Min lördagskrönika den här veckan:

Det förrädiska slummerfunktionen i debatten

Slummerfunktionen på en väckarklocka kan nog vara bra. Ibland känns den som enda räddningen från något förfärligt. Men använder man den gång på gång, skjuter man upp det oundvikliga bara en liten stund till, och så några minuter till, och så bara ett kort ögonblick igen – då försover man sig oundvikligen förr eller senare.

Så är det även inom politiken. Det finns många debatter där det från alla håll trycks på de flesta slummerknappar som finns. Gång på gång. Och så hårt att väckarklockorna snart ligger i spillror. Ingen vill ha de där debatterna. Det är varmt under täcket. Att kliva upp är kallt och jäkligt. Ingen vill släppa in kylan. Sedan susar allt för många alltför sött tills verkligheten brakar in med sina realiteter och konsekvenser. Då inleds den stora jakten på syndabockar.

Raden av sådana sakområden där alltför många kommit överens om att inte ta upp frågorna överhuvudtaget är förstås lång, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Sällan har slummerfanatikerna fått stå till svars för konsekvenserna. De har andra haft att hantera. I ärlighetens namn har varken medier eller väljare heller varit särskilt intresserade av att ta ett titt på förhistorien, innan skuldanklagelser fördelats.

Just nu i Sverige har det komplexa området arbetsmarknad, demografi och välfärd – hur trygghetssystem och social service ska stå pall när påfrestningarna ökar långt utöver vad man kunde föreställa sig när systemen en gång i tiden utformades – sådana drag. Det enorma gormandet kring detaljer är delvis en kompensation av att alltför lite uppmärksamhet ägnas åt det verkligt stora hotet på sikt: att vårt samlade arbete inte kommer att räcka för att upprätthålla välfärden som vi är vana vid den om inte Sveriges konkurrenskraft är så hög att nya jobb, nyföretagande och invandring sprudlar på ett helt annat sätt än i dag.

Att tankesmedjan till vänster Arena och tankesmedjan till höger Timbro – inte nödvändigtvis de två intressantaste rösterna i välfärdsdebatten – tillsammans vill grunda en kommission om välfärdens framtida finansiering, och att det känns fräscht, är ett uttryck för hur svårt de politiska partierna haft att lyfta de frågeställningarna i dagsdebatten och förena skarpa analyser med sansad samtalston. Partierna har, växelvis i opposition och regeringsställning, haft tendensen att hellre trycka på slummerknappen en gång till än ta risken av att vara de första som släpper in den jobbiga morgonkylan i debatten.

Alliansen har visserligen uträttat en hel del värdefullt före och efter regeringsskiftet 2006 genom att påminna om och betona det direkta, oundvikliga sambandet mellan arbete, företagande och välfärd, mellan tillväxt och välstånd, mellan vad vi genererar och vad vi har. Att socialdemokraterna inte uppfattades bry sig om det helt grundläggande sambandet avgjorde valet 2006.

Och de rödgröna har trots väljarnas besked då även i opposition mest presenterat nya slummerstrategier. Konkreta besked ska komma senare, en del grejer ska återställas till hur det såg ut under förra mandatperioden, viktiga saker ska utredas, flera områden lämnas utanför samarbetet. Utöver beskedet om högre skatt lämnas väljarna, än så länge, att gissa bäst de kan vad som väntar vid ett eventuellt regeringsskifte, eftersom oppositionen inte har någon lust att kliva upp och börja dagen än; åtminstone inte tillsammans.

Men även alliansen vet mycket väl var slummerknappen sitter. Inför valet 2006 dängde man till den med full kraft på det energipolitiska området. Inför årets val kommer man sannolikt att treva efter den igen, på grund av inre oenighet, både när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen och principerna för a-kassan – två tunga områden där det inte går att frysa tiden under åtta års tid utan att det får konsekvenser som väljarna måste få ta ställning till.

På en pressträff med ledarskribenter i Stockholm i veckan sade Fredrik Reinfeldt att ett tema för hans valrörelse kommer att vara “föregångslandet Sverige”, med positiv grundton. Reinfeldt gissade att socialdemokraternas och Mona Sahlins ständiga överdrifter och grova retorik kommer att slå tillbaka mot dem själva eftersom väljarna inte känner igen sig i de totala svartmålningarna. Den som inte vågar diskutera seriöst med människor blir inte trovärdig. Det har han förstås rätt i. Alla förtroendemätningar talar för att det är så. Men det hindrar inte att det finns en del slummer även i Reinfeldts ansats att presentera moderaterna som det nya statsbärande partiet. Göran Persson uppfattades till slut som både stolt och nöjd i ett land med stora, strukturella problem. Det är förödande för en regeringschef.

Det kan lätt påminna om någon som blivit väldigt bekväm i det redan uppnådda, når slummerknappen snabbare än blixten, vrider sig om och drar täcket över huvudet.

Sahlins problem är att det finns ett negativt samband mellan hennes tonläge och väljarnas förtroende för henne. Faran för Reinfeldt är att han kan verka ovillig att kliva upp ur sängen för en ny mandatperiod.

Det är då som de mindre partiernas i respektive regeringsalternativ kommer in i bilden. Vad de lyckas, eller misslyckas, med får avgörande betydelse. Det alternativ som oftast verkar vilja trycka på slummerknappen när debatten når de verkligt svåra frågorna, kommer, tror jag, att förlora.

Min lördagskrönika den här veckan:

--------------------------------------------------------

Att vilja regera och kunna förklara varför

Ebbe – the Movie, tv-dokumentären om Ebbe Carlsson som sändes på nytt i Sveriges Television häromkvällen, ger en ovanligt avslöjande illustration av varför regelbundna maktskiften är nödvändiga i en demokrati. Utan dem, slammar det igen. När ett och samma parti sitter ensamt vid makten decennium efter decennium är växande korruption nästan oundviklig.

Rågångarna mellan partiapparat och stat suddas ut. Grundläggande regelverk börjar ignoreras i stort som smått, under långsamt förfall. Anpasslighet till och instinktiv lyhörd inför ledande makthavarna breder ut sig i förvaltning, rättsutövning och samhällsdebatt. Till slut tillåts maktinnehavet i sig helga fler och fler medel i lagens gråzoner, och bortom dem. Och när korruptionen avslöjas vänds systemets vrede inte mot ljuget, brotten och övergreppen, utan mot budbärarna.

Sverige i mitten av 1970-talet, efter över fyrtio års nästan oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav (som om alliansen skulle sitta kvar vid makten fram till år 2050), hade, vilket dokumentären om Ebbe Carlsson visar, allvarliga drag av det tillståndet.
IB-affären har blivit den kanske främsta symbolen för ett politiskt förfall som var långt gånget när valet 1976 bröt mönstret och Sverige gick över i den fas av regelbundna regeringsskiften som vi fortfarande befinner oss i. Men som Ebbe Carlsson-affären visade mot slutet av 80-talet, tog det lång tid innan de förödande enpartistatreflexerna gav med sig.

Socialdemokratins långa maktinnehav har få internationella motsvarigheter. Men liknande processer har i modern tid kunnat beskådas även inom exempelvis det liberala partiet i Kanada (”The Sponsorship Scandal”) eller det kristdemokratiska partiet i Tyskland (”Die Spendenaffäre”), när regeringsinnehav har tagits för givna. Regelbundna maktskiften rensar luften och håller demokratin fräsch helt enkelt.

Men sjuttiotalets Sverige är inte intressant och lärorikt enbart ur det perspektivet. En annan konsekvens av uteblivna maktskiften är att oppositionens företrädare snart nog, efter ett par generationsskiften, plötsligt helt saknar egen erfarenhet av regeringsansvar och ledning. Att vara skicklig och effektiv i opposition är något annat än att vara det i regeringsställning. Så när makten plötsligt skiftar för första gången på decennier är det i flera avseenden rena nybörjare som tar över.

Så var utan tvekan, trots det tidvisa samarbete som ägt rum mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, fallet med de icke-socialistiska partierna vid mitten av sjuttiotalet. Deras regeringserfarenhet var minimal. Deras meriter när det gällde att samarbeta med varandra för någonting gemensamt, inte bara mot någonting, var minst sagt ihåliga. Deras förberedelser i sak var slarviga. Och deras samstämmighet, ideologiskt och på personplanet, var långt sämre än vad man i dag skulle acceptera för att kalla ett regeringsalternativ trovärdigt.

De ville åstadkomma maktskifte, men i grunden inte så gärna regera tillsammans.

Moderaterna under Gösta Bohman försökte bygga upp sin ställning som ledande borgerligt parti med en gradvis mer markerad systemskiftesretorik av ett slag som senare skulle ge både Reagan och Thatcher utdelning i USA och Storbritannien. Det skänkte profil, men isolerade också moderaterna något från de tänkta samarbetsparterna.

Centerpartiet kämpade, som det blev mot dåliga odds, för att behålla det initiativ och uppsving kärnkraftfrågan gett partiet, och för att samla den brokiga, begynnande miljö- och småskalighetsrörelse man under en period vann stöd hos. Det var en omöjlig uppgift även för Fälldins jordnära ledarskap.

Folkpartiet önskade upprätthålla en radikal, socialliberal mittenprofil utan att fastna i blockpolitik. Det var ett återkommande och svårt tema under perioden. Partiledarbytet 1975 från Gunnar Helén – som var sugen på samarbete med socialdemokraterna men också med Fälldin hade sneglat på en ihopslagning av FP och C – till Per Ahlmark – som mer kompromisslöst ville profilera folkpartiets självständighet – innebar därvidlag en förändring i strategi, men inte i position. Som Sven-Erik Larsson skriver i ”Mellan Palme och Bohman” (1992): ”Vägen i mitten innebar för Helén samarbetsmöjligheter åt båda sidor, medan Ahlmarks inställning var att markera gränser av ideologisk karaktär åt vänster och höger.”

Det var också länge uttalat, skriver Larsson, att ”centern och folkpartiet vid en borgerlig regeringsbildning gemensamt skulle utarbeta programpunkter som moderaterna senare skulle få ta ställning till”. Efter valsegern 1976, i skarpt förhandlingsläge, vägrade Gösta Bohman att godta en sådan underordnad ställning för sitt parti.
Så truligt såg det ut, och så gick det som det gick i samarbetsfrågan. De tre partierna hade sällan skådade svårigheter att hålla ihop och lösa problem inom ramen för en stabil regering. Trots korta mandatperioder sprack trepartisamarbetet två gånger i rad: 1978 på energifrågan och 1981 på skattefrågan. Det stod inte pall för regeringsansvaret.

Om det var logiskt att sönderregerade socialdemokrater förpassades till oppositionsbänkarna 1976, får man väl säga att väljarna hade rationella skäl att undra över de icke-socialistiska partiernas regeringsduglighet 1982. En då ung Carl Bildt, som citeras av Larsson, skrev i ett PM 1979: ”Lyckas inte trepartialternativet snabbt återvinna sin trovärdighet och i regeringsställning visa sina möjligheter, kommer det att försvinna.”

Sakpolitiskt var det tur för Sveriges bestående tillväxt och välfärd att regeringsskiftet kom 1976, just när socialdemokratin syntes på väg att sladda ut i långtgående statssocialism. Någon större kursförändring jämfört med föregående S-regeringar innebar inte den nya regeringens tillträde, trots vissa reformer. Västvärldens ekonomiska problem mot slutet av 1970-talet begränsade handlingsutrymmet.
Flera misstag som begicks berodde rentav på viljan att vara mer socialdemokratiska än socialdemokratin själv.

Det värdefulla, som framträder i efterhand, med regeringsskiftet 1976, var kanske paradoxalt nog snarare kontinuiteten i en osäker tid; att socialistiska experiment aggressivt riktade mot företagande och entreprenörskap kunde undvikas och att socialdemokraterna fick coola ner sig i opposition.

Men till regeringsduglighet hör att förbereda och forma hållbara regeringsunderlag som tål motgångar. Att även regeringen Bildt 1991-1994 sprack på ett hörn, och att socialdemokraterna kunde behålla makten i 12 år efter det, visar hur lång tid det tar att vinna och återställa väljarnas förtroende i regeringsfrågan.

När alliansen bildades inför förra valet var det första gången i svensk politik som inblandade partier på allvar såg ut att både vilja regera tillsammans och ha en tydlig föreställning om varför. Det satte en ny standard för regeringskoalitioner i Sverige, mot vilken både alliansen anno 2010 och den rödgröna oppositionen kommer att bedömas i år.

Det bottnar i två lärdomar från 1970-talet: (1) Sittande regeringar ska inte förvänta sig automatiska återval, utan måste kunna motivera ingående varför man söker förnyat förtroende. 
Och (2) regeringsduglighet i form av goda förberedelser med konkreta, ärliga besked om vad man själv vill, inte bara vad man är emot, och en lust att regera tillsammans, bör väga tungt när regeringsalternativ vägs mot varandra.
 

Min krönika på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------------------------

Inga skäl till pessimism för Norrland

Vänsterpartisten Örjan Mikaelsson invänder på dagens debattsida att min krönika om Norrbotniabanan (19/12) förbigick en viktig förklaring till varför projektet inte fått klartecken, nämligen regeringsskiftet 2006.

Jag koncentrerade mig i min krönika på en annan och något bredare aspekt av frågan än just den partipolitiska: vikten av att Norrland uppträder någorlunda enat som en region kring krav på långsiktiga investeringar för att ha någon chans att vinna gehör i den hårda konkurrens om medel som råder.

Men jag tar gärna Mikaelssons, på den punkten, helt berättigade invändning att regeringsfrågan har avgörande betydelse för om projekt som Norrbotniabanan genomförs eller ej, som anledning att utveckla även det resonemanget.

Alliansregeringen är uppenbart inte lika intresserad av att prioritera Norrbotniabanan i den statliga investeringspolitiken som det rödgröna regeringsunderlaget var. Så är det.

Och det är ett problem; för allianspartierna eftersom det göder misstankar om att de mest satsar på att vinna storstäderna i nästa val, för Sverige eftersom Norrbotniabanan vore en nationell vinst, men framför allt därför att det kan ge en antydan om att framtidens infrastrukturpolitik riskerar att utformas utifrån andra aspekter än långsiktig, ekonomisk nytta. skälet till att Norrbotniabanan bör prioriteras är inte att den ska ligga i norr som en nådegåva, utan att den är samhällsekonomiskt rationell ur ett nationellt perspektiv. Norrbotniabanan är inte regionalpolitik. Det är själva poängen: ju mer infrastrukturpolitiken övergår i ett regionalpolitiskt tänkande – och därmed riskerar att fastna i röstmaximerande, partipolitiska strategier – desto sämre på sikt för det trots allt relativt glesbefolkade Norrland.

Regionalpolitiska hänsyn har alltid tagits, men om de betonas starkare i en tid när de flesta partier siktar på att vinna stöd i de befolkningstäta storstadsregionerna, då finns risken att Norrland sett sin sista riktigt tunga statliga investering, oavsett vilken regering som sitter. Det är något de som skriker högt efter just regionalpolitiskt motiverade stödinsatser borde tänka på.

I värsta fall kan det bli så i en framtid att ett regeringsalternativ som går till val på att satsa stora, statliga infrastrukturmedel på Norrland på förhand är dömt att hamna i opposition. Det är en utveckling som måste förhindras.

Då får inte frågan om infrastruktursatsningar fastna i partipolitisk prestige och taktik, utan måste lyftas över sådana hänsynstaganden. Därför begår alliansen ett svårt misstag om den skriver av Norrland som ett mindre intressant investeringsområde på grund av hur partisympatierna råkar se ut här. Norrbotniabanan är inte ett norrländskt, utan ett nationellt angeläget projekt. Där måste alliansen vakna till insikt.

Men politik är helhet, resonemang måste hänga ihop och resurser faller inte från ovan. För att medel överhuvudtaget ska finnas för sådana väldiga projekt måste svensk, och norrländsk, ekonomi sprudla av företagande, entreprenörskap och utbildning av toppklass. Där har de rödgröna många hemläxor kvar att göra. Och det leder mig över till den punkt i Örjan Mikaelssons replik som jag vill invända mot: frågan om vilken regeringspolitik som vore bra för Norrland.

Jag påstår: grunddragen i de reformer som genomförts sedan regeringsskiftet 2006 har förbättrat förutsättningarna för tillväxt, välfärd och befolkningsökning i Norrland; i de största kommunerna, såväl som i landsbygds- och glesbygdskommunerna. Det påståendet grundar sig på övertygelsen att Norrland med de människor, den kultur, de företag, den utbildning, de investeringar och de naturresurser som finns här, är en mycket konkurrenskraftig region som inte behöver be om ursäkt för något.

En mer positiv attityd från regeringshåll till nytt företagande, fler driftsformer inom offentlig sektor och till bättre villkor för entreprenörskap i traditionellt kvinnodominerade branscher är bra inte minst för ett Norrland där tunga industriinvesteringar ger hopp för framtiden i inlandet men måste kompletteras med en mer differentierad, mer jämställd och mindre sårbar arbetsmarknad, där jobb skapas i fler branscher.

En uppvärdering av kunskap, lärande och ämneskompetens, liksom av modern yrkesutbildning, i skolan, är bra inte minst för ett Norrland som i övrigt erbjuder en utmärkt högre utbildningsstruktur. Bättre ekonomiska skattevillkor för låg- och medelinkomsttagare är givetvis bra även för människor i Norrland med lönelägena som råder här. Och där alliansen mörkar, halkat snett eller fastnat – som exempelvis socialförsäkringarna, delar av familjepolitiken och småföretagarklimatet – har även Norrland skäl att vara otåligt.

Norrland behöver ingen speciellt för norr utformad politik för att klara sig. Den negativa, fördomsfulla synen på regionen måste tvärtom motverkas, likgiltigt om den odlas på hemmaplan eller i andra delar av landet.

Norrland har redan i dag, inte minst om man tar den nordliga, gränsöverskridande dimensionen med i beaktande, alla förutsättningar som krävs för att bli en vinnarregion, om de generella, liberala förutsättningarna för företagande, utbildning, forskning, välfärd och investeringar i landet är goda.

Men då krävs också att värdefulla investeringar som Norrbotniabanan inte motarbetas från regeringar av regionalpolitiska skäl.

Både alliansen och de rödgröna kan anklagas för att, på olika sätt, underblåsa en alltför negativ syn på Norrlands möjligheter och nationella betydelse. Förhoppningsvis präglas nästa års valrörelse av djupare insikter än så.

Det handlar mycket om Sofiehemsskolan och Östra Ersbodaskolan här på bloggen just nu, men det är en debatt som väcker starkt engagemang. I en signerad text på dagens ledarsida, följer jag upp debatten med ytterligare en kommentar, den här gången med frågan om alliansen hade kunnat anstränga sig mer för att hitta en lösning tillsammans med miljöpartiet på måndagens fullmäktige och vad det egentligen var som gick snett.

Uppdatering: Anders Ågren kommenterar det hela på sin blogg nu på förmiddagen, liksom Anders Sellström.

---------------------------------------------------

Vad gick snett på fullmäktige?

Beslutet på måndagens fullmäktige i Umeå om Sofiehemsskolan, där en stäng igen-minoritet vann över en bevara-majoritet, fortsätter att engagera. Den underliga omröstningen där miljöpartiet lade ner sina röster hellre än att ställa upp bakom allianspartierna och rättvisepartiet i ett stöd för Sofiehemsskolan, fortsätter att väcka frågor.

På gårdagens ledarsida skrev jag om varför miljöpartiets agerande måste betraktas som mycket märkligt och ett svek mot tidigare besked från partiets sida. Miljöpartiets företrädare hade fram till den avgörande voteringen intagit en hållning som även är min: att både Sofiehemsskolan och Östra Ersbodaskolan bör värnas. Besked har under den politiska processens gång givits som gör att Östra Ersbodaskolans överlevnad rimligen måste anses som säkrad. I måndags handlade det om att ta den chans som fanns för att även Sofiehemsskolan skulle undgå att falla offer för socialdemokraternas och vänsterpartiets aversioner. Miljöpartiet såg till att den chansen inte togs. Det var riktigt trist.

Men är miljöpartiets svek ensamt en tillräcklig förklaring till utgången i fullmäktige? Eller hade, miljöpartiets underliga uppträdande till trots, även allianspartierna kunnat göra mer för att åstadkomma en uppgörelse? Brast inte bara mp, utan också alliansen, i det politiska hantverket?

På dagens insändarsida i VK skriver både miljöpartiet och alliansen om Sofiehemsskolan och händelserna på fullmäktige.

Miljöpartiets inlägg bekräftar för det första att de helt överanalyserade en situation som i praktiken var ganska enkel. Man sjabblade till det, och Sofiehemsskolan får betala priset. Den kritiken kommer partiet inte undan.

Men samtidigt finns i miljöpartiets inlägg en uppenbar frustration över att alliansen inte ville ge något besked om Östra Ersbodaskolan. Hade en vink i den riktningen, informellt eller från talarstolen, kunnat få miljöpartiet att rösta annorlunda? Varför gavs den i så fall inte? Eller krävde mp mer?

Gjorde alliansen sitt yttersta, med de möjligheter som finns under ett långt kommunfullmäktige att ge och ta? Hade man genom ett tydligare besked, något slags avsiktsförklaring angående Östra Ersbodaskolan, även om den inte formellt stod på dagordningen, kunnat lösa upp prestigen?

Bara de inblandade vet hur korridorsnacket förlöpte. Men med tanke på att den majoritet som finns för Sofiehemsskolan i fullmäktige försvann när det var dags för votering, är det uppenbart att något gick snett. För att en upprepning ska undvikas är följdfrågor motiverade.

Miljöpartiet har mest att förklara. Har även alliansen skäl till självkritik? Bemödade man sig tillräckligt?

En ständigt återkommande käpphäst här på bloggen är min gamla åsikt att allianspartierna och miljöpartiet har allt att vinna, och mycket lite att förlora, på att hålla dörrarna mellan sig öppna och samtalsklimatet hyfsat (gäller även på kommunal nivå).

Det är i den skärningspunkten spännande saker kan hända i svensk politik den dag - och den kommer förstås förr eller senare - som en stel blockpolitik inte längre erbjuder några vettiga svar vare sig i sakpolitiken eller i regeringsfrågan. En motsvarande utveckling kan åtminstone anas även i tysk inrikespolitik.

Därför noterar jag med intresse att alliansledarnas ganska försiktiga bemötande av just miljöpartiets språkrör blev ett tema i kommentarerna efter veckans partiledardebatt, som jag tyvärr missade på grund av en resa. Det vore i så fall inte första gången som alliansledarna sänkte tonläget gentemot just miljöpartiet i en partiledardebatt.

Johannes Åman drar i dagens DN också en intressant parallell mellan svensk inrikespolitik och Tyskland, närmare bestämt händelseutvecklingen i delstaten Saarland.