Lördagskrönika om den nya kraftmätning som är på gång mellan demokratiska samhällssystem och auktoritära system som framtidsmodeller för länder i omvälvning. Jag drar tre slutsatser:

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

Och så en återblick på en av mina ryska favoritromaner: Andrej Belys Petersburg.

------------------------------------

Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

EU kan inte tolerera den farliga utvecklingen i Ungern längre. EU får inte låta sig utnyttjas av dem som leker katt och råtta med regelverken, suger det söta ur gemensamma marknaden och sen torkar...tja...med det som rör rättsstaten.

Att unionens ledande företrädare hittills med förbluffande precision lyckats reagera med skarpt formulerad men till sina konsekvenser tämligen harmlös kritik – möjligen för att högerpopulistiska regeringspartiet i Ungern tillhör samma europeiska konservativa partigrupp som flera regeringspartier i andra medlemsländer – är en ynklighet. EU måste med konkreta sanktioner göra glasklart att bryter ett medlemsland medvetet mot samarbetets grundvärden så får man ta konsekvenserna av det.

Västvärldens demokratier måste sluta förse diktaturer som Saudiarabien med högteknologiska vapensystem utformade för att slå ned folkliga uppror. Ingen vapexeport till diktaturer.

EU måste våga tala klarspråk om den auktoritära utvecklingen i Putins Ryssland, även om det skulle kosta kontrakt och gasleveranser.

EU och USA måste frigöra sig från, eller riskera, beroendet av Kinas ekonomiska muskler, om det är vad som krävs för att fortsätta föra fram kritiken mot regimen.

Omvärlden får inte – när den arabiska våren övergår i de svåra, farofyllda, bistra realiteter som var oundvikliga och som alla vägar till demokrati måste passera – upprepa gamla försyndelser och sätta sitt hopp till nyauktoritär stabilitet framför rättmätiga krav från modiga demonstranter.

***

Världens demokratier har dassig självförtroende just nu. Den gamla känslan från Berlinmurens fall och kommunismens kollaps av att historien tagit slut, och stannat vid rätt station, har ersatts av en farhåga att historien börjat rulla igen, åt oklart håll.

Länge togs kopplingen mellan demokrati och marknadsekonomi, mellan demokrati och välstånd, för given. Lyckades man bara öppna upp diktaturer och ge dem smak på marknadsekonomins överlägsna välstånd, skulle den demokratiska utvecklingen oundvikligen komma så småningom. Ingen uttalar längre prognosen med samma tvärsäkerhet.

När både USA och EU kämpar med ekonomiska kriser, samtidigt som Kina tycks vara på väg att, skenbart, upplösa den gamla kopplingen mellan demokrati och långvarig ekonomisk dynamik, är det inte längre givet att länder som kastar av sig totalitära ok blickar mot demokratier som förebilder.

Valet uppfattas kanske inte längre stå mellan frihet och välstånd vs förtryck och fattigdom, utan mellan olika former för kapitaliskt välstånd – demokratiska eller auktoritära.
Det är långsiktigt en illusion. Sambanden är över tid givna. Men mäktiga eliter – politiska, religiösa, ekonomiska – kan tänkas lockas av modeller som synes förena marknadsekonomi med auktoritär stat av kinesisk eller rysk modell. Låt hjulen snurra, men människorna tiga.

Turkiet är ett annat, delvis annorlunda, men intressant och möjligen varnande, exempel. Jag hör till dem som tycker att det är självklart att EU ska hålla öppet för ett turkiskt EU-medlemskap om landet någon gång skulle genomföra alla de reformer som kräv för att uppfylla medlemskraven. Ett Turkiet som uppfyller kraven på riktigt skulle berika EU.

Men EU har under många år självmedvetet utgått ifrån att det varit Turkiets högsta dröm att få bli en del av det europeiska samarbetet. Nu, när EU krisar och Turkiet är inne i en stark tillväxtfas, börjar en del i Turkiet snegla mot en annan och självständig väg till regional stormaktstatus, utan behovet av att anpassa sig fullt ut till EU:s demokratiska regelverk.

Plötsligt är det EU som är på defensiven, när det gäller självbild och tro på det egna samhällsystemet långsiktiga fördelar.

***

Det väntar en ny kraftmätning mellan demokratiska samhällen och auktoritära system, som konkurrerande framtidsmodeller för länder i omvandling.

I det läget straffar det sig också att västvärlden länge talade vackert men levde smutsigt när det passade. Demokratier gav mångårigt stöd åt utvalda förtryckare och exploatörer i den heliga stabilitetens namn. De europeiska kolonialsynderna levde kvar. USA förde ett fälttåg av kupper, mord och stöd åt auktoritära krafter i Sydamerika.
När västvärlden i dag kämpar med låg trovärdighet i plågade regioner som frigör sig, har det sina konkreta, historiska skäl. Den som ofta svikit idealen man säger sig stå för, blir inte trodd.

Men just i det läget prövas hur djupt övertygelsen om demokratin och den liberala rättstaten faktiskt sitter, även utanför en kalla kriget-logik, och hur viktigt man anser det vara att stå för ideal även när de kommer med en inledande prislapp, inte bonus. Och den övertygelsen borde sitta djupt.

***

”Bronsgiganten hade sprängt fram genom tidsåldrarna ända fram till detta nu och cirkeln slöts; seklerna hade dragit förbi; Nikolaus hade bestigit tronen och efter honom de två Alexander; Alexander Ivanovitj, drömmaren som väckts, en skugga på flykt, hade oförtröttat överskridit epokerna och tidsåldrarna, genomlöpt dagarna, åren och Petersburgs fuktiga prospekt medan de dånande slagen av metall förföljt honom, förföljt alla människor. Jag har hört dånet, har du också hört det?”
(Ur Andrej Belyjs roman ”Petersburg”)

Andrej Belyjs febriga, vitala, mörka roman Petersburg, första gången utgiven på ryska 1916, är en i dag tämligen bortglömd, modernistisk klassiker i den ryska litteraturen.

Petersburg sprakar av infall, poesi, drama och svartsyn, och man är utmattad efter första genomläsningen. Den utspelar sig under de laddade förrevolutionära stämningarna i Ryssland 1905, och skildrar spänningarna mellan reaktionärt tsarförtryck och revolutionär terrorism, och inklämd däremellan civilisationens spröda möjlighet som alternativ till apokalypserna.

Personerna irrar genom överhettade liv i en överhettad stad och kämpar för att bevara en rest av godhet i ett läge där undergång tycks stå mot undergång, gammal ruttenhet mot redan förlorade illusioner.

Bronsryttaren, eller bronsgiganten, syftar på den berömda statyn av Peter den Store till häst, som får liv. Det är en passning till Pusjkins berömda dikt.

Magnus Ljunggren har i ett efterord till den svenska utgåvan beskrivit ”Petersburg” som ”både de stora ryska 1800-tals klassikernas slutstation och den modernistiska romanens startpunkt – här finns djup förankring i traditionen och nya perspektiv framåt.”

Dostojevskij möter Joyce, och det är precis som det låter. Romanen lämnar läsaren med onda aningar, ändå ett vagt hopp, men inga säkra svar.

***

Sankt Petersburg, Moskva och Berlin (dit Belyj flyttade) under förkrigsåren i början av 1900-talet var omtumlande, hetsiga och förrädiskt stilla miljöer där grunden för många av 1900-talets katastrofer lades. Till slut började många att längta efter smällen, för att slippa den kvava luften.
Stora utopier trängdes med undergångsstämningar, som i det mörka lugnet inför ett åskutbrott.

När man i dag läser romaner om de miljöerna, och tjugotalets miljöer, gör man det med facit i hand. När vi förlorar Hans Castorp ur sikte på sista sidan av Thomas Manns Bergtagen, om de intellektuella stämningarna i Europa inför första världskriget, när han snubblar fram på slagfältet, önskar författaren honom farväl med den dystert profetiska frågan om ur all denna död kärleken ska stiga igen?

Vi läser romanerna och vet att det gick åt helvete. Det gick åt helvete i Ryssland. Det gick åt helvete i Tyskland. Det gick åt helvete i Kina. Runt om i världen. Alla miljoner mördade och döda.

Men de som levde 1905, som tittade framåt då, hade visserligen skäl att vara oroliga, men också skäl att känna tillförsikt, att känna sig stå på tröskeln till en epok av fred, demokrati och försoning. Det var ett ögonblick när mycket stod på spel, men ingenting var förutbestämt. Först efteråt vet vi att fel krafter tilläts växa sig starka, medan de som stod för demokrati, pluralism och medmänsklighet blev för svaga.

Jag drar inga paralleller mellan de åren och vår tid. Nästan alla försök att göra sådana jämförelser brukar vara hysteriskt överdrivna och historielösa. Men tre lärdomar kan vi dra:

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

***

Eyvind Johnson formulerade det ganska bra i sitt vårtal i Uppsala, 1951. Mycket har hänt sedan dess, men andan hans ord gäller ännu:

”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.”
 

Vad konflikten mellan Lennart Holmlund och Inge-Bert Täljedal illustrerar om politik och samhällsdebatt i stort, om spänningen mellan den beslutande, exekutiva klassen och den agendasättande klassen, och vikten av en balans mellan dem, handlar den här lördagskrönikan.

Plus några rader om lite annat.

En tidigare krönika om just fenomenet Lennart Holmlund finns här: Är Holmlund bara Holmlund?

(Jag kommer inte att läsa kommentarer här de närmaste dagarna, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här, där den också finns utlagd: http://www.vk.se/820965/nordebo-holmlund-och-taljedal-bryter-arm

-----------------------------------------------------

Holmlund och Täljedal bryter arm - bra!

Vem är Björn och vem är Benny? Vem är rebell och vem är makt? Vem är folk och vem är herre? Vem är hjärta och vem är smärta? Vem är fe och vem är fä? Vem är framåt och vem är bakåt? Vem är tuta och vem är köra? Vem är blick och vem är blunda? Vem är ego och vem är lego? Vem är outsider och vem är etablissemang?

I veckan kunde vi läsa att Inge-Bert Täljedal – tidigare rektor för Umeå universitet, tidigare ordförande i kulturnämnden och kommunfullmäktige, professor, kulturskribent, inflytelserik socialdemokrat och allmän umeprofil – lämnat det socialdemokratiska partiet i protest mot framför allt Lennart Holmlund och kommunens stadsplaneringspolitik. Han tycker att demokratiaspekten försummas och att det går för snabbt.

Konflikten mellan Holmlund och Täljedal är långt intressantare än enskilda stadsplaneringsärenden i Umeå. Den illustrerar något tänkvärt om politik och samhällsdebatt i stort.

Jag är ganska säker på, hur paradoxalt det än kan låta, att både Holmlund och Täljedal anser sig representera en mer folklig, orättvist behandlad opinion i Umeå. Båda drivs i den här debatten av ett slags outsiderskap, kanske till och med en outsidervrede. I konflikt med vad de upplever som ett etablissemang som vägrar att ta reson, som bara kör sitt race i uppblåst självgodhet.

***

Ett Holmlund-fan skulle möjligen formulera det så här: Holmlund är den vanliga umebons klarspråkige politiker som vågar stå upp mot finfolket i kultursfären, akademikretsarna, medierna. Mot alla de snobbiga, bakåtsträvande typerna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”agendasättande klassen”. Den där alla tycker ungefär lika, fnissar och rasar ihop åt samma saker. Kotterierna som avgör vem som ska hyllas och hånas.

Holmlund är folklige rebellen som talar om att den gamle kejsaren är naken. Han utmanar de inrökta, konservativa salongerna. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

Ett Täljedal-fan skulle möjligen formulera det så här: Täljedal representerar en eftertänksam, intellektuell, principiellt resonerande röst i en stad där stadsplaneringsbeslut drivs igenom i demokratins gråzoner. Han vågar ge röst åt ett undertryckt folkligt missnöje i Umeå över de politiska makthavarna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”beslutande och exekutiva klassen”. De som driver igenom sina redan förutbestämda agendor till vilket pris som helst. River och bygger utan att låta sig påverkas av några invändningar.

Täljedal är hederlige sanningssägaren som vägrar inrätta sig i övermaktens led. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

***

Så vem har rätt? Vem är egentligen outsider här och vem etablissemang? Båda har rätt och båda fel. För konflikten mellan Holmlund och Täljedal är en konflikt mellan ett slags etablissemang och ett annat slags etablissemang. Mellan ett slags outsiders och ett annat slags outsiders. Mellan vad jag skulle kalla den beslutande, exekutiva klassen som har den politiska och ekonomiska makten, och den agendasättande klassen, som har störst inflytande över debatten.

De överlappar varandra, men bryter ändå alltid arm med varandra. Däremellan står många kluvna, med viss sympati i båda riktningarna.

För om man nu i stadsplaneringsdebatten skulle vilja att det byggdes ungefär som i Holmlunds anda, men först efter den öppna, lugna demokratiska förankringsprocess som Täljedal efterlyser, hur ska man då ta ställning i konflikten?

Politik är en konstruktiv armbrytning mellan de perspektiven: att förverkliga resultat och att tänka efter ett varv till. Båda behövs. Den agendasättande klassen får inte ges vetorätt över folkvalda. Och beslutsfattare får inte bara för att de är folkvalda ges blank check att göra som den vill.

Politiska beslutsfattare måste ingärdas av motkrafter, oberoende medier, kritiska, ansvarsutkrävande medborgare, orädda debattörer, självständiga forskare, fria konstnärer, bromsande institutioner och uthålliga regelverk som sätter gränser, hävdar värderingar och upprätthåller diskussioner. Starka sådana motkrafter behövs till det kortsiktigt populära eller enkelspåriga. De är viktiga som vågar hävda värderingar, även när en makthavare kan hänvisa till stöd i en opinionsmätning eller ett val.

Men det omvända gäller också. Lennart Holmlunds popularitet i Umeå baseras, tror jag, mycket på människors misstro mot den agendasättande klassen, som inte upplevs som ”regeringsduglig”. Man söker politiker som vågar fatta beslut, hålla fast vid åsikter och stå för obekväma målkonflikter. Även när debatteliten drar efter andan och låtsas som om målkonflikter överhuvudtaget inte existerar. Rädslan för att den agendasättande klassen ska få för stor makt är stor.

Det är illa nog att de var för sig uppfattas som opålitliga. Uppstår ett läge där människor upplever att de politiska makthavarna och debatteliten dessutom går hand i hand ökar risken markant för populistiska proteströrelser. Då söker fler frustrerat efter röster som avviker. Avvikandet i sig blir attraktivt.

Förstår man inte den mekanismen blir man förbluffad när valresultat och mätningar visar på trender utanför den egna bubblan. Och dåligt rustad att granska och analysera dem.
För att förebygga ett lodrätt vi och dom, måste man i så många sammanhang som möjligt orka hålla kvar olika erfarenheter, samtalandes med varandra. Inte söka fula ut andra slentrianmässigt.

***

(Inom parentes: Om man bara är emot hat och hot som riktas mot meningsfränder, men flabbar och ursäktar när det riktas mot motståndare, om en extremism bekämpas hedervärt samtidigt som en annan bjuds till finrummen utan kritiska frågor – då undergrävs trovärdigheten i all kamp mot antidemokratiska rörelser. Då framstår allt som en godtycklig gegga av hyckleri och kålsupare. Populisternas drömläge.)

***

Vem är sosse och vem är sosse? Vem är liberal och vem är liberal? Vem är grön och vem är grön? Vem är röd och vem är röd? Vem är konservativ och vem är konservativ? Vem är Umeå och vem är Umeå?

Det vore olyckligt om Holmlund och Täljedal blev överens, för den spänningen behövs i lokaldemokratin. Och vilka partier de är med eller inte med i kvittar. Men det är viktigt att de fortsätter att snacka med varandra, ifrågasätta och irritera varandra, bryta arm. När de håller varandra i ömsesidigt schack, fungerar det bäst. Tillsammans med sina motsättningar är de bättre än var för sig på sitt håll.

---------------------------------

Och så ett citat ur litteraturen att ta med sig inför helgen:

"Pasternak såg ut att vara högst 47-48 år. Han utandades en häpnadsväckande, gnistrande fräschör som en bukett nyss brutna syrenkvistar på vars blad trädgårdsdaggen alltjämt finns kvar. Han skimrade, hans händer var i oavbruten rörelse och hans förvånande barnaleende, som blottade de vita tänderna, lyste hela tiden upp hans rörliga ansikte. Han poserade en aning.

Men en gång hade han skrivit om Vsevolod Meyerhold:

"Även om det blott och bart är spel,
så är det sanning. Spela alltid så."

Och detta gällde också honom själv."

(Ur Olga Ivinskajas "I tidens våld. Mina år med Pasternak", som inte står Pasternaks egna verk efter i gripande scener, poesi och mänskligt djup.

Samhällsbärarna och demokratin. Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt, två hårdhudade pionjärer i Umeås politiska historia, de två första kvinnorna i Umeå stadsfullmäktige, invalda det hetsiga, elaka lokala valåret 1910, är ämnet för den här torsdagskrönikan.

Och så några ord om Britt-Marie Lövgren, samhällsbärarna som är demokratins förutsättning och att vi måste bli bättre på att berätta om vår uppskattning av människor medan de lever.

De tidigare krönikorna i den här serien finns att läsa här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

-----------------------------------------------------

Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt - två hårdhudade pionjärer

Oj, vad de var vreda på varandra den hösten. Valrörelsen inför stadsfullmäktigevalet i Umeå i december 1910 var en av de elakaste och hetsigaste i Umeås historia. Tidningar som Västerbottens-Kuriren, Västerbottens Nyheter och Umebladet, hudflängde och hånade varandra med den intensitet som bara småstadens politiska liv där alla känner alla kan frambringa.

Den mest konkreta stridsfrågan handlade om huruvida vattenledningen från Tavlesjön, där vattnet visat sig hålla undermålig kvalitet, skulle ersättas av ett nytt vattenverk vid Piparbölesjön. Det var dåtidens badhusfråga eller stadsbiblioteksfråga. Och som man grälade.

Men stadsfullmäktigevalet 1910 var framför allt ett lokalval som återspeglade en större samhällsomvälvning, med starka motsättningar i sociala frågor, förvaltningsfrågor och rena maktfrågor. Som så ofta tog principdebatterna lata genvägar över ideliga personpåhopp.

"Den hektiska och häftigt polemiska valrörelsen blev den första men långt ifrån den sista, som stadsborna upplevde. Personangrepp och överdrifter av alla slag hade kommit för att stanna i Umeås politiska liv. Att kandidera till stadsfullmäktige upphörde att vara en ärofull social befordran. Det blev ett vågstycke, där den djärve riskerade att bli personligen hudflängd eller begabbad … Det ”opolitiska Umeå hade i ett slag blivit hyperpolitiskt”".
(Ur Sven Ingemar Olofssons Umeå stads historia 1888-1972)

Det var polemik i lust och polemik i vrede, som återspeglade en samhällsomvälvning med starka motsättningar. Men det som gjorde fullmäktigevalet 1910 historiskt var två kvinnor som bröt ny mark.

13:e december, bara veckan innan valet, dök en insändare upp i VK, undertecknad ”Frisinnad” och med rubriken ”Kvinnorna och stadsfullmäktigevalen”. Det var en flammande appell i nykterhetsfrågan, men tog sin utgångspunkt i det nya som höll på att ske: kvinnors intåg i beslutande församlingar:

”Så skönt att stå utanför dagspolitiken i dessa upprörda valtider!” hör man en del kvinnor säga. Men ha vi rätt att stå utanför? Har inte var och en direkt eller indirekt skuld till allt, som sker i ett samhälle (…) Kvinnorna ha erhållit rätt och möjlighet att invärka på förhållandena i samhället. Ha de inte då också skyldighet att göra det och ansvar, om de ej göra det?

Det där innehöll en sanning med modifikation. Rösträtten för kvinnor skulle dröja ytterligare ett decennium. Men i grundlagsbesluten 1907 och 1909 fanns med att kvinnor skulle få rätt att kunna väljas till stadsfullmäktigen.
Och redan på våren 1910, i samband med ett fyllnadsval, hade 45-åriga Helena Ljungberg, banktjänsteman vid Västerbottens Läns Sparbank, valts in av högern i Umeå stadsfullmäktige, som den första kvinnan på landsorten i Sverige att bli fullmäktigeledamot. I det ordinarie valet samma år blev hon omvald, och samtidigt blev 31-åriga adjunkten vid Umeå folkskollärarinneseminarium Anna Grönfeldt invald på de frisinnade liberalernas lista.

Två av de första fullmäktigekvinnorna i Sverige fanns alltså i Umeå.
Och de måste ha varit hårdhudade.

(Uppdaterat): Anna Grönfeldt skrev själv i en liberal jubileumsskrift 1960 om de första åren:

”Stridens vågor kunde gå nog så höga före valen, särskilt då kvinnorna för första gången på allvar skulle med i kommunalpolitiken. Följande ur minnet återgivna presentation av den frisinnade kvinnliga kandidaten stod att läsa i högertidningen: "En vänstervriden rösträttskvinna dimper ned i staden och pratar smörja på några valmöten. Genast är det frisinnade partiet berett att ta emot henne med stora famnen och ge henne plats på stadsfullmäktigelistan utan att veta vad hon duger till.”

Som en historik från Moderata kvinnor påpekar hade frisinnade VK å sin sida på våren helt förtigit att Ljungberg invaldes i fullmäktige. Jag har gått igenom VK från 1910 och inte heller lyckats hitta något omnämnande av det invalet. Och i en artikel dagarna efter valet konstaterar VK (i form av Gustav Rosén kan man anta) att motståndarna i Västerbottens Nyheter under valrörelsen ägnat sig åt ”ovanligt tarvliga och lågsinnade angrepp på hr Rosén och fröken Grönfeldt”.

Men det fanns också en känsla av gemenskap mellan de kvinnliga pionjärerna. Det framgår exempelvis av ett nummer 1911 av Fredrika Bremer-förbundets tidning för den svenska kvinnorörelsen, ”Dagny” – den som senare skulle omvandlas till ”Hertha”. Där presenterar man några av de nya kvinnliga representanter som hunnit väljas in i svenska stadsfullmäktigen, däribland Ljungberg och Grönfeldt i Umeå. Dagny skriver:

”…det utgör ett giltigt bevis för att kvinnorna – trots allt motstånd som rest och som alltjämt i vissa afseenden förefinnes mot deras användande i offentliga värf – gjort sig värderade och respekterade som goda krafter, hvilka, så fort tillfälle därtill gifvits, uppkallas att göra sin insats vid sidan af männens i arbetet för ordnande af det gemensamma samhället”.

Både Ljungberg och Grönfeldt var också aktiva i samma lokala kvinnorösträttsförening i Umeå.

***

Vid den stämningsfulla begravningsceremonin för Britt-Marie Lövgren i lördags här i Umeå, höll bland andra Lisa Tegby, Jan Björklund, Marie-Louise Rönnmark, Ulla Orring, Olof Kleberg och Peter Örn fina, tänkvärda minnestal.

Flera av dem återkom till betydelsen för ett samhälle av engagerade människor som tar på sig slitiga, otacksamma uppdrag, som inte skyggar för ansvar och som ger oupphörligt av sin tid för andra och för det gemensamma.

Olof Kleberg talade om samhällsbärarna, som mest bara får skäll och spe, sällan beröm, men som är förutsättningen för vår demokrati. Samhällsbärarna som är förutsättningen för demokratin; Britt-Marie Lövgren var en av dem. Och hon verkade i en lång tradition.

***

Helena Ljungberg jobbade kvar på sparkbanken livet ut, men dog 1923, 58 år gammal. I VK:s minnesord stod:

”Begåvad och allmänintresserad hedrades fröken Ljungberg med stadsfullmäktigeuppdrag vid två valtillfällen. Anmärkningsvärt är, att Umeå stad var den första, som insatte en kvinna i den kommunala representationen och att fröken Ljungberg var denna Sveriges första kvinnliga stadsfullmäktig. Bland hennes övriga kommunala uppdrag märkas revisorsbefattningar i Minerva och Systembolaget samt för stadens räkenskaper. (…) Fröken Ljungberg efterlämnar minnet av en plikttrogen, i sitt arbete skicklig, personligen älskvärd och förnämt taktfull kvinna.”

Häromåret föreslog moderaterna i Umeå att en staty skulle resas till hennes minne. Förslaget föll, men väckte minnet till liv av en viktig händelse, och en politisk föregångare, i Umeås historia.

Anna Grönfeldt skulle få leva längre. Hon blev en stor liberal umeprofil. I dag är hon mest känd för att redan 1914 ha lagt fram ett förslag om att Umeå borde reservera mark för en framtida flygplats.
Hon fick, som många nytänkare, inget gehör. Men när Umeå flygplats invigdes i maj 1962 var hon, då 82 år, inbjuden som hedersgäst.
Hon var även djupt engagerad i frågor kring utbildning, folkbildning och jämställdhet.

I en återblick som tidskriften Västerbotten gjorde 1979 på ”Hundra års lärarutbildning i Umeå” omnämns Grönfeldt - ”en profil inte bara i Umeå seminarium utan även i stadens politiska och kulturella liv” - bl.a. för sin kamp för jämställda löner mellan manliga och kvinnliga lärare på 1930-talet.

Anna Grönfeldt dog först i april 1973, 94 år gammal. Samma dag hade VK en stor nyhet på förstasidan om att längre sträckor på inrikesflyget skulle bli billigare, och priset för en biljett Umeå-Stockholm kanske sänkas till 160 kr.
”Inrikesflyget blir folkflyg?”, frågade VK. Det var nog helt i Annas anda.

***

Vi är förresten dåliga på det där, att visa vår uppskattning, att bjuda på åtminstone några av de där varma orden, medan eldsjälarna som sliter och bär upp demokratin, ofta med ett förbluffande gott humör bevarat, fortfarande lever. Vi borde bli bättre det.

Torgny Segerstedt och behovet av modiga avvikare i debatten som inte blir tidsandans och flockinstinktens fångar, är ämnet för den här lördagskrönikan.

-------------------------------------------------------

Att värna demokrati, frihet och medmänsklighet

”Så gick den här sommaren. De som nu äro unga, skola på gamla dagar berätta för dem som då är unga om denna märkliga tid. De skola skildra den kvava luft, som vilade tung över Europa, de mörka moln, som tornade upp sig under flera år till dess sommaren 1939 hela himlarundan skymdes av hotfulla skyar. (…) De flesta av oss som nu med olidlig spänning se varje händelsernas droppe dallra och falla, skola då sova den eviga sömnen i skötet på denna moder jord, som fött ett så olyckstungt släkte. Borta äro vi och på nästa släktled har överlåtits det tunga arvet att vara människa, förbannelsens och välsignelsens arv.”

(Torgny Segerstedt, 20 september 1939, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

Den största filmhändelsen under 2000-talet i Sverige är förstås premiären av Jan Troells film om Torgny Segerstedt, 1900-talets viktigaste svenska publicist. Segerstedt var den främste antinazisten i medlöperiets Sverige under andra världskriget – irritationsobjekt för många, åtminstone tills det stod klart att Nazityskland skulle förlora, hjälte för det officiella Sverige först långt senare – men också en komplex, motsägelsefull människa bakom spalterna.

Han var religionshistoriker i grunden, vilket satte många spår i hans skrivande. Han var sylvass, orubblig, men hade alltid nära till den grubblande, religiöst färgade naturlyriken. Under krigsåren, när världshändelserna gav en mörk bakgrund, framstod stilen som på tjugotalet verkat överspänd, som fulländad med lugn tillförsikt.

Troells film kommer i rätt ögonblick, när liberala värderingar om frihet, demokrati, pressfrihet, rättsstat, humanism, medmänsklighet och solidaritet med förtryckta och förföljda kan behöva en motståndspenna från Europas allra mörkaste år, att väcka de gamla instinkterna till liv med.

Dilsa Demirbad-Sten, själv en debattör i hans anda, skrev i förra veckan en stark artikel i DN om Segerstedt, inför premiären av Troells film. Hon avslutade den vackert:

”Torgny Segerstedt avled den 31 mars 1945 i sviterna av en stroke. Han fick aldrig uppleva nazismens slutliga nederlag eller den fred som följde efter kriget. Sina sista dagar låg han medvetslös men vaknade tillfälligtvis upp. I Jan Troells film är hans sista ord en fråga om Hitler är död. Jag har fått berättat för mig att hans sista fråga i verkligheten var en helt annan: ”Är Norge fritt?” Det är skillnad, en stor sådan, på att ge upp andan vid beskedet att någon är död och att göra det till en önskan om frihet.”

Så var det. ”Är Norge fritt?”, var Segerstedts sista ord, skrev dottern Ingrid Segerstedt Wiberg i sin biografi över fadern: ”Utan Norges frihet kunde ingen frihet bestå i Sverige”. Friheten i tanke och ord, ”det enda heliga i tillvaron: det mänskliga”, var det genomgående temat i Segerstedts hela gärning. Han tog, som Dilsa Demirbag-Sten skriver, ”hundvakt för friheten”.

”Efter som dagarna gå, skall det visa sig att demokratierna förfoga över den största styrkan. Och det är denna omständighet, att folkfriheten icke behöver gömma sig i skumma vråar, att den har makt att strida och att segra, det är den, som ger det dystra skådespelet dess inslag av hoppfullhet. Nu kan man dock andas.”

(Torgny Segerstedt, 5 december, 1941, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

*****

Inom parentes: Har man som jag Eyvind Johnson - hans Krilon-triologi var den viktigaste motståndsromanen i Sverige under andra världskriget - som en av sina liberala husgudar ligger det nära till hands att hysa nedärvd skepsis gentemot kulturkonservative författaren och debattören Sven Stolpe.

Han och Johnson var inte kärvänliga med varandra – starka kontraster till språk, temperament och idéutveckling. De tog heder och ära av varandra, allt vad de förmådde. Och som ung läsare tenderar man ju gärna att dela in även den litterära världens bråk i ädla och busar. Om Eyvind Johnson och Sven Stolpe avskydde varandra, så måste det tala till Stolpes nackdel. Svårare än så var det inte. Så varför läsa Stolpe överhuvudtaget?

Därför blev Stolpe en relativt sen, låt oss kalla det mogen, upptäckt för mig. Johnson är fortfarande den liberala husguden. Men Stolpe är en konservativ efterrätt, i lägen när adrenalinnivån är för låg.

Och att han, vilket framgår av memoarerna, under en tid umgicks med en annan husgud – beundransvärde, djärve, djupt olycklige Klaus Mann – får alla kompasser att snurra. Klaus Mann och Sven Stolpe? Vad talade de om? Kontrasten kunde knappast vara större. Och ändå kanske inte. För medlöpare och konformism hade de båda inget till övers.

Stolpe var en formidabel stilist, rakt på sak, otroligt effektiv, alltid med viss brådska att komma till saken i texterna, som den journalist han också var. Han var en frustande lärd, kulturkonservativ folkbildare, och han var en helt orädd debattör. Han gav som han tog, vilket delvis är ett ursäktande sätt att säga att han ofta var lika orimlig som sina kritiker.

Men Stolpe framstår som en skribent som vidgade debatten i ett ögonblick när det kunde behövas. I senaste numret av Axess, skriver idéhistorikern Svante Nordin om Sven Stolpes roll som avvikare i svensk kulturdebatt, och jag måste citera en intressant liten passage:

”Vid det laget gled Stolpe allt längre bort från mittpunkten i Sveriges alltmer vänsterradikala kulturdebatt. I motsats till så många andra svenska kulturpersonligheter hade han varken trott på Hitler eller Stalin. Nu anslöt han sig inte heller till Mao, Castro eller Ho Chi Minh. Istället trodde han på jungfru Maria, något som i det nya kulturklimatet var betydligt mera provocerande. Många ansåg att Sven Stolpe helt enkelt inte var riktigt klok.”

I efterhand kan man ju fråga sig vilka det var som inte var riktigt kloka egentligen?

När jag i går gick ut från vårt – ypperligt förträffliga – stadsbibliotek med några nylånade böcker, gick larmet. Det visade sig vara två delar från Sven Stolpes memoarer som utlöste tjutet. Självklart var det Stolpe. Trots upprepade försök från bibliotekarien att avlarma dem, gick de inte att få igenom kontrollen utan röda blinkningar. Jag fick ta dem med mig, men de fick en specialmärkning och när jag lämnar tillbaka dem ska de tas under speciell behandling. Sven Stolpe skulle, tror jag, ha frustat av förtjusning över detta. Han skulle ha kallat larmbågarna för typiska ”rödskägg” som försökte stoppa honom, men också glatt sig åt att hans böcker inte går att avlarma.

*****

”Hur som helst, luften är renad. Vinden är sträv och hård men kvalmet är borta. Den unkna stank, med vilken hitlerismen förpestat luften, sopas bort av de hårda väder, som gå fram över jorden. Utan egen förskyllan eller värdighet bli också vi i detta land delaktiga av den räddning, som de allierades vapen och de härtagna folkens länge vapenlösa men icke förty okuvliga kamp mot det blodiga våldet bragt Europa.”

(Torgny Segerstedt, 4 augusti, 1944)

Två trender sammanfaller i dag, som riskerar att underminera försvaret för friheten. Det Demirbag-Steg kallar ”de behagsjukas tidsålder”, att få vågar avvika, men också, kanske just därför, att obetydliga skillnader blåses upp som handlade det om världskonflikter. Det behagsjuka och det proportionslösa tar en dans.

Om alla ska tycka lika, leva lika, tala lika, skämta lika, äta lika, hata lika, för att få vara med, och om samtidigt den konstlade upprördheten över ett ordval eller en detalj i en jultradition inte går att skilja från den äkta upprördheten över järnrörsrasism och terrorextremism, om allt som inte helt stämmer överens med den egna åsikten är ”vidrigt”, ”avskyvärt”, ”äckligt”, ”ondska”, om allt behandlas i samma hysteriska tonläge helt utan urskiljning, riskerar till slut allt att framstå som harmlöst. Då drunknar värderingar, humanism och saklig idédebatt bara i ett fasligt larm av otidigheter och gap. Det är ett farligt läge för en liberal demokrati och rättsstat. I det larmet finns andra krafter som trivs bättre.

Om alla stämplas som ”vidriga” som råkar kliva upp på morgon och avvika en millimeter från den senaste trend som agendasättande debattörer och projektledare enats om, finns det inga odevalverade värdeord kvar att ta till mot verkliga extremister. Det berättigade raseriet går inte att skilja från alla andra dagar när debatten rasar över småsaker.

Om Reinfeldt utmålas som Hitler och Sjöstedt som Stalin, så finns risken att många börjar undra om Hitler och Stalin var så tokiga egentligen. Därför är det så olyckligt när debattörer försöker kleta extremistetiketter på varandra, bara för att jävlas, utan minsta saklig heder. Och det är därför som alla former av kollektiva nidbilder legitimerar varandra, för vem avgör vilka kollektiva fördomar som för stunden är acceptabla att vältra sig i? Allt sånt gynnar enbart hatmånglarna, som får chansen att framstå som några i mängden.

Att sakna urskiljningsförmåga är att sakna värderingar.

I en tid när höger- och vänsterextrema partier i Europa – ändå upp till regeringsnivå på sina håll - lockar till sig större, aggressiva skaror, kollektiva hatläror försöker bli salongsfähiga och främlingsfientligheten börjar institutionaliseras, är flockbeteendena i sig ett hot, även de tillsynes godartade. För de kan blixtsnabbt, lär historien, bli redskap i reaktionärernas händer, i det ögonblick som konformismen gör det extrema till norm.

Lita aldrig på en flock som bräker i takt, hur ädel den än tycker sig vara för stunden, för dess djupaste instinkt är just att göra saker i takt. Bräka, hata, rusa, vilseleda, blunda. Det är för godtyckligt.

”Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktigt, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus”, skrev Segerstedt i sin allra sista artikel, 15 mars 1945, i en bitter vidräkning med alla som upphöjer kollektiviteten på individernas bekostnad.

”Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten”, löd den sista raden, ”kommer att fortgå till tidernas ände.”

----------------------------------------

Ingrid Segerstedt Wibergs bok om fadern är överhuvudtaget läsvärd, som en tidigare biografi än Kenne Fants. En rolig anekdot ur Ingrid Segerstedt Wibergs:

”…en dag meddelande en upphetsad röst i telefonen att följande telegram kommit till Segerstedt: ”Arriving to-morrow early I hope you will see me on a nice breakfast. Winston.” Telegrammet kom just i de dagar, som världen undrade vart Winston Churchill tagit vägen. I alla hemlighet hade han lämnat London för att bege sig till mötet på Atlanten.
När Segerstedt följande morgon gick ned för att ta emot den prominente gästen, tyckte han sig märka hur ett ovanligt stort antal obehöriga med spänning följde hans väg. Han hoppades, att de nöjt av synen då den glade vite bulldoggen hoppade ut ur sin bur. ”Churchill” blev för övrigt göteborgarnas smeknamn på denna hund, som var den sista och mest bortskämda i hela den långa raden av Segerstedts hundar.”
 

Förtrycket som regimen i Saudiarabien utövar mot sitt folk för att kväsa motstånd och ansatser till frihet, är brutalt och välkänt.
Med Saudiarabien borde inget land som gör anspråk på att arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter idka vapenhandel.

Men i ett svårt fall av ekonomisk självcensur har den svenska försvarsministern värjt sig för att ens behöva kalla Saudiarabien för diktatur. Först efter hård kritik kom i dag en halv reträtt med D-ordet inkluderat.

Att linda in kritik mot rika despoter så varsamt, stänka parfym på rätt rader i protokollet, att inga lukrativa affärsförbindelser eller strategiska partnerskap hotas i onödan, har blivit en folksport för statsledningar.

Med eufemismer som korrumperar det egna språket söker man förgylla sjaskiga substitut för värderingar och principer. Och när oviljan att tala klarspråk dikteras av orderböckerna hos vapenindustrin breder ett svårandat kvalm ut sig.

Säg som det är istället, hur det är med despoter. Säg det direkt, med oböjliga ord, och luften blir lite friskare, sikten något klarare, ryggen en aning rakare.

Saudiarabien en diktatur. Dit borde inte några vapen – förr eller senare riktade mot människor för att tysta dem – exporteras överhuvudtaget.

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans - en lördagskrönika, här lite längre än i papperstidningen, om balansen för de etablerade partierna i det svenska partiväsendet och faran med att både vara för stort och intetsägande och för litet och renlärigt.

Jag resonerar, vad gäller det sistnämnda, lite om att man bör passa sig för alltför renläriga partier och att väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är  övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort.

--------------------------------------------------------

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

"Borgerligt superparti" är ett uttryck som man kan skrämma frisinnade ledarskribenter med så att de aldrig vågar släcka lampan igen. Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman Carl B Hamilton har vid ett par tillfällen de senaste veckorna argumenterat för att de fyra allianspartierna borde slås ihop till ett enda – just det, knäna skakar, fingrarna hittar knappt tangentbordet – ”borgerligt superparti”.

Jag är varken borgerlig eller någon vän av superpartier, och jag ska återkomma till varför jag inte tror att en sådan sammanslagning vore lyckad vare sig för svenskt politik som helhet eller allianspartiernas utsikter att behålla regeringsmakten tillsammans, om det är det de vill.

Men Hamiltons förslag har den stora förtjänsten att vara seriöst, intressant, konkret och ärligt, och alltså i högsta grad värt att diskutera. För det sätter fingret på en mycket öm punkt både i det krisande, överansträngda svenska partiväsendet och det alltmer stingsliga, lama allianssamarbetet.

Och det som avslöjat mest om tillståndet i svensk partipolitik i allmänhet och alliansen i synnerhet, har varit just de stressade reaktionerna inifrån alliansen på Hamiltons förslag.

Har man på så kort tid sett så många ömsesidiga avståndstaganden mellan politiker som man trodde ändå stod varandra hyfsat nära - en sådan renlärig rädsla för lite spretigt sällskap – sedan den yttre vänstern på sjuttiotalet utnyttjade alfabetets alla möjligheter för att exakt definiera vem som tillhörde vilken marxistisk fåra?

Det har nästan varit så att man skulle kunnat misstänka att Hamilton fått i uppdrag av oppositionen att lufta förslaget om partisammanslagning för att avslöja hur splittrad regeringsalliansen är internt.

Att stämningen inom alliansen är mindre bra och att den ömsesidiga misstron mellan allianspartierna är stor, kommer inte som någon överraskning.

Folkpartisterna, centerpartisterna och kristdemokraterna är gemensamt skitsura på moderaterna – som de uppfattar som för tröga, för stöddiga, för idélösa och, kanske värst av allt, för populära.

Moderaterna i sin tur inte är särskilt intresserade av vad de opinionsmässiga småglina där nere runt benen tycker – ”alla dessa utspel, vad ska de vara bra för?” - men är allt mer irriterade över att Fp, Kd och C inte bara kan sitta stilla och vara tacksamma, medan moderaterna tar hand om väsentligheterna.

Folkpartister är i allmänhet jättenervösa att behöva bli förknippade med konservativa, helt otidsenliga kristdemokrater mer än nödvändigt och därmed tappa status i kulturradikala kretsar. Kristdemokrater å sin sida tycker i allmänhet att folkpartisterna är skenheliga sociala ingenjörer som bara väntar på att få löpa amok med pekfingervalser på intet ont anande småbarnsfamiljers köksbord.

Och centerpartister och folkpartister kan inte nog betona hur olika man är, tänker och alltid varit – snobbiga akademiker de ena, obegripliga bönder de andra.

Allt det där är välkänd, ofrånkomlig gammal skåpmat och har inte hindrat allianspartierna från att trots allt inneha regeringsmakten tillsammans i snart sex år. De kommer av allt att döma att söka förnyat förtroende tillsammans 2014.

Det måste alltså, skulle man anta, finnas något som de i det aktuella politiska läget anser förenar och har större relevans och tyngd, än det som skiljer åt. Och man kan utgå ifrån att allianspartierna inte anser att det som skiljer dem åt är så komprometterande att det får dem att skämmas för samarbetet i sig.

Söker man stöd för ett bestämt regeringsalternativ för en tredje mandatperiod i rad, går det inte med bevarad trovärdighet att uppträda som om det vore något enbart tillfälligt och nödvändigt ont. Stå för det eller lämna det, är en rimlig uppmaning. Fråga de rödgröna hur trovärdigt väljarna tyckte det var inför förra valet när tre partier som uppenbart hade svårt att tåla varandra försökte låtsas vara bästa polare.

Ändå har ett antal alliansföreträdare den senaste veckan varit väldigt bråttom, bråttom-angelägna om att betona att just deras parti minsann står för ett antal goda värderingar och traditioner, och sätt att se på människor, som skulle vara hotade vid en sammanslagning. Underförstått: de andra vill något helt annat, egentligen. Man vill inte bli rymmas inom samma organisation. Och, föga överraskande för oss som själva har ungdomssynder att bearbeta av renlärighets- och prefixsjukan, har hoten kommit om utbrytningar och nya partibildningar.

Jag har egentligen inga invändningar mot grundresonemangen bakom detta. Allianspartierna representerar alldeles uppenbart olika ideologiska och organisatoriska traditioner – och har historiskt sett ofta stått på motsatta sidor i viktiga sakfrågor - som skulle bli urvaskade om man slog ihop alla fyra partier till ett enda.

Superpartier med dröm om egen majoritet brukar dessutom inte ha särskilt mycket att tillföra samhällsutvecklingen eller idédebatten, utan snabbt bli maktapparater för maktens egen skull. Korruptionen ligger alltid på lut och superpartier för nästan ofrånkomligt en stelare blockpolitik med sig. Och om alliansens problem nu är att den uppfattas som lite förbrukad och idéfattig, lär det inte bli bättre om man låser fast den i en partikonstruktion som drömmer om att bli vad socialdemokraterna brukade vara.

Socialdemokraternas, även internationellt sett häpnadsväckande, långa maktinnehav och breda väljarstöd under efterkrigstidens första decennier går hur som helst inte att upprepa, men – och det är viktigare - är inte heller något att ha som förebild. Socialdemokraterna har de senaste åren varit på gränsen att slitas sönder helt av motsättningen mellan å ena sidan nostalgiska förhoppningar om att på nytt bli ett superparti med 45 procent av väljarna bakom sig och å andra sidan dogmatiska fraktioners stränga krav på en renlärighet som partiet aldrig haft och som står i direkt motsättning till varje form av brett folkrörelsearbete.

Alliansen - och kanske framför allt moderaterna - har mer att lära i förebyggande syfte av den krisen för S de senaste åren, nu möjligen långsamt övervunnen, än av partiets osunt dominerande ställning på 50- och 60-talen.
Så motståndet mot att förvandla fyra spretiga allianspartier till ett enda ”borgerligt superparti” har stort fog för sig. Det skulle bevara en redan förlegad blockpolitik som hellre bör motverkas,.

Det som stör, däremot, är sättet som motståndet tar sig uttryck på; den uppenbara rädslan för att ett parti ska få för stor spännvid, rymma olika grupperingar och samhällsperspektiv, vara tvunget att bära upp den krångliga bredd och konflikter som de klassiska folkrörelserna hade att och lyckades hantera så väl.

Den nervösa längtan efter renlärighet som kommer till uttryck i nästan alla svenska partier i dag står i motsättning till folkrörelsearbete. De svenska partierna är mycket små sett till antalet aktiva medlemmar, och i så måtto sedan länge inga folkrörelser längre. Men de arbetar utifrån folkrörelsernas gamla organisationsstrukturer och det proportionella valsystemet i Sverige är i hög grad utformat utifrån föreställningen om fungerande folkrörelsepartier.

Det är faktiskt, så länge folkrörelsemodellen står som något slags förebild, om än i mindre skala, viktigt att partierna inte blir för små och för internt likriktade. Bredare medlemsbas ger fler röster, kompletterande perspektiv, starkare lokalorganisationer med djupare rötter i lokalsamhället och robustare självmedvetenhet, större opinionsmarginaler och bättre möjligheter att stå pall i debatten utan att drabbas av krisstämningarnas destruktiva mekanismer.

Partier som vill vara något mer än rena kampanjapparater kan inte vara färdiga, givna, dogmatiska svar från början, lika lite som passiva, viljelösa anslagstavlor för omvärldens önskemål där allt handlar om att lyssna.

(Det är ett av skälen till varför exempelvis folkpartiet och centerpartiet borde slå sig ihop – en rationell anpassning till redan existerande realiteter där helheten förmodligen blir bättre och livskraftigare än delarna kommer att vara om ytterligare ett decennium mangel i den statiska blockpolitikens logik - och sedan söka ett mer aktivt samarbete med miljöpartiet i ett nytt partilandskap bortom blockpolitiken.)

När för få deltar i partiernas inre liv, eller när alla redan är överens om att de har rätt eller ingen har någon bestämd, ”helig” uppfattning överhuvudtaget, omöjliggörs till slut allt idéarbete.

Renlärighet och ideologisk medvetenhet är motsättningar över tid, eftersom idéarbete aldrig är något för alla tider avslutat. Och partier är nästan alltid per definition pragmatiska till sina syften. Så argumentet att det finns vissa ideologiska klyftor mellan olika grupper är inte i sig ett argument mot att de kan samsas i ett och samma parti. Hyfsat breda partier måste ofrånkomligen hantera sådana motsättningar och låta sig berikas av dem.

För renläriga partier ska man tvärtom passa sig. Väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är alltför övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort. Fattar de inte sitt eget bästa?!

Argumentationen går ungefär så här: Vi vill det som är gott och rätt, de andra tycker inte precis som vi, alltså vill de det som är ont och fel, åtminstone ibland. En nyansskillnad på marginalen omtolkas snabbt till en klyfta i värderingar och människosyn, till en fråga om att vilja väl eller illa. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

Därför rasar samhällsdebatten så ohyggligt snabbt ner i den tröttsamma ritual där debattörer inte argumenterar i sak, utan anser att den egna, underförstådda godheten, och de andras underförstådda illvilja, per definition avgör frågan om vem som har rätt och fel. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten, när det verkligen handlar om djupa värderingsklyftor, är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

De som inte orkar med att det spretar lite, att människor är krångliga nog med att inte smälta in i senaste trenden eller det som i de egna kretsarna uppfattas som så självklart att det knappt ens behöver diskuteras, riskerar snabbt att fastna i en av politikens farligare fällor: drömmen om att bryskt förändra människor utifrån egna preferenser om hur man bör vara, tänka, agera, se ut och prioritera, vilka som duger och vilka som ska bort, vilka som är ”vi” och vilka som är ”dem”, vilka som är välkomna och vilka som är främmande.

Det är en av de saker som gör att demokratin inger trygghet just när det kan upplevas som frustrerande för de otåliga: den är tämligen trög i förhållande till pöblar, trender, populismer, sekter, eliter och etablissemang, och långt mer lyssnande och eftertänksam än enskilda debattörer med en stark tro på sin sak anser nödvändigt. Förändringar tar tid, men just det skyddar också för ensidighet.

De svenska partiernas chans till överlevnad är varken är som superpartier med dröm om egen majoritet eller små renläriga, självrättfärdiga klubbar för helt likatänkande. Kanske har de svenska partierna i nuvarande organisationsform ingen större framtid överhuvudtaget, kanske väntar slimmade kampanjpartier runt hörnet, vilket kommer att väcka frågor om det proportionella valsystemet. Men i väntan på, eller rädsla för, en sådan utveckling bör de etablerade partierna söka bevara det bästa och friskaste från de folkrörelsetraditioner de föddes ur.

Dit hör nyfikenheten på och fördragsamheten med lite avvikande åsikter, perspektiv och sätt att vara på. En diskussion förutsätter att inte alla är överens från början. En gemensam ståndpunkt som formats av och stått pall för interna meningsutbyten är starkare och pålitligare än den förutfattade meningen som ingen runt bordet ifrågasatte.

Bevare svensk politik för ett ”borgerligt superparti” och för partier med socialdemokraternas efterkrigsdominans som ideal. Men alliansen måste titta sig i spegeln och bestämma sig för om den står ut med sig själv eller inte. För väljarna är det en relevant information.

Ropen på expertregeringar lyfta över politiken blir starkare i Europas krisländer. Det är en farlig utveckling. Ska politiken kunna återta initiativet, och modellen med det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kunna värnas, krävs också att de politiska ledarna vågar stå upp för vad det kräver i form av ordnade ekonomier. Om det handlar den här krönikan, som börjar med en återblick på ett tillfälle i den svenska demokratins barndom, när de flesta ledande politiker flydde ansvaret.

I papperstidningen som vanlig på torsdagar med teckning av Niklas Eriksson.

-----------------------------------

En farlig illusion om expertstyre lyft över politik och ideologi

Lite grand påminde det om Monthy Python-sketchen om maratonloppet för nödiga, när alla rusar in på toaletten direkt efter startskottet. Fast det var politiker i det här fallet, som rusade mot muggen, men av helt andra skäl – av svepskäl. 1920 var ett ovanligt nödigt år i svensk politik. Många letade skäl att slippa ta täten.

Bristande kurage, valtaktik och populism – "någon annan-ismen" i tidig tappning – förde på hösten 1920, efter socialdemokraternas förlust i andrakammarvalet och Hjalmar Brantings avgång som statsminister, till ett sällsamt ränksmideri bakom kulisserna.

Johannes Åman sammanfattar i sin statsministerbiografi över Louis De Geer situationen som rådde:

”Grundidén med en ”oparlamentarisk liberal expeditionsministär” var enkel: Eftersom varken socialdemokraterna eller högern trodde sig ha något att vinna på att sitta i regeringsställning under tiden fram till 1921 års riksdagsval var det tryggast att släppa fram en liberal regering.
Men Edén och hans parti var minst lika angelägna att slippa regeringsansvaret. Därför var man tvungen att gå vid sidan av partierna och bakom Edéns rygg försöka skapa en regering som, även om den inte formellt var liberal, skulle uppfattas som sådan. Gick det illa skulle sedan liberalerna få skulden.”

När de ledande politikerna sattes på ordentligt prov för första gången efter den stora rösträttsreformen fegade de alltså ur och skuttade bort från ansvar och principer, alldenstund de inte vågade se väljarna i ögonen inför det val där den lika och allmänna rösträtten skulle tillämpas för första gången. Hararna fanns till vänster och till höger och i den liberala mitten.

Branting, Lindman, Edén – tassar tvåddes över större delen av det partipolitiska fältet. Ingen ville riskera att behöva förknippas med obekväma beslut som alla insåg nog skulle bli nödvändiga i ett besvärligt konjunkturläge och i en oklar parlamentarisk situation.

Det slutade alltså med en stackars patetisk fackmannaministär, under ledning av landshövdingen i Kristianstad Louis de Geer (snart eftertädd av en annan landshövding, Oscar von Sydow), där ingen av riksdagspartiernas ledare satt med, som inget av de stora partierna ville identifieras fullt ut med och som därför ingen väljare kunde utkräva något egentligt ansvar av vid nästa val.

Men det var samtidigt en fackmannaministär som framför allt ledande socialdemokrater kring Hjalmar Branting och konservativa kring Arvid Lindman förhandlat fram i hemlighet, och som socialdemokratins ledning varit med och skrivit delar av regeringsprogrammet åt. När inget parti orkade med ärlighet gentemot väljarna, valde man att låta parlamentarismen ta en paus.

Det var en ömklig historia, i den svenska demokratins tidigaste och omogna barndom. För fackmannavälde vid sidan av samhällsanalyser, parlamentariska styrkeförhållanden och parlamentariskt ansvarsutkrävande är inte en demokratisk modell.

Desto mer oroväckande är det att se hur nu ropen på just opolitiska expertregeringar växer fram i Europas krisländer, som ett sätt att lotsa igenom beslut de flesta inser är nödvändiga för att undvika katastrof, men som inga partipolitiker vill ta ansvar för eller ensamt förknippas med. Både i Grekland och i Italien har många – även bland väljare – efterlyst åtminstone regeringschefer med expertkunskaper och utan tydlig partipolitisk profil.

Så lågt har partipolitikerna sjunkit i anseende, att ämbetsmannavälde åter lockar – symboliserat av den nya övervakningsfunktion som internationella valutafonden IMF har tilldelats gentemot krisländerna. Partiledningar i de aktuella länderna frestas att förhandla fram nya, tillfälliga regeringar som ska få fatta obekväma beslut innan nästa val – besparingar, skattehöjningar och åtgärder mot orimliga skråprivilegier, skatteflykt och överbyråkrati – men som de själva vill undvika att i för hög utsträckning förknippas med för att inte belastas i kommande valrörelser.

Det är en farlig utveckling, som gör att väljarna fråntas möjligheten att få klara besked och ärliga alternativ som utgångspunkt för demokratiska ansvarsutkrävanden. Det ger näring åt förödande föreställningar om demokratin som ett handlingssvagt, panikslaget styresskick i kristider i ett ögonblick när demokratin är viktig som global förebild för frihetsrörelser i länder som lidit under auktoritära styren.

Den europeiska skuldkrisen hänger inte bara ihop med missförhållanden på finansmarknaderna, utan också i hög grad med politiska misslyckanden, felprioriteringar och ansvarslöshet, under lång tid. Ska politiken kunna återta initiativet, och modellen med det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kunna värnas, krävs också att de politiska ledarna vågar stå upp för vad det kräver i form av ordnade ekonomier.

När populistisk överbuds- och klientelpolitik trår en dans med hysteriska finansmarknader, då går det illa – och då är det de redan mest utsatta som drabbas hårdast. Och nu kommer ropen på expertregeringar lyfta över allt kaos, lyfta över politiken. Det är en ömklig och farlig utveckling i Europa.

----------------------------------------

...för övrigt är det onekligen skäl till beklämd eftertanke, att när Silvio Berlusconi till sist tvingas avgå – och för Italiens del kan det enbart ses som något positivt – så är det inte korruptionsanklagelser eller andra belastande affärer som fäller honom, utan räntenivåer på finansmarknaderna.

E-röstning ska utredas av en parlamentarisk kommitté, det beslutade regeringen i veckan. Jag är skeptisk till den idén. Om det, men också om att allt i livet inte kan vara enkelt och följa minsta motståndets lag i en större mening, handlar veckans lördagskrönika.

-------------------------------------------------------

Allt i livet kan inte gå lätt som ett klick

Minsta motståndets lag är inte alltid något ideal att sträva efter. Allt måste inte banaliseras, förenklas, tonas ned eller sockras, som fanns det en anledning att be om ursäkt för besväret i varje läge. Det är en glättig lära, i linje med lycko- och må bra i varje läge- och skapa det perfekta livet-hysterin i vår tid.

I torsdags beslutade regeringen att ge en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag att göra en översyn av delar av valsystemet. Mycket som ingår i utredningsuppdraget är vettigt och viktigt. Men i uppdraget som formulerats av regeringen ingår även att: ”överväga möjligheterna att införa ett elektroniskt förfarande för röstning och rösträkning vid allmänna val, val till Europaparlamentet och nationella folkomröstningar”. Samt att: ”överväga både system som bygger på att röstningen sker i vallokaler och röstningslokaler och system som innebär att röstning kan ske via internet från andra platser än val- och röstningslokaler”.

Det kan – i synnerhet för oss som i nästan alla andra lägen är positiva till e-lösningar och ny teknik – låta bra och logiskt i ett första ögonblick: att förenkla röstningsförfarandet och utnyttja nya tekniska möjligheter som gör det möjligt att rösta från många olika ställen och med några snabba klick.

Men utöver att det vore en onödig reform – den försöker lösa problem som egentligen inte existerar, valdeltagandet i Sverige ligger på höga och stabila nivåer – tror jag även att det vore en mycket olycklig reform.

Mot e-röstning på distans talar både praktiska skäl som har med transparens, säkerhet, rösthemlighet och demokratisk kontroll att göra, och den större faran i att försöka banalisera och förvardagliga själva den demokratiska rösthandlingen.

Allt i samhällslivet behöver inte infantiliseras, som föll demokrati, utveckling, välstånd, frihet, solidaritet och trygghet från himlen helt fritt från människors ansträngningar, engagemang, ansvarstagande, samarbete, uppoffringar, hänsynstaganden, ställningstaganden och värderingar. Ingenting uppstår av sig självt, och det finns inga magiska genvägar.

Ett system med röstning via internet skulle oundvikligen skapa en stor osäkerhet kring de rent tekniska aspekterna: hur garanterar man att inga påtryckningar från andra äger rum mot enskilda väljare när sådana röster avges – problem med valfusk riskerar att bli långt större än det är i dag. Och hur garanterar man anonymitet, hur kan man utesluta sabotage och hur ska rösträkningen kunna kontrolleras?
Faran för att den demokratiska processen blir helt beroende av och måste sätta all sin tillit till teknisk kompetens på ett mycket olyckligt sätt är uppenbar. Transparensen försvinner.

Det är som statsvetaren Peter Santesson skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet: ”Varken kostnaden eller tidsspillan för rösträkning är särskilt besvärande med det rådande systemet. Varför investera i nya, kostsamma och osäkra system när inget uppenbart behov föreligger?”

Allt behöver inte revolutionsromantiseras som fanns de enkla plakatsvar som populister, extremister och konspirationsteoretiker generöst bistår med, men som alla andra, som sliter på i den krångliga vardagens och försöker ta ansvar, sensationellt nog helt missat. Såna svar finns inte, hur de marginella plakaten från politikens ytterkanter med sina enkla svar än blåses upp av dem som aldrig vill erkänna några målkonflikter. Det är fegt att låtsas som om de svaren fanns.

Men det finns också en större invändning att rikta mot hela problemformuleringen: att det måste bli smidigare än i dag att rösta. Varför då? Att avge sin röst i ett demokratiskt val ska vara något annat, något lite mer allvarligt, något lite mer formaliserat och något mindre vardagligt än att köpa en liter mjölk eller med ett förstrött klick deltaga i någon webbomröstning på vk.se. Allt behöver inte populariseras.

Föreställningen att det är en komplicerad uppoffring för en medborgare i en demokrati att behöva rösta, som vore det något påfund från ”politikerna” att tvinga iväg folk till vallokaler, är en del av den tycka synd om-snuttifiering av debatten kring politiskt intresse, politiskt engagemang och röstdeltagande som pågått alldeles för länge. Att rösta är att ta ansvar för något, tillsammans med andra.

Jag tror inte att man gör unga människor någon tjänst om man försöker inbilla dem att livet alltid kan gå som på räls;
att ingenting behöver vara krångligt, svårt och ta tid;
att man alltid kan vara stark och klok bara man vill;
att man aldrig behöver välja, avstå och prioritera vad man gör med sin tid, sitt liv och sitt engagemang;
att kunskap, kompetens och färdigheter går att kräva fram på silverbricka, utan egen insats, utan frustration, slit och övning;
att man alltid kan glida fram och nå sina mål, utan krav på sig själv och från andra.

Det är inte mycket begärt att man som medborgare sätter sig in någorlunda i de viktigaste frågorna inför ett demokratiskt val och avger en röst. Och den som av något skäl inte vill behöver inte, och ska inte tvingas. Röstplikt är en dålig idé.

Men de som klagar och suckar över att de behöver ägna någon timme var fjärde år för att utnyttja sina demokratiska rättigheter, att de hellre skulle göra något annat, att de inte har tid, att de tycker att det är för krångligt, att de inte bryr sig – de ska inte göras till utgångspunkt för reformer av valsystem och vallagar. Att den som gnäller mest utses till representant för alla andra är ett klassiskt misstag.

De problem som finns med lågt deltagande i vissa samhällsgrupper måste givetvis uppmärksammas och diskuteras. Och alla problem som finns med tillgänglighet till röstlokaler för personer med olika former av handikapp måste åtgärdas. Men att försöka väcka intresse för politik, eller att försöka stimulera ökat valdeltagande, genom att banalisera politiken och demokratin, är fel väg att gå. Det kommer surt efteråt, när illusionerna om det motståndsfria, enkla och banala, faller.

Demokratiska val är något viktigt och märkvärdigt, som kräver en viss ritual, det finns ingen anledning att skämmas för den inställningen.

Det finns saker i livet och i samhällslivet som inte är enkla, som inte är glättiga, som inte bör säljas med mördande reklam och som faktiskt förtjänar lite extra möda, uppmärksamhet och skärpning.

Pamp är ett av de vanligaste skällsorden i den politiska debatten. Men vi har ett kluvet förhållande till pamparna i politiken, med många motstridiga känslor, för i själva verket kan starka lokala ledare, som inte blir nervösa av motvind, vanligtvis räkna med starkt stöd i valen. Det är inte alls en självklart negativ egenskap när rösterna läggs.

Det finns ofta ett slags underförstådd överenskommelse mellan förtroendevalda och medborgare, som kan uppfattas som hycklande, men som är lika gammal som demokratin, om att pamparna får stöd i valen och skäll däremellan.

Om den ritualen resonerar jag lite i den här krönikan, som också handlar om Lennart Holmlund, samarbetet mellan S och V i Umeå och spekulationerna om vem som så småningom ska bli Holmlunds eftertädare inom S. Jag tycker att åtminstone en kandidat har visat att hon är beredd.

----------------------------------------------------------------------

Pamparna vi älskar att uppröras över (och rösta på)

Jädra pamp, att bete sig illa!

(Måtte han stanna en mandatperiod till.)

Nej, nu har det snart gått för långt!
(Fast inte riktigt än, man vet ju vad man har.)

Han lyssnar inte alls utan bara kör över oss hela tiden!

(Vilken tur att vi har honom.)

Ungefär så tror jag att man kan sammanfatta många väljares motstridiga, både motsträviga och hemligt tacksamma, syn på ledande kommunalpolitiker genom åren och runt om i landet. Vill man förstå lokala valresultat som kan synas gå på tvärs mot stämningar och uttryck i den offentliga debatten och i de lokala medierna – när politiker som varit i blåsväder, som kritiserats för uppträdande och uttalanden, utan problem vinner väljarnas förtroende på nytt – måste man minnas den dubbla, självmotsägande hållning vi ofta har till makthavare.

Det finns ofta en outtalad, underförstådd och cynisk – hycklande om man så vill – överenskommelse, som ingen vill erkänna högt, mellan förtroendevalda och medborgare. De ledande beslutsfattarna förväntas vara lomhörda för krav, orädda för småstormiga opinioner, rätt buffliga inför lobbyister, lycksökare och naiva idealister, tuffa nog att säga nej eller ja även när det utlyser kritisk, självsäkra nog att stå emot mediadrev, välorganiserade särintressen, gnälliga tidningsskribenter och andra viktigpettrar, konservativa byggnadsföreningar, processlystna fågelskådare, ivriga tjänstemän och andra som söker väcka upp opinion och sätta egna agendor.

Beslutsfattarna ska hålla koll på läget och ha grepp om situationen, och samtidigt få saker gjorda, driva igenom projekt, nå resultat hålla den lokala utvecklingen igång - även när en massiv kör i den offentliga debatten protesterar. Så ser samförståendet ut: väljarna vill ofta både få äta kakan och skälla på den. Men en pamp får det gärna vara - valresultaten på kommunala nivåer ända sedan demokratin infördes bekräftar det.

När gudarna vill straffa någon uppfyller de hans eller hennes önskningar, sägs det. Något av det går igen i kommunalpolitiken: ångesten som kan lysa ur ögonen på den frasglade, pratglade kritiker som plötsligt får se sitt eget förslag bli antaget, eller som får se ett bekämpat projekt skrotas, och som därmed kommer i en ansvarsposition, blir medansvarig, som plötsligt måste svara på frågor om konsekvenser, prioriteringar, utfall, målkonflikter. Inget kan sjunka så snabbt som axlarna och hållningen på den evige kritiker som tvingas ta ansvar för ett beslut.

Det finns en sådan dimension i den politiska debatten: ibland vill inte interna kritiker i partierna få medhåll, utan bara få lufta kritiken i hemlig förhoppning att de ledande politikerna ändå ska våga stå på sig och göra det nödvändiga – och det som vanligtvis sedan också belönas av väljarna i demokratiska val.

Man medger det inte högt, men alla förstår hur det ligger till. Och när nya ledare väljs inom partierna är det ett av de hemliga kriterierna: de ska vara robusta nog att stå emot tryck, att säga obekvämheter och driva igenom beslut, även när alla runt omkring dansar krigsdans och ropar om pampfasoner och toppstyre. Man väljer någon som man vet inte kommer att lyssna för mycket på en. Det hela är neurotiskt, auktoritetsbundet, förvirrat och kanske inte särskilt vackert, men en historia lika gammal som de demokratiska folkrörelserna.

Det har varit en ritual med väldefinierade roller – ni tar ansvar, men får stå ut med att anklagas för svek. Alla partier, även de mindre, är utan undantag präglade av samma fenomen. Erkännandet får politikerna sedan när de avgår eller varit i pension ett antal år. En statsman är en politiker som dött eller avgått för tjugo år sedan, den regeln gäller nästan alltid.

För att göra en lång historia kort: det är nog inte trots att han är som han är, utan just för att han är som han är, som Lennart Holmlund blivit vald att styra Umeå ända sedan 1994.

Hur problematisk den iakttagelsen än kan kännas för hans kritiker, är den obestridlig. Och det är i högsta grad relevant när man börjar spekulera kring tänkbara efterträdare till Holmlund i Umeå. För ett av kraven, underförstått, aldrig uttalat, aldrig erkänt, på hans efterträdare kommer att vara att den är tillräckligt mycket pamp för att inte vaja i vinden, inte få darriga knän när tidningar, tv, radio och andra aktörer blåser på, utan får något gjort. För det är vad väljarna brukar förvänta sig av ett kommunalråd: tålamod att respektera kritik, men inte så dåligt självförtroende att minsta storm leder till eftergifter.

Men först: att det ska vara en lokalpamp i år, och alla år, är bara halva sanningen. För väljarnas gunst är inte given. Det finns gränser och brytpunkter. När politiska ledare suttit för länge, blivit alltför bekväma i makten och börjar glida alltför långt bort från regelverk och transparens, när de börjar utnyttja sina positioner för att tysta och straffa motståndare, när arrogansen blir för stor, när de inte längre tar ansvar för demokratin, när de alltså inte längre följer den underförstådda ritualen, då kan väljarna göra det till ensamt mål i ett val att rösta bort dem.

Exempel på sådana som blivit så mycket pamp att väljarna fått nog, finns det också gott om runt om i landet. Att vara pamp och populär samtidigt är en svår balansgång.

Demokratin utövas inte bara på valdagen, utan också under mandatperioderna, och handlar inte enbart om vad det formella ger rätt till, utan har också med hållning, ödmjukhet och attityder därutöver att göra. Även det kommer de som väljer Holmlunds efterträdare att vara medvetna om.

Det har väckt uppmärksamhet och fått många att höja på ögonbrynen de senaste dagarna att tekniska nämndens ordförande i Umeå, vänsterpartisten Lasse Jacobsson, i sin roll överklagat ett av byggnadsnämndens beslut angående Renmarkstorget till Länsstyrelsen.

En hel del, även socialdemokraterna närstående iakttagare, viskar om att vänsterpartiet i kommunen håller på att ta över showen, andra förundras över hur till synes bristfälligt samtalsklimatet är mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet trots att man kommit överens om att styra tillsammans.

Det må vara hur det vill, men jag är övertygad om att den aspekten – socialdemokraternas ställning och makt att få sista ordet – kommer att finns med när socialdemokraterna funderar kring Holmlunds efterträdare.

Vem av de socialdemokrater i Umeå som nämns oftast i spekulationerna om Holmlunds efterträdare – Christer Lindvall och Åsa Ögren har väl de inre startspåren i finalen – har haft tillfälle att utåt demonstrera de här olika egenskaperna oftast på senare tid?

Nu hör ju jag till de kritiska viktigpettrarna i medierna, men när jag häromveckan läste Åsa Ögrens replik på en av artiklarna i VK:s granskning av kulturhuvudstadsprojektet om stadsplaneringen var min omedelbara känsla: här skriver en blivande kommunstyrelseordförande som gärna vill göra klart att hon är beredd att ta över. Det var något i tonfallet, helhetsgreppet, oviljan att prata bort vad det handlar om, kärvheten, som väckte den känslan.

Ta det som en gissning.

90 år har gått sedan kvinnor fick delta i val med allmän och lika rösträtt för första gången i Sverige. Om det handlar den här krönikan, med teckning i papperstidningen på temat av Niklas Eriksson.

---------------------------------------

Så kunde det låta innan kvinnor fick rösträtt

Ett jubileumsblad från Liberala kvinnor i Västerbotten citerar vad Konservativa Umebladet skrev när liberalen Anna Grönfeldt 1910 blev fullmäktigeledamot i Umeå:

”En vänstervriden rösträttskvinna dimper ned i staden och pratar smörja på några valmöten. Genast är det frisinnade partiet berett att ta emot henne med stora famnen och ge henne plats på stadsfullmäktigelistan utan att veta vad hon duger till.”

Så kunde det låta. Grönfeldt – som i dag kanske är mest för att redan 1914 ha motionerat om en flygplats i Umeå och som 82 år gammal fanns med vid invigningen av Umeå flygplats 1962 – blev tillsammans med konservativa Helena Ljungberg första kvinna att väljas in i Umeå fullmäktige. Frisinnade Västerbottens-Kuriren, denna tidning alltså, förteg å andra sidan, enligt en historik från moderata kvinnor i Västerbotten, helt invalet av Ljungberg.

I år är det 90 år sedan kvinnor fick delta i val med allmän och lika rösträtt för första gången i Sverige. Kampen för politisk likställighet och rättfärdighet hade varit lång, trög och komplicerad. Det politiska genombrottet kom 1918, beslutet fattades formellt 1919 och de nya rösträttsreglerna tillämpades för första gången 1921. Men det var många decenniers arbete som kulminerade de åren. Kvinnorösträtten symboliserar ett stort skede av modernisering, radikalisering och demokratisering av det svenska samhället.

Vill man dela in historien i epoker kan man med fog tala om de fyra decennierna mellan 1880 och 1921 som demokratins långsamma, men grundligt förberedda, genombrott i Sverige.

Den sammanfaller med de stora folkrörelsernas framväxt – som gav kvinnor bättre möjligheter än tidigare till organiserat politiskt arbete, även om det vore falskt att tala om jämlikhet i vad som fortfarande var utpräglat patriarkala miljöer – folkbildningens rotslag och de organiserade liberala och socialdemokratiska organisationernas mognadsprocesser. Politiskt går det att tala om de radikala studentrörelserna i början av 1880-talet som ett perspektivskifte av kanske ännu större konkret betydelse än 1968.

När den liberala regeringen under ledning av Karl Staaff lade fram en proposition om rösträtt för kvinnor – nedröstad i första kammaren – 1912, sade högervilden Johan Thyrén i första kammaren:

"Kvinnorna ha nog lika mycket förstånd som männen (...) men de ha inte så lätt att hålla sin känsla fri från förståndet. De bli lättare byten för agitatorer. De rösträttsbegåfvade kvinnorna skulle bli ytterst inbjudande för politiska företagare, på samma sätt som nyanlagda stationssamhällen inbjuda till tomtjobberi."

Och i andra kammardebatten sade ledamoten Nyström: "Intet europeiskt land af någon betydelse har velat befatta sig med denna sak. Om kvinnornas intresse för politik kan jag icke ge något allmänt omdöme, ty det skulle förutsätta en mycket stor bekantskapskrets. Men jag har skäl att antaga att det icke är så synnerligen stort."

Det var logiskt att de avgörande besluten om rösträtten som gjorde den lika och allmän – med några mindre undantag, ofta glömda men likväl störande, gällande bland annat skatteförpliktelser och fullgjord värnplikt, som avskaffades etappvis de kommande decennierna – till slut drevs igenom av en regeringskoalition mellan liberaler och socialdemokrater (under ledning av pitebördige Nils Eden). Det moderna Sverige utgår från det som förenade de två rörelserna – trots spänningar – under perioden: arbetet för demokrati och grundläggande sociala reformer.
För in i det sista bekämpades reformdemokratin av antidemokratiska krafter långt ute till höger och vänster.

De konservativa, samlade kring kungamakten och invanda privilegier, hade under decennier sökt bromsa den allmänna och lika rösträtten, minimera framstegen och motarbeta parlamentarismens grundprinciper.

Och vänstersocialistiska revolutionsromantiker, som bröt sig ut från socialdemokratin och snart skulle bekänna färg i sitt stöd av Sovjetdiktaturen, blev allt mer rasande på den orubbligt demokratiska, svenska socialdemokratin ju närmare regeringsställning den kom.

När Hjalmar Branting i sitt berömda rösträttstal i riksdagen 1918 betonade - ”vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen. Det har vi gjort på det fackliga området såväl som på det politiska, och arbetarklassen har i stort sett funnit sig väl därutav.” – var det ett budskap till kritikerna inom den yttre vänstern.

Men även en del av argumenten från förespråkarna är värda att återge ur genusperspektiv. Som det här citatet av självaste socialliberalen Adolf Hedin, som Föreningen för Kvinnans politiska rösträtt, postumt lät trycka upp på ett brevkort i samband med en kampanj på 1910-talet: "Jag vill av hela min själ att kvinnorna skola få politisk rösträtt. Jag vill det därför att vi komma ingen vart med de största svårigheter samhället har att kämpa mot utan kvinnans icke underordnade hjälpande utan ledande andel däri - uppfostran, fattigvård och all den verksamhet där den mjuka handen, den blida rösten, den vackra blicken få små tillgångar att räcka till, under det att männen med stora summor ej uträtta något varaktigt."

(Riksdagscitaten är hämtade från den liberala filmbokshistoriken ”Människan. Rättvisan. Friheten”.)

Det som slutligen bröt ned det konservativa motståndet mot demokratin i Sverige, var händelserna ute i världen, mot slutet av och direkt efter första världskriget. Revolutionen i Ryssland skapade en dramatisk bakgrund som visade på hur det kunde sluta om reformer uteblev, och kejsardömets kollaps i Tyskland visade att gamla troner kunde vältas över ända. Den svenska högern insåg med både gnisslande och skakande tänder vad klockan var slagen, och gav vika, för att förebygga en mer långtgående omvandling som kunde hota även monarkin.

Sedan 1921 har mycket hänt i Sverige, även på jämställdhetsområdet, med reformer för ökad jämlikhet, bättre möjligheter för kvinnor på arbetsmarknaden, i näringslivet och inom utbildningsinstitutionerna, ett etablerat genusperspektiv i samhällsdebatten och en stadigt växande andel kvinnor i beslutande församlingar. Samhällsutvecklingen med generell välfärd, kulturradikalism, frigjordhet, strukturomvandlingar, större valfrihet, mångfald och ekonomisk tillväxt har betytt mycket även för jämställdheten.

Men ännu består löne- och maktklyftorna på arbetsmarknaden och i näringslivet, liksom motståndet mot privat företagande inom kvinnodominerade branscher och skillnaderna i uttaget av föräldraförsäkringen. Och de stela könsrollerna lever och frodas.

Någon kvinna som statsminister har Sverige aldrig haft, och inget talar för att det ska ske under nästa mandatperiod heller. Då är det 2018, snubblande nära hundra år sedan rösträttens genombrott. Många är pigga på att tala mot kvotering av olika slag. Det kan man göra, men i så fall vore det klädsamt om man började med den mest uppenbara och långvariga kvoteringen: den av män till maktpositioner.

Vad man dock bör sluta en historisk återblick med är en internationell utblick i dag. På förfärande många håll har ingenting hänt när det gäller kvinnors rättigheter. Vittnesmålen är hjärtskärande, varje dag, om förtryck i traditioner och religioners namn, massvåldtäkter som vapen och djupa könsorättvisor. Fattigdom, miljöförstöring och utebliven tillväxt drabbar ofta kvinnor hårdast, och även i många stabila länder är kvinnor utestängda från inflytande.

I en tid av omvälvning får inte demokratiska krafter blunda eller tiga inför kvinnoförtryck, inte titta bort för att slippa en konflikt. Ett samhälle som förvägrar kvinnor grundläggande rättigheter är inte fritt.

Gaddafis fall och utvecklingen i Libyen är utgångspunkten för den här kortare krönikan. En till ledarkommentar om händelsetutvecklingen finns även här av Karin Rebas. Min krönika knyter an till den här betraktelsen från i vintras.

-----------------------------------------------

Partners när det passar - förtryckare när de störtas

Bilderna från Libyens huvudstad Tripoli går runt i världen som ett glädjebesked om att ännu en förtryckarregim är på väg att falla, detta turbulenta, hoppingivande år av förändring och omvälvning i Nordafrika.

Stats- och regeringschefer i demokrati efter demokrati skyndar att uttala sin lättnad över Muammar Gaddafis nederlag och lova sitt stöd för en kommande återuppbyggnad av landet. Det är naturligtvis både rätt och ärligt menat. Men precis som fallet var när de gamla regimerna i Tunisien och Egyptens föll, är det en glädje med grumlig förhistoria.

Söker man bilder i arkivet på Muammar Gaddafi kan man bland annat få se honom småprata med andra, varmt leende statsledare vid exempelvis G8-mötet i L'Aquila i Italien 2009.

USA:s president Barack Obama, FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, Frankrikes president Nicolas Sarkozy, Italiens premiärminister Silvio Berlusconi – de är där allihop. På ett gruppfoto syns även en viss Hosni Mubarak. EU:s kontakter med Gaddafis regim på senare år i gränsfrågor har varit skamliga.

När det passar, när någon förment stabilitet anses stå på spel, när ekonomiska intressen kräver det, när någon ideologisk etikett utlöser härskarlojalitet hos revolutionsromantiker på distans – då sluts ögon och öron för förföljelserna, för skriken från cellerna, från alla tystade och förnedrade.

Då skakar delegationerna hand med despoterna, då bedyras respekt. Kanske är det ofrånkomligt, men hyckleriet bör kallas vid sitt rätta namn. Hela utvecklingen i Nordafrika under året, fantastisk i sin kraft och sina hoppingivande perspektiv, kastar ett obarmhärtigt avslöjande ljus över västvärldens dubbelmoral.
Inte kommer någon västregering att sätta något på spel, riskera någon relation, till stöd för de fångna i, låt säga, Kina eller Saudiarabien, framöver heller.

Nu väntar svåra, avgörande år för de länder som befriat sig från sina förtryckare. Demokratiseringsprocesser är komplicerade och behöver, enligt all historisk erfarenhet, tid på sig. Risken för bakslag och nya, blodiga regimer, finns alltid. Omvärlden måste nu göra allt för att stötta de krafter som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter, fred och tolerans. Även om det skulle kännas ovant.

Lantisar, nollåttor och de regionala fördomarna i debatten - exempelvis när partiledare ska väljas - om hur väljare tänker är ämnet för den här växelvisa krönikan, liksom tendensen att övertolka kortsiktiga opinionsmätningar. Och så lite självironi på slutet.

------------------------------------------------------

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Det vet man väl hur umebor är, och skelleftebor, och inlandsbor ska vi inte bara tala om. Stockholmarna går utom tävlan, eftersom de fått en egen tv-serie som bevisar hur det går till där på deras sida i solstolen; visste man ju redan, men ändå. Vad lantisarna tycker och tänker har riksmedia full koll på i sommartider. Medarbetarna träffar flera stycken under semestrarna och kan vittna om sina upplevelser när de kommer hem innanför tullarna.

...ibland varnas det för att demokratin och den politiska debatten ska bli de ständiga, godtyckliga och lösryckta opinionsmätningarnas fångar. Vi mäter vilken åsikt som har mest stöd i en viss fråga vid en viss tidpunkt – och låter det bli sista ordet i själva diskussionen, och startskottet på en allmän politisk kapplöpning i riktning mot just den uppmätta åsikten. Först fram får tolkningsföreträde och kan räcka långnäsa åt alla andra, som flämtar tätt intill. En stund, tills en ny mätning mäter upp en ny minsta gemensamma nämnare och rusandet börjar på nytt.

Sedan Maud Olofsson meddelade att hon ska avgå som ledare för centerpartiet i höst har spekulationerna om vem som ska bli hennes efterträdare gått på högvarv. I de spekulationerna har klichéartade och stereotypa föreställningar om landsbygden och landsbygdsväljare – men också, vilket lätt glöms bort, fördomar om storstadsväljare ­– fått fritt utlopp i riksmedia. Landsbygdsväljare förutsätts tänka och vara på ett visst sätt – alla i stort sett lika och oföränderliga. Storstadsväljare förutsätts hysa de och de attityderna och prioritera det och det. Landsbygdsväljare röstar bara på en viss typ av politiker och stockholmare bara på en helt annan typ. Motsättningar och målkonflikter målas upp som inte existerar.

...kortsiktiga hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar befaras styra hur partier, organisationer och andra aktörer agerar och prioriterar, tills hela den politiska debatten blir en tävlan om att gissa nästa opinionsutslag bäst, inte söka forma ett samhälle och vinna stöd utifrån övertygelse, sammanhängande världsbild och analys.

Ett partiledarval blir i den världsbilden att välja mellan att vilja tilltala nollåttor eller vilja tilltala lantisar. Diskussionerna inför socialdemokraternas partiledarval hade liknande inslag. Har du den och den åsikten går du hem på orten, men inte i storstan, tycker du så och så får du stöd i Stockholm men inte i Norrland. I skogslänen är det häpp, i Mälardalen är det hupp.

...tålamodet med att någon faktiskt kanske har en övertygelse som består likgiltigt hur vinden blåser – och möjligheten för någon att faktiska hinna förändra och påverka genom idéer och debatt – blir mindre ju större betydelse enskilda mätningar, och små förändringar från en mätning till nästa, tillskrivs.

Hela denna lek med konstlade motsatspar uttrycker en gigantisk kollektivism som inte bara beror på ytliga tolkningar av valresultat eller sedvanliga böjelser för regionala fördomar, utan också en attityd som frånkänner människor nyfikenhet och egensinne, intellektuell rörlighet och självständighet.
Möjligheten avvisas att en region faktiskt kan präglas av mångfald och individualism, när det gäller åsikter och politisk smak. Det inskränker. För under de stora, tunga, till synes monotont enhetliga blocken på en nationell karta myllrar det av unika lokala förutsättningar, förklaringar och kontraster.

...men det demokratiska samtalet bygger på att något nytt kan uppstå som inte fanns där innan, att positioner kan förflyttas, åsikter överges eller utvecklas, en verklighetsbild uppdateras. Nyfikenhet förutsätter en beredskap att ompröva en fördom och korrigera en föreställning. Blir målet bara att bekräfta redan existerande eller inbillad opinioner uppstår inget sådant samtal.

Inget parti är utan skuld här, inget politiskt alternativ. Alla är – när det passar egna syften att nedvärdera motståndare – mer än redo att mobilisera alla fördomar på det regionala temat, också med undertonen mot oliktänkande at de inte hör hemma på platsen. Det kryper över tid in i det civila samhället, påverkar vilka som vågar yttra sig, färgar av sig på vilka initiativ som tas och idéer som luftas. Stereotyperna kan bli självuppfyllande.

...att trender som uttrycks i en opinionsmätning om partisympatier eller i bestämda sakfrågor inte nödvändigtvis behöver ses som heliga fyrljus i en ideologisk dimma alla ska orientera sig efter, utan även som något som är möjligt att förändra, utmana, påverka eller bara ta med en nypa salt, glöms bort.

Mot denna bild av regional enhetlighet måste vi mobilisera en medvetenhet om den regionala brokigheten, och börja ifrågasätta jakten på opinionens tillfälliga hemvister. Letar vi efter ledare som ska bekräfta våra stereotyper eller sådana som kan övervinna dem? Få betydande politiska ledare har haft som främsta kvalitet att förstärka förutfattade meningar.

De partier, liksom de regioner, som fastnar i myten om sin egen enhetlighet – ibland med aggressiv hållning till utomstående och avvikare – stagnerar och går under.

Eller för att illustrera poängen på ett annat sätt:

En riktigt frustande, orädd och kaxig nyliberal från Stureplan som drar till Norrland och ifrågasätter allt, som propagerar Stockholm som förebild för inlandet, vill konkurrensutsätta allt ned till vedhuggningen på gården och drömmer om gårdsförsäljning av lokalproducerat vin ovanför odlingsgränsen skulle göra den norrländska debatten gott. Inte för att svaren är de rätta eller för att politiken går att förverkliga, utan för den dynamik och de perspektiv det ger, när fler idéer bollas.

Och en riktig muttrande, svårflörtad, norrländsk monopolsosse som drar till Stockholm och börjar framhålla Norrlands inland som ett ideal, häpet frågar hur f-n man kan sälja ut gemensamma medel på rea, ifrågasätter spårvagnslyx till konsumtionstempel och föreslår att det bara ska få finnas röd treprocentig mjölk på Konsum, för att valfrihet är jobbigt, högre procentsatser alltid bättre och för att redan pappa sagt att rött alltid är rätt, skulle berika den lokala debatten i Stockholm av samma skäl.

Jag tror att nyliberalen som bara kör på skulle vinna större stöd i Norrland än man kan ana. Jag tror att monopolsossen som hämtar inspirationen från Norrland skulle vinna större stöd i huvudstaden än de flesta gissar. Så olika tänker och känner väljarna inte; eller rättare sagt: precis så olika tänker och känner de, här som där.

Men det skulle inte synas i de första opinionsmätningarna.

-----------------------------------------------

Och apropå, som veckans slutord

Jag är, som trogna läsare vet, en sådan där blaskig hålla varandras händer-socialliberal som alltid vill det rätta, snälla, genomtänkta och förnuftiga.

Jag är ledarsidans motsvarighet till vanligt bryggkaffe i mugg, med lagom mycket mjölk och en halv sockerbit i (för att det inte ska smaka för mycket kaffe, men ändå litegrann, och lite sött, fast inte så sött att det blir skadligt för tänderna).

Jag skulle sannolikt inte stödja vare sig den frustande nyliberalen eller den muttrande monopolsossen. Men jag är övertygad om att ett svenskt partilandskap där den förstnämnda välkomnades även i Norrland och den senare även i Stockholm vore intressantare och vitalare än ett där landet låtsas grovt regionalt uppdelat i stereotypa kollektiv.
 

Är internet ett problem för demokratin? Det är en fråga som åtminstone antytts i debatten efter terrordådet i Norge. Jag diskuterar lite kring det i den här krönikan, i papperstidningen med en talande teckning av Niklas Eriksson och här i en längre version än vad som fick plats i papperstidningen:

................................................................... 

Internet är en vinst för demokratin

”På detta sätt kan internet hjälpa människor med fundamentalistiska böjelser att förverkliga sin potential. Det blir lätt att välja bort information som ger bredd, nyanser, motsägelser och oväntade infallsvinklar. (...) Man slipper bli överraskad, eller att byta uppfattning, i en sådan värld. Man kan tillåta sig att glida så långt bort från verkligheten att man till sist förlorar den ur sikte.”

Thomas Hylland Eriksson, professor i socialantropologi vid Oslo universitet, skrev i måndags en intressant artikel i Svenska Dagbladet – ”Internet filtrerar fram hat” – som citatet ovan är hämtat ifrån. Han diskuterar hur internet på olika sätt i värsta fall kan främja sekterism och extremism, genom att skapa ett otal små, likriktade rum, där man enbart möts av bekräftelser och likasinnade. I mardrömsvisionen består specialforumens, RSS-prenumerationernas och sökfunktionernas internet till slut bara av otaliga likriktade bubblor som seglar isolerade och i växande inre fanatism.

Det har också på många andra håll efter terrordådet i Norge framförts oro över att webbforum, läsarkommentarer på tidningarnas webbsidor och sociala medier förråat och förgrovat tonfallet i den politiska debatten.
Varningarna är tänkvärda, man ska ha en kritisk attityd till det mesta, och just den aspekt som Hylland Eriksson tar upp i sin artikel är problematisk. Men den verklighetsbild som de mest bekymrade minerna utgår ifrån saknar det lite det historiska perspektivet och missar vad internet, nätdebatten och de sociala medierna inneburit i form av möjligheter till demokratiserad debatt, nedbrutna informationshierarkier och just möten och utbyten av perspektiv mellan demokratiska krafter som tidigare hade svårt att kommunicera av fysiska och tekniska skäl.

Nätdebatter och sociala medier är vad de görs till av oss användare. De sociala medierna kan vara odrägliga med sina kotterier och ritualer, sina urspårade debatter och sina skolgårdsfasoner. Och ibland, om man inte på humör, kan de kännas hopplösa i sin blandning av allvar och nonsens. Spänningen mellan de många små, till en början slutna nätverken och det stora, öppna, gränslösa globala nätverket är inbyggt i själva webbens fenomen, och har varit det från början.

De är som livet och sociala situationer där människor interagerar i övrigt alltså, en salig blandning. Framför allt är de stärkande, bildande, informativa och underhållande, och främjar på det stora hela långt mer mångfald, nya perspektiv och överraskande infall än de främjar ensidighet och sekterism. Och de är olika till sina karaktärer. En kväll som den efter terrorattentatet i Norge eller som dagar som under revolutionen i Egypten är det omöjligt när man väl vant sig att inte följa twitterflödets fascinerande bredd och rikedom, och jag hör till dem som finner det omistligt just då. Andra dagar känns ett sammanhang som Facebook mer givande och mindre störande. Nu finns också Google+, som formas av användarna. För att nämna de som diskuteras mest.

Och så förstås ett till synes oändligt antal webbsidor kretsande kring olika specialområden. Tillgången till informationskällor har demokratiserats och globaliserats på ett för bara några decennier sedan oförställbart sett.

I grunden handlar det om en syn på demokratin och människor som något vi har tillit till, inte misstror och är rädda för. Tror vi på att de demokratiska, konstruktiva krafterna är fler och starkare än de antidemokratiska och destruktiva, finns ingen anledning till någon oro för de nya arenorna.

Självklart har även de som vill sprida fundamentalism och hat i olika former fått det lättare att hitta varandra, och vi får inte bli naiva eller godtrogna. Att titta på kommentarer, för att föra ned det på en vardagsnivå, som kommit de senaste åren om politiker som Mona Sahlin eller Maud Olofsson, om feministiskt initiativ eller alliansen, om Reinfeldt eller Ohly – och givetvis i samband med allt som handlar om invandring – har ibland varit som att titta ned i sörja av besinningslös aggressivitet och oförklarligt, otäckt hat. Här har medierna ett ansvar att hålla nivån och vara självkritiska och självrannsakande.

Men alla som kan lite presshistorik vet att de stämningarna och bubblorna alltid funnits där, anonymt, bara bytt kommunikationsform er under årens lopp.

Ynkliga – och tyvärr många - är förstås de i debatten som bara regerar på och tar avstånd från hatretoriken när den riktar sig mot det egna ”lägret” men hejar på när den riktas mot andra. Men inte heller det är något nytt fenomen, skapat av internet.

Att möjligheterna för fler till information, debatt, idéutbyte och reaktioner ökat på ett fantastiskt sätt måste ur ett demokratiskt perspektiv ses som ett stort framsteg. Det gäller bara för demokratiska krafter att förbli närvarande och aktiva. Internet är inte ett problem. Jag skulle inte vilja byta att leva i den här epoken mot någon annan.

En krönika för måndagens ledarsida om terrorattentatet i Norge, om något som är svårt när vreden är svart, men nödvändigt för demokrater. Som ett slags uppföljning till det jag skrev i fredagskväll:

--------------------------------------------------------------

Värna demokratins livsluft

Det som förenar nästan alla terrorister – oavsett vad de säger sig företräda – är deras hat av att människor som är olika möts, umgås och lever med varandra. De står inte ut med att människor i en miljö eller ett samhälle har olika bakgrund, tycker olika, ser olika ut, har olika intressen, har olika drivkrafter, gör olika prioriteringar, har olika smak.

Extremister brukar hata rörlighet och kontraster, mångfald och nyanser, fördragsamhet och tolerans – det som inte är enhetligt, likriktat, tillrättalagt och rensat av dem själva. 

Framför allt brukar de hata och demonisera andra människor och andra åsikter – intensivt och okontrollerat.

Det ger oss den bästa ledtråden om vilka värderingar det är alla demokratiska krafter – tillsammans i en gemenskap förenad i försvaret av det öppna samhället och lyft över andra dagsdispyter – måste slå vakt om.
Det är något av det svåraste som finns, att inte låta den djupa, svarta, nästan okontrollerbara vrede och sorg ta över, som jag tror att de flesta av oss känner efter fredagens vidriga terrorattentat i Norge mot några av de finaste miljöer som finns av demokrati, engagemang och folkrörelse.
Och som vi känner inför alla terrorattentat där människor dödas, fullständigt likgiltigt vilka etiketter mördarna klistrar på sig och sina offer.

Ändå måste vi försöka. Det är vår demokratiska plikt, att bevara lugnet och inte möta okontrollerat hat med okontrollerat hat. För att det vore fel, och för att i en sådan kraftmätning mellan hat och hat, mellan frånkännande av människovärde och frånkännande av människovärde, är demokratin alltid förlorare. Det är svårt, men som det norska samhället visat de senaste dagarna, går det även i den svartaste av stunder, att värna en i genuin mening demokratisk livsluft.

Handlingskraft i ett försvar av det öppna samhället, kan lika mycket vara att bevara lugn, tålamod och perspektiv, att förbli i vardagen, som att ge sig ut på egen spektakulär jakt efter syndabockar.

För risken finns annars att vi till slut fastnar i en egen demonisering av grupper, som demoniserar oss och vars åsikter vi tycker oerhört illa, men som vi ändå måste möta med helt andra metoder än deras egna.
Risken finns också att vi skaffar skuldsubstitut när de ansvariga redan är gripna eller döda, men vi fortfarande känner ett nästan outhärdligt behov av att få handla och ”göra något”.

Det är så frestande, och så förrädiskt lätt, att med försåtliga ordval, antydningar och etiketter, försöka vidga skuldsfären så att den precis ska snudda även vid vardagens motståndare – om så till inbillade motsatskategorier. Så kan man kleta lite av vidrigheterna på bredare yta, när chansen finns. Vi har sett det när islamister utfört dåd och rasister tagit chansen, vi känner det nu när en högerextrem nationalist gjort det. Frestelsen är stor att med glidande resonemang söka pressa in ohyggligheterna i en demokratisk vardagskontext av motsatskategorier i helt andra frågor, som terrordåden inte har något med att göra.

Det är att trivialisera en grymhet som inte får trivialiseras.

De som reagerar med olika grad av bestörtning och motengagemang, med olika styrka i fördömanden och ordval, med högre eller lägre grad av kollektiva skuldbelägganden, beroende på vem som utfört ett terrorattentat, missar vad kampen mot terror och hat, och för mångfald, medmänsklighet, tolerans och demokrati måste vägledas av för att kunna vinnas.

Det betyder dock inte att terroristers bakgrund och åsikter inte måste granskas och finnas med i ett försök till analys, att de inte måste ses i större kontexter av miljöer och samhällsklimat. Även om vi inte ska trivialisera terrorismen, uppstår den inte ur tomma intet. Hur bemöter vi varandra i debatten, vilket ansvar tar vi för tonläget i medier, i skolor och vid fikarum?

Hur ser det samtida politiska landskapet ut? Europa har allvarliga problem med främlingsfientlighet och rasism, med nationalism och religiös extremism, med antidemokratiska våldsrörelser av olika slag utan respekt för fri debatt och människoliv.

Det måste bemötas, och om allt det måste vi tala, också ur det perspektivet att i stämningarnas vansinniga utkanter kan en extremist triggas till oförställbara dåd.

Men att diskutera det är inte detsamma som att söka vidga skuldsfären i orimliga kollektiva skuldbelägganden eller att fastna i en föreställning att det onda skulle gå att isolera i ett enkelt vi och dem-, antingen eller-, med eller mot-schema (oavsett vilka som ses som vi och dem) och bekämpas utifrån ett sådant.

Det är en livsfarlig tanke. Den är terroristernas livsluft, som förgiftar.

Vill vi värna demokrati och medmänsklighet måste vi stå den frestelsen emot. Det är svårt, när vreden är svart, men nödvändigt.

Utvecklingen i Libyen och EU:s reaktioner hittills på utvecklingen i Nordafrika är ämnet för veckans lördagskrönika.

-------------------------------------------

När hjärtat bultar hårt av fel orsaker

På nytt rymmer nyhetsrapporteringen om Nordafrika den hjärtskärande blandningen av starka, gripande rapporter om demokratisk revolt och frihetskamp och vidriga scener av diktaturers försök att slå ned allt hopp med våld. Må vi få minnas 2011 som den stora frigörelsens år när förtryckarna föll en efter en. Allt nu handlar, för omvärldens del, om att ta ställning.

Modiga vardagshjältar i Nordafrika reser sig i kamp för demokrati och mänskliga rättigheter, för universella värden de förvägrats av brutala förtryckare. Hela ungdomsgenerationer rusar genom rädslan som lamslagit land efter land, låter den skölja över och sedan bort utan att backa, tar steg ut på andra sidan där allt sätts på spel men också allt är möjligt, drivna av människors djupaste längtan till fria, egna liv.

Upproren i Tunisien, Egypten, runt om i hela regionen, nu i Libyen, står i total kontrast till alla fördomar, alla reservationer, alla bekymrade miner, all anemisk diplomatisk statsklokhet, som väglett omvärldens inledande, officiella reaktioner på dem. Det är inte hämningslösa företrädare för extremism, sekterism eller nya former av förtryckarläror som äger torgen och upproren, utan öppna, inkluderande, breda koalitioner av människor som fått nog; disciplinerade, medmänskliga, toleranta, fantastiska.

Det är revolutioner av det slag man drömt om för länderna, tända inifrån med rätt utgångspunkter och drivkrafter, demokratiska, sociala och kulturella – ingen självklarhet i historien, ingen självklarhet någonstans. Fundamentalisterna med sina våldsläror tvingas stå frustrerade vid sidlinjen och se lustfyllda, jublande demokratirörelser växa fram och tända hopp om en bättre framtid där de hoppats kunna sänka sitt permanenta mörker och stränga, bittra hat.

Främlingsfientligheten, fördomarna och rädslan för kulturell mångfald i västvärlden som fått många att se mellan fingrarna i sina samarbeten med förtryckarna och som ofta nog motiverats med att vissa värden och värderingar skulle vara exklusiva för vissa kulturer och omöjliga i andra, avslöjas nu i all sin unkenhet. Den lika unkna relativism som under decennier – under namn av solidaritet men i realiteten driven av djupaste fördomsfullhet – utmålat globala krav på demokrati och mänskliga rättigheter som ett slags västvärldens förkastliga imperialism står lika avslöjad av demonstranterna i Nordafrika.

Demokratins och frihetens hjältar 2011 kämpar för sina liv i arabvärlden – muslimer, kristna, ateister och andra grupper sida vid sida – medan västvärldens officiella företrädare behöver långa sammanträden, flera uttalanden och många dagar på sig för att kunna se och våga erkänna skillnaden mellan en fredlig demonstrant och en massmördande despot.

Andra relativister rodnar förhoppnings av skam över sina instinkter att med automatik och tämligen urskillningslöst ursäkta och romantisera alla rörelser, till och med terrorister, som vänder sig mot liberala demokratier, som vore inte demokrati och mänskliga rättigheter omistliga rättigheter för alla människor.

Europeiska Unionens uppträdande de senaste veckorna har inte varit enbart katastrofalt, det vore orättvist att påstå. Man har emellanåt sagt rätt saker och nu långsamt börjat vidta rätt åtgärder. Men delvis har det faktiskt varit erbarmligt att följa unionens reaktioner. Det är som om oron för vad som skulle kunna hända på kort sikt och vad det kan innebära för EU – exempelvis i form av flyktingströmmar och ökade oljepriser – varit större än entusiasmen över revolter där människor, även med inspiration från Europas demokratier och friheter, försöker vräka sina förtryckare och utsugare åt sidan. EU:s hjärta bultar hårt, svetten tränger fram, men tyvärr, som det tycks, av fel orsaker; av ångest, inte hopp.

Händelserna i Libyen blottlägger nu ganska brutalt EU:s prioriteringar och ryggmärgsreaktioner. Hur kan människor som flyr medan regimerna tömmer sina vapen mot de egna befolkningarna hållas tillbaka eller hållas borta, och hur ska de flyktingar som ändå lyckas ta sig hit fördelas mellan medlemsländerna? Finns det en risk för instabilitet med ekonomiska konsekvenser? Det tycks vara bekymrade frågor man ställer när nu upproret rasar i ett land med vilkets regim Italien haft ett skandalöst och cyniskt, av EU tolererat, flyktingavtal sedan tidigare och till vilket Sverige sökt kränga övervakningsutrustning som skulle underlätta försök att hindra just flyktingströmmar till Europa. Utvecklingen sätter överhuvudtaget ett skammens ljus på EU:s samlade gränspolitik.

”Nu diskuteras, som vanligt, vem som måste ta emot hur många av dem och framför allt: hur kan flyktingströmmen stoppas? Vad som inte diskuteras är frågan varför vi skulle få göra det? Med vilken rätt nekar vi fattiga människor att komma till oss? Vem tillåter oss att slå fast vilka människor som har mindre rätt till människovärdiga liv och vilka som är fullvärdiga européer?”
Bernd Ulrich i Die Zeit

Det finns, som Ulrich konstaterar, självklart pragmatiska svar på en del sådana frågor, men inga moraliska. Slutna gränser eftersträvas på moraliskt grumliga grunder, vilket är det värsta, men även sett ur ett perspektiv av europeiskt egenintresse givet de demografiska utmaningar som väntar, sällsynt kontraproduktiva grunder.

Nu vill många spegla sig i glansen från revolterna. Men om de nya demokratier som förhoppningsvis växer fram intar en relativt sval attityd till sina gamla förtryckares tålmodiga avtalspartners går det inte att ha många invändningar. Där demokratier i väst hade kunnat bejaka sina roller som förebilder har man istället delvis gjort tvärtom och prioriterat ned just de ideal som inspirerade revolterna. Nu är det västvärlden som kan låta sig inspireras istället, nu är det Europeiska Unionen som får ett skäl att se sig i spegeln och reflektera över vad det egna hjärtat slår hårdast för.

Förhoppningsvis kan det leda till att Europas länder och regioner på ett helt annat sätt börjar uppskatta att vara, känner stolthet över att ha blivit och ser potentialen i att förbli länder präglade av kulturell mångfald och med, trots allt, en stor lockelse för många.

Demokrati, fri debatt och mänskliga rättigheter är inte ömtåliga plantor som måste stängas in för att överleva, de är universella värden som drar till sig och förenar människor i en tolerant, individuell och rättighetsbaserad mångfald. Får de utrymme att spridas är de starkare än något annat. Revolterna i Nordafrika har inte lyckats ännu. Kanske tar det år innan vi vet vad de mynnar i. Det är inte självklart i detalj hur omvärlden bör agera och självklart måste det finnas utrymme för utrikespolitisk pragmatism.

Men det får aldrig råda någon tvekan om var sympatierna ligger, vad målet är, vad som prioriteras högst, när kampen för frihet och demokrati kämpas ut. Ibland är att ta ställning viktigare än någonting annat.

Terrordådet i Stockholm och faran för politiska överreaktioner är ämnet för ledarkrönikan nedan där jag resonerar kring ett par aspekter av händelsen utifrån beskedet om socialdemokraternas beklagliga (ännu så länge eventuella, får man kanske också tillägga) omsvängning i FRA-frågan.

Det har skrivits många riktigt bra och träffsäkra analyser efter det som hände i helgen. Det här är tre av många texter av många som i mina ögon gör viktiga iakttagelser utifrån olika perspektiv:

Inte i mitt namn, av Mustafa Can

När terror får råda, av Erik Laakso

Låt oss inte falla i fällan kollektiv skuld, av Dilsa Demirbag Sten

---------------------------------------------------

Det öppna samhället är starkare än våldet

Det är djupa instinkter vi brottas med när omfattande våldsdåd har utförts. Behovet som de flesta känner av att ”göra något”, att manifestera ”motstånd” är starkt och naturligt. Likgiltighet inför terror vore omänskligt. Och en instinkt i motsatt riktning – att i fascination inför våldsromantik börja söka acceptabla motiv till eller skänka skimmer och heroism åt terroristers angrepp på mångfald, demokrati och öppenhet – vore början på slutet.

Att djupare förklara en människans utveckling även när den slutar i grymma handlingar, är en sak och något helt annat än att söka ursäkter. När terrorister däremot börjar tillskrivas legitima drivkrafter medan offren skuldbeläggs för att de inte gjort eftergifter och anpassat sig till fundamentalistiska krav, likgiltigt av vilket slag eller under vilka fanor – då snurrar alla moraliska kompasser vilt.

Men viljan att göra något, naturlig som den är, ger ingen vägledning i sig om hur ett hot faktiskt ser ut, hur det bör bekämpas och vilka värderingar det ytterst är som ska värnas. När det öppna, demokratiska samhället utsätts för enskilda självmordsdåd är det sällan en fysisk mobilisering som krävs i första hand, utan en inre principfasthet, en bevarad övertygelse om att det som var rätt innan är rätt även efteråt. Men att mobilisera till lugn och tillförsikt är betydligt svårare än att mobilisera till ångest, jakt och symbolhandlingar.

Ofta blir det emotionella behovet av synliga krafttag kontraproduktivt. Ibland tar det sig uttryck i kollektiva skuldbelägganden när intoleranta, främlingsfientliga krafter tar chansen att sprida fördomar och hat.
Ibland tar det sig uttryck i tvivel på om det rättssäkra, toleranta samhället är starkt nog att försvara sig själv.  Det sistnämnda tvivlet kan bli det farligaste av alla.

Det har ironiserats över den byråkratiska torrheten i Fredrik Reinfeldts första framträdande efter helgens terrordåd. Varför inga knutna nävar? För mig träffade han rätt ton, liksom polismakten när den i extrem försiktighet vägrar att spekulera bortom ett fastslaget faktaläge, likgiltigt hur stora rubrikerna är. Det inger förtroende att de inte låter sig hetsas.

Ändå har det, som vi vet, efter attackerna mot New York 11:e september 2001, gått en våg av sådan hets genom regeringar och parlament i hela västvärlden, med en rad integritetskränkande lagstiftningar som följd. Rätten till en personlig sfär har prioriterats ned under – i sak felaktiga – förevändningar att kampen mot terrorism kräver eftergifter, att det öppna samhället inte kan försvara sig med sina egna grundprinciper intakta.

Även i Sverige har regeringar i flera integritetsärenden sedan dess hamnat alldeles snett i både beslut och motiveringar, med alliansens FRA-lag som det mest uppmärksammade exemplet. Därför är det mycket nedslående att nu även socialdemokraterna, enligt ordföranden i justitieutskottet Morgan Johansson, väljer att ge upp kravet på att just FRA-lagen ska rivas upp och istället ger stöd åt regeringens linje. Det är en hållningslös överreaktion.

Det demokratiska, rättssäkra, öppna samhället är alltid sårbart för enskilda, brutala dåd. Det går aldrig att komma ifrån. Men om det står fast vid sina grundprinciper – till dem hör mångfald, tolerans och personlig integritet – är det öppna samhället inte svagt, utan starkare, tuffare och uthålligare i sin grundvävnad än några våldsläror någonsin kommer att bli.

En signerad ledarkrönika av mig i dagens tidning:

--------------------------------------------------------

Den viktiga kampen för frihandel

”Sveriges utveckling från fattigdom till välfärdssamhälle”, sa handelsminister Ewa Björling när hon i går presenterade regeringens handelspolitiska deklaration, ”är avregleringarnas och frihandelns historia.”

Så sant som det är sagt.

Det är inte hela historien, men en väsentlig – och ständigt av historielösa frasradikaler förtalad – del av den. Kampen mot tullar, ekonomisk nationalism och byråkratiska inskränkningar som fördyrade livet för fattiga intill hungergränsen och underblåste militaristiska stämningar mellan länder, är också historiskt nära förbunden med kampen för demokrati, med breda fredsrörelser och med moraliska krav på social rättfärdighet.

Om någon på allvar vill ta ställning för internationell solidaritet med de allra fattigaste i världen, mot vidriga övergrepp och utsugning från stora monopolaktörers sida och för fred och försoning mellan länder och människor, hör engagemang för liberal frihandel, konkurrens, demokrati och mänskliga rättigheter till grundkursen.

I Sverige hängde arbetet för rösträtt och sociala reformer i slutet av 1800-talet för både liberaler och socialdemokrater nära ihop med en kamp mot de höga tullarna. Framför allt tullarna på spannmål stod i centrum. En stark tro på frihandel och internationalism som främjare av demokrati och fred hörde till det som drev på förnyelsen av det gamla, konservativa, monarkistiskt hämmade Sverige.

Frihandelns betydelse är lika stor i dag. Ökad rörlighet för människor, idéer och varor över gränserna har utöver ett humanistiskt berättigande i sig, även konkreta marknadsekonomiska värden. Högre produktivitet och snabbare tillväxt ger ökade resurser till grundläggande investeringar för hälsa, utbildning, infrastruktur och miljö i fattiga länder. Därför är orättfärdiga tullar, av det slag som präglar EU:s jordbrukspolitik, moraliskt och ekonomiskt oförsvarliga. På sikt blir alla förlorare.

Men frihandeln – så tjusigt argumenten för den än låter sig sammanfattas på ett ideologiskt plan – är i praktiken ett infernaliskt myller av detaljfrågor kring hur regelverk, patentsystem, upphandlingar och skrivningar bäst kan samordnas. Och så finns länder med i förhandlingarna där brutala förtryckarregimer sitter på makten och fruktar frihandelns potentiella politiska kraft. Det handlar om sega, svåra processer. Hela tiden hotar krav på ekonomiskt nationellt navelskåderi runt om i världen att sabotera dem. Problemen att få till ett nytt världshandelsavtal vittnar om det. Sverige måste alltid vara ett land som driver på för avtal.

Framtidens frihandel kommer att drivas på av småföretag, präglas mer av tjänster och kunskap än tidigare – EU:s tjänstedirektiv gav en föraning – och sannolikt handla mycket om nya, gröna, hållbara lösningar. Det finns stora möjligheter för Sverige (inte minst Västerbotten med sin blandning av högre utbildning och kompetens i naturresursfrågor) att inta en ledande position i det arbetet, om vi prioriterar bättre småföretagarklimat och vågar ge nya näringar chansen. Att bejaka handel, idéutbyte, resor, migration och solidaritet över gränserna är att knyta an till det som gjorde Sverige rikt och demokratiskt.
 

Mikael Hansson skriver intressant om sociala medier och demokrati, med VK:s lokala sajter i inlandet som exempel på en ny tids kommunikation och medieströmmar.

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite på frågan om hur svensk demokrati kan vitaliseras och frågan om det proportionella valsystemet vs majoritetsval i enmansvalkretsar:

------------------------------------------------

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet?

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet? Är majoritetsval i enmansvalkretsar, med antalet partier reducerat till två, kanske tre, vägen till vitalare demokrati i Sverige?
Argumenten för är uppenbara: de valda ledamöterna får med majoritetsval ett långt tydligare mandat från väljarna i den egna regionen och en större självständig i de beslutande församlingarna. Partipiskornas makt minskar. Kandidater tvingas också att bekänna personlig färg gentemot medborgarna på ett annat sätt än i dag.
Så skulle majoritetsval bidra till en klar, lättfattlig valrörelsedramaturgi. Är det räddningen? Jag svarar ändå nej, men utan utropstecken. För behovet av något slags förändring låter sig inte förnekas.

Den gamla, svenska modellen av parti- och folkrörelsebaserad demokrati i kombination med ett proportionellt valsystem börjar se lite småhalt ut. En veterinär skulle kanske inte tvångsstryka, men säkert be om en extra provstart.
Anonyma ledamöter utan rejäla mandat i de beslutande församlingarna. Medlemsfattiga och toppstyrda partier som blir allt svårare att sätta ideologiska etiketter på. Ifrågasatta, avfolkade ungdomsförbund. Lokala frågor i ständig skugga av de nationella under valåren. Hur blev det så här?

Inte för att det är något fel på modellen i sig, varken principiellt eller praktiskt. Tvärtom, i sin glans dagar fungerade den förträffligt. Folkrörelsernas betydelse för det moderna Sverige kan inte överskattas. Och det proportionella systemet säkerställde en nyansrikedom i partilandskapet som ett majoritetsvalsystem aldrig hade klarat.

Farhågorna om svaga regeringar som fanns från den demokratiska sidan, alltså från liberalt och socialdemokratiska håll, mot ett proportionellt valsystem när rösträttsstriden stod som hårdast under 1900-talets inledande decennium, visade sig snart ha varit överdrivna. En liberal, frisinnad vågmästare som underskattade C.G. Ekman, Sveriges förste statsminister med arbetarbakgrund, ledde ganska effektiva regeringar under sent 20- och tidigt 30-tal trots rekordsvajigt riksdagsunderlag. Till och med det gick. Fördelarna med det proportionella valsystemet var, i en folkrörelsedominerad demokrati, större än nackdelarna.

Fortfarande tål modellen en internationell jämförelse. Sveriges problem är ju inte unika. Inte ens den lilla exklusivitetsstämpeln kan vi sprätta med. Många länder brottas med liknande dilemman.
Problemet med även den svenska folkrörelsemodellen är att den lever på ett gammalt, ihopsparat förtroendekapital som nu i allt högre grad börjat användas till den ”löpande driften”. En parti- och folkrörelsebaserad demokrati förutsätter just partier och folkrörelser med en viss förankring bland medborgarna. Men i dag söker partierna sin legitimitet i historieböckerna, och dess medlemmar, värda erkänsla, är för få för att på sikt orka bära upp organisationsformerna.

Det betyder inte automatiskt att den gamla modellen måste ersättas av något fundamentalt annorlunda för att demokratin ska kunna hållas levande. Men det betyder att om inte förändringar äger rum som erkänner att en del av det gamla spelat ut sin roll, så hotas på sikt även demokratin.

Ett sätt att knyta an till argumenten för majoritetsval, men ändå ge både det proportionella systemet och partierna en ärlig chans att visa vad de duger till på 2000-talet, vore att införa skilda valdagar och ett renodlat personval.