva verket kan starka lokala ledare, som inte blir nervösa av motvind, vanligtvis räkna med starkt stöd i valen. Det är inte alls en självklart negativ egenskap när rösterna läggs.

Det finns ofta ett slags underförstådd överenskommelse mellan förtroendevalda och medborgare, som kan uppfattas som hycklande, men som är lika gammal som demokratin, om att pamparna får stöd i valen och skäll däremellan.

Om den ritualen resonerar jag lite i den här krönikan, som också handlar om Lennart Holmlund, samarbetet mellan S och V i Umeå och spekulationerna om vem som så småningom ska bli Holmlunds eftertädare inom S. Jag tycker att åtminstone en kandidat har visat att hon är beredd.

----------------------------------------------------------------------

Pamparna vi älskar att uppröras över (och rösta på)

Jädra pamp, att bete sig illa!

(Måtte han stanna en mandatperiod till.)

Nej, nu har det snart gått för långt!
(Fast inte riktigt än, man vet ju vad man har.)

Han lyssnar inte alls utan bara kör över oss hela tiden!

(Vilken tur att vi har honom.)

Ungefär så tror jag att man kan sammanfatta många väljares motstridiga, både motsträviga och hemligt tacksamma, syn på ledande kommunalpolitiker genom åren och runt om i landet. Vill man förstå lokala valresultat som kan synas gå på tvärs mot stämningar och uttryck i den offentliga debatten och i de lokala medierna – när politiker som varit i blåsväder, som kritiserats för uppträdande och uttalanden, utan problem vinner väljarnas förtroende på nytt – måste man minnas den dubbla, självmotsägande hållning vi ofta har till makthavare.

Det finns ofta en outtalad, underförstådd och cynisk – hycklande om man så vill – överenskommelse, som ingen vill erkänna högt, mellan förtroendevalda och medborgare. De ledande beslutsfattarna förväntas vara lomhörda för krav, orädda för småstormiga opinioner, rätt buffliga inför lobbyister, lycksökare och naiva idealister, tuffa nog att säga nej eller ja även när det utlyser kritisk, självsäkra nog att stå emot mediadrev, välorganiserade särintressen, gnälliga tidningsskribenter och andra viktigpettrar, konservativa byggnadsföreningar, processlystna fågelskådare, ivriga tjänstemän och andra som söker väcka upp opinion och sätta egna agendor.

Beslutsfattarna ska hålla koll på läget och ha grepp om situationen, och samtidigt få saker gjorda, driva igenom projekt, nå resultat hålla den lokala utvecklingen igång - även när en massiv kör i den offentliga debatten protesterar. Så ser samförståendet ut: väljarna vill ofta både få äta kakan och skälla på den. Men en pamp får det gärna vara - valresultaten på kommunala nivåer ända sedan demokratin infördes bekräftar det.

När gudarna vill straffa någon uppfyller de hans eller hennes önskningar, sägs det. Något av det går igen i kommunalpolitiken: ångesten som kan lysa ur ögonen på den frasglade, pratglade kritiker som plötsligt får se sitt eget förslag bli antaget, eller som får se ett bekämpat projekt skrotas, och som därmed kommer i en ansvarsposition, blir medansvarig, som plötsligt måste svara på frågor om konsekvenser, prioriteringar, utfall, målkonflikter. Inget kan sjunka så snabbt som axlarna och hållningen på den evige kritiker som tvingas ta ansvar för ett beslut.

Det finns en sådan dimension i den politiska debatten: ibland vill inte interna kritiker i partierna få medhåll, utan bara få lufta kritiken i hemlig förhoppning att de ledande politikerna ändå ska våga stå på sig och göra det nödvändiga – och det som vanligtvis sedan också belönas av väljarna i demokratiska val.

Man medger det inte högt, men alla förstår hur det ligger till. Och när nya ledare väljs inom partierna är det ett av de hemliga kriterierna: de ska vara robusta nog att stå emot tryck, att säga obekvämheter och driva igenom beslut, även när alla runt omkring dansar krigsdans och ropar om pampfasoner och toppstyre. Man väljer någon som man vet inte kommer att lyssna för mycket på en. Det hela är neurotiskt, auktoritetsbundet, förvirrat och kanske inte särskilt vackert, men en historia lika gammal som de demokratiska folkrörelserna.

Det har varit en ritual med väldefinierade roller – ni tar ansvar, men får stå ut med att anklagas för svek. Alla partier, även de mindre, är utan undantag präglade av samma fenomen. Erkännandet får politikerna sedan när de avgår eller varit i pension ett antal år. En statsman är en politiker som dött eller avgått för tjugo år sedan, den regeln gäller nästan alltid.

För att göra en lång historia kort: det är nog inte trots att han är som han är, utan just för att han är som han är, som Lennart Holmlund blivit vald att styra Umeå ända sedan 1994.

Hur problematisk den iakttagelsen än kan kännas för hans kritiker, är den obestridlig. Och det är i högsta grad relevant när man börjar spekulera kring tänkbara efterträdare till Holmlund i Umeå. För ett av kraven, underförstått, aldrig uttalat, aldrig erkänt, på hans efterträdare kommer att vara att den är tillräckligt mycket pamp för att inte vaja i vinden, inte få darriga knän när tidningar, tv, radio och andra aktörer blåser på, utan får något gjort. För det är vad väljarna brukar förvänta sig av ett kommunalråd: tålamod att respektera kritik, men inte så dåligt självförtroende att minsta storm leder till eftergifter.

Men först: att det ska vara en lokalpamp i år, och alla år, är bara halva sanningen. För väljarnas gunst är inte given. Det finns gränser och brytpunkter. När politiska ledare suttit för länge, blivit alltför bekväma i makten och börjar glida alltför långt bort från regelverk och transparens, när de börjar utnyttja sina positioner för att tysta och straffa motståndare, när arrogansen blir för stor, när de inte längre tar ansvar för demokratin, när de alltså inte längre följer den underförstådda ritualen, då kan väljarna göra det till ensamt mål i ett val att rösta bort dem.

Exempel på sådana som blivit så mycket pamp att väljarna fått nog, finns det också gott om runt om i landet. Att vara pamp och populär samtidigt är en svår balansgång.

Demokratin utövas inte bara på valdagen, utan också under mandatperioderna, och handlar inte enbart om vad det formella ger rätt till, utan har också med hållning, ödmjukhet och attityder därutöver att göra. Även det kommer de som väljer Holmlunds efterträdare att vara medvetna om.

Det har väckt uppmärksamhet och fått många att höja på ögonbrynen de senaste dagarna att tekniska nämndens ordförande i Umeå, vänsterpartisten Lasse Jacobsson, i sin roll överklagat ett av byggnadsnämndens beslut angående Renmarkstorget till Länsstyrelsen.

En hel del, även socialdemokraterna närstående iakttagare, viskar om att vänsterpartiet i kommunen håller på att ta över showen, andra förundras över hur till synes bristfälligt samtalsklimatet är mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet trots att man kommit överens om att styra tillsammans.

Det må vara hur det vill, men jag är övertygad om att den aspekten – socialdemokraternas ställning och makt att få sista ordet – kommer att finns med när socialdemokraterna funderar kring Holmlunds efterträdare.

Vem av de socialdemokrater i Umeå som nämns oftast i spekulationerna om Holmlunds efterträdare – Christer Lindvall och Åsa Ögren har väl de inre startspåren i finalen – har haft tillfälle att utåt demonstrera de här olika egenskaperna oftast på senare tid?

Nu hör ju jag till de kritiska viktigpettrarna i medierna, men när jag häromveckan läste Åsa Ögrens replik på en av artiklarna i VK:s granskning av kulturhuvudstadsprojektet om stadsplaneringen var min omedelbara känsla: här skriver en blivande kommunstyrelseordförande som gärna vill göra klart att hon är beredd att ta över. Det var något i tonfallet, helhetsgreppet, oviljan att prata bort vad det handlar om, kärvheten, som väckte den känslan.

Ta det som en gissning.

Bilister och cyklister och fotgängare i Umeå och deras relationer när Umeå går mot en ny trafikepok är ämnet för den här krönikan, som försöker ha glimten i ögat lite i en ibland alltför gravallvarlig debatt. Och ja, mitt perspektiv är i huvudsak cyklistens, även när jag kritiserar en del cyklisters beteenden, eftersom jag inte har körkort själv.

Och så avslutar jag med en notering angående gåstråket på Kungsgatan.

-------------------------------------------------------------------------------

Gnälliga bilister vs arroganta cyklister i umetrafiken?

...missförstå mig inte: Det finns gnygnälliga bilister vars temperament och självförtroende bakom ratten tyvärr inte backas upp av mognad, hänsynstagande och grundläggande trafikvett. Låt de sitta i en bilkö några minuter och det pyser inte bara ur avgasröret.
Men de allra flesta är inte sådana.

Ansedda och nyhetsledande tyska tidskriften Der Spiegel ägnar inte huvudartikeln i sitt senaste nummer åt eurokris, terrorhot eller världskonflikter, utan åt den dagliga och hårdnande kampen mellan bilister och cyklister på tyska gator. Umetrafikens små skärmytslingar på det temat är kanske knattefotboll med saft och bullar efteråt i jämförelse med de testosteronstinna Champions League-bataljer som pågår när bilar och cyklar kämpar om företräde i stad som Berlin. Men det är spänningar som kan växa även i de centrala delarna av Umeå.

...och det finns, åjo, råarroganta cyklister som inte verkar kunna en trafikregel, eller skiter i dem i något egomanisk demonstration av oklart vad, och gör sitt bästa för sprida oro i trafiken, för fotgängare, andra cyklister och förstås bilister. Nu kommer den mörka årstiden krypande – och obegripligt många umecyklister i stan lär cykla utan lyse även denna höst och vinter.
Men de flesta beter sig inte så.

Det går tufft till därute ibland, även umetrafiken har sina informella maktkamper i oklara situationer eller när aggressiva trafikanter testar gränserna på andras bekostnad.
Min dagliga erfarenhet på cykel i Umeå är att det är jämnt fördelat när det gäller farligt uppträdande, mellan cyklister och bilister.

...det finns ansvarslösa gångtrafikanter som bara går, vanligtvis med näsorna i sina mobiler och omdömet gömt i – jag vill inte spekulera i var.
Men de flesta, ja, och så vidare.

De senaste dagarna har bjudit Umeås trafikanter på det sämsta från två världar. Bilköer av för umemått ovanlig längd och intensitet sedan ett antal byggnationer sammanfallit i tid, och ett kraftigt, opålitligt regnande som gjort cykel till ett hopplöst krångligt och opraktiskt alternativ.

Nåväl, var stad har sina problem. De flesta tillväxtstäder skulle nog skatta sig lyckliga om deras vanliga bilköer såg ut som Umeås värsta. Och de flesta städers cyklister skulle förmodligen avundas möjligheterna att ta sig fram relativt smidigt på cykel utan ständig fara för olyckor, på det vis som är möjligt här. Allt kan bli bättre, men Umeå är en förhållandevis fridfull cykelstad.

...det finns säkerligen tokiga skatare och rullskidåkare också. En del föräldrar kör barnvagnar i affärer som hjälmförsedda kör andra slags fyrhjulingar. Men de är förstås undantag.

Varken tillfälliga bilköer (infrastruktur som inte underhålls eller utvecklas skapar långt större kaos över tid) eller regnet en höstvecka är särskilt intressanta problem på sikt. Båda är av övergående och i viss mån oundviklig karaktär. Man irriteras en stund, men mer är det inte.

...det finns även buffliga kommunalråd och ibland hävdas det rentav att det finns besserwisseraktiga ledarskribenter med Oraklet i Delphi-komplex, men det kan väl inte stämma?

Och huruvida det stämmer att många klagar kan säkert diskuteras. Att skilja mellan ”några muttrar” och ”många rasar” är en glädjedödaruppmaning, men om varje utropad folkstorm faktiskt existerade skulle vi vara ett djupt stört samhälle. Dessbättre tar de flesta vardagens små händelser med hyfsad ro, även långa bilköer och tutor, utan att vilja ge blommiga kalsonger-Beppe en Lars Ekborg-snyting.

Men under ytan på de senaste dagarnas debatt anas en annan fråga, med större konfliktpotential och avgörande betydelse för den framtida stadsplaneringen, inte minst i en stad som Umeå. Det handlar just om relationen mellan bilar och cyklar – och bilen som transportmedel fram till, men inte inom, en modern, miljömedveten stad.

Framtidens städer måste av både miljöskäl och sociala skäl byggas tätare och högre, med färre transportsträckor, och med utbyggd kollektivtrafik och åretruntcykling. Det kommer att förändra relationer och hierarkier i trafiken – och ställa andra krav på ansvarstagande även från cyklisters sida till trafikregler och medtrafikanter.

Umeå, med sitt centrum som urban ö i omgivande landsbygd, skiljer sig åt från storstäder, då bilen för många här är en nödvändighet för livskvalitet och frihet, något ingen kollektivtrafik kan kompensera för. Men även Umeå går mot en ny trafikepok, där gamla instinkter utmanas.

...och helt apropå: Gåstråket längs Kungsgatan fungerar inte bra när det är mycket folk, på grund av cyklister som kör för fort och slarvigt. Det kan inte vara mening att man inte ska kunna släppa barn fria där av rädsla att de ska bli påkörda. Gatan uppfattas – inte minst av äldre, som inte lätt kan ta snabba steg åt sidan – som onödigt stressig. Cyklister och fotgängare har också en komplicerad relation.

Ikea kommer till Umeå för att det är bra för Ikea, inte av något annat skäl. Det är den goda nyheten för Umeå, att staden, med sina egna kvaliteter, är viktig för Ikea. Och även om det är en banal iakttagelse kan den vara värd att upprepa när hallelujastämning råder. Det är utgångspunkten för den här krönikan.

Niklas Eriksson har gjort en briljant teckning till morgondagens papperstidning med sin illustration av Ikea-nyheten.

-----------------------------------------------------

Det är Umeå som är bra för Ikea

Ikea kommer till Umeå för att det är bra för Ikea, inte av något annat skäl. Det kan låta som en banal iakttagelse, men jag tror att det är viktig att upprepa, så att ryggar kan räta på sig som nu kröker i onödan. Det är Umeå – en växande, populär studentstad där flyttlassen rullar kors och tvärs varje år inför terminerna – som är viktigt för Ikea. Därför kommer Ikea hit. Inte som välgörenhet gentemot kommunen.

Nu utesluter förstås inte det ena det andra. Att Ikea kommer till Umeå är ett plus sett till jobb och handel för Umeå. Och Ikea är intensivt efterlängtat hos många umebor av andra konsumentbetonade skäl, som inte alltid är rationella; men vilka känslor är rationella här i världen. Den här etableringen är enormt populär i stan på ett emotionellt sätt.

Men för Umeås långsiktiga utveckling är nyheten om det ökande nyföretagandet i Västerbotten mångdubbelt viktigare. Framtidens nya jobb skapas av många små, i notisform, inte av enskilda stora till jätterubriker. Jag vill även drista mig till att påstå att de planerade, utskällda kulturpolitiska satsningarna i kommunen kommer att vara betydelsefullare över tid, än att en enskild kedja slår upp portarna.

Det finns faktiskt något både tänkvärt och problematisk i den hallelujastämning som råder efter Ikea-beskedet. Kanske har det med de överdrivna utropen av tacksamhet att göra, attityden av nästan underdånighet som inför räddare i nöden. Kommuner med stark framtidstro ska inte falla ner i alltför passiva tacksamhetskänslor inför enskilda stora företag. Det kan lätt bli till en dålig vana, som leder tankar och prioriteringar fel.

Reaktionerna på Ikeas ankomst säger något om att Umeås självbild kanske inte alltid stämmer överens med de som formuleras i officiella kampanjer. Ikea-jublet är ett litet återfall i den gamla tron att enskilda etableringar ska lyfta Umeå en gång till, som under förra seklet. Det kommer inte att ske, och vi bör vänja oss av vid tanken.

Det är Umeå som är bra för Ikea – också därför att Ikea är efterlängtat hos konsumenterna här. Om någon står i en beroendeställning, så är det Ikea till Umeå. Och det är den goda nyheten, att en sådan stor, skicklig aktör känner att den behöver vara närvarande i Norrlands största stad.

Det är Umeå, med sina egna kvaliteter, som är Beatles.

Umeås nya översiktsplan är tilltalande i många avseenden, och den står och faller inte med realismen i målet om 200 000 invånare till 2050. Farhågorna, värda att upprepa och diskutera, gäller istället den demokratiska tillämpningen. Jag resonerar lite kring detta i denna krönika.

--------------------------------------------

Umeå, översiktsplanen och demokratin

Kommer Umeå att ha 200 000 invånare år 2050? Inflyttning och utflyttning kan påverkas av många olika faktorer, lokala, nationella och internationella, så det går förstås inte att utesluta en sådan snabb tillväxt. Men det finns inget i tillgänglig statistik eller i genomarbetade prognoser som tyder på det. Målet är en glad förhoppning mer än en realistisk bedömning.

Att Umeå även fortsättningsvis kommer att ha en ordentlig befolkningstillväxt, som kanske till och med överträffar det tidigare målet om 150 000 invånare till 2050, är ett rimligt antagande. Skillnaden mellan 150 000 och 200 000 är dock stor.

Alltså måste den nya översiktsplan som antogs i fullmäktige i måndags bedömas utifrån antagandet att målet om 200 000 invånare till 2050 är överdrivet. Är översiktsplanens grundtankar och prioriteringar hållbara och genomtänkta även vid ett scenario där Umeås befolkning om 40 år omfattar 150 000 eller 170 000 invånare? Svaret på den frågan är ja. Översiktsplanen står inte och faller med realismen i 200 000-målet.

Utgångspunkten att staden ska förtätas och byggas på höjden för att minska transporterna, prioritera kollektivtrafiken, utnyttja markytorna mer effektivt och motverka segregation bygger på ett tilltalande miljö- och hållbarhetstänkande.
Visionen om en modern urban miljö i en växande norrländsk storstad är också sympatisk, även ur ett regionalt helhetsperspektiv. Kontrasten mellan den urbana utvecklingen i Umeå och den moderna landsbygden i mindre kommuner, ger ett Norrland med en mångfald av varandra kompletterande livsmiljöer. Det ena stärker det andra.

Även översiktsplanens minskade detaljstyrning och ökade utrymme för idéer och entreprenörer är välkommen. Långsiktiga planer måste vara någorlunda flexibla och öppna.

Men de berättigade farhågor som finns, har med just det sistnämnda att göra – den politiska uppslutningen i kombination med den relativa öppenheten för starka exploatörer. En översiktsplan är aldrig bättre än tillämpningen av den. Brister det i demokratiskt tålamod och demokratisk öppenhet när ärenden blir konkreta hjälper ingen plan. Bred politisk enighet kan även bli ett lock över debatten.

Här har beslutsfattarna och de mest privilegierade privata aktörerna ett stort ansvar att inte utnyttja de slutna rummen och de informella genvägarna bara för att de finns där, att inte leverera fullbordade fakta till medborgarna, för att det blir minst krångel så.

En ny urban miljö, med det gemensamma offentliga rummet som en viktig del, kan inte kommenderas fram. En stadsmiljö måste växa fram, ytterst skapas av medborgarna själva varje dag. Det utesluter inte stora projekt. Lokaldemokrati är inte liktydigt med handlingsförlamning, att de som är emot alltid har rätt. Men dit hör också insikten om när det är läge att ta ett steg bakåt och lyssna i insikt om att politisk och ekonomisk styrka inte är liktydigt med avgörande argument. Och att egen lyhördhet skapar lyhördhet även hos andra; så kan man lära att ge, ta och mötas på bättre sätt. Visionen kan inte särskiljas från lokaldemokratin och den öppna debatten.

Där finns den stora utmaningen för Umeå – skärpt av de diffusa och slutna processer som präglat flera stadsplaneringsärenden inför 2014. Utmaningen, skrev jag i våras, till nytänkande kan inte bara gå i en riktning.

”Politik är inte bara förankring av svar uppifrån, utan framför allt en skapande, intellektuell process underifrån. Den öppna källkoden som hållning var, så har det tolkats, i första hand en uppfordran till beslutsfattarna själva, att bryta med gamla vanor, att kasta en blick inåt; ett löfte om att, för att citera Willy Brandts berömda ord ”våga lite mer demokrati”. Har politiken i Umeå gjort den egna, inre resan, inför 2014?”

Den stora granskning av arbetet inför 2014 som inletts på VK:s kultursida berör i hög grad den aspekten – delaktigheten nerifrån, kultur som ”ett för demokratin nödvändigt samtal om samhället och människan”, som Sara Meidell skrev i dag.

Det är viktigt att återkomma till ständigt. Umeås nya översiktsplan är tilltalande, men bara en plan.

Besöksnäringens betydelse för och ställning på landsbygden, lokala attityder till turister och servicetänkande, villigheten att göra det där lilla extra för tillfälliga besökare, är något som ofta diskuteras, inte minst i Norrland. Ofta förs det fram kritik mot bristande servicevilja på landsbygden. Om de frågorna skriver jag i veckans lördagskrönika. Flera intressanta inlägg i tidningar och bloggar på senare tid berör samma eller liknande teman. Några exempel:

Jakob Mjöbring skriver i ett blogginlägg på Brothers in reklam - "Brist på fantasi eller bara ren trötthet?" - om just denna fråga med utgångspunkt i Västerbottens inland: http://brothersinreklam.blogspot.com/2011/08/brist-pa-fantasi-eller-bara-ren.html

Ola Theander, tidigare chefredaktör för Norran och återkommande Norrlandskrönikör på VK:s ledarsida, skriver om en liknande debatt angående Skellefteås centrum: http://olatheander.wordpress.com/2011/08/17/centrum-kan-utvecklas/

Dagens Nyheters kultursidor har haft en serie på temat, bland annat med den här artikeln av Po Tidholm om att landsbygden bara är intressant under turistsäsongen: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/po-tidholm-halet-halsingland-landsbygden-bara-intressant-under-turistsasongen

Min krönika:

--------------------------------------------------

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

”Det norrländska näringslivet skall år 2020, förutom konkurrenskraftiga basnäringar inom skog, metall och verkstadsindustri, vara känt i Sverige, Europa och världen för att ligga långt framme och vara pionjärer inom morgondagens kunskaps-, tjänste- och upplevelsebaserade näringsliv.”
Norrstyrelsen 2009 i rapporten: ”Vision och mål för
näringsliv och innovation i Region Norrland”

Ända sedan jag blev politiskt intresserad och började följa debatten om den svenska landsbygden utanför de tre storstadsregionerna, är det en synpunkt som ständigt återkommer, framför allt runt om i Norrland. Inte i officiella tal eller uttalanden, men i samtal och småprat: det handlar om bristen på servicevilja som ibland blottas i bemötande och attityder hos företag och offentliga aktörer på landsbygden inför turister och andra som tillfälligt bryter vardagsmönstret.
Det kan komma fram i vittnesmål från frustrerade besökare eller i sidokommentarer från lokala politiker och företagare som insett att deras bygder och städer inte alltid visar sin bästa sida när chansen ges.

Anekdoterna, vridna till nidbild, brukar handla om:
...företag på hundra meters avstånd från varandra som inte informerar turister och besökare om varandras existens därför att den ena ägaren är sur på den andra ägaren sedan ett bråk på skolgården på tidigt sjuttiotal.

...företag och offentliga informationsbyråer som vid en detaljerad fråga inte har någon koll på varken orten eller regionen utan läser innantill i de kortfattade broschyrer besökaren redan håller i handen, utan extra information.

...affärer som stänger och drar ned rullgardinen på sekunden 16.59.59 när stängningstiden är 17.00 oavsett om en bil precis rullar in på parkeringsplatsen eller inte, och oavsett hur arbetstiderna ser ut för gästarbetare i stora industriprojekt som ger bygden nya chans till uppsving.

...platser där allt kostar lite extra och är omgärdat av förhållningsregler, i en grundstämning av misstro mot, inte glädje över, tillfälliga besökare.

Liknande vittnesmål är vanligare än man tror, även när man skalar bort det som är rent, ohjälpligt gnäll.

Upplevelsen av sådana märkliga bemötanden i metropoler omvandlas ofta i imponerade anekdoter om det kaxiga, coola, gapigt urbana, som snarare stärker storstädernas dragningskraft. Det är vad besökarna förväntar sig, i en ömjukhet inför metropolen.

Motsvarande upplevelser på landsbygden, som förväntas anpassa sig som besöksmål på ett helt annat sätt och som ofta bara får en chans att göra intryck, tenderar att belönas med ”aldrig mera dit”-kommentarer.

Men så är det. Man kan gnälla över orättvisan i att landsbygden måste anstränga sig tre gånger så mycket för att få en tredjedel av det erkännande som storstaden får, eller så kan man acceptera att så är fallet och agera utifrån det.

I sin slutrapport 2004 ”Inlandet har möjligheter”, till den dåvarande regeringen, skrev den statliga Inlandsdelegationen bland annat:

”Av speciell betydelse för Inlandet är att den så kallade natur- och kulturturismen antas växa tre gånger så snabbt som den klassiska turistnäringen i Europa. Gleshet, naturupplevelser, fiske, jakt och andra utomhusaktiviteter är exempel på attraktioner som lockar både inhemska och utländska besökare och som utgör en avsevärd konkurrensfördel för Inlandet. För att rätt utnyttja fördelarna krävs något av en kraftsamling, där turistnäringens olika aktörer, både offentliga och privata, enas om en gemensam strategi och ett samlat agerande. De många små utbudsorienterade turistföretagen har allt för ofta karaktären av försörjningsföretag och ger inte det lyft som Inlandet med dess unika värden förtjänar.”

Den svenska landsbygden, dess stora småstäder som Umeå och Skellefteå, dess mindre tätorter och byar, rymmer många exempel där service, flexibilitet och viljan att få människor att känna sig välkomna, är större än någonstans i en större, självbelåten storstad. Det har också blivit bättre med åren. Kommuner och företag samarbetar mer prestigelöst, information förfinas, utbud utvecklas utifrån efterfrågan.

Men det finns mycket kvar att göra, och det handlar i hög grad om attityder och självbild.

Nidbilden är inte rättvis, när den lämnas ensam som enda bild. Lika lite ger välmenande skildringar i storstadsmedia av landsbygdens bistra, orättvisa öde någon helhet. Nedlåtenheten är blind på ena ögat, medlidandet är blint på det andra. Generaliserar gör båda.

Modern servicenäring på landsbygden handlar inte om att uppfylla stereotyper eller bekräfta förutfattade meningar, inte om att göra det lokala livet till en kuliss som finns där för turismens skull. Det vore en passiv anpassning till en hierarki med landsbygden placerad längst ned. Landsbygdens möjligheter ligger att kombinera de fördelar som naturen och det småskaliga ger, med hög servicenivå och innovativ teknik. Och i att lyfta fram det som pågår där året om, också i form av utveckling och förändring, inte vad som pågår där en viss årstid därför att någon kommer dit då. Självmedvetenhet och rak rygg går utmärkt att kombinera med välkomnande service.

Norrland måste också i ännu högre grad påminna om den regionala helheten, som rymmer både urbana öar och utpräglad glesbygd, och allt däremellan, i synnerhet när kommunikationerna förbättras och utformas just i regionförstorande syfte.

Men det finns, vågar jag påstå, i alla svenska kommuner, inklusive Stockholm, en klyfta mellan självbilden och omvärldens uppfattning om vad som bjuds lokalt. Det är ofrånkomligt. Det är också lätt att tro att ett objektivt sett attraktivt utbud räcker, när det ofta för den enskilda besökaren är någon liten detalj som symboliserar en grundattityd, ett förhållningssätt, en syn på service, som dröjer kvar i minnet.

Men det handlar inte bara om den klassiska besöksnäringen. Även upplevelsen hos alla som bor på en ort permanent eller under tillfälligt jobb påverkar dess rykte, när berättelser och hågkomster sprids som ringar på de sociala vattnen.

I sin skrivelse om inriktningen av verksamheten hos det nya Inlandsinnovation AB, skriver regeringen.

”Näringslivet i norra Sveriges inland behöver diversifieras ytterligare. Det finns ett behov av att förstärka förutsättningarna för utveckling av små företag liksom etablering och utveckling av större verksamheter för att skapa en dynamik som leder till ömsesidig utveckling för olika kategorier av företag.”

Samma villkor gäller förstås även i kuststäderna. Med de stora investeringar som nu görs i basnäringarna och i ny infrastruktur får de nordligaste länen det kommande decenniet en gyllene chans även när det gäller service- och upplevelsenäringarna. Men attityder, villigheten att göra det där lilla extra och våga motbevisa fördomar, kan inte planeras fram. Det är upp till oss själva.

Ikea och Sörfors skola är ämnena för den här tvådelade krönikan, med några resonemang kring båda ämnena. Vad jag inte riktigt fick plats med i den här texten var perspektivet vad ett Ikea i Umeå skulle betyda för inlandet - positivt och negativt.

I papperstidningen som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson.

------------------------------------------------------------

De många små och de få stora

Bara nämn Ikea och kaxiga, världsvana Umeå får knädarr. Bara viska ”Ikea är på väg hit” och normalt splittrade, grälandes Umeå börjar ropa i kör och dansa i takt. Publikhavet kokar, år i förväg. Rykten om en Ikea-etablering är det närmaste en Beatleskonsert på 60-talet den lokala debatten kommer; om Ingvar Kamprad passar bäst i rollen som Lennon, McCartney, Harrison eller Starr låter jag vara osagt.

Jag kan inte komma på någon modern stadsutvecklingsfråga i Umeå där opinionen varit så positiv och så nära enighet som när det gäller just Ikea. Vid några tillfällen har jag dristat mig till att yttra tveksamhet om det spelar någon roll för Umeå huruvida varuhuset finns här. Kan det inte finnas en charm i att inte Ikea finns överallt? Jag har fått klargjort för mig att funderingen är korkad.

Det handlar inte bara om ett strikt, rationellt konsumentbehov eller en lucka i det befintliga utbudet av butiker och kedjor – även om det har betydelse – utan också om Ikea som symbol, dröm och norm.

De flesta svenskar är, vid det här laget, uppväxta med Ikea. Vi har minnen av parkeringsstress, irriterad stämning, eviga gåslingor och, viktigast av allt, chansen att köpa möbler som annars vore ekonomiskt omöjliga att införskaffa. Att fler lågprisalternativ tillkommit, att Ikea inte längre alltid är bästa erbjudandet, rubbar inte symbolvärdet.

Ikea är inte bara ett varuhus, utan en tradition. De långa färderna till Sundsvall och Haparanda från Umeå visar att det handlar om mer än ett plånboksperspektiv. Det handlar även om att vilja till just Ikea, om upplevelsen, även om det blir dyrare. Invånarna i Umeåregionen skulle välkomna ett Ikea med öppna armar.

Sedan skulle inte Umeå vara Umeå om inte en animerad debatt utbröt om bästa läget: Ersboda, Klockarbäcken och Entré syd – nyligen presenterad, som av en händelse – hör till toppkandidaterna, med Vännäsby som en kranskommunbubblare.

Men hur stor vore Ikeas betydelse för Umeås övergripande utveckling? Även om det inte går att göra någon enkel kalkyl när de jobb som går förlorade i konkurrensen dras ifrån, så är det givet att nettot blir plus.

I ett större perspektiv kan betydelsen av ett eventuellt Ikea-varuhus för sysselsättning, befolkningstillväxt och ekonomi i Umeå dock antas vara begränsad, sett i ljuset av kommunens formella mål att bli dubbelt så stor till 2050. Det är inte längre enskilda etableringar, sådana som får epoker uppkallade efter sig, som kommer att vara motor för jobb och tillväxt i Norrlands kuststäder under 2000-talet. Det var 1900-talets modell, några få jättar som förändrade allt. Nyckeln i dag till fler jobb och möjligheter för fler att flytta hit eller stanna kvar efter avslutade studier är ny- och småföretagande, 2000-talets lokala framgångssagor.

Ska en stad växa så snabbt som Umeå planerar, är det de många små, inte de få stora, som är viktigast. Ikea ger välkommet plus, men på marginalen.
Om Umeå stod och föll med Ikeas beslut, skulle situationen vara bekymmersam. Så är det inte. Ikea kommer till Umeå när Ikea ser att de behöver det för sin egen skull, när deras egna behov talar för en etablering – inte tvärtom. Kanske är det nära nu.

---------------------------

Framtiden för Sörfors byskola, som trots, eller på grund av, växande barnunderlag hotas av nedläggning i ett pussel som även berör Brännland och Överboda, väcker engagemang.

I den frågan ligger en symbolik lika viktig för Umeå som Ikea.

Umeå är en stad som med klarsyn strävar efter att växa centralt genom förtätning, närhetsprincip och hållbara lösningar, bort från gammal, segregerande transportplanering.

Men Umeå är också en kommun med utpräglad landsbygd och byar. Även de moderna byarna höjer kommunens attraktionskraft, som alternativ till det urbana. Även där, i byarna, har närhetstanken stort värde. Byskolor är något av det smartaste landsbygden har. Lägg inte ner dem.
 

Regionfrågans nya vändningar senaste veckan och Riksrevisionens hårda, förtida och inte i alla delar övertygande kritik mot Botniabanan är utgångspunkterna för den här lördagskrönikan som ser regionperspektivet, men inte nödvändigtvis en formell storregion, som nödvändigt för Norrlands överlevnad:

---------------------------------------------

En kastad handske åt Botniaregionen

”Vad betyder väl ett namn? Det som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar.”

Shakespeare i all ära, i Västernorrland har man redan börjat diskutera vad den lilla ska heta: den nya miniregion delar av länet vill bilda tillsammans med Jämtland för att slippa ha för mycket med Västerbotten och Norrbotten att göra.

Namnförslagen är många direkt: Region Södra Norrland, Region Mittsverige, Mittregionen, Region Mitt – huvudsaken är nog att namnet inte under några omständigheter leder tanken för långt norrut. Vi snackar ju Sundsvall och Jämtland här, trots allt; fortfarande civilisation, inga laglösa, i bästa fall pittoreska, obygder som längre uppe på kartan. Och förresten kan stöddiga Umeå ta sig i brasan i största allmänhet. Pilutta er, Holmlund och Ågren.

Det sorgliga i regionfrågan ända sedan ansvarskommittén lämnade sitt slutbetänkande har inte varit motståndet i sig mot bildandet av en norrländsk storregion omfattande Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Frågetecknen har alltid varit många kring de väldiga geografiska avstånden, det ojämna befolkningsunderlaget och den bristande folkliga förankringen i processen.

Poängen med att överhuvudtaget inrätta en ny administrativ mellannivå som ersättning för landstingen har inte varit uppenbar i alla delar. Kraftsamling och samordning kan ta sig olika och flexibla former beroende på sakområde. Flera sådana länsövergripande samarbeten förekommer ju redan. En formell storregionbildning har aldrig varit den enda tänkbara lösningen.

Många invändningar har alltså haft fog för sig. Och att det aldrig ens varit nära att uppstå någon politisk enighet kring målet, att den politiska behandlingen egentligen hela tiden pekat åt andra håll, får väl anses vara ett belägg så gott som något på att tiden inte var mogen och frågan för tidigt väckt, eller kanske att tiden var övermogen och frågan för sent väckt.

Ur ett Västerbottensperspektiv har det varit lätt få intrycket att storregiontanken omfattas av en bred politisk majoritet, men i både Västernorrland, Jämtland och Norrbotten har tongångarna varit annorlunda. Och det går inte att tvinga fram en region omfattande så stora områden när de interna motsättningarna är så starka som de varit.

Deprimerande däremot har det destruktiva sätt varit som motståndet mot regiontanken ofta tagit sig uttryck på: fokusering på fel saker, ständiga försök att underblåsa en ömsesidig misstro mellan län och kommuner i form av kortsiktig lokalpatriotism och ett påfallande ointresse för de problem som status quo, helt uteblivna förändringar, skulle föra med sig. Debatten har avslöjat en oroande brist på regional krisinsikt gällande Norrlandslänens framtidsutsikter.

För oavsett vad man anser om ansvarskommitténs rekommendationer i detalj, så bjöd den på en hel del nyttiga sanningar om de utmaningar som väntar Norrlandslänen och vad fungerande regioner kräver i form av befolkningsunderlag, arbetsmarknader, kunskapsdelning och kompetens i regionförstoringsprocesser.

Den regionbildning som nu börjar avteckna sig mellan Sundsvallsregionen och Jämtland är inte i närheten av att uppfylla de kriterier ansvarskommittén slog fast. Om de norra delarna av Västernorrland dessutom hellre samarbetar med Umeåregionen kring en begynnande Botniabaneregion med Umeå och Örnsköldsvik som nav, med blick mot en eventuellt framtida två och ett halvt läns-region tillsammans med Västerbotten och Norrbotten, framstår underlaget för den tänka mittregionen som ännu bräckligare.

Det hela ter sig ogenomtänkt och ostrukturerat. Kanske måste Norrland öva sig i regiontänkande först, samla fler erfarenheter och pröva sig fram i mindre regionprojekt, innan man ritar om kartan och låser fast sig i lösningar med tveksam bärkraft. Att jäkta fram en felkonstruktion och en halvdan om än hygglig kompromiss, lönar inget.

Umeå och Örnsköldsvik talar alltså efter Västernorrlands besked på nytt om att närma sig varandra, i vad som i praktiken är ett Botniasamarbete. Det är rätt tänkt, alldeles oaktat vad som sker i övrigt. Och om någon tvivlat på hur viktigt det är att Botniaregionen blir både en realitet och en framgång, så kom gårdagens rapport från Riksrevisionsverket – “Botniabanan och järnvägen längs Norrlandskusten – hur har det blivit och vad har det kostat?” – som en skopa iskallt vatten snarare än radioväckning med lugna favoriter.

RR:s rapport sågar, i den mån återhållsam revisionsprosa kan såga, Botniabanan som för dyr, illa planerad och onyttig, och varnar indirekt för att Norrbotniabanan ska bli detsamma.

Visserligen ger även RR:s pessimistiska bedömning – som alltså märkligt nog gör anspråk på att besvara hur det blivit med en bana som fortfarande är inne i en inledande testfas – vid handen att banan går med samhällsekonomiskt plus, men inte tillräckligt. Region Västerbottens Erik Bergkvist påpekar i sin kommentar till RR-rapporten helt riktigt att den anlägger ett Stockholmsperspektiv i rapporten och lägger för liten vikt vid de interregionala resorna längs Norrlandskusten – alltså vid regionperspektivet. RR gör där samma misstag som delar av Norrland.

Och just därför gör kanske rapporten, som givetvis även innehåller relevant och viktig kritik, men som också kommer lägligt för de krafter i övriga landet som vill stoppa Norrbotniabanan för samhällsekonomiskt mindre motiverade, men väljarstrategiskt mer lönsamma infrastruktursatsningar kring storstadsregionerna, Norrlandslänen lika mycket en tjänst som en otjänst. Den visar vilka farhågor som måste överbevisas.

Riksrevisionens förtida sågning – ett vältajmat eko av den kompakta misstro som finns i resten av landet mot stora investeringar i norra Sverige – är en kastad handske åt hela Norrlandskusten, egentligen åt hela Norrland. Den måste tas upp.

Kommer någon att ropa ut över Rådhustorget: jag kandiderar! Det frågar jag mig i den hör lördagskrönikan, som önskar sig att några av de ledande socialdemokraterna i Umeå som förekommer i spekulationerna om vem som kommer att efterträda Lennart Holmlund så småningom, sannolikt efter nästa val, ska berätta i god tid och öppet att de vill.

Krönikan diskuterar också lite kring folkrörelsedemokratins problem, varför ett sådant scenario tyvärr är osannolikt i de flesta partier och vad norrländsk lokalpolitik - hädelse, hädelse! - kan lära av amerikanska primärval.

------------------------------------------------------

Ropa över Rådhustorget: jag kandiderar!

Skulle björkarna tappa löven, glasburen på Rådhustorget spricka, Standing man springa skrikande i riktning mot Vännäs, Gammliabacken lägga sig platt eller Umeälven plötsligt vägra flyta ut i havet om en eller – djärva, hädiska tanke – flera stycken ledande socialdemokrat(er) i Umeå redan nu gick ut i god tid och anmälde intresse av att om några år bli Lennart Holmlunds efterträdare?

Att det skulle resultera i en intern åthutning, inte från Holmlund, men från Janteföreträdare, på nästa partimöte (och att jag som journalist skulle ha svårt att motstå frestelsen att enligt standardformulär 1A spekulera om det som en misstroendeförklaring mot Holmlund och därmed förytliga debatten) förutsätter jag, men vad skulle de lokala väljarna tycka?

Det är svårbedömt, eftersom det i princip aldrig sker i svensk kommunpolitik, och mycket sällan på nationell nivå, att en politiker – det gäller de flesta partier – är öppen om att han eller hon kandiderar till något innan allt redan är klarlagt internt.

Ibland, som inför socialdemokraternas senaste partiledarval, går den under täcknamnet ”valberedning”, men annars finns den inte nedskriven någonstans, en av den svenska politikens heliga paragrafer: ni skola inte säga högt att ni vill. Ändå är den paragraf 1 i svensk partipolitik, när ledande positioner ska tillsättas.
Problemet, förutom Jantelagens allmänt nedbrytande och bortstötande effekt, är att om du inte får säga högt att du vill, så får du heller aldrig chansen att i rimlig tid och som inbjudan till öppet meningsutbyte säga vad du vill.

Och den som påstår att det är ointressant vilken enskild politiker som innehar en ledande post, att partitillhörigheten är det enda relevanta, har inte bara en tveksam människosyn, utan också en djup okunnighet om hur politik och organisationer fungerar. Ofta har det större betydelse för politikens innehåll och prioriteringar vilka enskilda politiker som väljs inom ett parti, än vilken koalition som får majoritet.

Svensk politik skulle vinna i demokratisk trovärdighet, både nationellt och lokalt, om det blev mer vedertaget och uppfattades som mindre dramatisk att enskilda politiker, eller medborgare utan partipolitisk bakgrund, säger högt att de eftersträvar en viss position, ansvar och makt. Förr eller senare måste attityderna förändras om inte den folkrörelsebaserade demokratin helt ska utarmas på aktiva medborgare och partierna sakna kontakter ut i det omgivande samhället. Någon måste bryta den marken.

Tänk om Åsa Ögren, Christer Lindvall, Hans Lindberg, Marie-Louise Rönnmark eller några av de andra lokala socialdemokrater som då och då förekommit i spekulationerna om Holmlunds efterträdare kallade till ett öppet möte, lite – åh, detta hädande! – i amerikansk primärvalstil, höll ett programtal om Umeås framtid och sa: jag vill och det här vill jag.

Jag tror inte bara att det skulle inge långt större respekt än de partiaktiva befarar, jag tror också att det skulle långsiktigt berika och demokratiska den lokala debatten på ett sätt som vi traditionalistiska folkrörelsesentimentalister hittills inte vågat erkänna.
Säg öppet att ni vill ta över, och jag lovar rakt upp och ner här för egen del att inte skriva en rad om att det skulle vara ett misstroende mot någon. Det som i dag låter helt verklighetsfrämmande, är faktiskt något som brådskar om svensk folkrörelsedemokrati ska ha en framtid.

Nu hör jag redan invändningarna: vi ska inte ha någon amerikanisering av svensk politik, och då rakt inte av norrländsk lokalpolitik. På det vill jag svara: ska vi ha en amerikanisering av svensk politik, och i synnerhet av norrländsk lokalpolitik, på någon punkt, så är det just den: att kandidater berättar öppet och i god tid inför ett val, att de söker väljarnas stöd, och att kandidater tas fram i transparenta processer.

Man kan göra sig lustig över det oproportionerligt stora intresse som visas i Sverige redan för amerikanska primärval, medan inte ens stora inrikespolitiska händelser i exempelvis Frankrike, Tyskland, Storbritannien eller Spanien får mer än pliktskyldiga notiser, trots att de senare vanligtvis har långt större betydelse för Sverige – via det europeiska samarbetet.

Att de franska socialisterna hamnat i tidsnöd och stora bekymmer sedan deras tilltänkte presidentkandidat Dominique Strauss-Kahn gripits misstänkt för våldtäkt i New York, och vilka konsekvenser det kan få för det franska presidentvalet nästa år och därmed för Frankrikes uppträdande i EU, har inte analyserats mer än notisartat.
De tyska socialdemokraternas interna debatt om tänkbara förbundskanslerkandidater eller de tyska grönas motsvarande debatt, är inte heller något som renderar uppmärksamhet, trots att betydelsen av sådana diskussioner förmodligen är minst lika viktiga för Sverige som startfältet inför republikanernas primärval i New Hampshire.

Det finns många orsaker till att amerikansk inrikespolitik fascinerar över Atlanten, en av dem är med säkerhet öppenheten när det gäller politikers kandidaturer, personligheternas närvaro och utrymme.

Man kan och bör ha många invändningar i övrigt mot amerikansk politik och hur amerikanska valrörelser fungerar, och några av de invändningarna gäller lika mycket svenska valrörelser, men formerna för hur kandidater väljs i öppen process och tvingas presentera sig för väljarna, är föredömliga i jämförelse med den grova karikatyr av folkrörelsedemokrati som de svenska partierna står för – lokalt som nationellt. Och den amerikanska debatten är, tvärtemot vad som ofta påstås, generellt inte ytligare eller grövre än en normal svensk valrörelse dominerad av tomma floskler och överdrifter.

Den stämning av hemlig byråkratism, internt smussel och nervös Jantehysteri som de flesta svenska partier utvecklat kring sina interna val har inte ett skvatt med lokala folkrörelsetraditioner att göra. Tvärtom, de är ett förräderi av de ursprungliga drivkrafterna bakom både föreningsliv och folkbildning.

Folkrörelsedemokratin avsåg aldrig stå i motsättning till personligheternas och de enskilda människornas betydelse, vilja och rätt att ta plats, utan syftade tvärtom till – i kamp med den starkes eller brutales tidigare rätt – att befria dem, ge dem större utrymme. Svenskt partiväsen är dåligt på det i dag.

Inte vore det så farligt om en lokalpolitiker i Umeå ställde sig på Apberget och istället för att först fråga en valberedning om lov ropade ut över Rådhustorget: jag kandiderar!

När upplever man Umeå som starkast, vad är det utmärkande för Umeå? På den frågan finns förstås lika många svar som de finns umebor och umebesökare. I den här krönikan funderar jag lite för egen del kring det, med ett regionalt perspektiv och med några rader på slutet om Umeås utmaning inför resten av 2000-talet, bortom 1900-talets stora etableringar och statliga vinstlotter.

---------------------------------------

Det brusar inte bara på ett sätt i Umeå

Varje stad, liksom varje by, har sitt eget brus om natten. Att öppna fönstret en försommarkväll och lyssna, är de fina nyansernas ögonblick.

Råkar man befinna sig i en storstad kan till och med sirener i fjärran kännas romantiska; som en fors man vuxit upp i närheten av eller skogssuset som för den invigde inte är något annat likt. Sitter man ute på landet, träder fablernas värld snart fram ur den skenbara tystnaden; tråkigt i sådana ögonblick har bara ignoransen.

Jag har alltid gillat att sitta vaken till sent och lyssna till brusen, från skogen eller över takåsarna, hemma eller på besök någonstans. Det inger känslan av både en större gemenskap och ett slags förtrolig hemlighet; det gäller för metropolen och för glesbygden. Nattbruset är stearinljuset som får den hemliga skriften att träda fram.

När jag upplever Umeås som starkast, när Umeå känns som mest hemma i världen, är det om natten en sommarkväll, med fönstret öppet, eller vid en sen cykeltur längs älven, när både byggkranarna inåt centrum och den milsvida skogshorisonten syns i skymningen.

Och det som fascinerar mig med Umeå i de ögonblicken – och något annat än subjektiva upplevelser vi kan berätta om för varandra kan det aldrig bli när vi söker en stads själ – är upplevelsen av den här staden som ett kämpande, urbant, norrländskt undantag; ett projekt mot alla odds, domedagsprofetior, dysterkvistar, likriktare och riksmediestereotyper.

Umeå är staden som visar att det går, omgiven av havet till öster och en lika kämpande norrländsk glesbygd till söder, väster och norr, trots fördomar och nidbilder. Men lika lite som en människa är en isolerad ö, är en stad det. Umeås får för mig sitt skimmer just av det regionala sammanhanget och av den lokala historien. Det som fängslar mig med Umeå är inte isolerat till Umeå, det är inte Umeå som ö, utan har med kontrasterna och mångfalden i hela regionen att göra; Umeå som en omistlig del av något större. Till min upplevelse av Umeås själ hör därför även, på ett positivt sätt, Bjurholm och Lycksele, även Vännäs och Vindeln, även Storuman och Nordmaling, precis som upplevelsen av länets mindre kommuner på motsvarande sätt stärks av Umeå.

Jag känner personligen, i hjärtat, starkare för landsbygd, om det vill jag inte hyckla, än för städer, men jag tycker också långt mer om kontrasterna mellan riktig stad och riktig landsbygd i en region än någon jämngrå smet av småtätorter som inte går att skilja åt och som blir varken eller.

Och att Umeå växer borde glädja varje glesbygdsvän i Västerbotten, för Västerbotten får inte ses som ett nollsummespel. Norrland behöver några utpräglat urbana, hyfsat stora städer, för att den omgivande landsbygden här ska ha någon chans att konkurrera med landsbygd där det inte är lika kallt och vintern inte lika lång .
Där har Umeå ett ansvar, att växa, att uppfattas som något mer än en liten småstad.
Men den levande landsbygden runt omkring är lika värdefull som stadsmiljön, för Umeås samlade attraktionskraft. Kuststäderna och inlandet har båda en ömsesidig, destruktiv misstro att besegra.

Till upplevelsen av vad Umeå är – med bildning, tolerans, ungdom, natur, Björklöven och andra ord som räknas upp på nyhetsplats i dag – hör också vad det varit genom sina många olika epoker, från stadsgrundandet fram till i dag. Dit hör det småskaliga, fristående och folkrörelsebetonade med rötter redan i 1800-talet, liksom de storskaliga, hierarkiska, ofta statliga institutionerna kring vilka Umeås 1900-tal i allt högre grad kretsade men som det alltid är farligt att ta för givna och använda som huvudkuddar.

Mer av framtidsdebatten i Umeå borde handla om perspektiven bortom de stora institutionerna, om nya identiteter som inte kräver ett stort etableringsbeslut som frö. Dit hör just det krångliga, dubbeltydiga förhållandet till centralmakten – som omväxlande velat reglera, kontrollera, tvinga och stötta, men vanligtvis enbart av egenintresse. Umeå har dragit många statliga vinstlotter, men just därför alltid haft det struligt med regionperspektivet. Nu är det slut på lotterna, och gamla vinster räntar sig inte för evigt.

Dit hör också den illusoriska delen av Umeås tillväxt som skett genom sammanslagningar. Umeå är ju, påpekade en läsare i veckan, en märklig konstruktion där många byar och kommundelar räknas in i befolkningssiffran, vilket gör att Umeå är långt större som kommun än som stadsmiljö.

Umeå har inte bara ett brus.

Umeås framtidsdebatt, tillväxten, möjligheterna, vägvalen och kritiken mot bristande lokaldemokrati, är ämnet för den här lördagskrönikan.

------------------------------------------------

Umeå, stämningen och känslan i magen

När jag öppnar Google Earth i min mobil, skriver in ”Umeå” i sökfältet och börjar zooma in landar hårkorset till slut i korsningen Västra Esplanaden och Nygatan, i närheten av stadshuset. Någonstans måste det ju landa. Men var vilar det psykologiska hårkorset när vi tänker på och talar om Umeå? Vilken minnesbild väcker känslor i magen kring Umeå? Och var upplever vi att Umeå börjar och slutar? Det är givetvis helt individuellt, beroende på bakgrund, ålder och livsvillkor. Men frågan är värd att utbyta erfarenheter om.

Vid läsning av sekelgamla litterära skildringar av eller biografiska minnesteckningar om städer är det nästan alltid slående hur det som förr var utkant, kanske till och med ren landsbygd, nu blivit centrala och bebyggda områden, i takt med urbanisering och exploatering av nya områden. Och det som tidigare var helt självständiga orter, har förvandlats till rena stadsdelar med knappt märkbara gränser. I städer där utkanten förblivit utkant, brukar inte mycket annat ha förändrats heller.

En stad går att peka ut på en karta, en stad kan sammanfattas i oräkneliga statistiska kolumner om dess invånare, ekonomi, service, företag, föreningar, skolor, administration, kostnader för snöröjning, estetiska regler för korvförsäljning, farthinderintervall, offentliga konstverk, antal skräpkorgar, antal busshållsplatser, antal hundbajskorvar per kvadratmeter och alla andra yttre förutsättningar som skapar salig blandning. Städer går att mäta på alla möjliga sätt och placera i tabeller. Men godtycket kan anordna en hel hambofestival i de tabellerna.

Söker man urbana framgångsfaktorer ger statistiken bara några ledtrådar. Städer lockar människor till sig av framför allt andra, inte lika mätbara, skäl.
Den moderna urbaniseringen drivs inte av ekonomiska faktorer så mycket som av kulturella faktorer. Lätt förenklat: människor flyttar inte längre motvilligt dit jobben finns, utan jobben skapas i de miljöer dit människor söker sig frivilligt och av kulturell och social nyfikenhet. Den enskilt viktigaste tillväxtfaktorn i en kommun är människorna som bor och verkar där.

Stämningarna, känslorna i magen, associationerna och bilderna, förhoppningarna och fantasierna, som en stad väcker hos invånare och besökare, är svåra att definiera; egna för var och en. Men det är atmosfären kring en stad – upplevd eller förmedlad via rykten och populärkultur – som kan avgöra om människor strävar att komma just dit, tar chansen att studera, jobba eller pröva lyckan där, istället för någon annanstans.

Vilken är Umeås atmosfär, och när börjar den kännas? Umeåregionen är ett samarbete som antyder att Umeå är något mer än bara det som finns inom kommungränserna. Diskussionerna om att Vindeln och Nordmaling skulle kunna bli kommundelar visar också att Umeå som identitet kanske inte är begränsad till kommunen.

Samtidigt finns det ett missnöje i existerande kommundelar, som i Sävar och Holmsund-Obbola, över att vara missgynnade, inte en del av det ”riktiga” Umeå.
Sträcker sig Umeå ända till Örnsköldsvik, eller tar Umeå slut vid Tegsbron? Det finns inga svar, förstås, var och en definierar sin egen upplevelse av Umeå. För mig hänger stadens utveckling ihop med hela regionen, hela Norrland.

Det här är min syn: Norrland är en helhet, men inget slutet kärl. Norrland behöver en levande och småskalig landsbygd med bevarad närservice och rimliga förutsättningar. Men Norrland kan inte blunda för urbaniseringens faktum, och behöver därför för sin överlevnad, för landsbygdens och glesbygdens överlevnad, stadsmiljöer som fångar upp flyttströmmar som annars skulle försvinna längre bort, och som kanske kan locka till sig flyttströmmar från andra håll i landet och världen. Det är en progressiv Norrlandsvision, som ser människor som en tillgång, inte ett problem.

Det är inget självändamål att en stad växer, och det är inget som kan planeras fram i fullmäktigepropåer, men för en norrländsk småstad i synnerhet är tillväxt ett tecken som gott som något annat på lokal livskvalitet. Kan staden i den processen dessutom ta chansen att utveckla nya urbanare, tätare, socialt och ekologiskt hållbara stadsmiljöer för flexibelt bruk året runt, vore det enligt mitt synsätt en vinst för Umeå, vars fördelar i dag inte ligger i den hållbara planeringen eller den estetiska utformningen av stadsbilden.

Ska Umeå växa på ett ansvarsfullt, sammanhållet sätt, måste också stadsplaneringen tillåtas att utvecklas i takt med nya insikter om miljö, kultur, arkitektur och teknik. När nya stadsmiljöer utformas måste man lära av tidigare epokers misstag – ohållbara transportlösningar, hård segregation, dyster stadsbild – men utvecklas inget nytt alls görs gamla misstag bara permanenta.
Och även om en stad växer, betyder det inte att tillväxten hanteras på ett socialt och miljömässigt rimligt sätt. Stora krav ställs på stadsplaneringen.

Att hoppas på att en norrländsk stad ska växa – hellre än att bara de allra största, fåtaliga metropolerna söderut blir ännu större – är inte heller detsamma som att skapa förutsättningarna för att det ska kunna ske. För det är människor själva som ska bestämma, i så hög grad det går, var de vill bo, flytta eller stanna. Därför vore instinkten att vilja stänga dörren till nya människor, att säga att det räcker bra som det är, vi vill inte ha sällskap av fler, så bedrövlig.

Där någonstans skymtar, som jag ser det, ett par av de många vägvalen: välkomnande öppenhet och nyfikenhet på vad vår tid kan bidra med till stadens identitet och utveckling eller självtillräcklig misstänksamhet mot nya influenser och idéer.

Men det finns också en annan aspekt, som är en nödvändig del av all lokal livskvalitet, den viktigaste – demokratisk delaktighet. Demokratiskt tålamod och transparens, ett mod att informera öppet och sätta frågor högst upp på dagordningen före, inte efter, de lokala valen, hör till en modern stads attraktionskraft. Legitimitet för storskaliga satsningar måste sökas brett och på förhand, inte smalt och i efterhand.

Det gör processer mindre effektiva, men gemensamma vägval som inte bärs upp demokratiskt är inte framåtsyftande. Legitimiteten handlar inte om att ingen ska bli missnöjd – enighet uppstår aldrig i en fri debatt – utan om att det ska gå rätt till. Utvecklingsbegreppet kan aldrig skiljas från lokaldemokratin.

Det må frustrera idésprutor och alla som vill skynda på, men den mödosamma demokratin är insiktsfullast till slut. Tar man inte en debatt i god tid, med risken att förlora den, har man låg trovärdighet efteråt. Här har Umeå en mer tvivelaktig meritlista. Beslutsprocesser har inte varit så öppna som de borde. Frågor har smugits fram när de borde ha lyfts högt. Det har kastat skuggor och skapat misstro.

Jag tycker att man noga måste skilja mellan inslagen av dogmatisk kulturkonservatism i motståndet mot förändringar, och den korrekta, träffande kritiken av brister i den demokratiska processen, de dåliga möjligheterna för medborgare att ta ställning och de oklara beslutsunderlagen.

Den sistnämnda kritiken är framåtblickande och står inte i vägen för förändringar. En progressiv stad kan inte slarva eller tappa tålamodet på den punkten. Det är också ett vägval, en läxa att lära och en kritik att ta på största allvar – hur beslut förbereds och fattas, hur den lokala demokratin fungerar.

Det finns mycket att diskutera.

Kritiken mot maktkoncentration i Umeå är relevant även när inga sms skickas, och problemets existens måste erkännas, det är budskapet i den här krönikan där jag diskuterar några aspekter av den debatten, av fenomenet med smygande maktkoncentration och vilka slutsatser man måste dra, och vilka jag inte tycker att man bör dra.

-------------------------------------------------------

Umeå, makten och framtiden

I anslutning till dagens fullmäktigedebatt om Lennart Holmlunds sms till debattören Anders E Björkmans chef på Västerbottens museum, som VK refererar på nyhetsplats, uppstod en större, och principiellt intressant diskussion om maktkoncentrationen i Umeå.

Det är det större, och kanske viktigaste, perspektivet, bakom den här sms-historien: intrycket av tilltagande maktkoncentration i Umeå.

Och, det är en viktig insikt, kritiken mot den maktkoncentrationen är relevant även när inga sms skickas. För maktkoncentration är inte en handling, utan ett tillstånd. Det är inte så enkelt att stor maktförtätning, politiskt, ekonomiskt och medialt, är frid och fröjd så länge alla bara sköter sig med integritet, värnar transparensen och är medvetna om riskerna. Det vore ett bekvämt, men naivt, sätt att avfärda en principiell kritik som faktiskt inte behöver konkreta oegentligheter att haka upp sig på för att vara relevant.

Råder en situation där nätverken av makt och resurser flyter samman och tvinnar ihop sig under längre tid, utan riktig konkurrens, är integriteten hos olika aktörer helt avgörande på kort sikt. Men de långsiktiga farorna av luddiga gränsdragningar finns där ändå. De är i värsta fall resistenta mot både goda avsikter, djup probleminsikt och bästa vilja hos enskilda personer.

Beteenden anpassas, gemensamma perspektiv utvecklas, lojaliteter uppstår som inte fanns innan, kritisk spänning, distans och vaksamhet ersätts med omsorg och gemyt, ett automatiskt hänsynstagande inträder; småningom vänjer sig alla vid en ny situation, som innan skulle ha avfärdats som helt olämplig. Det sker inte från ett år till nästa, och det sker inte med dunder och brak, utan är en smygande process. Och just därför måste kritiken av den vara regelbunden och principiell, till och med lite paranoid, till sin natur, i förebyggande syfte.

Tål inte processerna den efterhängsna kritiken, ibland orättvis och osaklig, redan från början, så är de definitivt olämpliga på sikt. Smygande processer av maktkoncentration kan vara de mest problematiska av alla.
Till slut, det kan ta decennier, är den situation verklighet som kritikerna varnade för från början, när kritiken fortfarande var orättvis i enskildheter, men alltså viktig principiellt.

Därför är det inte bara bra utan nödvändigt att debatten som fördes på fullmäktige i går förs redan nu. Det betyder dock inte att man, när man enats om att problemet existerar och att det är principiellt, är överens om fortsättningen eller i värderingen av de aktörer frågan gäller.

Umeås problem är inte att det finns för många företagare med idéer och ambitioner, utan att det finns för få. Problemet är inte att en enskild aktör vill och kan mycket, utan att det inte finns fler av samma slag. Umeå behöver större konkurrens, mer aktivt kapital. Även universitetet borde vara en starkare röst av eget, oberoende slag för mer mångfald i lokaldebatten.

De kritiska frågorna från vänster om maktkoncentrationen är berättigade, men vägen bort från den ligger i mer liberalism, inte mer socialism. Det handlar under alla omständigheter om ett problem som är större än enskilda beteenden. Och vi bör erkänna att det existerar.

VIlken är Norrlands huvudstad, har Norrland en huvudstad, behöver Norrland en huvudstad? Det är utgångsfrågorna för den här lördagskrönikan:

------------------------------------------------------

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

”Möjligen har vi här ett första vittnesbörd om att de opinionsbildande i Umeå kände sig mogna att ta upp konkurrensen med den ecklesiastika och administrativa metropolen Norrlands Aten om ställningen som Norrlands huvudstad. Det var vid denna tid ingen tvekan om att Umeå var första stad i Övre Norrland, som vi ovan sett även ekonomiskt. Men att mäta sig med det väletablerade och till invånarantal dubbelt så stora Härnösand var ett djärvt grepp, som avslöjade vittgående aspirationer och en stark tilltro till den egna förmågan. (…) Branden 1888, som gjorde Umeå riksbekant, synes snarare ha ökat än minskat detta nya självförtroende.”
(Ur ”Umeå stads historia 1888-1972” om rektor Johan Johanssons förslag 1888 att försöka få den hovrätt som var planerad för Norrland förlagd till Umeå istället för Härnösand.)

Norrlands ledande stad – är det Umeå eller Sundsvall? Ett nytt försök från Sundsvalls sida att i en reklamkampanj lägga pr-beslag på begreppet ”Norrlands huvudstad” har väckt frågan till liv igen.
På ytan handlar diskussionen om professionell marknadsföring, klassisk titelsjuka och mild regionalpatriotism. Frågan är som gjord för några snabba webbomröstningar, ömsesidigt gnabb med glimten i ögat och kvicka uppräkningar av vad som egentligen finns i respektive städer. Underhållande, men utan större betydelse.
Under ytan, däremot, är det en känslig diskussion med stor relevans för hela Norrlands framtid och med historiska rötter som sträcker sig sekel tillbaka.

Gnabbet och dragkampen om positionen som norra Sveriges ledande stad har pågått länge. Mycket har hänt på vägen. Någonstans måste man ändå börja. Varför inte med en dag av dubbla katastrofer, rök, eld och ruiner.
Att både Umeå och Sundsvall brann ner inom loppet av timmar, på samma dag för 123 år sedan, 25 juni 1888, är dramaturgiskt, mer än meteorologiskt, ett av de märkvärdigaste sammanträffandena i Norrlands historia.
Här går det, med viss försiktighet och några reservationer, att tala om ett före och ett efter, inte bara för de drabbade städerna, utan för hela den norra östkusten.
Att 1800-talets sista decennier i efterhand framstår som en övergångsfas från en epok till en annan även regionalt har förstås med den övergripande samhällsutveckling som pågick i landet de åren att göra, inte med de två brandkatastroferna i sig.

Starkare krafter var i full rörelse redan innan. Industrialiseringen, de nya transportmöjligheterna, moderniseringen av vardagslivet, den ekonomiska liberaliseringen, det växande välståndet, statens och det offentligas ökade närvaro även i norr, demokratiseringen och folkrörelsernas framväxt – allt sammantaget, hela språngbrädan för det moderna Sverige, skulle haft en genomgripande påverkan på Norrland under alla omständigheter, oavsett torka, storm och eldgnistor 25 juni 1888.

Ändå blir brandkatastroferna i Umeå och Sundsvall i sina dramatiska förlopp den dagen en naturlig utgångspunkt om man vill låta jakten på titeln som Norrlands huvudstad bottna i något årtal eller någon historisk händelse.
Eldhärjningen förändrade både Umeå och Sundsvall – då den större och rikare staden av de två – mer än bara till det yttre. Man fick i beskådan av ruinerna ytterligare skäl att tänka noga på sin framtid och hur det skulle gå vidare.

Och den nationella solidaritet som städerna fick del av via frivilliga hjälpinsamlingar från andra håll i landet blixtbelyste både den dåtida statsförvaltningens svåra begränsningar och den ändå tydliga närvaron av en upplevd nationell gemenskap som alldeles självklart inbegrep Norrlandskusten.
Helt utan betydelse var det säkerligen inte. Och tidpunkten sammanfaller hur som helst med utvecklingen i stort.

Man skulle därför kunna hävda att den rykande askan i Sundsvall och Umeå sommaren 1888 symboliserade början på en mer än sekellång kapplöpning av helt nytt slag mellan städerna längs Norrlandskusten om centralmaktens gunst och om positionen som Norrlands ledande stad.
Sedan nödåtgärder och återuppbyggnader börjat övergå i vardag intensifierades en konkurrens om nya invånare, om offentliga institutioner och privata etableringar, om infrastruktur och service, som hade inletts tidigare, accelererade under 1900-talet och som pågår än i dag. Argumenten har handlat om geografiska lägen, traditioner, resurser, lokala kompetenser, andra aktuella satsningar – lobbandet i Stockholm, rännandet i rätt korridorer, har varit ständigt.

I den dragkampen, bitter, har många funnits med, tagit spjärn och sökt greppa rep: Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå, Luleå – men även Östersund.
Hovrättsfrågan nämns som ett tidigt exempel. Umeå var länge en outsider i konkurrensen. Ändå blev det så småningom Umeå som tog hem allt mer och till sist den största vinstlotten av alla – universitetet. För Umeå var det vinstlott och epokskifte. För andra städer var det, av andra skäl, början på en stagnation, som skapade avund mot lyckligt lottade Umeå.

Att just Umeå skulle bli Norrlands största stad och en av Nordens mest dynamiska tillväxtregioner i den lilla skalan anade få när askan fortfarande var varm sommaren 1888. Ändå är Umeå i dag utan tvekan den enda stad som i dag skulle kunna göra anspråk på titeln Norrlands huvudstad.

Men Umeå är inte Norrlands huvudstad, med den centralisering av makt, representation och institutioner som begreppet normalt innefattar. Det vore att överskatta Umeå och underskatta andra. Och det ska vi vara glada för. I en tänkt storregion, omfattande väldiga områden, skulle det snarast vara ett kristecken om en stad dominerade helt. Norrland behöver tillväxtstarka städer, som i sig utgör nav för mindre regionprocesser (som Umeå i Västerbotten), och en eller ett par som utgör urbana skyltfönster nationellt och internationellt.

Men mångskiftande Norrland som helhet behöver ingen huvudstad. Det finns gott om exempel runt om i världen på starka tillväxtregioner där flera medelstora städer i nätverk tillsammans skapar utveckling.

Konkurrensen mellan städerna är utmärkt och viktig, det är härligt med självförtroendet, men i framtidens Norrland behövs gemensam kraftsamling, att städer kompletterar varandra, är bra på olika saker, drar nytta av varandra och samordnar sig i ett prestigelöst regiontänkande för att Norrland inte ska tappa tyngd.

En av anledningarna till att regionfrågan gått i stå är just misstron städerna emellan. Det talas ganska öppet om Sundsvalls Umeåfobi. I Norrbotten känns Sundsvall som något tämligen avlägset nere i söder. Ska regionförstoring fungera här krävs lösningar och attityder som överbrygger avstånden. Då måste funktioner och institutioner spridas, delas och vara flexibla på ett annat sätt.

Hellre pärlband längs kusten och inåt landet än ett ensamt smycke med ensamt sken. Norrlandsstäderna har en lång historia av att dra mot varandra i ömsesidig misstro. Framöver gäller det att dra åt samma håll, i ömsesidig respekt.

Knivattacken i Umeå mot Bostadens ordförande och fullmäktigeledamoten Bernt Andersson väcker förstämning, bestörtning och många tankar. Polisens rubricering av brottet som mordförsök understryker hur brutalt överfallet var.

Så länge motivet är okänt och gärningsmannen inte är gripen är det omöjligt att dra djupare slutsatser eller söka förklaringar. Det ligger självklart nära till hands, när en framträdande kommunpolitiker angrips med våld, att fundera på eventuella bakomliggande politiska motiv. Men det vore meningslöst och onödigt, i ett skede där fakta ännu saknas och ingen hotbild är känd, att spekulera vidlyftigt och utan substans.

Låt oss i stället först stämma in i den starka förhoppning många umebor uttryckt under dagen om att Bernt Andersson trots de mycket allvarliga skadorna ska få återhämta sig, tillfriskna och snart under omständigheterna må bättre igen – och att polisens utredningsarbete ska leda till att brottet klaras upp så snabbt som möjligt .

Som alla våldsdåd river även detta upp rädsla, oro och frågor av allmängiltig karaktär om samhällsutvecklingen och den lokala tryggheten. Trots att Umeå är en till vardags förhållandevis lugn stad med låg brottslighet och god stämning, så kan det grova våldet drabba människor även här. På det finns ett antal exempel från senare år. Det kan man tyvärr aldrig helt skydda sig mot i något levande samhälle.

Men när antalet enskilda fall av meningslöst våld i stad blir större finns det alltid skäl att vara uppmärksam på underliggande orsaker och tänkbara förklaringar. Även om varje brott har sin egen unika bakgrund och tragedi, kan den samlade bilden också ge ledtrådar om när hela samhället måste öka energin, närvaron och eftertanken i det våldsförebyggande arbetet.

Det blir lätt att diskussioner handlar om det – viktiga – polisiära arbetet. Det är naturligt när något otäckt just har inträffat och ett brott är ouppklarat. Men det våldsförebyggande arbetet är utom i undantagsfall en polisiär fråga i första hand. Och det är alltid värt att påminna om.

Vi får inte glömma att allt det förebyggande, sociala och kulturella, arbete som sker på vardagsbasis i föreningar och inom kommunen, för att skapa sammanhang, gemenskaper och stimulerande mötesplatser där medmänniskors problem kan fångas upp i tid, fortfarande är det bästa, bredaste och effektivaste sättet att hindra att en våldsutveckling eskalerar utöver enskilda dåd.

Insikten om hur värdefullt och meningsfullt det långsiktiga arbetet är, insikten om att vi behöver och måste ta hand om varandra i en vardag där hårda konflikter, stressad likgiltighet och obetänksamma ord ibland tar onödigt stor plats, måste vi ständigt vi vårda, och gärna lite ömmare.

Tankarna i dag går till Bernt Andersson och hans omgivning.

Besked om att pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs kan dras igång redan nästa år är ämnet för den här ledarkrönikan.

--------------------------------------------------

Och det har bara börjat...

Ibland är det en efterlängtad triumf i sig när en enskild pusselbit faller på plats. Men det hindrar inte att den större helheten – som pusselbiten är pusselbit i – fortfarande är lika viktig och måste uppmärksammas vidare, för att triumfen inte ska övergå i ny frustration.

Beskedet i går att nu även den rödgröna majoriteten i landstinget, efter en del tvekan, vill prioritera en tidigare start för pendeltågtrafiken mellan Umeå och Vännäs är riktigt goda nyheter. Finansieringen ska enligt gårdagens uppgifter lösas genom att Vännäs kommun går in med en förskottering till driften med ca 1 miljoner kronor för 2011 och ca 2,5 mkr för 2012. Trafiken ska därmed kunna inledas redan 12 december nästa år, inte 2013 som tidigare varit målet.

Man kan alltid ha synpunkter på frampressade, dubbla finansieringslösningar av det slaget, och definitivt i ett större perspektiv diskutera hela den landstingskommunala nivåns roll och funktion. Men det är, i sammanhanget, mer ett teoretiskt spörsmål, som vad gäller landstingens begränsningar och oklarheter när det gäller utvecklingsfrågor till fullo belysts i regionbildningsdiskussionerna.
Spårbunden pendeltrafik Umeå-Vännäs är en angelägen satsning av flera skäl. Att den tidigareläggs är utmärkt.

För Vännäs, som genom Botniabanan förlorar sin gamla funktion som knutpunkt för järnvägstrafiken, är tidsperspektivet särskilt relevant. Vännäs-Umeå och Umeå-Vännäs är redan i dag utpräglade pendlingssträckor, med många människor som åker mellan kommunerna i jobb- och utbildningssyften.

Att föra över delar av den pendlingen till miljövänliga, kollektiva tågkommunikationer – förutsatt givetvis att turtäthet och priser gör det till ett praktiskt alternativ – är inte bara klimatsmart, utan också en viktig del av arbetet med så kallad regionförstoring.

Botniabanan främjar regionförstoring av mer omfattande slag, genom bättre att knyta ihop Norrlandskustens större och rätt isolerade tätorter. Pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs bidrar till en lokal variant av regionförstoring som binder ihop den växande universitetsstaden med en stadsnära landsbygdskommun.

Men mer krävs. När jublet lagt sig är det viktigt att se hur Umeå-Vännäs-trafiken bara är en pusselbit i en större utveckling av de tillväxtorienterade, hållbara, gröna transporterna i Västerbotten och Norrland, för människor och gods, som knyter orter samman. Pendeltrafik till Holmsund borde bara vara en tidsfråga. Spårtrafiken Umeå-Lycksele är en satsning av stor betydelse för inlandet.

Stambanan finns kvar, vilket ofta glöms bort, och värdet av en upprustning och nysatsning av Inlandsbanan påtalas klokt från näringslivshåll. Norrut väntar Norrbotniabanan på klartecken. Och vill man vidga perspektiven ytterligare är även trafiken över Kvarken till Finland en pusselbit av betydelse.

Västerbotten moderniseras, krymper och vidgas på samma gång. Det är tillåtet med optimism.

Bygg Umeå högre, tätare och centralare för en miljömedveten, socialt progressiv, attraktiv större norrländsk stad, är budskapet i min lördagskrönika den här veckan.

---------------------------------------------------------

Hela Norrland behöver storstaden Umeå

Folk har alltid dragit till storstan med dubbla känslor. Men det är dit de har dragit. Städer och stadsliv, urbana miljöer, har alltid fascinerat, attraherat, skrämt och provocerat människor. Älskade och hatade har de oupphörligt lockat nyfikna till sig.
Urbaniseringen som genomgripande strukturomvandling i våra nordeuropeiska trakter, och som massrörelse globalt, är en relativt ny företeelse. Men staden som fenomen och miljö har djupa civilisatoriska rötter. Städernas historia är i hög grad de stora idérörelsernas och kulturrörelsernas historia.

Där människor samlats på liten yta med många centrala mötesplatser och skiftande sociala miljöer, har processer dragit igång. Ett utbyte av idéer, åsikter, erfarenheter och trosföreställningar har tagit fart, och sammanslutningar bildats, som blivit koffein för kulturliv, idéutveckling, serviceutbud, livsstilsexperiment och samhällsaktiviteter av alla slag.
Stadslivets faser uppsving och blomstring är ända från antiken förbundet med ett yttre framåtskridande. Städerna har haft en påskyndande effekt för kulturella epokskiften, upptäckter, innovationer, tolerans och tillväxt. Städernas större kriser är i allmänhet också kopplade till epoker av ofred, nöd, stagnation och nedgång.

Om människor i ökande omfattning sökt sig till städerna, motvilligt, för att det är där som jobb och näringar funnits vid handels- och maktcentra, eller om jobb och näringar uppstått i städerna för att det är där många driftiga människor velat vara av andra kulturella och sociala skäl, är delvis omstritt.
Men de flesta är överens om att den moderna urbaniseringen i ett välmående och rikt land som Sverige till väsentliga delar är kulturellt och socialt betingad.

Människor vill till urbana miljöer som ett självändamål, och de ekonomiska realiteterna förändas som en följd av det. Och de människor som vill bort från städerna är visserligen långt färre till antalet, men drivs inte sällan av liknande, fast omvända känslor – flytten ut på landet ses som ett självändamål, ett ställningstagande i sig.

Flyttlassen är inte som förr ekonomiska, utan kulturella och sociala.

Ska man förstå de utmaningar som Västerbotten, och hela Norrland, står inför på 2000-talet kan man därför inte blunda för urbaniseringen som ett ofrånkomligt och frivilligt faktum. Norrland har inte råd att förlora sina byar. Men Norrland är också dödsdömt om det inte kan erbjuda åtminstone ett par utpräglat urbana storstadsmiljöer av det slag som majoriteten människor i dag vill leva sina liv i. Som Norrlands största stad har Umeå där ett särskilt ansvar. Att Umeå fortsätter att växa och fångar upp flyttlass som går till större städer, är viktigt för hela regionen.

Men för att Umeå ska kunna fortsätta att spela en sådan roll, och öka befolkningen i den omfattning som prognoser förutser, krävs att staden förmår erbjuda miljöer som kännetecknar en riktig storstad.

Då stämmer det, som allt fler framhåller, att om en stad ska växa på ett socialt hållbart och miljömedvetet sätt gäller det att bygga högre, centralare och tätare. Skulle Umeå börja närma sig 150 000 eller rentav 200 000 invånare blir det även här till att välja: förtäta miljövänligt och bygg på höjden så att centrala delar av stan blir tillgängliga för fler, eller skapa en segregerad, hierarkisk transportstad där folk utan ekonomiska muskler tvingas ut i utkanter och förorter. Förtätningen av städer, att utnyttja marken så att kostnader kan sänkas och yta frigöras även för gemensamma, icke-kommersiella mötesplatser, är inte bara en miljöfråga, utan en klassisk jämlikhetsfråga. Att bygga högre och tätare, och gärna så att ögat får något att lägga märke till, är en del av en progressiv stadsplanering.

I veckan protesterade moderaternas Anders Ågren mot uppgifter från Bostaden om att man övergett tanken på att bygga ett flertal höga hus på Ön. Det går, menar Ågren, emot intentionerna bakom hela den satsningen, att man skulle bygga stad. Han har helt rätt. Umeå räknar i sina egna prognoser med en fortsatt, långsiktig och kraftig befolkningstillväxt. Då är det socialt och ekologiskt rätt att bygga högre och tätare. Bostadsbyggandet på Ön är en chans för Umeå att inleda den utvecklingen.

I veckan anordnades också ett seminarium på Arkitekthögskolan (vad tur att inte det bygget stoppades för övrigt) om framtidens stadsplanering och stadsliv i samband med de svenska teknik- och designföretagens 100-årsjubileum. I ett av föredragen presenterades en intervjuundersökning om attityderna till Umeå som stad jämfört med riksgenomsnittet. Umeå placerade sig högt när det gällde mångfald och egen identitet, men fick sämre betyg när det gäller mötesplatser och hur vacker staden uppfattas vara. Det är något att lägga märke till.

Ska Umeå vara en progressiv, miljömedveten stad för studier, kultur och företagande bör grundriktningen vara klar: Umeå måste bejaka tillväxt, sträva till att växa ur småstadens kostym och bli mer av storstad. Bygg högre och tätare, erbjud en utpräglat urban miljö. Låt det märkas på utformningen att en utbildningssatsning av världsklass på området arkitektur och design faktiskt görs just här.

Förverkliga och ta fasta på de visioner som presenterats för Staden mellan broarna, med nya mötesplatser och landmärken på platser som i dag är anskrämliga.
Men att bejaka förändring och utveckling är inte liktydigt med att säga ja till allt eller att bara vrida på en kran. Även dogmatiskt nejsägeri kan ibland bottna i bittra erfarenheter av att allt inte går rätt till bakom kulisserna, att jämlikhetsaspekter sällan finns med i planeringen. Beslutsfattare och investerare gör klokt i att tidigt inse behovet av balans, delaktighet och demokratisk kontroll i stadsplaneringen.

Att man går till sista instans för att söka bevara Rosa Huset, att man säger nej till rivning av gamla varmbadhuset, att inte politiska och privata makthavare gör upp i de inre rummen, att ingen får automatisk gräddfil vid tillståndsgivningar – allt det hör också till en progressiv, jämlik stadsplanering i Umeå. Allt motstånd mot förändringar är alltså inte omotiverat. Balansen måste finnas, givandet och tagandet vara ömsesidigt. En progressiv stadsplanering måste bygga på transparens och öppenhet.

Man måste också, en nog så viktig punkt, planera och bygga så att det skapas ekonomiska förutsättningar för fler att bo centralt, med blandade boendeformer och rimliga hyror i delar av beståendet. I många storstäder pågår, trots förtätningar, en utslussning av ekonomiskt svagare bort från stadskärnorna. Det är en förödande utveckling, som inte får bli Umeås. Alla har hemläxor att göra.

Umeå bör vara en radikal, experimenterande, inkluderande, myllrande stad; ha den stora Norrlandsmetropolens attraktionskraft inte bara ekonomiskt på papper, utan även när det gäller mångfald i estetik, livsstilar och kultur. Då måste saker tillåtas hända och förändras när det gäller arkitektur och planering. Det vore synd om kulturkonservatism, jantelag och småstadsnostalgi, med gott minne men utan nyfikenhet eller lust på vad framtiden kan ge och nya generationer skapa, skulle stoppa en sådan utveckling.

Bygg högre, bygg iögonfallande, bygg progressivt, bygg storstad.

Debatten om Nydalastugornas framtid är ämnet för en ledarkrönika av mig. Den går i en klassisk å ena sidan - å andra sidan - ton, med lite övergripande, historisk bakgrund inledningsvis:

------------------------------------

Nydalastugorna mitt i Umeå

Nydalasjön, tidigare Tavlesjön, kunde kanske en gång i tiden ha beskrivits som en norrländsk sjö bland tusenden. Men som alla sjöar intill eller i närheten av byar, jaktmarker, handelsvägar och odlingslandskap har den en brokig och rik historia. Under århundraden har människor – på liv och död, för nödtorft och uppehälle och i lek och rekreation – nosat på, snuddat vid, färdats över, velat exploatera och hela tiden sökt närhet till och nytta hos sjön och dess omgivande marker, sommar som vinter.

Så småningom, nu är vi redan långt komna, hamnade den inom räckhåll för, men ännu en bit utanför, invånarna i den lilla, nygrundade älvstaden Umeå. Och till slut, hundratals år senare, när Umeå mognat till modern universitetsmiljö, hann staden ikapp. I dag är inte Nydalasjön längre en ensam sjö bland tusenden, utan hjärtat av ett centralt placerat fritidsområde i Norrlands största stad där det myllrar av liv, som i en modern stadspark.
Ett utflyktsmål är sjön i högre grad och för fler än någonsin, men det är ett utflyktsmål inom, inte utanför, staden.

Att Nydalasjön blivit ett så viktigt fritidsområde är mångas förtjänst. Det formades av enskilda eldsjälar, av föreningar och folkrörelser, av framsynta politiska beslut och av vakna entreprenörer, men framför allt av omgivningarnas alla människor som gav området permanent liv genom sina besök. Snart kommer den nya ringleden att mullra i närheten. Nydalasjön, närmare betraktad, lär oss mycket om Umeås historia och märkvärdiga utveckling, och fortsätter att göra det.

Och där, kring sjön, står de: Nydalastugorna, som kulturhistoriska vittnesmål om stugliv i en annan epok.

Stugorna har länge varit styvbarn i Umeås planeringspolitik; de tolereras, men med kylig distans, som stående på så kallad ofri mark, med oklara framtidsutsikter. Hur deras status ska definieras är en fråga som småsjudit länge, men som nu är på väg att koka upp till avgörande i form av den fördjupade översiktsplan för Nydalaområdet som ska till fullmäktige. Där ska beslut fattas om stugmarkens eventuella planläggning, vilket skulle innebära ett definitivt besked till stugornas ägare om att de ska stå kvar. Socialdemokraterna och vänstern sade vid votering i byggnadsnämnden tidigare i år nej till planläggning, allianspartierna och miljöpartiet sade ja.

Båda sidor har, vad jag kan bedöma mycket klokt att anföra och flera viktiga principiella poänger. En del ser dem som viktiga symboler för hela området, kulturhistoriska minnemärken, estetiskt värdefulla inslag i området med trygghetsskapande funktion för alla som rör sig i området. Andra ser dem som hot mot tillgänglighet och öppenhet, en privat avskärmning mellan fina strandkanter och allmänheten.

Demokratisk tillgänglighet och öppenhet i det viktigaste friluftsområdet, i en stad som i övrigt bör urbaniseras mer, förtätas och byggas på höjden, är en viktig principfråga. Närheten till vattnet får inte begränsas av plånböcker. Och eftersom de flesta människor bär med sig en sund respekt för personliga sfärer kan en sådan inskränkning bli följden med stugor i trång miljö. Det måste undvikas.

Men stugorna har också ett högt kulturhistoriskt och estetiskt värde, som måste tas på allvar. Och stuglivet kring sjön kan ha en trygghetsskapande funktion i vad som i praktiken är en stadspark. Stugorna har potential att berika miljön för alla.

Följer man debatten om stugorna bara med det förströdda intresse som kräver väldiga gester och spektakulära överord för att ta notis, kan man kanske få intrycket av en oförsonlig konflikt som kräver kapitulation från den ena eller andra sidan.

Men talar man med politiker från olika partier, människor som ofta rör sig kring Nydalasjön och medlemmar i de nätverk som värnar stugorna, blir intrycket vanligtvis ett helt annat, och betydligt mer nyanserat. I direkta samtal har jag aldrig stött på våldsamt heta känslor i frågan. För det allra mesta har båda sidor respekt för motpartens oro och resonemang.

Att det inte, om viljan finns, skulle gå att hitta en sansad, rentav kreativ, kompromiss om stugornas framtid som säkerställer demokratisk tillgänglighet och värnar kulturhistoriska värden, förefaller osannolikt.

Låt Nydalasjön fortsätta att berätta om vår historia, men på lika villkor för alla.

En lite lättsammare betraktelse om evig partiledarnostalgi och bättre förr-retorik, en titt i kaffesumpen om det kommunalpolitiska umetugget 2030 och några rader om centerpartiets hundraårsjubileum utgör min lördagskrönika den här veckan:

--------------------------------------------

En titt i kaffesumpen om umetugget 2030

En formel skulle se ut så här: en bra politiker i ett motståndarparti är en som avgick för tjugo år sedan. Det hör till politikens eviga ritualer, att partier använder sina motståndares föregångare som argument mot deras nuvarande ledare. Svensk politik dryper av sådana jämförelser:

Liberaler påtalar i dag gärna att Olof Palme, till skillnad från dagens socialdemokrater, gjorde politiken intellektuellt spännande och idébetonad. På Palmes egen tid däremot jämförde man i negativa ordalag hans aggressiva, socialistiskt färgade polemik med den lugne och pålitlige tillväxtpolitikern Tage Erlander.

Fredrik Reinfeldt lyfte under valrörelsen fram Tage Erlander som en förebild för ”det nya arbetarpartiet” moderaterna. Men när Erlander styrde var det många på den icke-socialistiska sidan som med respektfulla stämmor berömde Per-Albin Hansson som en tung landsfader och, framför allt i början, skakade på huvudet åt lättviktaren Erlander. När Per-Albin tog över inom socialdemokratin suckade åtskilliga och undrade hur det nu skulle gå när en sådan ytlig partikarriärist tog över efter ikonen, den av nästan alla beundrade Hjalmar Branting.

2010 hör man socialdemokrater som börjar viska om att moderaterna på Gösta Bohmans och Carl Bildts tid ”åtminstone stod för något”, och hur tidigare generationer moderater visserligen aldrig knackade dörr, men var raka, pålitliga och tydliga i sina budskap och positioner. På Bohmans 70-tal hittade man plötsligt positiva, försonliga egenskaper hos gamla högerledare som Jarl Hjalmarsson och Arvid Lindman.

Och socialdemokraterna har förstås, i dag, inte nog med lovord över för socialliberalen Bengt Westerbergs tid som folkpartiledare. På 80-talet varnade man för honom och kunde inte nog betona hur outtröttlige Bertil Ohlin stod för en sann socialliberalism. På Ohlins tid blev man aldrig trött på att omtala hur liberalismen blivit bakåtsträvande och tappat den radikala glans Karl Staaff en gång förlänte den. När Staaff regerade var det den döde Adolf Hedin som i socialdemokraternas retorik fick representera en socialt medveten, men under Staaff redan utdöende liberalism.

Från allianshåll har på senare år rentav gamle CH ”någon jävla ordning ska det vara i ett parti” Hermansson tagits till nåder av liberala debattörer som ett exempel på en i sitt kritiska förhållande till sovjetkommunismen mer fritänkande vänsterledare än Lars Ohly. Andra saknar, redan, Gudrun Schymans tid som partiledare för V.

Kd-ledaren Göran Hägglund får förstås, när valresultat skärskådas, äta upp sitt energiska twittrande vid statistiska jämförelser mellan Kd: stöd i dag och föregångaren Alf Svenssons bästa val.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har förskonats någorlunda från att jämföras med sina föregångare i andra partiers angrepp, men lita på att deras efterföljare som språkrör kommer att få höra från både vänster och allianshåll att de inte kan mäta sig med Wetterstrand och Eriksson.

Lokalpolitiken är inte annorlunda, om någon trodde det. Jag tittar i kaffesumpen och förutspår redan nu: om tjugo år kommer Tamara Spiric på Rådhustorget att läxa upp någon ungmoderat med en påminnelse om att på Anders Ågrens tid som kommunalråd jobbade partierna trots motsättningarna ändå innerst inne tillsammans för Umeås bästa, men att den tiden tydligen är ohjälpligt förbi. Anders Sellström kommer att avbryta sina riksdagsminnen och lyfta fram Lennart Holmlund som en hederssosse av gamla sorten efter vilken Umeås socialdemokrater blev SSU-broilers hela högen.

Holmlund själv kommer att stanna upp på en promenad, luta sig mot stavarna, blicka upp mot höghusen och muttra att med Britt-Marie Lövgren som gruppledare gick det fortfarande att lita på folkpartiet i stan, men att de nya ungliberalerna ju fan inte är kloka nån av dem. Lövgren kommer vid en fika på ridhuset plötsligt att sucka lätt och börja tala försonligt om hur mycket mer sansade vänsterpartiet var under Spirics ledning innan kommunistrevolutionärerna tog över.
Alla kommer de att ha vänliga ord till övers för Alireza Mosahafis framåtanda i miljöpartiet efter valet 2006.

Föreningen Byggnadskultur i Umeå kommer att protestera indignerat mot ett planerat höghus väst på stan och som motbild erinra om hur genomtänkt staden ändå planerades inför kulturhuvustadsåret 2014. Balticgruppens Krister Olsson kommer i en intervju med VK att bekymra sig över hur svårt det med åren blivit att samarbeta med kommunen i jämförelse med under 2000-talets första decennier.
Själv kommer jag att ta djup luft på VK:s ledarsida och minnas debatterna med dem alla som en tid när lokalpolitiken var spännande att följa, innan allt blev idéfattigt, platt och karaktärslöst. Och vem vet, VF:s ledarsida kommer kanske, i en bisats i ett fördömande av den ”nya, hårda högern” 2030, att ge några erkänslans ord åt alliansens gamla, trygga arbetslinje 2006-2010.

Så långt min kaffesump. Det kommer väl att låta som det alltid låtit när bättre förr-tårarna lägger ett skimmer över Gustavs och alla andra tidigare makthavares dagar, och gamla aversioner nöts ner till anekdoter.

Bland dem som varit mest utsatta för historielösa ”idealen har svikits”-klichéer de senaste åren är förmodligen centerpartiet, som i dagarna firat 100 år.
Flosklerna om partiets utveckling haglar från motståndare, det har under Maud Olofsson övergett landsbygden, blivit ett Stureplansparti, gått åt höger, svikit Thorbjörn Fälldins arv osv, osv. Det mesta är bara varianter av vad Olof Palme sa om Fälldins centerparti redan på 70-talet, när socialdemokraterna istället saknade Gunnar Hedlunds 50-talsscenter.

Men partier som överlever ett helt sekel går förstås igenom många faser, förändras och ömsar skinn. Centerpartiet har gått igenom ett par rejäla omstruktureringar, ideologiskt, under sin historia – med svarta epoker (värst rasteorierna på 30- och 40-talen) och stolta epoker (bäst värnande av småföretagande och småskalighet på landsbygden under efterkrigstiden).

Men partiets stora dilemma i dag är att den gamla väljarbasen krymper år för år, på grund av övergripande samhällsförändringar, med urbanisering och nya näringar, som har väldigt lite med ideologi att göra. Jag läste en bra analys häromdagen som klarsynt sammanfattade centerpartiets dilemma 2010, utmaningen att förena både storstadsperspektiv i Stockholm och landsbygdsförankring i Västerbotten.

”Den tekniska och ekonomiska utvecklingen under det senaste århundradet har medfört genomgripande förändringar i levnadsvillkoren för människorna i den industrialiserade delen av världen. Utvecklingen har knappast lämnat någon del av samhällslivet oberörd. De agrara näringarnas relativa betydelse har minskat undan för undan. Först industrin och senare mer och mer servicenäringarna har gett sysselsättning åt den arbetskraft som inte behövts inom jord- och skogsbruket. Delvis som en följd av denna utveckling har samtidigt en koncentration av befolkningen till städer och tätorter ägt rum”

Högrelevant om man vill förstå centerpartiets dilemma i dag. Men orden är inte skrivna till veckans hundraårsjubileum, utan skrevs av Thorbjörn Fälldin 1970, för 40 år sedan, i en vänbok till föregångaren Gunnar Hedlund (”Idéer och realiteter”).

Ibland är det mesta sig likt under solen.

Entreprenören som hjälte är temat för min ledarkrönika i dagens tidning.

-------------------------------------------------

Entreprenören som hjälte

Jag tänker på vad Gustaf Hellström skrev i sin biografi om socialliberalismens uthållige föregångare i Sverige Adolf Hedin (1834-1905):

”När Hedin invaldes i riksdagen var han... ”un uomo finito”, ”en färdig man”. Hans utveckling var avslutad: i sin ungdoms ideal hade han ett andligt kapital som räckte långt utöver hans egen livslängd. Men just detta skänker hans verksamhet, trots dess omfattning, ett drag av monotoni.”

För en politiker likt Hedin, som till slutet förblir i opposition, som inte får se sina idéer bryta igenom, är en sådan monotoni mindre problematisk. Den kan tvärtom, som i fallet Hedin, vara en styrka och en förutsättning för genombrottet när det väl kommer.
Men för dem, det gäller i ännu högre grad politiska partier, som redan vunnit makten och ansvaret, som kanske redan själva blivit etablissemang, som förverkligat eller haft mångåriga chanser att förverkliga idéerna, är en motsvarande stagnation förödande.

Ideologier, lyder en användbar definition, består av ett antal bestämda värderingar, en verklighetsbild och en uppsättning handlingsrekommendationer om hur värderingarna i ett givet läge bäst kan omsättas i handling.
I det svenska partilandskapet delar i dag de flesta regeringsdugliga, hyfsat mittenorienterade partier från M till S, grundläggande, gemensamma värderingar. Löjeväckande krigsdanser om motsatsen tjänar som intern terapi för partier på dekis men tröttar alla andra och skrämmer, bevisligen, bort väljare från dem som skriker värst.

Den politiska vardagsdebatten handlar istället till stor del om verklighetsbilden och handlingsrekommendationerna. Och när partier stagnerar, är det ofta verklighetsbilden som släpar efter, inte uppdateras, som leder till vanföreställningar och får det att brista i synen på enskilda människor som bryter mönster. Sker det kan bara makt i sig rädda ett parti från sönderfall. Går makten förlorad, rasar det.
Den politiska rörelse som inte förstås människors drivkrafter, vardagar och drömmar i samtiden, som inte finns närvarande och nyfiken i många olika samhällsaktörers verklighet, kommer inte att ha mycket att bidra med, och kommer aldrig att vara duglig till breda samhällskoalitioner.
Många av de stora framstegen i Sverige under andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet sammanföll med nya insikter om hur samhället såg ut även underifrån och utifrån, inte bara ovanifrån, och nya uppfattningar om arbetets värde, arbetets rätt och den enskilda människans värdighet och rättigheter.

Då var det konservativa grupperingar, knutna till en gammal samhällsordning, som inte ville se människors situation annorstädes i hierarkin, inte satte sig in i olika samhällsgruppers verklighet och inte förstod, inte ville förstå, människors drivkrafter. Därför hamnade man – inledningsvis, ofta även i kvarblivande motstånd – fel i stora socialliberala reformfrågor under det moderna Sveriges framväxt.

Den mödosamma process som socialdemokraterna nu är inne i 2010, för öppen ridå, handlar mycket om liknande svårigheter att uppdatera en förlegad verklighetsbild och olusten inför att acceptera andra samhällsaktörers värde och drivkrafter, fastklamrandet vid inlärda fiendebilder.
Tydligast gäller det partiets kluvna, reserverade syn på företagare och entreprenörer, inte minst på den offentliga sektorns område, där systemdogmatism alltför ofta sätts före kvalitet och tillgänglighet. Retoriken blottlägger återkommande en märklig syn på människorna bakom de ständigt nya och växande företag som är en av förutsättningarna för jobb, välfärd och utveckling i samhället. Alliansregeringen, inte minst Reinfeldt och Borg, har också svårt att riktigt omfamna småföretagaren som hjälte, men inte tillnärmelsevis lika svårt som socialdemokraterna har det.

Där måste förr eller senare en frigörelse ske från frasmarxistiskt färgade och från verkligheten avskärmade stereotyper om partiet ska ha en roll att spela i 2000-talet. Synen på företagande som något som kan tolereras när det redan existerar, men som i grunden är ett problem som bör begränsas och absolut inte omfatta nya områden, går inte att på 2000-talet förena med en seriös, solidarisk och trovärdig välfärds-, jobb- och tillväxtpolitik.

Vi har i Umeå sett den röd-röda koalitionens svårigheter att prestigelöst och med brukarnas bästa för ögonen bejaka trygghetsboendet på Backenområdet. Vi ser det i landstingsmajoritetens attityder till privata aktörer.
Man vill inte fullt ut erkänna att entreprenörer och småföretagare – alla som förverkligar idéer, utvecklar sina hantverk och under hårt arbete och stora risktaganden skapar jobb och inkomster till välfärden – tillhör samhällets många hjältar, värda erkänsla och tilltro. Det är synd.

Min lördagskrönika den här veckan tar upp en käpphäst hos mig: att Umeås centrala delar bör planeras för att fungera under den långa vintern:

------------------------------------

Umeå bör planeras för vintermånaderna

Det snackas mycket om Umeå som sommarstad. En del nyinflyttade studenter får ett lätt bekymrat tonfall och börjar irra med ”vi ses till hösten när terminen börjar igen”-blickar i riktning mot flygplats och busstation.

De som bott här lite längre tenderar snarare att betona hur mycket bättre det blivit på senare år; är de inflyttade från Skellefteå på typ 80-talet eller 90-talet ackompanjeras den iakttagelsen gärna med någon liten jämförande gliring norrut längs kusten.
De bilburna och sommarstugefolket bryr sig kanske bara marginellt om frågan, för den som har smultronställen och lokalkännedom når Västerbottens somrar sällan sina höjdpunkter i någon urban miljö, utan vid hav, sjöar eller älvar runt om stan.

Men hur intressant diskussionen om Umeå som sommarstad än må vara, är den naturligtvis närmast att betrakta som en fotnot jämfört med den långt viktigare frågan: hur är Umeå som vinterstad?

Hur fungerar Umeå som urban miljö under den större del av året när det inte finns värme, grönska och ljusa sommarnätter som skänker allt ett försonande skimmer? Hur fungerar Umeås centrala delar för besökare när det är iskallt, mörkt, blött och ofta krångligt att röra sig utomhus?
Vilka känslor utlöser tanken på ett stadsbesök de kalla månaderna, om man inte tillhör dem som tycker att rinnande näsor, snö inför kragen, blötslask på golven innanför varje dörr, av- och påklädning med overall på barnen var femte minut och ständig halkrisk är höjden av stadsplanering och karaktärsdanande socialrealism?

Sommaren i Västerbotten är svårslagen oavsett vad man jämför den med. Och en sommarstad är ändå lätt att älska, just eftersom det är sommar. Kroppen får energi. Det gäller inte längre att skydda sig mot klimatet, att hålla yttre förutsättningar stången, utan om att hämta in kraft, fylla på sinade förråd – och då ser man, som det heter i visan, allt med lite andra ögon.

Det är först den här tiden på året när de tyngre snövädren börjat dra in och mörkret lägrar sig tidigare och tidigare, som planeringen av en stads centrala delar prövas på allvar. Och Umeå centrum är inte särskilt vinteranpassat. Umeå behöver fler inomhusmiljöer, och en vitalare blandning av kommersiella och icke-kommersiella mötesplatser. (Om glaskuben på Rådhustorget är en föraning gör jag tummen upp).

Ofta när diskussioner förs om staden mellan broarna så illustreras det med sommarbilder. Vi föreställer oss gärna hur det kommer att te sig de där korta månaderna när vattnet verkligen glittrar och även vanligt, fruset folk kan gå i kortärmat. Men det är hur Staden mellan broarna fungerar vintertid som är det väsentliga, vilka mötesplatser den erbjuder då, i realiteten.

Balticgruppens senaste presentation för kajområdet, och de diskussioner och spekulationer som följt har varit synnerligen genomtänkta utifrån det perspektivet. Det har varit planer för Umeå året runt, inte bara för Umeå som det presenteras i turistbroschyrer med glassätande människor i solglasögon under blommande björkar. Vintermånaderna är vår vardag, för vilken staden måste planeras.

Väder och vind är förstås inte allt, inte ens det väsentliga. Det är människors aktiviteter, folkrörelser och föreningar, kultur och idrott, social samvaro och politiska projekt, som skapar värme och ljus vintertid i Västerbotten. Även företagare och entreprenörer med affärsverksamheter och service som ser behov, fångar upp trender och skapar attraktiva utbud i stadsbilden, gör en lång vinter mer levande.

Men i slutändan har också den övergripande, politiskt styrda stadsplaneringen betydelse: transporter, hur och var människor med olika förutsättningar bor, vilka miljöer och mötesplatser som står till förfogande på vilka villkor. Och då är betydelsen av en levande stadskärna – som den yttersta sammansmältande mötesplatsen - inte att underskatta.

För en levande stadskärna behövs kombinationen av socialt och ekonomiskt osegregerat, centrumnära boende, kommersiella, konkurrensutsatta miljöer och icke-kommersiella mötesplatser med kulturell prägel som är klimatmässigt tillgängliga året runt. Alla är viktiga för att helheten ska bli rätt, och det är inte minst de öppna, tillgängliga, breda kulturella mötesplatserna som är för få i dag vintertid.

Även i en fråga som stadsplanering kommer alltså aspekter som det allmänna företagsklimatet, synen på privata investerare och ambitionerna i den lokala och regionala kulturpolitiken att hamna i centrum och berika varandra. Av de första tecknen efter kommunvalet att döma stundar kärva, mer socialistiska tider för privata aktörer i Umeå, med de negativa följder det kommer att ha på sysselsättningen, ekonomin och kvaliteten och tillgängligheten för hjälpbehövande inom den sociala servicen.
Till det nya hotet mot Umeå som tillväxt- och välfärdskommun finns anledning att återkomma mer i detalj framöver.

Men frågan är om just stadsplaneringsfrågorna i Umeå behöver drabbas av samma dogmatiska låsningar? Oaktat förra veckans heta känslor mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet talar några faktorer talar för att det inte borde behöva bli så:

(1) Kulturhuvudstadsåret 2014 lägger fast en ödesmättad horisont för besluten. Antingen står något färdigt till dess, eller så får allt skjutas upp i fyra år.

(2) Stadsplaneringsfrågorna är inte lika ideologiska som exempelvis synen på företagare. Det finns ingen blockpolitik i Umeå på området. Varken vänsterpartierna eller allianspartierna har låst sig på ett sätt som skulle omöjliggöra breda uppgörelser kring exempelvis Staden mellan broarna.

(3) Staden mellan broarna borde på en och samma gång tilltala dem som värnar progressiva, öppna, icke-kommersiella kulturmiljöer och en demokratisk tillgänglighet i centrala staden, dem som vill se en arkitektonisk upprustning av området ner mot älven och dem som vill se fler entreprenörer satsa på att utveckla stadskärnan. Det finns något för alla i visionerna från Balticgruppen, och det borde bädda för ökad partipolitisk prestigelöshet.

(4) Och för dem som gillar politiska spekulationer: Lennart Holmlund är inne på sin, sannolikt, sista mandatperiod som kommunalråd, och torde även ha skaffat sig en del internt manöverutrymme inom sitt eget parti i utvecklingsfrågor efter att ha gett efter för uttalade eller outtalade interna krav på tillväxthämmande vänsteruppgörelser i andra frågor. Han skulle säkert inte ha något emot att avsluta sin period som kommunalråd med ett invigningshattrick i form av vägpaket, kulturhuvudstadsår och Staden mellan broarna.

Men om det väntar ett efterlängtat genombrott för stadsplaneringen i Umeå bör utgångspunkten vara vinterstaden. Vi behöver fler varma, tillgängliga, människovänliga och gärna sammanhängande inomhusmiljöer där vi kan mötas och röra oss under de mörka månaderna. Lämna slaskiga och vindpinade torg-romantiken kvar på 1900-talet.

På dagens ledarsida skriver jag några rader om bråket mellan Balticgruppen och vänsterpartiet.

-------------------------------------------------

Både Balticgruppen och vänsterpartiet borde tagga ner lite

Förvisso: rollfördelningen i bråket mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet är inte direkt dramaturgiskt subtil. Handlar det inte om två världar som kraschar? En framgångsrik entreprenör vs ett socialistiskt vänsterparti. Skulle inte konflikten kunna introduceras av en sådan där vibrerande speakerröst som brukar inleda boxningsgalor: I blå ringhörna, i röd ringhörna, get ready to rumble, osv?

Nej, tack och lov är det inte så enkelt. Demokratin fungerar inte så. Krister Olsson och Tamara Spiric rör sig i samma, komplexa värld, vare sig de vill eller inte. Det är det fina med det kapitalistiska välfärdssamhället: där måste vi kunna umgås över tid, genom skiftande politiska klimat, utan att bryta band, kasta glåpord mot eller sluta tala med varandra. Det finns inga ringhörnor. Både Olsson eller Spiric borde tagga ner lite.

Å ena sidan: det är bra, och sker allt för sällan, att lokala företagare berättar om hur det faktiskt är att driva företag: vardagen, villkoren, problemen. Socialistisk vulgärpropaganda mot entreprenörer har fördummat och förgiftat debattklimatet i decennier, till stor skada.

Det är möjligen en insikt som aldrig kommer att drabba vänsterpartiet, men på fler och växande företag som genererar tillväxt och privata jobb hänger framtidens välfärd. Och utan regionalt förankrade kapitalister med samhällsengagemang som går utöver enbart de egna boksluten dör en kommun snart sotdöden. Att företagare talar om vad konsekvenserna av en socialistisk politik skulle bli för deras möjligheter att satsa och investera, är helt i sin ordning.

Å andra sidan: hur mycket i Krister Olssons uttalande handlar om företagsklimat i allmänhet? Vad han hävdar är att V motarbetat just Balticgruppens projekt i Umeå och att han inte är beredd att acceptera ett sånt arbetsklimat. Nog låter det lite: får vi inte som vi vill tänker vi inte vara med. Okej, men då är det så. För en aktör med Balticgruppens inflytande, som inte haft svårt under vänsterstyren förr, är det olämpligt att recensera ett valutslag innan mandatperioden ens inletts eller någon politik börjat föras.

Krister Olsson syftar väl på ärenden under politisk kontroll. I så fall är det svårt att gråta med, även om man känner stark sympati för Balticgruppens visioner. I demokratiska ärenden kan inga speciella hänsyn tas till om någon har idéer och stora resurser samtidigt. Beslutsfattare måste ha integritet nog att hålla på regelverken – det är också politiskt ledarskap. Det är surt med långbänkarna i Umeå. Men de konservativa krafterna som slår vakt om det bestående är starka, och ännu har ingen majoritet lyckats samla sig kring exempelvis Staden mellan broarna. Att skylla det på den lilla vänsterpartistiska minoriteten i fullmäktige är orimligt.

Balticgruppens förankring, vilja och otålighet att åstadkomma saker är en mycket positiv kraft i Umeå. Vi ska vara glada för att en så stor privat aktör är emotionellt engagerad i stadens utveckling. Det behövs fler, inte färre, som Krister Olsson. Men även han får generöst tåla att inte allt går som på räls, att ibland mycket lite går som på räls. Så måste det vara.

Det kommer nya val i Umeå, det kommer andra majoriteter. Då blir det andra som får visa tålamod och generositet. Men det lokala demokratiska ansvaret bär vi alla tillsammans, i med- som motgång.

Ibland skiljer man skämtsamt mellan ”oppositionen” å ena sidan och ”fienden” å andra sidan. Den förstnämnda är formell, den senare reell. När mikrofoner stängts av och anteckningsblock lagts undan kan samtalsklimatet vara betydligt hjärtligare över parti- och blockgränserna än inom dem. Bilden är träffande även för svensk politik. Alldeles särskilt relevant verkar den vara för Umeå.

Vem som är vem, opposition och fiende, för socialdemokraternas Lennart Holmlund inför valet är inte alldeles lätt att säga. Det meningsutbyte som utbröt i slutet av förra veckan mellan Holmlund och miljöpartiet i Umeå avslöjade en del gnissel i relationerna.

”Jag tycker inte att Miljöpartiet har gjort något i kommunpolitiken i Umeå”, sade Lennart Holmlund i lördagens VK, där han slog fast att han inte ser några möjligheter att regera med miljöpartiet efter valet. ”Det finns ingen gemensam syn i planerings- och utvecklingsfrågor.” På sin blogg avfärdar han miljöpartiet lokalt som ett ”högerparti” utan ideologi som är mer suget på makt än intresserat av politikens innehåll.

På detta svarade Nanny Ålander och Alireza Mosahafi från miljöpartiet direkt samma dag: ”Lennart Holmlunds påståenden i hans blogg om att Miljöpartiet är ett högerparti eller att Miljöpartiet i Umeå har bestämt sig för att stödja Alliansen i Umeå är inte sant. Det är synd att ett kommunalråd ägnar sig åt lögner. Vi i Miljöpartiet De Gröna har inte än tagit ställning i formfrågor som har med eftervalet att göra. Vi vill dock redan nu deklarera att vi inte stödjer något parti oreserverat.”
Och i lördagens VK sade Alireza Mosahafi att miljöpartiet i Umeå ”avvaktar valresultatet” och att ”alla dörrar hålls öppna”.

Om det här vore tonläget mellan partierna på riksplanet skulle det förstås ha varit katastrofalt för deras trovärdighet som regeringsalternativ. Men kommunpolitik har andra konstitutionella utgångspunkter – med sin form av samlingsstyre – än rikspolitik.

Regeringsfrågan har där automatiskt lösare konturer.

Det ger ofta det största partiet samarbetsfriheter av det slag som socialdemokraterna i Umeå brukar unna sig. Men bara under en förutsättning: att valresultatet inte förvandlar styrkeförhållandena i fullmäktige från en buffé där det stora partiet kan plocka som det vill, till en meny där det får lov att bestämma sig för en bestämd rätt – eller där rentav en annan majoritet bestämmer sig för en rätt som helt utesluter det största partiet.

Vad Lennart Holmlund i praktiken säger – med stöd i den kommunpolitiska traditionen – är att han inte resonerar i termer av regering och opposition som två väldefinierade enheter på det sätt som man gör i rikspolitiken.
Fördelningen av poster i nämnder och styrelser efter valet, och senare budgetarbetet, kräver vissa ställningstaganden kring samarbete och rollfördelning. I övrigt är det kommunpolitiskt inget märkvärdigt när Holmlund talar om att inte ”regera” med någon, utan att ”samarbeta” från fråga till fråga med dem som ställer upp.

Politiskt kan dock en sådan hållning vara dubbeltydig, eftersom den är lite oklar och kräver att valet inte öppnar upp för andra att gå ihop i egna, fasta majoriteter. Där kommer stämningen mellan enskilda partier in i bilden.

Å ena sidan tilltalar Holmlunds linje säkert många som tycker att blockpolitiken är förlegad och gärna ser breda samarbeten som håller ytterkantspartier marginaliserade. Den lokala opinionsundersökning som VK redovisade för i lördags – där M och Mp går framåt enligt rikstrenden, men S undviker raset partiet är inne i nationellt – talar för en sådan tolkning.

Å andra sidan: skulle stämningen te sig alltför infekterad kan både mittenväljare och vänsterväljare som stöder socialdemokraterna lokalt välja att för säkerhets skull söka förskjuta samarbetets tyngdpunkt i olika riktningar genom att rösta på ett alliansparti, miljöpartiet eller vänsterpartiet i stället. Även väljare som tycker att det gått stå i kommunen på vissa områden kan bli benägna att rösta på ett mer enhetligt alternativ.
VK:s opinionsundersökning gav klart besked om att den tydliga, strukturella rödgröna majoriteten ser ut att bestå i Umeå. Men det betyder inte att valet saknar spänningsmoment, eller att det är oviktigt vilka partier som går framåt respektive bakåt i valspurten. Det finns ett antal intressanta frågor som avgör nyanser, öppningar och låsningar i umepolitiken de närmaste fyra åren:

* Vilka blir störst av socialdemokraterna och allianspartierna?

* Får socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans en majoritet?

* Får allianspartierna och miljöpartiet tillsammans en majoritet?

* Får socialdemokraterna och vänsterpartiet tillsammans en majoritet?

* Vilket blir tredje största parti av Mp, V och Fp?

För osäkra väljare i Umeå finns en hel del att grubbla över.

Om man som ung eller inflyttad – utan egna minnen av epokerna när det begav sig – läser eller ställer frågor kring Umeås moderna historia, är Margot Wikströms namn alltid ett av de första som omnämns. Det brukar uttalas med en speciell ton av respekt.

Av det jag läst och fått mig berättat framstår hon som en politiker med attityd, stridbarhet och rejäla, självsäkra nypor – säkert inte bekväma för motståndare när det var dags för beslut – men också med en intellektuell eftertänksamhet som vågade sig utanför vardagspolitiken, och en medkännande insikt om enskilda människor.  

Hennes insats som socialdemokratisk umepolitiker, under ett antal år i rollen som kommunalråd, sammanföll med en spännande övergångsperiod i Umeås historia. Hon valdes in i fullmäktige vid tidigt sjuttiotal i ett Umeå som växte snabbt tillsammans med det alldeles unga universitetet. Då stod, mer än i dag, frågor om brådskande utbyggnad av social service – barnomsorgen nämns som en av hennes hjärtefrågor – i centrum. Det var ett Umeå där mycket var nytt. Det vilade lite av social nybyggarstämning över staden.

Hennes senare år som första kommunalråd under andra hälften av 1980-talet och en kort tid på 90-talet – i ett läge när universitetet redan var ett moget faktum – dominerades mer av frågor kring den självmedvetna stadens fysiska utbyggnad och förändring. Stadsplaneringsärenden av det slag som fortfarande står i centrum, med inte minst kulturmiljöerna som en framträdande del av Umeås nya identitet, skapade kontroverser.

När jag häromveckan försökte följa visionerna om Staden mellan broarna till deras ursprung var Margot Wikström ett av namnen vid källflödet. Det är logiskt. Närmare studier av hennes karriär kommer att börja i ett Umeå och se ett annat ta form på vägen. Hon var gestaltare mer än förvaltare.

De bästa kommunalpolitikerna påminner ofta i avgörande lägen om den klassiska bilden av någon som kan hålla ett äpple så hårt att ingen kan bända upp fingrarna och samtidigt så varsamt att inte en droppe saft pressas ut och förloras. Det är den kombination av övertygelse och självdistans, att vilja och att tänka efter, som en demokratisk beslutsfattare behöver.

Margot Wikström kommer att minnas som en nationellt uppmärksammad vägröjare och föregångare för kvinnor på ledande positioner i politiken, men framför allt som en karismatisk politiker med stor betydelse för Umeås utveckling decennierna efter universitetets tillkomst.

Botniabanans invigning är även ämnet för min ledarkrönika i dag:

----------------------------------------------------------------

Inte ett målsnöre utan ett "på edra platser"

Umeå, skriver Carl von Linné 1732 i Lapplandsresan, ”som ligger invid denna älven, som med färja seglas över och förer farkoster från havet, är nu en liten stad, som ännu ej väl reparerat sig efter det skadestånd han led av fiendens eld, då han fullständigt blev avbränd.”

Linné fångade i sina rader från Umeå för 278 år sedan två förhållanden som skulle få betydelse för svensk järnvägspolitik ett drygt sekel senare: hotet från Ryssland och sjötransporternas dominans längs Norrlandskusten.

Orsaken till att stambanan, när den drogs genom Norrland, inte följde kusten utan placerades längre inåt land hade både försvarspolitiska och regionalpolitiska grunder. Banan skulle inte vara lika utsatt vid ett eventuellt militärt angrepp från havet, och förhoppningen fanns att etableringen av nya stationsorter i inlandet skulle ge lokalsamhällena ett uppsving. Det förstnämnda blev, gott så, aldrig prövat i verkligheten. Det senare visade sig lättare sagt än gjort. Ingenting kom av sig självt.

Umeås beroende av sjövägen för längre transporter bröts inte förrän 1896, när bibanan från stambanenätet och Vännäs stod klar. För de epokgörande etableringar av verksamhet och institutioner i Umeå som följde under 1900-talet var järnvägsförbindelsen en tidig förutsättning, kompletterad av tilltagande vägtrafik och småningom av flygtrafiken. Utveckling och tillväxt i Norrland var kopplat till transporter av både gods och människor, men inte med någon enkelspårig logik.

Den grundläggande infrastrukturen var en förutsättning, men inte i sig tillräcklig för att skapa en positiv lokal utveckling. Befolkningssiffror, företagande, arbetsmarknad, kulturellt utbud och social service i en region bestäms ytterst av andra faktorer. Det gäller även på 2000-talet. Därför var helgens stora invigning – efter många, långa decennier av diskussioner om och planering av kustjärnvägen upp till Umeå – inte ett målsnöre för Botniaregionen, utan ett ödesmättat ”på edra platser”.

Järnvägen symboliserar kanske mer än något annat industrialismens genombrott. De ångdrivna rälstransporternas framväxt under första halvan av 1800-talet hängde först nära samman med transport av gruvråvaror, men knöt snart ihop städer och regioner på ett helt nytt sätt, underlättade spridandet av idéer och vidgade arbetsmarknaderna.

Nu är den spårbundna trafiken på väg att få ett nytt uppsving – som en följd av ökad klimat- och miljömedvetenhet. Men det sker i vad många kallar ett slags postindustriell epok där tjänstenäringar och upplevelseekonomi får växande betydelse på arbetsmarknaden.

I det perspektivet är Botniabanan särskilt intressant, som utmaning för hela Norrland – att visa att det här är ett projekt som genererar en samhällsekonomisk vinst för hela landet – men också som en brobyggare mellan och förenare två ekonomiska epoker. För samtidigt som kustjärnvägen blir viktig för arbetspendling, handel och utbildning i en tjänstebaserad regionförstoring, så är det också ett projekt med klassisk industriell tyngdpunkt i skogs- och gruvnäringarna.

Botniabanorna är ett ännu mer spännande och mångbottnat projekt i dag än när det började planeras.

Det ständigt föränderliga Umeå på väg in i 2000-talet är ämnet för min lördagsbetraktelse den här veckan, här i något längre version än i papperstidningen:

-----------------------------------------------------------

Föränderligt Umeå i en eggande epok

Umeå Östra och Botniabanan, Tomtebo där staden breder ut sig, Öbacka Strand eller Ön där staden förtätas, vägpaketet, Konstnärligt campus, simhall i centrum, evenemangsarena, spårtaxi, pendeltåg, havsnära stadsdelar långt från centrum, ett nytt kulturens hus vid kajen, Staden mellan broarna, äntligen – vad kommer vi att blicka tillbaka på som den stora symbolen för Umeås steg in i 2000-talet?

Jag tror att några av ovanstående projekt – redan genomförda, i full gång, planerade eller föreslagna – har större chans än andra att hamna i historieböckerna, men jag tror att vad eftervärlden kommer att minnas allra mest blir något ingen utan grävskopa eller tidsmaskin kan beskåda fysiskt.

När en stad skriver sin historia är det ofta de fysiska omvandlingarna som står i centrum. Vi söker koppla epoker i en stads utveckling till fysiska platser, kvarter och byggnader, som vore arkitektur och stadsplanering pålitliga vittnen.

Det handfasta – som står där än eller finns fångat på svartvita fotografier där människorna är suddiga men byggnaderna skarpa – får symbolisera uppsving och motgång. Staden byggs och brinner, härjas och återställs, rivs och byggs på nytt. Något läggs ned, något annat etableras; staden byter gestalt, av tvång eller fri vilja, breder ut sig i det omgivande landskapet eller växer samman och uppåt.
Umeå är inget undantag.

Bilderna från Umeå åren efter branden 1888 upphör av det skälet aldrig att fascinera lite extra. Jag tror att många umebor – infödda som inflyttade – känner så. Att betrakta bilderna som togs decennierna kring förförra sekelskiftet är, på ett sätt, som att se klockan börja ticka från noll. En eldhärjad stad under mödosam uppbyggnad – men också med friheten för den tidens styrande att, inom givna ekonomiska ramar, forma den nya staden hur sjutton man vill, på blank sida. Epokskiftet blir, förmedlat av gamla bilder, påtagligt och snabbt.

Men det är en förrädisk efterhandskonstruktion, en förenkling, fixerad vid det materiella. För människorna som levde då var det annorlunda. För dem tickade inte klockan från noll. Umeborna sommaren 1888 var inte blanka sidor. De hade ju överlevt branden, inte fötts i den. De stod bara stilla, som stumma, lite mystiska, ödesmättade gestalter, några korta sekunder inför fotografen, men rände annars omkring med sina vardagsbestyr och sina vardagsbekymmer som vanligt. Säkert för de flesta inte i stort annorlunda 1897 jämfört med 1887.

De bar alla erfarenheter, känslor och minnen från det gamla Umeå med sig in i det nya. Björkarnas stad, som den började planeras när det akuta nödhjälpsarbetet organiserats efter branden, hade djupa rötter – förmedlade av dess invånare.

Men det är inte bara ödesdigra bränder som i efterhand fysiskt fått symbolisera övergångarna mellan Umeås epoker ekonomiskt, kulturellt och socialt.

Skeppsrederierna på 1800-talet, sedan länge borta förstås, berättar om den småindustriella handelsstaden Umeå. De stora, tunga regementena från början av 1900-talet – fortfarande en påtaglig del av Umeås stadsbild men nu fyllda av annan verksamhet – vittnar om den utpräglade militär- och förvaltningsstaden Umeå som började ta för sig i Norrlandskonkurrensen med ny självmedvetenhet.

Universitetscampus, senast uppfräschat med Lindellhallen, illustrerar efterkrigstidens unga, expanderande bildnings- och högskolestad – ett akademiskt centrum i Norrland vars första vinstlotter drogs för över ett halvt sekel sedan och som inte är särskilt ungt längre, snarare inne i mogen medelålder.
Byggnader som Norrlandsoperan och Folkets hus åskådliggör i dag kultur- och folkrörelsestaden Umeås uppmärksammade vitalisering från 1970-talet och fram till kulturhuvudstadsprojektet. Idrottsarenorna runt om i staden för olika sportarter påminner om både elitidrottens och föreningslivets Umeå.

Flygplats och hamnar, broar och vägar, nya kvarter och omstridda skolbyggen, nedsågade träddungar och kontroversiella handelsområden, stora industriområden och moderna gallerior – så kan man hålla på, fortsatt ut i kommundelarna, att räkna upp exempel på fysiska manifestationer av Umeå-epoker som egentligen formats och kännetecknats av något helt annat.

För det som bär upp en stads historia är inte byggnader som manifesterar något, utan människornas insatser, uppoffringar, idéer, initiativ och politiska beslut som förändrar förutsättningar, tar itu med problem eller bara skänker lokal gemenskap, värme och trivsel.

Vilka av de yttre förändringar som pågår i Umeå 2010 kommer att symbolisera epokskiften i staden historia om femtio eller hundra år? Värdiga kandidater saknas inte, jag nämner några av dem ovan, och det är fritt fram att spekulera.

Jag tror för egen del att Konstnärligt campus kommer att väga tyngre symboliskt än exempelvis simhall och evenemangsarena. Jag tror att Botniabanan och pendeltåg kommer att lyftas fram oftare än vägpaketet. Jag tror att projekt som förtätar staden och skjuter den på höjden med ny estetik säger mer om framtiden än dem som breder ut den i det omgivande landskapet i gammal stil. Jag tror att ett kulturens hus skulle kunna berika mer på sikt än en evenemangsarena. Jag tror att Staden mellan broarna är något många umebor längtar särskilt efter ska få gestalt.
Men de ena projekten står inte i någon motsättning till de andra och en snabbt växande stad utvecklas i många olika riktningar – fysiskt och innehållsmässigt - samtidigt.

Men jag tror att historieböckerna i första hand kommer att lyfta fram något annat.
En ny internationell rapport över bredbandskapacitet i olika städer, som VK rapporterade om i veckan, ger vid handen att Umeå har västvärldens snabbaste bredband och ligger på 18:e plats i världen. Det är en symbol för Umeå 2010.

Redan i Umeås kulturliv, inte minst från 70-talet och framåt, har man kunnat ana framtiden – myllret hitom och bortom institutionerna, det småskaliga under radarn, det ideella som etablissemanget upptäcker och vill formalisera först i efterhand, mötena mellan hitflyttade, utflyttade, kulturer och traditioner som inte kommenderas fram, utan bara uppstår, skummar en stund och drar vidare. Umeå som stad är mer en fors än en insjö, hoppande smålaxar mer än stående gäddor.

Småföretagare och entreprenörer i den nya IT- och tjänsteekonomin lämnar inte nödvändigtvis några stora fysiska avtryck efter sig i staden. Bredbanden grävs ned i marken och susar där. Universitetsorten som i stor omfattning ömsar en del av sin befolkning varje år, präglas av det rörliga, som inte hinner bli monument. Estetiken kring det ekologiska och energieffektiva kommer att utvecklas när hållbart tänkande präglar stadsutvecklingen på alla områden.

Det som kommer att känneteckna Umeå under 2000-talet är inte de väldiga, fysiskt dominerande institutionerna, de stora apparaterna, de epokgörande etableringarna, de heliga korna, utan den föränderliga, rörliga, snabba mångfalden i en bredbandens, entreprenörernas och kulturskaparnas stad. I vissa avseenden knyter det an till 1800-talets plottriga Umeå igen, efter 1900-talets expansion via det storskaliga och rätlinjiga – fast i en demokratisk välfärdsepok.

Även 2000-talets Umeå kommer att vara en hybrid eller syntes av tidigare epoker i stadens historia. För det måste beslutsfattandet bädda och förbereda. Om hur det kan ske borde valrörelsen handla.

-----------------------------------------

”Dock är till beklaga”, skrev landshövdingen Johan Oxenstierna i sin ämbetsberättelse 1661, ”att desse små Norrlands städer för dess korta utlopp och ringa hantering hemma i landet inget synnerlig tillväxt haver sig att förmoda”. (citat ur ”Västerbotten. Ett bildverk” med texter av Christiansson, Westerlund, Ågren, Lindman).

Det var en kritisk hänvisning om hur centralmaktens inskränkningar av handelsfriheten – det bottniska handelstvånget som tvingade all norrländsk utlandsexport att segla omvägen via Stockholm - hämmade landsändan.
Umeå, anlagt några decennier tidigare, var en papperskonstruktion som ingen i de utpräglade jordbruksbygderna runt omkring var särskilt förtjust i och som hade självdött på grund av lokalt ointresse seklet innan när kronan på 1580-talet gjorde sitt första försök att grunda staden. I mitten av 1600-talet var det inte uteslutet att även andra ansatsen skulle sluta med fiasko. Men så blev det inte.

Jag vet inte hur Chris Heisters ämbetsberättelser ser ut, men man kan förmoda att de vad avser Umeås framtidsutsikter 2010 är något mindre defensiva, för att inte säga rentav lite småkaxiga. I så fall med goda skäl.

Jag skriver några ord om läget för alliansen i Umeå inför valet - problem, utmaningar och möjligheter - i min krönika på dagens ledarsida. Det är den första i en liten serie krönikor inför valet i Umeå.

Den knyter även an till ett par tidigare krönikor på temat:

"Hötappar istället för blockpolitik i Umeå"

"Alliansen i Umeå mellan Scylla och Charybdis"

-------------------------------------------

Alliansen måste vara gladast i Umeå

Holism, skriver Nationalencyklopedin, är ”tanken att helheten är något mer än summan av sina delar och att delarna därför måste förstås utifrån helheten i stället för tvärtom”.
Hur det går för alliansen i kommunvalet i Umeå 2010 beror i hög grad på i vilken utsträckning Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren, Sven-Olov Edvinsson och Anders Sellström förmår bejaka holismen, och digga varandra.

Om inte moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna i Umeå uppfattas som något mer tillsammans än bara fyra enskilda partier som råkar dela ödet att inte få tillsätta kommunstyrelsens ordförande, kommer de inte att kunna rubba den rödrödgröna fullmäktigemajoriteten, kanske inte ens krympa den.

Att leende prioritera det gemensamma valresultatet framför de egna partiernas är en svår konst och ett stort risktagande. Men vill man efter många år i opposition åstadkomma maktskifte krävs det modet.
Slagordet ”gladast vinner” rymmer en större sanning om politiska valrörelser än man i förstone skulle kunna tro. Vilka som är gladast tillsammans känner väljarna instinktivt. Gladast vann det svenska riksdagsvalet 2006. Och, får man nog säga i efterhand, gladast vann kommunvalet i Umeå 2006.
Då hade Lennart Holmlund ännu inte trasslat in sig i lika många öppna gräl som under den senaste mandatperioden. Då hade också åtminstone tre av allianspartierna – FP, M och C – sannolikt lika mycket fokus på att vinna posten som oppositionens kommunalråd för egen del som man hade på att göra ett bra resultat tillsammans.

Nu har det gått fyra år. Inte lär Ågren, Lövgren, Edvinsson och Sellström kunna övertyga oss om att de heldiggar varandra inför årets val heller. Men en del har hänt som gör att situationen 2010 skiljer sig från den 2006.

Dels har allianspartierna fått en mandatperiods övning i att uppträda enat vid fler tillfällen än bara valrörelsens presskonferenser. När alliansens gruppledare i Umeå skrev en gemensam debattartikel i VK förra veckan betonade man i slutklämmen: ”I fem år har Alliansen Umeå haft gemensamma budgetförslag”. Att en sådan extremt torr upplysning lyfts fram som något stort säger en del om hur dåligt förberett allianssamarbetet var inför förra valet. I dag har man en vana av att formulera gemensamma budgetar.

Dels är det ett rimligt antagande att Lennart Holmlund nu gör sin sista valrörelse som socialdemokratiskt toppnamn i Umeå – med den osäkerhet som finns om vilken socialdemokraternas inriktning blir efter honom. Alliansen kan i det läget se en chans i att framstå som ett någorlunda samordnat och förutsägbart alternativ för mittenväljare som gillat umeandan och i tidigare val röstat på Holmlund som en garant för att socialdemokraterna inte ska bli för beroende av vänsterpartiet och fortsatt söka pragmatiskt samarbete i mitten.
Alliansen skulle, mot bakgrund av osäkerheten om socialdemokraternas framtida ledarskap, indirekt – och lätt paradoxalt med tanke på att mycket i handlar om behovet av nytt ledarskap och maktskifte – kunna gå till val på att vara det stabila, pålitliga alternativet även för de som gillar hur Umeå fungerar i dag.

Dels är stämningen mellan de rödgröna partierna i Umeå mycket sämre lokalt än nationellt. Även om alliansens gruppledare inte ger något tight intryck direkt, så är deras umgänge rena myspyset jämfört med hur det ibland låtit mellan Lennart Holmlund, Tamara Spiric och Alireza Mosahafi de senaste åren. Alliansen kan alltså på goda grunder säga sig vara den enda existerande koalition i Umeå som vill regera tillsammans.

Men räcker det i en kommun som har relativt nöjda invånare, stadigt växer och i jämförelse med andra Norrlandsstäder fortfarande har en dynamisk utveckling?
I ett läge när frustrationen växer i Umeå över att mycket går i baklås och framför allt stadsplaneringen präglas av långbänkar, kan det vara en plusfaktor för allianspartierna att vara just den enda uttalade koalitionen i Umeås politik. Å andra sidan är alliansen inte särskilt enig eller beslutsam i just stadsplaneringsfrågor. På den punkten lider de av samma kluvenhet som socialdemokraterna.

De frågor där allianspartierna istället är bäst samordnade, med genomtänkta förslag på åtgärder mot problem de styrande socialdemokraterna inte vill kännas vid, handlar om lokalt företagsklimat och lokal jobbpolitik. Där kan man med fog tala om en blockgräns i fullmäktige – synen på villkoren för företagande i Umeå, analysen av var framtidens jobb kommer att skapas och av vilka.
Jag tror att det är den punkt där alliansen har mest att vinna i den lokala valdebatten. Men för att få gehör för en modern företagspolitik, och för att kunna ta röster från de rödgrönas stora fullmäktigemajoritet, inte bara byta väljare mellan varandra, måste de lokala allianspartierna framstå som glada i varandra och redo att ta över hela ansvaret tillsammans. Det blir deras utmaning i valrörelsen.

Etableringen och utvecklingen av högre utbildning i Norrland är en intressant historia som man bara hinner snudda på ytan av i en krönika. Det gör jag i min lördagskrönika den här veckan, utifrån Umeå universitets tillkomst, det legendariska femte exemplaret och kampen mellan Norrlandsstäderna om att bli den första universitetsorten. Jag resonerar lite kring självbild och självkänsla i Norrland och behovet av regionalt övergripande samarbete, men också av en regional medvetenhet om den egna historien, för att det ska bli någonting av. Här i en något längre nätversion.

---------------------------------------------------

Både storskog och akademisk toppregion

Att Umeå i dag är Norrlands största kommun, framgångsrik utbildnings- och forskningsstad och en europeiskt uppmärksammad tillväxtregion kan man tacka det legendariska ”femte exemplaret” för. Det är inte titeln på en psykodelisk avantgardefilm, utan syftar på något så träigt som de granskningsexemplar av allt tryck som enligt tryckfrihetsförordningen ska gå till justitiedepartementet.
Det var så det började, med att Umeås nyinrättade vetenskapliga bibliotek 1951 fick ta hand om det femte exemplaret av allt svenskt tryck, och därmed kunde bygga upp det tyngsta biblioteket i Norrland - förutsättningen för att senare vinna högskoleutbildningar till kommunen och så småningom 1965 få Norrlands första universitet.

Men ingenting kom av sig självt, eller utan hård konkurrens med andra städer i regionen.

Det hände sig på den tiden då Norrland av övriga landet ännu sågs som en renodlad landsända i ordets mest nedvärderande betydelse, att Umeå, Härnösand och Östersund råkade i luven på varandra. Det var i slutet av 1940-talet. Alla tre ville, på goda grunder, bli Norrlands första högskoleort.

Tänkte man på Norrland i samhällsdebatten söderöver på den tiden gick fortfarande associationer till en svårmodig utkant där det levande Sverige långsamt löstes upp i extrem glesbygd, fattigdom och brist på det mesta, förutom ett enormt skafferi av värdefulla naturresurser i mark, skog och vatten som väntade på att utvinnas och snabbt skyfflas söderut till den kompetenta civilisationen för förädling och inkomster.
Och det fanns på många håll och hos många människor i Norrland en motsvarande brist på självförtroende i synen på hur Norrland skulle utvecklas, utifrån vilka förebilder och mönster, ur vilken mylla, med vilka argument och drivkrafter.

‎"Fattigdomen fanns ännu bakom knuten. Självkänslan var ännu svag och vacklande. Benägenheten att lyssna söderut och avvakta huvudstadens makter var påtaglig. Att Västerbotten hade egen rikedom och egen kultur att hålla på och vara stolt över, var tankar som man inte riktigt vågade tänka." (VK:s mångårige politiske redaktör Matts Balgård minns i en återblick 1975 sin bild av Norrland som nyanländ till Umeå 1944)

Som ofta speglade kulturen och politiken varandra. Det var i ett skede när både konst och litteratur i Norrland ännu var outvecklade, landskap, erfarenheter och livsöden fortfarande väntade på sina berättare, återgivare och gestaltare, och där uppmärksammade skildringar av uppväxter i bygderna hade en riktning bort, undan från det trånga och fattiga, ut i världen, ner mot Stockholm och äventyret.

Det hände sig vid den tiden efter andra världskriget, med den stämningen fortfarande stark i sinnena, både söderöver och norröver, att högskolefrågan hamnade i centrum. Bristen på lärare, läkare och jurister i Norrland hade gång på gång, ända sedan början av 1900-talet, aktualiserat behovet av en ny, norrländska högskoleort. Men först mot slutet av 1940-talet, när det var uppenbart att en utbyggnad av den högre utbildningen i Sverige var nödvändig, började debatten bli konkret.

Socialdemokratiske riksdagsmannen Gösta Skoglunds motion 1946 om en norrländsk högskola avslogs, liksom andra initiativ i samma anda. Men saken var, som det heter, uppe på dagordningen för att stanna. Och vägen till att få ett universitet, det insåg alla hugade, gick via biblioteken.

När en kommitté i Umeå under ledning av Elon Dufvenberg i slutet av 1940-talet med stort buller och bång i media – genom en PR-kupp för att använda en modern term - lanserade den kontroversiella idén om att samla ihop medel för att driva en kommunal högskola i Umeå i väntan på att staten senare skulle kunna ta över finansieringen, var det också för att markera Umeås ställning som ledande kandidat för det femte exemplaret och en framtida högskola.

I Härnösand var de skitsura på Umeå för det senare tilltaget. I Sven Ingemar Olofssons ”Umeå stads historia 1888-1972” återges stämningarna 1949:

”Reaktionen från konkurrentstädernas sida blev närmast hysterisk. Vid ett protestmöte i Härnösand hette det om Umeå-projektet: ”Svensk offentligt liv kan inte tolerera sådana fasoner, vilka kan snedvrida diskussionerna och rentav leda till olyckliga lösningar, som generationer får lida av…” Alla norrlandsstäder hade varit inbjudna till mötet utom Umeå, men objudna infann sig umebor med Dufvenberg i spetsen och ställde till skandal – ur härnösandarnas synpunkt. Även i Östersund ”brännmärktes” offentligt Umeås omoraliska tilltag. Umeå hade formligen blivit en belägrad stad i Norrland”.

Det blev Umeå som 1951 fick det femte exemplaret – och med det var egentligen frågan om vilken ort som skulle få Norrlands första universitet avgjord.

”Men antingen utvecklingen går fort eller sakta, kan inte råda någon tvekan om att beslutet i biblioteksfrågan inleder en ny norrländsk epok. Det bryter sent omsider väg för uppfattningen, att även övre Norrland bör ha rätt till egna kulturinstitutioner. Det är på tiden.” (Matts Balgård i VK 26 maj 1951)

Och även om regeringen och en del centrala instanser länge framhärdade i åsikten att en utbyggnad av högskoleväsendet borde ske vid de etablerade universiteten, med fördomar om hur isolerat ett universitet uppe i storskogen skulle bli, var de rationella argumenten för ett norrländskt universitet starkare. 1965 invigdes det.

Umeå universitet har i dag omkring 30 000 studenter, och bedriver internationellt konkurrenskraftig utbildning och forskning på en rad områden. Det har blivit en succé, och under de senaste åren i flera avseenden en nationell förebild för hur framtidens lärosäten ska arbeta och ledas.

Tillkomsten över åren av Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet i Sundsvall, Härnösand och Östersund, samt fakulteten för skogsvetenskap i Umeå gör att Norrland i dag erbjuder studenter ett brett utbud av kvalificerad högre utbildning på ett antal campusorter med studentlivets speciella utbud och atmosfär. Universitetens framgångar har stärkt hela regionens självkänsla.

De norrländska lärosätena har synliggjort att Norrlands största tillgång inte är naturen, så viktig den än är, utan människorna som lever och verkar här. Den högre utbildningens utbredning har också, genom lokalt inriktad forskning inom naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap, bidragit till öka Norrlands medvetenhet om sin egen historia och sina egna resurser. Det krävs ett ständigt och aktivt arbete för att hålla den medvetenheten levande.

(”Det är nämligen inte för turistnäringens skull jag tjatat om plaketter, kulturvård och offentlig utsmyckning under hela den gångna veckan. Skit i turisterna! Här är tal om att besjäla det redan befintliga. En tillgänglig och traditionsbunden kulturmiljö visar att man inte behöver springa med i ett maniskt konsumtionsflöde för att finna glädje i tillvaron, utan att det sedan länge bortgångna människor kämpat för har ett mervärde. Det hedrar mänskligheten när den beaktar sin historia. Vad man är och var man kommer ifrån är inte kattpiss. När man börjar höja blicken och se vad mer det finns att hämta från hembygden fordras att det faktiskt finns något där. Någon som brutit mark.”)
Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Erik Jonsson

Vad historien om Umeå universitets tillkomst visar är också hur värdefull kombinationen av gemensamma krav – universitet till Norrland! – och inbördes konkurrens är. För det var inte bara en norrländsk tävlan, det var också i hög grad norrländskt samarbete, gemensamt tryck mot centralmakten och en länge skeptisk regering, som föregick etableringen av universitetet. Initiativet var regionalt, övertygelsen var som starkast här. Man bröt genom kampanjen för högre utbildning ned nidbilder och slentriana föreställningar om Norrland.

I Cerum-studien ”Botnia. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region” från 1992 skrev Nils-Gunnar Lundgren, nu professor på Luleå tekniska universitet, apropå spänningen mellan Umeå och Luleå i början av 1990-talet, att det inte behöver vara så att Norrland bara kan ha en utvald centralort för högre utbildning:

”En snabbjärnväg Sundsvall-Haparanda, tillsammans med t. ex. en motorväg med en maximal hastighet på 130 kilometer i timmen, kan få andra långsiktiga effekter. Ett system av framgångsrika nätverksorter kanske snarare växer fram. Orter som på sina respektive och olika produktionsområden kan stärka sin konkurrenskraft genom den förbättrade inomregionala tillgängligheten. Det gäller inte minst tillgängligheten till högre utbildning och forskning. Härigenom kan måhända Kalix, Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå och Örnsköldsvik på ett avgörande sätt stärka positionerna i de sinsemellan delvis olika interregionala nätverk där de ingår.”

Antalet studenter i Norrland kommer knappast att öka. Det är i höjd kvalitet, fler institutioner med internationellt högklassig spetsforskning och bättre fungerande, mer differentierade lokala arbetsmarknader där studenter kan få jobb efter avslutade studier, som utvecklingspotentialen ligger. Då handlar det om regionförstoring, också i form av politiskt samarbete.
Det är en slutsats för framtiden att Norrland, trots inbördes dragkamper, i slutändan står och faller som en helhet.

Kammarrättens beslut angående Rosa Huset är ämnet för en signerad ledarkrönika av mig i dag:

-------------------------------------------------

Den gyllene balansen

Kammarrättens beslut att Rosa Huset i Umeå ska få rivas ställer ett antal frågor på sin spets.

Dels handlar det, akut, om Rosa Huset, som både historiskt värdefull och svårt nedgången (här finns mångåriga underlåtenheter att summera) byggnad. Låta stå och förfalla vidare, renovera till stor kostnad men med bevarat skal eller riva och bygga något annat?
Jag tycker att huset, med de möjligheter till just sådana räddningsaktioner som finns år 2010, borde renoveras, att det är en motiverad extrakostnad, av skäl som jag återkommer till.

Dels handlar det, om man lyfter blicken något, om hur balansen mellan förnyelse och bevarande i en stadsbild ska se ut.

Där finns på ena ytterkanten den rena, röststarka och dogmatiskt lagda kulturkonservatismen. Den som av princip är jättenöjd med bestående yttre strukturer, maktförhållanden och livsvillkor, som misstror förändring, som missunnar yngre generationer deras önskemål att kanske också påverka och förändra en stadsbild, och som gärna glömmer att en stad först och främst utgörs av dess människor, för vilka staden ska planeras, inte av gamla stadsplaner för vilka människor ska buga till tidernas ände.
För den inställningen har jag svårt. Den brister i nyfikenhet, generositet, tolerans, progressivitet och estetiskt engagemang, och lyser bara i ögongen när blicken vänds bakåt i nostalgi.

Och på den andra, betydligt glesare och väsentligt mindre inflytelserika, ytterkanten finns förstås dem som nästan inte erkänner några kulturhistoriska värden överhuvudtaget, och alltid vill ta bort och ändra om. Sådana drag fanns i rivningsraseriet vid mitten av 1900-talet. Det rivningsraseri vars ofta förfärliga slutresultat de kulturkonservativa rösterna i stadsplaneringsdebatter runt om i landet nu paradoxalt nog försvarar.

Dels handlar det, och då är frågan större än enskilda byggnader, om stadsplaneringen och stadsbilden i Umeå i stort, det skriande behovet av en översiktsplan, och nödvändigheten av en diskussion om hur avvägningen mellan resursstarka fastighetsägares önskemål och demokratisk kontroll över kulturhistoriska hänsyn i den gemensamma stadsmiljön, ska se ut.

Jag tycker att Umeås stadsplaneringsdebatt ofta lider svårt under kulturkonservatismen; att det när förslag läggs fram brister i nyfikenhet inför vad ny arkitektur och planering kan åstadkomma för en stadigt växande stad, i en region med behov av några utpräglat urbana och förtätade miljöer i 2000-talet, för nya och kommande generationer. Jag tycker, exempelvis, att tanken på en ickekommersiell mötesplats på bästa plats i det offentliga rummet i form av ett kulturens hus på Kajen, är tilltalande och borde hälsas.

Men en sådan förnyelse handlar mycket mer om det som byggs nytt (Designhögskolan, Umeå Östra eller bostäder på Ön exempelvis), om områden som förtätas eller rena anskrämligheter som måste planeras bort (parkeringsplatsen vid Kajen), än om gamla landmärken som rivs. Jag ser fram emot en förnyelse av stadsbilden i Umeå. Allt kan inte förbli som det varit. Det vore förfärligt. Jag hoppas att nyfikenhet och progressivitet visar sig starkare än rädsla och oro.

Men det som ska förändras är inte miljöer som, till skillnad från mycket i Umeås mest centrala och tämligen trista delar, faktiskt bär upp stora kulturhistoriska och stadsestetiska värden. En förnyad stadsbild kan bara vinna legitimitet om den växer fram hand i hand med en kulturhistorisk medvetenhet och integritet.
Rosa Huset och gamla Varmbadhuset berättar historier som försvinner när byggnaderna försvinner, och som hör till Umeås finaste.
Förändring behöver, mer än något, rot och historisk näring.
Domen säger att Rosa Huset får rivas. Det behöver inte rivas. Det borde inte rivas. Överklaga domen, och ge alla tid för eftertanke.

Min lördagskrönika den här veckan:

----------------------------------------------------------

Det väldigt lilla Umeå - på gott och ont

Det är på sin höjd bara halva sanningen och utgör inte den mest relevanta iakttagelsen på kort sikt. Men jag tycker ändå att man bör börja med den principiella och underskattade frågan om maktkoncentration.
För formulerar man det lite konspiratoriskt kan det i första läget verka som en jädra soppa.

Balticgruppen, Umeås dominerande fastighetsaktör, är idégivare, pådrivare och tung intressent i den lokala stadsplaneringsdebatten, har sponsrat universitetsprojekt med stora summor, har med en uppmärksammad insats har gått in och betalat ungdomsjobb åt kommunen och har sedan en tid tillbaka ett fastighetsbolag ihop med den lokalt på både papper och webb helt dominerande mediekoncern som bland annat äger stadens båda dagstidningar – Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Det är bakgrunden.

I går kom nyheten att Umeå kommuns mark- och exploateringsansvarige Björn Johansson övergår till en tjänst som vd för Balticgruppen Utveckling AB. Mot det finns inget som helst att invända – en lyckad värvning för Balticgruppen, ett stimulerande jobb för Björn Johansson och ett kvitto för kommunen på att man har duktigt folk i ledande positioner. Det ska vara rörelse på arbetsmarknaden mellan privat och offentligt, det är vitalt.
Precis som VK-koncernens fastighetsaffär med Balticgruppen också i de flesta avseenden kan ses som positiv för stadens långsiktiga utveckling, när investeringar och kapital stannar lokalt. Klart att flertalet reaktioner är positiva inledningsvis.
Och på samma sätt som Balticgruppens insatser för universitetet och för ungdomsjobb inom kommunen är generösa, hedervärda och välkomna – entreprenörskap av bästa slag. Pengarna behövs, skapar stora mervärden och kommer till bästa nytta.

Det är så fint alltihop att man kan fråga sig vad problemet är. Men osund maktkoncentration och sammanflytande ekonomiska intressen kommer sällan som huvudnummer med pukor och trumpeter. Sådant upptäcks vanligtvis efterhand, som en fotnot med oanade konsekvenser efter en lång lista av goda avsikter. Faran finns att vi till slut inte ser skogen för alla träden. Vi får se upp så att vi inte jublar över enskildheterna men missar det övergripande mönstret av en problematisk maktsammansmältning i Umeå, där pluralism och konkurrens riskerar att ta stryk.

Det vore mindre Balticgruppens ansvar än de övriga aktörernas. Att Balticgruppen har en sådan kombination av resurser och ambitioner att den alltid står i centrum för exempelvis stadsplaneringsdebatten är inget problem. Balticgruppen är en unik resurs för Umeå. Men det är ett problem att det inte finns fler kapitalstarka, idéspurtande, lokalt förankrade entreprenörer i stan av det slaget än det gör. Umeå behöver mer lokalt engagerat kapital, ett företagsklimat som får även morgondagens succéer att växa.
Det skulle främja den demokratiska mångfalden. Starka entreprenörer behövs också som värn mot kommunal likriktning. Det skulle minska faran för osunda lokala maktnätverk.

Så Balticgruppens engagemang i Umeå i sig är en mycket god sak. Alternativet vore förfärligt. Men vill man spetsa till det kan man säga att det finns tendenser till en gemensam finansiell åder i Umeå som löper genom ett stort näringsintresse, den inflytelserika utbildnings- och forskningsaktören, den starka kommunmakten och den enda mediekoncernen.
Det kräver, även när alla enskilda aktörer vill allt väl, sköter sina jobb, håller på sina roller, är stenhårda med att värna den egna integriteten, en kritisk vaksamhet över utvecklingen.
Här finns, för den som vill vara på det humöret, stoff för karikatyrer av den lilla staden där alla känner varandras knän och alla doppar sina formella och finansiella tår i en gemensam, alldeles för trång båt. Det kan påminna om bilden av det gamla Umeå, från epoken före universitetets ankomst och den stora expansionen.

Farhågorna kanske är överdrivna. Konspirationsteorier är sällan verklighetsförankrade. Men även Norrlands största stad kan kännas ganska liten ibland. Inför några år när stora investeringar och avgörande beslut för stadens utveckling kan antas vara på gång är farhågorna nödvändiga komplement till omfamningarna.
Allt kan gå rätt till och med de bästa intentioner – och ändå börja glida iväg i en oönskad riktning. När ropen på handling och kraft i besluten blir starkare, när otåligheten att saker och ting ”ska drivas igenom” – och långbänkarna i stadsplaneringen har varit ett av Umeås stora problem – är det nog så viktigt att ha i minne.

Den andra halvan av sanningen är kanske mer dagsaktuell. Och den väcker snarast och paradoxalt nog helt motsatta farhågor: att Umeås stadsplanering även under de kommande åren ska präglas av planlöshet, hugskott, långbänkar och kanske små-tjuriga personkemimotsättningar mellan de som fattar besluten och de som har idéerna och pengarna.

För är det något som umebor klagat på är det inte att kommunens beslutsfattare har varit för intima med Balticgruppen. Tvärtom finns det en frustration och desillusion över att så lite har hänt trots många uppslag och visioner, att ingenting blir av, att kommunen står och stampar. Badhusfrågan är undantaget, där en majoritet ”drivit igenom något”, men där entusiasmen bland umeborna å andra sidan är sval.
I övrigt är det ofta de lite kyliga relationerna mellan kommunen och just Balticgruppen som skapat snack. Inte någon upprördhet över gemensamma årtag mellan politik och kapital i samma båt. De har helt enkelt varit för få för att uppröra.

Överallt ler 2014-läpparna som en påminnelse om att (1) stan inte får likna en byggarbetsplats under kulturhuvudstadsåret, och (2) det vore ett fattigdomstecken om ingenting hade skett tills dess. Det skapar en viss ”nu eller först väldigt mycket senare”-stämning i Umeå. Kanske kan man tala om stress. Varje signal inifrån kommunen när det gäller stadsplaneringen, varje rökpuff från kommunens kontakter med Balticgruppen, väcker nu stort intresse.

Därför blir även nyheten om mark- och exploateringschefens övergång från kommunen till Baltic en kommunal snackis. Är övergången smörjolja eller bromskloss i stadsplaneringsprocessen? Är övergången föraning om bättre relationer mellan kommunen och Baltic eller uttryck för frustration inom kommunförvaltningen? Hur smidiga vill vi egentligen ur ett demokratiskt perspektiv att kontakterna mellan kapital, politik och mediekoncerner ska vara?
Kan erfarenhet ersättas tillräckligt snabbt när ledande tjänstemän lämnar sina poster i ett för stadsutvecklingen känsligt tidsskede? Hur bör balansen mellan politisk styrning och ämbetsmannainflytande se ut? Och hur ska det se ut i centrum 2014?

Kulturhuvudstaden, vi alla i Umeå, har en del att grubbla på.

En signerad text av mig på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------

Satsa på ostlagret i Ånäset istället

Norrmejeriers beslut att flytta ostlagret från Ånäset till Umeå är urtypen för en onödig och slentrianmässig centralisering av det slag som den svenska landsbygden inte mår bra av, inte har råd med och inte förtjänar. Om de mindre orterna i Norrland inte ens får behålla sina framgångsnäringar, sina största succéer, hur ska de kunna få en rättvis chans då?

Lagringen av Västerbottensost i Ånäset är omgärdad av mystik. Produktens kvalitet kopplas i marknadsföringen till unika förhållanden kring inte bara tillverkningen utan även lagringsprocessen. Ostlagret i Ånäset är led i en framgångssaga av det slag som pekar framåt mot den moderna landsbygden. Flera framtidstrender sammanstrålar: exempelvis potentiell modern turism – Ostriket som besöksplats, givetvis laddat med betydelse även av det faktum att berömda ostar ligger lagrade där – och jordbruksprodukter som internationellt gångbar upplevelse- och smakindustri. Sådana kombinationer, i den förutspådda övergången från industrialism till mer av upplevelseekonomi, är guld för lands- och glesbygden.

Motiveringen till nedläggningen handlar om för låg lagerkapacitet i Ånäset när tillverkningsvolymen i Burträsk ska öka. Men varför då inte bygga ut i Ånäset istället? Eller åtminstone behålla nuvarande kapacitet?
Norrmejerier borde vara väldigt måna om att inte skada produktens och det egna företagets framtoning när så mycket möda och så stora ord lagts ned på att koppla dem till landsbygd, unika rum och småskalig kvalitet. Det finns långsiktiga värden, även företagsvärden, som går utöver slutraden i de närmaste årens bokslut. Den insikten finns hos framgångsrika entreprenörer med regional förankring.

För ett företag som Norrmejerier, som bär ett kulturellt trovärdighetskapital, som spelar en viktig roll för regionens självbild, är det i ännu högre grad en insikt som borde vägleda strategiska investeringsbeslut. Norrmejerier har landsbygdens överlevnad, charm och kvalitet som utgångspunkt för sin reklam. Det ger Norrmejerier ett ansvar för regionen. Det innebär ett ansvar att inte skära ned en konkurrenskraftig verksamhet på en liten ort som visar att det går att skapa moderna näringssuccéer på landet.

Beslutet fogar sig till raden av nedskärningar av verksamheter – offentliga och privata – på mindre orter i Västerbotten de senaste åren. Sedda var för sig kan de tyckas vara av begränsad omfattning. Men för små orter finns sällan några marginaler, och framför allt skönjs ett oroväckande mönster.

Trenden är att det allt mer handlar om neddragningar av hyfsat effektiva, uppskattade och rationellt placerade verksamheter. Det är ofta inte centraliseringar gjorda under desperata besparingstvång. Istället tycks det finnas en lite vårdslös tro att om man bara geografiskt koncentrerar resurser till storskaliga punkter har man rustat sig för framtiden.
Det är dags att genomskåda den myten. Norrmejerier bör tänka om.

Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring det politiska läget i Umeå inför hösten kommunalval. Politiska journalister brukar ibland få kritik för att ägna sig för mycket åt spelet och för lite åt sakfrågorna. Vi försöker undvika den fällan, men i den här krönikan är det, ska jag villigt erkänna, spelet och strategierna som står helt i centrum. Det är vad jag skulle ha sagt om Umeå haft ett lokalt Meet the Press för vad de i USA brukar kalla "pundits".

----------------------------------------------------------------

Hötappar istället för blockpolitik i Umeå

Känsliga alliansanhängare i Umeå vill jag varna för de inledande radernas statistik och rekommendera fortsatt läsning längre ned. Annars måste jag säga som vårdcentralen inför sprutan, att det här kan göra lite ont först, även om det går över och blir bättre sen.

Det är ingen idé att hymla. Så här ser det ut:

I riksdagsvalet 2006 fick allianspartierna sammanlagt 48,2 procent av rösterna mot socialdemokraternas 35,0 procent.
Plus 13,2 för alliansen.

I kommunalvalet i Umeå 2006 fick allianspartierna sammanlagt 38,8 procent av rösterna, mot socialdemokraternas 40,5.
Plus 1,7 för socialdemokraterna.

Går man till de senaste opinionsundersökningarna (vilka alltid förvisso är mycket mer intressanta genom sina psykologiska effekter än genom någon statistisk pålitlighet inför valet) fick allianspartierna nationellt hos Demoskop häromdagen stöd av 49,2 procent av de tillfrågade mot socialdemokraternas 33,8.
Plus 15,4 för alliansen.

I VK:s undersökning tidigare i år av opinionsläget inför kommunalvalet i Umeå fick allianspartiernas stöd av 34,1 procent av de tillfrågade mot socialdemokraternas 38,3 procent.
Plus 4,2 för socialdemokraterna.

Tar man med även vänsterpartiet och miljöpartiet, båda starkare lokalt än nationellt, i statistiken – vilket av skäl jag strax återkommer till inte är givet att man kan göra rakt upp och ned i Umeå – förstärks kontrasterna ytterligare. De rödgröna dominerar.

Bland många tänkbara förklaringar till dessa dramatiska skillnader är en av de viktigaste att Umeå inte har någon utpräglad blockpolitik. Det har dels förstås att göra med de rent formella skillnaderna mellan hur ett kommunalt politiskt styre är organiserat med kommunstyrelsens breda sammansättning och de konstitutionellt entydiga svar i regeringsfrågan som krävs på riksplanet. Men det har också med speciella omständigheter i just Umeå att göra.

Det existerar inte något rödgrönt regeringsalternativ i Umeå, och den allians som existerar använder det centralproducerade varumärket men har långt kvar till sin första, egna badtunna. Finns det en blockgräns i fullmäktige ser den mer ut som ett kaotiskt nottecken än som ett rakt, fixerat streck. Att säga vilka partier som står på vilken sida om den är inte lätt; det växlar friskt. Regelbundet står socialdemokraterna på samma sida som hela eller delar av alliansen. Ibland står socialdemokraterna ensamma mot hela övriga fullmäktige. Ibland är allianspartierna splittrade på flera olika ståndpunkter. Ibland kopierar fullmäktige riksdagens rollfördelning med två bestämda block – de rödgröna och alliansen – men det är inte någon regel. Majoriteterna skiftar ständigt, från fråga till fråga.

De rödgröna först: En rödgrön kartell av det slag som nu finns på riksplanet – motvilligt och sent formad efter ett historiskt valnederlag - går inte att identifiera i Umeå, där de tre rödgröna partierna tillsammans ändå har en klar majoritet av fullmäktigemandaten till sitt förfogande när de känner för det. Något lokalt, detaljerat och heltäckande rödgrönt program gemensamt presenterat av Lennart Holmlund, Tamara Spiric och Nanny Ålander är inte att vänta.

Socialdemokraterna under Holmlunds ledning har med säkerhet inget större intresse av att skapa någon rödgrön kartell i Umeå. Det skulle inskränka det största partiets utrymme att fortsatt söka hoppande majoriteter, och det skulle tvinga socialdemokraterna att kompromissa med vänsterpartiet och miljöpartiet även när avstånden dem emellan är stora. Sådana uppgörelser på ena sidan av en kraftigt markerad blockgräns, skulle sannolikt enbart vara till fördel för allianspartierna i valrörelsen, i enlighet med den pålitliga regeln att demokratier ofta söker sig till jämviktslägen om två tydliga alternativ står mot varandra.

När socialdemokraterna och de gröna bildade regering i Tyskland 1998 betonade de grönas ledare Joschka Fischer att det var ett stort, långvarigt generationsprojekt kopplat till 68-rörelsen som därmed förverkligades, medan socialdemokraternas Gerhard Schröder än i dag och med kärv cynism vidhåller att alla koalitioner på sin höjd är tillfälliga intresseförbund för att nå makt, inte mer än så. Umeås kommunalpolitik består i det avseendet av fler Schröder än Fischer.

Alliansen sedan: mycket i moderaternas, centerpartisternas, folkpartisternas och kristdemokraternas uppträdande tyder på att de inte vågar tro på alliansseger i Umeå 2010. Det är en sak. Mer problematisk är att man ibland får känslan att de kanske inte överhuvudtaget definierar lokal valseger som liktydigt med majoritet för alliansen, utan var för sig som liktydigt med framgångar för sina enskilda partier.
Det finns flera skäl till att alliansdimensionen i Umeå är förhållandevis nedtonad. Allianspartierna vill inte ta risken att genom en hård och disciplinerad oppositionsstrategi driva socialdemokraterna in i ett mer bundet och formaliserat vänstersocialistiskt samarbete över hela det politiska fältet, med de konsekvenser det skulle få.

Kanske gör Anders Ågren, Sven-Olov Edvinsson, Britt-Marie Lövgren och Anders Sellström en medveten eller undermedveten riskbedömning att det man i värsta fall skulle kunna utlösa med en strikt betoning av den lokala regeringsfrågan där man sätter allt på spel (frenetisk lokal blockpolitik) inte vägs upp av det man har hopp om att i bästa fall kunna vinna (förändrade majoritetsförhållanden).
Men det är förmodligen också så att allianspartierna inte heller är tillräckligt samspelta, inte har det ömsesidiga förtroende som krävs, för att kunna utgöra en mer utpräglad opposition ens om de skulle vilja. Inbördes konkurrens mellan relativt jämnstora hämmar samarbetet.

Myntets andra sida: En patt i ett schackparti inträffar när en spelare inte kan göra något enda giltigt drag, men inte heller står med kungen hotad. Då uppstår ett dödläge. När Umeås kommunalpolitiska liv framstår som mest låst – planeringspolitiken brukar lyftas fram – påminner det om en patt. Inget nytt drag synes möjligt, och ändå har ingenting avgjorts. Är den lokala regeringsfrågan oklar och lurpassandet utbrett kan det även få passiviserande konsekvenser.

Det behöver inte ha med obeslutsamhet hos de styrande att göra, utan kan vara en logisk konsekvens av hur den öppna demokratiska processen måste se ut i ett läge när det inte finns någon entydig kommunal majoritet som gått samman i ett gemensamt program kring alla stora frågor. Men att det ibland tar lång tid att förverkliga saker i Umeå, en vanlig uppfattning, kan därmed också förklaras med hur det partipolitiska landskapet ser ut, frånvaron av en klar rollfördelning mellan ”regerande partier” och ”oppositionspartier”.

Tror man inte på möjligheten till en alliansmajoritet i fullmäktige inom ett par val är det logiskt, kanske också förståndigt, att man söker utvinna maximalt inflytande i det givna läget, tävla internt om det väljarstöd man har och söka marginalisera vänstersocialisterna så gott det går, även till priset av att det egna regeringsalternativet framstår som mindre övertygande.

Men det har naturligtvis ett pris, nämligen att det socialdemokratiska maktinnehavet med hjälp av hoppande majoriteter kan cementeras för lång tid framåt, med den tröghet och eftersläpning det medför i exempelvis insatser för det lokala företagsklimatet, och den frånvaro av tydliga alternativ, tydligt ansvarsutkrävande och regelbundna maktskiften som också håller en kommun på tårna. Och skulle socialdemokraterna plötsligt kasta sig in i en blockpolitisk roll har alliansen en lång startsträcka. Det är ett klassiskt dilemma.

Skulle man betrakta Umeås kommunpolitik utifrån ett riksperspektiv bleve bilden kanske: medan socialdemokraterna står som åsnan mellan rikliga hötappar och med stigande mättnadskänsla kan unna sig lyxen att ta en tugga här och en tugga där, står alliansen som åsnan mellan två uppätna hötappar och måste överväga bredvid vilken magen kurrar minst sorgset.
Men betraktar man den med lokalkännedom är kanske en mer rättvisande bild att socialdemokraterna och allianspartierna nog så ofta står på varsin sida om samma hötapp; och även om socialdemokraterna får välja tugga först och alltid kan hota med att släpa iväg hötappen bort åt vänster till de andra om alliansen blir för glupsk, så är båda lagom mätta och inte mer missnöjda än att de hellre står kvar i tyst enighet om att det ändå är en hygglig kompromiss.

Inga äventyrligheter, inga vågade kontraster. Under en lätt upphetsad yta är det som eljest, på gott och ont.

En insändarskribent undrar i dagens tidning hur jag i min lördagskrönika 17:e april kunde påstå att Umeås tillväxt är bra för hela Norrland, även för inlandskommunerna. Jag vill söka besvara frågan i tre steg.

För det första gäller det att komma bort från den ingrodda föreställningen att om bara Umeå slutade växa så skulle kommunerna i Västerbottens inland få det lättare, om bara Umeå minskade eller stagnerade befolkningsmässigt så skulle sedan länge demografiskt ansatta orter plötsligt börja återhämta sig igen. Den föreställningen felaktig. Umeås tillväxt hotar inte inlandet.

Synen på Norrland som ett slutet kärl, den fixa idén att vad den ena Norrlandskommunen vinner måste någon annan förlora, leder tankarna snett. Verkligheten ser annorlunda ut och världen är större än så.

Det är något stort och fint i ett samhälle när människor har lyckan att kunna välja själva var de vill bosätta sig och leva sina liv. Alla har inte det privilegiet – mycket spelar in och sätter gränser, för många i det glömda Sverige och på samhällets baksidor existerar inga sådana valmöjligheter överhuvudtaget, för att inte tala om hur det ser ut runt om i världen – men att fler ska få den chansen är eftersträvansvärt.

Det är korrekt att säga att städerna växer på landsbygdens bekostnad. Till det finns många förklaringar – och långt ifrån alla har med individuell frivillighet att göra. Men den viktigaste, och den som vi landsbygdsentusiaster måste erkänna för att inte fastna i destruktiva tankebanor, är att vi lever i en epok där människor om de har ett fritt val tenderar att söka sig till mer urbana områden och större städer. Den utvecklingen kan inte enbart förklaras med städernas bredare arbetsmarknad och högre lärosäten, utan beror även på en dragningskraft stadslivet i sig utövar kulturellt, ekonomiskt och socialt på många människor.

Om inte Umeå även fortsättningsvis och i ännu högre grad erbjuder en sådan utpräglat urban miljö i Norrland, kommer den befolkningstillväxt Umeå nu har tack vare sin ställning som Norrlands ledande ort för kultur och högre utbildning, att flytta söderut – till andra städer.

De flyttströmmar som medvetet söker sig till det urbana kommer inte att stanna i Norrland och vända åter till inlandet om Umeå stagnerar, utan söka sig ännu längre bort.

Därför, för det andra, är det mycket bättre för Norrlands landbygdskommuner att det inte bara är städer i södra halvan av Sverige som drar till sig flyttlassen, utan även städer i Norrland. För närvaron av en större stad höjer även attraktionskraften hos den omgivande lands- och glesbygden i regionen.

I dragkampen om de flyttlass som trots allt går i motsatt riktning, från ansträngda centrum och förorter till modern landsbygd – och som jag skrev i min krönika är jag helt övertygad om att tiden, samhällsutvecklingen och de tekniska framstegen talar till landsbygdens fördel och att de flyttlassen kommer att öka i antal – är en sådan urban miljö i rimlig närhet av avgörande betydelse för mindre orter. Att Umeå växer och blir en större stad med ännu bredare utbud gör det därför lättare även för inlandskommunerna att locka till sig människor, investeringar och företag.

För, min tredje poäng, sambandet gäller givetvis även omvänt: en levande landsbygd i Norrlands inland är viktigt även för kuststädernas attraktionskraft. Om landsbygden har en positiv utveckling ekonomiskt och befolkningsmässigt, kan hålla liv i service och lokalutbud som krävs även för modern turismverksamhet, kan bära upp tunga naturresursorienterade investeringar och i dess kölvatten bredda arbetsmarknad genom nyföretagande, får det positiva effekter även för Umeå.

Därför ligger det även i Umeås intresse att inte inlandskommunerna dräneras på grundläggande service, att byskolor och lanthandlar överlever och att den demografiska utvecklingen inte knäcker stora geografiska områden i inlandet på sikt.

Därför är klassisk regionförstoring genom exempelvis Botniabanan och pendeltågtrafik till inlandet i ännu högre en chans för de mindre kommunerna än för de större.

Att Umeå växer är avgörande för inlandets överlevnad och att inlandet återhämtar sig är viktigt för Umeås långsiktiga tillväxt.

Norrland är och ska vara en öppen helhet, inte ett slutet kärl.

Min lördagskrönika den här veckan, här i något längre nätversion:

----------------------------------------------------

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

”Vad har min bygd och mitt län för nytta av det norrländska samarbetet? Umeå och Västerbotten står ju nu i blickpunkten, både vad högskolefrågan och andra institutioner beträffar. Därpå kan man svara, att utan ett norrländskt samarbete och en samlad opinion får landsdelen ingenting. Umeå har varit framsynt och vidtagit åtgärder som ej kunnat förbigås obemärkt. Detta i och för sig sporrar andra, och för utvecklingen framåt. Om nu en högre humanistisk utbildning förlägges till Umeå, ha vi andra norrlänningar ingen anledning att rikta avundsjuka blickar på Västerbotten och Norrbotten. Vi bör ha klart för oss, att en utveckling där i norr blir till nytta även för sydligare län.”

Ordföranden i Norrlandsförbundet Nils Ramqvist i ett tal i Sundsvall 1954. (Ur Harry Forsells kapitel ”Det svåra samarbetet” i boken ”Botniaregionen. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region.” Red Janerik Gidlund och Sverker Sörlin. 1992)

Umeås tillväxt har alltid varit kontroversiell och ifrågasatt. Redan när staden grundlades för fyra sekel sedan sjöd omgivningen av misstro. Bönderna och handlarna anade oråd, på goda grunder. Det handlade, som plägas, om makt och stålar – om vem som skulle ha kontroll över den regionala handeln, om lokalt självstyre vs kronans överhetsanspråk.

Johan III:s försök att grundlägga staden 1588 möttes av berättigat oförstående hos de tilltänkta invånarna, och gick i stå.

Kronan – systematiskt ute efter insyn och nya inkomster – fick ta sats två gånger innan det lyckades. 34 år efter första försöket, 1622, delade Gustav II Adolf ut nya stadsprivilegier. Tiden var mogen, och Umeå fick gradvis fäste både på kartan och i verkligheten.

Därför står Lützen-kungen och inte hans onkel staty framför Rådhuset.

Även om den ändrat karaktär och i dag riktar sig mot andra aspekter av stadens tillväxt än för 400 år sedan, har den där misstron mot Umeå som stadsbildning under tillväxt dröjt kvar in i modern tid.

Skillnaden är att då, i begynnelsen, var skepsisen i flera hänseenden radikal och frihetlig. I dag är den snarare, om jag får spetsa till det, grundad i en konservatism och kortsiktighet som missar att Umeås urbana tillväxt under 2000-talet är avgörande för hela Norrlands framtid, inte minst landsbygdens och glesbygdens.

När Umeås utveckling och tillväxt kommer på tal är de reserverade reaktionerna många.

Inom staden själv: en oro kommer ofta till uttryck över vad en befolkningstillväxt ska betyda för kommunens service, arbetsmarknad och allmänna trivsel när den gamla småstaden kanske är på väg att förvandlas till en liten storstad.

Inom den närmare Umeåregionen: kommundelar och närliggande kommuner känner sig hotade när allt fler röster höjs för att städer av både sociala skäl och miljöskäl ska byggas tätt och på höjden, inte sträckas ut i onödan med nya förorter och ytterområden. Vad händer om den dominerande centralorten börjar skilja ut sig ännu mer?

I övriga Norrland: Umeå bara tar och får allt – universitet, flygplats, sjukhus, jobb, människor – medan andra Norrlandsstäder och inlandet kämpar i motvind, så lyder den gamla nollsummespelsvisan med ackord i moll.

Dragkamperna mellan kuststäderna har växlat – ibland har det handlat om Umeå vs Luleå, ibland om Umeå vs Skellefteå, ibland om Umeå vs Härnösand, ibland om Umeå vs Sundsvall, osv. Men sedan mer än ett halvt sekel – på sätt och visa ända sedan branden 1888 - förekommer just Umeå ofta i sådana diskussioner, och enligt omgivningen ofta i rollen som den stora, stygga och glupska.

Sådana stämningar har funnits med hela tiden i debatten om en norrländsk storregion. Det har talats om Umeåfobi som ett av skälen till motståndet i Sundsvall mot en storregion. Även en del Umeåpolitiker har spelat på liknande, fast omvända – och i de flesta fall inbillade - farhågor om att Umeå i en sådan region skulle avlövas.
Det är den gamla, ömsesidiga misstänksamheten mellan Norrlandsstäder, och mellan kust och inland, som borde ha lämnats kvar i 1900-talet.

Nästan alla de här frågorna och invändningarna är begripliga och jordnära. Inte minst i den problematiska situation, framför allt demografiskt, som stora delar av Norrland befinner sig i. Jag vill ändå påstå att oron för det växande Umeå är ogrundad, rentav destruktiv, för hela regionen.

Vi lever i en rörlig tid. Avstånden krymper. Människor väljer inte alltid, men i hög grad, själva var de vill bo. Jobb, utbildning, familj och trivsel är avgörande faktorer. Att vissa städer växer så det knakar beror på att det finns jobb där, att det finns kvalificerade utbildningar där, men framför allt på att människor av olika anledningar längtar och lockas dit.

Att vissa kommuner stagnerar beror på att det saknas jobb, att det inte finns tillräckliga möjligheter i övrigt, och – inte minst – att unga flyttar därifrån med en negativ syn på uppväxtorten som framtida boplats för dem själva. Och att andra inte har någon lust att slå sig ned där.

Ju större valfrihet som finns för människor att under egenmakt och självansvar välja var de vill bo desto bättre. Det är en sanning som varje landsbygdsvän – och för mig ligger Norrlands långsiktigt unika värde i boendemöjligheterna och livskvaliteten på landsbygden – måste se i vitögat.

Ibland förs debatten om Umeås befolkningssiffror som om det vore en politisk fråga att ovanifrån besluta var i landet människor ska bo. Så är det förstås inte. När människor flyttar som de vill går en uppenbar rörelse mot urbana miljöer bland framför allt unga personer. I andra hand finns en dragning mot storstadsnära landsbygd. Att större städer växer beror inte på att människor tvingas dit, utan att de vill till dem eller deras närområde.

Ska den norrländska landsbygden ha någon chans att locka de flyttlass som fortfarande går åt motsatt håll, från stad till land, måste Norrland erbjuda minst en sådan jätteattraktiv urban miljö.

Jag är övertygad om att flyttströmmar från städer ut på landsbygden kommer att bli vanligare framöver i takt med att teknikutvecklingen och en flexiblare arbetsmarknad tillåter människor att kombinera landsbygdens kvaliteter med drömjobb och hyfsad närhet till en större stad.

Men utan en utpräglat urban miljö med utbildningar, kulturutbud, nöjesliv, levande restaurang- och caféscen, shoppingmöjligheter och icke kommersiella mötesplatser – och centrala boendemöjligheter till rimliga kostnader och i stimulerande stadsmiljöer – skulle även den norrländska landsbygdens attraktionskraft minska radikalt.

Bäst till för att spela den rollen som urbant draglok i Norrland ligger Umeå. Trots att kommunen inte lever upp till sin fulla potential, fortfarande inte fått tillräckligt lyft i företagsklimatet, kunde ha en mer dynamisk arbetsmarknad, brottas med långbänkar i planeringspolitiken, har sociala baksidor och inte ens med god tillväxt i enlighet med senaste prognosen om 123 000 invånare till 2019 kommer i närheten av 200 000 invånare till 2050, så hör Umeå ändå till landets framgångsrika städer.

På det vinner hela Norrland.

Det är dags att sluta se Norrland som ett slutet kärl ekonomiskt och befolkningsmässigt. Det är dags att bejaka Norrland som en sammanhållen region som har allt att vinna på mer samarbete på fler områden. Det är dags att inse – både i Umeå och i inlandet – att just kombinationen av och kontrasten mellan starkt urbana miljöer och naturnära, levande landsbygd höjer hela regionens samlade dragningskraft.

Den stora staden och den lilla byn – när Norrland erbjuder båda samtidigt står det som starkast.

Min lördagskrönika den här veckan blandar lite kärvänlig ironi inför argument som inte håller, med en del allvar och varav hjärtat är fullt:

------------------------------------------------

Stadsbibliotekets framtid i ett nytt sekel

Häromdagen klev jag av bussen vid Vasaplan besluten att ge mig ut på en vågad expedition i Umeås oöverblickbara stadskärna. Äventyrslusten drev mig att testa det omöjliga. Från stadsbiblioteket uppe i stadens urbana, nordöstra centrum skulle jag försöka att kämpa mig tvärs igenom den ofantligt vidsträckta metropolen ända ned till parkeringsplatsen på kajen långt ute i kommunens avlägsna, sydvästra utmarker.

Det finns kanske inte någon plats i ett samhälle, sa Lady Bird Johnson, som är så demokratiskt som stadens bibliotek. När jag skriver de här raderna vid ett bord på Umeå stadsbibliotek – i höjd med O-hyllan (samhälls- och rättsvetenskap) och N-hyllan (geografi) – är det i den allra mest symbolbärande miljö en stad äger: demokrati, bildning, kunskap, fritid, samtal, möten och tillgänglighet. Det borde vara den värdefullaste byggnaden i alla strategispel.

Biblioteken har historiskt sett alltid haft många funktioner – som intellektuella miljöer, som mötesplatser, som arkiv. Men under de senaste decennierna har uppdraget breddats. Tyngdpunkten har förskjutits bort något från arkivfunktionen och mer tonvikt har lagts vid biblioteken som demokratiska och kulturella mötesplatser, som ickekommersiella rum i det offentliga rummet. Biblioteken har varit den främsta av kultur- och bildningsinstitutioner i en omgivning av boende och myndighets- och näringsverksamheter, ibland med lätt konkurrens från någon stadsteater eller konserthall.

Jo, jag vet, det låter helt utsiktslöst att tillryggalägga den sträckan till fots, men jag var beredd att göra ett försök. Matsäcken var packad. Jag hade rejäla skor på fötterna. Och jag var beredd att ställa om klockan när jag passerade över från en tidszon till nästa. Men först blev jag stående, andlös, i ett anfall av tacksamhet, som vi fått lära oss att man ska göra, över att få bo i kanske Sveriges vackraste, varmaste och bäst planerade stad. Vilken lättnad att kunna vandra i ett offentligt rum där alla frågor redan är besvarade, nya generationer bara har att slå sig ned i det bestående under tacksamhet över att inte behöva tänka, tycka eller känna själva och alla klockor borde stanna i beundran inför en fulländning lyft över själva tidens gång.

Biblioteken spelar också ofta en framträdande roll för invandrade, nyinflyttade och nyanlända, för integration, information och kommunikation. Häromveckan var jag med min son på en hemspråksundervisningsdag på stadsbiblioteket. Barn och föräldrar in och ut ur sagorummet, modersmål efter modersmål i inspirerande mångfald; världens kör i Norrlands huvudstad. Det var vackert, blåste frisk luft, talade för Umeå.

Allt i en miljö av barnböcker och ungdomsböcker runt omkring, på svenska, översatta till svenska, eller översatta från svenska till andra språk. Att det var på biblioteket allt ägde rum kändes självklart. På biblioteken finns fler gemensamma referenser och kontaktytor än någon annanstans.

Med sitt estetiska och psykologiska djup, sin unika utstrålning, sin oupphörligt fascinerande arkitektur och sina berömda busskurer borde Umeås stadskärna få stadsplanerare från hela landet, hela Europa, att vallfärda norrut för att gröna i ansiktena av avund, eller åtminstone gröna i ansiktet, betrakta detta föredömliga exempel på hur en stadsmiljö bör gestaltas.

Ändå har de senaste trettio årens utveckling förmodligen varit ett stillastående vatten i jämförelse med de förändringar som väntar framöver. I takt med att kommunikationsvanor, sökvanor, medievanor och läsvanor förändras med digitalisering och internet, kommer även bibliotekens roller att förändras. Ingen institution kan vila på gamla meriter om den inte förmår vara till nytta även för nya generationer, i deras livsmönster, bildningsarbete och demokratiska processer. Bibliotek är inte döda utställningar av material. De gestaltas och levandegörs varje dag – av personalen och besökarna. Ömsar hud ständigt. Eller tynar.

Vasaplan, Rådhustorget, kyrkbron, gågatan, det i synnerhet sommartid bohemiskt-kulinariskt beströdda Apberget, kultparkeringsplatsen som gör glasklart för Kajen att den inte ska tro att den är något, att den inte ska inbilla sig att den är bättre än andra platser, att den inte ska tro att någon bryr sig om den, allt gör att man kan hävda att historien faktiskt nått sitt slut i Umeå.

Jag är övertygad om att bibliotekens framtid ligger i att utvecklas som lokala mötesplatser där det intellektuella samtalet, det kulturella genreöverskridandet, det politiska meningsutbytet och det eviga berättandet kan sammanstråla i levande möten, i fysiska miljöer, som är tillgängliga och gemensamma, och som är ickekommersiella och avgiftsfria. Inte för att välfärdsskapande och välståndsalstrande kommersiella aktiviteter är fult eller fel, tvärtom, men för att de ändå alltid hittar sina platser.

Finns utrymme för förändringar i Umeås stadsbild kan de högst vara marginella. Egentligen återstår bara för unga och kommande generationer att samlas kring lägerelden för att lyssna till auktoriteternas utläggningar av hur denna perfekta stadsplanering ska förstås – estetiskt, teoretiskt och politiskt - som uttryck för den sanna, okorrumperade läran, och varför, när någon större förändring föreslås av de förtappade, budorden måste lyda: Det som blivit är bra. Det som förblivit är ännu bättre. Det som alltid varit är allra bäst. Det som är måste ständigt bevaras. Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Nu står Umeå stadsbiblioteket eventuellt inför förändrade lokalbehov. Det är inte givet att det nuvarande läget erbjuder optimala lösningar. Fara eller chans? Det senare. Vilken ypperlig chans att utreda hur stadsbiblioteket skulle kunna se ut under 2000-talet, vilket innehåll och vilken inriktning det ska ha och i vilken stadsmiljö den skulle kunna få blomma i framtiden. Och att då lyfta och dryfta frågan om ett eventuellt kulturmötenas hus med biblioteket som hjärta, och som ett framträdande ickekommersiellt rum på attraktivt läge i stadsbilden är logiskt och framsynt.

Om sedan just ett kulturens hus skulle fylla någon funktion för Umeås kulturliv, om det finns en tanke med det som sträcker sig längre än guideturer av gäster 2014 och om det i så fall geografiskt hör hemma i Staden mellan broarna, eller på den plats där badhuset planeras eller någon annanstans centralt – går aldrig att diskutera om debatten dör direkt i konservativ anda på gamla vanors altare.

Eller om för många ledande politiker hukar och smyger med sina åsikter, och avvaktar oklara skeenden i kulisserna, bara för att deras partier är lite internt splittrade.  Eller om Umeås nya invånare, inte minst studenterna, som kan betrakta mycket med fräscha blickar, aldrig riktigt kommer in och får plats i debatten. Universitetsstadens eviga dilemma.

Umeå är Norrlands viktigaste urbana miljö, betydelsefull för hela regionen. Hur ska den gestaltas med blick femtio år framåt i tiden, inte femtio år bakåt? Mycket av det som i dag känns förlegat i Umeå, var framsynt och genomtänkt på sin tid. Det finns rika erfarenheter att lära och dra slutsatser av. Mössan av och ärligt tack. Men varför så ofta denna brist på nyfikenhet på vart nya idéer skulle kunna föra stafettpinnen i en levande stad? Är historien verkligen slut?

Naturligtvis kom jag aldrig fram. Det är ofantliga avstånd i Umeå centrum. När jag med trasiga skor och av trötthet dimmig blick blott började ana Rådhustorget en bit fram gav jag upp.

Låt mig säga det först: slipstvång är en fånig regel.

Att det ibland finns klädkoder på vissa arbetsplatser, och att en del jobb av informations- eller förtroendeskäl kräver uniform, är inte märkvärdigt.

Ibland kan problemet vara nästan omvänt: att arbetskläder inte ställs till förfogande. Så kan det vara när det handlar om kvinnodominerade yrken – exempelvis vid en del förskolor – där förmåner som finns inom många av män dominerade yrken stundom saknas.

Inte heller är det något underligt med att en arbetsgivare kan ställa krav på hur arbetstagare representerar ett företag utåt. Det är naturligt.

Men trots det torde just slipstvång vara svårmotiverat i de flesta sammanhang. Det är en sak, och mest en personlig åsikt.

En annan, och kanske viktigare, sak är att ett slipstvång– om det finns, och det finns ju ganska ofta – knappast kan anses som någon prioriterad sak att upprätthålla från arbetsgivarens sida i ett läge när situationen på arbetsplatsen är konfliktfylld och stämningen dålig.

Det borde åtminstone vara fallet inom bussbranschen och när det gäller förarnas kläder.

Situationen inom bussföretaget Nobina är inte bra i Umeå. Det kan man konstatera, även om orsakerna till det inte är lätta att reda ut utifrån, och säkert finns att söka på flera håll. Alla parter måste bjuda till för att det inte ska spåra ur.

Just därför, i det läge som råder, när ansträngningarna borde vara inriktade på att stabilisera situationen och skapa ett bättre, internt samtalsklimat, är upprätthållet slipstvång ingenting som borde prioriteras.

I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring kommunsammanslagningar med anledning av förslaget från Vindeln i veckan att utreda frågan om huruvida Vindeln skulle kunna bli en kommundelnsnämnd i Umeå.

----------------------------------------

De starka känslorna och det svåra ordet

Få inte panik nu, men det börjar se lite obra ut. Fortsätter vi precis som förut, utan några anpassningar till resten av samhällsutvecklingen, går det förr eller senare på tok.

Förändringar behöver inte göras i hast och desperation, men något slags nytänkande är på sikt nödvändigt. Ju tidigare vi förbereder oss, desto lättare blir det att undvika onödigt dramatiska omvälvningar.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta kapitlet om den kommunala sektorn i Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007 - och framför allt resonemangen kring mindre kommuner där befolkningsunderlag, service och ekonomi börjar svikta.

Fortsatt urbanisering med problematiska demografiska konsekvenser för landsbygden; ökad global konkurrens och rörlighet; ett nytt slags arbetsmarknad; eftersatta lokala investeringsbehov och högre krav på den kommunala välfärdens service- och trygghetssystem; svårigheter att upprätthålla kompetensförsörjningen: Allt ställer i synnerhet mindre kommuner inför nya utmaningar när det gäller att få resurser och ambitioner att gå ihop. Är alla kommuner i landet redo att anta dem på egen hand?

Utan att ta till några kraftfulla eller provocerande formuleringar uttryckte Ansvarskommittén i sitt betänkande försiktigt bedömningen att "vissa kommunsammanläggningar kommer att bli aktuella".

Och det är ju så snacket går allt mer även i Västerbotten, framför allt när inlandskommunernas demografiska framtid kommer på tal. Även om det satsas stort i traditionella nyckelnäringar, även om den allmänna tekniska utvecklingen och de nya livsstilsmedvetna trenderna är positiva för landsbygdens attraktionskraft och även om möjligheterna att locka till invandring öppnar intressanta framtidsutsikter, är situationen sammantaget bekymmersam.

Ytterligare utökat och fördjupat samarbete för att upprätthålla en grundläggande social service, kraftsamla kring de viktigaste investeringarna och den centrala infrastrukturen och få ut maximal effekt av de gemensamma resurserna ses av de flesta som den enda realistiska vägen.

I praktiken är det lättare sagt än gjort. Men principiellt är det sällan någon har en annan åsikt än att det är tillsammans, inte var för sig, som Västerbottens mindre kommuner måste möta de nya utmaningarna.

Någonstans i bakgrunden av sådana diskussioner skymtar alltid det känsligaste av ord: kommunsammanslagning. Ibland sägs det högt, ibland är det underförstått, ibland är det tabu. Men det finns där.

Lyckade kommunsammanslagningar, dem alla förespråkare drömmer om, får två plus två att bli minst fem.
Härligt, vilken grej.

Misslyckade kommunsammanslagningar, dem alla motståndare varnar för, förvandlar två plus två till högst tre.
Shit, vilket fiasko.

En del kommunsammanslagningar, kanske är det vad många väljare misstänker i första läget, slutar med att två plus två blir fyra, lik förbaskat.
Jaha, och vad nu?

Men kommunsammanslagningar handlar i första läget mer om känslor och identitet, än om demokratisk och ekonomisk matematik.

Och känslorna är, i synnerhet på lands- och glesbygden, vanligtvis inledningsvis negativa. Redan själva ordet, så byråkratiskt det än må klinga, är laddat med associationer, minnen och oro. Det har en doft av nederlag, resignation och kapitulation kring sig: kommunsammanslagningar.

Säg ordet i en debatt, med ett tonfall av oundviklighet och nödvändighet, och tanken går oftare till kriser, problem och missmod, än till optimism, satsningar och spännande framtidsutsikter.

Stämningen kring ordet i de lokala debatterna är litet grand så här: Det går inte längre. Det vi har räcker inte för förverkliga det vi skulle önska. Det räcker inte ens för att rädda det vi har och månar om. Vår kommun har kört fast, och måste söka hjälp hos andra.

I den betydelsen av ordet, i den berättelsen, uppfattas kommunsammanslagningar i bästa fall som det minst dåliga i en rad eländiga alternativ.

Men sett historiskt är det långt ifrån självklart att kommunsammanslagningar enbart ska ha negativ klang. De stora kommunreformerna i Sverige på 50-, 60- och 70-talen kan diskuteras ur många aspekter, inte minst när det gäller lokaldemokratin. Men de hade inte någon entydig krisstämpel på sig.

Tvärtom sågs de av många som en framåtsyftande del i välfärdsprojektet för att bättre organisera en expanderande och mer ambitiös social service. De var kontroversiella, de har lämnat både positiva och negativa spår, men bars mer upp av visioner och mindre av en "i värsta fall något nödvändigt ont"-känsla än dagens diskussioner.

Det är alltså stor skillnad på olika typer av kommunsammanslagningar. Om de sker som värjningsaktioner i nödläge, eller med offensiva avsikter i goda tider. Om de sker mellan jämstora kommuner, eller mellan en jättestor och en ganska liten.

Förslaget som fördes fram från Vindeln den här veckan om att i samarbete med universitetet låta utreda vad det skulle innebära om Vindeln blir en kommundelsnämnd (ett i sig omdiskuterat och inte enbart lovordat system) till Umeå är egentligen en kombination av det offensiva och det defensiva. Bakgrunden är, som framförs, en kriskänsla i annars självmedvetna Vindeln. Men samtidigt knyter idén an till den optimistiska debatten om regionförstoringar i Norrland, nya samarbetsformer över förlegade organisatoriska gränser och till stora Umeås fortsatt starka tillväxt. Det finns alltså både pessimism och optimism i förslaget.

Jag har ingen omedelbar uppfattning om huruvida det vore bra med en sammanslagning av Umeå och Vindeln. Farhågorna om sämre lokaldemokrati och förlorad identitet gör att fördelarna måste kunna beläggas som stora för att det ska kännas motiverat. Men att frågan alls ställs är utmärkt. Att förneka de potentiella fördelarna vore lika dumt som att förneka de potentiella nackdelarna. Frågan måste dryftas, fördjupas, belysas. Många av landets kommuner står inför genomgripande förändringar. I Västerbotten bjuds starka kontraster som är extra intressanta att studera.

Det behövs mer kunskap och ett robustare beslutsunderlag för att kunna gå vidare, bekräfta eller avfärda. Idén att be universitetet utreda frågan är därför i sig alldeles lysande.

Anders Rönmark skriver i Örnsköldsviks Allehanda mer om debatten kring regiontänkande och arbetspendling.

Sundsvalls Tidnings ledarsida skriver med andra utgångspunkter om regionfrågan.

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag utifrån tanken på regionförstoring lite kring nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå, och tar lite hjälp av Gustaf Fröding.

(Någon invänder säkert, att detta är åsikter lätta att ha i Umeå, en stad som växer och lockar till sig folk ”på andras bekostnad”. Jag tror att det är en felaktig slutsats och ett föga givande perspektiv. För det första växer inte Umeå på andra Norrlandskommuners bekostnad, utan i så fall på bekostnad av andra tillväxtstarka universitetsorter söderöver, vilket är bra för hela Norrland, inte minst för inlandskommunerna. För det andra är botniabanan, ökad arbetspendling och regionförstoring i mycket högre grad en chans än en risk för kommunerna söder och norr om Umeå när det gäller inflyttning och befolkningsunderlag.)

-------------------------------------------------------

Inga Ersa och Persa längs Norrlandskusten

Nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå väcker visst uppseende. Som jag ser det är det enbart en positiv nyhet, för alla parter.

”Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.

Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led. "

Ju förr vi börjar tänka region och regionförstoring på allvar i Norrland och längs Norrlandskusten, desto bättre. Ju förr vi börjar vidga vår uppfattning om vad som är ”här” och ”där”, desto större blir chanserna att göra Botniabanan – och Norrbotniabanan – till succé. Ju mer vi grottar ner oss i ömsesidig lokal missunnsamhet och misstänksamhet (som vore Norrland ett slutet kärl där den enes bröd är den andres död), däremot, desto svårare kommer Norrland att få det i konkurrensen om jobb, företag, människor och välstånd.

”Var klövern grann i Backabyn,
så var den klen i Nackabyn,
där växte blomst och bär.
Då gren och flen Per Persa,
då hyttade Jan Ersa
med näven bort åt Per.

Gick det på tok i Nackabyn,
var det kalas i Backabyn
och glädjen stod i tak.
Var mörk i håg Per Persa,
som solen sken Jan Ersa
som gjorde brygd och bak."

Att även en kommundirektör i Örnsköldsvik kan bo i Umeå för att lösa en familjesituation är bra för – just det – Örnsköldsvik på både kort och lång sikt. Det omvända förhållandet, att man kan jobba i Umeå men bo i Örnsköldsvik är bra för – just det – Umeå på både kort och lång sikt. Det underlättar kvalificerade rekryteringar till både näringsliv och offentlig sektor. Det skapar bättre förutsättningar för nyinflyttning till hela regionen. Det vidgar den potentiella norrländska arbetsmarknaden. Det lyfter bostadsmarknaden. Det ger ett kraftfullt underlag för varför fortsatta infrastrukturinvesteringar i norr är samhällsekonomiskt rationella. Och det höjer livskvaliteten och valfriheten för människor som redan bor och verkar här.

”Så stredo de, så trätte de,
så levde de, så mätte de
varandra skäppan full.
Processen bröt Jan Ersa
och brännvinet Per Persa,
för bägge gick det kull.

Och ingen av dem mjuknade,
när de på slutet sjuknade
och stoppades i jord.
"Ve nästa ting, Jan Ersa!",
"vi möts, vi möts, Per Persa!",
var deras sista ord."

(Gustaf Fröding)

En sådan frihet att kunna bo och jobba på olika ställen kommer att vara en förutsättning för ökad inflyttning till Norrland.Rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, och större möjligheter till individuella livsval i en norrländsk kontext, är själva kärnan i botniavisionerna. Värdet av de ökade möjligheterna till regional tillväxt i Norrland överstiger, även ur ett kommunperspektiv, vida eventuellt enskilt förlorade skatteintäkter. Nyheten om Örnsköldsviks kommundirektörs arbetspendling skvallrar om en hoppingivande utveckling.

De planerade satsningarna på fler båtplatser i centrala Umeå tar jag på dagens ledarsida som utgångspunkt för en liten reflektion kring frågan om Umeås förhållande till havet.

--------------------------------------

Umeå och havet - en gammal, kärv historia

Är Umeå en kuststad? Är havet något man omedelbart förknippar med Umeå? Vad har den gamla skepps- och rederistaden för känslomässig och intellektuell relation till sjövägar, sjöfart och båtliv i dag?

Ställer man frågorna till umebor skiftar svaren väldigt. Och en orsak till det är att definitionerna av ”Umeå” och ”stad” är olika och godtyckliga.

Jag tycker att det är en underskattad, snårig språkförbistring i den lokala debatten.

Ibland syftar Umeå på hela kommunen som en självklar helhet, där begreppet umebo automatiskt omfattar alla 114.000 invånarna.

Då har ju Umeå flera kommundelar helt präglade av sina lägen direkt vid havet, med hamnar, färjor och båtliv av långt större dimensioner än vad som går att beskåda i centrala Umeå.

Ibland ses själva kommunen som ett administrativt, konstlat hopplock med olika organisatoriska lösningar för beslutsfattandet, medan beteckningen Umeå anses syfta på framför allt den centrala tätorten. Och där, centralt, är känslan av kuststad ibland nästan obefintlig.

Nyheten i veckan om de planerade satsningarna på över 100 nya båtplatser i centrala Umeå, för att möta ett behov och en efterfrågan man hoppas ska växa, snuddar vid många aspekter av kommunens historia.

Det har alltid funnits ett visst gnissel och krångel i Umeås växelfyllda relationer till havet. Både kulturellt och rent praktiskt.

I ”Umeå sockens historia” (1970) kan man i kapitlet ”Handel och samfärdsel” läsa en bra sammanfattning om hur omgärdad av inskränkningar den s.k. bondeseglationen var under århundraden: begränsad av det bottniska handelstvånget, handelsrestriktioner i förhållande till städerna, förbud mot användande av ”större och däckade båtar” och så ”de ständiga krigen”.

I sin historik över Holmsunds köping skriver Oskar Kriström att ”en av de bidragande orsakerna till att inte kustlandet vid Umeälvens mynning ännu tidigare blev föremål för fast bosättning, då så rika utkomstmöjligheter här förelåg, torde ha varit den osäkerhet man kände inför de hotande farorna utifrån.”

Längre fram ledde den fortgående uppgrundningen av älven, står att läsa i ”Umeå stads historia 1588-1888”, till ”att blott fartyg av mindre djup kunde taga sig upp till staden, som hotades att avskäras från den omedelbara förbindelsen med öppna havet”.

I modern tid har först järnvägens ankomst och sedan låga brobyggen hämmat kontakten mellan den centrala stadskärnan och båtlivet. Att Umeås uthamn redan låg i Holmsund var symboliskt. Med åren har känslan av närhet till havet i Umeå tätort reducerats kraftigt. Gamla fotografier ger en aning om det som gått förlorat.

Att nu mer uppmärksamhet ägnas åt båtlivet utifrån ett turismperspektiv är i linje med den mer upplevelsebaserade tjänste- och serviceekonomi som börjar växa fram. I den kan kanske Umeå upptäcka sitt hav på nytt. Om det sedan är fler båtar in till centrum eller flexiblare, större utbud i de renodlade kustkommundelarna under högsäsong som bäst skulle lyfta Umeå på detta område kan man diskutera. Fler båtplatser vore hur som helst en markering av att även tätorten kommer ihåg var älven mynnar.

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------------------

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om hur förändringar och strukturomvandlingar ofta leder till något positivt om de genomförs på rätt sätt. Krönikan tar sin utgångspunkt i nedläggningen av regementet I 20 i Umeå för ett antal år sedan, och att det i dag av de flesta inte verkar ses som något särskilt negativt längre för Umeås utveckling, kanske rentav som något positivt.

Nästa vecka drar mitt ledarbloggande här på vk.se igång på allvar igen.

--------------------------

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Ibland är det både tryggt och lärorikt att titta tillbaka. En blick i VK:s arkiv från 1990-talet ger en aning om ilskan som fanns på politisk nivå över hotet om nedläggning av regementet I 20 i Umeå. ”Gud bevare oss för ett sådant scenario”, utropade en ledande kommunpolitiker i mitten av 90-talet. ”Vi har blivit överkörda så att det smäller om det!”, sade en annan när förslaget lades fram. Det vore ”en sanslös politik”, menade ytterligare en framträdande kommunpolitiker i en fullmäktigedebatt några år senare, och betecknade uppfattningen hos en vänsterpartist om att I 20 var en propp för Umeås utveckling som ”fullständigt vansinnig”. I 20 betyder mycket som ”resurs i fredsarbetet” och som ”grön lunga i staden”, framhöll en fjärde i samma debatt. Ska kommunen flytta på sjukhuset, universitetet och flygplatsen också?, frågade en femte retoriskt.

Det gjordes många upprörda uttalanden av det slaget. Perspektiv och argument verkar ha växlat mellan principerna för den nationella försvarspolitiken, argument för Umeå i en prestigekamp med andra orter och lokal oro om många förlorade jobb (direkt genom regementets nedläggning och som följdverkan hos service- och underleverantörer). Men att regementets nedläggning uppfattades som ett bakslag för Umeås utveckling och ställning av många ledande aktörer går inte att ta miste på.

Verkligheten blev, som vi vet med facit i hand, en annan. Det formella beslutet hade knappt ens hunnit verkställas innan inte bara många framåtblickande idésprutor bland kommunmedborgarna, utan även tidigare hårda kritiker, började ana att regementsnedläggningen kanske i själva verket, efter ett kortvarigt motlut, kunde bli startskottet för en långsiktigt positiv utveckling. En stad vars militära historia inte längre bjöd några perspektiv för framtiden blev tvingad att tänka nytt.

Redan 1996 påminde VK:s dåvarande chefredaktör Olof Kleberg i en krönika, som visserligen var kritisk mot försvarsbeslutet i sig, att “Många av de städer som förlorat sina regementen har kunnat använda byggnader och mark för att göra stora framtidsinvesteringar. Ofta har högskolor eller forskningsgrupper och företag flyttat in.  Umeå kommer att klara sig utan Lapplandsbrigaden. Efter en tids problem går det att finna nya utvägar.” (Det antogs också vara ett av de regionalpolitiska skälen till att Umeå drabbades, att kommunen var stark nog att återhämta sig snabbt.)

Även andra var inne på samma spår, och så blev det väl i stort. Jag vill inte hårddra min tolkning, eftersom jag inte bodde här då, men jag anar ur arkiven nästan ett slags lättnad i debatten fram emot sekelskiftet, även hos flera av de hårdaste kritikerna,  när beslutet blev definitivt, förutsättningarna var givna och allt istället började handla om vad som skulle kunna skapas nytt.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Och ett lika gammalt och vanligt scenario är den när orter, regioner eller länder ägnat all kraft åt att bromsa, fördröja och sidsteppa djupgående strukturomvandlingar – ofta i en falsk nostalgi om att det var bättre för – med mycket negativa följder socialt och ekonomiskt när utvecklingen sprungit ifrån det gamla.

I en längre VK-artikel från 2001, där en mängd experter intervjuades om Umeås framtid, påtalade professor Sverker Sörlin att ”Umeå är en lobbystad, med många lobbytriumfer som läroverket, regementet, universitetet och en hel rad andra institutioner som skapat staden till vad den är.” Det kan, menade Sörlin, bli ett problem när “den offentliga finansieringskällan sinar”, en tydlig entreprenörstradition saknas och näringslivet “till vissa delar är fjärrstyrt, där den absolut största industrin har en chef som sällan stannar mer än två, tre år och ytterst få tillverkningsföretag av någon omfattning har några rötter här. “

I samma artikel sade Carl Fredriksson från Eurofutures: “Umeå har varit en stad präglad av offentlig förvaltning med alla förtjänster det innebär. Men framgent måste tillväxt och utveckling ske framför allt inom privat näringsliv. Men jag tror inte att man kan hoppas på de stora företagen och skogsbolagen utan det måste skapas nya grenar.”

Andra problem som påtalas i artikeln är Norrlands imageproblem som förlorarregion och att värdefulla råvaror – skog som studenter – exporteras från länet för förädling på annat håll. Kopplingen mellan universitet och entreprenörskap måste stärkas, enades man om. Sigbrit Franke betonade vikten av att “rasera fördomar som fortfarande finns på ömse håll både bland akademiker mot företagare och företagande och bland företagare mot akademiker”. Och så framhölls att god välfärd är viktigt för en stads attraktionskraft.

Resonemangen känns igen och aktuella. I en radiointervju vid  en konferens för tillväxt i norra Sverige som de fem nordligaste länen anordnade i veckan talade f.d. statsministern Göran Persson om hur det hela tiden pågår ”ett förädlande av värde i den norrländska basindustrin. Och sedan försvinner pengarna bort härifrån och man lyckas inte få tillbaka dem.” Basindustrin, med sina långtgående effektivitetsinvesteringar, kommer trots sitt omistliga värde som ekonomisk bas inte att stå för framtidens sysselsättningstillväxt i norra Sverige.

Det är de nya entreprenörerna som blir avgörande. Då måste kommunerna lägga band på sina egna näringsverksamheter; bejaka konkurrens, skiftande driftsformer och valfrihet. Då får inte vanföreställningar om att bara manligt dominerade branscher ska få gå med vinst, medan företagande inom kvinnodominerade sektorer ska ses som något fult, stå i vägen för skapandet av framtidens jobb, välfärd och jämlikhet. Då får inte frågor om företagens villkor bara väcka rabalder när det handlar om de största och äldsta. De minsta och nya måste stå i centrum. Man får inte stirra sig blind på subventioner eller hoppas för mycket på nya lobbytriumfer för Norrland (även om man ska kämpa för de senare). Ska stöd utvinnas måste småföretagen prioriteras.

Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister. Universitetet kan spela en ännu större roll för att utveckla kompetens inom regionens näringsliv. Städer som ska locka människor måste bjuda mer än bara jobb – som ett urbant kulturutbud och nöjesliv,  riktiga stadsmiljöer och en social omtanke och välfärd över genomsnittet. Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Att alla håller på sitt och det invanda, i misstro mot andra och förändring, lovar inget gott.

Det föreslagna snusförbudet för anställda i Umeå kommun är ämnet för en betraktelse i min lördagskrönika den här veckan.

----------------------------------

Rösta ned förslaget om snusförbud

"Det finns inga förlagor
Då är det kanske bättre att
göra nytt alltsammans?
Det är klart
Men det finns bara dom här
människorna som
finns här,
slitna, förbrukade Och det måste gå
För det går ju
inte utan människor
Även om de flesta inte fungerar så bra
är dom inte skit

Vi är inte skit"

(Ur en dikt av Göran Sonnevi)

Det är inte alltid nödvändigt att lägga allt tillrätta bara för att man kan. Ibland är det bättre att inte putsa bort sista fläcken, att inte göra allt i rätt ordning, att inte jämna ut skrovligheten som finns kvar, som fingret fortfarande känner.

Drömmen om det perfekta, skinande rena, in i minsta kugghjul välsmorda är en förrädisk utopi. Och drömmen om den problemfria, förutsägbara, utifrån en ideologisk teori tillyxade människan hör till det farligaste som finns.

Utopier måste behandlas med skepsis. I synnerhet när de tassar fram i små, till synes harmlösa, på ytan kanske rimliga steg.

När aja baja-förnumstigheterna och de välvilliga pekpinnarna förmerar sig, förtätas och stramar som ett bandage kring hela samhällslivet är det fara å färde. När ett samhälle är mer oroat över att något inte uppfyller en mall än över att något inte kommer till stånd överhuvudtaget är det illa. När lätt godtyckliga, byråkratiska påbud därtill blir utgångspunkt för egna myndighetsstrukturer, resursstarka organisationsintressen och självrättfärdiga maktdirektiv kan det sluta med ett fullständigt igenproppat, passiviserat och genomövervakat samhälle där kreativitet, mångfald, tolerans, lust och flexibilitet går förlorade.

Det gäller över hela fältet, för individer, för företag, för föreningsliv, för offentliga verksamheter.

Men även när nattväktarstatens naiva bild av människan som ett automatiskt lyckligt, harmoniskt, starkt, godhjärtat väsen kräver politisk reträtt på alla fronter gäller det att minnas sin Flugornas herre.

Läror som utgår från kollektivistiska föreställningar om hur människor är eller borde vara, som inte ser, erkänner eller accepterar skrovligheter, havererar både när det gäller frihet och solidaritet – den gyllene kombinationen. Så långt mardrömmarna.

I den demokratiska politikens praktiska vardag, långt hitom mardrömmarna, handlar det för det mesta om gränsdragningar mellan olika, motstridiga principer, överväganden från fall till fall av fördelar mot nackdelar. Alltså måste vi bemöda oss att ta ställning på nytt, gång på gång, när frågeställningar dyker upp.

Nu är det snusande på arbetstid som står i centrum för debatten i Umeå. Kommunstyrelsens arbetsutskott vill ha ett generellt snusförbud på arbetstid för alla kommunanställda.

Jag tycker, goda avsikter till trots, att det är ett orimligt beslut. Det är kanske bara ett litet steg av detaljreglering av människors liv. Men steget tas på ett redan sluttande plan och det är onödigt.

Som socialliberal har jag en pragmatisk, inte dogmatisk, inställning till politiska styrmedel och det gemensammas uppgifter. Jag stöder, för att ta en näraliggande fråga, den restriktiva, svenska alkoholpolitiken, och tycker att de restriktioner som finns mer än väl motiveras av alkoholens utbredda och djupgående sociala och ekonomiska skadeverkningar. Jag tycker också att det kan vara välmotiverat med rökförbud inomhus i olika sammanhang.

Jag kan däremot inte se att snusande har konsekvenser som ens tillnärmelsevis motiverar ett förbud.

Arbetsgivare kan givetvis ställa krav på sina anställda i viss omfattning när det gäller uppträdande och förhållningssätt. Men att just snusare skulle utgöra ett problem för Umeå kommun när det gäller representation, arbetskapacitet eller miljöpåverkan på andra kan ingen rimligen påstå.

Snus är dåligt för den personliga hälsan, men har inga spridningseffekter på omgivningen av det slag som rökning har och har inga effekter på omdömet och arbetsförmågan liknande alkoholens.

Det finns de som dricker mer kaffe än som är nyttigt, äter mer choklad än som är nyttigt, slafsar i sig lunchmaten snabbare än som är nyttigt, klär sig i tunnare kläder än som är nyttigt, hör högre musik i hörlurarna än som är nyttigt, bär mer smink än som är nyttigt, har fler ör- och näsringar än som är nyttigt, retar sig på arbetskamraternas egenheter mer än som är nyttigt.

”Nyttigt”, förresten, är en relativ term. Hur mäter vi vad som är ”nyttigt” när vi väger in trivsel och känsloliv – hela människan – inte bara rent mätbara medicinska parametrar? Feta chips och en fåtölj kan vara nyttigare än ett träningspass och ett glas vatten, när omständigheterna är sådana. Många mallar kan slängas på sophögen, för människor är inte lika, och ska inte vara det.

Ett snusförbud är omöjligt att upprätthålla utan ett utbrett angivar- och övervakningssystem. Ett sådant system vore förstås långt farligare än den enskildas prilla. Att stödja anställda till rök- och snusavvänjning, om de vill det, är en god sak. Förebyggande arbete är utmärkt. Ett generellt förbud på arbetstid är något helt annat. Däremellan ligger en gräns som inte borde passeras.

Umeå kommuns tankar på snusförbud har inga dåliga avsikter, men är uttryck för ett nervöst normtänkande som gått för långt. Friheten inskränks på ett sätt som inte går att motivera.

Det ter sig också som en typ av överslagshandling när den politiska energin och enigheten brister på andra områden där den skulle kunna göra nytta. Snus blir så skönt, konkret på något sätt, och vem kan vara emot bättre folkhälsa, och så fattar man ett beslut utan att tillräckligt tänka igenom det, som kompensation för de mycket svårare frågor man har att brottas med. Kan det vara så? Jag vet inte.

Men mindre oro för skrovligheterna, det skeva, det fritt valda, det individuella i våra liv och verksamheter, och tvärtom större stress över att inte utvecklingslusten, initiativkraften, solidariteten, medkänslan och företagsamheten frodas ännu mer i samhället, vore hur som helst på sin plats. Låt folk ha sina egenheter mer i fred. Och utan de människor som finns här, sådana vi är, med alla våra olika skavanker och svagheter, går det ju inte.

De tre politiskt mest omstridda broarna i Umeås historia:

1. Kyrkbron

2. Botniabanebron över Umeälven

3. Kolbäcksbron

Eller har jag fel?

I en signerad text på dagens ledarsida, som knyter an lite till och lånar lite från gårdagens blogg, kommenterar jag gårdagens kulturhuvudstadsbesked. Citatet av Matts Balgård gjorde för övrigt Sture Bergman påpassligt mig uppmärksam på i går. Han fick ingen cred för det på ledarsidan, men får det här på bloggen:

---------------------------------------------------------------

Det svåra och spännande börjar först nu

"Att vara uppkomling är sannerligen varken lätt eller avundsvärt", skrev VK:s mångårige politiske chefredaktör Matts Balgård 11 maj 1962 om en pågående kulturdebatt i den tidens Umeå, "antingen det nu gäller den individuelle ambitiöse gradpassageraren i den samhälleliga ståndscirkulationen eller en av gamble Gustav II Adolfs avsidesbelägna fadderstäder, som i en hastig vändning ställs inför uppgiften att ta klivet från halvsömnig småborgaridyll till nymornad norrländsk högskolestad med ansträngda kulturambitioner."

I Umeås värdskap som europeisk kulturhuvudstad 2014 ligger inte bara de senaste årens kulturpolitiskt emotionella, intellektuellt gedigna och allmänt kompetenta arbete med själva ansökan lagrat, utan decennier av idéer för, grubbel kring och bråk om Umeås kulturella självbild, inte minst sedan universitetets grundande.
Rötterna går rentav djupare än så, ned till 1800-talet; staden som den var innan branden, och som den blev efteråt.

När Umeås delegation i går väntade på juryns beslut var det inte bara som representanter för en hel region, utan också som representanter för en lång historia.

Självklart är det en stor framgång för Umeå att nu ha vunnit juryns förtroende. Som kulturpolitisk produkt var Umeås ansökan föredömlig- den lät sig inte avfärdas. Förankringsarbetet på orten har också varit grundligt. Det har skötts snyggt och övertygande.

Men juryns utslag borde trots det utlösa även en stor nervositet, en ilning längs ryggraden, inför det faktum att det är först nu som allvaret börjar.
Från och med i dag skulle ett misslyckande inte längre bara vara en lokal besvikelse, utan ske på en upplyst nationell och - åtminstone i någon grad - internationell kulturpolitisk scen.
Att bli kulturhuvudstad förpliktigar. Sådana här satsningar som kombinerar långsiktiga kulturpolitiska ambitioner med en del symbolbetonade satsningar och viss kortsiktig titelsjuka, är alltid kontroversiella.
Ibland blir de rentav lite förlöjligade, som kommunalpolitiskt storhetsvansinne.
Kritiken är ofta orättvis, men inte alltid. Det finns bland tidigare europeiska kulturhuvudstäder både lyckade och avskräckande exempel.

För de bästa kulturhuvudstadskandidaterna spelar det inte så stor roll för slutresultatet om det blir ett ja eller ett nej till ansökan. Ambitioner består och genomförs ändå - idéerna och drivkrafterna är inte beroende av själva titeln.

Men även hos de sämsta spelar det inte så stor roll vad juryn säger. Om ansökningen är tomt prat och de kulturpolitiska ambitionerna bara en fasad som döljer drömmar om lite pr-mervärde och en del extra turistbesök några månader, är det också likgiltigt om utmärkelsen vinns eller inte.

Nu faller det på Umeås lott att som vinnare bevisa att man tillhör de bästa kulturhuvudstadskandidaterna.

Två punkter är, ur ett politiskt perspektiv, värda att framhävas lite extra:

(1) Att inte tappa bort den nordliga dimensionen. Kulturhuvudstadskapet är inte bara en angelägenhet för Umeå, utan för hela Västerbotten, för resten av Norrland och för en gryende Kvarkenregion. Så har det sagts, och det får inte tänkas annorlunda nu när ansökningsprocessen är lyckligt avklarad.

(2) Att med Open Source-konceptet som ledstjärna även för det kommunala beslutsfattandet och debattklimatet komma loss ur gamla motsättningar, slentrianmässig misstro och ruinerade samtalsklimat i stadsplaneringsfrågor med relevans för kulturhuvudstadsåret.

En kritik som funnits mot Umeås ansökan är att den inre kulturpolitiska kärnan i projektet varit något av ett kommunalt universum för sig. Ett tight gäng som kanske även gett ett sammansvetsat intryck eftersom inte hela kommunapparaten varit lika involverad i, eller medveten om, processen.
Inför 2014 krävs kraftsamling, samarbete och prestigelös eftertanke inom kommunledningarna av nytt slag.

"Då och då", avslutade Matts Balgård sin artikel 1962, "tas initiativ, som knyter an oss till samtidens aktiva kulturliv och skeendet i världen. (...) Sådant värdefullt kulturutbyte och sådan kulturinspiration kan utvidgas efterhand som flera tar initiativ och de initiativ som tas, möts av ett växande intresse från de "kulturmedvetnas" sida. Det är inte så långt från land rott än. Bevars, än är uppkomlingsstaden Umeå inte något kulturcentrum. Men det kan bli - om fler lägger manken till."

Det har skett. Nu är Umeå där.