Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

(Mina andra texter publiceras för övrigt inte längre här på bloggen, utan på www.vk.se/opinion under krönikor, men Västerbottensserien får gå i mål här.)

---------------------------------------------------------

Mörkret mitt i den ljusa sommaridyllen

Det var i den ljusa sommarnatten som Knyttet suckade och undrade hur kan det kännas sorgesamt "fast allting är så bra?".

De senaste kvällarna har Västerbotten varit fantastiskt. Vittnesmålen om sommarens första magiska kvällar har svämmat över, som en kollektiv, lättad utandning: äntligen, nu mår vi bra. Men det finns, mitt i harmoni, grilldoft och glassar, ett tabu vi sällan talar om.

Det är när det är som vackrast, som tomheten kan upplevas som starkast. Man registrerar idyllen, men tar sig inte in i den. Och så skäms man lite, som över ett misslyckande.

***

Sent i fredags eftermiddag, efter en aktiv och rolig dag, och en aktiv och kreativ månad, ramlade jag ner i ett nästan svart hål. Inte bokstavligen, men i form av ett sånt där tabubelagt depressionsliknande tillstånd som många lider av regelbundet utan att det någonsin går så långt som till själva diagnosen eller till något som varar längre än att det går att dölja och hantera tills det blir bättre igen. Man kan kalla det den typiska, förtigna vardagsdepressionen; långt starkare än nedstämdhet, men fortfarande hanterbar.

***

Man kan känna att man hinner med allt, har koll på allt, har idéer kring allt, har lösningar på det mesta; se ljust på framtiden och positivt på det som varit, se fram emot och planera nästa dag, glädjas över händelser som väntar - och så plötsligt är det som om någon stänger av strömmen och det blir mörkt, och tomt. Inte några starka känslotillstånd av ilska, rädsla, oro, ledsenhet, utan tomt och likgiltigt och meningslöst.

Man stirrar inåt, försöker göra sig osynlig i rummet, kopplar på autopiloten för att ta sig igenom rutiner som återstår innan man kan fly hem och krypa ihop längst inne inombords med till synes tusen mil ut till allt som inte är närmaste omgivning. Det som brukar inspirera registreras på avstånd, som något fjärran. Bara att resa sig ur stolen kräver att man samlar all kraft. Det enda som gäller är att hålla masken, allt annat släcks ned. Försök att säga att det inte finns några rationella orsaker till stämningsläget, att det är precis lika bra som dagarna innan, är meningslösa. För det handlar inte om det.

***

Det här är inget ovanligt, de flesta människor upplever sådana dagar, helger, veckor, månader - men vi talar inte gärna om det. Inte som vi talar om fysiska krämpor. Kanske också för att det ofta kommer i lägen när det till det yttre är som bäst: helger som jul och midsommar, eller de första ljusa sommarkvällarna, när sceneriet och ritualen skriker efter att man ska må bra. Klyftan mellan förväntningsbild och realitet blir stor, och bidrar till ett tabu.

Vardagsdepressionerna vi döljer och inte talar om i den förtrollade tid som är Norrlands försommar och sommar: är det verkligen nyttigt att hålla dem för sig själv? Eller vore det befriande om vi kunde hänvisa till dem lika otvunget som vi hänvisar till en ond nacke?

Det blir ju bättre igen när det stannar vid hyfsat snabbt övergående tillstånd; man kravlar sig upp, och börjar försiktigt registrera det positiva på nytt. Som i raderna hos Vizma Believica:

"Genom alla "mot" ett knappt skönjbart "ja" / Som en avlägsen ljusstråle från en fyr i mörkret. / Över alla "nej" ett litet och osäkert "ja" / Som ett grässtrå i sanddynens nakenhet."

Och så kan vi ta av masken igen, utan att någon såg. Men varför fick ingen se?

***

"Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det", lyder Sara Lidman-citatet. Det är en ingen oskyldig, försynt uppfordran till läsaren. Den är radikal, jobbig och utmanande.

Men om vi bara vågar berätta när vi mår bra, när inga tabun spänner blicken i oss, reducerar vi det självmant till en floskel i fågelsången.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

-------------------------------------------------

När Anna och Karin från Bullmark dömdes för trolldomskonster

Allan Sandström, mångårig, uppskattad VK-skribent, har i böcker och artiklar stått för några av de finaste betraktelserna över Västerbottens historia. Hans anspråkslösa texter har den märkliga förmågan att utan åthävor sovra fram det väsentliga i ett landskap, samtidigt som de nyfiket söker upp skuggor och detaljer som bara skymtar i ögonvrån.

Kommer man ny till de här trakterna av landet, och vill få ett gehör för, en känsla för, var man hamnat, kan man välja sämre ledsagare att ta i hand, än Allan Sandström.

Jag har sedan jag flyttat hit, gång på gång, sökt mig till hans skildringar när Västerbotten hotat att bli ett alltför abstrakt, grovhugget begrepp på kartan utan mylla och öden, eller hotat att försvinna ur sikte i ett myller av byar, original och detaljer. Allan Sandström ser alltid både skogen och träden, och kalhyggena.

***

En av hans böcker heter "Historien om tre byar. Bodbyn, Bullmark, Gravmark” och kom ut 1993. Några rader i förordet säger mycket om både honom och Västerbotten:

"Den här boken är en berättelse om tre byar i Sävar gamla socken. Det är ingenting särskilt märkvärdigt med dem. De liknar många andra västerbottniska byar, men de har också sin egen historia. Minns sina egna människor och händelser. Men mycket är också glömt och förlorat, oåtkomligt eller åtminstone svårtillgängligt, för dem som nu bor i Bullmark, Bodbyn och Gravmark. För att rädda något av det förgångna har den här boken skrivits. Mer än glimtar och fragment av hundratals år kan den inte förmedla, och antagligen kommer det att finnas läsare som saknar mer än de finner mellan de här pärmarna. Men även i så fall kan boken kanske vara nyttig som påminnelse. Skriv ned vad du saknar eller vad du erinrar dig. Tidens grävskopor utplånar snabbare än någonsin nu. Vad som är välbekant för oss i dag - så välbekant att det är ointressant - kan för våra efterkommande vara en olöslig gåta.”

***

I ett avsnitt om Bullmarks tidiga historia, berättar han den tragiska historien om när två tiggerskor, systrarna Anna och Karin Andersdotter,år 1650 ställdes inför tinget i Umeå och dömdes till döden för trolldomskonster.

Att byn, tillsammans med Sävar och Gunnismark, överhuvudtaget hade ansvar för två tiggerskors sockengång vid den här tiden - systrarna hade “sitt så kallade förlän i dessa byar, och alltså rätt att vänta sig sitt uppehälla från de där belägna gårdarna” - tyder på visst lokalt välstånd i Bullmark trots den hårda epoken.

Det gick nog ganska bra för byn, som på grund av bland annat den relativt goda tillgången på vilt och betydelsefulla jaktmöjligheter taxerades högt av fogdarna.
Men man slet “också tappert med jordbruken och hade utvecklat dem en hel del”. Lantmätaren sammanfattade läget i Bullmark:

"Till denna by hör tjärubruk, timmer- och vedskog, gott mullbete, löv och näverskog, litet fiskevatten uti några små träsk, kvarnställe, frostaktig åkerjord som sällan bär frukt.”

Just frosten, noterat Sandström, var ett stort problem i hela Västerbotten och "en av de viktigaste orsakerna till den långsamma utvecklingen i länet. Sjö- och bäckstränderna bjöd jord som gick att odla, men de “längre bort belägna myrjordarna uppvärmdes så långsamt att säden sällan förmådde mogna.”

***

I det historiska sceneriet, i en by under utveckling, men med djupa skikt av fattigdom, dyker systrarna Anna och Karin upp i källorna på sin tiggarvandring, som skuggor och påminnelser om att sammanfattningar, likt högtidsfoton, alltid är beskurna.

1650 anklagades systrarna för att ha använt sig av så kallade "bärare”, det "i nordisk folktro så ymnigt förekommande tjuvmjölkande väsendet.” En ganska logisk anklagelse, skriver Sandström, mot två tiggerskor "som knappast fick mjölk alla dagar och som kan ha frestats att någon gång förse sig olovligt.”

Vid förhören erkände - "efter att någon tid ha suttit i "kistan”, en säkerligen föga avundsvärd vistelseort” - Anna att hon hade två bärare och Karin att hon hade fyra, och båda “bekände också att de rest till Blåkulla på flygande kalvar”. Påståendena under rättegången att de även sett andra kvinnor från byn i Blåkulla tog de dock tillbaka på avrättningsplatsen, "efter prästens ömma förmaningar”.

Vidskepelsen var stark de här åren. Föreställningar om trolldom och häxeri fick "sin näring av den överväldigande, till syns kraftladdade, natur som omgav människorna och som de många gånger kom till korta inför”.

Men kanske var anklagelserna också ett sätt att bli av med byns ansvar för tiggerskorna. Kanske svor de, gissar Sandström, en hotfull ramsa över någon snål husbonde, så blåstes episoden upp och förvrängdes, och oviljan inför “påhänget” som redan fanns underblåste misstankarna. Könsaspekten är uppenbar.

Den tragiska historien” konstaterar Sandström, ger "en bild av livet i byarna vid mitten av 1600-talet. Vi kan se de båda kvinnorna på sin ständiga rotlösa vandring längs den trögflytande ån. Utestängda ur gemenskapen, tvingade att uthärda de besuttnas ringaktning, och beroende av vad de motvilligt fick vid dörrarna.”

Och så försvinner Anna och Karin ur bilden. 

Frustrationen. Det är en djup, våldsam frustration när tanken känns klar, idén relevant, budskapet viktigt, men orden att uttrycka det man vill få sagt – i alla nyanser, temperaturer och färger – inte vill infinna sig.

Alla som sökt deltaga i en diskussion på ett främmande språk med dem som har språket som modersmål, vet hur jobbigt det kan vara. Man stakar sig fram, man rodnar och blir irriterad på sig själv, och sen på de andra.
Man griper i nöd till de enklaste orden, som stora, klumpiga klossar bland det findetaljerade lego som förblir de andras privilegium.

Språket stannar på ytan, tankarna bankar förtvivlat i bröstet, men hittar ingen väg ut. De är instängda bakom en brist på ord och uttryck i det andra språket, en knapphet, en frånvaro av självförtroende, till slut kanske bakom en resignerad skam.

I värsta fall återstår bara tystnad, att dra sig tillbaka, att avstå från att försöka delta. Eller att ta till de allra mest övertydliga sätten att kommunicera.

***

In- och utvandrare har nästan alla ofrånkomligen upplevt den frustrationen, i värsta fall i en utsatt och kaotisk situation av öppen eller anad främlingsfientlighet. De som provat på utlandsstudier har gjort det, om än i mer skyddad och tolerant form.

Men klyftorna behöver inte alltid gå mellan olika modersmål, utan kan också inom ett och samma språk. Mellan dem som behärskar ett område och en speciell terminologi – elitens eller etablissemangets terminologi – som kan fördjupa och uttrycka sig i detalj, och dem som har lika starka känslor och övertygelser, men saknar orden att formulera och förmedla dem med.

***

Språk och makt hänger nära ihop. Och för dem som känner sig utstängda från en diskussion, på grund av språkligt utanförskap, kan grovheten bli ett sista medel, och ett slags rop på att bli hörda ändå. En del – inte allt, långt ifrån allt – men en del av det grova näthatet, kan rymma en sån dimension. Jag tror i alla fall att det är en underskattad social aspekt. I en del utfall, som verkar så avskyvärda, kan det bulta en vädjan om att egentligen få något helt annat sagt och berättat.

***

Mönstret återkommer i många sammanhang. Upplevelsen hos den som efter läsning säger: ”det var en bra bok”, och som på följdfrågan om varför svarar: ”för att den var bra”, kan vara precis lika intensiv och stark, bearbetningen av det lästa lika berikande, som upplevelsen hos den som skriver en hel avhandling om samma bok, och sätter in den i tusen kontexter.

Även om du inte kan beskriva en enda detalj eller känna igen ett enda instrument eller en enda popreferens, kan du njuta lika mycket av, eller tycka lika illa om, en konsert som om du kan hålla ett föredrag om varje ton ur ett musikhistoriskt perspektiv.

Du kan identifiera en tennisforehand, en golfsving eller en crosspassning i fotboll som lysande eller katastrofal, även om du inte kan bjuda på de tränade experternas uppsjö av finesser när du vill svara på följdfrågan om varför.
Känslorna och iakttagelserna, finns där, men makten och redskapen att delta i diskussionen efteråt saknas.

***

För samhällsdebatten, för kommunikationen mellan människor överhuvudtaget, går ovärderliga erfarenheter förlorade, när tankarna inte har orden att ta sig ut.
I den politiska debatten kan det bli förödande. I värsta fall blir det en rutin för politiska debattörer, att utgå ifrån att den grova terminologin är den enda som behövs, och att det andra är bättre att värna som ett privilegium.

Vad menar vi när vi talar om ”arbetslösheten”? Handlar det om långtidsarbetslöshet eller korttidsarbetslöshet? Är det arbetslöshet kopplad till en bransch, ett yrke, en region, ett kön, en ålder, ett invandrarskap? Ibland kan ju åtgärder mot en form av arbetslöshet, vara helt verkningslösa mot andra former av arbetslöshet. En debatt som stannar vid ”arbetslösheten” som enhetligt begrepp, är dömd att bli ganska ytlig och extremt övergripande, förmodligen meningslös.

”Skolan” är ett annat sånt begrepp. Vad syftar vi på, vilka åldersgrupper och klasser, vilka ämnen, vilka delar av skolans verksamhet, alla elever som klump eller dem med speciella behov i speciella situationer?

Det finns hundratals sådana exempel på politiska debatter som stannar helt på ytan, därför att för få kan följa med in i detaljer och nyanser, dit bara experter och initerade har tillträde.

***

Det är därför det är så viktigt att skolan ger alla barn ett ordförråd som spränger gränser, inte bekräftar dem, ger alla en tillgång till läsning och böcker, och en vana och ett självförtroende att våga formulera sig lite öppnare och lite mer blottat i en offentlig eller halvoffentlig situation.

Ambitionerna att på det sättet motverka att sociala och ekonomiska klyftor förstärks av språkliga och demokratiska, måste vara stora. Det är också därför som modersmålsundervisning är en utmärkt idé; trygghet i ett språk är en förutsättning för trygghet i andra.

För demokrati, jämlikhet, lyhördhet och mångfald i ett samhälle är mångas tillgång till språket, mångas makt över språkets nyanser, en avgörande fråga.
Ös böcker över ungarna, läs för dem tills de storknar, så tidigt som möj

Folkpartiet och centerpartiet skiljer ett hårstrå av sakmotsättningar, men en ocean av misstro. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har utkämpat några av de tuffaste strider svensk politik sett. Miljöpartiet och centerpartiet har trängts i kamp om arvet efter 70-talets kärnkraftsmotstånd.

En konflikt, som helt kan förändra det politiska landskapet, växer nu fram lite i skymundan, mellan miljöpartiet och vänsterpartiet. De har länge gnabbat på partiledar- och språkrörsnivå, men konflikten går djupare i dag, är mer principiell, tonen är kyligare. Båda månar om, hoppas vinna på, att markera stor distans till varandra. 

Till Dagens Industri i förra veckan sa Gustav Fridolin att Mp vill bilda regering med S, och sedan hellre vända sig till mitten än till V, för uppgörelser. I sådana uttalanden glimtar ett nytt politiskt landskap fram, nya gränsland. Lyssna på nyanserna i tonläget mellan Mp och V, när oppositionspartierna presenterar sina vårbudgetförslag.
 

***

Många infrastrukturprojekt i Europa, stora som små, har rönt liknande premiäröden senaste åren: de är sällan redo i tid och mycket går snett i början.

Städer som knyter byggen till speciella händelser, brukar få ångra sig.

Även Umeå har problem med tajmingen inför kulturhuvudstadsåret. Delar av nya Rådhusparken får nu skjutas upp, rapporterade VK i går, för att man ska undvika att ha ännu fler byggplatser under 2014. Klokt, men också talande för faran med ”klart till en invigning”-drömmar.

En lösning kan vara att förlänga tiden mellan olika arrangörsutnämningar och evenemang med ett par år till. Eller att städer avstår från att bygga stort till exklusiva, unika händelser, och hellre avvaktar. Berättigade byggen, med funktioner som motiverar kostnaderna, ska ju framför allt behövas efteråt.

***

Rossinis Barberaren blev för övrigt en succé, vad det led. 

Den som vill kommentera kan i vanlig ordning göra det på www.vk.se/opinion: Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

----------------------------------------------

Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

Det barn som är mobbat får till slut ögon i nacken. Det är en överlevnadsfråga.
Det barn som är mobbat lär känna skolgården bättre än någon annan. Han eller hon får koll på varje vrå av varje korridor, varje stol i varje uppehållsrum, varje dörr, varje vinkel i klassrummet, varje tid på skoldagen, varje bord i matsalen.

Klasskompisarnas vanor och stämningar, scheman och raster, olika lärares närvaro och frånvaro – hela dan går åt till att planera rörelser och förhållningssätt, för att komma undan, inte hamna i fokus.

Att göra sig osynlig suger all energi ur kroppen och själen.
Det barn som är mobbat fråntas rätten att någonsin vara oreserverat glad i en gemenskap.

Det blir, och det är det värsta, ett sätt att leva. När går det att gå säkert genom en flygel? När är skolgården fri? Vad syns från fönstren och var finns skuggområdena? Vilken väg är det säkrast att ta sig hem eller till bussen? Hur undviker man att hamna i fel ”sällskap” i kön till maten? Vilket hörn i korridoren ska man akta sig för att runda för fort? Vilka intressen kan man skylta med, vad måste skyddas? Vilka lärare går att lita på, vilka viftar bort?

Det barn som är mobbat går aldrig ett sorglöst steg i skolan, räknar dagarna i almanackan i smyg i väntan på nästa helg, nästa lov, nästa paus. Det barn som är mobbat litar aldrig helt på någon, slappnar aldrig av. Och spåren det sätter, stannar livet ut.

En rest, alltid, dröjer kvar av reservation i umgänget med andra, en fysisk skygghet djupt inifrån, en svårighet i alla sammanhang att ge och ta förtroende, en ryggmärgsreaktion att inte tro helt på någon vänlighet, men ta varje elakhet som huggen i sten. En skyddsmekanism.

***

För dem som kommer bort, slipper ifrån eller får hjälp kan det ta åratal att få tillbaka humör och glädje. För dem som blir kvar i samma situation, och ser gamla plågoandar gå vidare till maktställningar i lokalsamhället, med fina budskap framför samma råa beteenden, kan det bli det en del av en livstragik, eller resignation.

Och då har vi ändå inte ens hunnit komma in på det stora, men fortfarande tabubelagda, problemet med vuxenmobbning som finns på många arbetsplatser, i många föreningar och andra sammanhang i samhället.

***

Allra värst är det för dem som berättar om hur det är – med det största mod ett barn kan uppbringa – men som inte ens när missförhållandena avslöjas eller påtalas, får vuxenvärldens stöd.

Det har återkommande de senaste decennierna avslöjats fall runt om i landet, där mobbade indirekt skuldbelagts av skolledningar och andra föräldrar, misstänkliggjorts eller tvingats ta konsekvenserna i form av flytt eller skolbyte. Vuxenvärlden har slutit sig i obehag inför problemet, i ovilja inför något besvärligt man söker förklara bort för att slippa se situationen i vitögat.

När vuxenvärlden sviker, uppstår en fruktansvärd ensamhet, för barnet och dess familj. I populärkultur målas ofta bilden upp av en konflikt mellan ”de unga” (kollektiv, självutnämnt företrätt att de starka, självsäkra, trygga ungdomarna i toppen av hierarkin) och ”de vuxna” (kollektiv). Men det är en ovanlig konflikt. En vuxenvärld med auktoritet och möjlighet att agera är den mobbades hopp, inget hot.

Det är därför jag anser att romantisering av s.k. elevdemokrati, elevbetyg på lärare, misstänkliggörande av lärares auktoritet och pedagogiska föreställningar att barn ska få lösa sina konflikter utan vuxnas inblandning – att det alltid är två som träter, att man inte kan ta ställning mellan dem som trakasserar och den som trakasseras – är förkastliga läror. Så flyr vuxenvärlden ansvar.

***

Ibland gör givetvis skolor allt vad de kan, utan att det hjälper. Det här handlar inte om att utmåla skolledningar som skurkar. Ibland finns det andra omständigheter som är bortom skolans möjligheter att påverka.

Skolor måste därför – många är det också, sannolikt i långt högre grad än förr, jag tror det blivit bättre – vara bra både på förebyggande arbete och att hantera situationer som ändå oundvikligen kan uppstå.

Det är en dubbel uppgift som kan vara svårare än man tror. En satsning på förebyggande arbete kan få till följd att man inte riktigt vill erkänna problem som ändå finns, för att det skulle innebära ett slags misslyckande. Men det är fel attityd. Vad en skola går för syns lika mycket i hur den reagerar på ett missförhållande som på hur den förebygger det.

Det omvända händer också. Ibland kan skolor agera jättefint och starkt när mobbning uppdagas, men utan att dra slutsatser om vad som hänt innan.
Vad jag tror är livsviktigt att förstå, är att för det mobbade barnet är vuxenvärldens öra, solidaritet och ansvarstagande, det sista hoppet. Möts barnet där av misstro, irritation, avvisande eller likgiltighet, rasar den sista resten av förtroende. Därför måste skolor, oavsett situationen och allt arbete man lagt ner, alltid ha som första instinkt att prestigelöst solidarisera sig med offrets utsatthet – sedan börja reda ut.

Alla – både de som drabbats och de som mobbat – behöver stöd och en fullt ut närvarande vuxenvärld, under lång tid efteråt.

Och när den mobbade ber om hjälp, måste vuxenvärldens svar komma oreserverat: du är inte ensam, vi sviker dig inte, vi vänder inte ryggen till och du får inte skylla dig själv. 

***

Jag blir lätt pastor Fadd, inte när jag läser VK, utan när jag ser förslag om att införa röstning via dator i demokratiska val. Vallagskommittén vill att möjligheten till internetröstning 2018 ska utredas. Man ska kunna rösta hemifrån via dator. Tanken är att det ska bli enklare att rösta, locka fler att delta.

E-röstning är ett förslag som bör skrotas bums. Inte bara på grund av osäkerhet som rör tekniken, hur valhemligheten ska kunna värnas och dolt tvång undvikas. Det bygger också på den märkliga uppfattningen att demokratin på något sätt skulle behöva be om ursäkt för att den stör vart fjärde år.

Att rösta i val ska inte vara en klickhandling i minsta motståndets lag, som vilken annan. Det ska vara något speciellt, ja högtidligt. Formen är inte oviktig. Vi får lov att masa oss iväg, eller avstå. Allt är inte enkelt i livet, att uppoffring och allvar också hör dit, är inget att be om ursäkt för.

***

En tidigare krönika på samma tema: Allt i livet kan inte gå lätt som ett klick

(Emigrantvisan "Jag reser till Amerika")

Om utvandringen från Västerbotten till Nordamerika, och ett av de många öden som tillsammans formade en flyttvåg, handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

-----------------------------------------------------

Rösträtt, en bit fritt land, slopad värnplikt, halverade skatter - så kommer jag åter

”Skivsjöemigranterna och de tusentals andra västerbottningar, som bröt upp från hembygden för att pröva lyckas på prärier och i sjudande storstäder, bildar tillsammans den fascinerande berättelsen om människors uppbrott och vilja att själva styra sina liv i det gamla Västerbotten.”
(Ur Lars-Göran Tedebrands essä ”Emigrationen”
i tidskriften Västerbotten, 1987)

***

Västerbotten hörde inte till de stora utvandrarlänen i Sverige, när människor sökte sin framtid i Amerika från mitten av 1800-talet och några decennier framåt.

Utvandringen fick aldrig, konstaterade Lars-Göran Tedebrand i en läsvärd essä om emigrationen i tidskriften Västerbotten 1987, någon masskaraktär här av det slag den fick i Småland och Västsverige. Expansionsmöjligheterna i det västerbottniska bondesamhället och ”suget från sågverkshanteringen” höll emot.

Och det var ovanligt, skriver Tedebrand, att fler än ett eller två syskon inom en syskonskara utvandrade.
Inte ens när utvandringen från norra Sverige ökade igen under 1900-talets första årtionde, hörde Västerbotten till de områden som flest lämnade.

***

Men många flyttade även härifrån, på grund av nödår, skattebördor, politiska och religiösa skäl, och äventyrslusta. Under perioden 1851-1930 utvandrade, sammanlagt 14 350 personer från Västerbotten till Nordamerika. Det kan jämföras med sammanlagt 1.130.240 personer från hela Sverige, och 138.969 från Norrlandslänen.

De som packade och for, gav sig dock ut på samma resa som emigranterna från andra delar av Sverige. Över havet, de första åren med segelfartyg, senare med ångbåtar. För en del slutade det lyckligt, för andra fortsatte kampen för det dagliga brödet och makten över det egna livet ungefär som i Sverige, och för en del slutade det säkert med olycka och brustna illusioner.

Dragningskraften i berättelserna – förstärkta och filtrerade i sak, men också emotionellt övertygande – som kom åter till de gamla bygderna från den nya världen, var i alla fall tillräckligt stark för att ständigt få fler att ta chansen.

Och precis som på andra håll väckte även utvandringen från Västerbotten oro hos de ansvariga, och blev ett slagträ i debatten, som argument för reformer och åtgärder för bättre levnadsvillkor i bygderna.

***

Vad angav då, utvandrarna för skäl till varför de for? Det finns otaliga vittnesmål, och den mest berömda gestaltningen av utvandrarnas drivkrafter, kommer nog alltid Vilhelm Mobergs romansvit att vara. Men skälen till att en person eller en familj lämnade landet kunde vara väldigt skiftande.

Statistiken kan ge sken av en enhetlig förflyttning, en kollektiv rörelse med gemensam världsbild, men många olika, enskilda motiv, förhoppningar och förnedringar strömmande samman till de stora talen.

Man kan utifrån de många vittnesmålen se återkommande mönster och strukturer, men flyttade gjorde alltid enskilda människor utifrån sina speciella livssituationer och erfarenheter.

***

En av dem som flyttade, och som i ett brev beskrev bakgrunden, var signaturen H.E, som emigrerade till Kanada 1903. Ett brev från honom, som återges i Tedebrands essä, ger en inblick i ett av de öden som tillsammans formade utvandringen från Västerbotten.

”Jag är född i norra Västerbotten”, skrev H.E, ”av fattiga föräldrar, och måste redan vid unga år försörja mig själv.” Med skolundervisning var inte mycket, men han konfirmerades vid 16 års ålder, för att sedan börja jobba som timmerhuggare på vintrarna.
Det var inte, skriver han, ”att spara på kraften, om man skulle ha en slant över till kläder och mat för de tider man inte kunde erhålla arbete”. På somrarna arbetade han för bönder, och gjorde sedan sin värnplikt ”utan knot” fast han fick ”dålig kost och även ovett”.
Vid 24 års ålder bildade han familj (hustru och barn förblir osynliga i det som återges), men såg att dagpenningen inte räckte till försörjningen och att ”fattighuset skulle bli slutet”. Köpet av en jordbit förbättrade inte läget och ”skatterna ökades”. Då, skriver han ”tändes min håg för Amerika”.

Han sålde jordbiten och lånade för resten till resan, och emigrerade ”glad i hågen” till Kanada. Han beskriver sig, efter fyra år i det nya landet, som belåten med möjligheterna att där få arbeta och få betalt för arbetet, sina 160 acres land ”som jag erhöll fritt”, 15 nötkreatur och en del höns. ”Detta hade varit en omöjlighet att få i Sverige”. Och så svarar han på vad som skulle behöva göras i Sverige för att han skulle kunna tänka sig återvända:

”...giv mig en bit fritt land, slopa värnplikten, drag av hälften av skatterna, låt arbetarna få rösträtt, anse en arbetare för en människa m.m. Men detta tänker jag herrarna tycka är för mycket och då föredrager jag också att stanna här.”

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

Och så en återblick på en av mina ryska favoritromaner: Andrej Belys Petersburg.

------------------------------------

Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

EU kan inte tolerera den farliga utvecklingen i Ungern längre. EU får inte låta sig utnyttjas av dem som leker katt och råtta med regelverken, suger det söta ur gemensamma marknaden och sen torkar...tja...med det som rör rättsstaten.

Att unionens ledande företrädare hittills med förbluffande precision lyckats reagera med skarpt formulerad men till sina konsekvenser tämligen harmlös kritik – möjligen för att högerpopulistiska regeringspartiet i Ungern tillhör samma europeiska konservativa partigrupp som flera regeringspartier i andra medlemsländer – är en ynklighet. EU måste med konkreta sanktioner göra glasklart att bryter ett medlemsland medvetet mot samarbetets grundvärden så får man ta konsekvenserna av det.

Västvärldens demokratier måste sluta förse diktaturer som Saudiarabien med högteknologiska vapensystem utformade för att slå ned folkliga uppror. Ingen vapexeport till diktaturer.

EU måste våga tala klarspråk om den auktoritära utvecklingen i Putins Ryssland, även om det skulle kosta kontrakt och gasleveranser.

EU och USA måste frigöra sig från, eller riskera, beroendet av Kinas ekonomiska muskler, om det är vad som krävs för att fortsätta föra fram kritiken mot regimen.

Omvärlden får inte – när den arabiska våren övergår i de svåra, farofyllda, bistra realiteter som var oundvikliga och som alla vägar till demokrati måste passera – upprepa gamla försyndelser och sätta sitt hopp till nyauktoritär stabilitet framför rättmätiga krav från modiga demonstranter.

***

Världens demokratier har dassig självförtroende just nu. Den gamla känslan från Berlinmurens fall och kommunismens kollaps av att historien tagit slut, och stannat vid rätt station, har ersatts av en farhåga att historien börjat rulla igen, åt oklart håll.

Länge togs kopplingen mellan demokrati och marknadsekonomi, mellan demokrati och välstånd, för given. Lyckades man bara öppna upp diktaturer och ge dem smak på marknadsekonomins överlägsna välstånd, skulle den demokratiska utvecklingen oundvikligen komma så småningom. Ingen uttalar längre prognosen med samma tvärsäkerhet.

När både USA och EU kämpar med ekonomiska kriser, samtidigt som Kina tycks vara på väg att, skenbart, upplösa den gamla kopplingen mellan demokrati och långvarig ekonomisk dynamik, är det inte längre givet att länder som kastar av sig totalitära ok blickar mot demokratier som förebilder.

Valet uppfattas kanske inte längre stå mellan frihet och välstånd vs förtryck och fattigdom, utan mellan olika former för kapitaliskt välstånd – demokratiska eller auktoritära.
Det är långsiktigt en illusion. Sambanden är över tid givna. Men mäktiga eliter – politiska, religiösa, ekonomiska – kan tänkas lockas av modeller som synes förena marknadsekonomi med auktoritär stat av kinesisk eller rysk modell. Låt hjulen snurra, men människorna tiga.

Turkiet är ett annat, delvis annorlunda, men intressant och möjligen varnande, exempel. Jag hör till dem som tycker att det är självklart att EU ska hålla öppet för ett turkiskt EU-medlemskap om landet någon gång skulle genomföra alla de reformer som kräv för att uppfylla medlemskraven. Ett Turkiet som uppfyller kraven på riktigt skulle berika EU.

Men EU har under många år självmedvetet utgått ifrån att det varit Turkiets högsta dröm att få bli en del av det europeiska samarbetet. Nu, när EU krisar och Turkiet är inne i en stark tillväxtfas, börjar en del i Turkiet snegla mot en annan och självständig väg till regional stormaktstatus, utan behovet av att anpassa sig fullt ut till EU:s demokratiska regelverk.

Plötsligt är det EU som är på defensiven, när det gäller självbild och tro på det egna samhällsystemet långsiktiga fördelar.

***

Det väntar en ny kraftmätning mellan demokratiska samhällen och auktoritära system, som konkurrerande framtidsmodeller för länder i omvandling.

I det läget straffar det sig också att västvärlden länge talade vackert men levde smutsigt när det passade. Demokratier gav mångårigt stöd åt utvalda förtryckare och exploatörer i den heliga stabilitetens namn. De europeiska kolonialsynderna levde kvar. USA förde ett fälttåg av kupper, mord och stöd åt auktoritära krafter i Sydamerika.
När västvärlden i dag kämpar med låg trovärdighet i plågade regioner som frigör sig, har det sina konkreta, historiska skäl. Den som ofta svikit idealen man säger sig stå för, blir inte trodd.

Men just i det läget prövas hur djupt övertygelsen om demokratin och den liberala rättstaten faktiskt sitter, även utanför en kalla kriget-logik, och hur viktigt man anser det vara att stå för ideal även när de kommer med en inledande prislapp, inte bonus. Och den övertygelsen borde sitta djupt.

***

”Bronsgiganten hade sprängt fram genom tidsåldrarna ända fram till detta nu och cirkeln slöts; seklerna hade dragit förbi; Nikolaus hade bestigit tronen och efter honom de två Alexander; Alexander Ivanovitj, drömmaren som väckts, en skugga på flykt, hade oförtröttat överskridit epokerna och tidsåldrarna, genomlöpt dagarna, åren och Petersburgs fuktiga prospekt medan de dånande slagen av metall förföljt honom, förföljt alla människor. Jag har hört dånet, har du också hört det?”
(Ur Andrej Belyjs roman ”Petersburg”)

Andrej Belyjs febriga, vitala, mörka roman Petersburg, första gången utgiven på ryska 1916, är en i dag tämligen bortglömd, modernistisk klassiker i den ryska litteraturen.

Petersburg sprakar av infall, poesi, drama och svartsyn, och man är utmattad efter första genomläsningen. Den utspelar sig under de laddade förrevolutionära stämningarna i Ryssland 1905, och skildrar spänningarna mellan reaktionärt tsarförtryck och revolutionär terrorism, och inklämd däremellan civilisationens spröda möjlighet som alternativ till apokalypserna.

Personerna irrar genom överhettade liv i en överhettad stad och kämpar för att bevara en rest av godhet i ett läge där undergång tycks stå mot undergång, gammal ruttenhet mot redan förlorade illusioner.

Bronsryttaren, eller bronsgiganten, syftar på den berömda statyn av Peter den Store till häst, som får liv. Det är en passning till Pusjkins berömda dikt.

Magnus Ljunggren har i ett efterord till den svenska utgåvan beskrivit ”Petersburg” som ”både de stora ryska 1800-tals klassikernas slutstation och den modernistiska romanens startpunkt – här finns djup förankring i traditionen och nya perspektiv framåt.”

Dostojevskij möter Joyce, och det är precis som det låter. Romanen lämnar läsaren med onda aningar, ändå ett vagt hopp, men inga säkra svar.

***

Sankt Petersburg, Moskva och Berlin (dit Belyj flyttade) under förkrigsåren i början av 1900-talet var omtumlande, hetsiga och förrädiskt stilla miljöer där grunden för många av 1900-talets katastrofer lades. Till slut började många att längta efter smällen, för att slippa den kvava luften.
Stora utopier trängdes med undergångsstämningar, som i det mörka lugnet inför ett åskutbrott.

När man i dag läser romaner om de miljöerna, och tjugotalets miljöer, gör man det med facit i hand. När vi förlorar Hans Castorp ur sikte på sista sidan av Thomas Manns Bergtagen, om de intellektuella stämningarna i Europa inför första världskriget, när han snubblar fram på slagfältet, önskar författaren honom farväl med den dystert profetiska frågan om ur all denna död kärleken ska stiga igen?

Vi läser romanerna och vet att det gick åt helvete. Det gick åt helvete i Ryssland. Det gick åt helvete i Tyskland. Det gick åt helvete i Kina. Runt om i världen. Alla miljoner mördade och döda.

Men de som levde 1905, som tittade framåt då, hade visserligen skäl att vara oroliga, men också skäl att känna tillförsikt, att känna sig stå på tröskeln till en epok av fred, demokrati och försoning. Det var ett ögonblick när mycket stod på spel, men ingenting var förutbestämt. Först efteråt vet vi att fel krafter tilläts växa sig starka, medan de som stod för demokrati, pluralism och medmänsklighet blev för svaga.

Jag drar inga paralleller mellan de åren och vår tid. Nästan alla försök att göra sådana jämförelser brukar vara hysteriskt överdrivna och historielösa. Men tre lärdomar kan vi dra:

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

***

Eyvind Johnson formulerade det ganska bra i sitt vårtal i Uppsala, 1951. Mycket har hänt sedan dess, men andan hans ord gäller ännu:

”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.”
 

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

--------------------------------------------------------

Kvacksalvare, hästskjutsar, pilsnerdricka och dansbanor i Umeå år 1927

”Vad skulle du göra om du fick bli diktator för en dag?” Jag avskyr den frågeleken. Kan inte förmå mig att spela med ens på skoj. Vägrar. Jag gillar inte ens Churchills klassiker om att demokratin är den sämsta styresform som finns, om man bortser från alla andra. Inte ens randen av en lillfingernagel ska ges till dem som vill så tvivel om demokratins värde.

***

I december 1927 inledde VK en artikelserie där olika personer i Umeå socken fick svara på frågan vad de skulle göra för att förbättra sina bygder om de fick bli, just det, diktatorer.

Det var alltså en i mina ögon principiellt olycklig frågeställning redan då, kanske ännu mer då än i dag. Och inte blev det bättre av VK:s idiotiska tilltag att, som lustighet, till ett av uppslagen sätta rubriken: ”Mussolini-röster från Stöcksjö, Böle, Tavelsjö och Teg”.

Det måste höra till de mest omdömeslösa rubriker VK någonsin producerat, och det hade inget med de utfrågade att göra, som kan fritas från allt ansvar för VK:s plumphet den gången.

Men med det sagt: artikelserien i sig bjöd och bjuder mycket läsvärt om vad den tidens människor i och omkring Umeå såg som lokalsamhällenas viktigaste utmaningar.

Vad engagerade människor i Umeå socken i december 1927? Vad ville de se uträttat, förändrat, förbättrat, bevarat? Serien ger en inblick, givetvis inskränkt till en utvald skara som inte återspeglar mer än några av dåtidens ekonomiska och sociala perspektiv. Men svaren var konkreta, ärliga – inte av ”Sven Melander intervjuar barn tills de säger fred på jorden-karaktär.

Vi åker 86 år tillbaka i tiden och lämnar ordet till ett gäng idésprutor. Övertygar de oss?

***

Där finns kronolänsman Joh. Broman, Teg, som vill motverka att ”jordbruksungdomen mer och mer överger sina fäders yrke och lämnar landsbygden och modernäringen för att söka sin utkomst i städer och industrier, ehuru många med god vilja och flit skulle ha sin fulla bärgning i hemorten”.

Där finns komminister Y.G.S Levander, Tavelsjö som vill se en bättre väg till Tavelsjö som ”ej liknade en slingrande tarm av allra tunnaste beskaffenhet” och som kan möjliggöra trafik med en modern Scania-Vabis-buss.

Där finns fru Gunhild Örnefeldt, Backen, som vill att det till hjälp för fattiga och sjuka anställs en diakon samt en eller två församlingssystrar.

Där finns handlanden Jonsson, Stöcksjö, som vill se att alla ”för en ringa kostnad kunde skaffa sig både elektrisk kraft och elektriskt lyse”.

Där finns folkskolläraren E.Björk, Böle, som vill främja ”produktionen av vår härligaste fisk, laxen”, bland annat genom ”praktiska laxtrappor”. Han vill uppmuntra ”odling av pälsbärande djur”, utrota tjuvskytte, stödja hemslöjd, höja lärarlöner och främja sång och musik i hemmen. Ty: ”Bättra spela bort otrevligheter på lediga stunder än att spela bort lediga stunder genom att prata otrevligheter.”

Där finns fanjunkare Hagenberg, Teg, som vill att Umeå ska ”inkorporera Teg och där ordna en lugn, vilsam förstad med gator, vatten och avlopp”.

Där finns riksdagsman O.E Sandberg, Böle, som vill reglera förhållandet mellan bilar och hästskjutsar, och att något görs åt dansbanorna som förstör samhällstrevnaden. ”Jag tycker att socknens ungdom skulle hålla sig för god för detta slags nöje och istället utnyttja möjligheterna till ädlare nöjen och förströelser”. Han varnar starkt för städernas negativa inflytande på landsbygdens unga.

Där finns W. Bäckström, Teg, som lovar att om han blev diktator skulle ”en ny bro mellan Teg och Umeå” bli verklighet.

Där finns Viktor Johansson, Backen, som vill ordna bättre elektrifiering, men också ”förbjuda all försäljning av pilsnerdricka till de som äro arbetslösa eller åtnjuta periodiskt fattigunderstöd såväl som till omyndiga ungdomar.” För ”ragglande, svärjande och cigarettrökande pojkar i 16-17-årsåldern”, hade han inget till övers.

Där finns skiftesgodeman J. Ax Sandgren, Grisbacka, som vill att stadsborna ska få betala mer för vägunderhållen på landet, då det är ”stadsbon och affärsmannen, som drar största nyttan av motortrafiken”.

Där finns Magnus Holmberg, Mickelsträsk, som vill se en väsentligt enklare taxeringsförordning.

Där finns A. Stoltz som vill få klart vägen mellan Kroksjö och Gravmark.

Och där finns folkskollärarinnan Ragnhild Andersson, Överboda, som efterlyser billigare läkarvård, kostnadsfri, obligatorisk läkartillsyn i alla skolor, ett bibliotek i varje skola med böcker som ”tilltala barnens fantasi, roa dem, ge dem levnadslust och samtidigt blick för praktiska ting och livet sådant det är”. Hon vill även förflytta alla ”slags kvacksalvare som slå mynt av folks okunnighet och övertro”, till en tvångsanstalt eller ”annat lämpligt ställe”.

***

Tack, vi lämnar grytan kokande där, i vad som fortfarande var en nybyggarepok, och inser att mycket – och väldigt lite – har hänt sedan dess.

Man ska vara ödmjuk inför varje epoks egna horisonter och förutsättningar, och inte översätta allt utifrån nutidens kunskap och normer. Ve och fasa inför tanken på vad de kommer att skriva om vår tid, om oss, år 2099. Det kanske kommer att sitta någon osnuten snorunge till politisk redaktör då och skriva grötmyndigt om året 2013, utan att vi finns kvar och kan försvara oss, ge vår bild. Blotta tanken suger.

Men likafullt har vi större förståelse och sympati för en del av de idéer som vädrades i VK december 1927 än för andra, som nog var nattståndna redan då. Där lyser både framtidstro, socialt engagemang och hårdhänt klassamhälle igenom.

Flera av de tillfrågade kan vi glädja med hälsningen att det blev som de önskade, ungefär i alla fall.

***

Varje bygd är i varje ögonblick de människor som bor och verkar där, just då. De kommer och går, idéerna kommer och går. Ingenting blir någonsin färdigt. Ingen får någonsin sista ordet. Det är ett slags frihet.

Omvärlden spekulerar kontinuerligt om avsikterna bakom bisarra utspel, plötsliga hot och militäraktioner från Pyongyang. Seriösa iakttagelser blandas med rykteskaruseller.

Regimens groteska personkult är ett återkommande skrattobjekt i omvärlden, men skratten fastnar i halsen när avrättningarna, tortyren och utsvältningen av den egna befolkningen, allt det som personkulten syftar till att dölja, kommer på tal.

De flesta har ändå varit överens i bedömningen att kommunistregimen visserligen är ofattbart brutal, men ändå rationell utifrån sina egna bevekelsegrunder: att till vilket pris som helst bevara makten, politiskt och militärt, för den lilla gruppen kring härskarfamiljen.

Det är vad de flesta fortfarande utgår ifrån, att regimen även under diktatorarvingen Kim Jong Un visserligen agerar farligt, men ändå i grunden har kontroll över det egna agerandet och vet någorlunda var gränserna går.

Skramlet med kärnvapen och krigshot tas på allvar, men inte i första hand som en konkret fara, utan som en svårbegriplig, kontraproduktiv förhandlingstaktik av något slag. Eller möjligen som ett uttryck för en intern maktkamp inom regimen efter övergången från avlidne fadern Kim Jong Il till relativt unge sonen Kim Jong Un. En maktdemonstration utåt, för att klargöra hierarkin internt.

Det förklarar också varför stämningarna i Sydkorea förblir ganska avspända. Mönstren från tidigare cykler av hot och förhandlingsförsök känns igen.

Ändå finns ett nytt drag av irrationalitet i den senaste tidens agerande från Nordkoreas sida, ett inslag av medveten självförstörelse, som får en rest av osäkerhet och anspänning att bestå.

I det mönstret passar beskedet om att Nordkorea stänger det med Sydkorea gemensamma industriområdet Kaesong. Ett projekt långt viktigare för Nordkoreas ekonomi än för Sydkoreas. Uppmaningen till utländska diplomater att lämna landet har också fått omvärlden att rygga till.

Är de bisarra utspelen inte bara retorik, utan tecken på diktatorns totala brist på verklighetssinne? Är han beredd att riskera en konflikt som kan bli början till slutet för regimen?

Förmodligen inte. Men att även Kina – som inte vill ha någon militär oro i sin närhet, om man inte själv står för den – nu höjer tonläget gentemot Nordkorea på ett nytt sätt, kan också tyda på att inte ens den kinesiska regimen är helt säker på hur uren tickar i Pyongyang.

Håller Kim Jong Un på att måla in sig i ett hörn han inte kommer ur utan en förlust av den prestige vapenskramlet var avsett att öka?

Kommunistregimens självbevarelsedrift, till olycka för Nordkoreas folk, har varit det omvärlden utgått i från i sina bedömningar av Nordkoreas hot. Men är det en stabil faktor längre?

Man önskar innerligt Nordkoreas folk fred, frihet och välstånd. Kommunistregimen kommer att bekämpa en sådan utveckling så länge den existerar. Men regimens vilja att inte riskera sin fortsatta existens är samtidigt omvärldens hopp om en fredlig, utgång av den akuta krisen.

Den paradoxen visar hur tragisk och cynisk situationen är.

------------------------------------------

Mellan spottloskor och idolaffischer

Måste en politisk gärning vara gjuten i ett stycke rakt igenom, så att den i minnesrunan bara går att lyfta från en bestämd plats till en annan med lyftkran? Antingen står den där eller där!

Får det inte finnas lager innanför som inte redan ytan avslöjar? Måste en människa som ska summeras ha varit så oförvitlig och massiv, att det inte går att rista den minsta avvikande nyans i eftermälet? Hyllning eller sågning. Hedervärd eller avskyvärd. Är det spruckna, repiga en synd?

Stora skälvan verkar uppstå om man summerar en gärning som den var – motstridig, positiv i en del, negativ i en del, betydande i somligt, irrelevant i annat. Man måste, tycks det, antingen gråta vid graven, eller trampa på den. Instinkten skriker efter ett entydigt facit: Antingen hedervärd eller avskyvärd. Antingen rätt eller fel.

Men politiker som beskrivs som rent goda eller rent onda är godnattsagor för hejarklackar. De finns inte. De flesta politiker i demokratier är svåra att rädda på idolaffischer, och kan sällan sammanfattas i en nidbild. Tror man på det ofelbara eller odelbara, blir man oduglig på att förstå historien och agera i samtiden.

***

Olof Palme, en av 1900-talets mest bländande, och mest korrumperade, mest imponerande och mest destruktiva, svenska politiker, är ett bra exempel på det. Hos honom fanns mycket att gilla, även för en liberal, och mycket att ogilla, även för en socialist.

(Jag vet inte hur många som längre vet vad IB-affären var för något, den har tonats ner i flera av de nostalgiskt skimrande återblickarna på Palmes karriär senaste åren, men kanske ABF kan ordna en kurs under rubriken ”åsiktsregistrering av vänstern”)

Demokrater kan inte ge honom enbart tummen upp eller enbart tummen ned, vare sig inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt.

***

Margaret Thatcher, som avled i går 87 år gammal, är ett annat bra exempel. Från hennes år som Storbritanniens premiärminister finns både ett minuskonto och ett pluskonto, och slutsumman kräver båda. I går lyftes både fram i återblickarna.

Där finns det skamlösa stödet till Chiles diktator Augusto Pinochet, den förfärliga kritiken av befrielserörelsen ANC och en rad moralkonservativa ståndpunkter i tidens anda, som i synen på homosexuellas rättigheter.

Där fanns också hennes räddning, genom viktiga liberala reformer, av den brittiska samhällsekonomi som var på väg att kapsejsa i slutet av 1970-talet under ett socialistiskt tryck.

Mycket i hennes ekonomiska politik är självklarheter i dag, även för socialdemokrater, som dragit slutsatser av 70-talssocialismens avarter.
Medan marknadsliberaler å sin sida har lärt sig läxor av när Thatcher gick för långt och i dag är mer lyhörda för den sociala sammanhållningens betydelse än man var på 1980-talet.

Inte heller vid en återblick på Thatcher går det att göra bara tummen upp eller bara tummen ned, vare sig för liberaler eller socialister, om de strävar efter viss intellektuell hederlighet.

***

Hennes gärning, liksom Palmes gärning, rymde både som imponerar och det som förfärar. Man kan beundra modet och beslutsamheten, och samtidigt avsky en del ställningstaganden. Man kan jubla åt andra ställningstaganden, men ha svårt för hur de genomfördes.

Men hon var, som Palme, glasklar med vad hon stod för. Väljarna visste var de hade henne. Och det gör också valresultaten till intressanta vittnesmål om hur hon faktiskt uppfattades, bortom den mediala bilden.

För det som ofta glöms bort om Thatcher, är att hon vann tre demokratiska val på rad. Hon röstades inte bort, utan fick förnyat mandat, två gånger.
Det säger en del om hur dåligt anseende hennes motståndare hade hos många medborgare. Labour kom inte tillbaka till makten förrän man, genom Tony Blair, lovade att inte vrida klockan tillbaka till 1970-talet.

Så oavsett om man tycker att det positiva eller det negativa i hennes gärning överväger är det ofrånkomligt så att alla försök från vänster att utmåla hennes politik som definitionen av ondska avvisades i de demokratiska valen.

Vad Thatchers framgångar kan lära dem som ogillade henne är därför att om en sida försvinner långt ut på ytterkanten – där befann sig många av hennes socialistiska motståndare på den tiden – kommer det att generera en motkraft av samma beslutsamhet. Vill man undvika samhällspolariseringar av det slag som präglade Thatchers år gör man klokt i att inte låta statsbärande partier kidnappas av extrema krafter.

***

Nyansernas och finkänsligheternas decennium blev 80-talet inte. Socialliberalt myspys och harmoni letar man efter förgäves.

Både den beundran och den vrede hennes namn väcker – gårdagens reaktioner rymde allt från oreserverade hyllningar till plumpa skymford – visar i vilken grad hon präglade sin tid. Det finns inget skäl att förminska hennes insats till vare sig en spottloska eller en idolaffisch.

Dessutom lite om industrialismen som förändrande kraft förr och nu, om ett krisande partiväsende, om Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt som en typ av politiska ledare som behöver kompletteras av andra. Och så några hyllningsrader till det gamla utredningssverige.

Jag kommer inte att läsa kommentarer här över helgen, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här: http://www.vk.se/833006/nordebo-racker-inte-med-reinfeldt-och-lofven

--------------------------------------------

Det räcker inte med Reinfeldt och Löfven

***

Inom teatern skiljer man ibland mellan ”dialogen” och ”didaskalierna”. Dialogen är den text som är tänkt att framföras, alltså replikerna. Didaskalierna syftar på den bakgrundstext som inte är avsedd att framföras, alltså namn på pjäser, scenindelningar och anvisningar om kostymer, musik och scenografi.

Vi lever i en tid när dialogen i den politiska debatten håller på att trängas ut av didaskalierna.

Tendensen finns att partier inte ens försöker ge sken av att vilja kommunicera ett budskap, utan istället direkt lägger kraften på att kommunicera ut en kommunikationsstrategi. ”Vi vill berätta hur vi avser att lägga upp berättelsen om det som vi inte riktigt hunnit komma fram till ännu.” Sedan tar det snöpligt slut.

När partier talar vitt och brett om sina kommunikationsplaner, vilka scener man har, vilka kostymer och vilken scenografi man tänker använda för att vinna de och de väljarna, kan det framstå som ärligt.
I själva verket är det en infantilisering och banalisering av det politiska samtalet. För det följs sällan upp.

Nästan alla försök från partiernas sida att ”kommunicera ett budskap” avslöjar att man tänkt på allt, utom vad man faktiskt står för när allt annat skalas bort. På vinst och förlust, in i det sista, när det blåser.

Det är som när skådespelaren avbryter pjäsen för att istället berätta om hur det är tänkt att den aktuella scenen ska gestaltas: ”Här hoppas vi att ni ska bli gripna av Ofelias självmord, känna att vi har fångat även er smärta på ett relevant sätt och bli ivriga att skriva positiva recensioner om oss” – för att sedan låta ridån falla mitt framför näsan på en snopen Ofelia och en snopen publik, utan att vi får se själva scenen.

***

När industrialismen bröt fram på 1800-talet med omfattande samhällsförändringar som följd, uppstod en spänning mellan den globalisering industrierna främjade genom handel, innovationer och export och en bakåtblickande hembygdsnostalgi som sökte fast mark under fötterna. Bolmande framsteg och ljus över näsen, riva, bygga nytt och värna det som faller. Den svenska litteraturen de decennierna fångade de motstridiga känslorna. Internationalistiska och nationalistiska reflexer skavde mot varandra.

Det var också den epok som formade flera av de politiska rörelser som ännu i dag lever kvar i form av riksdagspartier. De hade olika förhållningssätt till kraven på demokrati, medborgerliga rättigheter, sociala reformer och omfördelning som industrialismen förde med sig. De skilde sig åt i sina analyser av tidens sociala, ekonomiska och kulturella samhällsmotsättningar. De representerade olika intressen. Men de förhöll sig alla till samma verklighet när de formades som politiska rörelser.

Kanske kan de gamla erfarenheterna komma det trötta partiväsendet till hjälp på sikt igen.

För i dag, på andra sidan en global finanskris, har industriperspektivet och den industribaserade realekonomin vunnit ny respekt igen. Plötsligt inger det som kallades – vi är många skyldiga där – för något gammalt, förbrukat och rökigt nytt hopp för både jobben, miljön och tillväxten.

Utmaningarna på energi- och klimatområdet har fått en del miljödebattörer att försona sig med både framstegstanken, marknadsekonomi och globalisering. Och de har fått en del industriföreträdare att inse att hållbarhet är en förutsättning för ekonomisk överlevnad. Fiendebilder löses upp.

Industrin som en gränsöverskridande progressiv kraft igen, men med insikten om gamla synder och förlöpningar mot miljö och människor med i bagaget? Det är en intressant möjlighet – men ingen självklarhet – som liberaler, socialdemokrater och gröna alla torde känna viss nyfikenhet inför. De kan nosa på tanken från olika håll. Så kan nya allianser smidas i mitten.

***

Det finns en till parallell mellan då och nu. Under 1800-talet var ordet ”politik” ett skällsord, något negativt i kontrast till föreställningen om en upphöjd stat och ämbetsmannaapparat obesudlad av de smutsiga särintressen som nya politiska rörelser utgjorde. Att vara politisk var något primitivt.

I dag finns det en liknande tendens. Hänvisningarna till allmänintresset är på modet, ett särintresse vill ingen vara, ideologisk är bara till hälften ett positivt ord.
Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Stefan Löfven symboliserar den nya tiden på både gott och ont.

Löfven, med sin fackliga bakgrund inom industrin och sin pragmatiska, gammelsossesyn på jobb, företagande och tillväxt – i kontrast till partivänstern som i dag tyvärr tycks tvinga fram en mer negativ syn på valfrihet i partiet – är en intressant S-ledare. För tio år sedan skulle han ha upplevts som förlegad: betongpamp! Nu kan hans bakgrund visa sig vara i takt med tiden, när industrianläggningarna och blommorna börjat förstå varandra lite bättre.

Men han är också ett barn av sin tid.

Både Reinfeldt och Löfven är politiker som många, på ömse sidor blockgränsen, känner sig trygga med i ledande ställning. Kompetenta, balanserade, nyktra och svåra att stressa i ett Europa med talrika exempel på motsatsen. Så långt allt väl.
Men de är en typ av politiska ledare som lämnar över till andra, och till de mindre partierna, att initiera ideologiska debatterna, att stå för principerna, att söka förändring redan innan ett problem blir akut.

***

Den akuta finanskrisen har visat på behovet av politiker med sans, låg puls och förmåga att skilja rök från eld Men många andra samhällsfrågor om välfärd, ekonomi och arbetsmarknad, i Sverige och Europa, kräver en vilja att fördjupa det politiska samtalet, erkänna målkonflikter, ta tag i mer komplexa och fortfarande försummade problem.

Då behövs också kantigare, mer fritänkande politikertyper som förmår ta grepp om en sakfråga och ruska om den, hitta nya infallvinklar.
De som tänker högt och skyndar före, som finns kvar som uthålliga, positiva krafter i samtal andra lämnat eller jagats bort från. De som går direkt på dialogen. Just de är en underskattad garant mot populism.

För om partier vill bli världsmästare på att lyssna in stämningar, hur ska vi kunna lita på deras ryggrad om en tillfällig opinion plötsligt kantrar åt fanders i en fråga?

***

Den nya inlyssningsmanin kommer förstås som en konsekvens av att partierna tappat medlemmar. De har förlorat många av sina kontaktytor till det omgivande samhället och måste kompensera den förlusten med att lämna sina egna rum och aktivistskaror för att ha en aning om vad som pågår utanför.

Inget enskilt parti är längre tillräckligt brett sammansatt för att kunna lita på att de egna instinkterna och perspektiven upplevs som verklighetsförankrade av omgivningen. Ingen partiledning - alla vill i slutändan vinna väljarnas förtroende - är helt bekväm med att bindas till interndemokratiskt fattade kongressbeslut.

Ett demokratiskt problem står då plötsligt mot ett annat demokratiskt problem. Partierna framstår som irrelevanta, kuriösa och navelskådande och förlorar därför sin viktiga funktion och trovärdighet i samhällsdebatten. Samtidigt blir partiernas interna demokrati ett spel för gallerierna, vars beslut ingen tar på riktigt allvar när de väl kommer i regeringsställning, vilket bekräftar fördomen om deras irrelevans.

Både problemen driver människor bort från partipolitiken, med ännu svårbedömda konsekvenser för en demokrati och samhällsdebatt som hittills varit utformad med breda folkrörelsepartier som norm.

***

De dagligt indignerade noshörningsflockar som drar genom debatten, behöver balanseras upp av lugna, breda, självmedvetna och i ordets bästa mening, tunga partier.

Då behövs både dem som vågar stå lugna när det stormar, och dem som vågar utmana lättjan i en vindstilla debatt.

Det gamla utredningssverige när det är som bäst: man bjuder in många, låter sig inte stressas, låter sig inte provoceras, men låter sig inte heller hindras från att tala klarspråk. Och så votering om det krävs! Det räcker inte med bara Reinfeldt och Löfven.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Sträck ut din hand och finn en hand i din

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

------------------------------------------------------------

Straggel och strul i Nordmaling

Nordmaling borde vara det perfekta exemplet på en landsbygdsort med framtiden för sig. Skulle man satsa en slant på vilken av Västerbottens mindre kommuner som kommer att lyckas bäst under 2000-talet, nå sina mål först, låge ett lir på Nordmaling nära.

I teorin.

Perfekt stadsnära läge vid havet i en relativt dynamisk region, mittemellan Umeå och Örnsköldsvik som är på väg att närma sig varandra; en rot i Ångermanland, en stam i Botniabanan och ett blad i Västerbotten.

Ny station längs järnvägen och moderna tåg i båda riktningarna. Gott om plats för den familj som söker sitt framtida boende och vill kunna utnyttja hela Botniaregionens utbud för arbete och fritid. Nordmaling, mitt i!

Och så en viss nedärvd, frisk kaxighet gentemot storbröderna norrut och söderut, som inte kan skada.

Nordmaling – en programvinnare så det stänker om det. Bara att rusa till luckan?

***

I praktiken – i den kommunpolitiska praktiken – ser det dessvärre helt annorlunda ut. Nordmaling har blivit straggel och strul-kommunen man oroar sig för.

Problemen är välkända vid det här laget, åtminstone till sina yttre konsekvenser. Nu är ännu en kommunchef på väg att sluta. Utomstående kan gissa om orsakerna, men intrycket som uppstår är av en ny runda i den långa men tröttsamma personal- och konfliktkarusellen.

Just som det kunde te sig som om en viss arbetsro möjligen börjat infinna sig, visar sig allt vara som vanligt. Det vill säga tämligen turbulent.
Vad är det som går snett, varför misslyckas Nordmalings ledning med att åstadkomma ett fungerande arbetsklimat? Att fördela skulden är inte det väsentliga, det kan kvitta, men att vara uppriktig och ärlig om förklaringarna till varför just Nordmaling har ovanligt struliga problem är en överlevnadsfråga.

***

Det finns kommuner som överskattar de ledande tjänstemännens betydelse och drömmer om frälsare bortom ekonomiska och politiska realiteter. Sådant slår bara blå dunster i ögonen på medborgarna. Kommunpolitiker som tar demokratiskt ansvar ska självklart inte säga ja och amen till något ämbetsmannavälde. Det finns inget konsultfacit att hyra in.

Men så finns det också kommuner som tycks ha en obegripligt nonchalant och kostsam ”slit och släng”-attityd till ledande personal. Oavsett hur många konflikter som uppstår gör man inget i grunden för att åstadkomma ett nytt internt klimat. Få kommuner har råd med en sådan ryckig, ansträngd omsättning som Nordmaling haft de senaste åren.

All kontinuitet uteblir. En ängslan och misstro sprider sig i organisationen. Kommunen får ett dåligt rykte som problembarn. Kompetens håller sig borta eller börja söka sig någon annanstans. Det får konsekvenser även för inflyttning och investeringar.

***

Kommunalrådet Ulla-Maj Andersson (S) meddelar att hon ska sluta i samband med nästa val. Det är, oavsett bakomliggande skäl till konflikterna och likgiltigt om det har ett samband med dem, ett rimligt beslut. Nordmaling behöver en prestigelös nystart på flera poster, där inte gamla motsättningar tillåts skapa nya låsningar.

Att lämna groll bakom sig är en svår konst, men är vad Nordmaling behöver. Nya ledare kan underlätta den processen.

Och Nordmaling behöver framför allt en politisk sakdebatt inför nästa års val om kommunens vägval och strategi i den nya region som växer fram: tätorten och byarna, servicen och ekonomin, förhållandet till Umeå och Örnsköldsvik. Inte en debatt om personmotsättningar, tassel om ledarskap och tissel om stämningen mellan politiker och tjänstemän.

***

Om inte Nordmaling kan lyckas, trots sina goda förutsättningar, att vända en besvärlig utveckling, ser det mörkt ut för landsbygden i Norrland.

Nordmalings öde är inte bara kommunens egen angelägenhet. Det är en kommun med ögon och förväntningar på sig. Besvikelsen kan bli stor.

Om Nordmaling fortsätter att sätta krokben för sig själv i avgörande lägen och strula till det helt på egen hand, kommer vi aldrig att få veta om det hade kunnat bli så bra, som det borde kunna bli.

Det är frågan i denna veckas lördagskrönika. Plus några rader om en av de mest fascinerande, mäktiga och kompetenta tyska efterkrigspolitikerna, och - trots hans bakgrund och alla hans brister - en av mina favoriter: Herbert Wehner. Här dock i rollen som urförbannad retoriker utan helt kontroll över sina ordval.

Vill ni kommentera krönikan kan ni i vanlig ordning göra det här på www.vk.se/opinion: Stormens öga eller pudelns kärna? - då jag inte kommer att läsa kommentarer över påsk på bloggen:

Trevlig påsk önskas alla läsare.

--------------------------------------------------

Stormens öga eller pudelns kärna - behöver Sverige en författningsdomstol?

”Vi tillåter väl inte rövhålen i Karlsruhe att förstöra vår politik!”, fräste den legendariske västtyske socialdemokraten Herbert Wehner en gång på 1970-talet.

Med ”rövhålen” syftade Wehner, som då var inflytelserik gruppledare för socialdemokraterna i förbundsdagen, på domarna i den västtyska författningsdomstolen. De mäktiga juristerna med sina omisskännliga röda dräkter (en anspelning på domarnas dräkter i Florens under renässansen och en symbol för oberoende), vilkas utslag alla andra statsorgan är bundna att respektera.

***

Det var när den nya, avspännings- och östpolitiken under kanslern Willy Brandt prövades i författningsdomstolen, som Wehner fick sitt utbrott. Nu var just Wehner – i slutet av andra världskriget omvänd från kommunist till socialdemokrat, alltså från övertygad antidemokrat till principfast demokrat – känd för både sitt fruktade temperament och sin, låt oss kalla det ”målande”, retorik. Så ilskan mot domstolen var bara en i raden av klassiska utskällningar från hans sida mot sådant som störde ritningarna.

Men att några författningsdomare skulle kunna ställa sig i vägen för de historiska förändringar som den socialliberala regeringskoalitionen lotsat fram så mödosamt och under så hårt motstånd från oppositionen, var något för vilket Wehner – som för övrigt kunde svenska efter några år, inklusive fängelsevistelse, i Sverige på 40-talet, hade sommarhus på Öland och var en ofta sedd gäst i Sverige på socialdemokratiska partikongresser – ägde föga tålamod.

Det var dock just för att stå emot politikens hets och brådska, oavsett hur regeringen ser ut eller vilka syften den har, att garantera att grundlagen inte sneddades förbi, som domstolen inrättats.

***

Den västtyska författningsdomstolen inrättades 1951, två år efter att den nya grundlagen antagits. Både grundlagen och domstolen utformades i en ”aldrig mer”-stämning, i ett land där det fysiska och moraliska ruinlandskap som nazisterna skapat – och de ofattbara brott mot mänskligheten som nazistregimen begått – bara låg några år tillbaka i tiden. Hos dem som skulle lägga grunden för återuppbyggnaden rådde en djup misstro mot både karismatiska politiska ledare och uppflammande folkliga stämningar.

Domstolen hade från början uppdraget att nyktert värna grundlagen, sätta gränser och garantera en frihetlig-demokratisk grundordning i samhället. Och även om det funnits mer och mindre ärorika domar på vägen, är det svårt att hävda annat än att domstolen levt upp till förväntningar. Ibland har den uppfattats som progressiv, ibland som bromsande, men respekten för dess motiveringar och utslag har förblivit djup.

Placerad i Karlsruhe har domstolen med tiden, även efter murens fall och Tysklands återförenande, blivit en av världens mest ansedda och respekterade, ett internationellt föredöme i mångas ögon.

Domarna utses av ett utskott med ledamöter från både förbundsdagen och förbundsrådet. De väljs för en period på tolv år, måste vara minst 40 år när de väljs och får inte sitta längre än tills då de fyller 68 år.

***

Med sin orubbliga ställning och balanserade auktoritet – mäktig och tillbakadragen på en och samma gång, självmedveten men utan behov av att skapa rubriker – har den blivit ett argument för dem som skulle vilja se en liknande institution även i Sverige.

Inte minst efter FRA-debatten återkom frågan på nytt i Sverige – där grundlagsfrågor annars är sorgligt försummade – och många efterlyste i samband med det en svensk författningsdomstol med starkare mandat att värna grundlagen än som finns i den nuvarande lagprövningsprocessen.

***

Men domarna i Karlsruhe går också en svår balansgång i förhållandet till medierna och den offentliga debatten.

Å ena sidan kräver deras viktiga roller att de gör sig tillgängliga för diskussioner, syns och hörs, inte blir för anonyma, för att domstolens legitimitet ska upprätthållas.

Å andra sidan bygger dess auktoritet och ställning helt på att den uppfattas som oberoende, utan en egen aktivistisk politisk agenda. Varje framträdande, varje uttalande, varje intervju, utanför domstolens protokoll, tolkas och skärskådas. De ledande politikerna sitter som på nålar om de misstänker att någon av domarna börjat en ”smygkampanj” i en aktuell fråga.

***

Ett aktuellt, positivt utslag om homosexuellas rätt att adoptera barn har exempelvis skapat viss turbulens inom det kristdemokratiska partiet, som velat i frågan, och kan få betydelse för höstens förbundsdagsval.

Och så har det ofta varit. Så respekterad den än är, har den alltid haft ett spänt förhållande till landets ledande politiker, oavsett parti. Redan Konrad Adenauer, den förste västtyske förbundskanslern, hade problem med domstolen.

Och på senare år – med de nya antiterroristlagarna efter 2001 och under den s.k. eurokrisen, där beslut hastats genom riksdagen – har misstron mellan politiken och juridiken ökat på nytt, och domstolen varnat politikerna för att missakta demokratin. Angela Merkel skulle aldrig uttrycka sig som Wehner, men kanske har hon i hemliga ögonblick tänkt liknande tankar om röddräkterna i Karlsruhe.

Det har till och med talats om att förhållandet mellan Berlin och Karlsruhe – det som tidigare var förhållandet mellan Bonn och Karlsruhe – är förstört.

***

Den nuvarande ordföranden Andreas Voßkuhle uppfattas också söka profilera sig mer aktivt än en del av sina föregångare och mer än vad politikerna skulle önska. Domstolen söker hänga med i sin tid och i en ny medieverklighet. Men syns den och tycker dess företrädare för mycket i den allmänna debatten, finns alltid risken att domstolens makt ifrågasätts på ett annat sätt än tidigare. De heliga korna har blivit färre.

***

Författningsdomstolen kan med sitt speciella mandat och sina kompetensresurser sätta gränser för politikens makt och värna grundlag och rättigheter, men de kan också uppfattas få för stor makt på de folkvaldas bekostnad och bortom demokratins kontroll. Motståndarna mot en författningsdomstolen betonar risken för att en politisk värderingsdebatt ska ersättas av juridiska spetsfundigheter.

I Sverige, med en helt annan historisk bakgrund än Tyskland, har det inte funnits samma misstro mot politikens makt och brådska traditionellt sätt. Behovet av en förstärkt lagprövning i form av en ny instans har inte upplevts som stort. Men kanske håller det på att förändras i båda länderna:

I Tyskland vågar fler diskutera den heliga författningsdomstolens inflytande, i Sverige vågar fler ifrågasätta om det nuvarande systemet utan författningsdomstol verkligen är rättssäkert över tid. Det är förmodligen i båda fallen nyttiga diskussioner. Vad tycker ni? Behöver Sverige en författningsdomstol? Och vilken stad vore förresten Sveriges motsvarighet till Karlsruhe?

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

-------------------------------------------------------

Äggkrockning och julgöbba, bröd och skådespel, i Degernäs

”He ji å opp, sola dans på himmeln.”
(Ramsa som de vuxna använde för att väcka barnen på påsken. Ur ”Degernäsboken”.)

Det var brödet och det var skådespelet. Det vi lever av och det vi lever för. Och de stora helgerna, med ritualerna till bords och kyrka, var både brödets och skådespelets högtider. Alla sinnen fick att göra när det dukades fram och kläddes fint. Man bad och busade, i andakt och flams.

Det finns mycket skrivet i återblickar och forskning om högtidernas betydelse för människor, familjer och sociala gemenskaper. Då som nu. Inom teatern, litteraturen, filmen, konsten och musiken fungerar högtiderna ofta som dramats höjdpunkt eller slutpunkt, när allt kokar över eller läks, avslöjas eller fulländas.

Förmodligen är det något med koncentrationen i tid och rum, att människor kommer samman och umgås – eller lämnas utanför i det som kan vara helgernas stora ensamhet för många – som utlöser känslor; fina och tragiska.

Men ett skäl till högtidernas förmåga att överleva från generation till generation har haft med det rent teatrala att göra. Traditionerna, med religionens allvar som en botten, gav en ram och legitimitet åt skoj, förklädnader och upptåg som vardagen inte hade tillåtit. Och det är lätt att glömma bort att helger vi i dag identifierar som ett gammalt kulturarv har förändrats till form och innehåll ganska starkt under bara de senaste femtio åren. Mycket var också lokalt präglat.

***

Nu stundar påskhelgen, år 2013. Hur firade man påsk förr i tiden, runt om i byarna? Hur firade man jul? Ibland är det bäst att låta källorna tala ostört.

En levande beskrivning av hur de olika högtiderna under året brukade gestaltas återfinns i boken ”Degernäsboken, byn vid Umeälvens delta”, som kom för några år sedan. Boken var resultatet av upprepade studiecirklar där material och berättelser från Degernäs historia samlades in och ställdes samman. Först i ett samarbete med Vuxenskolan och Länsmuséet, senare med nykterhetsrörelsen.

Och de verkar ha haft roligt om storhelgerna, där i Degernäs.

***

Påsken:

Påskveckan kallades för den stilla veckan, och i radion läste biskopen ”Jesus Kristi lidandets historia”, varje dag. På bordet fanns lutfisk, skinka och gröt. Och påskdagsmorgonen därtill ”kanske ägg och ansjovis”. En lek, känd under olika namn på olika håll i landet, som hörde till även i Degernäs, var att ”krocka ägg”. Kanske några leker den än i dag. Man krockar hårdkokta ägg mot varandra i omgångar och den som är sist kvar med ett helt ägg vinner.

På dymmelonsdagen ”klädde man in klockklapparna i kyrkklockan med halm så att klangen dämpades.” Det skulle sätta stämningen inför långfredagen och sorgen över korsfästelsen.

På skärtorsdagen begav man sin till kyrkan för nattvardsgång, och på långfredagen skulle ”de som arbetade i offentlig service ha svarta kläder eller uniformer.” Missionsauktionen på påsklördagen var sed. Påskdagen sändes gudstjänsten ut i radio. Annandagen unnade man sig ”dans eller bio”.

Traditionen att barnen klädde ut sig till påskkärringar, och fick påskägg med godsaker, började växa fram från 50-talet och framåt, står det. Barnen gick då runt till grannarna och fick godis eller frukt. ”Man låtsades att det var tuppen som värpte.”

***

Julen:

I Degernäsboken stöter jag för egen del för första gången på uttrycket ”att julgöbba”. Det handlade, berättar återblicken, om att ”vuxna karlar klädde ut sig i vad de hade till oigenkännlighet och gick runt i byn. De delade ut julklappar och penninggåvor som släktingar hade skickat varandra.” Till traditionen hörde att de utklädda vid gårdarna skulle trakteras, underförstått ofta med en sup. Det var viktigt att inte bli igenkänd.

Det hårdaste jobbet kom, då som nu, före själva firandet. Julgranen kläddes på julaftonen eller dagen innan, med ”flaggor och figurer av kristyr, samt några glasbollar. I toppen sattes en stjärna eller en spira.” Fram till mitten av 1900-talet var det vanligt med levande ljus i granen. Sedan började de elektriska ljusen att ta över.

Huset skulle storstädas förstås. Grisar och kalvar slaktas. Bröd, både hårt och mjukt, bakas. Julkärve skulle ordnas till fåglarna. Och så rena gardiner. ”På julaftons morgon lyssnades det på radion. Vid morgonandakten berättade prästen J.W. Jonsson om Lill-Pers julafton”.

Bland maten var lutfisken given. ”Den skulle läggas i blöt på Anna-dagen. Vid julmiddagen åt man risgrynsgröt. På morgonen åt många ”blöta”, dopp i grytan, ljust bröd som doppats i kokande skinkspad med skinka till.”.
Djuren fick julmys de med, sköttes om extra med mat. Havregiva till hästen, mjöl till korna. Efter lagårdsbestyren på julaftonen bytte man om till middag och julklappsutdelning, ”en klapp var”.

Traditionen att fara till julotta fanns länge inte i Degernäs eftersom det var så långt till Backens kyrka. Men ”Ebba Mattsson berättar att man en gång hade julotta i Degernäs missionshus 1952”.

På trettondagen avslutades firandet. Då kom ”ofta ungdomar från andra byar och spelade upp en teater.” Utklädda till olika figurer ur bibeln – som de vise männen eller Judas – knackade de på och frågade: ”Får stjärnan komma in och sjunga?” Stjärnan var av papper med ett brinnande ljus i mitten. När de spelat färdigt fick ungdomarna en slant.

”Haven tack, haven tack, denna rederliga skänk skall varda hos Gud i betänk”.

På tjugondagknut till slut slog man i hörnen (knutarna) på husen med träklubba, och så var julen slut.

***

Ja, se det var jular och påskar att minnas det, med brödet och skådespelet, i Degernäs.

--------------------------------------------------------

Slutsatser att dra av Billström-debatten

Övning

Svara först på den här frågan:

Är du för fri invandring?

Om svaret är ja, svara då direkt på de här följdfrågorna, och ge dig bara en chans att få det rätt:

Från när ska den nya ordningen gälla? Hur ska välfärdssystemen utformas i det läget, ska de vara generella eller ska det införas olika kategorier på grundval av hur och när människor kom till Sverige? Kan fri invandring vara fel om konsekvenserna blir andra än du tänkt dig?

Om svaret är nej – alla svenska riksdagspartier svarar för övrigt nej – svara då på de här frågorna: Vilka tycker du inte bör få stanna och varför ska just de avvisas? Hur anser du att staten ska bete sig för att upprätthålla den princip du står för, att gränsen ska vara stängd för några?

Krav: svara på frågorna klart, koncist och utan att trassla in dig i oklara resonemang eller dumma ordval.

Slut på övningen.

***

Man kan höra till dem som – jag hör till dem – principiellt är för fri invandring och svarar ja, men räddar sig från svåra följdfrågor genom att konstatera att det ändå inte är aktuellt och sedan i varje enskilt fall hoppas på att människor ska få stanna.

Eller höra till dem som vill ha ett reglerat system och få det att fungera så bra och humant som möjligt, men därför också principiellt måste stå för att ett reglerat system både rymmer ja och nej, alltså att vissa människor avvisas.

Oavsett vilket, skulle nog de flesta som testar ovanstående övning tacka sin lyckliga stjärna för att de slipper rollen som just migrationsminister.

Så länge migrationspolitiken är reglerad och söker förhålla sig till både humanistiska värderingar och pragmatiska regelverk, utspelar den sig oundvikligen i ett spänningsfält mellan hjärta och formaliteter. Mellan vad man skulle önska vore möjligt och vad som är möjligt att uppnå på kort sikt inom ramen för praktiska faktorer som finns där vare sig man vill eller inte.

I det spänningsfältet finns många hedervärda, men få perfekta, ståndpunkter. Debatten i sak handlar ofta om förskjutningar på den skalan, sällan antingen-eller.
Och jag tror att hela den debatten skulle vinna mycket – och de populistiska, främlingsfientliga krafterna förlora mycket – om vi kunde sluta att instinktivt söka bestraffa olika ståndpunkter i det spänningsfältet, med de grövsta invektiv vi kan hitta, vid första misstanke och utan hejd.

Är Tobias Billström en rasist och dömer människor efter hudfärg? Är vänsterpartiet främlingsfientligt mot de utländska arbetare de vill stänga ute? Flörtar Stefan Löfven med reaktionärer när han vill försvåra för arbetskraftsinvandring? Är de socialdemokrater som teg som murar under socialdemokratins många regeringsår av hårdare asyl- och flyktingpolitik, förklädda nationalister?
Nivån på debatten är så låg att jag inte kan tänka mig annat än att de flesta slutar lyssna redan vid första invektivet.

Billström har, tack och lov, fått hård kritik – och bett om ursäkt – för sina idiotiska formuleringar om blonda och blåögda. Men det är hans åsikter i sak som är relevanta, och gör att hans avgång borde ligga nära. Inte för att han skulle vara främlingsfientlig – jag tror inte det – utan för att han signalerar att han inte tror på de uppgörelser som  regeringen har gjort med Mp, och som är viktiga att värna.

Han vill ha en strängare reglerad migrationspolitik, i synnerhet vad gäller papperslösa, än vad en riksdagsmajoritet beslutat om. Regeringens trovärdighet skadas när ansvarig minister krypskjuter mot den politik han ska företräda. Hans position i sak är – precis som S-flörten med motståndarna till arbetskraftsinvandring – djupt problematisk ur ett liberalt perspektiv. Jag tycker inte att det är något som vare sig alliansen eller socialdemokraterna borde stå för. Men det handlar om politik, inte formuleringar.

Billström-debatten borde handla om avvägningar och prioriteringar i migrationspolitikens gråzoner. Den borde handla om politiken i det hela, både de verkliga skandalerna som i REVA och de inneboende motsättningar som finns i all migrationspolitik mellan regelverk, beslut och värderingar som talar emot både regelverk och beslut.

***

Så här tycker jag: Fri invandring är en självklar vision. I brist på möjligheter att genomföra den bör asylpolitiken vara generösare än i dag. Fler borde få stanna. Genomdrivandet av utvisningsbeslut är inget som bör prioriteras. Papperslösa ska ha rätt till vård och skola. Facken ska inte ges vetorätt över arbetskraftsinvandringen.

Det är mina positioner, och jag brottas lika mycket med följdfrågorna om hur, som alla andra. Jag skulle inte klara övningen ovan, jag känner få som skulle göra det. Och det är i mina ögon fullt möjligt att inta motsatt ståndpunkt i de flesta av frågorna utan att vara främlingsfientlig eller inhuman.

***

Det är tvärtom viktigt, i förebyggande syfte mot proteströstande på främlingsfientlighet – och det håller på att växa fram en ny, farlig, sådan våg i Europa – att det förs respektfulla, hederliga diskussioner mellan respektabla ståndpunkter, utan försök att smeta smädelser på varandra. Man ska inte vara tvingad att söka sig till extremer, för att hitta röster som diskuterar frågorna utifrån fler perspektiv än ett.

Och vi behöver få tid och utrymme att pröva resonemang, tänka högt, föra tankegångar, i offentligheten, för att nå framåt. Det är viktigt frågor och en viktig läroprocess, för hela samhället. Skyndar vi fram – teatralt indignerade – för att frånskriva varandra medmänsklighet i stort som smått, kommer till slut bara dem för vilket det inte är något problem att sakna nyanser i svåra frågor, att vilja delta i samtal och beslut.

***

Migrationsministerns senaste, uppmärksammade uttalande var inget bidrag till någon seriös diskussion, utan bara eländigt. Men resonemanget bakom var faktiskt seriöst, och relevant inte minst för oss som vill tillbakavisa hans slutsatser. Debatten som följde visade dock dessvärre att få var intresserade av att föra den diskussionen, utan prioriterade enklare krigsdanser.

Det är dags att definiera ”engagemang mot främlingsfientlighet” utifrån andra kriterier än vem som hinner posta ”vidrigt” om motståndare flest gånger på twitter.

Att stå upp och vinna acceptans för öppna gränser, mångfald och en human asylpolitik är ett viktigt arbete som framför allt handlar om sådant som jobb, ekonomi, utbildning, bostäder, social rörlighet, universella rättigheter och kamp mot segregering. Svåra utmaningar rakt igenom, men ofrånkomliga.

Alla kräver de en nyanserad, öppenhjärtig debatt, där många olika erfarenheter – ingen människa rymmer alla inom sig – får bidra och fördjupa. En fixering vid läpparnas bekännelser eller förlöpelser fastnar på ytan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

---------------------------------------------------

Landkrabbor, sjöfolk och systrarna Pettersson i Holmsund

"Sommartid var där också en fläkt från den stora världen genom allt sjöfolk som besökte affären för att inhandla tobak, choklad, grammofonskivor och tidningar, även utländska, såsom engelska Guardian och London Times. Naturligtvis besökte de också manufakturdelen där sortimentet var brett. Grammofonskivorna skulle förstås först avlyssnas vilket skedde ute i affären. Ibland fick därför övriga kunder handla till toner av exempelvis Yngve Stoors Hawaiiorkester, sång av Sven-Olof Sandberg, Ulle Billquist, Zarah Leander, Harry Brandelius med flera."

(Om systrarna Petterssons tobaksaffär i Holmsund under flera decennier i mitten av 1900-talet, ur Maj-Britt Hedlunds "Gamla Holmsund, människor och miljöer" från 2006)

***

Sjöfolk och landkrabbor hette en skiva av Fred Åkerström på sjuttiotalet. Den kunde ha handlat om Västerbotten, som är båda. Det kan ta en tid för nyinflyttade och besökare att inse det, men Västerbotten är inte bara skog och fjäll, utan hav också.

Kustsamhällen, inte bara badstränder, har här samlat sjömännens rövarhistorier från fjärran hamnar i sekels tid. Västerbotten är en blandning av Karl-Alfred och skogsmulle, av spenat och kottar, av tatueringar och barr.

Landskapsindelningen i Västerbotten och Lappland skiljer där på någonting som länskonstruktionen Västerbotten söker hålla samman. Det finns västerbottningar uppvuxna vid havet som berättar att de får klaustrofobi av den tryckande landmassan redan nånstans vid Vännäs. Säkert finns det inlandsbor som blir sjösjuka redan strax efter Brännland, när landskapet börjar förbereda sig för det lealösa havet.

Kusten och hamnarna präglar både människor och gemenskaper. Precis som fjällen, älvdalarna, sjölandskapen och skogarna gör. Holmsund är ett av de små samhällen som outplånligt formats av sitt läge just vid den punkt där umeälven flyter ut i Kvarken.

Vilken tråd av Holmsunds historia man än rycker i, så plaskar och skvalpar det förr eller senare, som av en utkastad flaskpost som påminner om den stora världen därute.

***

När Maj-Britt Hedlunds karaktärsrika och charmiga bok "Gamla Holmsund, människor och miljöer" gavs ut 2006, fick en bild på de tre systrarna Dagmar, Thyra och Thorborg pryda baksidan.

Och när VK:s recensent Per Runesson recenserade boken i VK december samma år började han med just dem, som symboler för en typ av institutioner som finns i varje levande lokalsamhälle.

"Känner ni till systrarna Pettersson?", frågade Runesson i sin recension, "Jo, naturligtvis gör ni det, i varje fall ni som en gång i tiden växte upp i ett mindre samhälle. De kanske inte hette så men de fanns och de förestod en liten butik där de sålde allt möjligt och var kända av alla och omtyckta."

***

Den här krönikan skulle ha kunnat handla om fröknarna Burgman som förestod poststationen, eller om aktade "gubben Backlund" som tyckte att hästar och kor hade lika mycket rätt till gatorna som damer och herrar och därför motsatte sig en ordningsstadga, eller om kolerakyrkogården, eller om positivspelaren Giuseppe Fecci och björnen, eller om femtonbarnsmamman Amanda Catharina Helleberg som dog 93 år gammal 1936, eller om charmören Gottköpar Norgren som gav bra pris, eller om missionärsdottern Heloisa Laestadius, eller major Amanda Sandbergh och frälsningsarmén eller om Himmelska fridens torg eller något av de andra otaliga öden och äventyr som skildrades i boken det gamla Holmsund.

Men det går inte att komma ifrån, att det man minns allra mest efter läsningen av Maj-Britt Hedlunds många berättelser och anekdoter ur Holmsunds historia är systrarna Pettersson, Dagmar, Thyra, Thorborg och Svea och deras tobaksaffär på Storgatan, "kanske den mest populära bland skärgårdsborna".

***

Fröet till verksamheten var mammans manufaktur- och herrekipering - i ett hus köpt 1919 från skräddaren Jonas Bäckman - senare på 1930-talet kompletterad med en tobaksaffär och övertagen av systrarna. Fadern, som var faktor, hade dött redan 1915.

Systrarna fick tidigt övning i service- och handelsnäringen. "De unga flickorna", berättar Hedlund, "fick tidigt hjälpa till med familjens försörjning. Bland annat var de den tidens brevbärare och sprang med brev och telegram. Utbärning av ett brev gav 1 öre i förtjänst. De sålde även tidningar. Affärsanlagen odlades således tidigt. Fröken Dagmar arbetade en tid i en skeppshandel på annan ort."

Hade de sålt bilar, hade Holmsund varit översvämmats av bilar. För näsa för affärer och försäljning hade de utöver det vanliga, om man får tro berättelserna.

Lotteriförsäljningen var extra populär. Thorborg hade, berättas det, "ofta något hokuspokus för sig, när hon sålde lotter, som ingav förhoppningar om vinst. Man kände sig utvald om man fick tippa ett par rader tillsammans med henne. Systrarna framkallade en känsla hos kunderna av något magiskt och spännande, att "nu skulle det lyckas". Ett par storvinster under åren bidrog också till stämningen.

Maj-Britt Hedlund kallar deras försäljningsteknik för "förödande". De som gick in i butiken "för att inhandla något som man behövde, men som inte fanns, "gick ofta därifrån med något som man inte behövde." Klädavdelningen rymde både det senaste inom modebranschen och "plagg och prylar som tangerade gränsen till att vara kulturella". Passade inte något, hade systrarna "alltid utvägar och lösningar - allt för att få sälja".

***

I samband med julskyltningar på 30- och 40-talen uppträdde de själva som mannekänger med "tjusiga peruker och draperade med olika tyger eller iförda vackra morgonrockar". Under julveckorna bjöds herrarna på cigarr, och ett speciellt leksaksrum ställdes i ordning för barnen med röda lampor, dekorationer, girlanger, pappersblommor och "glitter och guldstänk" till en "sagovärld för dåtidens barn".

***

Men systrarna Pettersson var, skriver Hedlund, "mycket speciella. De var trots sina initiativ och sina affärer svåra att komma in på livet. "En principsak var att de inte blandade sig med andra människor, och de besökte aldrig någon i Holmsund fastän inbjudningar inte saknades". Ovanliga var de också för sin tid i det att de inte heller deltog i föreningsverksamheter. Och sin stora frikostighet och givmildhet till välgörenhet, sjuka, gamla och fattiga utövade de "i det tysta". Systrarna, avslutar Hedlund, "förblev gåtfulla".

Affären stängdes för gott 1979, efter att Thorborg drabbats av ett lårbensbrott. Med "sorg och saknad", skriver Hedlund, tvingades många nu acceptera att systrarnas affär hade stängts för alltid. Det var slutet på en epok. Men givetvis finns det en bra anekdot för Maj-Britt hedlund kvar att berätta, från de sista åren.

"Man kunde se fröken Dagmar ta sina promenader med skidstav i ena handen. Hade det varit nu så hade hon verkligen inte behövt känna sig ensam om detta sätt att motionera. Hon visst ju inte att hon var många år före sin tid med stavgång."

***

Konstnären Åke Pettersson-Nåw skrev i VK några år senare, på julafton 1983, om systrarna:

"Hade dessa förtjusande damer befolkat Venedig i tidig medeltid eller Antwerpen när diamanterna regnade över köpmännen hade världen sett annorlunda ut, var säker på det. Detta kallas privat initiativ, sånt som vi behöver så väl här i norr.
Holmsund är, som du förstår läsarn, inte en avkrok av världen, snarare en metropol för handel och sjöfart."

Plus några rader om lite annat.

En tidigare krönika om just fenomenet Lennart Holmlund finns här: Är Holmlund bara Holmlund?

(Jag kommer inte att läsa kommentarer här de närmaste dagarna, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här, där den också finns utlagd: http://www.vk.se/820965/nordebo-holmlund-och-taljedal-bryter-arm

-----------------------------------------------------

Holmlund och Täljedal bryter arm - bra!

Vem är Björn och vem är Benny? Vem är rebell och vem är makt? Vem är folk och vem är herre? Vem är hjärta och vem är smärta? Vem är fe och vem är fä? Vem är framåt och vem är bakåt? Vem är tuta och vem är köra? Vem är blick och vem är blunda? Vem är ego och vem är lego? Vem är outsider och vem är etablissemang?

I veckan kunde vi läsa att Inge-Bert Täljedal – tidigare rektor för Umeå universitet, tidigare ordförande i kulturnämnden och kommunfullmäktige, professor, kulturskribent, inflytelserik socialdemokrat och allmän umeprofil – lämnat det socialdemokratiska partiet i protest mot framför allt Lennart Holmlund och kommunens stadsplaneringspolitik. Han tycker att demokratiaspekten försummas och att det går för snabbt.

Konflikten mellan Holmlund och Täljedal är långt intressantare än enskilda stadsplaneringsärenden i Umeå. Den illustrerar något tänkvärt om politik och samhällsdebatt i stort.

Jag är ganska säker på, hur paradoxalt det än kan låta, att både Holmlund och Täljedal anser sig representera en mer folklig, orättvist behandlad opinion i Umeå. Båda drivs i den här debatten av ett slags outsiderskap, kanske till och med en outsidervrede. I konflikt med vad de upplever som ett etablissemang som vägrar att ta reson, som bara kör sitt race i uppblåst självgodhet.

***

Ett Holmlund-fan skulle möjligen formulera det så här: Holmlund är den vanliga umebons klarspråkige politiker som vågar stå upp mot finfolket i kultursfären, akademikretsarna, medierna. Mot alla de snobbiga, bakåtsträvande typerna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”agendasättande klassen”. Den där alla tycker ungefär lika, fnissar och rasar ihop åt samma saker. Kotterierna som avgör vem som ska hyllas och hånas.

Holmlund är folklige rebellen som talar om att den gamle kejsaren är naken. Han utmanar de inrökta, konservativa salongerna. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

Ett Täljedal-fan skulle möjligen formulera det så här: Täljedal representerar en eftertänksam, intellektuell, principiellt resonerande röst i en stad där stadsplaneringsbeslut drivs igenom i demokratins gråzoner. Han vågar ge röst åt ett undertryckt folkligt missnöje i Umeå över de politiska makthavarna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”beslutande och exekutiva klassen”. De som driver igenom sina redan förutbestämda agendor till vilket pris som helst. River och bygger utan att låta sig påverkas av några invändningar.

Täljedal är hederlige sanningssägaren som vägrar inrätta sig i övermaktens led. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

***

Så vem har rätt? Vem är egentligen outsider här och vem etablissemang? Båda har rätt och båda fel. För konflikten mellan Holmlund och Täljedal är en konflikt mellan ett slags etablissemang och ett annat slags etablissemang. Mellan ett slags outsiders och ett annat slags outsiders. Mellan vad jag skulle kalla den beslutande, exekutiva klassen som har den politiska och ekonomiska makten, och den agendasättande klassen, som har störst inflytande över debatten.

De överlappar varandra, men bryter ändå alltid arm med varandra. Däremellan står många kluvna, med viss sympati i båda riktningarna.

För om man nu i stadsplaneringsdebatten skulle vilja att det byggdes ungefär som i Holmlunds anda, men först efter den öppna, lugna demokratiska förankringsprocess som Täljedal efterlyser, hur ska man då ta ställning i konflikten?

Politik är en konstruktiv armbrytning mellan de perspektiven: att förverkliga resultat och att tänka efter ett varv till. Båda behövs. Den agendasättande klassen får inte ges vetorätt över folkvalda. Och beslutsfattare får inte bara för att de är folkvalda ges blank check att göra som den vill.

Politiska beslutsfattare måste ingärdas av motkrafter, oberoende medier, kritiska, ansvarsutkrävande medborgare, orädda debattörer, självständiga forskare, fria konstnärer, bromsande institutioner och uthålliga regelverk som sätter gränser, hävdar värderingar och upprätthåller diskussioner. Starka sådana motkrafter behövs till det kortsiktigt populära eller enkelspåriga. De är viktiga som vågar hävda värderingar, även när en makthavare kan hänvisa till stöd i en opinionsmätning eller ett val.

Men det omvända gäller också. Lennart Holmlunds popularitet i Umeå baseras, tror jag, mycket på människors misstro mot den agendasättande klassen, som inte upplevs som ”regeringsduglig”. Man söker politiker som vågar fatta beslut, hålla fast vid åsikter och stå för obekväma målkonflikter. Även när debatteliten drar efter andan och låtsas som om målkonflikter överhuvudtaget inte existerar. Rädslan för att den agendasättande klassen ska få för stor makt är stor.

Det är illa nog att de var för sig uppfattas som opålitliga. Uppstår ett läge där människor upplever att de politiska makthavarna och debatteliten dessutom går hand i hand ökar risken markant för populistiska proteströrelser. Då söker fler frustrerat efter röster som avviker. Avvikandet i sig blir attraktivt.

Förstår man inte den mekanismen blir man förbluffad när valresultat och mätningar visar på trender utanför den egna bubblan. Och dåligt rustad att granska och analysera dem.
För att förebygga ett lodrätt vi och dom, måste man i så många sammanhang som möjligt orka hålla kvar olika erfarenheter, samtalandes med varandra. Inte söka fula ut andra slentrianmässigt.

***

(Inom parentes: Om man bara är emot hat och hot som riktas mot meningsfränder, men flabbar och ursäktar när det riktas mot motståndare, om en extremism bekämpas hedervärt samtidigt som en annan bjuds till finrummen utan kritiska frågor – då undergrävs trovärdigheten i all kamp mot antidemokratiska rörelser. Då framstår allt som en godtycklig gegga av hyckleri och kålsupare. Populisternas drömläge.)

***

Vem är sosse och vem är sosse? Vem är liberal och vem är liberal? Vem är grön och vem är grön? Vem är röd och vem är röd? Vem är konservativ och vem är konservativ? Vem är Umeå och vem är Umeå?

Det vore olyckligt om Holmlund och Täljedal blev överens, för den spänningen behövs i lokaldemokratin. Och vilka partier de är med eller inte med i kvittar. Men det är viktigt att de fortsätter att snacka med varandra, ifrågasätta och irritera varandra, bryta arm. När de håller varandra i ömsesidigt schack, fungerar det bäst. Tillsammans med sina motsättningar är de bättre än var för sig på sitt håll.

---------------------------------

Och så ett citat ur litteraturen att ta med sig inför helgen:

"Pasternak såg ut att vara högst 47-48 år. Han utandades en häpnadsväckande, gnistrande fräschör som en bukett nyss brutna syrenkvistar på vars blad trädgårdsdaggen alltjämt finns kvar. Han skimrade, hans händer var i oavbruten rörelse och hans förvånande barnaleende, som blottade de vita tänderna, lyste hela tiden upp hans rörliga ansikte. Han poserade en aning.

Men en gång hade han skrivit om Vsevolod Meyerhold:

"Även om det blott och bart är spel,
så är det sanning. Spela alltid så."

Och detta gällde också honom själv."

(Ur Olga Ivinskajas "I tidens våld. Mina år med Pasternak", som inte står Pasternaks egna verk efter i gripande scener, poesi och mänskligt djup.

Den ungerska regeringens strategi följer ett traditionellt auktoritärt mönster: Yttrandefriheten inskränks. Valsystemets korrigeras för att gynna regeringen. Rättsväsendet politiseras. Och författningsdomstolen marginaliseras. Detta parat med en hård intolerans mot utsatta minoriteter.

När medlemsländer inte längre lever upp till unionens grundläggande värden, måste det förr eller senare få konsekvenser i form av konkreta, kännbara sanktioner. Annars förlorar EU trovärdighet på ett område som borde vara kärnan i samarbetet: demokrati och mänskliga rättigheter.

Trots det är protesterna från övriga EU-länder tämligen ljumma.
EU-minister Birgitta Ohlsson hör till dem som talat förtjänstfullt klarspråk, men den svenska regeringen som helhet framstår som överdrivet återhållen inför det som sker i Ungern. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt hör till dem vilkas tystnad noteras.
 

Den här krönikan kan ses som en uppföljning till den här betraktelsen om travsportens tjusning och hemligheter som jag skrev för ett par år sedan:

Det började på de frusna sjöarna

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

--------------------------------------------------

Ridlekis i Innertavle och drömmar på Umåker

När vilar Västerbotten som rofylldast i sig själv? Vilka ögonblick kommer att dyka upp först när man på äldre dar minns tillbaka och vill berätta om hemligheten med att bo här?

Min tanke vandrar till ridlekis för de minsta barnen i Innertavle hos Åbackens Ridskola, på cykelavstånd från centrala Umeå och ändå i en utpräglad byamiljö. Ridning, körning, pyssel och skötsel med hästarna för barn från 4 till 8 år.

Ibland, om vädret tillåter, rider de en runda i byn. På lagom avstånd promenerar föräldrar efter och ser sina små studsa upp och ner som vantar – skrattande, koncentrade, distraherade , kanske lite ängsliga, cowboys och OS-hjältar i fantasin – när ponnyerna kör en repa trav i vårsolen.

Ridhästarna är viktiga – själsligt, som tröst, som frizon, som utmaning – för många människor i Sverige, både unga och äldre, nästan lite i det fördolda. Ridning är en stor svensk folkrörelse. Och aldrig kan den vara vackrare än en solig dag i Innertavle när ridlekis tar en runda i byn.

***

Hästsporten jag följer, hästsporten i mitt hjärta, är dock travet.

Hästar, skrev etnologen Sara Berglund i sin avhandling ”Vägen till vinnarcirkeln. Travhästen och dess människor mellan sport och spel” (2006), ”är präglade genom sina liv med människan, historiskt och kontinuerligt i vardagen. Selektiv och kontrollerad avel styr djurens reproduktion, och mänskliga rutiner och praktiska arrangemang med stall och hagar sätter gränser i hästarnas vardag. Likaså formas djuren till hobby- och tävlingshästar genom träning och hantering. Därför kan man säga att hästar är ett slags kulturella produkter.”

Men, fortsätter hon: ”Det är emellertid inte bara människan som påverkar hästarna, det motsatta sker också. Djurens närvaro präglar levnadsbetingelserna för de tusentals personer som valt att på olika nivåer ägna sig åt hästar.”

Sara Berglund ägnade sin avhandling åt just travsporten. Travhästar, konstaterar hon, ”uppstår i mötet mellan natur och kultur, det naturliga och det artificiella.” Hon kallar det att travhästen även görs ”socialt”, i det att en förhandling ständigt pågår kring vad en travhäst är och bör vara.

Mål och normer för hästnäringen förändrades i takt med att brukshästar ersattes med tävlingshästar. Hästens roll försköts från att ha varit ett nyttoredskap – inte minst i skogsbruket och inom försvaret – till att bli en del av många människors fritid och rekreation.

Ofta lever både trav- och ridsporten på ett slags blandning av ideell folkrörelse och professionell verksamhet. Samhällets krav och förväntningar på djurhållning, underhållning och avvägningen mellan naturligt och kulturellt i människans förhållande till djur, fortsätter än i dag att färga av sig på hästnäringen.

***

Det där med mötet mellan natur och kultur i hästnäringen återkommer ofta. I ett nummer häromveckan av den amerikanska galopptidskriften Bloodhorse fanns ett stort, fint och informativt reportage från uppfödarna Winter Quarter Farm i Kentucky. Uppfödaren Don Robinson, lite över 60 år gammal, säger där bland annat att ”horses are all about observation and paying attention”.

Han beskriver hur han med åren lärt sig att respektera även fölningsprocessens naturliga gång:

”The older I’ve gotten, the less rush I’m in to fool with them, I’m more willing to wait and watch it unfold. the tendency is to run in and help, but they’re pretty good on their own. Sometimes when you get in there and help, you’re doing it more for yourself than for them. Less is better. Calm. Steady. Pay attention and let it unfold.”

***

Kapplöpning med hästar är en flertusenårig tradition som har rötter ända tillbaka till de gamla grekerna. Även i norden har det förekommit länge.

I ”Travet i våra hjärtan. En antologi om sporten och spelet genom tiderna” (2006) återger Susanna Hedenborg den kända anekdoten om hur präster på 1600-talet lär ha klagat på den folkliga föreställningen om ”att den som kom hem först från kyrkan efter julottan skulle vara den som först fick sin skörd bärgad.” Det fick församlingsmedlemmarna att sitta på helspänn mot slutet av julottan, för att kunna komma först ut ur kyrkan och spänna för hästen, allt för att få ett försprång framför de andra. ”Kanske”, spekulerar Hedenborg, ”hann man inte ens sjunga sista psalmen”.

Men den moderna svenska travsporten har sitt ursprung i 1800-talet och den modernisering av och strukturomvandling i samhället som inleddes då. Och övergången från en gammal nyttobetonad hästkultur till en modern hästkultur för spänning, motion och rekreation tog tid.

Långt in på 1900-talet kämpade inte minst travsporten mot misstro och skepsis. Det märks exempelvis på inledningen till artikeln ”Två Västerbottniska travarechampions” i VK från 4 maj 1925, om Adolf Andersson i Västerhiske och hans storstjärnor ”Dacke” och ”Roland”. Artikelförfattaren kämpar direkt mot fördomarna hos alla som blängde på det moderna tävlandet med nyttodjuren:

”De varje vinter återkommande travtävlingarna på Umeälvens is utgöra även bland icke hästfolk gouterade skådespel. Bland de lekte torde det dock inte vara många som anknyta sitt intresse för dessa tävlingar till den omständigheten, att de utgöra ett ingalunda oviktigt led i det hästavelarbete, som målmedvetet och energiskt inriktats på att åt Norrland bevara en rörlig, härdig och uthållig lättare arbetshäst. Tävlingsmomentet är i själva verket ett eggelsemoment för hästuppfödare och hästhållare ifråga om deras hästars kvalifikationer, och tävlingarna äro alltså ”ej blot till lyst” utan en högst allvarlig institution”.

I dag avlas förstås travhästarna med tävlandet, inte några gamla, historiska arbetsmoment, som norm och mål. Men kombinationen av eggelse och allvar, av lyst och institution, består än i dag. Travsporten är folkrörelse, underhållning, elittävlan och spelverksamhet, allt på en och samma gång. Spelet och sporten, två som älskar och hatar, men oavsett vilket alltid är helt beroende av varandra.

På Coop i Lycksele en lördagsförmiddag snackas det V75, vid de små borden, vid spelbardiskarna där kupongerna finns, i kön till ombudet. Jag var där i förra veckan. En man – kanske var det en av de där berömda ”gubbarna i keps” – konstaterade med den säkerhet bara en V75-spelare kan ha: ”Jorma är klar i sjätte”. Jorma i sjätte? Snabb koll i programmet. Going for Gold Zaz, körd av Jorma Kontio i V75-6. Vann han? Det är klart att han vann. Silverdivisionen i imponerande stil på 12,7, trots intrycket han ger av lite omständlig knölighet. Nu talas det om honom som en blivande elithäst. Gubbarna i keps på Coop i Lycksele är med och bär upp svensk travsport.

***

Västerbotten är ett sjutusan till travlän, och Umåkers travbana, invigd 1944, har en stolt historia, med Berth Johanssons och Big Spenders seger i det så kallade Dunder-Derbyt 1985 som höjdpunkten.

Umåker har fostrat tunga namn i svensk travsport genom åren, inte bara i form av hästar, tränare och kuskar, utan även på spel- och mediesidan. Många började som spolingar - med ungdomlig kaxighet, lillgamla hästblickar och stor begåvning - i Umeå, för att sedan ge sig ut i landet och världen.

Men det är ingen hemlighet att det senaste året varit ett av Umåkers jobbigast någonsin. Stämningen på banan och i travsällskapet har, det är den slutsats en utomstående måste dra av debatten som förts, varit rutten och förbittrad, med stora motsättningar, utbrott, skäll och misstro.

Tidvis verkar det interna umgänget ha brutit samman helt. Tränare som tröttnat har lämnat eller hotat att lämna banan. Hanteringen av uppsagd personal har väckt ny irritation. Och de tuffare tiderna för svensk travsport i stort slår också mot Umåker, vars två storlopp i samband med den årliga V75-dagen haft en dyster prisutveckling åt fel håll.

***

Umåker är inte ensamma om att ha problem i svenskt trav.

Vikande publiksiffror och svårigheterna att hitta hobbyhästägare, trots att små tränare gör vad de kan, skapar oro över sportens folkrörelseförankring bland människor på sikt. Förändringsarbetet för fler unga utövare och en jämlikare könsfördelning går för långsamt (kör mer montétrav på banorna!).

Bananläggningarna är ofta slitna, opraktiska och ofräscha, men medel för nybyggnader eller rejäla renoveringar för en ny tids publik med andra krav och förväntningar än 1900-talets trogna, men snart utdöda, travpublik saknas (experimentera mera!).

De kombinerade prisnivåerna på mat och inträde är hutlösa sett till vad som fås, om målet är att locka familjer och ny publik till banorna (bjud på inträdet, alltid, våga!)

Tiden mellan loppen är för lång (kör loppen tätare!).

Omstarter får ny publik att sucka oförstående (testa nya startmetoder för voltstart!)

Och precis som i samhället i stort, intensifieras diskussionen om det inte snart krävs nedläggningar av en del landsortsbanor för att samla resurserna där de ger mest effekt på kort sikt, till risken av ett långsiktigt tapp av den breda förankringen.

***

I det krisläget tar nu Kajsa Gustafsson, känd bland annat från trav-TV, över som vd, 29 år gammal. Jag tror av hennes inledande kommentarer att döma, att det kan visa sig vara helt rätt. Hon går in i uppdraget med öppna ögon, beredd på det mesta.

Men rådet på vägen lyder: när alla nu kommer fram för att få tala ut sig om hur eländigt allt varit, vilka idioter ”de andra” varit och att den eller den kan du inte lita på – lyssna inte för länge eller för mycket på någon av dem, ta inte ett enda steg ut i konfliktträsket, där finns inget att hämta längre, likgiltigt vem som haft rätt eller fel. Börja om med blankt papper.

Kajsa Gustafsson tar, modigt, över i ett på ytan omöjligt läge, men trots tidigare egna erfarenheter från både Umeå och Umåker, hon har inte spelat någon roll i konflikterna, och just därför har hon inledningsvis stor frihet att slå fast nya spelregler för det interna umgänget på banan.

***

I slutet av april är det V75-helg på Umåker igen. Då bjuds den bästa travsporten här på hela året. Kanske kommer till och med någon världsstjärna.

Men ska man förstå varför stora, starka karlar och fruntimmer ibland bölar som barn när deras hästar vinner – röster som brister i direktsändning är nästan vardagsmat inom travet - måste man förstå att travsportens magi inte uppstår i vinnarcirkeln efter de största loppen, utan inför starten till ett debutantlopp i skymundan.

Det händer att samma personer som var med redan vid fölningen, som såg fölet resa sig på stapplande ben första gången, fortfarande finns i kretsen kring hästen när det är dags för första starten flera år senare.

Så mycket måste gå rätt på vägen, för att det ens ska bli en enda start. Man får nästan svindel vid tanken på allt som kan gå snett. Tävlingarna är bara de sista minuterna av åratals arbete, tvivel och omsorg. Känslor hinner laddas upp. Det gäller miljongalopp i Dubai och det gäller en travdag i Lycksele om sommaren.

Men så länge en häst inte startat, håller drömmarna verkligheten avspänt i handen. Kanske kan även hästen med halvtaskiga förutsättningar visa sig äga det som i slutändan betyder allra mest: hjärtat, inställningen, talangen utöver det vanliga. Kanske blir det en världsstjärna mot alla odds.

När referenten med darrande röst förkunnar att det är ”hundra meter kvar till start”, kan fortfarande allt hända. Ingenting är omöjligt. Det är friheten i ögonblicket innan, som är hästsportens magi.
 

-------------------------------------

Till de ospektakulära tråkmånsarnas försvar

Även om det kan kännas så, när siluetterna som verkade småmysiga kvällen innan är ruiner och ruckel när solen går upp, uppstår aldrig en djup ekonomisk kris på några nattimmar mellan skymning och gryning.

Att skapa desparata, akuta kriser som tar plats i historieböckerna som något värre än en vanlig lågkonjunktur, kräver hårt jobb under många år, alternativt förstummande inkompetens, av många mäktiga. Den finanskris som slog till på hösten 2008 visade sig, när den började nystas upp, vara resultatet av otaliga, offentliga och privata, aktörers samlade misstag, försummelser och lögner under ett decenniums tid.

En bostadspolitik byggd på illusioner, en kortsiktig räntepolitik som följd av en övervärderad IT-sektor, en finanssektor som tappade sansen och moralen, en obalans mellan sparande och konsumtion och internationella kapitalflöden som kamouflerade bluffen. Många var med och pustade upp bubblan på den amerikanska fastighetsmarknaden. Och när den sprack blev effekterna globala.

Vi minns när den sprack, men blundar gärna för orsakerna. Frasradikala populister försöker isolera och förstora upp enskilda detaljer för att kunna förtiga helheten, eftersom den lämpar sig dåligt för tramsiga, pubetära slagord.

***

För att driva i grunden rika länder med goda förutsättningar till konkursens rand, krävs målmedvetet förstörelsearbete av ännu mer systematisk sort. Italien och Grekland är exempel på europeiska länder där de politiska makthavarna, egentligen oavsett partier, under årtionden excellerat i den konsten, på medborgarnas, ärlighetens, konkurrenskraftens och välståndets bekostnad.

Den så kallade eurokrisen – ett missvisande men etablerat begrepp – har väldigt lite med euron i sig att göra, och har inte uppstått på senare år som en följd av den finansiella oron. De stora politiska och ekonomiska problemen i länder som Italien och Grekland har inte orsakats av finanskrisen, utan avslöjats av den.

Årtionden av inhemsk korruption, politiskt vanstyre, mäktiga skråväsenden, galna regleringar, läckande, orättvisa och ineffektiva skatteförvaltningar, människors – helt berättigada – brist på tillit till samhällsinstitutionerna: söker man orsaker till ländernas usla läge, så finns de där.

Och undrar man varför en del valresultat blir märkliga, måste man betänka hur genomusla och förljugna de etablerade partierna varit lång tid. I värsta fall uppstår myten om teknokrater (eller finansmarknader) som sitter inne med en objektiv sanning, till vilken det gäller att länka väljarna. Det är båg. Demokratin är klokare än experter, och saknas den demokratiska legitimiteten saknar reformer uthållighet.

Att rädda ett land efter årtionden av vanstyre, tar i sin tur årtionden.

Krispaket, nattliga förhandlingar, skenreformer på marginalen, populistiska försök att skylla på andra och vulgära demonstrationer i all ära – för att komma till rätta med kriser av det slag som Grekland och Italien är inne i, krävs politisk hantverk av ett annat, ett tråkigt, tålmodigt, ospektakulärt, slag.
Men det tråkiga och tålmodiga kan kräva större mod än larmande utspel. För de som är långsiktiga blir sällan belönade politiskt, utan får upprättelsen först i efterhand.

***

Ett exempel är den rödgröna regeringen i Tyskland 1998-2005, socialdemokrater och gröna, under Gerhard Schröder, som genomförde viktiga reformer efter valet 2002 för bättre fungerande arbetsmarknad och socialförsäkringssystem.

Reformerna beslutades under rasande kritik från vänster, hycklande kritik från höger och stort politiskt mod från de ledande politikerna. Det kostade SPD flera valförluster, Schröder fick gå i ett nyval och De gröna har suttit i opposition sedan dess. Men reformerna skapade jobb och stärkte tysk ekonomi på ett sätt som den dåvarande oppositionen nu, i regeringsställning, skördar frukterna av. Reformerna var inte perfekta, men utan dem hade situationen varit långt värre.

***

Förtroende för samhällsinstitutioner och beslutsfattare, förebyggande kamp mot korruption och skråväsende, ett transparent, effektivt skattesystem, rationella tillståndsförfaranden som gör det möjligt för nya aktörer att starta företag, investera och konkurrera, en tilltro till att politiska val betyder något och inte bara förskjuter makten fram och tillbaka inom en isolerad politisk klass ute för att sko sig – sånt tar lång tid att bygga upp, och är ett arbete som måste överleva minst ett par regeringsskiften för att bli bestående.

Men det är bristen på allt det som skapar välstånd, som är huvudproblemet i länder som Italien och Grekland. Det kan inga miljarder, nyval, teknokratregeringar eller försök att skylla på omvärlden, lösa. Och det tar bara ännu längre tid om man slösar bort tiden på att blunda eller leta syndabockar.

***

Även Sverige skulle, förebyggande, kunna lära av problemen i Italien och Grekland, på statlig och kommunal nivå.

* Håll toleransen låg mot alla former av korruption, och politiska tjänster och gentjänster-övningar i lagens gråzoner.

* Se till att byråkratin hålls professionell och omutlig. Politiken ska inte solidarisera sig med en apparat, utan med medborgaren.

* Undvik snåriga regelverk och skattelapptäcken som leder till otaliga undantag och marginaleffekter. Plottret inbjuder bara till mygel, konstlad planering och ett trixande som gynnar de resursstarkaste mest.

* Håll skattesystemet rationellt, effektivt, strikt och hyfsat platt.

* Stå emot alla särintressens krav på moderna skråväsenden och genomreglerade system skyddade från konkurrens. Lova inte för mycket, men håll löften.

* Säg nej till ogenomträngliga korporativistiska system där storstaten, storbolagen och storfacken gör upp i dolda rum.

* Säg nej till svällande kommunala bolagssfärer och heliga kor som subventioneras av skattemedel och personliga kontakter där andra får avslag. Ishockeyklubbar och arenor har varit veckans samtalsämne efter Uppdrag gransknings program om Leksand. Göteborg har lyfts fram som ett avskräckande exempel. Men även exempelvis Umeå har sitt kommunala, delvis osunda bolagskomplex där de egentliga maktstrukturerna ibland skiljer sig från de formella.

Kanske viktigast av allt: Våga stå för något, en principiell hållning, en idé om vad som är rätt, en långsiktig, nykter analys, även till priset av en valförlust. Bara så kan den politiska diskussionen hållas fräsch och öppen.

Politik får ofta skäll för att vara tråkigt. Men tråkmåns kan ibland vara ett honnörsord.

Med en prolog om Columbus.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

----------------------------------------------

Österbotten, det kära syskonet på andra sidan Kvarken

”Självmedvetenhet, frihetspatos, hetsighet – är inte detta också österbottniska lynnesdrag?”
(Einar Spjut i ”Frisinne och demokrati. Hyllningsskrift tillägnad Edvin Sundquist”, 1960)

***

Det sägs om Christofer Columbus, Cay Rademacher skriver det i en Geo Epoche-essä, att han med de instrument som fanns tillgängliga på skeppet Santa Maria 1492, bara kunde fastslå hur långt norr eller söder om ekvatorn de befann sig, inte hur långt västerut de hunnit. Han kunde alltså konstatera riktningen, men bara gissa sträckan.

För expeditionen som reste över havet för att upptäcka nya handelsvägar var det dock öst-väst-dimensionen som räknades. I sista stund, med myteriet nästan redan ett faktum, dök en av Bahamas öar upp i horisonten och lugnade den övriga otåliga, skeptiska, misstänksamma besättningen.

Columbus själv trodde förstås att han seglat till Asien, och skulle aldrig överge den övertygelsen. Starka drömmar vacklar ofta mellan glasklar övertygelse och tragisk inbillning.

***

Alldeles för mycket av debatten i Västerbotten, och i Norrland, om regionernas framtid, domineras av syd-nord-dimensionen, utgående från en föreställd, ibland reell, syd-nord-hierarki. Det är synd, för på många sätt är den öst-väst-dimension som börjar i Ryssland och slutar vid norska Atlantkusten, långt mer spännande och betydligt viktigare för Västerbottens del. Ekonomiskt, kulturellt, historiskt.

Finns det ett väster finns det ett öster. ”Det som är botten i dig är botten också i andra”, skrev Ekelöf. Västerbotten har ett kärt syskon på andra sidan Kvarken i Österbotten. Inte ens en halv världshistorias många oväntade akter och omritade kartor har kunnat hindra den västra och den östra botten från att snudda vid varandras pekfingrar, och höra ihop.

Det finns fortfarande många med egna minnen av bilkaravanerna mellan Vasa och Umeå förr om vintrarna, rakt över den frusna havsisen. När färjan fungerar och går, spritter det till av vårkänslor i den rätt ansträngda Kvarkenregionen.

Drömmen om en bro mellan Vasa och Umeå, som får folk på andra håll att fnissa lite, är inte intressant för bron i sig, utan för den regiontanke, den betoning av en öst-västlig dimension, som är drivkraften bakom idén. Fler borde blicka över Kvarken.

Men visst finns konkurrens också, ett visst kärvänligt främlingskap mellan de båda. ”Ska vi ta färjan och ha konferensen till Vasa?”, och så himlar stöddiga umebor med ögonen. De är nog lite avundsjuka, en smula skraja.

Österbotten är lite hemlighetsfullare, lite sturskare, lite mer cyniskt, än syskonet på andra sidan vattnet. Som västerbottning är det bara att lyfta på hatten. En Kvarkenspelfilm med gripande öden skulle otvivelaktigt både börja och sluta på östra sidan. Det är som om Österbotten alltid går runt med ett milt, kärvt leende och vet något som andra inte riktigt förstått. De tänker inte berätta, men lovar att förvalta hemligheten omdömesgillt.

***

Och sist men inte minst, så kom en av Nordens viktigaste politiska tänkare någonsin från Österbotten, 1700-talets liberale föregångare Anders Chydenius. Klart att man gärna vill säga att han är ”härifrån”.

I ett större perspektiv är det inte hästkött utan den storindustriella, globala köttproduktionen och köttkonsumtionen överhuvudtaget, som är problemet.

Och så några rader av Klaus Mann, inför helgen.

Jag kommer inte att läsa kommentarer här på några dagar, men vill ni kommentera krönikan finns den även utlagd här.

------------------------------------------

Med lite öppnare ögon framför tallriken

Vi vill veta vad det är vi äter, vad vi stoppar i munnen! Så lyder ramsan. Men är det verkligen så? Jag tror de flesta är rätt tacksamma, i hemlighet och i en vrå av dåligt samvete, att vi väldigt sällan har någon djupare detaljkännedom om vad det är vi äter, vare sig om det handlar om godis, kött eller en del frukt som bevarar spänsten om man så glömmer bort dem och låter dem bli tonåringar i skåpen.

Hur produktionskedjan ser ut, vilka förhållanden som råder, vad grejerna egentligen innehåller och hur de är behandlade – vi vill veta i grova drag, men inte i detalj. För att undvika äckelkänslor, skuldkänslor eller målkonflikter. Det är inte ovanligt att de som vet hur en viss mat blir till, undviker den för resten av sina liv. Att äta med gott humör och att ha full insyn om detaljerna, står ibland i motsatsförhållande.

Man brukar skämta om att stadsbor blir förvånade när de få höra att mjölken i paketen kommer från en kos spenar. När det gäller en stor del av konsumtionen av produkter från den storskaliga kött-, fisk- och fågelindustrin verkar det ibland som om den typen av skämt faktiskt vore befogade. Efterfrågan tittar alltid bort i avgörande ögonblick av produktionen.

Den underförstådda överenskommelsen ser ut lite så: som konsument slipper man ha reda på det finstilta, men utgår just därför från att producenterna tar ett grundläggande etiskt och miljömässigt ansvar. Det är en överenskommelse om en medveten blind fläck som inbjuder till fusk, lögner och halvsanningar när regelverken är för lösa, transporterna så långa att det hinner hända mycket på vägen och det ömsesidiga intresset att inte behöva påminna för högljutt om ursprunget är stort.

Det är en problematik som inte är begränsad till matindustrin, utan gäller de flesta branscher, kanske alla. Det är en ständig balansgång mellan utveckling som över tid lyfter det breda välståndet, främjar utbyte över gränserna och motverkar fattigdom, men som samtidigt rymmer oacceptabla övergrepp och skandaler som måste uppmärksammas och bekämpas.

Att ta vara på det positiva, utan att legitimera det negativa, är den svåra konsten. Att upphöra med allt, eller att ställa sig helt vid sidan om och låta det går som det går, för att undvika varje eget dilemma, leder ju inte heller någonstans; konsekvenserna då blir mångdubbelt värre, och värst för de mest utsatta. Utveckling och korrigering, entusiasm och självrannsakan, fram och tillbaka. Så är det i livet, oundvikligen. Kompromisserna står som spön i backen, man måste välja sina strider, orka hela vägen i en kaotisk tillvaro. Kasta första stenen den som känner sig ädel, upphöjd och perfekt i alla situationer.

Men det betyder inte att man måste falla ner i resignation och likgiltighet. För att orka ta in hur svårt det är att komma tillrätta med problemen, måste man först erkänna att de perfekta lösningarna inte finns, och att omställningar tar tid.

Ett personligt exempel: Man kan bli vegetarian av många skäl, men ett av mina skäl var olusten vid tanken på att äta döda djur, och en ovilja att alls behöva värdera hur djuren behandlats på vägen. En vegetarian brottas med nog så många andra överväganden och målkonflikter när det gäller maten. Det man tar dogmatisk ställning till är: inget mer kött, ingen mer fisk.

Men även som övertygad vegetarian, (och trots att jag tycker att fler borde testa att bli vegetarianer), måste man acceptera att det inte är en livsstil som en majoritet någonsin kommer att anamma. Lösningen är inte kravet: kött eller inte kött, utan istället att söka möjligheterna att främja det mer hållbara och etiskt bättre köttet, i en värld där inget är fulländat.

Det är då en skillnad mellan vilt och industriellt, mellan stort- och småskaligt, mellan långa transporter och närproducerat, mellan olika typer av djurhållning. Mycket finns att ta hänsyn till i en samlad bedömning av vad man vill uppmuntra, vad man kan acceptera efter att ha vägt för och emot, och vad man absolut vill säga nej till.

En del löser problemet genom att inta ett slags matnationalism. Alla fördomar och misstankar förläggs utanför gränserna och riktas mot andra. Men inte heller det är en rimlig hållning om man är intresserad av att faktiskt åstadkomma något.

Och så får man aldrig glömma kostnadsaspekten. Ibland finns ett drag av snobbism i en del av kritiken mot matvanor. De som har råd att välja, och söka all information, moraliserar gärna över andra och efterlyser förhållningssätt som skulle ruinera vardagsekonomin hos ekonomiskt utsatta.

Även miljörörelsen fastnar i navelskådande ibland när de med autopiloten på förfäras över vetenskapliga framsteg, exempelvis genmodifierade växter, som skulle kunna betyda mycket i kampen mot hunger och dåliga skördar. Genom att kräva det moraliska tolkningsföreträdet för sig själva, och sedan förneka de uppenbara fördelarna nya tekniker kan ha för andra, undergräver de trovärdigheten i sin kritik av farorna.

Den så kallade hästköttsskandalen är givetvis en skandal i så mening att korrekt information om vad det man köper innehåller måste vara ett kompromisslöst och grundläggande krav. Bluffar, eller misstag, måste avslöjas och få konsekvenser.

Men uppståndelsen och paniken kring det felmärkta hästköttet står inte i några rimliga proportioner till den lunkande tystnad som annars råder kring köttproduktionen och köttätandet i stort. Plötsligt råder hysteri kring en detaljinformation, trots att det i ett större perspektiv inte är hästkött utan den storindustriella, globala köttproduktionen och köttkonsumtionen överhuvudtaget, som är problemet.

Därför känns upprördheten över hästköttet lite konstlad. Hur vore det om vi tog avslöjandena som en maning att börja bry oss lite mer överhuvudtaget om vad som ligger på tallriken, och vad det krävdes för att få maten dit. Det kommer inte att rädda oss undan dilemman, men vi kommer att kunna förhålla oss till dem ärligare och med öppnare ögon.

***

Till sist, några tänkvärda rader inför helgen, av Klaus Mann (min översättning):

”Vad återstår att göra, vad lönar sig? Oupphörlig strävan att ta intryck, att välja, att inordna och värdera. Att vara på väg, att lära känna den här världen, av vilken vi med oförstående anspråk kräver att den ska känna oss. Att förbli i rörelse, också när vi inte exakt vet, vart det bär.”

Om Louise Munthes dagboksanteckningar handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

-----------------------------------------------------

När Louise med hemlängtan såg röken från vårens första ångbåt

När Louise Munthe – femton år, på det sextonde, och sjuk i tbc – inledde sin nya dagbok i Umeå 1 januari 1860, var hon inte optimistisk:

”Jag fruktar att denna dagbok kommer att icke bli särdeles intressant, ty i Umeå passerar högst sällan något utomordentligt. Jag har sedan min återkomst från Stockholm gjort flera fåfänga försök att uppteckna vad som passerat, och alltid slutat upp av brist på ämnen”.

Louise, dotter till landshövdingen, längtade tillbaka till Stockholm, vissa dagar förmodligen så att det värkte lika mycket i bröstet av hemlängtan som av sjukdom.

Redan i första inlägget frågar hon sig om hon någon gång ska få återvända till huvudstaden. "Man önskar ibland att man kunde veta sina kommande öden, men det vore kanske icke så bra det heller.”

12 januari, dagen innan en planerad bal, utbrister hon:

”Få se om jag i morgon kan få något roligt att skriva om. Men jag fruktar att det blir väl bara, att jag får vara förargad över något, ty det är det vanliga. Ack om det vore i Stockholm som vi hade denna balen, vad det då skulle ha varit roligt. Ja, jag vågar icke tänka på hur förtjusande det skulle vara.”

Den 16:e januari suckar hon igen: ”Det enda som passerar om dagarna är att man stiger upp om mornarna och går och lägger sig om aftnarna”.

***

Hennes pappa hade blivit utsedd till landshövding 1856 – Louise fick komma efter senare – och förblev det till 1864 innan han fick samma position i Växjö och flyttlasset gick igen.

Det Umeå Louise såg omkring sig var ett annat Umeå än dagens. 1860 var Umeå en obetydlig norrländsk småstad med färre än 2000 invånare. Brandkatastrofen som skulle förändra allt var nästan 30 år bort. Stilla flöt umeälven – den inre och den yttre  under de decennierna.

Men kanske återfinns en del av stämningarna, drömmarna och de inre slitningarna hos dåtidens frivilliga och ofrivilliga umebor även hos många av dagens 117 000 invånare. Man är inte härifrån och längtar någon annanstans, eller man har vuxit upp här och längtar bort – och ändå trivs man förträffligt många dagar. Längtan och trivsel huller om buller. Och Stockholm, alltid ett samtalsämne.

Louise kämpade med Umeå, och med den nya miljön. Den manliga delen av Umeås finare kretsar verkar inte heller ha ansträngt sig över hövan att göra intryck:

”Jag har i dag med den allra största förtret tänkt på herrarna här i Umeå, hur de springa sin väg så snart danserna ta slut, precis som de vore jagade med piska, och då dricka och röka de, och komma sedan åter in och dansa, och lukta cigarr så, att man riktigt kan få kväljningar. Ja de är verkligen av det sämre slaget det hoppas jag ingen vill bestrida”.

Men för sin lärare, magister Waldenström, har hon varmare känslor, han lyser upp vardagen och ger henne nog en känsla av att ha rätt till andra kunskaper än dem som förväntas av henne. ”Ack det är det allra roligaste jag har när han är här.”

Louise låter ana en begynnande kamp för rätten till bildning och självständiga åsikter för unga kvinnor i ett stockkonservativt Sverige. Läsningen blir ett fönster ut mot världen, en väg till egna uppfattningar, ett friare rum i den dagliga rutinen. ”Att äta, läsa och sova, det är den största njutning man har i livet; åtminstone vet jag ingen större”.

Böckerna är viktiga. I en tidig dagboksanteckning nämner hon att hon läst i ”Hemmet och hjertat” av Grace Aguilar, och försvarar  läsningen mot vad man förstår är omgivningens skepsis.

”Det går mycket bra att sy om jag blott får stärka mig med litet lektyr emellanåt; man vill annars påstå att det icke skall vara nyttigt, att för mycket överlämna sig däråt. Jag tror att det kan vara så, därför att man åsidosätter andra göromål och sysselsättningar, men att det på annat sätt kan vara skadligt har jag svårt att fatta.”

***

Men det är en tonårings dagbok i hög grad, det stormar i hjärtat. Louise mår dåligt ibland, går hårt åt sig: ”Jag har just idag tänkt efter vad jag är rik på – fel och svagheter. Jag är kall, stel, stolt, högfärdig, inskränkt, fåfäng, pretentiös, otillgänglig, lat, näsvis och häftig”. Hon känner ej kraft ”att övervinna alla dessa svagheter”.

Och att vara ny i stan hjälpte inte situationen. Hon blir ”riktigt ledsen” när hon får höra, kanske i skolan, att en del anser hon ser ”stolt ut”, alltså att hon beter sig förnämt och högfärdigt, för att hon inte besvarat en hälsning från några herrar som hon försäkrar att hon inte såg. ”Stackars jag, jag som alltid ansett högmod som en av människans största svagheter.” Hon gör sig själv förebråelser för att vara ”sämre än andra människor”.

***

En dramatisk händelse inträffar 19 april. På en fest kommer en kvinna så nära ljusen med sin klänning att den fattar eld, och elden sprider sig över till Louise klänning, och till ytterligare en klänning:

”Ögonblickligen och nästan medvetslöst sprang jag tvärt över ljusen igenom en brinnande skärm ut i salen med mina kläder uti eldflammor, men den stora mängd av herrar som där stod rusade emot mig så att lågorna släcktes.”

Räddningen kom i tid, hon skadas inte, och kan knappt tro den "oskattbara lyckan" att allt gick bra. Även för de två andra kvinnor som fick brinnande klänningar gick det väl.

***

Redan under det halvår man kan följa hennes tankar, märks ändå att hon börjar försona sig med Norrland. Hon beskriver vackra månskenspromenader. Då är det lättare att stå ut med kylan.

I slutet av april undrar hon hur våren har framskridit i Stockholm medan människorna i Umeå får trava i snön. ”Men”, tillägger hon plötsligt, ”nog trivs jag det oaktat ganska väl här i Norrland. Men man har väl icke rättighet och kan väl icke annat när man har så glada och sorgfria dagar som jag. Jag undrar mycket hur länge de ska få vara! Jag fruktar att de snart ska skymmas av moln ty aldrig får väl någon människa på jorden länge leva fullkomligt utan alla sorger. Likväl är jag tacksam för vad som är och njuter därav i rikaste mått.”

Dagboken – vars stavning jag här har moderniserat, och som gavs ut med intressanta kommentarer av Magnus von Platen vid Umeå universitet 1983 – slutar vid midsommar 1860. De sista anteckningarna vittnar om hur Louise genom konfirmationsundervisningen gradvis drabbas av något som von Platen betecknar som en ”omvälvande inre upplevelse”, nästan en ”religiös kris”.

Von Platen skriver att ”den fördjupande religiösa känslan har som följd att dagboksskrivandet upphör. Det verkar som om hon nu har velat sysselsätta tankarna med högre ting än de små glädje- och sorgeämnen, som dittills gett stoff åt hennes journal.”

Dagbokens sista rad lyder: ”Jag känner ännu så tydligt Jesus i mitt hjärta.”

***

Louise repade sig från sin sjukdom och levde ända till 1922, då hon dog 78 år gammal, som änka i Växjö. Hennes man, överjägmästaren Carl Gustaf Göthe, hade avlidit redan 1907.

Säkert hade hon kluvna känslor för småstaden långt uppe i norr, som man brukar ha inför sina tonårsminnen. som man brukar ha inför sina tonårsminnen. Men kanske bevarade hon också ett par ljusa minnen av Umeå, där isarna bröt upp om våren. Den är i alla fall vacker, hennes anteckning från 18 maj, om hur de plötsligt ser rök från en ångbåt:

”Vi blev alldeles ursinniga av förtjusning. Vi visste icke att någon Ångbåt skulle komma så snart. Vi sprang ut på balkongen och upp på vinden för att riktigt kunna se, och efter en lång, och eftersom det tycktes mig oändlig tids otålig väntan visade sig ”Daniel”. Jag vet knappast något skådespel som kan jämföras med det, att här efter den långa vinterns slut se den första Ångbåten komma såsom ett vårens budskap. Jag är alldeles vild i afton av idel glädje.”

För att säga fanns inte mycket. Några arbetsgrupper tillsattes på utvalda sakområden. Man vill tillsammans få förnyat förtroende från väljarna. Och så berättade man att det blir valturnéresor till olika delar av landet. Arbetsgrupper, valseger som mål och inplanerad valturné – ett och ett halvt år före nästa val? Stoppa pressarna!

Det var mötet ingen längre kunde motivera, utannonserat i ett läge när centerpartiets Annie Lööf behövde uppmärksamhet – ett problem som sedan löste sig på annat sätt – och oönskat av de övriga allianspartierna.

Maramö påminde om att alliansens ledare hellre trängs och skuffas i regering än i opposition – att sitta i opposition är skit som tyske socialdemokraten Franz Müntefering sa. Men Maramö visade också att de inte har så mycket att säga varandra längre. Första dagens snackis var korvgrillning. Behöver man inte enas om det svåra, är det lättare umgås otvunget.

Skälet till att alliansen ändå upprätthålls är att alla inblandade har något att vinna på det. Moderaterna, som helst skulle vilja segla egen seglats, behöver en stark allians för att fortsatt kunna göra anspråk på statsministerposten. De mindre partierna som kämpar mot spärren behöver alliansen för att inte förlora kamrat fyra procent-röster. Och så länge alliansen presenterar sig som ett alternativ, tvingas oppositionen svara på obekväma frågor.

För mitt i allt ironiserande över Maramö, kan man ana ett stort inslag av surt sa räven i oppositionens reaktioner. De pekar finger åt en föreställning de skulle ha älskat att vara i stånd att arrangera själva. Stäng in Löfven, Fridolin, Romson och Sjöstedt i ett hus, omgivet av journalister, och tvinga dem att diskutera ihop sig om en gemensam presskonferens – tjo, vad det blev livat i holken i lördags. Därför muttrar de om sura varmkorvar.

Socialdemokraterna och miljöpartiet sitter med ett dilemma. De vet vad det kostar, både att sakna ett eget regeringsalternativ och att ingå i ett alternativ med vänsterpartiet.

Det kan vara värt att notera att i senaste mätningen av väljarnas förtroende för partiledarna, i måndagens DN, fick Annie Lööf bättre siffror än vänsterledaren Jonas Sjöstedt.

Utskällda Lööf väcker större förtroende hos väljarna än Sjöstedt. Det är en förklaring till varför S och Mp ligger lågt i regeringsfrågan. Både socialdemokraterna och miljöpartiet anar att ett organiserat samarbete med vänsterpartiet inför valet 2014 skulle vara liktydigt med förlängd opposition.

Därför har de ingen bättre strategi än att bygga upp ett eget tvåpartialternativ, utan V. Men de får lättare gehör för det internt, har lättare att mobilisera partiaktivster, om de kan peka på alliansen som samlad motståndare i valrörelsen. Därför upprätthåller alla skenet av blockpolitik ett tag till.

Efter valet blir det sedan på båda sidor dags för ansvarstagande och realiteter. Söker man en seriös och trovärdig regering, men varken alliansen eller S+Mp får egen majoritet vid valet 2014 (och givet Sd:s ställning är utsikterna tyvärr små), bör regeringsfrågan få en blocköverskridande lösning.

De avgörande frågorna lyder i ett sådant scenario: Blir alliansen eller S+Mp största ”block” i riksdagen? Tillsätter moderaterna eller socialdemokraterna statsminister? Blir det en regering bestående av M, Mp och någon/några av Fp/C/Kd? Eller blir en regering bestående av S, Mp och någon/några av Fp/C/Kd?

Verkligheten brukar överraska. Men blockpolitiken knakar i fogarna, och tar några av Mp, Fp, C och Kd ansvar för blocköverskridande lösningar 2014 kan det bli välgörande.

Det föröder långsamt politiken. Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är perfekt, rationellt, tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett formellt åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.

Bland annat om det, nya måttstockar som behövs för vad som är effektiv och engagerad politik, och om regelbördan för företagen, handlar den här lördagskrönikan.

----------------------------------

När det kliar svårt i de politiska fingrarna

Regelbördan och byråkratin för företagen hör till det som visar vad en regering går för. Men oavsett löften i valrörelserna, och oavsett regeringar, verkar det som förgjort att få politiken att hålla fingrarna i styr.

Regler och byråkratiska moment kan var för sig synas motiverade och välmenande, eller harmlösa och obetydliga. Men den sammantagna effekten av alla småmoment skapar ett elände. Framför allt för mindre företag som saknar storkoncernernas administrativa resurser. Det är gyttjan av specialregler och redovisningskrav som kan vara tillräckliga för att avskräcka någon från att starta eller expandera en verksamhet.

Ett aktuellt exempel är det krav på månatliga kontrollrapporter från företag om anställdas löner och ersättningar som en utredning föreslagit och som regeringen förväntas föreslå senare i år, trots att nästan alla är negativa till förslaget, varnar för kostnaderna och den väldiga, onödiga byråkrati det kommer att innebära för många småföretag.

***

På måndag möts alliansens partiledare i Maramö för att som det heter forma ”en tydlig framtidsagenda och förslag på hur Sverige kan bli ännu bättre”. Håll inte andan. Sannolikheten för att alliansen i nuvarande skick och inre obalans – en stor, tre små, ömsesidig misstro – kommer att kunna presentera en ”tydlig framtidsagenda” tillsammans är försvinnande små. Det handlar i huvudsak om en nostalgisk badtunneuppföljare i brist på nya manus. De idéer som finns stannar inom de enskilda, vanligtvis de mindre, partiernas hägn, och vässas inför en valrörelse där de fyra kommer att ha sitt eget bästa för ögonen, i långt högre grad än 2006 och 2010.

Svensk politik förbereder sig på tiden efter den traditionella blockpolitiken, och det är bara att välkomna. Men just därför får nog mötet i Maramö mer drag av sista lurpassandet med det gamla gänget, än en historisk händelse som Högfors 2004.

***

Men varför kastar inte alliansen just det här kritiserade förslaget om månadsrapportering för företagen direkt i papperskorgen, som en signal om att man fortfarande förmår att samla sig till principiella ställningstaganden i en hjärtefråga? Svaret lyder kanske: därför att det är det svåraste som finns för politiker i dag – att avstå en åtgärd. Det kliar så i fingrarna. Alliansen kämpar med klådan.

Kanske är det även vårt fel, mediernas alltså, att det blivit som det blivit. Vi har bidragit till tron att en politiker som kan redovisa störst ”aktivitet” – antal motioner, inlägg, tal, krav – har åstadkommit mer än andra. Den som kan peka på flest utspel vinner över dem som utövar inflytande där det betyder något. Den förlorar som vill sätta sig i en fråga, lyssna på olika sidor, hellre än att snabbt rusa till balkongen och ropa: ”se, jag gör något, säger något, kräver något!”.

Det föröder långsamt politiken. För i ”jag gör något, säger något, kräver något!”-stämningen får tidsandan, trenderna och senaste hysterin mycket starkare genomslag än eftertanken, långsiktigheten och ansvarstagandet.
Trender växlar. Håll tidsandan i handen, och du blir svedd. Stimulera ”jag gör något, kräver något”-driften och du får en värld av övervakning, byråkrati, småaktigt felsökeri, larmretorik och åtgärder för åtgärdernas egen skull.

Så kommer snusförbuden, integritetskränkningarna, massvaccinationerna mot svininfluensa utan grund, de övertejpade konstverken och sopspionerna.

Helt panikslaget blir det när en teknisk utveckling skapar en ny, relativt oreglerad sfär för informationsutbyte och kommunikation mellan människor – som internet. Då skyndar de politiska och kommersiella aktörerna fram för att få läget ”under kontroll”.

Och misstolkar politiker tidsandan som främlingsfientlig börjar plötsligt människor med ”utländskt” utseende att plockas ut för id-kontroller, i en cynisk, eländig jakt på papperslösa. Exemplen är många på hur fel det blir när inbillad tidsanda möter tvångsmässig åtgärdssjuka.

Det betyder inte att politiken ska retirera. Men för riktigt stora, epokgörande reformer – låt säga på miljöområdet, eller för insatser mot ungdomsarbetslösheten eller för finansiering av den framtida välfärden i en ny demografisk verklighet – räcker sällan tålamodet och ärligheten i debatten. Bjuder en politiker eller ett parti i dag på ett uns mer komplext resonemang än goddag yxskaft utnyttjas det omedelbart för indignationsritualer även av dem som egentligen delar analysen.

Det är därför jag är så förtjust i den gamla svenska långsamma utredningstraditionen. Med låg puls, utan åthävor, åstadkommer den mer än ett decenniums samlade skott från höften-pressmeddelanden.

***

Det är nog dags att ta fram nya måttstockar för vad som utmärker effektiv och engagerad politik. Vända på pannkakan och låta den grädda på ny sida. Här är några utgångspunkter man skulle kunna ha:

* Att lägga ner en myndighet är nästan alltid mer motiverat än att skapa en till.

* Att ta bort ett byråkratiskt moment är nästan alltid bättre än att lägga till fler.

* Att inte slentrianmässigt kräva mer pengar som första utspel, utan fundera över hur resurserna som finns används, tyder på ett djupare och ärligare engagemang.

* Det är riksdagsledamoten som skriver en ”snälla gör ett reportage om mig”-motion som bör få den kritiska frågan, inte den som prioriterar annat.

* Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är perfekt, rationellt, tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett formellt åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.
 

Det svenska samhället hålls ihop, inkomstskillnaderna är små, det finns en stark känsla för det allmänna, stödet för välfärden ökar, toleransen för invandring blir större och andelen barn i ekonomisk utsatthet har minskat.

Men på en punkt slirade det till, åtminstone språkligt, men kanske även tankemässigt. För artikeln hävdar att det skulle vara positivt att ”individualistiska värderingar såsom självförverkligande sedan några år är på tillbakagång.”

Där ringer alarmklockorna.

Fasa och frukta för det samhälle där ”självförverkligande” blir ett negativt ord. Den enskilda människans möjligheter till självförverkligande var en grundvision för jämlikhetstanken, ut- och folkbildningen, kulturpolitiken och välfärdssamhället: att fler ska få mod och chans att förverkliga sig själva. Jämlikhet och frihet, jämlikhet och mångfald – inte sträng likriktning.

Föraktet och misstron mot dem som är annorlunda, går egna vägar, vågar vara sig själva bortom kvävande normer av olika slag, hör till det som driver på mobbing, hatkollektivism och sexism.

Jämlika möjligheter till eget självförverkligande är tvärtom en motkraft för frihet, och mångfald, som ökar solidariteten med andra, med utsatta och nödställda.

Historielöshet riskerar att smyga sig på om vilken viktig drivkraft självförverkligande varit i kampen för demokrati, rättigheter, kultur och företagande i samhällen där en auktoritär överhet i underlydande sett en massa där ingen ska ha fräckheten att vilja förverkliga sina drömmar eller tänka sina egna tankar.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

-------------------------------------------

Karl Andersson i Håkmark tog i med kropp och själ

Han kallades Karl Annersa, och av källorna att döma hade han aldrig en ledig stund. Karl Andersson i Håkmark, född 7 maj 1865 och död 23 december 1942, ska ha haft stor betydelse för Håkmarks utveckling, ända fram till sin död, 77 år gammal. Enligt den byahistorisk som gavs ut 1986 – resultatet av en kurs inom ABF och huvudkällan för denna text – om Håkmarks framväxt från 1500-talet och framåt, var Karl Andersson ”genom sin klarsynthet, begåvning och kunnighet en tillgång för alla som behövde råd och hjälp i olika frågor och ärenden”.

Han var med och formade en by i övergången från 1800-tal till modern tid. Men som många lokala eldsjälar som levde för sina byar, och som fick sina byars förtroende, förverkligade han också ett mångsidigt liv i en by som gjorde det möjligt.

***

Håkmark är en bildskön, okomplicerad trakt vars historia i grova drag återspeglar de långsamma skiftningarna, de långa vågorna, i den svenska landsbygdens väg från tidig bebyggelse till modern tid. Några kapitel:

* Utskrivningarna av unga män från Håkmark till krigstjänst under 1600-tal och tidigt 1700-tal. Jöns Larsson som skrivs ut 1613, finns med i fälttåget till Livland 1621-1622, befordras till korpral 1624, men som sannolikt dör i en epidemi vid det svenska krigsläget i Preussen 1629. Anders Persson som 18 år gammal, skickas till Tyskland 1642, sänds till Polen 1655 för att ”delta i Karl X Gustafs krig”, och sedan försvinner, troligen död. Erik Mikaelsson som skrivs ut 1676, finns med ”i Anders Sparrfelts kompani i sjöslaget vid södra Öland” i juni, överlever och sedan på hösten dyker upp på skeppet Abraham, innan spåren tar slut.

Många sådana öden från det århundradet, suddiga i källorna där de passerar förbi och försvinner mot tidig död eller okända slut.

* De återkommande jordskiftena från mitten av 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet för att sprida ut byn och utnyttja marken bättre, med nyodling och rationellare jordbruk som följd.

* Infrastrukturens gradvisa utveckling med bättre vägar, belysning, vattenförsörjning, elkraft.

* Jordbrukets uppgång, och sedan nedgång, som huvudsaklig näringskälla.

* Folkrörelsernas, kulturlivets och folkbildningens framväxt genom lokala initiativ.

***

Karl Andersson tycks ha varit en av dessa eldsjälar som gjorde det möjligt – säkert självmedveten och bestämd – som högg i för Håkmark, så det stod härliga till, med kropp och själ. Det senare, det själsliga, var kanske det viktigaste för honom.

Byahistoriken sammanfattar hans många insatser, och fram träder bilden av en handfast person på språng. Häng med nu: Karl Andersson ”behärskade alla förekommande hantverk”. Han var arbetsledare för kronodikningsarbeten, plåtslagare, glasmästare, smed, snickare, sotare och murare. Han murade 110 köksmurar, 53 ladugårdsmurar, 43 bakugnar och 9 nischar. Han var ledamot i kyrkofullmäktige och i taxeringsnämnden, han var förmyndare, skoltillsyningsman, distriktsledamot i fattigvårdsstyrelsen och kassör i lantmannaföreningen.

Utöver det var han aktiv i den kristna verksamheten och mångårig ordförande i Håkmarks Luth Missions- och Ungdomsförening ända från grundadet 1915. Han var bönpräst i byn när byborna samlades till gudstjänster i skolan. När ett missionshus skulle byggas 1929, ”blev han själv företagets arbetsledare och deltog själv i arbetet utan ersättning.” I missionshuset ”hade han också en särskild plats, i andra bänken på höger sida och det respekterade alla besökare från byn”.

Och så lär han, och det känns fulländat, ha varit den förste i Håkmark, som köpte en cykel.

När han dog stod det i minnesorden på VK:s familjesida att en ”i Umeå socken väl känd och högt aktad person”, med en gedigen personlighet, gått bort. Religionen låg honom ”varmt om hjärtat...Med en aldrig sviktande trohet och kärlek var han städse villig att ordna möten och sammankomster, som skulle hållas i byn.”

Byahistoriken avslutar sin betraktelse över Håkmarks med några insiktsfulla ord, som gäller för många byar i dag:

”Jordbruket har nu 1986 förlorat sin betydelse som basnäring i Håkmark men byn lever vidare genom de människor som bor i både i äldre och nybyggda hus och som i en ny tid ägnar sig åt andra sysslor”.

Jag hoppas att lantbruket hålls vid liv, och hästar i en sommarhage är livskvalitet, men kan vi lära något av denna världens alla Karl Anderssons, så är det att det är människorna som bor där som gör en by till vad den är, och aldrig blir den färdig.

De finns ofta med i våra resonemang, trots att vi kanske aldrig har hört talas om dem.

Och så några rader om humanioradoktorander.

(För den som undrar, ja jag har läst om Gilles Deleuze och hans rhizomteori, i en teatervetenskaplig teorikurs på universitetet. Läraren tog med, vill jag minnas, en jordig rotknöl av något slag och lade på seminariebordet i en lysande, handfast illustration av vad det var vi skulle diskutera).

----------------------------------------------------

Rötterna som får det att blomma på nytt

Även om han var ovanligt känd och aktiv i dagsdebatten för att vara en filosof, lär inte överväldigande många ha hört talas om, än mindre läst, den liberale rättsfilosofen Ronald Dworkin.

Det är ingen förebråelse och inget problem. Han, liksom många andra utanför facket relativt okända filosofer, var viktig ändå och utgör tillsammans med sina kollegor – meningsfränder och meningsmotståndare – en viktig del av vår samtida, politiska ryggmärg.

I torsdags dog han, 81 år gammal, och det är ett skäl så gott som något att ägna en tanke åt betydelsen av obändiga, uthålliga tänkare som nödvändig motvikt i den politiska debatten till infantila jippon, intellektuellt ohederlig frasradikalism och lyssna in-kampanjer. Filosoferna är debattens ofta osjungna, och när de uppmärksammas vanligtvis sedan länge döda, vägröjare.

Här är några ord om varför de – kanske med viss fördröjning, utan tv-soffa och utan tidningsbyline – påverkar dagsdebatten långt mer än många superkända och allestädes närvarande tyckare. Hur de, tack och lov, kan finns med i våra resonemang trots att vi aldrig har hört talas om dem.

För nästan alla som i olika sammanhang diskuterar aktuella frågor, gör det i hög grad med de gamla filosofernas grundarbete och frågeställningar i ryggmärgen, utan att vi alltid vet om det eller riktigt kan härleda ursprunget till våra egna principer och uppfattningar. Deras insatser utgör ett livsviktigt, underjordiskt grundvatten, som på många omvägar, via en del reningsverk och genom långa ledningar, når upp till samhällets vardag och dagsdebatt, ibland först långt senare.

Låt mig ta några av VK:s mest uppmärksammade reportage den senaste tiden som exempel:

* Gruvnäringen: avvägningarna mellan investeringar och jobb som hjälper ekonomin på kort och mellanlång sikt, och långsiktiga naturvärden som garanterar livsförutsättningar i en region på lång sikt.

* Narkotikan i samhället: attityderna till offren, det förebyggande arbetet och de polisiära insatserna, stränga eller pragmatiska behandlingsmetoder.

* Landsbygdens framtid: fördelningen av resurser för vård och skola mellan befolkningstätare, växande och befolkningsglesare, krympande områden, valet mellan att hålla möjligheter vid liv en tid till eller anpassa sig snabbt till rådande, dystra villkor.

De är samtliga svåra frågor med många dimensioner. De har med synen på den enskilda människans relation till samhället att göra, med frihet, egenansvar, eventuell rätt till självdestruktivitet och solidaritet, med nytta och natur, risktagande och ansvar över generationsgränser.
Ta bort det nedärvda filosofiska arvet och vi skulle förstummas mycket snabbare i alla sådana frågor.

Vad i - och så vidare - har de för sig på banken efter tre, brukade man fråga. Vad i – och så vidare - har de för sig på universiteten överhuvudtaget, hör man då och då muttras.

Jag tror många som är eller varit exempelvis doktorander i ett humanioraämne, känner igen det där knappt dolda föraktet, den passiva aggressionen och bitterheten, som i samtal kan riktas mot ”irrelevanta akademiker” (underförstått jämfört med dem som har riktiga jobb, och därför till skillnad från universitetstofflorna gör nytta).

Det är lätt att falla dit. Så här: typiskt en dag när man är sur, trött, stressad av praktiska problem som måste lösas, dyker någon upp med glödande ögon och vill diskutera fransk poststrukturalism eller Gilles Deleuzes rhizomteori, som om det vore av akut betydelse för mänskligheten (humanioradoktorand, jag tittar på dig).
Då är det frestande att förfalla till ramsorna: ”jädra trams”, ”för våra skattepengar”, o.s.v., ja ni känner igen det där. Men det gäller att med all kraft, all självdisciplin, all självbevarelsedrift, motstå den inre populismen, den inre frestelsen att med de ramsorna söka vifta bort och diskvalificera.

För det är med viss forskning som med vissa teaterprojekt eller viss poesi eller viss konst (eller viss idrott): det som inledningsvis kan verka helt utan relevans, nu och för alltid, helt frikopplat från det här universum, sätter igång processer, tvingar fram en ny, skärpt uppmärksamhet, rör upp stoff ur slammet, ur vilket det glasklara, för allt relevanta och epokgörande långsamt växer fram.

***

"When lawyers argue cases, or advise clients, or draft laws to meet specific social goals, they face problems that are technical, in the sense that there is general agreement within the profession as to what sort of argument or evidence is relevant. But sometimes lawyers must deal with problems that are not technical in this sense, and there is no general agreement on how to proceed. One example is the ethical problem that is presented when a lawyer asks, not whether a particular law is effective, but whether it is fair."

(Ronald Dworkin i ”Taking Rights Seriously”)

***

Dworkin, som fått beteckningen egalitär liberal, ägnade sig framför allt åt frågor som rörde rättsfilosofi. Han menade, i en kritik av den så kallade rättspositivismen, att lagstiftning inte kan frikopplas från moraliska ställningstaganden, utan tvärtom måste bottna i resonemang om politiska och moraliska värderingar.

Han skrev också ingående om frågor kring frihet och jämlikhet, om hur människor ska kunna ges jämlika förutsättningar att leva självständiga liv. The Guardian sammanfattar honom som en liberal demokrat i traditionen från Franklin D Roosevelts ”nya giv”. På grov svenska skulle man nog kunna kalla honom socialliberal.
I essäer för New York Review of Books blev han en aktiv debattör i kontroversiella frågor som dödshjälp, medborgerliga rättigheter, abort och kriget mot terrorismen. En del motståndare tillskrev honom gärna, som New York Times skriver, en politisk agenda till förmån för en ”standardmeny av vänsterliberal politik”.

Filosofiska texter är inte, lika lite som romaner, tavlor eller konserter, några handböcker som löser praktiska dagsproblem. De är inga man springer till vid en tillfällig kris och läser innantill. En idédebatt har mer med sådd än skörd att göra.

Filosoferna är inte löven som rasslar till och drar blickarna åt sig vid minsta vindpust, som skiftar färg från vår till höst och faller till marken när kylan kommer. Att läsa de stora tänkarna – och att ta del av konsten, litteraturen och musiken – är istället att vårda rötterna som går ner under snön och får det att blomma igen nästa år, och året därefter.

Vi behöver inte själva ha läst eller ha hört talas om dem. Men när dagsdebatten äntligen får djup, när strålkastaren avslöjar en perspektivscen som aldrig tycks ta slut bakom huvudrollsinnehavarna, när vi brottas med svåra frågeställningar efter bästa förmåga och upptäcker att vi kommer längre än vi anat, är det dem vi har att tacka.