Det här seminariet i går kväll är utgångspunkten för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag snuddar vid temat. Men det finna mycket att säga kring och återkomma till i den här stora frågan, och även seminariet i går tog upp många olika aspekter av den. Om detta borde mycket av valrörelsen i Norrland och Västerbotten handla.

---------------------------------------------

Norrlands stora utmaning under 2000-talet

Kan invandring och tjänstenäring rädda Norrland?

Den tillspetsade frågan var utgångspunkt för gårdagskvällens seminarium om Norrlands demografiska framtid som tankesmedjan Fores anordnade i Umeå, med Nils-Gustav Lundgren från Luleå tekniska universitet, Thomas Westerberg från Region Västerbotten, Clara Sandelind från Fores och Torbjörn Halvardsson från Företagarna som debattörer.

Svaret är ja.

Bakgrunden – som nu betonas med allt mer påträngande tonfall av forskare, politiker och företagare – är att Norrland, om ingenting görs, riskerar att bli en ekvation som på sikt inte går ihop.

Med undantag för några starka kuststäder står Norrland inför mycket svåra utmaningar de närmaste decennierna. Den demografiska utvecklingen, om de statistiska prognoserna om befolkningstal och åldersfördelning slår in, kommer att utsätta välfärdssystemen och de lokala ekonomierna för ett omöjligt tryck.
Arbetskraften kommer inte att räcka till. Arbetsmarknaden kommer att smalna så att inga inflyttande familjer klarar hushållsförsörjningen. Service och utbud kommer inte längre att kunna finansieras. Ägare och investerare kommer i allt mindre utsträckning att ha förankring i regionen. Västerbottningarna kommer att bli fattigare.

De värden och goda förutsättningar som finns på den norrländska landsbygden kommer i ett sådant läge inte längre att väga upp en den negativa befolkningsutvecklingen. För mitt bland alla de resurser som Norrland har i stor rikedom kommer i så fall den allra viktigaste att saknas – människorna.

Därför måste Norrland locka fler att flytta hit, inom landet och genom invandring från andra länder. Då måste det dels finnas fler jobb på en mer differentierad arbetsmarknad än i dag – fler innovativa entreprenörer måste vilja och kunna satsa på sina idéer just här; dels måste Norrland av fler än i dag förknippas med hög livskvalitet.

Det anknyter till vad Lars Westin skrev i sin tänkvärda och uppmärksammade debattartikel i VK i lördags om hur Norrlands befolkningsutveckling kräver en ny strategi “där livs- och boendemiljöer tillsammans med invånarnas egen förmögenhetsbildning sätts i fokus.” Utan människor, företagare och arbetskraft, går det inte. Och människor flyttar som de vill. Bara om Norrland kan erbjuda med Westins ord, “en bredare portfölj av attraktiva livsmiljöer” kan regionen som helhet undvika nedgång.

Kring de här ödesfrågorna borde den regionala valrörelsen kretsa. Hur kan Norrland knyta an till sina bästa traditioner av att låta olika inflöden utifrån berika varandra och den mottagande bygden? Hur kan Norrland bredda den industri- och råvarubaserade ekonomin med jobb och företagande inom nya, växande tjänstenäringar? Hur kan hämmande administrativa gränser och inomregional misstro övervinnas och Norrland samla sina resurser som en aktör? Hur kan Jantelagen bekämpas och avskaffas, formellt och i praktiken?

Att erkänna problem, ställa rätt frågor och se möjligheter är en bra början.
 

Efter en veckas bortavaro från VK hoppar jag in i matchen igen med en lördagskrönika om att det är byarna, våra inre byar, som kommer att avgöra valet 2010:

------------------------------------------------------------

Byarna inom oss och det västerbottniska frisinnet

Det sägs att valet avgörs i städerna. Må vara. Jag tror att valet avgörs i byarna. I de byar även vi asfaltsnötare bär inombords. För det handlar oftare än vi tror om byn i våra huvuden. Föreställningen om den lilla, gripbara gemenskapen inbakad i eller skenbart isolerad från, den gränslösa, globala mångfalden: om byn som, på gott och ont, frizon från den centrala makten.

Byn är tryggheten eller förbannelsen, identiteten eller instängdheten – inte sällan samtidigt. Där rör man sig hemvant, därifrån längtar man sig bort, dit drömmer man om att hitta fram, i en salig blandning. Man kan hata och älska byn som man hatar och älskar sig själv, livet igenom. Människors önskan – fantastisk eller fördärvlig beroende på vilka uttryck den tar sig – att återskapa de gamla byarna kan förklara många politiska processer.

Byn är förstås sällan en by i bokstavlig mening längre. Byn har blivit en småstad, en stadsdel, en förort, ett kvarter, en viss av sociala eller kulturella mönster präglad miljö, eller på senare år ett visst kommunikationsforum eller socialt medium på nätet.

Det är inte så många som bor i byar längre, men de flesta av oss, vill jag påstå, bär bylivets vanor och instinkter med sig. Med bybons perspektiv drömmer vi om, reagerar vi på eller blir vi nervösa inför förändringar och omvälvningar. Ibland försöker vi bekämpa de instinkterna, ibland lyfter vi fram dem som förebildliga.

Och den dubbelheten är inget nytt.

Vill man förstå de stora ideologiernas sammandrabbningar från 1700-talet och framåt, inte minst liberalismens olika utflöden under trehundra vitala år, kommer man inte ifrån bylivets problematik. Byn som metafor, med sin identitetsskapande men också gränsdragande och kollektiva funktion, har alltid varit en särskild stötesten för liberalismen, som har frihet och individualism som honnörsord, och hyser skepsis inför kollektiva identiteter.

Där finns exempelvis ikonen Thomas Jeffersons byromantik. Som Joseph Ellis sagt i en föreläsning (finns att ladda ned gratis på nätet) hos Gilder Lehrman Institute har Jefferson genom åren tolkats och utnyttjats på otaliga sätt som inte bara varit inbördes motstridiga, utan också är svåra att faktiskt motivera med vad den motsägelsefulla Jefferson själv stod för i sin egen tid och utifrån sin egen tids kunskap och vetenskap. Hjärtat av hans övertygelse, det som består även den hårdaste källkontroll, var en enorm skepsis inför central maktkoncentration. Hans liberalism var starkt antiurban. Hans liberalism satte sitt hopp till landsbygderna och de små gemenskaperna.

Men den tradition som dominerat den amerikanska liberalismen sedan 1930-talet har haft en helt annan prägel, mer urban, positivt inställd till centralstatens möjligheter att med reformer frigöra människor och avhjälpa missförhållanden. Jefferson, som ibland sägs ha grundlagt den amerikanska liberalismen under grundaråren på 1700-talet, kan med fog sägas ha mer gemensamt med dagens konservativa rörelse i USA, med Ronald Reagan som ikon och med sitt största stöd på landsbygden, än med dem som i dag betraktas som företrädare för den amerikanska liberalismen (exempelvis Obama) och som har störst stöd i städerna.

Och i europeisk liberalism i dag dominerar en framstegsoptimistisk och utvecklingsbejakande linje som i debatten ofta brukar kallas urban, medan landsbygden tillskrivs rollen som motsträvig bromsare, trots att exempelvis den svenska liberalismen har rötter i självständiga bönder som värnat sitt oberoende. Ideologier är inte räta, från varandra avgränsade linjer. De korsar, påverkar och förvirrar varandra.

Sådana motsättningar och paradoxer är fortfarande i allra högsta grad heta diskussionsämnen mellan olika grenar av liberalismen, både i USA och i Europa: mellan den lilla, tydligt definierade gemenskapen och de urbana smältdeglarna, mellan en dogmatisk misstro mot statliga åtgärder och en pragmatisk acceptans av centralmaktens rätt att ibland “lägga sig i”, mellan värdesättandet av kollektiva identiteter som familj, förening, församling eller by och den starka misstron mot det som hotar individens ställning, mellan behovet av fasta “partier” kontra mer flexibla politiska rörelser (läs exempelvis Bertha von Suttner).

Oavsett prefix: socialliberalism, nyliberalism, marknadsliberalism, gammelliberalism, eller utan prefix: bara liberalism – byn som metafor är nästan alltid användbar för att urskilja ideologiska nyanser.

Även inom konservatism och socialism återfinns samma brottningsmatch med den metaforiska byn. Kristdemokraternas vacklan mellan normerande sociala anvisningar om medborgarnas liv och den nya låt verklighetens folk vara ifred-retoriken är ett exempel.

I debatten om centerpartiets framtid kommer då och då råd från höger som knyter an till traditionella konflikter mellan fria bönder i byarna och den påstridiga centralmakten, med varningar för att partiet ska fastna i något slag socialliberalism, samtidigt som andra strömningar i partiet snarast lutar åt motsatt hållning.

Socialdemokraternas försök att orientera sig i en tid när partiets gamla verklighetsbild och begreppsvärld inte längre intresserar så många utanför den inre kretsen handlar också i hög grad om sökandet efter nya gemenskaper och allianser i samhället sammansatta efter andra mönster än tidigare.

Maskinernas tidsålder, skrev Erich Kästner i sina ungdomsminnen från Dresden kring förförra sekelskiftet, “rullade in som pansar över hantverket och självständigheten. Skofabriken besegrade skomakaren, möbelfabriken snickaren, textilfabriken vävaren, porslinsfabriken krukmakaren”. Det som rullade in var förstås, också, en omvandling som skapade förutsättningar för det större välstånd, den högre levnadsstandard och de enormt ökade valmöjligheter som vi i dag åtnjuter. Men det var en både långsam och explosiv omvandling – från småskaligt till storskaligt – där många gamla strukturer, livsmönster och gemenskaper bröts upp utan att det var klart vart det skulle barka.

Livet gick inte längre sin gilla gång. Det var, för många, lika gott så. Men när skiftet kom blev det en kaotisk ideologisk mylla.

Nu är vi på väg in i en ekonomisk strukturomvandling av motsvarande omfattning: men den här gången är det storskaligheten och centraliseringen som kommer att få vika för småskaligheten och de mindre enheterna, med allt var det kräver i form av nytänkande. Och nya frihetsfrågor kring kommunikation, informationsflöde, privatliv, livsstilar, kulturutövning, små gemenskaper och offentlig insyn väcks till liv med internet. Nya potentiellt totalitära övervakningshot växer fram. Det är byarna igen, som ska definieras.

Som inspiration för flera partier i årets valrörelse kan det västerbottniska frisinnet, som rymmer allt detta, fungera.

I en betraktelse av samarbetet inom en familj i fjällbyn Klippen i början av 1900-talet summerar Gustav Rosén, en av det socialliberala frisinnets portalgestalter vars insatser för de sämst ställda anses vara ett skäl till att socialdemokratin växte fram relativt sent i just Västerbotten (Roséns frisinne fanns ju redan), vardagsslitet så här:

”Barnen växte upp, och stugan blev för trång och måste tillbyggas. Djuren blevo fler och fler, varför ladugården måste göras rymligare. Det odlades också i en och annan backe. Man planterade en björkberså vid stugan. Där var det skönt att sitta en ledig stund, när solen gassade så där starkt som den kan gassa långt in i fjällbygden. Familjen höll ihop. Äldste sonen gav sig ut i vägarbete, när sådant fanns, och alla hjälptes åt att på olika sätt gagna det gemensamma hemmet. Visst var det arbetsamt, men alla hade lärt sig att arbete befordrar hälsa och välstånd. Med dagdriveri kommer man inte långt.”

På ett annat ställe skriver han:

“Understödstagarandan har ingen nämnvärd utbredning i Västerbottens län. Den sista utväg en västerbottning anlitar är att vända sig till kommunen. Hellre svälter han. Men hjälp till självhjälp vill man gärna ha, och den har jag gärna velat ge, ty den främjar företagsamheten och ökar möjligheten till försörjning”.

Det västerbottniska frisinnet var alltså, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg. Välfärd och frihet kommer inte av sig själv, det bygger på att alla hugger i.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor ofta drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var i sin kärna medveten om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga.

Frisinnet förstod sig alltså på den komplicerade byn.

Ska vi trendspana inför höstens val kan vi ge oss in i våra inre byar. Där, i den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala, ställs de viktigaste frågorna.

Vilka ger övertygande svar 2010?

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------------------

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.

Nu börjar laguppställningarna, om man får använda en sådan idrottsterm, inför nästa års val bli synliga här i Västerbotten. Processen går att följa bra inte minst bland bloggarna på vk.se.

Partiernas interna nomineringsförfaranden på olika nivåer går mot sitt slut, toppkandidater har utsetts, listor är sammanställda eller håller på att sammanställas, enskilda kandidater planerar - ibland, hedervärt, genom att berätta om dem offentligt från första början - för sina personvalskampanjer.

Det är en spännande fas i den politiska processen.

För riksdagskandidater är Västerbotten på grund av geografi och historia ett av landets mest utmanande län att bedriva personvalskampanjer i. Det ställer långt högre krav, i vissa avseenden, än exempelvis valkretsar i Stockholm, Skåne eller Västra Götaland. Men det gör också personvalskampanjerna ännu viktigare.

Om det ska jag skriva lite mer i en kommande ledarkrönika.

Den här artikeln är ett bra exempel på vilka underströmmar och rörelser som finns i Västerbotten på kommunal nivå.  Förändringar av något slag i länets kommunstruktur kommer att ske de närmaste decennierna, det kan man nog utgå ifrån, antingen i förebyggande syfte eller framtvingat av den demografiska utvecklingen.

Kring det råder hyfsad enighet.

Men hur de förändringarna kommer att se ut, hur omfattande de blir, vilka som blir vinnare och förlorare (om den uppdelningen överhuvudtaget är relevant), om de kommer att ske frivilligt eller motvilligt och var de kommer att börja, är det ingen som vet med säkerhet.

Är det ett spännande eller oroande perspektiv vi anar? 

Funderar kring begreppet "inlandet" efter ett besök med intressanta diskussioner i Lycksele i veckan, bland annat kring just det ordet.

Är det ett relevant eller irrelevant, träffande eller missvisande, positivt eller negativt laddat begrepp?

Var används det oftast, och på vilket sätt, i vilket tonfall, används det i olika delar av länet och landet?

Det tangerar den subjektiva skillnaden mellan landsbygd och glesbygd.

Ska återkomma med en liten mer ingående analys av just inlandsbegreppet i en kommande ledarkrönika.