Här är en ny krönika i min Västerbottens-serie, den här gången med ämnet hämtat från Allan Sandströms bok "Historien om tre byar. Bodbynd, Bullmark, Gravmark", där han bland annat berättar om när systarna Anna och Karin från Bullmark dömdes till döden vid tinget i Umeå på 1600-talet för trolldomskonster. En tragisk historia om en hård tid.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

-------------------------------------------------

När Anna och Karin från Bullmark dömdes för trolldomskonster

Allan Sandström, mångårig, uppskattad VK-skribent, har i böcker och artiklar stått för några av de finaste betraktelserna över Västerbottens historia. Hans anspråkslösa texter har den märkliga förmågan att utan åthävor sovra fram det väsentliga i ett landskap, samtidigt som de nyfiket söker upp skuggor och detaljer som bara skymtar i ögonvrån.

Kommer man ny till de här trakterna av landet, och vill få ett gehör för, en känsla för, var man hamnat, kan man välja sämre ledsagare att ta i hand, än Allan Sandström.

Jag har sedan jag flyttat hit, gång på gång, sökt mig till hans skildringar när Västerbotten hotat att bli ett alltför abstrakt, grovhugget begrepp på kartan utan mylla och öden, eller hotat att försvinna ur sikte i ett myller av byar, original och detaljer. Allan Sandström ser alltid både skogen och träden, och kalhyggena.

***

En av hans böcker heter "Historien om tre byar. Bodbyn, Bullmark, Gravmark” och kom ut 1993. Några rader i förordet säger mycket om både honom och Västerbotten:

"Den här boken är en berättelse om tre byar i Sävar gamla socken. Det är ingenting särskilt märkvärdigt med dem. De liknar många andra västerbottniska byar, men de har också sin egen historia. Minns sina egna människor och händelser. Men mycket är också glömt och förlorat, oåtkomligt eller åtminstone svårtillgängligt, för dem som nu bor i Bullmark, Bodbyn och Gravmark. För att rädda något av det förgångna har den här boken skrivits. Mer än glimtar och fragment av hundratals år kan den inte förmedla, och antagligen kommer det att finnas läsare som saknar mer än de finner mellan de här pärmarna. Men även i så fall kan boken kanske vara nyttig som påminnelse. Skriv ned vad du saknar eller vad du erinrar dig. Tidens grävskopor utplånar snabbare än någonsin nu. Vad som är välbekant för oss i dag - så välbekant att det är ointressant - kan för våra efterkommande vara en olöslig gåta.”

***

I ett avsnitt om Bullmarks tidiga historia, berättar han den tragiska historien om när två tiggerskor, systrarna Anna och Karin Andersdotter,år 1650 ställdes inför tinget i Umeå och dömdes till döden för trolldomskonster.

Att byn, tillsammans med Sävar och Gunnismark, överhuvudtaget hade ansvar för två tiggerskors sockengång vid den här tiden - systrarna hade “sitt så kallade förlän i dessa byar, och alltså rätt att vänta sig sitt uppehälla från de där belägna gårdarna” - tyder på visst lokalt välstånd i Bullmark trots den hårda epoken.

Det gick nog ganska bra för byn, som på grund av bland annat den relativt goda tillgången på vilt och betydelsefulla jaktmöjligheter taxerades högt av fogdarna.
Men man slet “också tappert med jordbruken och hade utvecklat dem en hel del”. Lantmätaren sammanfattade läget i Bullmark:

"Till denna by hör tjärubruk, timmer- och vedskog, gott mullbete, löv och näverskog, litet fiskevatten uti några små träsk, kvarnställe, frostaktig åkerjord som sällan bär frukt.”

Just frosten, noterat Sandström, var ett stort problem i hela Västerbotten och "en av de viktigaste orsakerna till den långsamma utvecklingen i länet. Sjö- och bäckstränderna bjöd jord som gick att odla, men de “längre bort belägna myrjordarna uppvärmdes så långsamt att säden sällan förmådde mogna.”

***

I det historiska sceneriet, i en by under utveckling, men med djupa skikt av fattigdom, dyker systrarna Anna och Karin upp i källorna på sin tiggarvandring, som skuggor och påminnelser om att sammanfattningar, likt högtidsfoton, alltid är beskurna.

1650 anklagades systrarna för att ha använt sig av så kallade "bärare”, det "i nordisk folktro så ymnigt förekommande tjuvmjölkande väsendet.” En ganska logisk anklagelse, skriver Sandström, mot två tiggerskor "som knappast fick mjölk alla dagar och som kan ha frestats att någon gång förse sig olovligt.”

Vid förhören erkände - "efter att någon tid ha suttit i "kistan”, en säkerligen föga avundsvärd vistelseort” - Anna att hon hade två bärare och Karin att hon hade fyra, och båda “bekände också att de rest till Blåkulla på flygande kalvar”. Påståendena under rättegången att de även sett andra kvinnor från byn i Blåkulla tog de dock tillbaka på avrättningsplatsen, "efter prästens ömma förmaningar”.

Vidskepelsen var stark de här åren. Föreställningar om trolldom och häxeri fick "sin näring av den överväldigande, till syns kraftladdade, natur som omgav människorna och som de många gånger kom till korta inför”.

Men kanske var anklagelserna också ett sätt att bli av med byns ansvar för tiggerskorna. Kanske svor de, gissar Sandström, en hotfull ramsa över någon snål husbonde, så blåstes episoden upp och förvrängdes, och oviljan inför “påhänget” som redan fanns underblåste misstankarna. Könsaspekten är uppenbar.

Den tragiska historien” konstaterar Sandström, ger "en bild av livet i byarna vid mitten av 1600-talet. Vi kan se de båda kvinnorna på sin ständiga rotlösa vandring längs den trögflytande ån. Utestängda ur gemenskapen, tvingade att uthärda de besuttnas ringaktning, och beroende av vad de motvilligt fick vid dörrarna.”

Och så försvinner Anna och Karin ur bilden. 

"Där finns ej länsman, björn och varg / ej gällstugor med mera / konkurs vet ingen av / ty guld man muddrar upp som lera. / Likt gräset här / finns socker där / och kaffe lär / som enebär / på buskar utan allt besvär / få plockas i var hage."

(Emigrantvisan "Jag reser till Amerika")

Om utvandringen från Västerbotten till Nordamerika, och ett av de många öden som tillsammans formade en flyttvåg, handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

-----------------------------------------------------

Rösträtt, en bit fritt land, slopad värnplikt, halverade skatter - så kommer jag åter

”Skivsjöemigranterna och de tusentals andra västerbottningar, som bröt upp från hembygden för att pröva lyckas på prärier och i sjudande storstäder, bildar tillsammans den fascinerande berättelsen om människors uppbrott och vilja att själva styra sina liv i det gamla Västerbotten.”
(Ur Lars-Göran Tedebrands essä ”Emigrationen”
i tidskriften Västerbotten, 1987)

***

Västerbotten hörde inte till de stora utvandrarlänen i Sverige, när människor sökte sin framtid i Amerika från mitten av 1800-talet och några decennier framåt.

Utvandringen fick aldrig, konstaterade Lars-Göran Tedebrand i en läsvärd essä om emigrationen i tidskriften Västerbotten 1987, någon masskaraktär här av det slag den fick i Småland och Västsverige. Expansionsmöjligheterna i det västerbottniska bondesamhället och ”suget från sågverkshanteringen” höll emot.

Och det var ovanligt, skriver Tedebrand, att fler än ett eller två syskon inom en syskonskara utvandrade.
Inte ens när utvandringen från norra Sverige ökade igen under 1900-talets första årtionde, hörde Västerbotten till de områden som flest lämnade.

***

Men många flyttade även härifrån, på grund av nödår, skattebördor, politiska och religiösa skäl, och äventyrslusta. Under perioden 1851-1930 utvandrade, sammanlagt 14 350 personer från Västerbotten till Nordamerika. Det kan jämföras med sammanlagt 1.130.240 personer från hela Sverige, och 138.969 från Norrlandslänen.

De som packade och for, gav sig dock ut på samma resa som emigranterna från andra delar av Sverige. Över havet, de första åren med segelfartyg, senare med ångbåtar. För en del slutade det lyckligt, för andra fortsatte kampen för det dagliga brödet och makten över det egna livet ungefär som i Sverige, och för en del slutade det säkert med olycka och brustna illusioner.

Dragningskraften i berättelserna – förstärkta och filtrerade i sak, men också emotionellt övertygande – som kom åter till de gamla bygderna från den nya världen, var i alla fall tillräckligt stark för att ständigt få fler att ta chansen.

Och precis som på andra håll väckte även utvandringen från Västerbotten oro hos de ansvariga, och blev ett slagträ i debatten, som argument för reformer och åtgärder för bättre levnadsvillkor i bygderna.

***

Vad angav då, utvandrarna för skäl till varför de for? Det finns otaliga vittnesmål, och den mest berömda gestaltningen av utvandrarnas drivkrafter, kommer nog alltid Vilhelm Mobergs romansvit att vara. Men skälen till att en person eller en familj lämnade landet kunde vara väldigt skiftande.

Statistiken kan ge sken av en enhetlig förflyttning, en kollektiv rörelse med gemensam världsbild, men många olika, enskilda motiv, förhoppningar och förnedringar strömmande samman till de stora talen.

Man kan utifrån de många vittnesmålen se återkommande mönster och strukturer, men flyttade gjorde alltid enskilda människor utifrån sina speciella livssituationer och erfarenheter.

***

En av dem som flyttade, och som i ett brev beskrev bakgrunden, var signaturen H.E, som emigrerade till Kanada 1903. Ett brev från honom, som återges i Tedebrands essä, ger en inblick i ett av de öden som tillsammans formade utvandringen från Västerbotten.

”Jag är född i norra Västerbotten”, skrev H.E, ”av fattiga föräldrar, och måste redan vid unga år försörja mig själv.” Med skolundervisning var inte mycket, men han konfirmerades vid 16 års ålder, för att sedan börja jobba som timmerhuggare på vintrarna.
Det var inte, skriver han, ”att spara på kraften, om man skulle ha en slant över till kläder och mat för de tider man inte kunde erhålla arbete”. På somrarna arbetade han för bönder, och gjorde sedan sin värnplikt ”utan knot” fast han fick ”dålig kost och även ovett”.
Vid 24 års ålder bildade han familj (hustru och barn förblir osynliga i det som återges), men såg att dagpenningen inte räckte till försörjningen och att ”fattighuset skulle bli slutet”. Köpet av en jordbit förbättrade inte läget och ”skatterna ökades”. Då, skriver han ”tändes min håg för Amerika”.

Han sålde jordbiten och lånade för resten till resan, och emigrerade ”glad i hågen” till Kanada. Han beskriver sig, efter fyra år i det nya landet, som belåten med möjligheterna att där få arbeta och få betalt för arbetet, sina 160 acres land ”som jag erhöll fritt”, 15 nötkreatur och en del höns. ”Detta hade varit en omöjlighet att få i Sverige”. Och så svarar han på vad som skulle behöva göras i Sverige för att han skulle kunna tänka sig återvända:

”...giv mig en bit fritt land, slopa värnplikten, drag av hälften av skatterna, låt arbetarna få rösträtt, anse en arbetare för en människa m.m. Men detta tänker jag herrarna tycka är för mycket och då föredrager jag också att stanna här.”

VK nästan snubblade på orden av entusiasm i en artikel den 18 juni 1925, när en planerad utbyggnad av telefonnätet i Västerbotten skildrades.

Om det, och om delvis andra stämningar i samma fråga i dag i delar av länet, handlar den här krönikan som ingår i serien:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några resonemang om en framstegsanda vi behöver mer av, men också om utvecklingens årsringar i Västerbotten historiskt sett, och tajmingen och den lokala rytm som krävs ibland för att teknikövergångar och nya tekniska möjligheter inte ska slarvas bort i onödan och lämna utsatta orter på efterkälken helt i onödan.

-----------------------------------------------------

När telefonledningarna sjöng i Västerbotten

"Telefonnätet Västerbottens län förbättras i år. Högfrekvensanläggning i Umeå. Många nya samtalsstationer och ledningar i länet”.

VK nästan snubblade på orden, den 18 juni 1925, i entusiasm inför den utveckling som väntade. En intervju med linjeingenjören vid telegrafverket, K. Wallander, hade gett en rad besked. Mycket var på gång. De tekniska perspektiven var svindlande. Lyssna bara:

***

”Under den senaste tiden har telefonförbindelsen mellan Umeå och Stockholm blivit allt livligare, varför behovet av ytterligare en ledning allt mer gjort sig gällande. Detta behov kommer under året att tillgodoses därigenom, att telegrafverket ämnar insätta i Umeå en högfrekvensanläggning, vilket möjliggör två samtal på samma linje samtidigt utan att det ena samtalet på något vis störes av det andra. Anläggningen kommer dessutom att tilltagas så stor, att man i en framtid, om behov därav göra sig gällande, skall kunna föra tre samtal på samma linje samtidigt. Apparturen till denna anläggning är under provning i Stockholm och hitväntas när som helst”.

(Det här var före Jan Stenbecks tid).

I de östra stadsdelarna av Umeå förväntades nedläggandet av telefonkablar att slutföras under sommaren. Men de största förändringarna väntade på andra håll:

”I Sorsele har man allmänt klagat över, att det på längre sträckor är mycket svårt, ibland omöjligt, att höra varandra, vilket nu kommer att avhjälpas därigenom, att man i Lycksele kommer att inmontera en ljudförstärkare. En omformarstation för likström kommer redan under denna månad att uppmonteras.”

(Det här var före smartphones).

En ny ledning skulle anläggas mellan Lycksele och Örträsk, och komma även ”en hel del småbyar mellan dessa samhällen” till stor nytta. Knaften, Vänjaurbäck, Vänjaurträsk och Skarda nämns. Inom Lycksele socken skulle stationer upprättas i Gäddträsk, Hedlunda, Arvträsk, Fahlträsk, Sunnanå, Forsholm och Sikseleberg. En ny ledning ska upprättas mellan Olovfors och Nordsjö i Nordmaling, och ge byar utefter Lögdeälven ”goda telefonförbindelser”, med stationer i Hyngelsböle, Klöse, Högåker och Genberg.

I Sävar var en ny linje mellan Sävar och Ivarsboda under arbete. Gunnismark skulle få en samtalsstation.

”Dessutom”, skrev VK”, kommer en ny linje ... att anläggas från Gagsmark över Källbomark och till Åbyn i Byske socken. Denna linje har varit påtänkt ända sedan år 1923, men på grund av att Källbomarks-borna ej behagat leverera stolpar, har ledningen ej kunnat uppsättas. Nu ha Gagmarks-borna, som tycks vara förståndigt folk, lovat att leverera stolpar för hela sträckan”.

En ny linje planerades mellan Byske och Brännfors, och två nya linjer mellan Tärnaby och Västansjö.

Puh, det var härliga, befriande tider av framstegsanda och utvecklingsoptimism.

***

Men Västerbotten är också en region där utvecklingen lämnat årsringar efter sig. Det har tagit tid innan den kommit många till del. Infrastruktur, service och innovationer har spridits långsamt, från centrum och utåt. Så är det än.

(Hur många i Västerbotten, för att ta ett exempel från det senaste året, bor så att de kan använda en mobil 4G-uppkoppling i hemmen? Där syns en första, ny, liten årsring.)

Västerbotten är ett län präglat av utvecklingsoptimism, av tron att det går, att det går att odla, sprida kultur, bilda föreningar, driva företag, vinna världscupen. Men i dag har en del byar och orter också känslan att gamla framsteg hotar att raderas bort, utan att ersättas av nya. Det gäller förstås striden om akutvården, skolorna i byarna och annan samhällsservice.

Och inte heller teknisk utveckling är en rätlinjig eller geografiskt jämnt fördelad process. Ibland uppstår en lucka på lands- och glesbygd mellan en gammal teknik som håller på att fasas ut och en ny som håller på att fasas in. Tajmingen som stämmer i de större städerna, där epokerna överlappar varandra bättre, kan bli helt fel i små kommuner.

Blir luckan för stor mellan det som försvunnit och det som ännu inte kommit fram, kan det vara dödsstöten för en liten ort eller by. Den hårda kritiken i Västerbotten mot delar av Telias avveckling av det fasta telenätet illustrerar dilemmat.

En beprövad lösning – som på sikt står i vägen för nya, inte minst för landsbygden berikande innovationer – börjar avvecklas innan den nya tekniken nått tillräcklig kvalitet för att fungera pålitligt. Löftet om vad som ska komma är vagt, beskedet om det som ska bort är konkret.

Den tekniska utvecklingen, människors möjligheter att kommunicera snabbt och fritt, resa och röra sig, är landsbygdens största hopp för 2000-talet. Det får inte slarvas bort. Men i teknikövergångar handlar ibland nästan allt om tajming, och hjälpe dem – orter, människor, företag - som inte är i rytm med samtidens olika maktcentrum.

Så en återblick i dag på de där entusiastiska pionjäråren, när teleförbindelserna erövrade länet, sker i blandning av hopp och vemod. Då band tekniken samman. Så är det även i dag, men risken finns att några av dem som då hörde till de största vinnarna, nu kommer att halka efter, egentligen helt i onödan. Att se till att teknikövergångarna sker med en lokal rytm anpassad till förutsättningarna, är en nog så viktig uppgift för att hedra den gamla västerbottniska framstegsandan.

Att släpa stockar på plats, fixa mycket själv, ta tag i situationen, är sedan upp till landsbygden, bara den får chansen.

Surret i luften från de både livsviktiga och ibland otillräckliga ambulanshelikoptrarna i länet, och vårddramat som de är en del av, är ämnet för del 14 i min serie om 50 skäl att fascineras av Västerbotten.

I morgondagens papperstidning som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare krönikor i serien kan ni läsa här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

-------------------------------------------------------------------------

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

”Det saknades läkare men sedan mitten av 1500-talet finns rapporter om bardskärer i Västerbotten som var både barberare och fältskärer och som oftast var anställda av krigsmakten. Fältskärerna bildade ett eget skrå med graderna lärling, gesäll och mästare för vilket formella prov avlades. Fältskärerna sysslade bl.a. med sårbehandling, åderlåtning och ”mindre” kirurgiska ingrepp. Sockenprästerna och klockarna kunde ibland kontaktas även vid sjukvårdsbehov. Vanligare var nog att man anlitade ”kloka gubbar” eller ”kloka gummor” eller helt avstod.”

(Ur ”Medicinhistorisk Atlas. Umeå med omnejd”, av Hans K:son Blomquist, utgiven av Västerbottens Medicinhistoriska Förening)

*****

”Jag är stolt över att få inviga något nytt”, sa dåvarande sjukvårdsdirektören Sonja Thorburn i april 1997, när den nya akutmottagningen i Lycksele invigdes. ”Det här ska bli en symbol för framtidstro och optimism, som motvikt till allt prat om elände. Vår nya akutmottagning, tillsammans med helikopterplattan, skapar förutsättningar för att ta väl hand om inlandsborna om de blir akut sjuka.”

 Enligt referat i VK från 7 april fördröjdes ceremonin av ett akutfall som en ambulansgrupp förberedde för omedelbar transport till Umeå. Kanske kan akutvårdens vardag av prioriteringar och blixtsnabba beslut inte illustreras bättre.

En månad tidigare hade dåvarande socialminsterns Margot Wallström invigt den nya akuten på universitetssjukhuset i Umeå. Symboliskt klippte hon ett blågult band ute på den då helt nya helikopterplattan.

”I tider av nedskärning och när många pratat om att allt blir sämre”, sa Wallström, ”är det roligt att få inviga något nytt. Det är alltid bra att samordna resurser. En bra ambulanshelikopter är en viktig del i sjukvården, särskilt i Norrland. Allt för mycket handlar annars om nedläggningar och indragningar i sjukvården i dag, och de investeringar och satsningar som görs kommer i skymundan.”

*****

”Landstinget har därför låtit på en högt belägen, synnerligen vacker tomt ett stycke utanför staden uppföra ett helt och hållet nytt lasarett, hvilket kommer att inom allra närmaste framtid öppnas för sjukvården. Den utomordentligt vackra och väl inredda nya sjukvårdsanstalten vittnar på ett fördelaktigt sätt om det nit och den omtanke, landsting och direktion i denna angelägenhet ådagalagt, och kommer helt visst denna anstalt att intaga ett högst framstående rum bland landets sjukvårdsinrättningar.”

(Medicinalrådet R A Wawrinsky i rapport till medicinalstyrelsen 1907 inför invigningen av det nya lasarettet på Ålidbacken i Umeå, citatet hämtat ur Sjukhusdirektören Lars G Johanssons rapport till direktionen för Umeå sjukvårdsdistrikt – ”En översiktlig redogörelse för sjukvårdsplaneringen i Västerbottens län och lasarettets utveckling 1785-1970”, färdigställd 1971)

*****

Det råder ingen tvekan om att det var helikoptertrafiken som eggade sinnena mest, när Sonja Thorburn och Margot Wallström invigningstalade, trots att det handlade om hela akutmottagningar som presenterades i nya skick.

Surret i luften från ambulanshelikoptern av modell Eurocopter AS 365 Dauphin, surret som alltid får någon barnfamilj eller flygentusiast, att stanna till, titta upp, peka och fascineras – kanske även känna att så länge helikoptern flyger, är allt i sin ordning – är ett dagligt inslag i Lycksele och Umeå, och på andra håll i Norrland. Men det är också mycket komplex sjukvårdspolitik, med nationell och internationell relevans.

Varken problem eller möjligheter här är unika globalt sett. Och därför är det inte bara lokala och regionala aktörer som följer den luftburna ambulanssjukvården här med intresse.

I den statliga utredningen ”Helikoptern i samhällets tjänst” från 2008, konstateras att det funnits ambulanshelikoptrar i Västerbotten sedan 1960-talet, och att verksamheten flyttades från Storuman till Lycksele under 90-talet. ”Helikoptern är baserad vid Lycksele flygplats, där piloterna finns i 15 minuters beredskap dygnet runt. Den medicinska personalen finns under dagtid på sjukhuset i Lycksele.” Kostnaderna för den medicinska personalen ”hålls relativt låga eftersom de används i den dagliga verksamheten på sjukhuset”.

Ambulanshelikoptrarnas uppdrag är indelade i primäruppdrag, som sker direkt till sjuk eller skadad patient och sekundäruppdrag, som handlar om att transportera patienter eller organ mellan sjukhus. Över 500 uppdrag per år brukar det bli.

Luftburen ambulanssjukvård, konstaterar utredningen, ”innefattar ambulanstransporter som sker med helikopter och flygplan. Man kan också använda begreppet luftburna sjuktransporter. Helikopterutredningen har dock valt att använda begreppet luftburen ambulanssjukvård, för att betona att det handlar om sjukvård som bedrivs i luften.”

Det är status att arbeta inom den luftburna ambulanssjukvården. Men spänningar uppstår alltid inom organisationen, där resurserna är knappa, när uppdrag av en del kanske i efterhand uppfattas som onödiga för i så fall dyra helikopterinsatser, men där ansvariga måste fatta snabba beslut. Bakom kulisserna på stora organisationer finns ständigt sådana slitningar.

Häromåret blev personalen på ambulanshelikoptrarna i Norrland något av tv-kändisar genom dokumentären ”Luftens hjältar” i TV4. Lite Hollywood-äventyr, mycket folkbildning och framför allt en gravallvarlig bakgrund av sjukvårdspolitik som susade fram över snöskogarna.

Ambulanshelikoptern är en oundgänglig del av länets akutsjukvård. När frågan om bullernivån för nybyggda lägenheter i Umeå kom upp häromåret, och ambulanshelikopterns rutt ifrågasattes, togs den i intensivt försvar av många. Den rör ni inte, var budskapet.

Men under det senaste årets debatt om besparingarna på akutplatser och ambulanser i inlandet har det också påpekats många gånger att helikoptern tvingas ställa in en hel del uppdrag varje åt på grund av dåliga väderförhållanden. Helikoptern är livsnödvändig för inlandsvården, men får inte göras till en dålig ursäkt för neddragningar på marken. Så har det låtit när ambulanshelikoptern fått en intressant mellanställning i debatten mellan inland och kustland.

Sjukvården i Västerbotten är ett ständigt pågående drama. Studera både Doroteaupproret och de glesbygdsmedicinska satsningar som sker i länet, och man får hela skalan av problem och möjligheter. Både de berättigade protesterna i inlandet och de innovativa satsningarna på glesbygdsmedicin, har något viktigt på hjärtat.

Den tekniska utvecklingen måste utnyttjas på alla sätt. Det finns inte en minut att förlora i det arbetet – med vidöppna ögon, en rejäl dos krisinsikt men också en medvetenhet om att nyskapande glesbygdslösningar på den svenska landsbygden i dag kan bli internationella exportsuccéer i morgon.

Men, och det är lika viktigt och den andra sidan av myntet, man kan aldrig ersättas av en grundläggande mänsklig närvaro och permanent service på plats, oavsett innovationer i övrigt. Människor, de som ska vilja leva sina liv på en ort – stanna kvar, flytta dit eller flytta tillbaka – är inte dumma. De ser en frånvaro av grundläggande lokal trygghet och service, när den gapar ekande tom på orten.

Lika lite som man enbart kan flyga in tillfällig arbetskraft till stora utvinningsprojekt och tro att kulturbygder ska överleva, kan man enbart förlita sig på luftburen ambulansvård som trygghet för inlandskommuner om lokala resurser på marken försvunnit.

Det är i grunden det Doroteaupproret handlar om: inte ett motstånd mot nya lösningar, utan insikten att sjunker den lokalt förankrade servicen under en viss nivå, blir allt annat utvecklings- eller räddningsarbete omöjligt.

Landstingsledningen har inga illvilliga avsikter överhuvudtaget, och dess situation är inte att avundas – det har varit för många överord i debatten, som inte för något framåt - men när Doroteaupprorets företrädare dramatiskt säger sig kämpa för sina bygders framtid, så ser de glasklart och har rätt.

Och i alla och allas scenarier spelar ambulanshelikoptern, livsnödvändig, hjältemodig och otillräcklig på en och samma gång, en viktig roll.

Västerbottens sjukvård är djupaste glesbygdsproblematik, modernaste forskning och världsledande teknik – på samma gång, på samma platser, i en salig röra.
Surret i luften är en inspiration för flygfascinerade barn i alla åldrar, ett uppskattat inslag i orternas vardag och ett pågående vårddrama, ibland på liv och död.

Magdalena Andersson utsågs i dag till ny landshövding i Västerbotten. Om det allt mer förlegade landshövdingeämbetet, men också om på vilka sätt en landshövding trots allt kan spela en positiv roll, att det är en fördel om det kommer någon utifrån med nya perspektiv på länet och en tänkbar förebild för Magdalena Andersson, handlar den här krönikan.

-----------------------------------------------------------

Fördel om en ny landshövding är okunnig om länet

Landshövdingeposten blir alltmer förlegad. Det är en ställföreträdande funktion som inte längre spelar någon avgörande roll för ett läns utveckling. I den nya regionkarta som så småningom kommer att växa fram, formellt eller bara i praktiken, får det gamla hövdingeämbetet en ännu mer oklar roll. Och det län som är beroende av just en landshövdings insatser och kontakter, har större och djupare problem än någon statens ställföreträdare någonsin kan lösa.

I värsta fall blir fixeringen vid landshövdingeposten ett återfall i Norrlandsovanor att stirra på centralmakten, med vädjande eller irriterad blick, som hade problemen, hjälpen och svaren alla sina ursprung där.

Självklart har det betydelse om en landshövding är lyckad eller misslyckad i sin roll. Det går att uträtta mer eller mindre i uppdraget. Maktlös är hövdingen inte. Kontakterna är inte helt oväsentliga.
För länsstyrelsens personal, och alla som har formellt med länsstyrelsen att göra i olika ärenden, spelar det stor roll vem som blir ny chef där.

Men för länets långsiktiga utveckling är det en mindre viktig fråga vem som sitter i residenset.

Att det ligger till så, är dock inget som de aktiva landshövdingarna kan hållas ansvariga för eller kan förändra. Magdalena Andersson utsågs i dag till ny landshövding för Västerbotten. Hon är sedan 2003 moderat riksdagsledamot från Jönköping, och har bland annat suttit i socialutskottet och civilutskottet. Hur hon kommer att fungera som landshövding är omöjligt att säga med det som bedömningsunderlag, men de inledande vitsorden ger inga skäl att tvivla på att det är en bra utnämning.

Det mest lovande inledningsvis är kanske att hon inte är en aktiv Västerbottenspolitiker. För det är att se som en fördel om just en landshövding kommer utifrån, i synnerhet i rollen som övergripande moderator, samordnare och peptalk-ledare i regionen.

Det viktiga då är inte vad en ny landshövding vet om regionen när hon eller han anländer, utan vad hen för med sig i form av nya perspektiv och eget jämförelsematerial.

Jag vill påstå att det närmast är en fördel om en ny landshövding vet relativt lite om sitt nya län inledningsvis. Då är det mindre gammal skåpmat att rensa ut; färre övermogna, förutfattade åsikter att häva undan; inte lika många söndertuggade fraser och lokala ramsor att arbeta bort; inte lika många gamla lokala polare och motståndare att skapa distans eller närhet till.

Det som betyder något är vilka externa kontakter som tillkommer, och vad inlärningsprocessen ger för insikter.

Bevare oss, när det gäller landshövdingerollen, för insuttna länspolitiker som hänger på sina gamla, vanliga partimöten, med allt redan inrutat, inarbetat, färdigtänkt.

Och bevare oss för ett residens där det sitter någon som redan trodde sig veta allt när han eller hon flyttade in. Ju färre rätt på de obligatoriska kunskapsfrågorna om länet hen har vid utnämningen, desto större chans att det blir bra.

Vad ett län som Västerbotten behöver är inte fler som sagt samma saker sedan urminnes tider, utan nya röster som säger saker som överraskar, utmanar, öppnar halvslumrande ögon. En landshövding får gärna komma utifrån, okunnig om vilka attityder och vilken jargon ”det är som gäller här” och istället ingjuta mod åt de evigt missmodiga, inskärpa allvaret hos de evigt självbelåtna och få avmätta lokalaktörer att tänka till.

Säg inte bara snälla, snabbt inlärda, saker om hur fantastiskt det är här och hur lycklig du är över att få komma hit, även om vi alla inflyttade rabblat den ramsan. Berätta om det du misstänker står mindre rätt till också. Försök inte smickra lokalopinionen, utmana den istället. Vad vi behöver höra av en ny landshövding är inte det som vi själva redan tror är Västerbottens styrka, utan det som vi inte tänkt på kan bli Västerbottens styrka eller det som vi inte visste var Västerbottens svaghet.

En landshövding som vill motbevisa oss som anser funktionen förlegad, har för övrigt en utmärkt förebild i Chris Heister.
 

Kung Karls Spira och Fjällsippan - alltså landskapsblommorna i Västerbotten och Lappland - är ämnet för den här krönikan, åttonde delen av min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Några funderingar kring landskapens ställning och betydelse för den regionala identiteten.

De tidigare delarna i den här krönikeserien finns här:

Tvekar man i backflippen går det åt...

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium - dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

Och en tidigare krönika på temat regional identitet:

Är du riktig lilla vän eller oriktig?

------------------------------------------------------

Kung Karls spira i Lappland

”Vet du Ella, nyss kom en karl fram till mitt bord där jag satt med mitt kaffe och min otända, förbjudna pipa. Han ville prata Västerbotten, han var själv västerbottning.
Varifrån? sade jag som jag alltid gör i de situationerna, mest för att kunna räkna ut på vilket sätt vi är släkt.
Sorsele, sade han.
Det är inte Västerbotten, sade jag. Det är Lappland.”
(Torgny Lindgren i ”Maten. Hunger och törst i Västerbotten”, brevväxling med Ella Nilsson, utgiven 2003)

Men karln från Sorsele framhärdar i att visst vara västerbottning. ”Han hade alltid betraktat sig själv som västerbottning. Han var till och med stolt över att vara västerbottning. Och det kan man ju förstå.”

Lindgren grubblar till Ella Nilsson, i en brevväxling som får det att vattnas i munnen, över detta Västerbotten: ”Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget i verkligheten?”

Han drar småningom slutsatsen att det inte finns ett Västerbotten, utan ett otal. ”Det rätta ordet vore Västerbottnarna!”
Pölsornas mångfald i bygderna, från Missenträsk till Raggsjö, får illustrera vad han menar. Var släkt, vart sjösystem, alla har sitt sätt att göra pölsa.

Vad betyder landskapen i dag, för människor? Vad betyder Västerbotten, vad betyder Lappland, som identitet – för dem som vuxit upp där, för dem som flyttat därifrån och dem som flyttar dit? Man behöver inte gå till köket eller boden, för att få en hum om hur undflyende just landskapen kan vara när man söker greppa dem.

Enligt Jan Vegelius i ”Sveriges landskapsblommor och deras historia” (1981) så har idén med landskapsblommor sitt ursprung i ett brev från USA, skrivet av svenskamerikanen August Wickström och skickat till ledaren för Svenska Missionsförbundet Paul Peter Waldenström, 1908.

”Jag har önskat”, skrev Wickström, ”att Sverige med sin rika, omväxlande flora också hade för varje provins en officiell nationalblomma liksom varje provins nu har sina vapensköldar.”

Officiellt blev det inte, men via en kampanj i tidningarna fick förslaget stor uppmärksamhet. Efter hjälp från bland andra professor Veit B Wittrock från Bergianska Trädgården, sammanställdes en lista med landskap och blommor, som efter några korrigeringar med tiden blev hävd.

Dåtida kritiker önskade sig istället en gemensam blomma för hela Sverige, men ursprungstanken med landskapsblommorna handlade mer om regional än nationell identitet.

Och så kom det sig att exempelvis Västerbotten fick kung Karls spira – namngiven av naturhistorikern Olof Rudbeck d.y. till Karl XII:s ära 1701 – som landskapsblomma. Det är en vacker ört – högrest, med fina nyanser i grönt, gult, rödbrunt och rödviolett. Men, en ständig fotnot, den är betydligt vanligare i Lappland än det landskap den tillskrevs 1908.

”I själva landskapet, eller floraprovinsen Västerbotten, är ”vår” blomma egentligen bara vanlig i norr, längs Byskeälven och inom Norsjö socken. Den finns också i länets Ångermanlandsdel, vid Öre- och Lögde älvar. Kung Karls spira är i låglandet nästan helt inskränkt till älvstränder”.
(Måns Swartling i Natur i Norr, Umeå, 2006, häfte 2)

Den trivs bättre och är vanlig i ”våta, näringsrika marker som myrar, utefter vattendrag och på kärrängar i fjälltrakterna, och mindre vanlig i det norrländska skogslandet.” (”Våra vilda blommor”, Jon Feilberg och Ulf Svedberg, 1999). Vill man studera den närmare, påpekar Sven Green i ”Landskapsblommor” 1976, bör man leta fram högskaftade gummistövlar. ”Blött blir det under alla omständigheter”.

Att Västerbotten har en landskapsblomma som känner sig mer hemma i fjällen, har en viss symbolik. Vegelius reder i sin bok ut sex olika pusselbitar som historiskt använts för att definiera skiftande västerbottnar:

(1) nuvarande landskapen Väster- och Norrbotten, som före 1809 utgjorde det gamla Västerbottens landskap, (2) Finska Västerbotten, den del av gamla Västerbotten som förlorades till Ryssland 1809, (3) ”Västerbottens gamla landskap bortsett från den finska delen”, (4) ”den del av Västerbottens gamla landskap som tillhör Västerbottens län”, (5) dagens Västerbottens län och (6) Västerbottens län frånsett det som tillhör Ångermanland.

Alternativ 4 är det vi i dag vanligtvis syftar på när vi talar om landskapet Västerbotten. Men där är kung Karls spira alltså inte särskilt vanlig.

Lappland har förstås sin egen landskapsblomma: fjällsippan. En dvärgbuske i gräddvit, grönt och gult som trivs på kalkrika, torra fjällmarker. Mjuk och tålig på en och samma gång. Traditionen har sagt att den kan hjälpa mot reumatism. Kanske för att den härdar ut i tufft klimat.

”Jag ville jag vore i Lappland en dag i juli då fjällsippan breder ut sig i stora vita mattor.”
(Maud Reutersvärd, 1979)

Men det finns, skrev Vergelius 1981, många här ”som anser att det är kung Karls spira eller åkerbär som är deras landskapsblomma”, då de menar att de bor i Väster- respektive Norrbotten. Och han noterar att vissa ”nyare förteckningar över landskapsblommorna” saknar Lappland.

Det vore talande för landskapens oklara ställning, när det kulturhistoriska döljs under det administrativa. Men landskapen är viktiga. Västerbotten och Lappland försöker förstå varandra, och därmed sig själva.

Ibland är det, för att låna av Ekelöf, ”någonting bortomnära, i det som är hitomfjärran, någonting varken eller, i det som är antingen eller:”

Region Västerbotten har varit föremål för förnyad debatt den senaste veckan. Om det, om vilka utgångspunkter det framtida regionsamarbetet måste ha och att hela grejen med Umeå vs Skellefteå känns nattståndet, handlar den här lördagskrönikan.

-------------------------------------------------

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Kanske vore den bästa lösningen att förlägga Region Västerbottens verksamhet till en rymdstation ovanför atmosfären. Som en satellit i geostationär bana över länet; synlig molnfria nätter.

Däruppe kommer avståndet mellan Umeå och Skellefteå att te sig skrattrerande litet. De anställda blir lika fjärran astronauter för alla nere i Västerbotten. Kommunikation fördröjs i alla riktningar. Ingen behöver räkna anställningsorter. Bonus: Vill kommunpolitiker bli av med interna utmanare genom att skicka dem till regionpolitiken, så blir de av med dem så att det heter duga. Och till Almedalen tar sig ingen i första taget.

Snurra min jord, låt mig följa med dig.

Skämt åsido: Det är inte så att Skellefteå saknar grund för viss allmän misstänksamhet gentemot självbelåtna, dästa Umeå. Och det är inte så att Umeå har helt fel när det anar ett visst inslag av nojiga, fantasifulla konspirationsteorier från Skellefteås sida.

För nog finns det en hel del umeaktörer som betraktar samarbete med Skellefteå med samma entusiasm som något gammalt nyårslöfte från flera år tillbaka om att äta mer långkokt broccoli, för att det bör man väl kanske göra; och istället drömmer om organiserat samarbete med Örnsköldsvik som man drömmer om nyplockad, egenodlad färskpotatis med dill om våren.

Och nog finns det en del skellefteaktörer som i valet mellan att det går dåligt för båda städerna men ännu sämre för Umeå än för Skellefteå, eller att det går bra för båda städerna men ännu bättre för Umeå än Skellefteå, skulle luta åt det förstnämnda.

Jag raljerar lite, men inte så långt från den senaste tvisten mellan Umeå och Skellefteå, som gäller var de anställda i Region Västerbotten är placerade. Den debatten har helt fel utgångspunkter: Gammal misstänksamhet mellan orter som inte litar på varandras avsikter. En statisk tro att det som gynnar en, missgynnar en annan; att det gäller att slå vakt om det egna.

Är det den dominerande övertygelsen i länet kan regionsamarbetet skrotas direkt. Då har det inga framtidsutsikter. Allt detta Umeå vs Skellefteå känns nattståndet. Regionsamarbetstanken måste bygga på den motsatta instinkten: man står och faller tillsammans, och blir starkare av att agera gemensamt. Ett samarbete som utformas som vapenvila mellan parter som i varandra ser motståndare, är dömt att misslyckas.

Det betyder inte att en överdriven umedominans i organisationen är oproblematisk eller acceptabel på sikt. Det är lätt för Umeå att tycka att frågan är irrelevant. Men ett samarbete som inte tar sats från hela regionen, där de starkas perspektiv blir helt dominerande, där känselspröt saknas på många håll, fungerar inte. Umeå bryr sig bara om Umeå och sin egen tillväxt, sin egen status som Norrlands största stad, är en vanlig uppfattning i länet. Den kritiken, som inte är utan fog, bör Umeå ta på allvar. Men just Region Västerbotten är ingen lyckad måltavla för irritationen.

Om en redan tidigare existerande umedominans i länets samarbeten blivit tydligare sedan flera olika verksamheter förts ihop till en, är det rätt att uppmärksamma. Hur ska arbetet vara upplagt geografiskt? Är centralism alltid kostnadseffektivt? Kanske borde allt på sikt flyttas till Lycksele, Åsele eller Storuman? Kanske har Skellefteå helt rätt?

Tänk fritt, ifrågasätt, ställ frågorna, ställ för Umeå obekväma frågor.
Men gör det utifrån rätt perspektiv.

Inte: hur kan resurser säkras till en viss plats, hur gynnas kommun X på kommun Y:s bekostnad i en viss fördelning?

Utgångspunkten måste istället vara: hur bör arbetet organiseras för att på bästa sätt nå de resultat som eftersträvas utifrån ett regionalt helhetsperspektiv?

Regionsamarbete handlar inte om lokala lobbyister i isolerad kamp med varandra, utan om att tillsammans och i kontakterna utåt dra fördel av en regions gemensamma mångfald.

Region Västerbotten har sedan bildandet 2008 varit ganska duktig på att hålla regionperspektivet levande och påminna om hur länets olika delar är beroende av varandra. Att Umeå skulle ha gynnats i det utvecklingsarbete som organisationen inititerat, är faktiskt svårt att se vid en tillbakablick. Den kustdominans som funnits länge är olycklig, men har inte blivit värre på grund av Region Västerbotten.

Region Västerbottens arbete är av det slaget att om den försvann skulle man behöva uppfinna organisationen på nytt eller återgå till arbetsformer få saknar. Och jag är, ur ett landsbygdsperspektiv, mer bekymrad över att det tas för få uppmärksammade initiativ till diskussioner om Västerbottens gemensamma framtid än för många.

Men det finns andra, starka skäl att se över Region Västerbottens uppbyggnad och prioriteringar. Hur fungerar den demokratiska insynen? Hur används resurserna? Av vem och hur kan medborgarna utkräva ansvar? Borde inte ledamöterna vara direktvalda? (Jo)

Även om Region Västerbotten förhoppningsvis fortfarande bara är en mellanstation för ett kommande samarbete i norr som är större än så, kan den inte längre behandlas som bara en mellanstation. Osäkerheten om vad som kommer att ske det närmaste decenniet i regionfrågan är så stor, att det skulle sluta med fullständig passivitet att vänta på definitivt besked.

I takt med att det ursprungliga syftet, att förberedda för en norrländsk storregion, tonar bort och organisationen får en permanent funktion och form, växer behovet av en grundläggande debatt om syfte och upplägg. Om Region Västerbotten övergår från testverksamhet till långsiktig lösning, är den demokratiska aspekten viktigast av allt att reda ut och fatta ett principbeslut om. Att det inte vara bättre, kanske rentav sämre, förr är inget argument för att det inte ska göras bättre nu.

Men släpp för allt i världen konspirationsteorierna, den ömsesidiga misstron, synen på regionsamarbete som en intern dragkamp om resurser.

Annars kan de som drömmer om regionsamarbeten som övervinner, inte fördjupar, gamla motsättningar – i den del av landet som behöver sådana samarbeten allra mest – titta i stjärnorna efter dem.
 

Förra veckan släppte Umeåbaserade speltillverkaren Turborilla sitt nya spel Mad Skills BMX. Det är utgångspunkten för den här krönikan, sjunde delen i min serie: "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Jag skriver även om några egna barndomsminnen vad gäller just dataspel, och några rader om hur senaste veckorna Fruit Ninja sent omsider kommit in i mitt liv, som i antar jag många andra föräldrars liv.

Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i morgondagens papperstidning.

Det tidigare delarna i serien finns att läsa här:

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium - dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

------------------------------------

Tvekar man i backflippen går det åt....

”Datorspelsindustrin torde vara en av de mest spännande av alla existerande branscher. Den kännetecknas av en stor innovationsförmåga där tillväxten likväl som potentialen är mycket god. Utvecklingen påverkar i sin tur andra verksamheter såsom tillverkare av terminaler, processorer och grafiksystem. Avancerad informationsteknologi och nätverkslogik kan med fördel kombinerad med kreativitet och konstnärskap.”
(Roland Heickerö i ”Strategier för innovation i den tredje industriella revolutionen”, 2005)

Om man tvekar i backflippen går det åt...och om man fullföljer backflippen till varje pris slutar det inte heller bra. Om man bara spelar Mad Skills Motocross oregelbundet och i korta pass, alltså utan stora ambitioner, handlar det mest om att med snabba pareringar söka hålla balansen i hoppen, inte börja tveka om strategin mitt i loppet och inför varje svårighet fullfölja den intention man hade från början. Fast inte med sån halsstarrighet att man hellre kraschar av rent trots än erkänner att man läst banan fel.

Det är som tävlingar i största allmänhet alltså: övergripande strategi och snabba reaktioner.

För att vinna krävs framför allt lite klassisk öga-hand(finger)-koordination, en viss rytmkänsla och gott humör nog att spela hundratals gånger tills reaktionen på varje gupp blir instinktiv. Det har också, vad varje liknande spel måste ha, en tendens att kunna väcka lagom hatkärlek. Svordom, med ett leende. Man slänger bort det, och tar upp det igen. Bara en gång till.

Mad Skills Motorcross gör vad det ska. Det är ett dataspel, även för mobila enheter, och det har, som många vet, sitt ursprung i Umeå.

”Dessutom är Sverige alltför beroende av några få stora företag. Vårt land skulle bli mer motståndskraftigt om nya företag växte upp, om kunskap spreds till fler, om tjänstesektorn kunde förnyas minst lika kraftigt som industrin – om hela ekonomin kunde bli mer kreativ. Detta borde vara innovationspolitikens huvuduppgift.”
(Pontus Braunerhjelm professor KTH, Klas Eklund, adjungerad professor Lunds universitet och Seniorekonom SEB och Magnus Henrekson, vd Institutet för Näringslivsforskning om innovationsstrategier i en artikel i Svenska Dagbladet i tisdags.)

Förra veckan släppte Umeåbaserade speltillverkaren Turborilla, ett företag grundat 2006, sitt nya spel. Mad Skills BMX är ett slags uppföljare till den tidigare framgången. VK skrev om det i tisdags. Jag köpte och laddade ner det häromdagen och har inte hunnit så långt, men har redan ofta känt frustrationen av att landa i uppförsbacke och få tvärstopp. Upplägget är nära besläktat med Motorcross-spelet, men anpassat till cykelkänslan, och man måste lära sig en del nya rörelser. För den som inte följer branschen professionellt framstår som snyggt och distinkt; detaljerat där det krävs, inget tjafs där tjafs skulle störa och med en svårighetsgrad som växer lagom snabbt för att det inte ska bli tråkigt för att det går för lätt eller är omöjligt.

Den som av någon anledning inte går igång på själva spelidén, borde gå igång på affärsupplägget. För det säger tonvis om de nya förutsättningarna för modernt företagande i Västerbotten. Avstånden löses upp, affärsmodellerna blir blixtsnabba.

För InfoTech Umeå berättade i förra veckan Turborillas vd Tobias Andersson om det globala nätverket bakom spelet, att artister och utvecklare från hela världen har engagerats, från Kanada, USA, Sverige och Belgien.

InfoTechs redaktör Mikael Hansson formulerar det träffande på sin blogg. Världen direkt, lyder stridsropet:

”Nya betalningssätt och nya distributionssätt gör att dagens unga företag kan hitta fram till helt nya affärsmöjligheter på en global marknad. Turborilla gör inte den tidigare så vanliga resan för företag som innebär att man först bygger upp en trogen kundkrets lokalt som sedan får utvecklas till en kundkrets i regionen, exempelvis kustkommunerna i Norrland eller länet Västerbotten, innan man söker sig ut över landet för att så småningom pröva vingarna i Norden, och kanske norra Europa innan man tar det slutliga steget ut i världen. Med ny teknik och nya möjligheter att bygga kundkretsen med stöd av internet kan tjänsteföretag som Turborilla hoppa över flera av de leden.”

I den processen finns mycket av det inbakat som gör det lätt att känna optimism för Norrlands framtid. Möjligheterna i mötet mellan en småskalig miljö och en gränslös teknik och kommunikation.

Den var ljusbrun, hade en 12 tums svartvit bildskärm, ett arbetsminne på astronomiska 64 kilobyte (det var den snabba versionen, grundversionen hade 16 kb) och en extern kassettbandspelare utan vilken den var oduglig. Det var en ABC 80 och stod på min pappas skrivbord i det lilla arbetsrummet. Och allt den gjorde tog en evig tid, fast det fattade vi inte då.

I dag, när ett program snurrat längre än fem sekunder, börjar vi snegla frustrerat i riktning mot IT-avdelningen. Snurrar det ännu efter en halv minut närmar vi oss nervsammanbrottet. Har det gått en minut ställer vi till en scen. Det ljusbruna undret på 80-talet däremot, fostrade tålamod som en dygd.

Persondatorer på stenåldern (sent 70-tal, tidigt 80-tal) handlade mycket om långa väntetider och konstiga ljud. Tjutet, bluppet och blippet från dessa märkliga skapelser lärde sig de tidigaste entusiasterna snabbt tolka lika exakt som deras föräldrageneration tolkat kaffesumpen. Hemmaexperterna kommenterade ljuden med samma auktoritet som bönderna brukat kommentera molnen på himlen och nästa dags väder. Vad det handlade om var ett förtvivlat hopp om att få rätt, om att det skulle funka till slut.

På vår ABC 80 fick jag, när den var ledig, spela ett spel som var som Pacman, ett ansikte som åkte omkring och käkade punkter, fast det hette någonting annat. Det var helt beroendeframkallande.

En undersökning från Folkhälsoinstitutet kom 2005 till slutsatsen att tv- och datorspelande främjar rumsuppfattning och förmågan att tankemässigt hantera former och mönster. ”De spatiala förmågorna”, skrev man, ”är viktiga vid problemlösning i allmänhet och särskilt i vissa tekniska samt konstnärliga sammanhang. De betraktas traditionellt som en av de viktigaste delarna i vår intelligens.”

Min barndoms största spelupplevelse blev Stugan. Några minns säkert denna klassiker. Ett helt textbaserat spel, så småningom för PC, i princip inga bilder, om en stuga i Småland med olika våningsplan, rum och gångar man skulle navigera sig igenom åt olika vädersträck, åt höger och vänster, och samla värdefulla saker i. Ibland ringde telefonen i ett rum. Då bultade hjärtat.

Jo ni, ungdomar, ni skulle bara veta. På många sätt lämnade spelet fritt rum för fantasin – och fantasin tog sig tacksamt an uppgiften. Exakt hur Stugan slutade, hur man ”vann”, kommer jag inte ihåg. Hur skulle det vara att spela Stugan i dag? Outhärdligt långtråkigt, befriande fritt på intryck?

När jag och ett par klasskamrater i slutet av 80-talet eller början av 90-talet fick tillgång till högstadiets datasal på rasterna började vi programmera ett mycket enkelt textbaserat spel i liknande stil. Det blev inte färdigt, och respekten för speltillverkare är stor sedan dess.

För några veckor sedan, så sent, kom även Fruit Ninja (försök inte ens gissa, det handlar om att skära frukt med fingrarna och undvika bomber och det kan hur bisarrt det än låter utlösa familjegräl om vem som står på tur att spela) in i mitt liv och i min mobil. Jag fastnade direkt, förstås. Nu spelar jag mest varje dag.

Men jag intalar mig själv att något lite lär man sig kanske också, om hur lite som behövs ibland för att stjälpa det som såg bra ut. Det hjälper inte om man lattjar till 500 poäng och sedan i ett slarvigt ögonblick missar en banan och två äpplen. Då blir det inget rekord, då når man inte 1000. Någon gång ska jag nå 1000.

Det hjälper inte att klara alla hopp i Mad Skills BMX om man sumpar det sista. Någon gång ska jag svepa precis rätt med fingret, få med all fart efter varje hopp. Det perfekta loppet. Någon gång.

Tovningen var i mitten av förra seklet en hemslöjdsteknik som höll på att falla i glömska. Det var västerbottningen och hemslöjdspionjären Katarina Ågren som mer än någon annan bidrog till att bevara minnet av tovning, sprida kunskap om tekniken på nytt och popularisera den i Sverige på 1970-talet.

Om det handlar sjätte delen i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". De tidigare delarna i serien kan läsas här:

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium - dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

---------------------------------------------------------

När tovningen räddades i Västerbotten

”Kan man åstadkomma tyg utan att börja med en tråd?”

Så inledde Katarina Ågren – då verksam vid Västerbottens museum och mitt uppe i en storartad kulturhistorisk räddningsaktion – en artikel i tidskriften Västerbotten, nummer 4, 1969.

Visst kan man. Den kallas att tova, tekniken att förvandla ull till filt med hjälp av karda, vatten, såpa och handkraft. Nästan alla i dag känner till begreppet, och många vet ungefär hur det går till. Ågren beskriver i artikeln grundförfarandet, som går att spåra ända tillbaka till förhistorisk tid:

”Den spunna tråden är ju nödvändig när man väver, stickar, virkar, syr – ja för de flesta textila tekniker. Men fram till vår tid har många behärskat en sådan teknik, filtningen eller ”tovningen” för att använda den dialektala benämningen. Man har lagt flera lager kardad ull över varandra, hällt varmt såpavatten på och sedan försiktigt gnuggat med händerna tills ullen filtats ihop till en sammanhängande massa.”

Tekniken lärs nuförtiden regelbundet ut på hemslöjdskurser. En del vågar sig på egna försök hemma med julafton och intet ont anande släktingar i sikte. Men, hur märkligt det än kan låta, tovning var i mitten av förra seklet en tradition på väg att försvinna i glömska. Varför hålla på med det där gamla, bökiga?

Så sker ofta, när rationella, praktiska skäl för en verksamhet – ofta förknippad med armod – försvunnit, men det kulturhistoriska värdet ännu inte står klart. En generation är trött på det och en annan har fullt upp med sitt. I sådana övergångsfaser kan traditioner gå förlorade, eller räddas i sista stund.

Det var västerbottningen och hemslöjdspionjären Katarina Ågren som mer än någon annan bidrog till att bevara minnet av tovningen, sprida kunskap om den på nytt och popularisera den i Sverige på 1970-talet. Tio år tidigare hade hon och Västerbottens museum tillsammans med Västerbottens läns hemslöjdsförening, bland annat Karin Lundholm, börjat med slöjdinventeringar. De stötte på Viola Asplund i Nyliden, som fortfarande tovade.

1976 skrev Ågren sedan en av de mest gedigna slöjdböcker jag läst: ”Tovning. Att göra filt av ull: sockar, vantar, mössor, hattar och fria dekorativa textilier”.

Ågren är en entusiastisk men grundlig pedagog. Hon förenklar inte, men förklarar. Det handlar om hantverkstekniker, med många nyanser, som måste läras. Att ta dem på allvar, blir en hyllning till skickligheten hos dem som av nödtvång, men i skaparkraft, utvecklat hantverket. Att förvandla nödtorftet till det funktionella, trivsamma (varma!) och vackra, var ett hantverkets utmaning.

I ”Tovning” gås det mesta igenom, från filtens globala historia, via ullkvaliteten hos olika fårraser till faktorer som påverkar filtningsförmåga hos ull (epidermiefjällens struktur, fiberns krusighet, fiberns finhet, fiberns elasticitet, pH-värdet hos valkvätskan, temperaturen, fiberns rörelsefrihet, fuktigheten, tryck och tiden).

Och det bjuds också ett par nedslag i världshistorien, där konsten att filta gör sig påmind redan tidigt. Soldaterna i det gamla Grekland utrustades med huvudbonader av filt. Alexander den stores amiral Nearchus omtalar 325 år f Kr filt. I det gamla Rom var filtmössan ”en sorts symbol för friheten. När en slav frigavs rakades hans huvud och han fick en spetsig mössa av ofärgad ull”.

Under franska revolutionen dyker den så kallade ”frygiska mössan” upp hos jakobinerna. Och frihetsgudinnan ”i Delacroix´ målning ”Friheten leder folket” 1831 bär just denna frygiska mössa av röd filt”, skriver Ågren.

I Gunilla Paetau Sjöbergs läsvärda ”Tova. Gammal teknik på nytt sätt” (1995) berättas historien om hur ulls förmåga att filta sig upptäcktes på Noas ark. Fåren på arken hade ont om mat och stod så trångt och varmt, att de började tappa ull ner på golvet. ”De urinerade på fällarna och trampade runt i dem, och vad hände? När fåren lämnade arken, lämnade de också en tovad matta efter sig!”

Det intressanta med historien, skriver Sjöberg, ”är att den berättas hur ull blir till filt”. Ullen, vätskan, bearbetningen – ingredienserna finns där.

Filttekniken, tror man, uppstod först i Asien, där den i högre grad och långt tidigare än i Sverige fått en konstnärlig dimension.

I Sverige är tovningstraditionen, skriver Ågren, ”knuten till Norrland. Längre söderut än i Hälsingland har traditionen inte varit spridd.” Vanligast var den i Västerbotten, Jämtland och Ångermanland. Och det var inte en konst som alla behärskade. Ofta fanns det ”en eller ett par kvinnor i en by eller en bygd och till dem har man vänt sig för att få tovesockar gjorda. Mestadels arbetade man hemma i det egna köket eller i ladugården men från Jämtland berättas att ensamstående kvinnor kunde gå ”gårdför”, dvs från gård till gård och tova.”

Det kunde bli en viktig extrainkomst för dem som var skickliga. Och det förekom, bland annat i Ångermanland, att hela familjer levde på att tova, och då höll tovningstekniken hemlig. En förklaring till varför inte fler lärde sig tova, menar Ågren, kan vara att det arbetet var så pass tungt och ”att det i längden blev otrevligt att ha händerna i vatten många timmar om dagen.”

”Under de senaste åren har konsten att filta ihop ull och tunna tyger, till så kallad nunofilt, spritts över världen. Tekniken har givit tovningen en väldig nytändning eftersom produkterna blir både tunna och eleganta. Tack vare nunofiltandet har tovade plagg i ull och tyg, ofta siden, nått in i de flottaste modebutiker.”
(Karin Neuschütz i ”Tovning med såpa och filtnål”, 2007)

Katarina Ågrens och andras arbete med att sprida kunskapen om tovning gjorde att mängder med kurser drogs igång runt om i landet på 70-talet. Intresset för gamla slöjdtekniker passade tidsandan med gröna vågen och ett sökande av ursprung efter hektiska decennier av urbanisering och mekanisering.

En av dem som gick en sådan kurs på 70-talet var min mamma. Hon började tova. Vi hade en skrubbstol hemma. Sockor, vantar, mössor – alltid något på hyllor eller i lådor. Jag minns den speciella känslan i fingrarna när man höll i det tovade – robust, egensinnigt, ändå lent och lite mystiskt.

Tovade verk vill både bevara sina hemligheter och visa upp dem. Stolta över, men förtegna om, sin tillkomst. I en drastisk jämförelse påminner det lite om känslan som en mobiltelefontillverkare vill väcka, med materialval, vikt, kompakthet och balansen mellan strävhet och glans. Är den snygg? Är den lyckad? Först fingrarna kan ge besked. Tovade verk är allra vackrast för fingrarna.

I en intervju med VK 2006 med Kerstin Eriksson sade Katarina Ågren om livet som pensionär:

”Det är en frihet att få lita på väder och vind. Låta saker bli gjorda i den takt de vill bli gjorda. Att få använda tiden som man vill. Då kan man få vara med om mycket roligt.”

Örträsk, en av Västerbottens vackraste byar, dess historia och nutid, är ämnet för fjärde delen av min krönike serier om "50 skäl att fascineras av Västerbotten".

De tre inledande krönikorna i serien kan läsas här.

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium - dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

--------------------------------------------

Vem var hon, som kom vandrande?

Vem var hon, som kom vandrande med sin familj från Kuusamo i nordöstra Finland för att slå sig ned på näset vid sjön i Örträsk, som byns första bofasta? Vad tänkte hon, vad utbrast hon, när platsen som skulle bli hennes liv dök upp? Hur värderade hon marken, läget och familjens framtidsutsikter?

Fick hon, när packningen hängdes av och ställdes ner på platsen där hembygdsgården står i dag, en tår i ögonvrån? Av utmatning och leda, eller i lycka över att äntligen ha nått fram, eller i hemlängtan och sorg över att ödet ryckt upp henne med rötterna? Var hon pådrivande, höll hon emot så länge det gick? Var det ett äventyr, en plåga, bara ett faktum? Vi vet inte ens vad hon hette.

Ossian Egerbladh skrev så här i sin skrift ”Örträsk. Utgångspunkt för kolonisationen av Lycksele lappmarks västra och mellersta delar” från 1965, om de finska invandrarnas tänkbara drivkrafter:

”Varför ansåg sig så stora skaror människor tvungna att lämna sin finska hembygd? Anledningen tycks ha varit mångskiftande: ibland var det krig eller krigsfara, ibland förtryck eller svält, ibland en kanske inbillad överbefolkning, ofta en svårförklarlig men obotlig flyttningsfeber.”

Örträsk första nybyggare var Johan Philipsson, som med största sannolikhet (källorna är knappa och inte entydiga, se bland annat kommentar nedan från Tom Juslin) hade släktnamnet Hilduinen och hade utvandrat med sin familj från Kemi lappmark, i gränstrakterna mot Ryssland. Via bland annat Agnäs i Nordmaling dyker han upp i Örträsk för bosättning 1678, efter att ha huggit svedjeland två år tidigare och sått året innan.

Det är han, mannen i familjen som tronar i alla återblickar. Och det var bland andra hans ättlingar, som fortsatte koloniseringen av området, med bruk, jakt och fiske.

Örträsk var förstås inte övergiven, öde mark när nybyggarna kom. Som Nils Arell påpekat i en föreläsning med anledning av nybyggarskulpturen i Lycksele och dess historiska fond: ”Vem som egentligen kom hit först står utom all rimlig tvivel. Det var samerna som hade bott i Lappmarken i tusentals år innan den förste nybyggaren satte sin fot här”. Konflikterna mellan nybyggarna och samerna kom även i Örträsk. Begreppet nybyggare formuleras ur de nybofastas perspektiv. Det är en viktig, nödvändig reservation.

Med det sagt, så framstår Johan Philipsson Hilduninen som den klassiske nybyggaren. Mycket som hände senare i södra Lappland, hade sitt ursprung i Örträsk. Men det är något som fattas i bilden. Han var ju inte ensam. Som ensam nybyggare är han en ekvation som inte går ihop.

Bredvid honom, om vilken vi inte heller vet mer än ett övergripande yttre förlopp av utvandring, invandring och nybygge, gapar ett hål tomt vid en historisk återblick. Där anas bara konturen av en bortklippt gestalt som kanske hade haft allra mest att berätta.

Martin Axelssons beskrivning i ”Något om Örträskbygden. Örträsk och Långsele” (1978) om kvinnornas uppgifter ett par hundra år senare, gällde säkerligen även de första nybyggarna, att kvinnorna ofta fick dra ”det tyngsta lasset”.

”Fattigt och ont om mat gjorde det inte bättre. På bästa sätt fick hon försöka klara matbiten till den stora familjen. Först uppe och sist i säng var hennes roll.” Disk, tvätta snoriga ungar och deras kläder, ladugårdsbestyr, ved och vatten skulle bäras, ofta långa vägar. Mannen skulle passas upp ute på åker och änger. Kläder skulle lagas, och mycket, mycket annat hörde till. Aldrig fick hon klaga.”

I källorna förblir Johan Philipsson Hilduinens hustru namnlös, en skugga vars existens förutsätts; ett kraftfält som aldrig observeras direkt, men utan vilket inga beräkningar av historiska förlopp stämmer. Hon ska ha dött 1708, långt senare än sin make. Det är även hennes ättlingar, som befolkat bygderna.

Det är den gamla historien om osynliga hjältar, ofta kvinnor, som upprepats fram till våra dagar, när barn och barnbarn i sista stund börjar fråga ut sina föräldrar och farföräldrar om deras liv. Vill vi veta mer om Västerbottens först nybyggare egna upplevelser, är vi dock för sent ute.

Örträskbygden har varit föredömlig när det gäller att hålla sin egen historia levande. Det som går igen i alla återblickar är betydelsen, tidigt, av eldsjälar, lokala initiativ och av en vilja till småskalig rådighet, att fixa det, av det slag som präglat hela den svenska landsbygden.

”1960 inför Olympiaden införskaffades till serveringslokalen en TV, vilket ytterligare ökade dragningskraften. TV fanns ej i många hem då.”

(Ur ”Ritz Konditori – en tillbakablick” av Grethel Jansson, dotter till Karin Persson som drev konditori i Örträsk 1939-1964, på Örträsks hemsida www.ortrask.se där det finns ett antal läsvärda texter, exempelvis en om idrottens roll i byn.)

Några decennier i mitten av 1900-talet såg framtiden ljus ut. Under byns hetaste år 1940-60, då Örträsk fortfarande var egen kommun, fanns det, skriver Ivar Söderlind i en artikel på hemsidan: ”en Konsumbutik, två privata livsmedelsbutiker, moderaffär, skrädderi, sportaffär, två kaféer, kiosk, pensionat, bilverkstad, taxirörelse, banker, post, biograf, åkeri etc”.

”Man gick och satte sig på enkla träbänkar som saknade stoppning. Skulle man se en långfilm var det säkrast att man tog med sig en kudde så att man slapp träsmak i baken. Var det kallt satt man så nära den stora kaminen som möjligt, vilken var den enda värmekällan som fanns i salongen. Vintertid eldades den så mycket att när ljuset släcktes i salongen lyste kaminen röd i mörkret”.

(Om Gotthards biograf, 1935-1964, i Örträsk, ur en kort historik om bion av Söderlind på samma hemsida).

Men det handlade förstås om en utpräglad jord- och skogsbruksbygd. Och sedan strukturomvandlingarna i mitten av 1900-talet slog igenom, har byn haft det kämpigt. En del vill hävda att problemen blev värre i och med kommunsammanslagningen 1971 när Örträsk blev en del av Lycksele – inte Bjurholm som många önskade. Befolkningen har minskat. Service, verksamhet och inrättningar har försvunnit och lagts ned. Sista skolavslutningen hölls 2005.

Den senaste stora striden har som bekant gällt kampen för att få behålla äldreboendet Öregården och den anslutande restaurangen. Först efter ihållande och häftiga protester från Örträsk backade kommunledningen i Lycksele och har nu gått med på en lösning som gör att äldreboendet får vara kvar. Ingen lär andas ut, men beslutet ger viss arbetsro för en by som behöver det.

Under striden om Öregården blossade också Örträsks gamla känsla av att ha större samhörighet med Bjurholm än med Lycksele, upp på nytt. Frågan om kommunbyte drevs, men fick avslag.

Örträsks problematiska örhållande till Lycksele är inget nytt. Byn där allting började, hamnade med tiden i ett lurigt geografiskt mellanläge. Blicken var tidigt vänd åt olika håll. Innan stambanan genom övre Norrland var byggd. berättas det i ”Något om Örträskbygden” från 1978, ”fick örträskborna hämta sina varor och göra viktiga uppköp i Nordmaling”.

Och i redogörelsen för sina vandringar 1827 berättar missionären Petrus Laestadius:

”Invånarna i Örträsk voro för närvarande sysselsatta med det förslaget att bygga en egen kyrka i sin by, få egen präst och bliva en egen församling; men såsom ett huvudvillkor för detta allt ville de bliva alldeles skilda från Lycksele och utgöra ett eget pastorat.”

Örträsks historia, självständighet och senare kamp om service och rimliga framtidsutsikter återspeglar i mycket den småskaliga svenska landsbygdens öde från blomstring till kamp om överlevnad i ett skede när det står och väger, när det finns skäl till ny optimism, men inte enbart. Det är en by att hålla tummarna för, och hålla ögonen på.

Åk till Örträsk, ställ er vid hembygdsgården, kanske en höstdag. Titta ut över vattnet. Känn brisen. De första nybyggarna visste vad de gjorde.

*******

”Nu är det vi som ska forma bygdens öden
och dela dagens möda och äga tro och bön.
Sen ska vi glömmas och plånas ut av döden.
Men Örans vågor alltid ska vagga över sjön.

Snart dansar våren sin blomsterdans i lunden,
och sommar träder in i månghundraårig by.
Minns dina fäder som en gång lade grunden
och giv hela din kraft att en bättre tid må gry!
Greta Jonsson, ur en dikt publicerad i Ossian Egerbladhs ”Örträskfinnarnas ättlingar” (1966)

När OS hölls i Stockholm 1912, vad skrev egentligen VK om idrott på den tiden? Jag har kollat i arkivet och läst några månaders VK från den sommaren för hundra år sedan. Det här var vad jag hittade.

Till de lite allvarligare frågorna om OS-arrangemangen ur ett politiskt perspektiv och som maktspel med lite dystra framtidsutsikter, ska jag återkomma i en ledarekrönika nästa vecka.

Här ett dyk ner i Västerbottens tidningsvardag för 100 år sedan och vad OS-rapporteringen hade att kämpa med.

------------------------------------------------

Tvättpulver, Titanic, tvärbana och OS

Att kalla den stort uppslagen vore att ljuga. Men den fanns där i alla fall, återkommande under spelens huvudveckor, VK:s rapportering från OS i Stockholm 1912.

Den trängdes bland annonser för korv, vattenledningar, banker, cykelreparatörer, hattar, musikinstrument, M.P. Erikssons ”juridiska byrå i Åsele”, distriktsmästerskap i tiokamp i Hörnefors, ”Lycksele Nya Automobilkonsortium”, tapeter i Nordmaling, ”Dödsskeppet Marockos undergång” – ett ”uppsakande äventyrs- och kärleksdrama” på Röda kvarn, ”Monéns Drakpulver. Nutidens bästa tvättmedel! Gör tvätten bländande vit!”, kappor och kavajer, en ny affär i Tvärålund.

Den trängdes bland notiser om utrikespolitik från USA (Theodore Roosevelt och den amerikanska inrikespolitiken analyseras), Portugal, Danmark, Filippinerna, Tyskland, ja från hela världen, en notis om och resandeströmmen till Visby från Stockholm denna sommar (!). Nya uppgifter om Titanics undergång ges återkommande utrymme. Lever kapten Smith fortfarande? Ett rykte går, rapporterar VK 25 juli.

Den trängdes bland inlägg om försvarspolitiken, het de åren, om fjällbefolkningens livsvillkor, om rösträtt för kvinnor (fil. kand Anna Grönfeldt skriver en längre artikel i frågan i maj), insändare om nykterhetsfrågan, rapportering om gruvarbetarnas villkor, om skolbarnens mat, om landstingspolitiken, om ”skolväsendet i länets kustsocknar”.

I en polemik på temat ”sport och alkohol” kritiserar VK Svenska Dagbladet och ifrågasätter huvudstadstidningens bildningsnivå. Plötsligt redovisas en baptistkonferens i Sundsvall.

I en kontaktannons under rubriken ”Norrländskor” söker en ”nykter och redbar” 40-årig smålänning en glad och ädel ”flicka eller änka – hälst från landet och med änkla vanor” för äktenskap. ”Finns något kapital skadar ju inte”, tillägger smålänningen.

Den trängdes bland artiklar där Gustav Rosén bemöter länsnotarien Sven Hallström i ett ärende.

Ett av de intressantaste, och längsta, inläggen denna sommar hade kontraktsprosten i Åsele Johannes Arbman om lappmarkens problem och möjligheter. Han tar bland annat upp huruvida en inlandsbana eller tvärbana vore att föredra i järnvägsfrågan och förordar en tvärbana som nyttigare. Vissa debatter tar aldrig slut, och har pågått längre än vi kan ana.

Och så då, mitt i allt detta, redogörelser från de olympiska spelen i Stockholm; från tennis, skytte, segling, hästtävlingar, maratonlöpningen.

"De olympiska kappseglingarna avslutades i dag med en omsegling för de båtar, som hade samma poäng. En svag ostlig vind rådde och vindstyrkan var ungefär 4 meter i sekunden." Sedan följer omedelbart resultatlistan.

Rapporteringen var saklig, men torrt redovisande, och ger en läsare som hundra år senare försiktigt, nästan utan att andas, kikar i de spröda exemplar som bevarats, ingen som helst överblick eller känsla av storartad idrottshändelse.

Klippen skulle ge dagens professionella, granskande och berättande sportredaktioner gråa hår när skribenten får OS på hemmaplan att låta som sjö- och väderrapporten en onsdag. Bilder saknas givetvis. Temperament och utsvävningar, sparade VK åt andra ämnen.

Men ibland tillåtes något utöver resultatredovisandet. Om tennisens första dag: "Vennergren, som tränat mycket på sista tiden, och f.n. kanske är den bästa svensken, vannlätt efter ett omsorgsfullt och vackert spel."

Mot slutet av spelen gör VK en genomgång av vad den internationella pressen skrivit om spelen. Tyska tidningar här och var kritiska, men ändå med ”månget vackert erkännande” av spelens förlopp. Engelska tidningar nästan undantagslöst positiva. Gensvar även i Frankrike.

Och så refererar VK, överraskad av berömmet från väster, vad Norska Morgonbladets B.W Nörregård skrivit om att spelen gett Sverige omvärldens sympati:

”De tusentals människor från alla världens land, som strömmat till Stockholm och ha rest genom landet, komma att ta med sig ett begrepp om detta. De komma att fatta hur det har gått till att detta avsides belägna, folkfattiga land har kunnat arbeta sig fram till och i över 100 år behålla platsen som en av Europas ledande stormakten. (...) Detta är väl värt de stackars hundratusen som spelen kunna ha brakt i underskott. Bara i reklam är det mera värt.”

Men de olympiska spelen var redan på den tiden även ett spektakel och en kuliss, och VK oroade sig trots allt för kostnaderna och den fortsatta användningen av arenorna, när festen väl var över. I sin slutkommentar om spelen skriver VK (parallellerna till dagens arenadebatter runt om i landet är påtaglig):

”Vem skall förvalta stadion? Vad blir stadions framtid öde? Se där en fråga som framställer sig nu när olympiska spelen är över. Efter olympiska spelens slut förvaltas den dyrbara ägendomen av Sentralförbundet för idrottens främjande. En fråga, som, så viktig den är, icke har fått någon lösning är frågan om stadions ekonomi i framtiden. Givetvis blir det mycket dyrbart att underhålla den väldiga byggnaden.”

VK oroar sig för att skötseln av gräsmattorna kostar flera hundra kronor i veckan och för personalkostnaderna, men anser att stadion är ett ”statsintresse” och förutspår: ”i sista hand blir det väl också staten som tar det ekonomiska ansvaret på sig.”

Det blev en av de finaste tv-scener som finns, tycker jag, när Gert Fredriksson på ålderns höst, kring sekelskiftet, intervjuades i Sveriges televisions dokumentär om århundradets idrott. Han berättade hur han, sexfaldig OS-guldmedaljör och sjufaldig världsmästare i kanot, fortfarande i 80 års-åldern på ensamma turer ibland kunde ta sikte på något längre fram, låtsas att det var OS-final igen, att det fanns motståndare tätt omkring och så försökte höja farten, ta i lite extra, för att komma först till ”mållinjen”.

Ensam ute på vattnet, 40 år senare, ohjälplig tävlingsmänniska in i det sista och som ett barn i fantasin om den stora triumfen, i en lek som jag tror varenda idrottande tioåring kan känna igen sig i, och de flesta av oss cyniska trötta mitt i livet-slöfockar, som när vi tror att ingen ser, ger efter för frestelsen att utkämpa en spurtstrid i OS-finalen på cykelturen, eller skjuta det avgörande målet i fotbolls-VM med en sten på ungarnas grusplan, eller avgöra Wimbledon med en otagbar retur hemma framför spegeln.
Bättre kan idrottens lycka och innersta drivkraft inte beskrivas, än i Gert Fredrikssons lilla ankedot.

Med det, med Gert Fredriksson i kanoten ute på vattnet, har de nu inledda spelen i London inte mycket gemensamt, och ändå allt gemensamt.

Det är vad som ytterst ger dem legitimitet, får oss att följa sändningarna. Det är vad som driver de flesta deltagare. Och det är samtidigt vad det storpolitiska maktspelet kring arrangemangen hotar att kasta mörka skuggor över.

Till det, idrottens fest och de olympiska spelens politiska baksida, blir det anledning att återkomma de kommande veckor.

Om en nykterhetsagitator som vandrade runt i Västerbotten under tio års tid 1899-1909 och sedan skrev en än i dag mycket underhållande bok om sina möten och erfarenheter, handlar den tredje delen i min krönikeserie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Det är norrländsk roadmovie som bara väntar på att göras, en skarp, dråplig och rapp berättelse om ett Västerbotten i förvandling för drygt hundra år sedan. I papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

De två inledande delarna finns här:

Hällnäs sanatorium - dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

-------------------------------------------------

Han förändrade Västerbotten - och Västerbotten förändrade honom

"En av de första dagarna i juli 1899 anträdde jag en affärsresa till övre Norrland. Före afresan från mitt hem i Norrköping meddelade jag en ordensbroder, att det var min afsikt att söka anställning som talare i något av de norrländska distrikten. "Gör det icke"; sade han, "du kan aldrig härda ut i den förfärliga köld som lär härska däruppe, för att nu icke tala om den mängd vargar och björnar som finnas där, och för vilka du nog komme att råka ut. Och så lär det bara vara lappar som bor där."

Så inleder nykterhetsagitatorn Emil Öster 1909 en märkvärdig berättelse i boken ”Tio års vandringar i Västerbotten i Goodtemplarordens tjänst : 1899-1909”, en skildring av hans insatser för att bilda nykterhetsloger och värva nya medlemmar i Västerbotten under ett decennium.

Emil Östers skildring är en skarp, dråplig och rapp berättelse om ett Västerbotten i förvandling för drygt hundra år sedan. De många besöken i byar och bygder – han verkar ha varit nästan överallt – bildar tillsammans ett vittnesmål om ett helt landskap i rörelse mot en ny tid. Hans mission gällde nykterheten, men hans berättelse är större än så, och folkrörelsernas verkan i landskapet var alltid djupare än de övertygelser som drev dem.

Emil Östers berättelse, det är det första man slås av, har spänsten i behåll, nästan förunderligt med tanke på åldern och genren. Det är resereportage, skrönor, förmanande tal, skryt, temperament och gott humör i obekymrad blandning. Han måste ha varit ett sjutusan till energiknippe.

Hans uppgift blev att vandra kring i byarna för att med hjälp av anföranden och organisationstalang bilda nykterhetsloger och värva nya medlemmar. Det var inte populärt i alla stugor. Hett kunde det gå till.

Det går på tok redan i Röbäck första hösten, vars ungdom han påstår är ”vida bekant som rå och ohyfsad samt begiven på dryckenskap.” Röbäckspojkarna, skriver han, brukade samlas på aftnarna ”utefter landsvägen och mer än en blev utan vidare dragen ur åkdonet och genompryglad, innan han fick fortsätta resan.” När han håller sitt första anförande där uppstår ”vilt tumult” och en sten kastas genom fönstret och utlöser ”vild panik”.

Först sedan ordningsmakten ingripit, dömt den skyldige till 150 kronor böter och domaren hållet ett ”gripande förmaningstal till den unge mannen, vilket han sent ska glömma”, så blir det ordning i Röbäck igen, enligt Emil Öster. ”Efter den betan blev”, skriver han som en snabb försoning med byn, ”Röbäcks bybefolkning som omskapad, ungdomen började uppträda mera hyfsat och flera av byns äldre personer slöto sig till logen.” (Benny Karlsson har spunnit på det i en krönika en gång)

I Täfteå får han problem igen, där några berusade män stör hans tal, tar fram karamellstrutar och, skriver Öster, började ”bombardera både mig och varandra med karameller.” Men kvällen slutar väl och 16 personer lovar att återuppta logearbetet.

Så där håller det på, i varje by händer något eller iakttar han något speciellt, roligheter, värme, kyla, motstånd, fylleslag, högtider, knivslagsmål. Ofta går det trögt. I Tallsjö verkar han inte ha väckt någon större entusiasm.

På väg till Vilhelmina och Mikaelihelgen ramlar han i myren, ”men ingen skrattade, ehuru jag tror det skulle sett nog så lustigt ut”. Han berömmer logen och ordenshuset i Rundvik som ”fostrat en skara ungdom till dugande män och kvinnor”.  I Öre störs han under sitt tal av en äldre person, ber om tystnad men konstaterar det vara omöjligt att få till stånd nykterhetsarbete i byn. I Baggböle, där han får övernatta i ett rum hos en familj, knackar det på fönstret sent en lördagskväll och en ung man ber honom låsa upp och släppa in honom. Det visar sig vara en friare i tron att husets dotter, inte en gästande nykterhetstalare, sover där.

I Kolaboda tillbringar han sin första jul hemifrån. ”På julafton gingo mina tankar oupphörligt till mitt 100 mil längre söderut belägna hem”. 1904, på våren, får han sin första sjukdom och tvingas söka läkarhjälp i Umeå. Vid ett annat tillfälle behöver han massage efter överansträngning.

Om Skellefteå skriver han på ett ställe att det inte finns något som inger en Skellefteåbo en större panisk förskräckelse än ordet socialist. Det har ju förändrats med tiden. Kärlek börjar alltid med bråk, som man säger.

Han tycks besöka varenda känd och okänd plats i Västerbotten, i en tid när det tog tid och kraft att resa. Han är i Byske, i Jörn, i Ava, i Olofsfors, i Lövånger och Dorotea, i Ormsö och Gummark, i Hjoggböle och på Holmön, i Stensele och i Örträsk, i Malgovik och Bygdsiljum. Överallt.

Han har, som även Per Runeson noterade på VK-kultur för några år sedan, återkommande problem med kyrkan och prästerna (en intressant krock mellan två rörelser som så småningom ofta skulle flyta ganska nära varandra, och ibland strömma gemensamt, i Norrland). Men det finns undantag. Kyrkohedern Bjurberg i Fredrika ”är absolutist”, använder icke ”tobak i någon form” och dricker endast ”12 koppar kaffe pr år”.

Han framför även allmänpolitiska synpunkter:
”Bolagsväldet har häruppe skapat en fattig proletärklass. (…) Vad Wästerbotten och hela Norrland i övrigt behöver, är tiotusenden nya egna hem, en ny självägande bondeklass, delvis uppväxt ur ett brutet bolagsvälde, samt därigenom, att kronans ägovidder, på vilka finnas den bästa skogen och god jord i stor utsträckning, öppnas för kolonisering.”

Det är nya byar och möten på varje sida. Emil Öster sammanfattar själv facit efter tio år, med viss fåfäng noggrannhet: han har färdats 3620 mil, hållit 2445 föredrag som åhörts av sammanlagt 171 400 personer. Han har förberett eller bildat 99 loger och värvat 2486 nya medlemmar.

Medlemstalen för nykterhetsrörelsen på det nationella planet uppvisar samma expansion: från 88 426 medlemmar 1899 hade den svenska nykterhetsrörelsen växt till 145 653 medlemmar 1909. (Uppgifter hämtade ur Hilding Johanssons ”Den svenska godtemplarrörelsen och samhället”, 1947)

Att så många sökte sig till rörelser där kärnverksamheten handlade om politiska reformkrav och folkbildningsmål, och där man ingick i ett nationellt och internationellt organisatoriskt sammanhang långt utöver den egna byn, fick stor betydelse på sikt.

Folkrörelserna hade en stor betydelse för att väcka människor till självmedvetenhet och ge människor självförtroende att ta för sig, ta ansvar för sin situation och kräva sin rätt och – inte minst viktigt – upptäcka varandra på nya sätt och bortom tidigare, ganska snäva geografiska gränser.

Liksom de lokala dagstidningarna, konsten, litteraturen och nya industrinäringar några decennier senare skulle bidra till att belysa landskapen, synliggöra dem, betona deras värden och ge dem röst i nya sammanhang, så spelade de tidiga folkrörelsernas insatser runt om i landet en viktig roll för att skapa en känsla av regionala sammanhang och gemenskap för människorna som bodde där.

Folkbildningspionjären Oscar Olsson (han ”med skägget”) skrev i boken ”Femtio års godtemplararbete i Sverige 1879-1929:

”Före 80-talet hade menige man i bonde- och arbetarkretsar levt efter det gamla ordet: ”när en var sin syssla sköter, går det bäst, evad oss möter”, och levt därefter på det sättet att hans intressen inte gärna sträckt sig utöver den snäva ramen av de personliga och familjeintressena. Åtminstone gingo de sällan utöver sockengränsen. Tack vare Godtemplarorden sprängdes dessa trånga gränser för tiotusental efter tiotusental av svenskt småfolk, som i en stor social fråga komma fram till en verklig känsla av samhällssolidaritet och samhällsintresse.”

Emil Öster och andra folkrörelseslitvargar lärde känna Västerbotten, men hjälpte också Västerbotten att till viss del upptäcka sig självt.

Om alla detaljer är helt sanna i det Öster skriver, kan man nog ha sina tvivel på. Är han rättvis i sina hårdaste omdömen? Knappast. Kringvandrande politiska agitatorer och storfiskare har en del gemensamt: med åren växer gäddorna och dråpligheterna i omfång och dramatik. Men gäddorna fanns. Och dråpligt var det säkert ofta.

Hur var han som människa, de åren när han drog runt? Det kan man förstås bara spekulera kring.
I förläggaren och översättaren K.J Bohlins förord till en svensk utgåva från 1892 av den berömde amerikanske nykterhetstalaren John B Goughs mest kända tal, ”Eko från talarstolen” – en bok som Emil Öster torde ha känt till och läst då K.J Bohlin var en av dem som gett honom referenser med upp till Norrland – karaktäriseras Goughs så här:

”Han hade en ståtlig figur. Hans flytande tal, hans dramatiska förmåga, gripande allvar och sällsynta begåvning att rycka åhörarne med sig och förmå dem att skratta eller gråta, gjorde, att han tog skarorna med storm”.

Det var en beskrivning av en förebild även för de svenska nykterhetsagitatorerna på den tiden.

Jag föreställer mig för egen del Emil Öster som en blandning av sträng moralist, bullrande charmör och driven fixare, som kunde ”ta folk”. Förmodligen var han trevligare, bjöd på mer glimt i ögat, i goda vänners lag, än i mötet med dem han uppfattade stå i vägen för nykterhetsarbetet. Säkerligen hade han en svartvit världsbild när det kom till alkoholfrågan.

En pragmatiker i organisationsärenden, en dogmatiker i sakärenden. Så tänker jag mig honom. Och som en kraftfull, självsäker, fåfäng och alltid underhållande talare, som åskådliggjorde sina tal med preparat, planscher och bilder.
Men om det kan man bara gissa. Att det märktes när han vandrade in i en by, kan man utgå ifrån.

Och hur väl fångar han, där han hastar i ofta väglöst land från ort till ort, från möte till möte, stämningar och sedvänjor i de olika byarna? Bo Johansson från Vilhelmina skrev en betraktelse om Öster och hans bok i VK i september 1990, och noterar bland annat:

”I Emil Östers bok ges, som sagt, också glimtar från snart sagt varenda by under 1900-talets första decennium i Västerbotten och södra Lappland. Alla dessa glimtar och noteringar bildar tillsammans en den tidens ”Västerbottens-profil” (…) I många fall beskriver Emil Öster i sin bok det han tycker karaktäriserar respektive by han besökt och människorna där. I den mån jag råkar känna till några av de där byarna i dag så är det nästan anmärkningsvärt hur Emil Östers beskrivningar ännu förefaller vara giltiga.”

Hans förhållande till just lappmarken är värd att nämnas. Det går igen på flera ställen i boken, man kan nästan ana ett slags inre monolog, hur han relativt snabbt övervinner, korrigerar och aktivt börjar argumentera mot de fördomar han bar med sig från sin omgivning söderöver och från kusttrakterna av länet. Fördomar om lappmarkerna och människorna där. Hans egna erfarenheter gav honom andra intryck. Han fick gensvar inåt landet och trivdes bra där:

”Det skulle dock icke komma att dröja länge, förrän det blef mig klart, att den på kommunikationer så vanlottade lappmarksbon i språk, seder och intelligens stod mycket högre än kustlandsbon”.

För just det tidiga föreningslivet i Vilhelmina fick Emil Öster, som Eric-Oscar Oscarsson konstaterade på VK-kultur 2006, en bestående betydelse. Lisa Johansson-Sandberg beskriver i skriften Folkbildningsminnen situationen i Vilhelmina i slutet av 1800-talet när det gäller läsning så här:

”Skolväsendet var bland allmogen ett nästan okänt begrepp. Visst fanns det folk som kunde läsa och som hade råd att låta sina barn gå i skola. Det var rika bönder som sände sina barn, när någon flyttande lärare kom till byn och som samlade barnen i något bondkök. De fattiga barnen måste stanna hemma. Kanske tärda av läshunger lyckades de i alla fall lära sig en bokstav här eller där.”

Det var med det som bakgrund folkbildningsarbetet och föreningslivets olika projekt tog fart.
I Vilhelmina fick Emil Öster också kontakt med Elsa Laula, en av de viktigaste förkämparna för samernas rättigheter. Hon avbildas också i boken, som en viktig person.

Och så blev det nog med tiden, som långa vandringar brukar vara, lika mycket en inre resa, som en yttre; en kamp inte bara mot andras fördomar, utan också mot egna. På de sista raderna i boken klingar ett sentimentalt bekännande fram i tidens ton, en tydlig markering av vilka bygder han kände starkast för efter tio år i Västerbotten:

”Då jag nu ser tillbaka på de 10 årens vandringar i Västerbotten och tänker på all den kärlek och det tillmötesgående som kommit mig till del, glömmas så lätt mödorna, farorna och motståndet, och jag måste då erkänna, att dessa år varit de lyckligaste i mitt liv. Jag känner dock ofta en dragning till fjällen och den enkla befolkningen där. Kanske står jag än en gång däruppe betraktande de underbara vidderna från fjällen eller talar ett sanningsord för fjällens barn."

Emil Östers vandringar är en norrländsk roadmovie som väntar på att göras. Hugade unga filmmakare i Västerbotten har i hans anekdoter, och epoken som ger dem färg, ett rikt lokalt material att ösa ur.

Raderna på filmaffischen kan vi väl bjuda på redan nu:

Han kom med ett uppdrag och en övertygelse. Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

50 skäl att fascineras av Västerbotten, är namnet på en ny krönikeserie för det kommande året som jag kör igång i och med denna krönika.

Tanken är att varje vecka framöver ta upp någon plats, historia, person eller anekdot i Västerbotten eller ur Västerbottens historia och skriva några rader om det. Inga breda sammanfattningar, stora upptäckter eller genomgripande teser, utan mindre iakttagelser och noteringar om ditt och datt från bygdernas, orternas och städernas historia som återfinns i landskapen, kvarteren eller skrifterna. Sånt jag eller andra som tipsat mig, fascinerats av, helt enkelt, och som speglar de större sammanhangen och utvecklingslinjerna indirekt.

Förhoppningsvis kan både nyinflyttade läsare och läsare som bott i länet hela sina liv, upptäcka en del intressanta berättelser och platser under seriens gång, eller påminnas om sådant de redan kände till.

Först ut är byn Lomsjö, på vägen mellan Åsele och Dorotea, och en märklig episod i svensk radiohistoria. Del 2, om något helt annat, kommer nästa vecka.

---------------------------------------

Lomsjö: tårar, ryssmattor och brödrapirater i etern

PÅ PINGSTAFTONEN den 31 maj 1952 var det roliga slut. Rubriken i VK den 3 juni det året, sammanfattar den sensationella upptäckten: ”Skogsarbetarbröder i Lomsjö var eterns mystiske främling”. Efter nästan ett års tids gäckande av medier, myndigheter och andra radioamatörer hade den populära piratsändaren – som rönt alltmer intensiv uppmärksamhet över landet och blivit en riktig snackis – avslöjats.

UNDER NAMNET ”Black Peter” hade någon på hösten 1951, om kvällarna efter klockan tio, börjat sända illegalt över 80-metersbandet. I huvudsak bjöd Black Peter, som kunde höras runt om i Sverige, på populär musik som den dåtida monopolradion – en enda kanal – inte ansåg ingick i uppdraget.
Omständigheter och radioröstens dialekt hade gjort det uppenbart att sändaren hörde hemma någonstans i Norrland, men var visste man inte. Ett tag trodde man att Black Peter fanns i närheten av Kramfors. Aftonbladet skickade ut ett eget flygplan till Ångermanland med en pejlare för att hitta den mystiske svartsändaren.
Men det var Lomsjö som skulle skrivas in i den svenska radiohistorien.

Nybyggarland är nästan alltid någon annans gamla land, med en mörk konflikt om rätt och tillhörighet; historier om övergrepp, missämja i generationer och bara ibland försoning. Lomsjös utveckling har kanske inte varit så dramatisk, men börjar med samma konflikt. Skriften ”Lomsjöbygden” från 1980 (en källa till byns historia liksom boken ”Lomsjö och Lomsjöborna” som kom häromåret), berättar att Erik Eliasson kom till Lomsjö 1738, utan nybyggesrätt. Lomsjömarkerna ”ägdes före nybyggartiden av en renägande same, Arvid Larsson, som vinterbetesland.” Först efter många turer fick Eliasson sitt s.k.frihetsbrev 1746. ”Enligt sägnen bodde han med sin stora familj de första sju åren i en koja nere vid sjön. ”När han fick bärga den första kornskörden grät han av glädje.””

POLISEN OCH PERSONAL från Telegrafverket lyckades så småningom systematiskt lokalisera sändaren till byn i Åseleskogarna, och snart visste de vilken gård det handlade om. När de knackade på dörren till ladugården, som dolde sändarrummet, hade John och Gunnar Figaro, 24 och 26 år gamla, just avslutat en sändning. Den ännu varma utrustningen röjde sista tvivlet om att polisen hittat rätt. Bröderna erkände tämligen omgående.

ATT DET INTE kom som någon överraskning för övriga byn att det handlade om just bröderna Figaro, framgår av källorna. Bröderna trodde att någon måste ha angett dem, men polisen hävdade att det enbart var pejlingsspaning som gett resultat.
I Västerbottens Folkblad dagarna efter återges att byborna länge känt till vad som pågick och att Gunnar Figaro (som byggt utrustningen) talat med en av grannarna och att han då lovat denne ”att han skulle få höra fin musik om han slog på radion på en viss våglängd. Så gjordes och Gunnar spelade Nya Värmlandsvalsen för sin specielle lyssnare”.

I KARIN NORDBERGS artikel i tidskiften Västerbottens temanummer om radio 1995 berättas om hur traktens invånare hållit tyst om vad de vetat och ”uppenbarligen skyddat de båda bröderna, när misstankarna började riktas emot Åseletrakten och Lomsjö”.

För Västerbottens-Kuriren berättade John Figaro (som skött snacket under sändningarna) att de funderat på att skaffa sändarlicens, men att de tyckte att proven för amatörsändare varit för svåra och därför börjat ”praktisera illegalt för att öva upp sig” och att de sänt under nio månader på 80-metersbandet ”för att roa sig” och ”så ofta de hade tid och lust”.

DET FANNS i pressen och hos myndigheterna vissa kalla kriget-farhågor att den illegala radiosändningen hade kopplingar till spionverksamhet. Men Black Peter var följden av nördigt teknikintresse hos två egensinniga, unga skogsarbetare, och av ett missnöje med monopolradions tråkiga sändningar. Karin Nordberg skriver: ”Som så många andra landsbygdsbor ansåg bröderna Figaro, att radion sände alldeles för mycket seriös musik och på tok för lite dansmusik och annan lätt underhållning.”

I Lomsjö står anekdoterna på kö. I Lomsjöbygden, skriften, finns noteringen om hur handlaren Daniel Petter Persson en gång under andra halvan av 1800-talet köpte mjöl från Ryssland, s.k ryssmattor, för 20.000 kronor (!), och fraktade upp det från Nordmaling med hjälp av 12 hästar. En bryggstuga packades full från golv till tak.

Där berättas att det första flygplanet landade på Lomsjön 1928. Där nämns hur sista sömmerskan, Adele Romby, flyttade till Sundsvall.

Där anges var den första sågen byggdes, troligen på 1750-70 talet, en enbladig ramsåg som drogs av ett skovejhjul. Där skildras märkliga bröllopsbestyr och hur kläddtvättningen gick till nere vid sjön före sekelskiftet.

Där berättas om postservicen och djurhållningen. Och om gårdfarihandlaren Erik Andersson från Mellanås, Grynberget, som var känd för sin ovanliga styrka och en gång efter ett vad bar hem en kastmaskin 1 1/2 x 1 1/2 x 65 cm) på ryggen genom "7 km väglöst land."

Där berättas om hur en ”bionisse” från Strömsund kom med sin tältbio på tjugotalet. Om musiken i byn. Och om tranan Kaj som hjälpte Lomsjös fotbollslag att vinna på hemmaplan.

Där berättas om en den äldre, religiöst lagde mannen, som stod vid sitt stugfönster när han för första gången fick se en bil: ”Men si på helvite, de kom en kärra oppätter landsvägen, en gubbe oppå men ingen häst.”

Där berättas så mycket mer.

75 DAGSBÖTER à 4 kr vardera, blev straffet för bröderna, som också blev av med all utrustning, vilket sved mest. De var stolta över sitt kunnande. Varför gjorde man det? ”Vi ville visa att vi kunde”, sa Gunnar senare i livet i intervju med Karin Nordberg. En drivkraft för så mycket här i världen.

******

Första radion i byn förresten, berättar Lomsjöbygden, köptes av Eva Olofsson 1928. ”Det var en 3 rörs Telefunken batteridriven, (anod och blyackumulator) med hörlurar. Första TV var nog Ingel Sundin 1960. Östersund var närmaste sändare och bilden blev därefter, många gånger bara skuggbilder”.

I byn med vyn är det alltid nån bra story på gång.

Vem är en riktig (placera in valfri ort här)-bo? Den lokala bygdens historia är viktig. Men en stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu, de som för den historien vidare – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter.

Och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Om det handlar den här krönikan.

----------------------------------------------------

Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Varning, det här är en sur, humorlös krönika som märker ord. Det är ingen idé att låtsas som något annat.

Är du en riktig lilla vän, eller är du en oriktig? Hur många procent riktighet når du upp till? Hör du hemma här, eller är du bara en gäst, ett komplement till de andra, riktigare? Är du välkommen att stanna, men inte som fullvärdig medlem i riktighetsklubben? Och om du inte är riktigt riktig här, var någonstans är du riktig då, och hur känns det att vara riktig bara på distans?

Jag har väldigt svårt, milt uttryckt, för allt tal om vilka som är ”riktiga” ditt eller datt, riktiga skelleftebor eller lyckselebor eller göteborgare eller umebor eller stockholmare eller skåningar eller norrlänningar eller fransmän eller vad det än må vara för stereotyp som ska konstrueras och mätas för dagen av dem som får stora skälvan när något inte går att placera in i en kategori eller en kollektivism.

I dag hade Dagens Nyheter ett stort – nyhetsfattigt, eftersom det noterade en självklarhet, men ändå intressant – uppslag om att de flesta stockholmare är födda någon annanstans i landet, alltså är ”lantisar” enligt definitionen som säger att allt utanför Stockholm är landsbygd. Det utlöste diskussioner här och var om vad som egentligen utmärker en riktig stockholmare – familjehistoria, beteende, kläder? Ungefär där var det läge att sluta bry sig.

Hur många procent (placera in valfri ort här)-bo är du? Vad betyder det? Vem bryr sig? Om någon bryr sig, är det ett oroande tecken för bygdens framtid.

Vilken dålig självkänsla en stad eller en bygd måste har för att ägna sig åt att fundera över sådant. Det är det stillastående, exkluderande navelskådandets förljugna sentimentalism.

En stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter – och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Ingen kan frånsägas en identitet, ingen kan tvingas till den. Det finns ingen mer eller mindre riktig umebo eller västerbottning. Vi kan känna oss mer eller mindre hemhöriga på en ort, beroende på våra livsöden, men det handlar om våra egna känslor, inte andras domar. Bevare oss för försök att börja rangordna och placera in människor längs en skala på hur mycket de här hemma i en speciell del av landet.

Inte minst Norrland är ofta fånget i sedan länge utflyttade kändisars nostalgiska barndomsminnen av hur Norrland och norrlänningar är. Inget ont om dem, tvärtom är deras vittnesmål viktiga bidrag till mångfalden av förhållningssätt till norra Sverige, men deras skämtsamma bisatser eller litterära bearbetningar av egna minnen blir ofta den helt dominerande bilden i riksmedia av vad som räknas som det ”riktiga” Norrland. Det är som att deras bilder värderas som sannare än exempelvis erfarenheterna hos nyinflyttade från olika delar av landet och världen som faktiskt bor här nu och kämpar med verkligheten i dag.

Men först, några ord om vad jag inte syftar på.

Den lokala historien är viktig att känna till, att regelbundet återvända till, att skriva på nytt, att bearbeta i politik, kultur, folkrörelseliv och forskning. Det finns nästan ingenting som är värdefullare om man vill samla sig inför kommande utmaningar, än att samla vittnesmålen och minnena från förr, att formulera kommunens, byns, bygdens historia – kulturen, människorna, naturen, näringarna – allt det som ger en viss miljö rötter, bakgrund och sammanhang. Och människorna som levt den historien är de viktigaste källorna av alla.

Min erfarenhet är att det faktiskt ofta är de nyinflyttade på en plats som mest ivrigt kastar sig över den lokala historien. För att snabbare få en känsla och förståelse för gatorna, byggnaderna, vägarna, vattnen eller åkrarna där det nya livet ska gestaltas.

Fina möten är det, när någon gammal bybo som forskat i arkiven och som kan sin bygds historia på sina fem fingrar men som mött axelryckningar i åratal, hinner berätta – i sista minuten – för en nyfiken nyinflyttad familj om det stora och det lilla, det dramatiska och det anekdotiska, från förr.

För en bygds historia tillhör alla som bor där och för den vidare in i en ny tid. Mest spännande blir väl miljöer där det finns en blandning av kvarboende och nyinflyttade.
Och självklart kan man närma sig den lokala historien även ur ett sådant perspektiv med ögon sprängfyllda av glimt, och utan att det har en exkluderande effekt. Men det är en svår balansgång, när riktighet blir en mätfaktor, när försök görs att gränsa av vilka som ska stämplas som blott gäster i den lokala verkligheten.

Jag tror att vi vore naiva om vi förnekade att vägen från det harmlösa skämtet till den slutna, fientliga markeringen mot avvikande, kan vara väldigt kort, framför allt för dem som av olika skäl definieras som mer eller mindre främmande element.

Nu är inte just Västerbotten jätteproblematiskt ur det här perspektivet. Även här finns främlingsfientlighet, utstötningsmekanismer, kotterier och oskrivna lagar byggda på geografisk tillhörighet som tar sig allehanda uttryck i vardagslivet, men säkerligen inte värre, troligen mindre påtagligt, än på många andra håll i Sverige.

Å andra sidan är norra Sverige den del av landet som har allra störst skäl att motverka alla typer av geografiska fördomar och inlåsningar.

Försöken att definiera riktigheten i en lokal tillhörighet är dessutom bara ena sidan av ett problematiskt mynt. Den andra är de motsatta fördomar som finns, odlade i storstadsregionerna, mot människor som stannar kvar på sina hemorter, eller återvänder dit. De får ofta försvara sig, som om det vore något finare i att flytta till storstan än i att bo kvar i en uppväxtmiljö.

Nålsticken mot nyinflyttade och nålsticken mot människor som inte flyttat alls, är uttryck för samma patetiska fenomen: försöken att rangordna människor utifrån bakgrund, istället för att bejaka mångfald.

Hela denna flod av flabbiga skämt om hur norrlänningar är och stockholmare är, har ofta en bitter baksida, ett subtilt budskap från en iskall hierarki om att det finns de som passar in bättre än andra, som anser sig ha tolkningsföreträde, som anser sig ha större rätt än andra att kalla sig saker.

Acceptera inte sånt, vägra sådana hierarkier, motverka sådan utstötning. Vi alla som lever och verkar här, med alla våra olika livsöden, bakgrunder och erfarenheter, skapar tillsammans vad Västerbotten är. Och ingen är mer eller mindre riktig än någon annan.

I dag hölls ett rundabordssamtal i Umeå med politiker, företagare och universitetsfolk om digital teknik för hållbar utveckling och minskad miljöbelastning. I den inledande panelen satt IT-ministern Anna-Karin Hatt, regionrådet Erik Bergkvist, vikarierande landshövdingen Birgitta Heijer och landstingsrådet Peter Olofsson.

En teknisk revolution pågår, och Västerbotten kan uppvisa både de flottaste laboratorierna och de mest slitna barrikaderna. Samma län, olika världar, men gemensamt digitalt öde på sikt, med stora möjligheter, men också en del problem som tekniken inte rår på. Om det handlar den här krönikan. 

I morgondagens papperstidning med Niklas Erikssons teckning på temat.

----------------------------------------------

Det digitala Västerbotten - Fwd: ps Ammarnäs hälsar

Västerbotten har bredband i världsklass, och internetuppkoppling i strykklass. Västerbotten leder utvecklingen och kämpar för att inte tappa kontakten med den helt. En teknisk revolution pågår, och Västerbotten kan uppvisa både de flottaste laboratorierna och de mest slitna barrikaderna. Samma län, olika världar, men gemensamt digitalt öde på sikt. Gräv inte skyttegravar. Erfarenheterna hos dem som har privilegiet att kunna skynda före och hos dem som kämpar för att inta stängas av och ute, kan samspela och stärka varandra, om det finns en regional helhetssyn och solidaritet.

Den brittiska tidskriften The Economist ägnade ett temanummer häromveckan åt vad som kallas den tredje industriella revolutionen.

Den första kom mot slutet av 1700-talet när gamla hantverksmetoder börjades ersättas av mekaniserad fabriksproduktion. Den andra kom i början av 1900-talet när massproduktionen slog igenom i stor skala. Dessa två industrirevolutioner, skriver Economist, ”gjorde människor rikare och mer urbana”.

Nu är vi på väg in i den tredje revolutionen – när produktionen digitaliseras. Och den kan komma att förändra det mesta.

Professorn i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitet, Jesper Strömbäck, som är huvudsekreterare i den av svenska regeringen tillsatta Framtidskommissionen skriver på kommissionens hemsida om The Economists temanummer:

”Det råder dock inget tvivel om att förändringarna kan komma att bli fundamentala. De kommer både öka konkurrensen och förändras dess dynamik, och de kommer öka kraven på flexibilitet, innovationsförmåga och kompetens. Precis som övergången från hantverksproduktion till fabriksproduktion och sedermera massproduktion skapade vinnare och förlorare kommer den tredje industriella revolutionen göra det. Att det leder till nya utmaningar för individer, företag och nationer råder det knappast något tvivel om. Viktigt att komma ihåg här är att utmaningar inte bara betyder risker, utan också nya möjligheter.”

Ur ett Norrlandsperspektiv finns skäl att tro att den här revolutionen inte med nödvändighet kommer att driva på och drivas på av urbanisering, utan bland mycket annat - och om landsbygdsregionerna ser och tar chansen - innebära en revansch för andra typer av livs- och produktionsmiljöer än storstadens.

I dag hölls ett rundabordssamtal i Umeå med politiker, företagare och universitetsfolk om digital teknik för hållbar utveckling och minskad miljöbelastning. I den inledande panelen satt IT-ministern Anna-Karin Hatt, regionrådet Erik Bergkvist, vikarierande landshövdingen Birgitta Heijer och landstingsrådet Peter Olofsson.

Digitala agendor, IT- och innovationsstrategier är ämnen som kan stimulera både djärva, insiktsfulla utläggningar och rent, till intet förpliktigande snömos. Men det står utom tvivel att Norrlandslänen är den del av Sverige som har flest skäl att intressera sig för ämnet. Västerbotten inte bara behöver de tekniska lösningarna, utan måste ligga i täten när det gäller att ta fram och utveckla dem.

Den nya värderingen av norra Sveriges naturresurser i takt med ökad globalisering och i ljuset av det nygamla klimathotet, att hitta en väg för att båda nyttja dem och värna dem, behovet av innovationer för servicelösningar på framtidens landsbygd, både inom välfärden, näringslivet och för invånarnas kulturintresse och informationsbehov, nödvändigheten av renare, mer hållbara transportlösningar – digitala lösningar blir allt viktigare på nästan alla områden som utgör de största möjligheterna och de svåraste utmaningarna för norra Sverige.

Digitala hjälpmedel blir allt viktigare för industriernas hela produktionskedjor, även ur ett miljöperspektiv.

Tekniska innovationer kan långt högre utsträckning än i dag bidra till ett resurseffektivare, miljövänligare privatboende och till mer hållbara privata transportmönster.

Det glesbygdsmedicinska arbete som pågår i bland annat Storuman kan visa på möjligheter för modern, teknikburen service på landsbygden och rentav bädda för en exportframgång. Inlandets demografiska utmaningar är inte unika i världen, , och den som tidigt omsätter erfarenheter till lösningar kan både visa andra vägen och skapa ny lokal tillväxt för egen del.

Distansupplägg för högre utbildning och konferenser är ett annat område där massor har hänt, men ännu mer kommer att hända åren framöver.

För en region där mycket handlar om att överbrygga avstånd utan att tappa tid och kvalitet, är allt detta avgörande.

Men annat som kräver mänsklig, fysisk närvaro och konkret service på plats, kan aldrig ersättas utan att livet förtvinar.

Om att den gränsen existerar mellan vad nya tekniska lösningar kan kompensera för (eller rentav förbättra) och vad som aldrig kan kompenseras – och att den gränsen handlar om glesbygdens överlevnad – har upproren i Åsele och Dorotea handlat. Till en digital agenda hör inte bara att upptäcka dess möjligheter, utan också att se gränserna för dess relevans.

Västerbotten kastas just nu mellan hopp och förtvivlan. Sanningen ligger någonstans däremellan. Se varandras erfarenheter. Det pågår en revolution. Den skulle kunna bli hela landsbygdens revansch.

Norrlandsbegreppet, regionsamarbeten, möjligheter, problem och fantomsmärtor kanske kan sägas vara ämnet för den här krönikan, som tar upp den här nya forskarboken från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet:

Ett delat Norrland - på väg mot regioner?

Till den kommer jag att återkomma fler gånger framöver, den är mycket läsvärd och rekommenderas.

I papperstidningen med en poetisk teckning av Niklas Eriksson på temat.

Eftersom det tyvärr felaktigt, i en annars utmärkt text, på ett ställe i forskarboken angående mediernas bevakning står att regionfrågan bara tagits upp ett fåtal gånger på ledarplats i bland annat VK - vilket torde förvåna trogna läsare - så kommer här nedan några tidigare inlägg av mig på Norrlands- och regiontemat.

Ett slags sammanfattning, som en gest till den nya boken också som blir en ny källskrift att gå till för alla oss som intresserar oss för de här frågorna, av hur jag diskuterat frågor kring Norrland, Västerbotten, Umeå och regionala identiteter de senaste åren, och givetvis hur även mina egna perspektiv förändrats och utvecklats med tiden:

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm - älskar, älskar inte

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Botniabanan är ett på edra platser

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Norrland, klichéerna och möjligheterna

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Förluster landsbygden inte har råd med

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

Samma gamla avstånd

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Norrland borde skälva oftare

Umeå - vad ska man säga?

Nyåker, Örträsk och Norrland - mellan hopp och förtvivlan

Den tänkta storregionen rasar samman

Är Norrland en myt? Existerar Norrland?

Norrland är inte ett slutet kärl

Stig-Helmer, Waltons och regionfrågan

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Nästan som i storstan - fast bättre och på eget vis

Bygg storstad i Umeå - för Norrlands skull

Ingen ska behöva längta bort på grund av intolerans

Regionfrågan - cliffhanger eller svart ruta

En kastad handske åt Botniaregionen

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Rökmaskin eller klartecken för Norrland

Ikeas betydelse för Umeå. Och lägg inte ned byskolorna

Regioner och identiteter - sista ordet är nog inte sagt

Svårt att väcka entusias för regioner i Sverige

En dålig kompromiss

Här är karusellen som ska gå till kvällen

Kritik av regionfrågans hantering

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Landstingspolitik på väg att bli en snackis

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

Skilda världar i regionfrågan

Tuffare för Norrland att få gehör

Ta ingen skit Robertsfors

Bilden av Norrland - här och i omvärlden

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

--------------------------------------------

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Det är anmärkningsvärt att regiondebatten kan vara så svagt utvecklad, trevande och misstrogen i ett av Sveriges viktigaste tillväxtområden. Den stora staden vid kusten växer så att det knackar, men vet inte riktigt hur den ska hantera sin egen utvidgning, socialt, ekonomiskt och med hållbar infrastruktur i en planering för 2000-talet.
Samtidigt har många orter i regionen svårt att förverkliga sina potentialer, att komma ut ur skuggan. Behovet av regionförstoringsprocesser över ett större geografiskt område, är lika uppenbart som oviljan hos många viktiga aktörer att tänka storregionalt.

Att de mindre orterna runt omkring får draghjälp av huvudortens tillväxt, men samtidigt är viktiga även för storstaden - en del av svaret på frågan hur många av de problem som uppstått där ska kunna hanteras - har svårt att få genomslag i debatten.
De små misstror storstaden, som arrogant tycks vilja sluka allt, och storstaden håller på sitt, utan mer än ett pliktskyldigt intresse för vad som händer direkt bortom de egna gränserna. Ingen säger nej, men få säger ja med något större engagemang, när det väl kommer till kritan. Det är som bäddat för ömsesidigt baktaleri.

Att medielandskapet är splittrat mellan ett nationellt och en mängd isolerade lokala perspektiv, utan det sammanbindande regionala perspektivet, hjälper inte heller.

Jag syftar förstås på situationen i Mälardalen.

Men det var inte det den här krönikan skulle handla om.

I veckan kom en forskarbok – ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” – från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet, som jag ska återkomma till här på ledarsidan framöver.

Boken sammanfattar ett projekt där ett antal forskare tittat på frågor som handlar om Norrland, regionala attityder, regionaliseringsprocesser och norra Sveriges framtidsperspektiv. Infallsvinklarna är många och det är omöjligt att sammanfatta alla delar i en text, men en genomgående frågeställning rör just Norrlandsbegreppet och Norrlandsidentiteten.

Finns det en sådan? Det är en avgörande aspekt i varje diskussion om nya regionbildningar mellan de nordligaste länen: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

Jag tänker på hur relativt ofta det händer att man som umebo berättar för någon i Stockholm var man bor och får till svar något i stil med: ”Intressant, ja jag såg det där som hade hänt i Boden i går”. Eller: ”Kul med Ikea i Haparanda”. Eller: ”det går ju bra för Luleå i Elitserien nu”. Och man vill bara svara, med en egen TT-flash: hallå, extra, den genomsnittliga umebon bryr sig mer om vad som händer i Malmö än vad som händer i Luleå, Örnsköldsvik, Skellefteå eller Boden, och tvärtom. Utom då när det gäller hockey, och det intresset är inte alltid av den, hur ska vi säga, vänskapliga, lyckönskande sorten.

Den vanliga bilden är ju att övriga Sverige ser på Norrland som en diffus enhet däruppe någonstans, medan människor här vill betona att det är för stora avstånd och inbördes skillnader för att ett Norrlandsbegrepp ska duga och vara relevant.

Den nya forskarboken nyanserar och fördjupar den bilden i bidrag om politikens gränsdragningar, medielandskapet och medborgarnas känsla av hemhörighet – vilket det blir skäl att återkomma till. Men den bekräftar rakt igenom att Norrlandsidentiteten långt ifrån är något enkelt och självklart, varken på längden eller tvären.

Väger det som förenar, av tradition eller av trycket från samhällets strukturomvandlingar, tyngre än det som skapar konflikter och misstro?
Något slags Norrlandsidentitet existerar och har betydelse, parallellt med många lokala identiteter. Men den har svårt att bära upp både en problematisk syd-nord-dimension och en problematisk öst-väst-dimension.

Norrlandsbegreppet finns. Men det har myror i baken och kan inte sitta still. Myllret skapar både energi och irritation. Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.
Det är väldigt svårt att skapa en norrländsk offentlighet och en Norrlandsdebatt som är större än de enskilda kommun- och länsperspektiven, men mer regionalt distinkt än det nationella perspektivet. Politiken lyckas inte, medierna lyckas inte, medborgarna efterfrågar det inte i någon större utsträckning. Lika fullt föreligger ett behov.

För till skillnad från Mälardalen har de flesta kommuner i norra Sverige inte bara ett vagt behov, utan ett akut behov av nya regionaliseringsprocesser. Problembilden är djupare här och marginalerna mindre, på sina håll obefintliga.

Nya samarbeten, en solidaritet inom ramen för ett regionalt helhetstänkande, kommer att krävas för att framtidens landsbygd ska kunna hållas levande, med social service, infrastruktur, valmöjligheter och företagande.

Och de norrländska städerna och stadsnära kommunerna vid kusten har inte, i sin konkurrens med regioner söderut, råd på sikt att se den omgivande glesbygden förtvina.
Övergripande regionprojekt kan i det sammanhanget bli till hjälp även för lokala experiment, och omvänt.

De nordligaste länen kommer dessutom, vare sig de vill eller inte, att tvingas gå samman oftare för att kunna hävda sig i dragkampen om investeringar och satsningar, nationellt och internationellt.

Den norrländska mångfalden, som gör Norrlandsbegreppet svårdefinierat och ibland omöjligt, kommer att bli ännu viktigare att betona och bejaka framöver. Det får aldrig handla om att likrikta och förenhetliga.

Men en del gamla gränsdragningar och låsningar på kartorna – oviljan att erkänna att det i många lägen är vettigt och berikande att se en större regional gemenskap – kommer att framstå som ohållbara och hämmande.

Varför inte se de upplösta gränserna som en möjlighet till frigörelse och större egenmakt för hela norra Sverige?

Vännäs är den enda kommunen i Västerbotten utöver Umeå som visar plussiffror i SCB:s senaste befolkningsstatistik. Vännäs kan ha något intressant på gång, med relevans för många landsbygdskommuner. Om det handlar den här krönikan. I morgondagens papperstidning som vanligt med teckning av Niklas Eriksson på temat.

---------------------------------------------

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

”Per August köpte radio 1929. Han var troligen en av de första i byn, som ägde något så sensationellt som en radioapparat. Filip Gerhardsson kommer ihåg hur han och några kamrater stod utanför Per August ”hakafönster” för att avlyssna detta ”under”.
”Tänka sig! Högmässan kom genom luften, sögs in i en radioapparat och kom ut i det fria helt hörbart.” Per August stod vid det öppna fönstret och sög på sin pipa. När det sprakade i radioapparaten förklarade han, att det berodde på åska över södra Sverige.”

(Ur boken ”Minnen från Vännfors – byn vid Vindelälven” av Lennart Åström, 2011, som varmt rekommenderas även för dem utan koppling till Vännfors. Hjärtat smälter lite av de roliga, fina anekdoterna från byns historia.)

Håll koll på Vännäs. Där pågår något, ett långkok i all stillhet, som kan komma att smaka riktigt gott för Västerbotten om några år – och som sprider intressanta dofter redan nu.

Vännäs är den enda kommunen i länet, förutom Umeå, som växer enligt Statistiska centralbyråns senaste befolkningssiffror. Och ökningen med 51 personer under 2011, till sammanlagt 8465 invånare, åstadkoms både genom ett födelseöverskott och ett positivt inflyttningsnetto.

För övriga länet är kanske tendenserna i Vännäs mer intressanta än att det går fortsatt bra – om än jämfört med befolkningsmålen inte överdådigt – för Umeå. Inte för att Vännäs läge, med närheten till Umeå ytterligare förstärkt av goda kommunikationer, är jämförbart med de flesta andra landsbygdskommuner i norra Sverige, utan för att det i koncentrerad form visar hur en regionförstoring skulle kunna komma till stånd som inte bara gynnar den största kommunen.

Fortsätter utvecklingen i Vännäs, kan andra lära av framgångsfaktorerna där, utifrån sina egna kommuners förutsättningar. Men också av problemen.

Hur ska en liten kommun som växer agera för att möta det nya behov av kommunal service som uppstår, med ett större tryck på exempelvis skolor och förskolor? Även på den punkten kan Vännäs vara på väg att samla erfarenheter relevanta för många andra kommuner som hoppas kunna vända en nedgång till en kontinuerlig uppgång.

Att det går bra för Vännäs just nu, är betydelsefullt också av ett annat skäl. Många i Vännäs, och i andra kommuner längs den gamla stambanan, har hyst farhågan att bygget av Botniabanan skulle skapa problem för de gamla järnvägsorterna inne i landet. I synnerhet för orter som varit traditionella och viktiga knutpunkter för järnvägstrafiken, med förlorade jobb kopplade till drift och underhåll och allmänt förlorad attraktionskraft för inflyttare och investerare som följd.

Men kanske kan de nya pendlingsmöjligheterna mellan Vännäs och Umeå visa sig bidra till en regionförstoring som mer än kompenserar för de förlusterna. Det i sin tur kräver givetvis att infrastrukturen lever upp till förväntningarna och vinner människors långsiktiga förtroende.

”Ingen historisk händelse har varit av större betydelse för vår bygds daning än nybyggarnas stora flyttning från den gamla byn till utmarken eller till allmänningen på skogen. Deras livsinsats var att bryta upp åker ”av ris och rot”, att bygga upp gård och åbyggnader samt därtill fostra stora barnkullar, större än vad tidigare generationer förunnats få uppleva, till arbetsamma framåtsträvande och samhällsdugliga människor. Det var stordåd i det tysta – (...) Denna uppmarsch mot Umeå sockens övre skogsområden är inte minst viktig att beskriva, eftersom den ledde till en folkökning här i norr utan motstycke i landet i övrigt (…) Kulmen i Vännäsområdet synes ha inträffat under åren 1787-1799. På dessa 12 år anlades 18 nya byar i Vännäs.”
(Tyko Lundkvist i kapitlet Nybyggarperioden 1787-1799 i ”Vännäs kommuns historia”
av Tyko Lundkvist och Tore Nilsson, 1984)

I Vännäs testas alla teorier från de senaste åren om att den stadsnära landsbygden går en bra framtid till mötes. Vännäs är den minsta kommunen i de fyra nordligaste länen som växer. Krokom i Jämtland med 14 559 invånare är den näst minsta kommunen i norr som fått fler invånare senaste året.

Den stora frågan för alla kommuner med liknande förutsättningar är: Förenar den stadsnära landsbygden det bästa av två världar – naturskön, lugn miljö och relativt billiga bostadspriser, men ändå med bra service och en direkt närhet till ett urbant utbud? Eller har den inte det bästa från någon värld – varken riktig landsbygd i den större stadens skugga eller en egen lockande stadsmiljö – utan bara en identitetslös kompromiss att erbjuda?

Det finns fortfarande stort hopp om att fler framöver ska svara att det förstnämnda är fallet. Att den stadsnära landsbygden, inte bara i Vännäs, kommer att bli ett eftertraktat livsstilsalternativ och skapa en bifåra till urbaniseringen, när nya tekniska möjligheter kopplar upp små kommuner, och dess byar, till globala skeenden och minskar betydelsen av geografiska avstånd.

Vännäs utveckling, som är en del av Umeåregionens utveckling, är svår att jämföra med kommuner i Norrlands inland utan närhet till större städer. Och den är inte svaret på de mest aktuella frågorna om hur större delar av Västerbotten ska kunna hållas ihop i samhörighet och samarbete.

Men Vännäs visar att det inte är hopplöst för en liten landsbygdskommun i norra Sverige att växa. Att det går att locka människor till småskaliga miljöer. Av det kan många låta sig inspireras. Håll koll på Vännäs.

Och sprakar det i apparaten, är det bara åska över södra Sverige.
 

De små kommunerna i Västerbotten, hur ska det går för dem?

Lennart Holmlunds utspel i veckan om kommunsammanlagningar i Västerbotten har gett ny fart åt en viktig debatt, och Holmlund har rätt i sin utgångspunkt att dagens situation inte kommer att hålla i längden.

Om det handlar den här lördagskrönikan där jag resonerar lite kring den misstro som finns mellan olika kommuner i Västerbotten, och i Norrland, om behovet av fler samarbeten och mer av regionalt helhetstänkande och sammanhållning.

Om kommunsammanslagningar är lösningen i fler än några enskilda fall, är dock långt i från säkert. Vad som är säkert är att många i Västerbotten och i de nordligaste länen, måste vara beredda att tänka nytt - det gäller både kuststäderna, kranskommunerna, inlandskommunerna och mellanbygden. Ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen

-------------------------------------------------------------

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"En gång i tiden försökte jag ta reda på hur man gör en riktig pölsa. Men det visade sig att pölsorna är otaliga som sanden på havets strand. Vart sjösystem, var bygd och var släkt har sin egen pölsa. En lidmanpölsa från Missenträsk är alls inte detsamma som en enquistpölsa från Hjoggböle eller en lindgrenpölsa från Raggsjö. Åt helvete med alla förenklingar och schematiska översikter och allt skärande över en kam!"
(Torgny Lindgren i ”Maten - hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Det blängs mycket i Västerbotten just nu. Skellefteå blänger på Umeå. Inlandet blänger på Umeå och Skellefteå. Umeå blänger på inlandet. Inlandskommunerna blänger på varandra. I Umeåregionen är kranskommunerna ständigt på sin vakt. Och på den bortglömda Mellanbygden blänger ingen, vilket får Mellanbygden att blänga på alla, i en känsla av att ha hamnat mellan stolarna.

Länets kommuner misstror och retar sig på varandras prioriteringar. Det resoneras fortfarande i hög grad i termer av vinnare och förlorare, där vad den ena får går någon annan förlorat, där en kommuns tillväxt betyder någon annans tillbakagång..

Norran har i dagarna kört en intressant artikelserie om Skellefteås problem att locka till sig statliga jobb, och om hur Umeå blev vinnare och Skellefteå förlorare när Region Västerbotten formades.

Den mentala gräns som går någonstans mellan Umeå och Skellefteå – att söka finna exakt var den går är som att jaga regnbågen – hör till det mest svåranalyserade i Västerbotten. Umeå och Skellefteå är som i en Ekelöfdikt de "två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser”, så som städer måste i hat och i kärlek.

Relationen kompliceras ytterligare av att Umeå är fullt av utflyttade Skelleftebor som söker rättfärdiga och förklara sitt val av ny livsort genom att ironisera över uppväxtstadens brister och stämningar (utom när det gäller ishockey).

Intresset för vad som händer i Skellefteå, låt säga i kommunpolitiken där, är minimalt i Umeå om betänker att det bara är mil mellan städerna. Stockholms lokalpolitik dyker oftare upp i umesamtal än Skellefteås. Örnsköldsvik upplevs ur ett Umeåperspektiv som en mer naturlig och okomplicerad regionpartner än Skellefteå.

Ett illustrerande exempel är hur stor skillnaden i synen på Norrbotniabanan är mellan Umeå, som slappnat av sedan Botniabanan kom fram och nu tänker mest kring förbindelserna österut och västerut, och Skellefteå, som i växande och begriplig frustration ser Norrbotniabanan prioriteras bort av staten och som anar övriga länets axelryckning bakom läpparnas bekännelse.

Umeå och Skellefteå – vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"Men vad jag tänkte komma till var detta: varje vattendrag vart ett landskap för sig. Skellefteälvens och Vindelälvens och Åmans landskap. Och ett otal landskap vid de sjöar som hängde samman. Det finns inte ett Västerbotten utan ett otal. Det rätta ordet vore Västerbottnarna!"
(Torgny Lindgren i ”Maten - hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Tre till fyra kommuner borde räcka i Västerbotten, sade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund häromdagen i ett uppmärksammat utspel om kommunsammanslagningar. Små kommuner kostar för mycket pengar och har för stor byråkrati, menar han, och antydde på sitt subtila sätt vad som är problemet: ”Nu måste kommunerna ta tag i frågan och diskutera fram en lösning. Jag förstår att det kan bli svårt. Det finns småpåvar som vill sitta kvar och styra, men man måste tänka på medborgarna.”

Reaktionerna lät inte vänta på sig, men de följde ett intressant mönster. Mest avvaktande var kanske företrädarna för övriga kommuner i Umeåregionen – Vindeln, Vännäs, Robertsfors, Bjurholm och Nordmaling – som i stort menar att nuvarande samarbetsformer räcker och som befarar att Umeås inflytande skulle bli för stort vid sammanslagningar.

Kommunalrådet i Nordmaling Ulla-Maj Andersson (S), kommenterade Holmlunds utspel så här: ”Det där är inget nytt, sådär har Lennart Holmlund surrat länge, inte minst inom partiet. (…) En storregion där kranskommunerna ingår i Umeå och med Lennart Holmlund som hövding är inte aktuellt.”

I inlandskommunerna, däremot, var reaktionerna snarast som lätta, men inte avvisande, suckar från veteraner som levt med frågeställningen i många år, kan problematiken utan och innan och har blickat djupare ner i dess gruvgångar än några andra.

”Fortsätter den här negativa trenden med befolkningsminskning och att all service dras ned finns ingen annan väg. Men då ska det konkret gälla alla små kommuner i landet. Redan i dag är organisationen i många små kommuner för stor”, säger exempelvis Bert-Rune Dahlberg (S), kommunalråd i Åsele.

”Frågan har hängt över oss länge och på sikt kan det bli på det viset. Men det viktiga är i första hand att ha ett samarbete mellan kommunerna som fungerar”, säger Greger Lindqvist (S) kommunalråd i Dorotea.

Caisa Abrahamsson (S) kommunalråd i Sorsele tror inte i sitt uttalande på sammanslagningar, men betonar behovet av ökat samarbete över tidigare gränser: ”I första hand tror jag på samverkan mellan kommunerna, inte en sammanslagning. (...) Det finns redan i dag ett samarbete mellan inlandskommunerna men vi öppnar också för ett samarbete över länsgränserna, med bland annat Arjeplog och Arvidsjaur.”

Tomas Mörtsell (C), kommunalråd i Storuman, betonar Västerbottens speciella problem med väldiga avstånd i glesbefolkade trakter: ”Problemet med Holmlunds resonemang är att vi har en geografi att ta ställning till med tanke på de stora avstånden vi har här. Därför har jag svårt att få ihop det. För att det ska vara positivt med en sammanslagning ska det ju ska ju antingen ge en besparing eller kvalitetshöjning. Jag tycker att det finns goda förutsättningar att samarbeta utan att slå ihop kommunerna.”

Det finns en nidbild av kommunerna i Västerbottens inland som säger att de saknar krisinsikt och drömmer om att vrida klockan tillbaka till gårdagen för att slippa hantera morgondagen. Som alla nidbilder är den orättvis. Det visar en sådan här sammanställning av reaktionerna. Beredskapen att utöva självkritik är ofta som allra störst i de mindre landsbygds- och glesbygdskommunerna. Och där tror jag att de bäst av alla förstår vad Holmlund menar.

För Holmlund har i huvudsak helt rätt i sin analys, den nuvarande situationen kommer inte att hålla i längden. Det betyder dock inte att formella kommunsammanslagningar är det enda tänkbara, eller det önskvärda, svaret på de problem som väntar. I synnerhet inte i ett län med Västerbottens avstånd.

Sammanslagningar kommer, tror jag, att bli oundvikliga i vissa fall. Men organisationsförändringar kan göras fram och tillbaka utan att något vinns, samtidigt som närdemokratin tar stryk.

Det är inte kvantiteten, utan kvaliteten, flexibiliteten, lokalförankringen och effektiviteten i olika samarbetslösningar, det kommer an på. Intressanta samarbetsformer håller redan på att växa fram underifrån, och behöver mer tid på sig för att få genomslag. Forskning, pilotprojekt och tekniska framsteg öppnar nya perspektiv för service på framtidens moderna landsbygd.

Men ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen. Hur man formellt organiserar det är mindre viktigt: norra Sverige behöver ett regionalt helhetstänkande och ett utökat samarbete på nästan alla områden. Alltför många föredrar dessvärre navelskådandet.

Vill man inte erkänna att man behöver varandra, att Norrland berikas av mångfalden av bygder, att den enas bröd inte är den andras död, så kommer ingen organisationsförändring i världen att få effekt. Det kommer att kräva nytänkande både i städerna, i kranskommunerna och i inlandskommunerna. De rikare kommunerna måste vara beredda att visa tålamod och solidaritet med de bygder som har det svårast, men som hör till helheten. Och kriskommunerna måste i sin tur vara beredda att tänka väldigt fritt och ödmjukt kring nya samarbetslösningar, och släppa den bittra vanföreställningen att det skulle gå bättre för inlandet om det gick sämre för kuststäderna.

Konflikten kring de föreslagna besparingarna inom landstinget i Västerbotten visar hur små marginaler som finns kvar för att de mest utsatta inlandskommunerna ska ha något hopp om att kunna vända en negativ utveckling. Men den debatten skulle också kunna föra något gott med sig, om den väckte en ny känsla av regional samhörighet hos fler. Att vi inser att den enskilda kommunens öde även är de andras.

----------------------------------------

Till sist: veckans citat, av Fredrika Bremer:

"Alltså - bort, bort känslor av saknad, bort senkomna "om" och "men"; alla tankar måste tillhöra dagen och stunden. Men dagen är stormig och vågorna höga; - nattens färd hotar att bli orolig; och jag hade kunnat vara i det lugna harmoniska hemmet i Smyrna! - Åter der? Bort, undan, återvändande onödiga tankar! I morgon skall jag vara modig åter."

(Fredrika Bremer i "Lifvet i gamla verlden", ur Carina Burmans biografi). 

Ockupationen av sjukstugan i Dorotea är utgångspunkten för den här torsdagskrönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat. Jag försöker diskutera varför Doroteabornas demonstrationer och värnandet av vården i inlandet, är en viktig angelägenhet för hela Västerbotten.

Trogna läsare känner igen resonemangen nedan, om landsbygdens och den småskaliga servicens värde.

Men jag skriver också några rader om varför en del av kritiken mot landstingsmajoriteten varit orättvis och att ledningen har rätt på en viktig punkt.

---------------------------------------------------------------

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Så besvärligt kan det vara ibland, att både de kämpande Doroteabor som ockuperat den nedskärningshotade sjukstugan och landstingets rödgröna ledning, som beslutat om jobbiga besparingar, har rätt. På varsin punkt.

Doroteaborna gör helt rätt som kämpar med envishet och uthållighet för att få behålla sina akutvårdsplatser. Det är ett rationellt och mycket välgrundat engagemang. För det man söker värna allra mest är kanske faktiskt inte platserna i sig, utan kommunens utsikter att överhuvudtaget överleva på längre sikt.

Ett antal av de mindre kommunerna i Norrlands inland balanserar på randen av ett ekonomiskt och demografiskt stup, med obefintliga marginaler.
Ibland kan protester mot neddragningar i akuta ekonomiska situationer vara ett tecken på bristande krisinsikt, en oförmåga att erkänna problem, en ansvarslös flykt från verkligheten – vilket bara förvärrar problemen och minskar politikens långsiktiga handlingsutrymme. Men ibland kan det vara tvärtom: att protesterna är det yttersta beviset på total krisinsikt och klarsyn om vad som står på spel. Så är det i Dorotea.

Någonstans finns en smärtgräns, bortom vilken en kommun inte längre har något hopp kvar. Det räcker inte att ens i en drömvärld kunna erbjuda nya jobb, bra företagsklimat och perfekt infrastruktur, för att locka människor att flytta till eller stanna kvar i en kommun. Det krävs mer. Jobben följer människornas kulturella flyttströmmar i högre grad än tidigare. Men till det som krävs under alla omständigheter, utan vilket en kommun kan erbjuda guld vid varje regnbåges slut utan att det hjälper, hör en grundläggande social service för livets olika skeden.

Går den servicen förlorad i en kommun, eller i en by, när vårdplatser försvinner, byskolor dras in, lanthandlar bommar igen – och allt som återstår är ett transporttvång till andra kommuner eller avlägsna tätorter – då är det kört och godnatt. I insikt om det kämpar Doroteaborna.

Men det är inte hela sanningen.

Den punkt på vilken många av de som protesterat mot neddragningarna däremot har fel, handlar om landstingsmajoritetens avsikter och drivkrafter. Den rödgröna ledningen vill självklart inte genomföra besparingarna av illvilja eller av likgiltighet inför inlandet.

Så är det inte, och kampen för inlandet gynnas inte av slentrianmässigt politikerförakt. De hätskaste glåporden senaste tiden, mot beslutsfattare som bara har tråkiga alternativ i vilken riktning de än vänder sig, men som lika fullt måste försöka ta ansvar för helheten, hjälper ingen.

För i ett har landstingsledningen helt rätt: det måste vara ordning i ekonomin. Nu har alternativa besparingar presenterats, som skulle rädda inlandsvården på ett sätt som vore att vida föredra. Majoriteten måste söka dialog kring de förslagen. Men landstingsledningens ansatser rymmer inte enbart missgrepp, som kan kritiseras, utan också en nödvändig ärlighet som även den hör till försvaret av ett välfärdssamhälle.

Det är något annat och djupare som gör Doroteabornas kamp rätt, viktig och angelägen för hela Västerbotten, än motståndet mot besparingarna i sig.

Ur ett annat perspektiv: I slutändan kan inga alternativa besparingar i världen rädda de mest utsatta inlandskommunerna. Det kan bara jobb, företagande och inflyttning göra. Att rädda det som räddas kan är livsviktigt, men inte en tillräcklig framtidsstrategi i de kommuner som har det svårast.

De för regionen värdefulla Västerbottensdagarna i Stockholm i år har haft temat innovationer. Föredragen där har diskuterat allt det där som ger skäl till optimism och framtidstro i Västerbotten, som sväller av stolthet.

Ska fler än bara några få av inlandskommunerna överleva med grundläggande service och ekonomiska förutsättningar i behåll, är det till innovationer, småföretagande och förädling av naturresurser, som hoppet måste sättas. Exempelvis nya, teknikdrivna lösningar kring service och vård på landsbygd är en intressant framtidsbransch, som kan förändra perspektiven helt framöver. Vårdlösningar i Västerbotten som exportsuccé, smaka på den i dessa dagar.

Men det krävs en regional sammanhållning för att visionerna ska kunna bli verklighet. Ett mer utvecklat norrländskt helhetsperspektiv, med mindre misstro och missunnsamhet mellan landskapen, skulle göra de nordligaste länen starkare nationellt.

På samma sätt genererar ett Västerbotten som håller ihop solidariskt – – kusten, den stadsnära landsbygden, den naturresursrika glesbygden – större växtkraft som helhet, än de enskilda delarna skulle klara var för sig.

Det gäller att hålla ihop länet inte bara kring det som glänser och lovar mycket, utan också i svårare ögonblick, när det inte glänser. Dramatiken i Dorotea är en annan, dystrare del av länets realiteter än de som trycks i broschyrerna, men en lika viktig.

Har vi råd med landsbygden, med det glesbefolkade, med det som motiverar sin existens på andra sätt än storstadens många rationella stordriftsfördelar? Den frågan kommer att hagla över oss det kommande decenniet. Från de växande tillväxtstäderna. Otåligheten inför landsbygdens problem och mödor kommer att växa.

Den otåligheten bör utmanas.

Har vi råd att vara utan landsbygden? Att i resignation offra alla dessa erfarenheter och livsmiljöer, att förvandla de många småskaliga kulturbygderna till storskaliga, öde oljeplattformar, att dra isär och överge en gammal helhet?

Det är betydligt mer relevanta frågor att ställa, med all kraft, när Västerbotten har makten att formulera dem själv, utifrån egna historiska insikter.

Det är det demonstrationerna i Dorotea ytterst handlar om. 

Jag hörde Chris Heister hålla ett tal häromåret, när hon i en bisats tvekade om huruvida hon som relativt nyinflyttad i länet hade rätt att riktigt kalla sig västerbottning. I en paus efteråt argumenterade jag för att hon inte bara har rätt, utan i sin roll också en plikt, att kalla sig västerbottning.
Det är viktigt att markera den principen i en region som ska präglas av en öppen, välkomnande attityd: alla som lever och verkar här, infödda eller inflyttade, är västerbottningar.

När Chris Heister blev utnämnd till ny landshövding för fyra år sedan, en moderat från Stockholm med inte enbart nyanserade eller positiva uppfattningar om norra Sverige med i bagaget, var det nog en och annan som förhöll sig skeptisk. Säkert grymtades det bland dem som hellre hade sett en politiker i slutskedet av sin karriär med djupa partirötter i länet, brett regionalt kontaktnät och en syn på Västerbotten formad sedan decennier, som landshövding. Någon som hade kunnat fördjupa gamla hjulspår.

Tvivlarna har fått fel. Det är ibland bättre när landshövdingar hämtas lite utifrån och inte har alltför starka bindningar i det aktuella länet. Chris Heister har utvecklats till en av Västerbottens främsta och mest uppskattade landshövdingar någonsin. En förklaring är att hon kom hit med öppna ögon och skaffade sig intryck av länet i dag, inte gick in i rollen med alla svar redan formulerade. Hon har lyckats tillföra nya perspektiv, optimism och effektiva kontakter utanför länet, samtidigt som hon ödmjukt satt sig in i regionens egna förutsättningar.
Hon har bidragit till att vidga Västerbottens självbild, och åren i Västerbotten har vidgat hennes egen syn på Sverige och det svenska samhället - perspektiv hon givetvis tar med sig till det nya uppdraget.

Det var en stockholmare som utsågs till landshövding i Västerbotten för fyra år sedan. Det är en västerbottning som nu utsetts till landshövding i Stockholm.

Varumärket Västerbotten var ämnet för en temadag arrangerad av Region Västerbotten i tisdags, där jag medverkade i ett panelsamtal. Om Västerbotten och regionala identiteter, om gemenskap, öppenhet, mångfald, jantelag och rätten att vara lite eljest, handlar den här krönikan. I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson, som vanligt på torsdagarna.

--------------------------------------------------

Är du en riktig västerbottning - eller är du lite eljest?

Jag är så trött på uttrycken ”en riktig norrlänning” och ”en typisk norrlänning” att jag kan spy. Och det beror inte på ”norrlänning” utan på ”riktig” och ”typisk”. Normerade, kollektivistiska föreställningar om att du måste vara på ett särskilt vis, för att du bor på en viss ort, bygger på intolerans och misstänksamhet. Genom dem blänger en uppfattning om världen som stillastående och människor som kuvade och osjälvständiga. Sådan likriktning har aldrig varit särskilt charmig. Den har plågat sina offer genom åren. Stereotyper är tvångströjor.

Samtidigt bygger själva iden om geografisk mångfald på insikten om att den ena platsen inte är den andra lik, men att det finns olika former av lokala identiteter som förenar människor. Kultur- och näringstraditioner, geografiska förutsättningar och det lokala civila samhället, ger varje region en speciell karaktär.

Du märker ganska snabbt – inte bara på de dominerande dialekterna - om du befinner dig i Skåne eller Västerbotten. Faktum är att du tämligen fort känner även när du lämnat Västerbotten för Norrbotten. För den som bott länge i länet, är skillnaderna mellan Lycksele och Vilhelmina, för att inte tala om skillnaderna mellan Umeå och Skellefteå, påtagliga.

Fördomarna mot sådana regionala identiteter – i en hierarki där eliten i storstäder formulerar vad som är modernt respektive omodernt, utifrån motsättningen urbant-landsbygd – kan vara lika mycket tvångströja som det lokala kravet på att man måste vara på ett visst sätt. Det finns stereotyper vi riktar mot oss själva, och stereotyper andra riktar mot oss. Vi måste befria oss från båda.

Något finns det där alltså, som berättigar begrepp som umebo, västerbottning eller norrlänning och som går utöver postnumret. Men vad är det som kan ligga till grund för en regions identitet, som inte blir likriktning, men som ändå skapar något slags tillhörighet och självkänsla?

I tisdags anordnade Region Västerbotten en temadag om varumärket Västerbotten i Umeå. Det är en fråga med tusen infallsvinklar. En region måste å ena sidan vara tillräckligt öppen, ödmjuk och odefinierad för att vara välkomnande. Å andra sidan måste den ha en tillräckligt stark identitet, ett socialt och kulturellt kapital, som står för något, för att upplevas som attraktiv. Det är en svår balansgång.

En del vill, som bekant, inte vara medlemmar i en klubb som accepterar människor som dem själva som medlemmar. Andra vill bara vara med i klubbar som kysser just deras fötter.

När människor väljer fritt var de vill bo ligger attityden vanligtvis någonstans däremellan. Att flytta till en ort där alla normer och regler redan är skrivna, där enda sättet att få en plats är att acceptera ett färdigt paket, är stendött. Men en ort som inte har en aning om vad den vill, som helt saknar identitet, är inte heller lockande.

Det är en förklaring till urbaniseringen. De största städerna har starka identiteter på ytan, men stort, fritt, myller under ytan. Så ser myten ut.

För mindre orter, som inte får något gratis, är det inte lika lätt. De kan inte erbjuda automatiskt socialt och kulturellt kapital i samma utsträckning, och måste arbeta hårdare på att stå för något, utan att bli navelskådande.

Och så det där med Jante. Storstäderna har sina jantelagar också, smygande kring i kvarteren. Men den mindre regionen är mycket mer utsatt och sårbar när Jante försöker koppla greppet.

Hur är det i Västerbotten – är det bara om du blir framgångsrik på sport (eller lyckas inom kultur och nöje, eller vinner på lotto) som du kan räkna med att slippa Jante? Hur är attityden till framgångsrika företagare och politiker, eller forskare för den delen, när de vågar satsa på något som går bortom det gängse, när de bryter mot det förväntade och oskrivna lagar? Och hur är det med jämställdheten i praktiken, när branscher jämförs, investeringar görs och politikers insatser utvärderas?

Det sades när Maud Olofsson avgick – och koppla ur den partipolitiska autopiloten nu och tänk efter – att hon ägnat sig för mycket åt företagarfrågor och därför svikit landsbygden. Vad återger en sådan anklagelse – alldeles oavsett om man tror på Maud Olofssons politiska recept eller inte – om synen på landsbygden?

Västerbotten är i grunden en öppen- och frisinnad region. Men även här finns problem med avundsjuka, missunnsamhet och mossiga hierarkier. Att vara avvikande på olika sätt är inte så tillåtet överallt som det borde.

Inte minst för inlandskommunerna kommer invandring och ökad geografisk rörlighet i samhället – att människor flyttar till olika miljöer i olika faser av livet – att bli en överlevnadsfråga. Hela system och tänkesätt måste ställas om från ”vi flytt int” till ”människor flyttar hela tiden, fram och tillbaka, de kommer och går, och här är de välkomna”. Det har Sorsele förstått.

Västerbotten är ett län av glänsande skärvor från vasen någon tappade i golvet efter att Oxenstierna lämnat rummet. Att sorgfälligt limma ihop ett enhetligt, tvättat ”varumärke” av de kontrasterna är en omöjlighet, och inte eftersträvansvärt.

Men ändå har det ett värde att Västerbotten står för något som är större än de enskilda orterna, erbjuder någon form av identitet, för att kunna hävda sig i konkurrensen om flyttlass, investeringar och innovatörer. Att diskutera vad det kan vara är viktigt, också för att människor ska trivas här, i balansgången mellan att vilja få vara en del av ”något” och samtidigt ha friheten att gestalta det där ”något” utan tvingande stereotyper.

Ska det arbetet börja någonstans, är det nog i mångfalden av livsstilar här. Västerbotten ska vara en region dit det är lätt att flytta, där det går snabbt att känna sig hemma, är uppskattat att vara annorlunda, är tillåtet att vara framgångsrik och där det inte är ett tvång att bo hela livet för att bli accepterad, men inte heller ett tvång att flytta bort för att visa att man duger.

Ett av de finaste orden på svenska språket är eljest. I dess norrländska variant. I ett riktigt Västerbotten, får man vara lite eljest. Jantelagen, den är skickad på slutförvaring långt ned i berggrunden.

Maud Olofsson och Lennart Holmlund hade som bekant en ordväxling i veckan, efter en intervju med tidigare näringsministern i SVT:s Västerbottensnytt. Om den skriver jag lite i den här krönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson.

Och så ett "för övrigt" på slutet om Kristdemokraternas grundläggande problem.

----------------------------------------------------------

Maud Olofsson vs Lennart Holmlund - de måste inte gilla varandra

De kunde knappt bärga sig en dag med att säga rakt ut vad de anser om varandra insatser. Det bara måste ut, det som legat och pyst länge. Inte för att deras kärvänliga syn på varandra varit någon hemlighet tidigare, men deras senaste ordväxling säger en del om stämningen som rått de senaste fem åren mellan nyss avgångna näringsministern Maud Olofsson och Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, och mellan deras två partier här i Västerbotten.

I en intervju med Västerbottensnytt i tisdags yttrade Maud Olofsson skarp kritik mot de ledande kommunalpolitikerna i länet för att ha varit för passiva i kontakterna med regeringen. Hon kallade det ”konstigt” och ”inte okej”, att de ledande lokala politiska företrädarna inte legat på lika hårt som politiker på andra håll i landet för att driva frågor av intresse för hemregionen.

”Min erfarenhet från de här åren har varit att man i liten utsträckning har använt sig av mina kontakter. Och det är lite skrämmande tycker jag”, sade Olofsson bland annat, och fortsatte: ”Ta infrastrukturpaketen och det här, ta Umeåpaketet – det har vi drivit själva för att få igenom det i regeringen. Det är inte så att politikerna i Umeå varit särskilt engagerade i det.”

Hårda ord. Att hon i nästa andetag uttryckligen undantar sina egna partikamrater i länet från ansvar avslöjar vad det i grunden handlar om: en partipolitiskt driven konflikt som nu går in i ytterligare en rond, inte någon djupare analys eller samlad beskrivning av länets kontakter med regeringen.

Lennart Holmlund svarade snabbt på kritiken och sa att det ibland varit som att prata med en vägg att ta kontakt med näringsministern, att det inte gått att få något stort gehör i de frågor som diskuterats och att det är Olofsson som svikit Västerbotten. En gammal, välkänd träta alltså, inte mer.

Om Olofsson och Holmlund hade haft rätt om varandras inkompetens och ointresse för länet hade Västerbottens infrastruktur dominerats av hästdroskor och sparkstöttingar (inget ont om dem) i dag. Om båda däremot varit precis så stenhårt inriktade på att få investeringar just hit som deras respektive största fans gör gällande hade både Kvarkenbro och rymdfärja (tur och retur Månen, som ett led i den viktiga vertikala transportkorridoren) varit på plats.

I själva verket överdrivs ofta betydelsen av både enkla personkontakter och ministrars hemtillhörighet. Det faktum att mer hänt med Umeås infrastruktur de senaste fem åren än åren dessförinnan, men också att Norrbotniabanan inte fått ja, pekar på det.
Och invävt i grälet säger Holmlund och Olofsson intressanta saker, som visar just hur långt mindre dramatiskt sådant här fungerar i praktiken, men som också påminner om att regionernas lobbyarbete har betydelse.

Lennart Holmlund medger i SVT-intervjun att han knappast skulle ha haft mer frekventa kontakter med en socialdemokratisk näringsminister, och skriver på sin blogg att man haft bra kontakter med tidigare infrastrukturminister Åsa Torstensson och statssekreteraren Leif Zetterberg. Holmlund skriver också att man använt sig av lokale centerpartisten Sven-Olov Edvinssons kontakter som en ingång till regeringen och att ”representanter för moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna” deltagit för att få in projekt i budgeten.

Självklart. Konstigare än så är det inte. En kommun med en strategi värd namnet använder förstås hela sin lednings styrka och kontakter i relationerna till regeringen när det verkligen gäller. Det vore inte någon given mirakelmedicin om ett kommunalråd skulle råka ha utmärkta kontakter till en enskild ledande regeringsföreträdare. För Norrlands del vore också ett sådant samband olyckligt, med tanke på hur makten på olika områden hela tiden förskjuts mot storstadsområdena.

Å andra sidan, går det förstås inte att ligga på latsidan för en kommun eller en region i kampen om uppmärksamhet och resurser nationellt. Maud Olofsson erkänner i intervjun med SVT att det har betydelse för vilka projekt som till slut får klartecken eller avslag, hur engagerade och skickliga de lokala företrädarna är i sitt lobbyarbete. Och då saknar det inte heller betydelse om inte en enda minister längre kommer från norra Sverige.

Jag tror att en slutsats, om man lyfter blicken lite, är att Norrlandslänen måste bli bättre framöver på att samordna sig och utöva gemensam kraft i sina kontakter gentemot regeringen, för att kunna hävda sig i konkurrensen om medel. Regionbildning hit eller dit, är man i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten mer bekymrade om att slå vakt om det egna regionalt och misstro grannarna, än att försöka motverka den växande, övergripande storstadsdominansen nationellt, spelar det ingen större roll om enskilda kommunalråd och ministrar uppskattar varandra eller inte.

För övrigt...
Alliansen vill: (1) att dess största parti ska vara större än största oppositionspartiet, (2) samtidigt förbli fyra separata partier, och (3) att alla de fyra partierna ska ha god marginal till fyraprocentspärren. I en åttapartiriksdag är det nästan omöjligt att förena de önskemålen. Det är bakgrunden till Kd:s problem, oavsett partiledare.

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter och har alliansregeringen frusit fast i polarisen? Det är frågeställningarna i veckans lördagskrönika.

------------------------------------------------------------------

För många ledamöter från Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Utan att googla nu: hur många av Västerbottens riksdagsledamöter kan ni räkna upp namnen på? Och om ni kan namnen, vilka frågor brukar de driva? I vilka utskott sitter de? Om det var svårare än väntat behöver inte ledamöterna från länet deppa ihop. Problemet med okända folkvalda ser inte bättre ut någon annanstans. Det gäller alla delar av landet och alla partier. Och doldisskapet är ibland större än vad de i de flesta fall hårt arbetande politikerna förtjänar (ibland även helt förtjänt, dessvärre).

Alliansregeringen påminner allt mer om ett polarskepp som ramats in av och frusit fast i packisen, och nu förlorat makten att styra över sitt eget öde.
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring vid riksmötets öppnande i veckan förstärkte intrycket: nu driver man långsamt i väderstreck som större meteorologiska och geologiska förlopp i världspolitiken och världsfinansen, och minoritetsregerandets utmaningar, bestämmer, i väntan på att skeppet ska brytas sönder av trycket från isen och sjunka så att slädarna måste packas och expeditionen splittras upp i mindre grupper, eller att skeppet ska räddas av någon plötslig ränna öppet vatten och få ny styrfart.

Just Västerbotten har på senare år snarare haft en överrepresentation av nationellt ledande politiker med regional förankring, så problemet har inte varit lika påtagligt här. Men nu har debatten på nytt dragit igång om det inte vore dags att radikalt minska på antalet ledamöter i Sveriges riksdag.

I veckan gick ett antal ganska tunga företrädare för moderaterna och socialdemokraterna ut med krav att riksdagen borde bantas. Man motiverar det med att många ledamöter är anonyma och mest fungerar som röstboskap utan inflytande eller initiativförmåga. Problemet är av naturliga skäl mest påtagligt i de största partigrupperna, men debatten återkommer regelbundet.

Men hoppet om rännan minskar, det ter sig som en tidsfråga innan skeppet måste överges för nya färdmedel och kanske delvis nya färdkamrater. Moralen verkar sisådär på sina håll, när frostskadorna gör sig påminda hos dem med tunnast och mest slitna kläder, och hierarkierna inom expeditionen blir uppenbara. Några vintrar till, sedan är det 2014 och senast då ställs frågor på sin spets. Polarexpeditioner har sin karga charm, men också tydliga bäst före datum.

Ibland kopplas liknande krav ihop med funderingar om Sverige borde gå över till majoritetsval i enmansvalkretsar för att stärka de folkvaldas mandat och relation till väljarna, på partiapparaternas bekostnad. Tankegångarna är inte utan substans. Det ligger mycket i kritiken av de anonyma ledamöterna, deras oklara mandat och den låga nivån på debatterna i riksdagen. Ändå vore det olyckligt med en radikalt bantad riksdag, framför allt för Norrlands del.

Att alliansens ledning trots det har kvar väljarnas förtroende är ingen paradox. Även fastfrusna expeditioner behöver ledarskap och kan föda sina hjältar. Ett internationellt svep med blicken visar vad dåligt ledarskap kan ställa till med. Tendenserna har funnits länge, men sedan valet har alliansregeringen helt gått över till att förvalta och reagera på händelsernas gång, utan större ambitioner att bryta loss och försöka utmana väder och vind i något stort, dramatiskt risktagande.

Regeringen driver i packisen, sköter vardagssysslorna och bidar sin tid – och långsamt blir det allt mer oklart vad man bidar tiden för. Men som förtroendemätningar visar finns det inga andra politiker eller partier som väljarna tycker vore mer lämpade för just bidandet och avvaktandet.

Reinfeldt och Borg är som klippta och skurna för rollerna som allvarliga, sammanbitna ledare för den lilla tappra expeditionen Sverige, omgiven av den globala finanskrisens isiga vindar och mörka polarnatt. Deras retorik blir alltmer frostbiten, men går hem i ett läge när en osäker omvärld sänker förväntningarna på mer.

En riksdagsledamot som reducerar sig själv till lobbyist för det egna länet, eller tror att antalet skrivna motioner är ett mått på inflytande, gör varken nytta för länet (eftersom det inte är så man uppnår konkreta resultat) eller kommer ifråga som seriös kandidat för tyngre nationella uppdrag (vilket på sikt är betydligt viktigare även för hemlänet).

Men att det finns makthavare med en annan regional och lokal förankring – även om den inte dominerar varje uttalande – än bara i storstäderna är viktigt för hela landet, då perspektiven blir fler och landsbygdens erfarenheter skapar insikter som berikar den nationella politiken.

Och liksom det proportionella systemet i bästa fall håller fler frågor och infallsvinklar levande i debatten, så skapar den regionala förankringen fler ingångar för människor med olika bakgrund till politiken, än fallet skulle vara om makten helt försköts till en effektiv, tajt, resursstark elit i Stockholm.

Expeditionsledarna Reinfeldt och Borg läser av mätinstrumenten, säger något allmänt om väderläget, besiktigar matförråden, manar till återhållsamhet, men utan asketism, doserar lite om andra expeditioners misstag och vädjar om lugn, ansvar och sammanhållning. Inga experiment, inte utmana ödet, acceptera läget som det är och göra det bästa av situationen, men utan riskfyllda försök att trotsa ödet eller vrida det i annan riktning.

Storstadsdominansen kommer att öka, av demografiska och mediala skäl, år för år. Erfarenheter från andra håll i landet kommer att få ännu sämre genomslag än i dag. Skulle antalet riksdagsledamöter halveras är det många delar av landet som får långt till närmaste, inflytelserika rikspolitiker.

Alliansregeringen vill inte längre vara händelsen i sig i svensk politik, inte vara den som tar initiativ och gestaltar, utan bara ett pålitligt tickande i bakgrunden, som farfarsuret på väggen man tar en eftermiddagslur till. Några områden präglas fortfarande av reformgrepp – skolpolitiken är ett sådant – men i övrigt är det tunt.

Och oppositionen vill vara göken som regelbundet hoppar fram, gal och hindrar alla från att gå ner i djupsömn, utan att särskilt många ser galandet som ett regeringsalternativ. Det väntar en förvaltarbudget nästa vecka som kommer att kritiseras av en opposition utan något eget alternativ.

I ett sådant läge, mellan tickandet och galandet, borde mycket av initiativet förskjutas från regering och partiledningar till enskilda ledamöter. Nu har de utskåpade chansen att sätta agendan, väcka nya perspektiv, färga debatten, rycka åt sig uppmärksamheten, bygga upp egna plattformar, stärka riksdagsledamotskapets betydelse i svensk politik. Det kräver individuellt kurage, mod och kompetens, och det kräver att partiapparaterna vågar släppa kontrollen lite, bortom tomma partifloskler och intern kollektivism. Men det är också ett rimligt krav om inte kritikerna ska ges rätt.

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter? Svaret är nej. Den regionala förankringen har ett stort värde, skulle man krympa riksdagen skulle det framför allt vara landsbygdens insikter som tystnade i riksdebatten. Men det är upp till, och hög tid att, de ifrågasatta ledamöterna visar att de existerar, att de kan, att de vill något själva och att de inte är överflödiga.

Tågsatsningarna inom Västerbotten och i Norrland - visioner och farhågor - är ämnet för den här krönikan. I papperstidningen som vanligt med teckning av Niklas Eriksson.

--------------------------------------

Tåg i hela vida Västerbotten

Så här ser visionen ut, för hur den miljövänliga tågtrafiken ska återerövra, förändra och vitalisera de lokala och regionala kommunikationerna till, från och inom Västerbotten.
I måndags inleddes den nya tågtrafiken mellan Lycksele och Umeå, som när allt är färdigt ska ha stopp i Vännäs, Vindeln och Hällnäs – och förhoppningsvis även i Tvärålund.

Utbyggd pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs ska inledas i december, med många dagliga turer, och förutsättningarna finns för en naturlig fortsättning ut till Holmsund.

Möjligheten finns också, om trafiken Umeå-Lycksele får respons och upprustning av den gamla tvärbanan sker, till fortsatt trafik från Lycksele upp till Storuman, med anslutning till inlandsbanan, som det finns skäl att ge nytt liv, vilket ger helt nya utsikter för kommunikationerna mellan Norrlandskusten och Norge.
För ett år sedan invigdes Botniabanan, och när flaskhalsarna byggs bort söderöver och Norrbotniabanan äntligen förverkligas norrut, finns rationella förutsättningar för miljövänliga nord-sydliga transporter i ett dubbelspårssystem tillsammans med den gamla stambanan.

Spana och dröm ett antal decennier framåt och lägg järnvägstrafik över en ny Kvarkenbro till ekvationen, och ingenting är sig riktigt likt längre, i positiv mening. Regionförstoringstanken blir en realitet inte bara för kusten utan också för inlandet. Möjligheterna ökar att bo i mindre landsbygdskommuner, men arbeta, studera eller shoppa på annan ort, utan ett alltför tungt och – när bensinpriserna går upp – dyrt bilberoende i varje läge.

Men det ger även, något jag ofta tycker glöms bort när umeperspektivet får dominera, kustborna, inte minst studenter som kanske inte ens har tillgång till bil eller rötter i inlandet, att lättare och mer regelbundet ta del av hela länet och upptäcka vad andra kommuner har att erbjuda. Lycksele en solig lördag, är inget dumt utflyktsmål för en umebo, men upplevs av många som för krångligt. Tågtrafiken, där cykeln kan tas med och där åktiden kan utnyttjas aktivt exempelvis via internet, gör att Umeå och inlandet kommer närmare varandra.

Tåg inom och genom Västerbotten kors och tvärs, för gods och människor, åt söder och norr, åt väster och öster, internationellt, nationellt och framför allt regionalt. Låter det för bra för att vara sant? Många menar att det är precis vad det är.

Så här kraxar olyckskorparna om den nya pendeltågstrafiken inom länet, och entusiaster gör klokt i att lyssna på dem också, för att undvika misstag som gör att de får rätt:

Tågen kommer, förutspår de, att rulla halvtomma och svindyra, eftersom det för de flesta ändå är mindre krångligt och riskfyllt att ta den bil man hur som helst behöver äga och kör nästan av princip.Samtidigt dras den ordinarie busstrafiken mellan stationerna ner och tvingar dem som faktiskt hade velat fortsätta åka kollektivt till arbete och skola att åka ännu mer bil.

Den stora tågsatsningen skulle alltså – krax, krax – få till följd att bilåkandet ökar och kollektivtrafikservicen försämras längs sträckorna. Det vore onekligen – krax, krax – ett dyrt sätt att öka utsläppen, fördjupa bilberoendet och minska landsbygdens attraktionskraft på. Attityder, praktiska realiteter och ett glesbefolkats läns geografi gör drömmen om pendeltågstrafik på storstadsvis ohjälpligt fåfäng.

Något facit finns inte, kristallkulan lämnar öppet för både sydnäktergalar och olyckskorpar. Jag tror att vi tågentusiaster gör klokt i att lyssna noga på farhågorna också, framför allt dem som rör busstrafiken – denna alltid lite underskattade kollektivtrafikform– genom orterna mellan tågstationerna. Pendeltågssatsningen i länet är en riktig prioritering både ur utvecklings- och miljösynpunkt, och den bör – för att bli en framgång – fullföljas med nya sträckor och fler lokala stopp som ännu inte är beslutade eller enbart är avlägsna förhoppningar. Den regionala tågtrafiken hör hemma i varje vision värd namnet om den moderna landsbygden. Men det betyder inte att succén är given.

Den kollektiva lokaltrafiken till, från och mellan stationerna är viktiga faktorer. Attityden till kollektivtrafik i en av goda livskvalitetsskäl bilälskande del av landet är en annan. Det är lätt att, fri från budgetansvar, rita ut visionära tåglinjer på kartan som skulle ge Västerbotten ypperliga förutsättningar. Men beslutsfattare och resenärer – som måste få vardagen att gå ihop, som måste hålla sig till det uppnåeliga, inte det perfekta – kommer att få kämpa sig igenom många målkonflikter och svåra balansgångar det kommande decenniet.

Visionen är dock onekligen tilltalande.

Stora investeringar planeras i tunga branscher i både Västerbotten och Norrbotten den kommande decenniet. Det är utgångspunkten för den här lite kortare torsdagskrönikan, som vanligt med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

------------------------------------------------

Ett decennium som inte får slarvas bort

Dagens Industri skrev i tisdags om en kartläggning från Gällivare kommun som visar att investeringar för närmare 220 miljarder kronor planeras runt om i Norrbotten fram till 2020. Det är onekligen svindlande summor – som påminner om både stora möjligheter och en bitter paradox.

I första hand handlar det om satsningar inom energisektorn, på infrastruktur och i gruvindustrin. Gällivares utvecklingschef Ulf Hansson säger till DI i en kommentar: ”Bara de närmaste två åren räknar vi med att det skapas runt 2 000 nya jobb och tittar man tio år framåt talar vi om kanske 3 500 fler jobb bara i Gällivare.”

Prognoserna känns igen från Västerbotten. Tidigare i år rapporterade VK om beräkningar som Storumans kommun gjort om tänkbara investeringar fram till 2020 inom turism, vindkraft, gruvindustri och transportsektor. Skulle allt bli av kan det handla om investeringar på över 20 miljarder i bara Storuman. Och även om inte varje projekt förverkligas, handlar det om omfattande investeringar, med intäkter och nya arbetstillfällen som följd.

Allt det som är på gång i Norrlands inland har stor betydelse för hela Sveriges tillväxt och välstånd. Ändå är det ingen som nynnar på härliga tider, strålande tider lokalt. Det beror på insikten om hur det gått förr.
När Svenskt Näringsliv i veckan presenterade sin rapport om ekonomin och arbetsmarknaden i Västerbotten konstaterades som vanligt att det är Umeå som står för tillväxten.

De grundläggande problemen med problematisk demografioch sårbar service i inlandskommunerna finns kvar. Urbaniseringen fortsätter. Storskaliga investeringar i de klassiska näringarna, så välkomna de än är, vänder inte i sig negativa trender.
Intäkter från naturresurser har genererats och snabbt slussats ut ur inlandet förr.

Satsningarna som planeras de kommande tio åren ger både inlandet och resten av landet en chans att lära av historien, att undvika gamla misstag, att utnyttja boomen för att lägga grund till en långsiktig, lokal utveckling bortom de största projekten.

För ökad inflyttning och bredare arbetsmarknader krävs lokalt förankrade ny- och småföretagare i fler branscher än bara de traditionella, och att även mindre aktörer utanför storstadsregionerna får tillgång till riskkapital för innovationer. Tradition och nytänkande, storskaligt och småskaligt, kan ta varandra i hand.

De kommande tio åren får inte slarvas bort. Men det är lättare än på länge att vara optimist.

Baylan, Eriksson, Olofsson - en rad nationellt ledande politiker med något slags Norrlandsförankring har lämnat eller beslutat lämna sina uppdrag det senaste året. Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan? Kring det resonerar jag ur några olika aspekter i den här krönikan, i papperstidningen med talande teckning av Niklas Eriksson.

-------------------------------------------------

Norrland och den politiska makten i Stockholm

Ligger Norrland pyrt till nu, när den ena ledande politikern med något slags Norrlandsförankring efter den andra lämnar eller tvingas lämna sina uppdrag? Skiften sker alltid efter ett val, men när Ibrahim Baylan, Thomas Östros, Peter Eriksson och Maud Olofsson går samtidigt på kort tid från sina olika uppdrag är det onekligen markant färre av landets absoluta toppolitiker som har egna, djupare erfarenheter från de nordliga länen.

Visserligen har en del ryckt fram efter valet. Stefan Attefall (Kd), ursprungligen från Lycksele har blivit civil- och bostadsminister och hans brorsa Andes Sellström (också Kd) har blivit sitt partis ekonomisk-politiske talesman. Och Jonas Sjöstedt har förstås fortfarande utsikter att bli ny partiledare för vänsterpartiet. Men sammantaget har Norrlandsförankrade politiker tappat i inflytande under det senaste året.

Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan?

Det är överhuvudtaget tämligen omöjligt att mer i detalj definiera vad som utgör en regional tillhörighet och vad den betyder i enskilda fall, avgränsningsproblematiken är egentligen hopplös. En diskussion på temat är dömd att bli lite grovkornig och generaliserande. Intressant kan den vara lika fullt.

Svensk politisk historia bjuder många exempel på Norrlandspolitiker som nått ledande positioner nationellt – en lista över bara de viktigaste skulle redan den uppta hela sidan och bland annat rymma tre statsministrar sedan demokratisering – utan att det haft vare sig positiv eller negativ betydelse specifikt för regionerna här.

Samtidigt är det otvetydigt så att politiker Som Gustav Rosén (född i Sävsjö, Jönköpings län) och Gösta Skoglund (född i Hudiksvall, Gävleborgs län), och flera andra, genom sina dubbla roller som lokalt starkt förankrade och nationellt inflytelserika politiker genom vad man i dag skulle kalla intern lobbyverksamhet haft en avgörande betydelse för Västerbottens utveckling. De drev på för etableringar, investeringar och satsningar som gjordes här men inte på samma sätt och lika tidigt i andra Norrlandslän.

Men de politiska förutsättningarna och utmaningarna har förändrats under de senaste femtio åren. Under 1900-talet handlade det för Norrlandskommuner mycket om just etableringar, allra helst stora, enskilda statliga etableringar och satsningar, om lobbying för konkreta projekt.

Självklart finns den dimensionen kvar även i dag – när det gäller motstånd mot neddragningar av den service som finns kvar på landsbygden, när det gäller en del statliga lokaliseringar och när det gäller exempelvis förståelsen för det nationella behovet av färdigbyggd järnväg längs Norrlandskusten.

Men jämfört med mitten av 1900-talet är det i dag helt andra typer av frågor som borde uppta landsbygdsförkämpar till vardags: generellt goda förutsättningar för småföretagande och näringar, utrymme för lokalt självstyre, flexibla servicelösningar, kvalitet i skolan och modern infrastruktur, i en tro på Norrlands inneboende konkurrenskraft.

Lobbydimensionen är inte lika viktig längre, och kan vara direkt skadlig om den bygger på en förlegad och uppgiven Norrlandsbild, med för företagande, jobb, social service och miljö destruktiva utgångspunkter.

(Det knyter an till varför försök att mäta riksdagsledamöters aktivitet i riksdagen genom att räkna antalet motioner de skrivit och anföranden de hållit är så missvisande. Ett rimligt antagande är att om en riksdagsledamot skriver ovanligt många motioner är det snarast ett tecken på att vederbörande har svagt inflytande i övrigt och när det gäller.)

En politiker med övergripande nationellt ansvar ska inte representera sin region som lobbyist. Det har varit ett av de mest korkade inslagen i kritiken mot Maud Olofsson, att hon borde kämpa för just Västerbotten i regeringen, eftersom hon är härifrån.

Om det blev norm i politiken, att nationellt ledande politiker agerade på det sättet utifrån sina regionala hemhörigheter skulle Norrland givetvis bli ännu mer marginaliserat än det är, och politiker med tydlig Norrlandsprofil skulle få ännu svårare att nå ledande uppdrag. Den typen av lokalpatriotism – allra vanligast i Stockholm för övrigt – i kraven på rikspolitiken är kanske begriplig, men kontraproduktiv och osympatisk. Så håller man inte ihop ett land.

Men det betyder inte att den regionala förankringen genom erfarenheter från en ny ort dit man flyttat som vuxen eller genom erfarenheter från uppväxten på en ort man lämnat – både invandraren och utvandraren bär viktiga erfarenheter med sig, de inflyttade har inget att be om ursäkt för – är betydelselös. Erfarenheter och vad man ser omkring sig färgar och ger nyanser åt ens världsbild och samhällsanalys. Det är därför mångfald av alla möjliga olika slag i politiken är så värdefull.

När Chris Heister, från Stockholm med blott vaga kunskaper och säkert en och annan fördom om länet, utsågs till ny landshövding för Västerbotten rynkade en del på näsan. Säkert fanns många som hellre hade sett någon sedan barnsben regionalt förankrad politiker med sin uppfattning om länet färdigformulerad sedan decennier.
Med Heister kom en helt annan attityd in i matchen.

Hon har lärt och lyssnat, men också blåst värdefullt liv och mod i den gängse dystervalsen. I dag är det mitt intryck att Heister, med den inflyttades dubbla erfarenheter, bidrar till att fördjupa och modernisera bilden av Västerbotten och är på god väg att bli en av de i alla läger mest uppskattade landshövdingar Västerbotten haft. Och det hon tillfört Västerbotten, kan Norrlandspolitiker tillföra den nationella debatten, som en insiktsfull del av en nyanserad helhet.

Så är det ett problem för Norrland att politiker med förankring här tappar i inflytande som nu sker? Ja, men inte för att Norrland får färre interna lobbyister i maktens korridorer, utan för att erfarenheter och insikter – om norra Sveriges betydelse för hela samhällsekonomin, om landsbygden, om entreprenörskap, miljö och industri i olika situationer, om folkrörelseliv, lokalt ansvarstagande och uthålligt civilsamhälle, om regionalt samarbete över nationsgränser – riskerar att gå förlorade; erfarenheter som är till nytta för hela landet när de i en mångfald av perspektiv präglar debatt och beslut.

Norrlands marginalisering skulle vara hela landets förlust.

En av landsbygdens ödesfrågor är framtidens service. Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade en konferens i Lycksele och Vindeln i veckan i arrangemang av Region Västerbotten, där jag var med som moderator en av dagarna. Om den, landsbygdens utmaningar på serviceområdet och skillnaden mellan planering i städer och i mindre kommuner handlar den här krönikan.

---------------------------------------------------------

Samma gamla avstånd - men nya perspektiv

”Jag fann att Sverige var mycket större än jag hade tänkt mig men att mänskorna var både färre och fattigare. En gång, tänkte jag, ville jag lära känna hela det stora, stämningsskiftande landet. Som jag nu for hade jag ingen överblick. Jag färdades så nära marken att jag upplevde det bara i små, från varann avskärmade händelserutor. Men jag tänkte att jag en gång skulle få råd att resa. Då skulle jag också se landet i stort. Då skulle jag lägga tillsammans rutorna och få en hel bild av dem.”
(Ur Gårdfarihandlaren, av Ivar Lo-Johansson)

Service är alltid en blandning av fakta och känsla, av objektiva mått och subjektiv upplevelse. Tur är väl det, i landet Sverige. Aldrig blir det så tydligt som när avstånd, i kilometer eller minuter, till offentlig och kommersiell service jämförs mellan olika delar av landet. Några hundra meter i Stockholm kan mentalt motsvara några kilometer i Skåne och flera mil i Västerbotten.

Nere i huvudstadens tunnelbanestationer rusar folk som galningar för att inte missa tåget på perrongen, trots att det kommer ett nytt om fem minuter. Har man flyttat dit från landet och bott där några år, slutar man så småningom att skaka på huvudet åt noshörningarna med de vilda blickarna, och börjar rusa själv.

I Norrlands inland går kanske bussen bara en gång och man ständigt anekdoter – från förr och från nyss – om hur folk satt sig i bilen och gjort, ur ett Stockholmsperspektiv makabra, dagsutflykter över många mil för ett till synes litet ärende.

De som för första gången flyttar ut på landet och gapar över anekdoterna behöver inte många månader förrän de själva sitter där och rullar tålmodigt längs vägarna genom skog och landskap. (“Ska vi dra till Ö-vik och köpa glass?”)

Man vänjer sig, och anpassar sig, lättare än man skulle tro och vilja, till normer som gäller tid och upplevelse av service på orter där man bor.

Det är lätt som lantis att göra sig lustig över storstadsbornas upphetsning inför vad som ur ett landsbygdsperspektiv framstår som obetydliga avstånd och överkomlig tidsåtgång. Men att krav, vanor och förväntningar skiljer sig åt mellan en storstads centrala delar och en glesbefolkad landsbygd är självklart, och något de allra flesta tar med i beräkningen när de väljer boendeort och livsmiljö.

Flyttar man ut på landet är man mer måttfull i sina krav, och ser den mer begränsade servicen som ett pris värt att betala för landsbygdens många andra livskvaliteter. Avstånd är inte en lika viktigt fråga, och mängden människor som berörs inte så stor ur exempelvis ett transport- och miljöperspektiv.

Att städer i tillväxt däremot bör förtätas hellre än att smetas ut, och erbjuda mer service och fler boendeformer och boendemöjligheter centralt hellre än att tvinga ut människor i otillgängliga lägen och därmed tvinga fram ännu fler och längre lokaltransporter och större avstånd, säger sig själv både ur ekologiska och sociala perspektiv.

Där får inte stadsplanerarna upprepa misstag från förr. Förtätning av städer, av service och boende är bra både ur miljö- och rättviseperspektiv, om – och det är ett viktigt om att alltid framhålla – planeringen sker med social medvetenhet om vikten av blandat boende. En annan strategi än en socialt och ekologiskt medveten förtätning i en tillväxtstad vore ett historiskt misstag.

Skillnaderna i serviceperspektiv måste alltså finnas även inom ett län som Västerbotten, mellan kuststäderna och inlandskommunerna. När exempelvis det knappa utbudet av kommersiell service på Tomtebo i Umeå på goda grunder väcker planeringsfrågor utgår den kritiken från andra referensramar än både när utbudet på Södermalm diskuteras i Stockholm och när Sorsele kommun arbetar med sin egen modell för hållbar service och transporter på landsbygden. Tavelsjö oroas över andra saker än Tärnaby. Vindeln diskuterar service med andra utgångspunkter än Dorotea.

Alla perspektiv är lika berättigade. Men alla är inte lika dramatiska, lika kopplade till lokalsamhälles överlevnad.

Serviceutmaningarna för landsbygdskommuner, i synnerhet dem som inte ligger i direkt anslutning till en någorlunda stor stad, är större och mer ödesmättade än dem för och i en växande stad.

För när den grundläggande servicen, kommersiell och offentlig – allt från lanthandlar och mackar till byskolor och servicekontor, allt från post och IT-möjligheter till affärsmöteslokaler och kulturverksamhet – blir för dålig, har ingen bygd någon chans längre. På landsbygden finns därför ingen tid att förlora i arbetet med moderna lösningar för 2000-talets servicebehov. Det handlar både om att rädda det som finns och om att utveckla nytt.

Om innovativa servicelösningar för hållbar tillväxt på landsbygden handlade också en konferens i Lycksele och Vindeln onsdag-torsdag denna vecka i arrangemang av Region Västerbotten, där representanter för kommuner och projekt från runt om i landet var inbjudna för att berätta och utbyta erfarenheter. Jag hade förmånen att få moderera torsdagens program, när representanter – politiker, tjänstemän och företagare – från näringsdepartementet, Tillväxtverket, Region Västra Götaland, Dalsland, Örebro och Skåne och Västerbotten gav exempel på hur arbetet med nya, lokala serviceupplägg bedrivs. Det tilltalande i presentationerna var det genomgående framåtblickande, realistiska och konstruktiva anslaget; lösningsorienterat och prestigelöst, inte uppgivet eller gnälligt.

Betoningen låg på behovet av tålamod, kontinuitet och innovativt tänkande i det lokala arbetet, och i värdet av att berätta om både framgångar och motgångar för varandra. Flera talare lyfte fram vikten av att alltid ha ett lönsamhetsperspektiv och söka kostnadseffektiviseringar i arbetet för bevarad kommersiell service på orten. Lösningarna måste bära sig på sikt.

Ofta räcker det med praktiskt förnuft och prestigelöst samarbete, stimulerat av ny teknik, mellan lokala aktörer, för att komma framåt – en punkt där det ofta brister med revirpink och konservatism. Och initiativen måste vara just lokala. Staten har ett ansvar att stötta med resurser, och kompetens – och ge tusan i idiotiska neddragningar – men kan inte trolla.

Tvärtemot gängse mytbildning, är landsbygdens krav på service vanligtvis återhållsamma. Men det finns – i ett läge när både teknik- och samhällsutveckling ger mindre kommuner bättre förutsättningar än på länge – inga skäl att acceptera ytterligare indragningar och inte någon anledning att deppa ihop eller be om ursäkt.

Landsbygdskommuner måste av självbevarelsedrift hitta egna, pragmatiska servicelösningar som på ett hållbart sätt överbryggar avstånd storstäderna skulle få panik inför. Men tar det arbetet fart ytterligare, får lokala aktörer, politiker, företagare och föreningar, utrymme att hitta de lösningarna, kan landsbygden inte bara rädda sin framtid, utan visa vägen även för storstädernas planeringsutmaningar – och bli vinnare på kuppen.

En lätt tudelad krönika om globala utopier, tolerans, demokrati och lokala skyttegravar, med bland annat ett citat ur andra delen av Joschka Fischers memoarer "I am not convinced": Der Irak-Krieg und die rot-grünen Jahre" som jag för övrigt rekommenderar, liksom första delen som kom för några år sedan, för den som kan läsa tyska.

I papperstidningen står krönikan med en teckning av Niklas Eriksson på Nordmalingtema.

------------------------------------------------------

Farliga utopier och lokala skyttegravar

Stirrar man rakt in i solen har man svårt att urskilja något efteråt, när man sänker blicken igen. De som anser sig ha sett ljuset – i form av någon ideologisk utopi som ger alla svar, någon fiendebild som får ursäkta alla ogärningar mot “de andra”, något i detalj uträknat översystem som gör individernas mångfald onödig eller någon berusande revolutionslära som ska rensa världen, göra den klar och genomskinlig som kranvatten – blir de intolerantaste och obarmhärtigaste.

De som stirrar in i solen, läser av sina ögonlock och sedan börjar dela in människor i bättre och sämre, vänner och fiender, önskade och oönskade, blir de skonings- och urskillningslösa.

Joschka Fischer – tidigare tysk utrikesminister och ledare för de gröna, med ett ungdomsförflutet som vänsterrevolutionär – gör en intressant iakttagelse i sina läsvärda memoarer. När han i Washington, under upptakten till Irakkriget, träffade de neokonservativa hökarna kring George W Bush kände han igen deras trosvissa utopism, deras inställning till våld, deras sätt att dela in världen i goda och onda och deras tro på ideologins makt över verkligheten, från sin egen ungdoms vänsterrevolutionära miljöer.

”Sedan mitt uppbrott”, skriver Fischer, “från vänsterradikalismen i slutet av sjuttiotalet hade jag utvecklat en sensibilitet för och en avsmak mot varje form av politisk och intellektuell radikalism. Denna erfarenhet var också den personliga orsaken till min djupa politiska aversion gentemot de amerikanska neokonservativa och den utrikespolitik under regeringen Bush som de påverkat. Jag visste av egen erfarenhet var en sådan radikalism och den därmed förknippade ideologitrosvissheten skulle sluta, nämligen i en katastrof, och till det ville jag inte bidra en gång till i mitt politiska liv.”

Fischer beskriver det väl. Så möts utopistiska ytterlighetsläror förr eller senare där den ideologiska cirkeln sluts, på motsatt sida demokrati, tolerans, nyanser och medmänsklighet.

Det var liberalismens och socialdemokratismens ära under 1900-talet att de inte lät sig berusas av oförsonliga, grymma utopier, utan vågade sysselsätta sig med den krångliga verklighetens med bevarad humanism. Inget tyder på annat än att den uppgiften blir lika angelägen under 2000-talet; förhoppningsvis känner sig fler kallade.

Men det finns också, i skuggan av de stora globala konflikterna, en motsvarande problematik i den lokalpolitiska vardagen; mindre dramatisk, mer harmlös, men ändå oroande. Svårigheter att locka medborgare till debatt och medverkan i lokaldemokratin har många orsaker. Men en av dem är säkerligen debattens ofta tröttsamt låga nivå, de ständiga fördömandena av motståndare som illvilliga, försöken att ta heder och ära av andra (och politikerförakt i media) trots att skillnaderna i sak ofta är svåra att upptäcka.

Smutsen blir nog också mer påtaglig på mindre orter än på en nationell nivå eller i en storstad. Låga kampanjer, dålig stil och förbittrad stämning sägs ha präglat omvalskampanjerna i Västra Götaland och Örebro, samtidigt som skillnaderna i sak var begränsade. Förvånad över det låga valdeltagandet behöver man inte vara.

I Nordmaling fortsätter problemen, i går med ännu ett avhopp från en socialdemokratisk fullmäktigeledamot som fått nog. I Vilhelmina har under flera år den politiska stämningen varit infekterad och lett till pinsamma scener. Det har haft föga med frisk sakdebatt att göra, utan bottnar bland annat i partiernas tendenser att vilja diskvalificera varandra som folkefiender, istället för att föra en intellektuellt hederlig lokaldebatt. Det får eftertänksamma människor att börja distansera sig, hoppa av eller redan från början hålla sig långt borta från politiken – så småningom kommer det bara att vara de som trivs i gyttjan som lockas dit.

För mindre kommuner där lokaldemokratin vilar på bräcklig personell bas, får det förr eller senare förödande konsekvenser; idéer kommer inte fram, potentiella initiativtagare som inte vill kasta skit söker sig någon annanstans, kompetens tas inte till vara och upptäcks inte, missförhållanden och surdegar får gro alltför länge och år går förlorade. För den som tror att lokala politiska beslut faktiskt har, och tycker att de bör ha, betydelse för orternas utveckling i ett län som Västerbotten är det en utveckling att oroas över.

Och om någon har lust att kasta första stenen, är det nog hur som helst fel instinkt. Ansvaret vilar på alla.

apropå att stirra in i solen. Den åldrande Herbert Tingsten, med egen erfarenhet av teser och oförsonlighet, formulerade varningen bäst:

”Att i detta läge unga och ivriga människor måste längta efter att slå spelet i stycken, måste falla för tillspetsade och lättbegripliga frälsningsteser är inte svårt att förstå. Jag kommer väl ihåg hur jag njöt av två små ideologiska mästerverk: Rydbergs Grottesången och Marx kommunistiska manifest; efter läsningen av den sistnämnda lilla broschyren syntes ytterligare studier egentligen onödiga. Denna tendens att finna formuleringar på några rader eller sidor, som kan användas som lösenord i alla väder, är den enda räddningen för den ärligt förbittrade okunnigheten, och den leder lätt till att den följande läsningen blott blir ett medel att finna bekräftelser. Det är festligt att vara besatt av en tanke eller en trossats, men orden tolerans och demokrati vädjar till motstånd mot denna lyckliga galenskap.”
(Ur “När skymningen faller på”, 1970)

Påsken, vårsolen och dubbla känslor hos många människor är ämnet för den här torsdagskrönikan, som vanligt med briljant teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

-------------------------------------

Att må taskigt fast påskäggen glänser i vårsolen

”Här är jag människa, här får jag vara det.”

Goethes Faust, utanför stadsporten, betraktar vårens ankomst – ”dalen grönskar av nyfött hopp. Den gamle vintern, vars makt han krossat, drog sig i skrovliga bergen opp” ­– och bybornas påskfirande. Det är en vacker skildring av ett ögonblicks harmoni; gripande eftersom stämningen är flyktig och inte alla given. Inför påsk kan det vara värt en tanke; att våren kan vara både befrielse och kval. Är det tabu att må taskigt, när påskäggen glänser i vårsolen? Och när hotar stressen att ordna harmoni att gå över styr?

Vårsolen ger energi. Det märks på människorna, ung som gammal, infödd som inflyttad, glad som sur, här uppe i norr där vintern är grymmast av årstiderna.

Det känns så i byarna, det känns så på stan, att människorna förändras lite, i stämning och steg, i ord och blick, när gruset ersätter snön, när skoveln byts mot krattan, när rädslan för brutna lårbenshalsar konkurreras ut av suckar över polleneländet i småpratet utanför livsmedelsaffären. 

Det känns så när overall-och-var- i-...-är-den-andra-vanten-stressen på dagis övergår i måste-hitta-gummistövlarna-och-regnbyxorna-oj-plask-stänk-struntsamma-för-sent-tålamod.

Det känns så när kvällspromenaden sker i uttrycksfull solnedgång istället för uttryckslöst mörker, när det knastrar vackert under cykeldäcken som morsekod om bättre tider, när korkade dubbdäcksregler avslöjar precis vilket avlångt land vi lever i.
Det känns så när rapporter om björnspår i gläntan inte längre möts med skepsis utan ändrade planer, när semesterresor till varmare land inte längre sker i bort till varje pris-flykt utan under ordnade former, när rökarna dröjer en stund extra framför universitetssjukhuset för första gången sedan svinnovembers ankomst med mörker och svårmod, när killen eller tjejen nere på bollplan kan drömma sig bortom förortens tak, med vindens sus som publikjubel i öronen.

Det känns så när färgerna, slitna och ovana, återvänder till de bleka, tappra färgernas Västerbotten, när isen bryter upp och kanotisterna tar över där skotrarna regerade, när det inte längre känns som en livslögn att äta glass på Rådhustorget.

Det känns så när statusraderna på Facebook och Twitter lämnar skrivbordsdunklet, blir mobila, spralliga och börjar susa från utomhus, när läsarkommentarerna på landets webbsidor hittar metaforer för en ny årstid.

Men att ljuset och värmen förstärker effekter, är på gott och ont. Med vårsolen tar bortförklaringarna slut. Är det sorgset, kaotiskt eller ensamt inombords, kan även det negativa och svåra förstärkas av årstiden. Och precis som julhelgen, kan även påskhelgen – laddad med förväntningar och normer om hur det ska vara, hur det ska ordnas, hur det ska s ut och kännas – vara en långt större börda än arbetslivets normer och krav.

Att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm, sjunger Robert Broberg. Är något fel innan hjälper ingen vårsol och ingen storhelg i världen.

”Det är något som inte är som det ska härinne. / Det är något skräckslaget som inte kan ta sig ut härifrån. / Det är någonting som har givit vika under mina fötter. / Det är någonting som har rämnat över mitt huvud. / Det är någonting som sitter vid min huvudgärd och hyperventilerar.”
Kristina Lugn, ur Hundstunden

Ensamheten – i skolan, på jobbet, i grannskapet eller på nätet, den nya digitala ensamhet som Anders Mildner skrev fint om i gårdagens Svenska Dagblad – kan bli starkare när det inte finns yttre kyla och mörker att kura i. För många fler än vi talar om är våren som för Knyttet: Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?

Och helger som kombinerar religiös klangbotten – påsken med sitt intressanta skifte från långfredag till påsksöndag – och allt mer sekulära vanor, har olika betydelse för olika människor, eller föga betydelse alls. Det som passar en, behöver inte vara rätt för andra; det är mångfaldens frihet.

Påsken i vårsolens glans är en komplex, svår och vacker storhelg. Den ställer oss på prov, ibland med motstridiga känslor. Min tanke går till dem som undrar hur det kan kännas sorgesamt fast allting är så bra.

Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned - och det går inte ihop. Det är ämnet för den här krönikan med resonemang kring hur den regionala IT-utvecklingen och nedlagd lokal social service pekar i två motsatta riktningar där det senare fenomenet försämrare förutsättningarna även för den förra.

-----------------------------------------------

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Det både kopplas upp och läggs ned i Västerbotten - och det hänger inte alls ihop. I den ena ögonvrån kan vi ana en ny epok skriva in ett fräscht lösenord och logga in, i den andra en gammal, dyster epok fortsätta släcka lampor och dra ned jalusier. Lokal moderniseringsvilja och centralt avvecklingstänk bryter arm om Norrlands och landsbygdens framtid just nu och utgången är oviss. Ett spirande regionalt IT-under står i kontrast till de olika nedläggningsbeslut som samtidigt, regelbundet som november, fortsätter att riktas mot grundläggande lokal verksamhet i mindre kommuner.

Nu senast är det sparbeting på Försäkringskassan som enligt ett pressmeddelande hotar leda till "en mycket kraftig nedbantning av Försäkringskassans lokala närvaro för spontana besök". Framför allt små kommuner kan antas ligga pyrt till när Försäkringskassan avvecklar sina lokala kontor. Försäkringskassans problem - manifesterade av återkommande absurda behandlingar av enskilda ärenden och regeringsdirektiv som inte kommer rätt - är en större fråga än både kontor och resurser, men lär inte bli mindre av att den lokala närvaron försvinner. Och för små kommuner är det en nedläggning av precis den service som behövs fysiskt på plats för att ett samhälle ska bli attraktivt även för innovativa satsningar.

Ibland är tongångarna på landsbygden för konservativa; som om allt måste bliva vid det gamla även till priset att det gamla långsamt går under. Då kan äldre generationer förväxla sina egna preferenser, sin egen nostalgi och sina egna vanor med allmänintresset eller det "enda rätta", och sabba för nya generationers möjligheter att hålla liv i bygderna och i tid förberedda en moderniseringsprocess som är oundviklig (och varför inte till det bättre).

På det stora hela är nytänkande kring regionala IT-lösningar av alla möjliga slag världens chans för Norrland. IT-utvecklingens Västerbotten sträcker sig från spetsforskning, utbildning och smarta entreprenörer till hjälp i ett oglamoröst vardagspussel för de flesta, från framgångsrika dataspel till sociala medier. Mikael Hansson, kommunikatör vid Infotech Umeå, skrev ett tänkvärt blogginlägg häromdagen på vk.se om nya medievanor i länet, med bland annat följande lägesrapport:

"Hela näringslivet kopplas upp. Livsmedelsaffärer prövar e-handel, företag beställer appar till kundernas smarta telefoner och handeln förbereder sig på att låta kunderna betala direkt med sina mobiltelefoner. Ute i länet ser vi hur Den Digitala Skogen och Den Digitala Gruvan blir till verkliga begrepp när datoriseringen av de traditionella basindustrierna går allt snabbare."

Mänskliga möten på 2000-talet är en spännande historia i brevets, telegrafens och telefonens efterföljd ställer vi åter om till nya former för kommunikation. Det kan finnas värme och närhet i dem och oändliga, opersonliga avstånd, precis som i ett fysiskt rum.

Ibland handlar det om artskillnader, ibland om gradskillnader. Vill man närma sig en filosofisk diskussion om mänsklig kommunikation går frågeställningarna igen från förr: kan en handstils egenheter ersätta den fysiska närvaron, kan en rösts skiftningar kompensera för frånvaron av kroppsspråkets nyanser, hur uppstår kontakt i digital form när den gemensamma atmosfären saknas? Människan är en fysisk varelse, vi är oslagbart receptiva, hur utvecklas den receptiviteten på nätet? För många medborgare är det en lärprocess med sund nyfikenhet och sund skepsis i armgång. Västerbotten gör klokt i att bejaka den här utvecklingen i de flesta servicesammanhang, som en chans.

Men det slags service som Försäkringskassan står för, hör till en annan kategori, där den konkreta, lokala, fysiska närvaron är viktig, för de enskilda och för orten. Neddragningarna av social service på landsbygden skadar förutsättningarna även för arbetet på lokala IT-lösningar genom att minska incitamenten för lokala satsningar överhuvudtaget. Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned. Det är en typ av orättvisa som frustrerat Norrland länge.

Den åldrande befolkningen, de demografiska utmaningarna och de äldres nya roll i det framtida samhället är ämnet för den här krönikan där jag argumenterar mot den utbredda pessimism som kretsar kring alla demografiska framtidsprognoser som spår en ökad andel äldre. Se det långa livets rikedom också, är budskapet. Till papperstidningen har Niklas Eriksson tecknat på temat.

------------------------------------------------

Att bli gammal i Västerbotten

Hur ska det bli med alla gamlingar som bara lever längre och längre? Får man tro de demografiska spådomarna är vi på väg mot åldrandets decennier. Men gamla människor, de har väl gjort sitt, eller hur var det nu igen?
Jämmervalsen är bakgrundsmusik till många debatter. Men sällan skruvas den upp på så hög volym som när åldrandet i det moderna samhället ska diskuteras. Försörjningsbördan, hur ska det gå med försörjningsbördan? Äldreomsorgen, hur skall äldreomsorgen finansieras, finns det tillräckligt med personal? Kommer rullatorproduktionen att hänga med? Hur ofta sänds melodikrysset? De unga kommer hur som helst att få jobba häcken av sig för att det här ska gå ihop, har vi fått lära oss. Den ödesdigra strömbrytaren väntar där någonstans vid 65 – klick, föredetting, eftersnack, nu tillhör du det gåtfulla folket 2.0.

Kontrasten till vårt bejakande av unga generationer som resurser och löften kunde inte vara större. En åldrande befolkning ger dåliga vibbar, den instinkten sitter djupt. Och regioner där det är de många äldre, inte de många yngre, som präglar framtidsprognoserna, får lätt panikkänslor.
Demografin är förstås ett faktum. Framtidens Västerbotten kommer att ha en större andel äldre som lever vidare, som vore det den naturligaste sak i världen. Men när blev det med automatik ett problem?

Livslängden ökar, människor får fler hyfsat friska år för sig och sina kära efter avslutade arbetsliv, erfarenheter bevaras längre, mötena över generationsgränser blir fler, människor får chansen att bejaka intressen och kompetens bortom yrkesrollerna. När gick ett av de finaste bevisen för utveckling och välstånd från att vara en mänsklig triumf till att bli föremål för pessimism? Debatten om framtidens åldrande är ibland ett typexempel på en instrumentell och trång människosyn.

Åldrandet är på väg att förändras radikalt i Sverige de kommande decennierna. Omställningen kommer inte att vara enkel, kulturellt eller ekonomiskt. Ingrodda fördomar om ålderdom släpper inte. Och 2000-talets försörjningsbörda är en reell utmaning.

I veckan kom siffror från Statistiska Centralbyrån som bekräftade att den arbetande delen av befolkningen kommer att behöva försörja, som uttrycket lyder, en växande andel äldre de kommande 20 åren . I Västerbotten ser situationen minst problematisk ut i Umeå, som ligger bättre till än riksgenomsnittet. Tuffast ser det ut i Dorotea och Åsele. Men den övergripande bilden är gemensam.

Av det går att dra några slutsatser. Framtidens yrkesliv kommer att behöva vara längre och därför mer omväxlande och långsiktigt skonsammare. Fler byten av branscher och arbetsplatser, ett livslångt, flexibelt lärande, pålitliga socialförsäkringar och varsamma arbetsmiljöer kan ge människor kraft att orka längre och lust att prova nytt längs vägen. Ökad arbetskraftsinvandring kan rädda välfärdsservicen. Men arbetsmarknaden är bara ett perspektiv, det som är lätt att mäta. Det finns många andra aspekter på den nya, långa ålderdomen, som inte utgår från vad äldre kräver, utan hur de berikar ett samhälle.

Hur värdesätter vi erfarenhet? Hur ser vi på människors roller och möjligheter som medborgare genom hela livet? Förmår vi lyssna med tillräcklig uppmärksamhet på de äldre som lämnat in sina formella positioner? Definieras vi som medborgare, som demokratiska medgestaltare, enbart av vad vi jobbar med? Det vore futtigt. De många äldre som går in i ålderdomen med bättre hälsa och fler aktiva år framför sig än någon tidigare generation, kommer att ha en stor roll att spela även några avslutande år på arbetsmarknaden. Äldres deltidsföretagande är en underskattad potential. Men de äldre kommer framför allt att vara viktiga och ovärderliga som aktörer, ledande och stöttande, i civilsamhället, i föreningar och folkrörelser, i grannskap och i vänkretsar.

Den nya, långa ålderdomen kan bli en energikick för framtidens lokalsamhällen. Inte heller det blir konfliktfritt. Det kommer att bli en balansgång och skapa en del oklara rollfördelningar. På mindre orter där antalet uppdrag är begränsat måste de äldre vara generösa med att släppa fram yngre till inflytande. Men framför allt är de äldres ökade tid och kraft som medborgare en potential.

Det diskuteras hur framtidens kommuner ska gestaltas för unga. Lika viktigt är hur service, utbud och lokala miljöer kan bli attraktiva och aktiverande för gamla. Även där är mångfald nyckelordet, möjligheten att välja att bli gammal i den urbana staden eller den lantliga idyllen, med nya vanor eller trygga vanor på ålderns höst. De gamlas Umeå, de gamlas Vindeln, de gamlas Lycksele – var och hur? Äldres flyttvanor och uppbrott på 2000-talet, kanske närmare barn och barnbarn, kommer att prägla Västerbotten.

Demografin anger förutsättningar, inte vad man gör av dem. Se det långa livets rikedom.

Västerbotten, liksom Sverige, behöver fler småföretagare och fler lokalt förankrade kapitalister, det är i småföretagen framtidens jobb skapas. Det är en av slutsatserna i den här lördagskrönikan, som även diskuterar lite kring sambandet mellan småföretagarpolitik och social reformpolitik.

----------------------------------------------------------

Måste småföretagarna alltid hamna i kläm?

Det var småföretagen som lyfte Sverige ur finanskrisen. Småföretagens exportvärde ökade mellan 2008 och 2009 med 43 procent, medan storföretagens sjönk med 19 procent under samma period. Det är slutsatserna i en ny rapport från Företagarna. Att småföretagen tillsammans utgör ryggraden för den privata sysselsättningen i landet är varken en ny eller överraskande iakttagelse. Givet hur neurotisk och fixerad vid storbolag debatten om företagsklimat och arbetsmarknad fortfarande är i Sverige kan det dock vara matnyttigt med siffror som ger lite perspektiv: “2010 jobbade över 1,6 miljoner personer i småföretag med max 49 anställda, jämfört med knappt 1,4 miljoner i storföretag med 50 anställda eller fler.”

Det är i små och växande företag, framför allt inom de nya tjänstebranscherna, som 2000-talets jobbtillväxt måste äga rum. Även i gränslandet mellan privat och offentlig sektor, med Sveriges traditioner och kompetens inom exempelvis vård- och utbildningsområdet, finns stor potential.

De stora industriföretagen kommer fortsatt att vara en förutsättning och utgöra grunden för långsiktig ekonomisk tillväxt – inte minst i resursrika Norrlandslän. Men de kommer inte längre att spela samma direkta roll för sysselsättningen som tidigare.
Vill politiken bädda för fler jobb, stabila resurser till välfärden, lägre trösklar in på arbetsmarknaden för utsatta grupper, ökad jämställdhet i samhället och tryggare, smidigare rörlighet mellan jobb och branscher vid strukturomvandlingar lokalt, nationellt och globalt är småföretagandet nyckeln till det mesta.

Därför är det en gåta att både regeringen och oppositionen – av skilda skäl – tycks ha så innerligt svårt att vilja se hur illa lagstiftning, byråkrati, regelverk, trygghetssystem och lösningar utformade för de största företagen och de stora fackförbunden på gårdagens arbetsmarknad fungerar i kämpande småföretagares vardag på 2000-talet. Någonting verkar stå i vägen, som vill man inte riktigt se småföretagarnas situation med ofta omöjliga arbetstider, stor otrygghet, utsatthet för myndigheters godtycke, sårbarhet för brottslighet och mycket svag uppbackning och erkänsla från samhällets sida.

Det är inget små entreprenörer snyftar över. De sliter på som andra hårt slitande grupper i samhället, för sina idéer och verksamheter i vad som också ofta är ett frivilligt och eftertraktat livsstilsval med andra fördelar och friheter än rent materiella. Men att motarbetas och misstänkliggöras, att inte få sina villkor rationellt behandlade och uppmärksammade av beslutsfattare och debattörer, har de inte förtjänat. Och samhället borde i ren självbevarelsedrift söka underlätta deras slit där det går.

Delar av oppositionen sitter fast i socialistiska låsningar och marxistiska spökhistorier som gör att varje användning av ordet företagande tvångsmässigt måste bäddas in i tjocka lager av misstänkliggörande reservationer och indirekta avståndstaganden.
Regeringen – i första hand moderaternas ledning – har länge tenderat att i avgörande lägen avfärda småföretagarperspektivet som ett tjatigt särintresse. Lovtalen till entreprenörskap har inte följts upp av politiska prioriteringar. En del har gjorts när det gäller byråkratibördan och möjligheterna för privata entreprenörer inom tjänstesektorn, men fortfarande är det tydligt att exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter eller tankar kring flexicurity splittrar alliansen. När det gäller attityden i samhället och från myndigheternas sida till just småföretagares speciella problem, har alliansen inte förmått utmana gamla fördomar på alls det sätt man kunde ha förväntat sig.

Småföretagarperspektivet är relevant även för andra större reformer som inte har direkt beröring med småföretagarklimatet och som det inte finns något stort politisk tryck i, men som behövs för att helheten ska bli rätt och som borde vara liberala hjärteangelägenheter. Två av dem har på nytt väckts till liv i debatten senaste tiden.

1. Den skeva maktfördelningen på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor kan motverkas på flera olika sätt. Inget vore så effektivt som om föräldraförsäkringen individualiserades och utformades utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar. Ojämlika förutsättningar när det gäller löner, makt och inflytande mellan könen hämmar även kvinnors möjligheter till företagande. (I Företagarnas rapport finns en statistik över nyföretagandet fördelat efter län och kön för 2009. Västerbotten har efter Västernorrland det största könsgapet mellan män och kvinnor – 65,9 procent mot 34,1). När kvinnor ges sämre möjligheter att starta och driva företag på grund av orättvisor kopplade till arbetsmarknaden och innovationspolitiken, blir ojämlikheten en broms för framtidens företagande.

2. Taken i socialförsäkringarna måste höjas för att den generella välfärden inte ska urholkas genom politisk passivitet och glida över i ett grundtrygghetssystem som faktiskt vore ett systemskifte ingen bett om eller fått förtroende för. Den generella välfärden grundad på inkomstbortfallsprincipen är en god förutsättning för att ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, en bättre matchning mellan behov och kompetens i olika regioner, ett livslångt lärande i samhället och social anständighet ska hänga ihop.

I sådana frågor har alliansen alltför lätt att fastna i en konservativ attityd, influerad av krampaktiga föreställningar om “borgerlighet” som kombinerat med ointresset hos delar av alliansen för småföretagarperspektivet gör att man inte ser hur en politik för nytt privat företagande hör ihop med en progressiv social reformpolitik.

Skulle socialdemokraternas socialliberala nerver få liv igen, trots vänsterfalangernas motstånd, och skulle miljöpartiet göra allvar av ambitionen att ta över mitten i svensk politik, kan regeringen få ett svettigt uppvaknande senare under mandatperioden om man fortsätter att slumra när det gäller småföretagarklimatet. Skulle å andra sidan alliansen knyta an till sina mer progressiva idétraditioner kan de göra socialdemokraterna helt irrelevanta.

Risken finns att ingetdera händer. Klämd mellan socialistiska dystopier, invanda korporativistiska reflexer från 1900-talet och Reaganinspirerad nykonservativ fobi för staten, får småföretagarperspektivet aldrig riktigt djup och utrymme, trots trängseln, vilken inte är att beklaga, i den socialliberala mitten i så många andra frågor.

Men småföretagande har också med livsstil, mångfald och civilsamhälle att göra. Småföretagare har oftare konkretare förankring på orten, med jordnära måttfullhet, mod till nytänkande och långsiktigt ansvarstagande för det gemensamma, än både de största företagen och de offentliga jättarna. Västerbottens behov av fler små, lokalt förankrade kapitalister är stort.

Småföretagande är också att se och bejaka idéer, innovationer, risktagande, egenmakt och självförverkligande . Sådant stimulerar ett tillåtande, tolerant och initiativrikt samhällsklimat som gör upp med jantelagen. Småföretagande främjar småskaliga strukturer, bryter ner hierarkier, ökar delaktigheten på arbetsplatsen, håller uppe konkurrensen och motverkar monopol och oligopol. Och småföretagen skapar, som sagt, jobben. När hamnar de högst upp på en prioriteringslista?

Ett citat ur den korta dokumentärfilmen ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” inleder den här krönikan om Västerbotten, Norrlandsbilden, regionfrågan och regionala identiteter:

-------------------------------------------------

Probleminsikt och skaparkraft i 2000-talets Norrland

”Långt i norr bortom blanka vatten och ändlösa skogar som mil efter mil tecknar mörka taggiga konturer mot fjällens fjärran grå siluetter, ligger Västerbotten, Norrlands till ytvidden andra län. Till sitt yttre kargt och främmande för sydlänningen, men med en kärv och säregen skönhet med dolda rika resurser och bebott av ett folk med en kraft, seghet och oförtruten energi som bara ett hårt liv i en hård och ovänlig natur kan skapa. På smala ödesmarksvägar har kulturen trängt fram här, nått längre och längre norrut.”

Surfar man in på filmarkivet.se kan man se den korta dokumentären ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” från 1943, i regi av Adrian Bjurman och med manus av John Sandén. Där visas bilder på hemmansägare Isak Nilsson i Norsjö, 84 år ”i en bygd där man talar föga, men där gärningen säger desto mer”, landshövding Gustav Rosén, Bolidens guldgruva, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad, skulptören Rudolf Oskarsson i Torrböle, konstsmeden Seth Lindgren i Umeå och flugfisketillverkning i Vilhelmina.

Filminstitutet skriver i sin kommentar till filmen:

”Myten om Norrland och det norrländska kynnet har odlats åtminstone sedan 1800-talet. Landsändan låg alltid långt ifrån sydlänningarnas göranden och havanden, det var en obygd, koloniserad av svenskar som undan för undan trängde bort ursprungsbefolkningen. Samernas liv och öden omnämns inte heller med ett ord i filmen om Västerbotten, det är den sydsvenska historien vi får höra. Kolonisatörernas historia.”

Den regionala historien har många bottnar. Det finns en dubbelhet i Norrlands utveckling, i uppodlandet av jorden, moderniseringen, som aldrig går att komma ifrån och som fortfarande i dag ligger till grund för konflikter och spänningar.
Gradvis under 1900-talet kom en annan slags kolonisation, knuten till de ”dolda rika resurserna” i landskapet, en snabb exploatering där stora aktörer hämtade ut stora vinster.

Så har det gått i vågor. Forna nybyggare blir bygdens människor som söker värna sin rätt och sina resurser och balansera det mot behovet av investeringar utifrån. Perspektivet i den korta filmdokumentären från de sista krigsåren ligger starkt på utbildning och säkerställande av arbetskraft för regionens näringar. Filmen skildrar, som Bengt Bengtsson skriver i kapitlet ”Regionfilmen och konstruktionen av Folkhemmet” i antologin ”Medier och politik” (2007): ”en bygd fylld av yrkesskolor, folkhögskolor och lantmannaskolor.”

Under efterkrigstiden förändrade strukturomvandlingar villkoren. Decennier av utflyttning, söderut och mot kuststäderna tog fart. Norrlands historia är ett ständigt växelspel mellan in- och utflyttning. Fortfarande är omsättningen av människor mycket högre än nidbilderna påstår.

Västerbotten är ett län positivt färgat av det mötet mellan inflyttade och uppväxta. Under perioder har flyttlassen varit en källa till ångest. Men för 2000-talet är rörligheten, sökandet efter individuella livsstilar, Norrlands hopp. När mönstret av växande storstäder nyanseras av många, små flyttströmmar och de tekniska möjligheterna till modernt företagande på landsbygden ökar, öppnas intressanta perspektiv. En tidigare önskan om att människor ska stanna ersätts av en mer dynamisk önskan om att människor ska bryta mönster, söka sig hit och dit.

I dag är det en allmän uppfattning att invandring är en förutsättning för Norrlands tillväxt i framtiden. Det är inget nytt. Liberale skriftställaren Anders Johnson pekade på intressanta historiska exempel i sin läsvärda artikel ”Invandrarna byggde Västerbotten” på VK-debatt i torsdags:

”Även i dag och för framtiden kan Sverige dra nytta av den kompetens, de internationella kontakter och den kreativitet som invandrare kan bidra med. Dessutom står Sverige – och då inte minst Norrlands inland – inför en stor brist på människor i yrkesverksamma åldrar. ”

En ny rapport från Centrum för regionalvetenskap (CERUM) om rekryteringsbehovet i Västerbottens län fram till 2020 – som underlag för arbetet med kompetensförsörjning och utbildningsplanering – pekar på ett behov av 39 000 anställningar de kommande tio åren. Redan fram till 2015 kommer jobbtillväxt och pensionsavgångar att skapa behov av 22 763 anställningar i länet. Att matcha efterfrågan och utbud på den könssegregerade, regionala arbetsmarknaden blir inte lätt.

Behovet av arbetskraft med rätt kompetens kommer att kräva inflyttning från andra delar av landet och världen. Och då växer frågeställningen från att handla om efterfrågan på enskild arbetskraft till att handla om regionens sammantagna attraktionskraft för människor. Inte minst möjligheten för båda vuxna i en familj att hitta jobb och försörjning, blir avgörande.

För att ekvationen ska gå ihop måste Norrland erbjuda en mångfald av livsmiljöer – både småskalig landsbygd och urbana stadsmiljöer – goda kommunikationer och en regionförstoring som rejält vidgar arbets- och bostadsmarknaderna.
Och först som enad regional aktör kan Norrlandslänen tillsammans uppbåda en större tyngd när det gäller statliga investeringar. Men ska regionförstoringar lyckas krävs att fler bejakar just ett sådant ett helhetsperspektiv på Norrland som häver sig över gammal misstro och lokala skyttegravar i insikten att den regionala utvecklingen är en gemensam sak.

Det finns många myter om ”obygden” och dess människor som odlats i andra delar av landet. Grovhuggna klichéer som förtiger den regionala mångfalden och aldrig skildrar framgångshistorier som skulle bryta mot förutfattade meningar, har ibland passivt tagits över i den egna självbilden. Den negativa Norrlandsbilden hämmar även regionstanken. Ett problem är bristen på en norrländsk offentlighet där fler identiteter kan skapas än bara de lokala och den nationella. Det hänger ihop med medielandskapet. Redan 1992 skrev Dag Nordmark om ”Mediernas geografi” i en Cerum-antologi:

”Behovet av mötesplatser där det förenande samtalet kan föras är inte mindre nu än under lokalpressens pionjärtid. Fortfarande behövs upplysning om ”hvad och hurudant Norrland faktiskt är”, inte minst för norrlänningarna själva. Skall idén om Botnia-regionen realiseras behöver öviksborna veta mera om Ovako. Norrbottningarna skulle säkert förstå sin egen situation bättre om de visste mera om Nolaskogsområdets problem. Sannolikt bidrar de lokala medierna verksamt till utformandet av lokala identiteter, av samhörighet och vi-känsla. Som vi sett gör de emellertid det inom tämligen snäva gränser. Lokalpressens geografiska solidaritet är knuten till det område där läsarna och annonsörerna finns”.

Att den formella storregionprocessen verkar gå i stå behöver inte övertolkas, kanske är inte tiden mogen. Men debatten sedan ansvarskommitténs betänkande har visat att instinkten ofta är misstro mot regiongemenskap som sådan. Den misstron avslöjar ibland en paradoxal blandning av bristande krisinsikt och bristande självförtroende.

Men krisinsikt är nödvändig och för större optimism finns goda skäl. En djupare, mer framåtblickande och självmedveten Norrlandsbild för 2000-talet vore en början.

Bättre villkor för småföretagare och ökad jämställdhet inom näringslivspolitiken och innovationspolitiken som ödesfrågor för Västerbotten, och för Sverige, och möjligheten till fräschare sätt att ibland närma sig området närings- och tillväxtpolitik är ämnet för min lördagskrönika den här veckan.

Malin Lindbergs avhandling som jag refererar till när det gällen innovationspolitiken och jämställdheten kan läsas i sin helhet här.

---------------------------------------------------

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Det ska vara manligt, tekniskt, storskaligt och redan från början förankrat högt uppe i hierarkierna eller djupt inne i de bakre rummen, annars blir det inga stålar, inga kontakter och ingen uppmärksamhet.
Det är en av förklaringar till varför Norrlands inland haft det tufft, trots tung basindustri och stora naturresurser, att bredda sina näringsliv och arbetsmarknader. Och det är en av förklaringarna till varför Sverige haft sådana problem att få fart på småföretagandet överhuvudtaget.

Första problemet: Det har, grovt uttryckt, varit män och maskiner som gällt i den svenska innovationspolitiken. Idéer, nätverk och företagande med andra utgångspunkter, framför allt inom traditionellt kvinnodominerade branscher, har exkluderats och missgynnats.
I en avhandling som lades fram i höstas vid Luleå tekniska universitet – "Samverkansnätverk för innovation. En interaktiv och genusvetenskaplig utmaning av innovationspolitik och innovationsforskning" – visar Malin Lindberg på ett givande och inträngande sätt hur innovationspolitikten i sina prioriteringar nedärver gamla, normer och hierarkier.

Hennes studie, ett utmärkt exempel på hur relevant genusperspektivet i forskning är, konstaterar att av de innovationssystem som har prioriterats i politiken är det främst ”två grupper av näringar som dominerar: bas- och tillverkningsindustri respektive ny teknik, som båda främst består av mansdominerade branscher. En lägre prioritet har givits åt gruppen service- och upplevelsenäringar, som till största delen består av näringar som sysselsätter många kvinnor.”

Kvinnor som grupp och de näringar som sysselsätter många kvinnor, skriver Lindberg, ”har fått en betydligt mindre andel av de innovationspolitiska medlen än vad män och mansdominerade näringar har fått.”
Basindustri, teknikindustri och tillverkningsindustri får omkring 80 procent av pengarna, medan området service och upplevelser får omkring 20 procent.

Malin Lindberg beskriver också de samverkansnätverk för kvinnligt företagande hon har studerat:

”De vittnar om hur de har blivit avrådda att söka medel från policyprogram som riktar sig till innovationssystem och kluster; om hur de inte ansetts vara lämpliga att ta del av statlig service inom företags- och innovationsutveckling; om hur deras målgrupper med kvinnor och verksamhetsområden med många kvinnor givits undermåliga statliga utvecklingsmedel; samt om hur män och mansdominerade sektorer prioriterats i policyprogram och forskningsstudier.”

Så den redan från början djupa könsuppdelningen inom näringsliv och arbetsmarknad kan förstärkas av innovationspolitiken.

Problemet är inte de traditionella näringarna. För Norrland är de grunden för orternas överlevnad, och själva förutsättningen också för framväxten av lokalt tjänste- och serviceföretagande. Problemet är att nya perspektiv och aktörer – de som ska generera morgondagens jobb och tillväxt – inte får chansen att utvecklas på jämlika villkor. Ojämlika maktförhållanden, formella och informella, från gårdagens samhällsliv överförs till morgondagens via de medel och insatser som hade, eller borde ha, helt andra syften.

Politikens snäva spektrum, summerar Lindberg, ”hämmar den innovativa potentialen hos de aktörer och områden som tillskrivs en central roll i den framväxande kunskapsekonomin.”

Hemläxa nummer ett.

Andra problemet: Det har under lång tid varit de allra mäktigaste företagen och de stora, rika facken som styrt och ställt när lagar utformats och byråkrati skapats för näringsliv och arbetsmarknad i Sverige. De resursstarka jättarna har haft goda relationer till varandra och till regeringarna. Och det har varit de stora, starka aktörerna som stått i centrum för mediernas bevakning – ofta ljussatt med en förutbestämd mjukmarxistisk verklighetsuppfattning – av näringsliv och arbetsliv under decennier.

Även liberaler har tenderat att glömma idealen om konkurrens och konsumentmakt och fastna i ett slentrianmässigt försvar av privat näringsliv i sig, som en motsvarighet till socialismens ryggmärgsförsvar av allt offentligt. Oavsett utväxter av monopol, oligopol och korruption, fall där allt som oftast just mindre företag körs över.

Småföretagarnas villkor, hur de drabbas av myndighetsagerande, regler, skatter, administrationstvång, frånvaro av skyddsnät och orimliga arbetstider, har tämligen systematiskt ignorerats av beslutsfattare, intresseorganisationer och medier.

Att andelen nya och mindre företag i Sverige varit för låg, och att mindre företag haft svårt att expandera, att attityderna till entreprenörskap länge var reserverade, är inte ägnat att förvåna. Det är också en orsak till den höga arbetslösheten i utsatta grupper.

Globaliseringsrådets på flera områden matnyttiga slutrapport från 2009 slår fast:

”Dessutom förefaller sysselsättningsökningen uteslutande vara hänförlig till tjänstesektorerna och företrädesvis till de mindre och medelstora företagen. Det finns skäl att tro att förskjutningen mot tjänster och mindre företag kommer att fortsätta framgent. De större industriföretagen har sannolikt spelat ut sin roll som direkta sysselsättningsmotorer.”

Hemläxa nummer två.

Tillsammans är de här två missförhållanden ett underskattat hot mot framtida jobb och välfärd. Det gäller inte minst i en region som Västerbotten, där ett av problemen är för smala och entoniga arbetsmarknader och svårigheter att locka innovatörer att satsa utanför storstadsregionerna. Även Umeå, trots att det snarare är ett framgångsexempel i Norrland, har en del problem av liknande slag.

Här finns mycket att göra nationellt och regionalt. Tillväxt- och näringslivspolitik definieras ofta snävt. Ibland reduceras den till att handla om enbart ekonomiska frågor; eller missuppfattas handla om ett slags önskelista från storföretagen som politiken ska säga ja eller nej till; eller blir föremål för mossig marxism från 1800-talet som delar in världen i arbete och kapital och sedan stänger alla ögon och öron.

Att istället utgå från hur hierarkiska normer och förlegade attityder laddar begrepp som entreprenörskap, innovationer, hållbarhet, miljö, utveckling och kön på ett sätt som hämmar lokalt ny- och småföretagande i allmänhet och innovationssatsningar inom traditionellt kvinnodominerade områden i synnerhet, är ett mer konstruktivt sätt att börja formulera en modern näringslivspolitik.

Här kan radikal samhällskritik och klassiska tillväxtperspektiv, regionala strävanden och framtidsforskning mötas, lära av och inspirera varandra. För Norrland är ny- och småföretagande inte bara en fråga om jobben, utan en fråga om makt, jämlikhet och frihet, och inte minst i det avseendet en fråga om regional överlevnad på sikt.

Hemlängtan och bortlängtan i Västerbotten är ämnet jag funderar lite kring i den här krönikan, med anledning av bland annat några nyhetsartiklar i VK senaste veckan.

-------------------------------------------

Västerbotten som hemma

”Så är för oss den ort där vi föddes, liksom även den gemenskap vi fick bli en del av, vårt hem.”
Marcus Tullius Cicero

Hemlängtan har varit en mäktig kraftkälla och plåga i människans historia. I litteraturen och filmen hör vägen bort, och vägen hem – lycklig eller tragisk, fullföljd eller omöjlig – till de allra mest skildrade. Om det är Odysseus som irrar på den långa färden hem till Ithaka. Om det är Ovidius som skriver brev från exilen i Tomis och längtar tillbaka till Rom, där det händer. Om det är Kristina från Småland i Utvandrarna som i sitt nya land på andra sidan havet drömmer om sommarnätterna hemma. Om det är Dorothy i Trollkarlen från Oz som virvlas ut på äventyr i en kluven känsla av både ny frihet och hemlängtan.

Över hela Norrlands 1900-tal, politiskt och kulturellt, vilade frågan om hem, rätten till hem, längtan till nya hem, ödesmättad och lite spännande.

Hemlängtan kan vara konkret – man har en klar uppfattning om var hemma är, en väldefinierad plats, ett hus, en ort, ett landskap eller ett land, och längtar dit. Hemlängtan kan vara abstrakt – när man lider av att inget någonstans känns som hemma och längtar efter att hitta en sådan plats eller miljö.

Hemlängtan kan även helt sakna geografiska band och istället kretsa kring enskilda människor som utgör ens hem var de än råkar befinna sig. Hemlängtan kan även handla om språk, sedvänjor och politiska perspektiv, långt mer än något fysiskt. Man längtar till ett visst sätt att umgås, resonera och gestalta vardagen.

Hemlängtan kan även gälla något man upplevt gått förlorat med tiden och samhällsutvecklingen, fast man bott i samma bygd hela tiden.

Och så kan hemlängtan inverteras i bortlängtan. Man längtar till andra sammanhang och människor, inte så noga vilka, bara de är annorlunda än dem man vuxit upp med.

Som parallell till allt detta ligger förstås hemkänslan, hemlängtan uppfylld, lyckan av att vara hemma eller att höra hemma någonstans. Det behöver inte vara barndomens platser. Det kan lika gärna vara det nya man upptäckt, flyttat till, kanske tvingats fly till, på något sätt blivit en del av.

Hem kan upptäckas på nytt under ett helt liv, eller vara detsamma från vaggan till graven. Lika fint båda.

För diskussionen om Västerbottens framtid, glesbygdens överlevnad, landsbygdens utveckling och kuststädernas expansion, är det nödvändigt att ofta grunna kring hemkänsla, hemlängtan och bortlängtan som kraft och komplex. För i uppfattningen om vem som bör känna sig hemma var – i synnerhet när mindre seriösa, navelskådande storstadsdebattörer närmar sig frågan – lurar många fallgropar.

Fallgrop 1: den mediala och populärkulturella stigmatiseringen av dem som inte följer strömmen, utan stannar på landsbygden. Redan det ofta använda uttrycket ”blir kvar” säger en del om vilka fördomar som styr riksdebatten, när det tvärtom ofta handlar om genomtänkta, medvetna livskvalitetsval.

Fallgrop 2: snålheten ibland på norrländska orter mot dem som flyttat in i vuxen ålder, stämpeln utböling, stereotypa uppfattningar om hur en norrlänning är skyldig att vara. Det är, när den förekommer, en inskränkt reaktion.

Fallgrop 3: nervositeten i Norrland när ungdomar flyttar bort, ut i världen. Det är inget nederlag, det är ett gott betyg att ungdomar blivit självständiga och gör fria val. Utvandring, även när någon inte återvänder, ger tillbaka mycket i form av impulser och idéer.

Vi ska inte vara nervösa över att flyttlass lämnar länet, inte ens stannar i Umeå, som VK rapporterat om i veckan, det är oundvikligt. Målet för både Umeåregionen och inlandet bör vara att locka människor från andra håll i landet och att ge dem som vill möjligheter att stanna och verka, med all den globala delaktighet som den nya tekniken möjliggör från minsta by i dag.

Men hur generös en ort är och kan vara med att få även nyinflyttade att känna sig som hemma blir då ännu viktigare. Det gäller både en stad som Umeå och inlandskommunerna. VK har på nyhetsplats senaste veckan även haft artiklar om service och livsförutsättningar på glesbygden som smulat sönder myter om att de små orterna ställer överdyra krav. I verkligheten rör det sig om måttfulla krav på basservice för orternas överlevnad, en önskan om att slippa motarbetas.

Det är i kombinationen av människor som känner orten eller staden utan och innan, och bär dess historia med sig, och människor som kommer utifrån med fräscha ögon och bryter mönstret, som saker börjar hända.

Genom att vägra någon stigmatisering av landsbygden, vägra bejaka riksdebattens fördomar, men också genom att generöst förstå dem som längtar bort, ökar vi möjligheten att fler som åker återvänder vad det lider, att färre tvångsmässigt börjar pratar illa och nedlåtande om orten man lämnat och att fler nya besökare känner sig lockade av miljöerna här.

Det är inget fel med att känna sig hemma redan från början, inget fel med att längta bort och inget fel med att bejaka en ny miljö senare i livet.
Västerbotten är fullt med människor som kämpar med hemkänsla, hemlängtan och bortlängtan. Vi kan bli fler. Det är en salig, dynamisk röra.

Besked om att pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs kan dras igång redan nästa år är ämnet för den här ledarkrönikan.

--------------------------------------------------

Och det har bara börjat...

Ibland är det en efterlängtad triumf i sig när en enskild pusselbit faller på plats. Men det hindrar inte att den större helheten – som pusselbiten är pusselbit i – fortfarande är lika viktig och måste uppmärksammas vidare, för att triumfen inte ska övergå i ny frustration.

Beskedet i går att nu även den rödgröna majoriteten i landstinget, efter en del tvekan, vill prioritera en tidigare start för pendeltågtrafiken mellan Umeå och Vännäs är riktigt goda nyheter. Finansieringen ska enligt gårdagens uppgifter lösas genom att Vännäs kommun går in med en förskottering till driften med ca 1 miljoner kronor för 2011 och ca 2,5 mkr för 2012. Trafiken ska därmed kunna inledas redan 12 december nästa år, inte 2013 som tidigare varit målet.

Man kan alltid ha synpunkter på frampressade, dubbla finansieringslösningar av det slaget, och definitivt i ett större perspektiv diskutera hela den landstingskommunala nivåns roll och funktion. Men det är, i sammanhanget, mer ett teoretiskt spörsmål, som vad gäller landstingens begränsningar och oklarheter när det gäller utvecklingsfrågor till fullo belysts i regionbildningsdiskussionerna.
Spårbunden pendeltrafik Umeå-Vännäs är en angelägen satsning av flera skäl. Att den tidigareläggs är utmärkt.

För Vännäs, som genom Botniabanan förlorar sin gamla funktion som knutpunkt för järnvägstrafiken, är tidsperspektivet särskilt relevant. Vännäs-Umeå och Umeå-Vännäs är redan i dag utpräglade pendlingssträckor, med många människor som åker mellan kommunerna i jobb- och utbildningssyften.

Att föra över delar av den pendlingen till miljövänliga, kollektiva tågkommunikationer – förutsatt givetvis att turtäthet och priser gör det till ett praktiskt alternativ – är inte bara klimatsmart, utan också en viktig del av arbetet med så kallad regionförstoring.

Botniabanan främjar regionförstoring av mer omfattande slag, genom bättre att knyta ihop Norrlandskustens större och rätt isolerade tätorter. Pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs bidrar till en lokal variant av regionförstoring som binder ihop den växande universitetsstaden med en stadsnära landsbygdskommun.

Men mer krävs. När jublet lagt sig är det viktigt att se hur Umeå-Vännäs-trafiken bara är en pusselbit i en större utveckling av de tillväxtorienterade, hållbara, gröna transporterna i Västerbotten och Norrland, för människor och gods, som knyter orter samman. Pendeltrafik till Holmsund borde bara vara en tidsfråga. Spårtrafiken Umeå-Lycksele är en satsning av stor betydelse för inlandet.

Stambanan finns kvar, vilket ofta glöms bort, och värdet av en upprustning och nysatsning av Inlandsbanan påtalas klokt från näringslivshåll. Norrut väntar Norrbotniabanan på klartecken. Och vill man vidga perspektiven ytterligare är även trafiken över Kvarken till Finland en pusselbit av betydelse.

Västerbotten moderniseras, krymper och vidgas på samma gång. Det är tillåtet med optimism.

Västerbottens och Norrlandslänens rika energiresurser och de svåra vägval som hela regionen kommer att ställas inför under 2000-talet är ämnet för funderingar i min lördagskrönika den här veckan. Den kan ses som en uppföljare till den här reflektionen kring skogen i Västerbotten i en tidigare lördagskrönika.

----------------------------------------------------

Västerbotten, energin och de svåra valen

2000-talet kan bli ett stressigt århundrade med beslutsångest för Västerbotten, som jobbiga tonår när man bara vill låsa in sig på toaletten, stänga ute världen en stund, stirra in i spegeln och försöka komma på vem man egentligen är.
Men det behöver inte enbart vara dåliga nyheter. Det kan också bli en räddning. För hur en region ser ut efter en guldrusch beror mycket på hur den planerade och prioriterade, vad den tillät och inte tillät.

Det handlar, förstås, om energi, natur och miljö.

Trots att deltagarna och förhandlarna vid klimattoppmötet i Cancún i Mexico för en dryg vecka sedan bemödade sig om att presentera slutresultatet som en framgång, var ljuspunkterna marginella. Det samlade intrycket var av ett dystert stillastående där det mesta som var svårt och bindande, men nödvändigt, sköts upp, och där det globala perspektivet tappades bort.

Men även om myten att det finns en motsättning mellan tillväxt och hållbar utveckling – odlad både av vänstersocialister och ärkekonservativa i en udda, destruktiv koalition – påverkar inrikesdebatterna i flera av de största utsläppsländerna, så gäller fortfarande att strategier och innovationer för energieffektivitet, förnyelsebar energiförsörjning och klimatsmarta lösningar inte bara är av nöden för miljön, utan också en chans till jobb, företagande och ekonomiska lyft för de länder som går före.

Klimatpolitik får inte utmålas som något riskfyllt och kostsamt, utan bör ses som något rationellt där ekonomiska styrmedel bort från olja, kol och gas går hand i hand med och är nödvändiga för teknisk utveckling, entreprenörskap och jobb för 2000-talet.

Martin Ådahl från Fores skrev klokt i förra veckans Fokus om en aspekt av förhandlingarna: “Skuldkrisen efter finanskrisen gör det ju guld värt med intäkter som inte snedvrider ekonomin. Utsläppsrätter eller koldioxidskatt är likt tobaksskatt en av få intäkter som istället vrider rätt. Skuldkrisen och klimatkrisen hade kunnat lösas ihop – istället för höjd skatt på arbete.”

Norrland har två saker som hela världens stater och energiföretag (och indirekt alla konsumenter) redan i dag dreglar hämningslöst, i fattiga regioner brutalt, över, och som de/vi kommer att spana efter med blodröda ögon i framtiden: klimatsmarta energikällor och, sett ur energiproduktionssynpunkt, enormt gott om plats i glesbefolkat land.

Det senare hänger förstås ihop med det förra. Ska framtidens rena och förnyelsebara energiproduktion kunna ersätta dagens ändliga och smutsiga kommer vi sannolikt att tvingas ta mark och tillgångar i anspråk på ett annat sätt än tidigare, och använda mer av våra naturresurser för just energiförsörjningen. Men vilken mark, vilka resurser, till vilket pris och under vilka villkor? För Norrland är frågeställningen både kittlande och hotfull.

Finns det hjärterum, finns det stjärterum, lyder det gamla ordstävet. Men när det gäller försök att ställa om energipolitiken i hållbar riktning – att skapa den gröna och hållbara men ändå innovativa och välståndsalstrande tillväxten – är problemet att ordstävet alltför sällan stämmer, oavsett hur man vrider det.
Man kan vara varmt för ett energislag i teorin, utan att ha plats för eller vilja se det utbyggt i sin egen närhet. (Det som på engelska kallas Nimby: ”Not in My Backyard” – ”Inte på min tomt”).

Gärna vindkraft, men någonstans där jag slipper se den, där inga fåglar flyger, där försvaret inte övar, är väl urtypen för en sådan vardagsnära reaktion i Sverige. Det finns knappt ett enda förnyelsebart energislag som inte är kontroversiellt när det blir konkret och lokalt.

Man kan också ha gott om plats för eller gott om resurser till en viss typ av energiproduktion, och erkänna att så är fallet, men vara kraftfull principiell motståndare till den ändå. Debatten om brytning av uran i Västerbotten rymmer den hållningen. Varianterna är otaliga. Man kan vara överens om värdet av att exploatera en råvara, men oense om hur och till vilket syfte – i Västerbotten är skogen det tydligaste exemplet.

Egentligen allt tyder på att Västerbotten är på väg in i en epok där just energifrågan på nytt ställer hela regionen inför grundläggande och uppslitande motsättningar om vad den vill vara, hur den ser på sina resurser, vad den vill prioritera och hur den ska kunna få någonting tillbaka av det man bidrar med nationellt och globalt. Under 1900-talet var det vattenkraften som ställde några av de allra jobbigaste frågorna. Under 2000-talet kommer det att handla om skogen, vinden, marken (igen, i ett nytt kapitel), kusten och berggrunden.

I en kartläggning gjord av Norrstyrelsens arbetsgrupp för miljö och energi i Region Norrland (rapport 2009: 6) sammanfattas problemet:

”Hållbar tillväxt och omställning av energisystemet är en svår process och det finns många motstående intressen. Det är viktigt att vara medveten om vilka målkonflikter som finns och att ha en strategi för hur konflikterna ska hanteras. I omställningen av energisystemet till förnybar energi är storskalig etablering av vindkraft och nyttjandet av skogsråvaran de områden som är förknippade med störst konflikter för Region Norrland. (…) Framgångsrika regioner utgår från lokala och regionala tillgångar. De har en förmåga att bygga team och att synliggöra processen inåt och utåt. Det måste finnas en vilja och förmåga att förankra processen för att möjliggöra prioriteringar och att vid behov kunna fatta obekväma beslut.”

Hur ska skogen användas, var ska vindkraften byggas? Vill man studera framtidens energiutmaningar bör man besöka Västerbotten och övriga Norrlandslän. Nästan varenda knivig avvägning, vartenda svårt vägval, gällande framtidens energiförsörjning går att lokalisera och konkretisera här. Till vindkraft och skog bör också uranet fogas, som en potentiell framtida konfliktkälla. Kanske även vågkraft?

Det finns inga perfekta lösningar, dogmatikernas tid är definitivt över, liksom deras som hittar skäl att säga nej till allt, men saknar ryggrad nog att erkänna konsekvenserna. Förr eller senare måste vi bestämma oss för vad vi vill i energifrågan, som är både chans och huvudvärk för Västerbotten. Den debatten har bara börjat.

Mest i linje med Västerbottens tänkta framtid som råvaru-, förädlings-, utbildnings- och upplevelseregion i en helhet och de krav på klimatsmart, ren och säker tillväxt som blir en av seklets stora utmaningar, lokalt som globalt, ligger de förnyelsebara energikällorna – som vinden och skogen. Att prioritera även storskaliga utbyggnader och högre nyttjandegrad där vore en ansvarstagande och långsiktig kompromiss för hållbarhet och ekonomisk utveckling. Krav på svensk uranbrytning i Västerbotten – en kortsiktig exploatering på grund av en onödig kärnkraftspolitik av en dyr, ändlig, smutsig och osäker källa med långverkande negativa effekter för landskapsupplevelsen – bör enligt min mening mötas med ett omisskännligt nej.

Men bara ett är säkert: frågorna kommer att ställas.

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen från de olika partierna? Det är den inledande frågan i min lördagskrönika den här veckan. Jag har varit inne på ämnet tidigare, i den här krönikan: "För ett färgstarkt Västerbotten i riksdagen". Dagens krönika är lite som en utvidgning av ämnet.

-------------------------------------------

Västebotten bör bidra till en starkare riksdag

Spelar det någon roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen?
Mandatfördelningen mellan partierna och regeringsalternativen har naturligtvis största betydelse. Men är det viktigt vilka personer som sitter från en valkrets?

Gör det, för att bli konkret, någon större skillnad om det är Ibrahim Baylan, Katarina Köhler, Isak Frohm, Helén Pettersson, Lars Lilja eller några andra som sitter för socialdemokraterna från Västerbotten?

Om det är Edward Riedl, Elisabeth Björndsotter Rahm, Ulf Grape, Katja Isacsson, Jan Nilsson eller andra som får mandat för moderaterna i länet?

Om det är Maud Olofsson, Helena Lindahl,Tomas Mörtsell, Johan Kling, Sven-Olov Edvinsson eller andra som tar centerpartiets platser härifrån?

Om det är Maria Lundqvist-Brömster, Håkan Lindh, Sabina Ausfelt, Nicke Grahn, Britt-Marie Lövgren eller andra som representerar folkpartiets väljare?

Om det är Jonas Sjöstedt, LiseLotte Olsson, Tamara Spiric, Agneta Hansson, Lennart Gustavsson eller andra som företräder vänsterpartiet?

Om det är Jabar Amin, Ann-Louise Hansson, Nils Seye, Ellika Nordström, Thomas Nihlen eller andra som får förtroendet av miljöpartiets anhängare?

Om det är Anders Sellström, Maria Wiksten, Erik Sedig, Birgitta Nordvall, Jonny Kärkkäinen eller andra som får mandat för kristdemokraterna?

Redan den här stela uppräkningen av de fem första namnen på riksdagspartiernas listor i länet visar att det är ett stort antal kandidater i Västerbotten som från höga placeringar ber om väljarnas förtroende för vad som i grunden är ett personliga mandat.
Men är väljarens val av kandidat – efter valet av parti eller som avgörande faktor för valet av parti – betydelsefullt i slutändan? Eller är balansen mellan regeringsmakt och riksdagsmakt, mellan partiledningar och enskilda ledamöter, i dag sådan, att det inte längre får några större konsekvenser om ett namn byts ut mot ett annat?
Debatten om riksdagens ställning blossade med rätta upp på nytt under FRA-hanteringen för ett par år sedan, och har hållit i sig sedan dess. Relativ enighet råder om att riksdagen är på dekis, att de enskilda ledamöterna inte betyder lika mycket längre och att partiledningar går hårt åt avvikare.

I en ny bok från SNS – ”Regeringsmakten i Sverige. Ett experiment i parlamentarism 1917-2009” (red Jörgen Hermansson) – beskrivs ingående och nyanserat en tilltagande presidentialisering av parlamentarismen i Sverige. Jörgen Hermansson och Thomas Persson summerar slutsatserna så här:

”Det har skett en tydlig förskjutning inom ramen för det parlamentariska styressättet. Regeringsmakten har påtagligt stärkt sin ställning gentemot riksdagen och statsministern har fått en alltmer dominerande position inom sin regering.”

Den debatten och den farhågan är långt ifrån ny. I en vänbok till liberale oppositionsledaren Bertil Ohlin i samband med dennes sextioårsdag 1959 skriver Elis Håstad, professor i statsvetenskap och landshövding, i ett kapitel om ”tvång och tolerans i partilivet” bland annat:

”Vid 1920-talets mitt var de enskilda riksdagsmännens självständighet evident större än nu. Främst härskade ännu mycket av den långvariga traditionen från de tider då partiväsendet ej hade nått någon högre grad av organisation och ej sällan ansågs lite suspekt. Just vid den tiden förekom dessutom i vida högre grad än nu schismatiska riktningar inom nästan alla partier och framför allt inom partierna i mitten. Ytterligare hängde det då inte som nu på en enda röst, var majoriteten i kammaren låg. Individuella, oorganiserade avvikelser och extraturer kunde därför merendels göras utan större risker för att de skulle avgörande påverka besluten.”

Redan på 1950-talet talade man alltså om svaga riksdagsledamöter och stark partipiska som ett problem, med nostalgisk blick på 20-talets parlamentariska liv. Det som förändrats sedan dess är alltså att regeringsmakten blivit ännu starkare på riksdagens bekostnad, men också att partiernas försvagade medlemsbaser och den gamla folkrörelsemodellens långsamma marginalisering gjort partiorganisationerna mer toppstyrda och kampanjinriktade än tidigare.

Riksdagens veka ställning, och ledamöternas anonymitet, kan bli ett hot mot den regionala förankringen, mot det breda demokratiska samtalet, mot partiernas möjligheter att rekrytera nya medlemmar och kandidater, mot partiernas chanser att behålla fritänkande och självständiga personer i ledande ställning, men också mot hela det svenska proportionella valsystemets legitimitet på sikt.

För att hitta rätt lösning på problemet gäller att diagnosen blir korrekt. Ibland försöker man fånga ledamöters aktivitet med mätningar av närvaro och utspel – och utifrån det bedöma deras jobb. Resultaten av sådana mätningar leder lätt till att ledamöternas insatser faktiskt underskattas.
En riksdagsledamots inflytande mäts inte i antalet motioner vederbörande skrivit. Inte heller i antalet anföranden han eller hon har hållit från plenisalens talarstol. Definitivt inte i antalet timmar någon suttit fysiskt på sin riksdagsbänk. Inte heller – det smärtar – mäts en ledamots betydelse i antalet utspel och artiklar någon åstadkommit i regionaltidningen, även om opinionsbildning inte ska underskattas.

Med få undantag, gör istället riksdagsledamöterna sina mest betydelsefulla insatser inför och i de olika riksdagsutskotten. Där, i utskottsarbetet och vid partigruppernas tidiga diskussioner, har en driftig, skicklig och inflytelserik ledamot chansen att verkligen göra skillnad. Eftersom partidisciplinen är stor och riksdagens ställning svag gentemot regeringen är det bara i sådana tidiga skeden som frågor normalt går att påverka för enskilda ledamöter. Tungviktarna internt i de sammanhangen kan vara de som syns mest utåt, men det är mer sällan än man tror.

Problemet är därför inte att riksdagsledamöterna inte jobbar hårt (det gör de, hårdare än de flesta) eller att de inte vore kompetenta nog att driva egna linjer i konflikt med sina partigrupper (det är de vanligtvis i åtminstone ett par hjärtefrågor) eller att de inte försöker sätta personlig prägel på sina insatser i riksdagen (det vill alla).

Problemet är att ledamöternas verkliga insatser sällan syns utåt, och att vid konflikter mellan partilinje och personlig övertygelse partipiskan nästan alltid vinner. För få ledamöter vågar hänvisa till sina personliga mandat, besvara ondögonen från partiledningarna och markera riksdagens ställning gentemot regeringen. Problemet är också att riksdagsdebatterna inte betyder ett jota för besluten som fattas, utan är relativt tomma ritualer.

Ska det proportionella valsystemet – inom vilket partiapparaterna har större makt än vid majoritetsval i enmansvalkretsar – kunna värnas, och jag tycker att det bör värnas, krävs riktiga personval utan spärrar. Det skulle ge enskilda ledamöter råg i ryggen och, efter tydliga personvalsdeklarationer, en direkt relation till väljarna.

Ett visst mått av ökad oförutsägbarhet för sittande regeringar är ett pris värt att betala för en starkare riksdag, där även debatter i kammaren kan påverka ett beslut och där ledamöterna är regionala profiler med kraftfulla personliga mandat. Det måste spela stor roll vilka enskilda ledamöter som Västerbottens väljare skickar till riksdagen. Annars är vi illa ute.

Om Stockholmsfixeringen i svensk debatt och ett litet svep över länet:

------------------------------------------------

Bryt Stockholmsfixeringen

Stockholmsfixeringen i den svenska politiska debatten är svårartad, trist och fördummande. Till det är både partierna och medierna skuld.

Den som vill förstå amerikanska val åker inte till New York eller Washington, åtminstone inte enbart, och stannar i så fall inte där för länge.
Den som vill förstå fransk politik i alla dess skiftningar gör klokt i att bara ha Paris som ett av flera studieobjekt.
Den som vill lära känna kanadensisk politik får inte fastna med blicken på Ottawa eller Toronto.
Den som vill veta vad som rör sig under ytan i tysk politik, förändringar och tendenser, har bara begränsad nytta av vittnesmål från Berlin.
Den som försöker bena ut varför de italienska valresultaten ser ut som de gör kan inte tänka bort de regionala skillnaderna mellan söder och norr, eller söka svaren enbart i Rom.
Den som vill sätta fingret på pulsen och andhämtningen i brittisk politik inför ett parlamentsval har bara lagom nyttig information att hämta i London.

Samma sak gäller i nästan alla demokratier. Huvudstäder och metropoler är viktiga, men det är ofta på regional nivå det händer. Framför allt går det inte att tänka bort mångfalden av lokala stämningar, trender, frågeställningar och traditioner, den ständigt skiftande politiska kartan från söder till norr, från väster till öster, om man vill pejla läget inför ett nationellt val.

Mönstret går givetvis igen även i svensk läns- och kommunalpolitik. Den som vill förstå Västerbottens politiska liv, exempelvis inom landstinget eller under de olika partiernas nomineringsprocesser till ordförandeposter och inför riksdagsval, kan inte stå och uggla på trappan till stadshuset i Umeå, eller tro att om man följer kommunfullmäktige i Vilhelmina så har man automatiskt koll på stämningarna i resten av länet.

Har man lyssnat till Lennart Holmlund i Umeå har man inte på köpet lyssnat till Bert Öhlund i Skellefteå. Har man hört Lilly Bäcklund i Lycksele prata om inlandsflyg har man inte automatiskt hört Gunilla Lundgren i Storuman. Det är inte säkert att man gör slut med Jantelagen på samma sätt i Åsele som i Nordmaling.
Den ena orten är inte den andra lik. Det är inte givet att man har koll på vad ett parti i Umeå tycker bara för att man träffat företrädare för en stadsdel. Tonfall och prioriteringar kan skilja sig starkt åt mellan Sävar och Holmsund, mellan Teg och Ersboda.

Den intensiva debatten i Lycksele om Öregården och Örträsks framtid har varit ett lokalt exempel senaste året på stundom djupt emotionella skillnader från ort till ort även i mindre kommuner. Spänningen i Storumans kommun mellan Storuman och Tärnaby är ett annat.

I de flesta demokratier finns en självklar medvetenhet om att regionala distrikt och ledare är maktfaktorer. Ofta är det just i de regionala strömningarna som ideologiska skillnader och idédebatter kring klassiska begrepp som socialism, liberalism och konservatism, med spindelnätet av underavdelningar och korsreferenser, har allra lättast att bryta ut. Sånt är långt intressantare än den tomma, oanvändbara vänster-höger-skalan.

De geografiska mönstren i valresultat och opinionsmätningar visar att Sverige är ett politiskt mångfacetterat land. Och mönstren går inte att enbart förstå i partipolitiska termer. Man kan försöka, men det blir ytligt.
Konservatism i Norrbotten är inte detsamma som konservatism i Skåne. Liberalism i Västerbotten är inte detsamma som liberalism i Blekinge. Socialism i Jämtland är inte detsamma som socialism i Göteborg.

Väljares och politikers bevekelsegrunder skiftar från ort till ort. Partinamnet kan vara detsamma, men i övrigt nästan ingenting. Skillnader och nyanser finns där redan, de utövas i kommunerna varje dag, men de präglar inte den nationella debatten.
Vilket lyft det skulle bli om denna regionala mångfald gavs utrymme även i riksmedia, och om partierna vågade släppa lite av ledningskontrollen.

För i den svenska rikspolitiken är det även 2010 i alldeles för hög grad Stockholmsperspektivet som sätter dagordningen. Det gör debatten intellektuellt fattigare och likriktad. I Sverige uppmärksammas regioner nationellt först när mönstret med stark organisatorisk och dramaturgisk samordning av rikspolitiken bryts genom något enstaka avvikande uttalande. Undantagen snarast bekräftar regeln.

Så ger Stockholmsfixering hos medier och partier en inskränkt bild av det politiska Sverige. Vi borde bryta den.

En insändarskribent undrar i dagens tidning hur jag i min lördagskrönika 17:e april kunde påstå att Umeås tillväxt är bra för hela Norrland, även för inlandskommunerna. Jag vill söka besvara frågan i tre steg.

För det första gäller det att komma bort från den ingrodda föreställningen att om bara Umeå slutade växa så skulle kommunerna i Västerbottens inland få det lättare, om bara Umeå minskade eller stagnerade befolkningsmässigt så skulle sedan länge demografiskt ansatta orter plötsligt börja återhämta sig igen. Den föreställningen felaktig. Umeås tillväxt hotar inte inlandet.

Synen på Norrland som ett slutet kärl, den fixa idén att vad den ena Norrlandskommunen vinner måste någon annan förlora, leder tankarna snett. Verkligheten ser annorlunda ut och världen är större än så.

Det är något stort och fint i ett samhälle när människor har lyckan att kunna välja själva var de vill bosätta sig och leva sina liv. Alla har inte det privilegiet – mycket spelar in och sätter gränser, för många i det glömda Sverige och på samhällets baksidor existerar inga sådana valmöjligheter överhuvudtaget, för att inte tala om hur det ser ut runt om i världen – men att fler ska få den chansen är eftersträvansvärt.

Det är korrekt att säga att städerna växer på landsbygdens bekostnad. Till det finns många förklaringar – och långt ifrån alla har med individuell frivillighet att göra. Men den viktigaste, och den som vi landsbygdsentusiaster måste erkänna för att inte fastna i destruktiva tankebanor, är att vi lever i en epok där människor om de har ett fritt val tenderar att söka sig till mer urbana områden och större städer. Den utvecklingen kan inte enbart förklaras med städernas bredare arbetsmarknad och högre lärosäten, utan beror även på en dragningskraft stadslivet i sig utövar kulturellt, ekonomiskt och socialt på många människor.

Om inte Umeå även fortsättningsvis och i ännu högre grad erbjuder en sådan utpräglat urban miljö i Norrland, kommer den befolkningstillväxt Umeå nu har tack vare sin ställning som Norrlands ledande ort för kultur och högre utbildning, att flytta söderut – till andra städer.

De flyttströmmar som medvetet söker sig till det urbana kommer inte att stanna i Norrland och vända åter till inlandet om Umeå stagnerar, utan söka sig ännu längre bort.

Därför, för det andra, är det mycket bättre för Norrlands landbygdskommuner att det inte bara är städer i södra halvan av Sverige som drar till sig flyttlassen, utan även städer i Norrland. För närvaron av en större stad höjer även attraktionskraften hos den omgivande lands- och glesbygden i regionen.

I dragkampen om de flyttlass som trots allt går i motsatt riktning, från ansträngda centrum och förorter till modern landsbygd – och som jag skrev i min krönika är jag helt övertygad om att tiden, samhällsutvecklingen och de tekniska framstegen talar till landsbygdens fördel och att de flyttlassen kommer att öka i antal – är en sådan urban miljö i rimlig närhet av avgörande betydelse för mindre orter. Att Umeå växer och blir en större stad med ännu bredare utbud gör det därför lättare även för inlandskommunerna att locka till sig människor, investeringar och företag.

För, min tredje poäng, sambandet gäller givetvis även omvänt: en levande landsbygd i Norrlands inland är viktigt även för kuststädernas attraktionskraft. Om landsbygden har en positiv utveckling ekonomiskt och befolkningsmässigt, kan hålla liv i service och lokalutbud som krävs även för modern turismverksamhet, kan bära upp tunga naturresursorienterade investeringar och i dess kölvatten bredda arbetsmarknad genom nyföretagande, får det positiva effekter även för Umeå.

Därför ligger det även i Umeås intresse att inte inlandskommunerna dräneras på grundläggande service, att byskolor och lanthandlar överlever och att den demografiska utvecklingen inte knäcker stora geografiska områden i inlandet på sikt.

Därför är klassisk regionförstoring genom exempelvis Botniabanan och pendeltågtrafik till inlandet i ännu högre en chans för de mindre kommunerna än för de större.

Att Umeå växer är avgörande för inlandets överlevnad och att inlandet återhämtar sig är viktigt för Umeås långsiktiga tillväxt.

Norrland är och ska vara en öppen helhet, inte ett slutet kärl.

I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring markanvändning i Västerbotten med det här seminariet i går som inspirationskälla.

--------------------------------------------------

Förr eller senare tvingas vi välja

”Överallt omkring oss denna vår
fördystrande fiende
och brusande vän.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi myllas.”
Harry Martinson (Ur ”Tuvor”, 1973)

Det är ju bara en massa skog. Hur ofta har vi inte hört den frustrerade, uttråkade kommentaren från människor som för första gången eller för ovanlighetens skull gett sig ut på Norrlandsvägarna, tittar ut ur ett kupéfönster när tåget arbetar sig uppåt längs stambanan, eller kikat ner från ett flygplan på väg mot landning utanför någon Norrlandstad. Eller från dem som kanske aldrig varit här överhuvudtaget.

Men att inte alla på de svenska vägarna, eller i den svenska samhällsdebatten, har klart för sig vilken strategiskt viktig, komplex och förfinad resurs de ibland till synes oändliga norrländska skogarna är för Sveriges framtida tillväxt och välstånd – även på andra sidan den djupa ekonomiska strukturomvandling som vi är på väg in i – må vara dem förlåtet.

Kulturhistoriskt sett har svensken i allmänhet, och på flera sätt norrlänningen i synnerhet, haft ett komplext förhållande till skogen som vän och fiende, livsförutsättning och skoningslös arbetsmiljö. Förhållandet har varit intimt, men dubbeltydigt. Det är en av förklaringarna till att den norrländska skogens stora värde som naturresurs – för hela landet – i dagligt tal ofta döljs bakom mer omedelbara associationer till dysterhet, tungsinne och mörker.

Det tog, rent ekonomiskt, norrlänningarna själva decennier av försummad utveckling att inse vikten av att det gröna guldet inte bara ska växa på plats för att sedan passivt slussas vidare söderut, utan också bearbetas och förädlas direkt i regionalt förankrade tillverkningsindustrier, av entreprenörer och arbetskraft som skapar jobb och intäkter där skogen växer.

Nu har allt det där förändrats, och de försummade decennierna hämtas igen i rasande fart. Skogen är, inte minst sedan klimatfrågan och framtidens energiförsörjning hamnat högst upp på de politiska dagordningarna, hetare än någonsin. Och det är i Västerbotten mer än någon annanstans det händer, med nyskapande råvaruanvändning, mer avancerad tillverkning och internationellt framstående forskning.

"I en kunskapsnation", skrev Globaliseringsrådet i sin allt för lite diskuterade slutrapport till regeringen förra året, ”är forskningen även av yttersta vikt för att skapa nya kunskaper och innovationer som sedan kommersialiseras och därmed bidrar till sysselsättning och tillväxt inom områden med högt kunskapsinnehåll. För detta krävs mer än enbart ökade resurser. Sverige är i dag trots relativt stora satsningar på forskning ganska svagt på att få fram nya forskningsidéer till marknaden. Vi ser därför stora möjligheter för Sverige att förbättra länken från forskningsresultat till färdiga varor och tjänster på marknaden.”

Skriv ut och sätt upp på väggen. Det där är viktigt. Om vi verkligen menar allvar med vår omsorg om kreativa livsmiljöer, nya jobb, fortsatt tillväxt, långsiktig hållbarhet och stabil välfärd för kommande generationer, och med vårt engagemang för hela Norrlands demografiska och ekonomiska utveckling, borde vi ägna långt större andel av valrörelsens debatter och samtal åt just det perspektivet: Sveriges ställning som forsknings- och kunskapsnation, och vad som kan underlätta för att vetenskapliga landvinningar och innovativa idéer lättare och snabbare ska kunna omsättas i modernt entreprenörskap.

Hur väl ett land lyckas hävda sig i gränslandet mellan forskning och företagande avgör i hög grad hur mycket resurser som kommer att finnas för satsningar på alla andra samhällsområden. Och hur väl en region med rika naturresurser lyckas ta dem tillvara i hela ledet från råvaruutvinning till tillverknings- och förädlingsindustrier – och kring detta väva en miljö av framstående forskning – avgör i mycket landsbygdens överlevnadsförmåga.

Och för positiva exempel på hur det där ska gå till i praktiken kan man med fördel åka till Västerbotten och kika på arbetet som görs här på att få skogsteknisk utveckling och skogsbaserad forskning att lyfta varandra, med uttalat klustertänkande och målmedveten samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv.

I går anordnade Länsstyrelsen i Västerbotten ett nytt seminarium i serien ”Landshövdingen samtalar”, den här gången på temat ”Grön energiomställning och markanvändning i Västerbotten” med miljöminister Andreas Carlgren, Tomas Lundmark, dekanus vid skogsfakulteten, SLU och landshövdingen Chris Heister som huvuddeltagare och med Staffan Ling som moderator.

Diskussionen kretsade kring många olika aspekter av förnyelsebara energikällor, energieffektiviseringar, miljövänlig transportsektor och hållbart byggande – men den hårdtuggade kärnan handlade om just detta med “markanvändning” i Västerbotten, och målkonflikterna som förr eller senare uppstår. För som alltid finns det även kring skogen som norrländsk naturresurs en rad kontroversiella och legitima intressemotsättningar som har mycket mindre med forskning att göra än med politiska vägval.

Skogsbruk, jordbruk, rennäring, turism, friluftsliv, jobbtillfällen, utsläppsmål, biologisk mångfald, gruvdrift, vindkraft, vattenkraft, biokraft – allt kan inte tillgodoses och värnas fullt ut, överallt. De goda idéerna överstiger vida den tillgängliga kapaciteten.

Bland många kloka synpunkter på seminariet i går, kom kanske den mest träffsäkra när Tomas Lundmark i sitt anförande på ett väldigt illustrativt sätt påpekade att det i slutändan handlar om avvägningar mellan skiftande ambitioner och mål.  Det är inte beslutsunderlaget som saknas, utan de politiska vägvalen.

Men olika aktörers rätt till rimlig framförhållning, skogsbrukets speciella tidscykler, energiförsörjningens krav långsiktighet, klimathotets tickande klocka, den biologiska mångfaldens sårbarhet och den gröna ekonomins snabba globala utveckling talarsamstämmigt för behovet av tydliga spelregler och förutsättningar. Risken för att ömsesidiga blockader som gör att ingenting riktigt händer, eller värnas, är annars uppenbar. Det som behövs är en bred, öppen, demokratisk och värderingsbaserad diskussion kring vilka målsättningar som är allra viktigast. Västerbottens natur, skog och mark erbjuder otaliga spännande framtidsperspektiv. Alla kan inte förverkligas samtidigt. Förr eller senare tvingas vi välja. Det blir svårt.

Det här seminariet i går kväll är utgångspunkten för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag snuddar vid temat. Men det finna mycket att säga kring och återkomma till i den här stora frågan, och även seminariet i går tog upp många olika aspekter av den. Om detta borde mycket av valrörelsen i Norrland och Västerbotten handla.

---------------------------------------------

Norrlands stora utmaning under 2000-talet

Kan invandring och tjänstenäring rädda Norrland?

Den tillspetsade frågan var utgångspunkt för gårdagskvällens seminarium om Norrlands demografiska framtid som tankesmedjan Fores anordnade i Umeå, med Nils-Gustav Lundgren från Luleå tekniska universitet, Thomas Westerberg från Region Västerbotten, Clara Sandelind från Fores och Torbjörn Halvardsson från Företagarna som debattörer.

Svaret är ja.

Bakgrunden – som nu betonas med allt mer påträngande tonfall av forskare, politiker och företagare – är att Norrland, om ingenting görs, riskerar att bli en ekvation som på sikt inte går ihop.

Med undantag för några starka kuststäder står Norrland inför mycket svåra utmaningar de närmaste decennierna. Den demografiska utvecklingen, om de statistiska prognoserna om befolkningstal och åldersfördelning slår in, kommer att utsätta välfärdssystemen och de lokala ekonomierna för ett omöjligt tryck.
Arbetskraften kommer inte att räcka till. Arbetsmarknaden kommer att smalna så att inga inflyttande familjer klarar hushållsförsörjningen. Service och utbud kommer inte längre att kunna finansieras. Ägare och investerare kommer i allt mindre utsträckning att ha förankring i regionen. Västerbottningarna kommer att bli fattigare.

De värden och goda förutsättningar som finns på den norrländska landsbygden kommer i ett sådant läge inte längre att väga upp en den negativa befolkningsutvecklingen. För mitt bland alla de resurser som Norrland har i stor rikedom kommer i så fall den allra viktigaste att saknas – människorna.

Därför måste Norrland locka fler att flytta hit, inom landet och genom invandring från andra länder. Då måste det dels finnas fler jobb på en mer differentierad arbetsmarknad än i dag – fler innovativa entreprenörer måste vilja och kunna satsa på sina idéer just här; dels måste Norrland av fler än i dag förknippas med hög livskvalitet.

Det anknyter till vad Lars Westin skrev i sin tänkvärda och uppmärksammade debattartikel i VK i lördags om hur Norrlands befolkningsutveckling kräver en ny strategi “där livs- och boendemiljöer tillsammans med invånarnas egen förmögenhetsbildning sätts i fokus.” Utan människor, företagare och arbetskraft, går det inte. Och människor flyttar som de vill. Bara om Norrland kan erbjuda med Westins ord, “en bredare portfölj av attraktiva livsmiljöer” kan regionen som helhet undvika nedgång.

Kring de här ödesfrågorna borde den regionala valrörelsen kretsa. Hur kan Norrland knyta an till sina bästa traditioner av att låta olika inflöden utifrån berika varandra och den mottagande bygden? Hur kan Norrland bredda den industri- och råvarubaserade ekonomin med jobb och företagande inom nya, växande tjänstenäringar? Hur kan hämmande administrativa gränser och inomregional misstro övervinnas och Norrland samla sina resurser som en aktör? Hur kan Jantelagen bekämpas och avskaffas, formellt och i praktiken?

Att erkänna problem, ställa rätt frågor och se möjligheter är en bra början.
 

Efter en veckas bortavaro från VK hoppar jag in i matchen igen med en lördagskrönika om att det är byarna, våra inre byar, som kommer att avgöra valet 2010:

------------------------------------------------------------

Byarna inom oss och det västerbottniska frisinnet

Det sägs att valet avgörs i städerna. Må vara. Jag tror att valet avgörs i byarna. I de byar även vi asfaltsnötare bär inombords. För det handlar oftare än vi tror om byn i våra huvuden. Föreställningen om den lilla, gripbara gemenskapen inbakad i eller skenbart isolerad från, den gränslösa, globala mångfalden: om byn som, på gott och ont, frizon från den centrala makten.

Byn är tryggheten eller förbannelsen, identiteten eller instängdheten – inte sällan samtidigt. Där rör man sig hemvant, därifrån längtar man sig bort, dit drömmer man om att hitta fram, i en salig blandning. Man kan hata och älska byn som man hatar och älskar sig själv, livet igenom. Människors önskan – fantastisk eller fördärvlig beroende på vilka uttryck den tar sig – att återskapa de gamla byarna kan förklara många politiska processer.

Byn är förstås sällan en by i bokstavlig mening längre. Byn har blivit en småstad, en stadsdel, en förort, ett kvarter, en viss av sociala eller kulturella mönster präglad miljö, eller på senare år ett visst kommunikationsforum eller socialt medium på nätet.

Det är inte så många som bor i byar längre, men de flesta av oss, vill jag påstå, bär bylivets vanor och instinkter med sig. Med bybons perspektiv drömmer vi om, reagerar vi på eller blir vi nervösa inför förändringar och omvälvningar. Ibland försöker vi bekämpa de instinkterna, ibland lyfter vi fram dem som förebildliga.

Och den dubbelheten är inget nytt.

Vill man förstå de stora ideologiernas sammandrabbningar från 1700-talet och framåt, inte minst liberalismens olika utflöden under trehundra vitala år, kommer man inte ifrån bylivets problematik. Byn som metafor, med sin identitetsskapande men också gränsdragande och kollektiva funktion, har alltid varit en särskild stötesten för liberalismen, som har frihet och individualism som honnörsord, och hyser skepsis inför kollektiva identiteter.

Där finns exempelvis ikonen Thomas Jeffersons byromantik. Som Joseph Ellis sagt i en föreläsning (finns att ladda ned gratis på nätet) hos Gilder Lehrman Institute har Jefferson genom åren tolkats och utnyttjats på otaliga sätt som inte bara varit inbördes motstridiga, utan också är svåra att faktiskt motivera med vad den motsägelsefulla Jefferson själv stod för i sin egen tid och utifrån sin egen tids kunskap och vetenskap. Hjärtat av hans övertygelse, det som består även den hårdaste källkontroll, var en enorm skepsis inför central maktkoncentration. Hans liberalism var starkt antiurban. Hans liberalism satte sitt hopp till landsbygderna och de små gemenskaperna.

Men den tradition som dominerat den amerikanska liberalismen sedan 1930-talet har haft en helt annan prägel, mer urban, positivt inställd till centralstatens möjligheter att med reformer frigöra människor och avhjälpa missförhållanden. Jefferson, som ibland sägs ha grundlagt den amerikanska liberalismen under grundaråren på 1700-talet, kan med fog sägas ha mer gemensamt med dagens konservativa rörelse i USA, med Ronald Reagan som ikon och med sitt största stöd på landsbygden, än med dem som i dag betraktas som företrädare för den amerikanska liberalismen (exempelvis Obama) och som har störst stöd i städerna.

Och i europeisk liberalism i dag dominerar en framstegsoptimistisk och utvecklingsbejakande linje som i debatten ofta brukar kallas urban, medan landsbygden tillskrivs rollen som motsträvig bromsare, trots att exempelvis den svenska liberalismen har rötter i självständiga bönder som värnat sitt oberoende. Ideologier är inte räta, från varandra avgränsade linjer. De korsar, påverkar och förvirrar varandra.

Sådana motsättningar och paradoxer är fortfarande i allra högsta grad heta diskussionsämnen mellan olika grenar av liberalismen, både i USA och i Europa: mellan den lilla, tydligt definierade gemenskapen och de urbana smältdeglarna, mellan en dogmatisk misstro mot statliga åtgärder och en pragmatisk acceptans av centralmaktens rätt att ibland “lägga sig i”, mellan värdesättandet av kollektiva identiteter som familj, förening, församling eller by och den starka misstron mot det som hotar individens ställning, mellan behovet av fasta “partier” kontra mer flexibla politiska rörelser (läs exempelvis Bertha von Suttner).

Oavsett prefix: socialliberalism, nyliberalism, marknadsliberalism, gammelliberalism, eller utan prefix: bara liberalism – byn som metafor är nästan alltid användbar för att urskilja ideologiska nyanser.

Även inom konservatism och socialism återfinns samma brottningsmatch med den metaforiska byn. Kristdemokraternas vacklan mellan normerande sociala anvisningar om medborgarnas liv och den nya låt verklighetens folk vara ifred-retoriken är ett exempel.

I debatten om centerpartiets framtid kommer då och då råd från höger som knyter an till traditionella konflikter mellan fria bönder i byarna och den påstridiga centralmakten, med varningar för att partiet ska fastna i något slag socialliberalism, samtidigt som andra strömningar i partiet snarast lutar åt motsatt hållning.

Socialdemokraternas försök att orientera sig i en tid när partiets gamla verklighetsbild och begreppsvärld inte längre intresserar så många utanför den inre kretsen handlar också i hög grad om sökandet efter nya gemenskaper och allianser i samhället sammansatta efter andra mönster än tidigare.

Maskinernas tidsålder, skrev Erich Kästner i sina ungdomsminnen från Dresden kring förförra sekelskiftet, “rullade in som pansar över hantverket och självständigheten. Skofabriken besegrade skomakaren, möbelfabriken snickaren, textilfabriken vävaren, porslinsfabriken krukmakaren”. Det som rullade in var förstås, också, en omvandling som skapade förutsättningar för det större välstånd, den högre levnadsstandard och de enormt ökade valmöjligheter som vi i dag åtnjuter. Men det var en både långsam och explosiv omvandling – från småskaligt till storskaligt – där många gamla strukturer, livsmönster och gemenskaper bröts upp utan att det var klart vart det skulle barka.

Livet gick inte längre sin gilla gång. Det var, för många, lika gott så. Men när skiftet kom blev det en kaotisk ideologisk mylla.

Nu är vi på väg in i en ekonomisk strukturomvandling av motsvarande omfattning: men den här gången är det storskaligheten och centraliseringen som kommer att få vika för småskaligheten och de mindre enheterna, med allt var det kräver i form av nytänkande. Och nya frihetsfrågor kring kommunikation, informationsflöde, privatliv, livsstilar, kulturutövning, små gemenskaper och offentlig insyn väcks till liv med internet. Nya potentiellt totalitära övervakningshot växer fram. Det är byarna igen, som ska definieras.

Som inspiration för flera partier i årets valrörelse kan det västerbottniska frisinnet, som rymmer allt detta, fungera.

I en betraktelse av samarbetet inom en familj i fjällbyn Klippen i början av 1900-talet summerar Gustav Rosén, en av det socialliberala frisinnets portalgestalter vars insatser för de sämst ställda anses vara ett skäl till att socialdemokratin växte fram relativt sent i just Västerbotten (Roséns frisinne fanns ju redan), vardagsslitet så här:

”Barnen växte upp, och stugan blev för trång och måste tillbyggas. Djuren blevo fler och fler, varför ladugården måste göras rymligare. Det odlades också i en och annan backe. Man planterade en björkberså vid stugan. Där var det skönt att sitta en ledig stund, när solen gassade så där starkt som den kan gassa långt in i fjällbygden. Familjen höll ihop. Äldste sonen gav sig ut i vägarbete, när sådant fanns, och alla hjälptes åt att på olika sätt gagna det gemensamma hemmet. Visst var det arbetsamt, men alla hade lärt sig att arbete befordrar hälsa och välstånd. Med dagdriveri kommer man inte långt.”

På ett annat ställe skriver han:

“Understödstagarandan har ingen nämnvärd utbredning i Västerbottens län. Den sista utväg en västerbottning anlitar är att vända sig till kommunen. Hellre svälter han. Men hjälp till självhjälp vill man gärna ha, och den har jag gärna velat ge, ty den främjar företagsamheten och ökar möjligheten till försörjning”.

Det västerbottniska frisinnet var alltså, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg. Välfärd och frihet kommer inte av sig själv, det bygger på att alla hugger i.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor ofta drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var i sin kärna medveten om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga.

Frisinnet förstod sig alltså på den komplicerade byn.

Ska vi trendspana inför höstens val kan vi ge oss in i våra inre byar. Där, i den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala, ställs de viktigaste frågorna.

Vilka ger övertygande svar 2010?

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------------------

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.

Nu börjar laguppställningarna, om man får använda en sådan idrottsterm, inför nästa års val bli synliga här i Västerbotten. Processen går att följa bra inte minst bland bloggarna på vk.se.

Partiernas interna nomineringsförfaranden på olika nivåer går mot sitt slut, toppkandidater har utsetts, listor är sammanställda eller håller på att sammanställas, enskilda kandidater planerar - ibland, hedervärt, genom att berätta om dem offentligt från första början - för sina personvalskampanjer.

Det är en spännande fas i den politiska processen.

För riksdagskandidater är Västerbotten på grund av geografi och historia ett av landets mest utmanande län att bedriva personvalskampanjer i. Det ställer långt högre krav, i vissa avseenden, än exempelvis valkretsar i Stockholm, Skåne eller Västra Götaland. Men det gör också personvalskampanjerna ännu viktigare.

Om det ska jag skriva lite mer i en kommande ledarkrönika.

Den här artikeln är ett bra exempel på vilka underströmmar och rörelser som finns i Västerbotten på kommunal nivå.  Förändringar av något slag i länets kommunstruktur kommer att ske de närmaste decennierna, det kan man nog utgå ifrån, antingen i förebyggande syfte eller framtvingat av den demografiska utvecklingen.

Kring det råder hyfsad enighet.

Men hur de förändringarna kommer att se ut, hur omfattande de blir, vilka som blir vinnare och förlorare (om den uppdelningen överhuvudtaget är relevant), om de kommer att ske frivilligt eller motvilligt och var de kommer att börja, är det ingen som vet med säkerhet.

Är det ett spännande eller oroande perspektiv vi anar? 

Funderar kring begreppet "inlandet" efter ett besök med intressanta diskussioner i Lycksele i veckan, bland annat kring just det ordet.

Är det ett relevant eller irrelevant, träffande eller missvisande, positivt eller negativt laddat begrepp?

Var används det oftast, och på vilket sätt, i vilket tonfall, används det i olika delar av länet och landet?

Det tangerar den subjektiva skillnaden mellan landsbygd och glesbygd.

Ska återkomma med en liten mer ingående analys av just inlandsbegreppet i en kommande ledarkrönika.