Höghus i Lycksele låter intressant, och oroväckande, på samma gång.

Om syftet utöver själva bostadsskapandet är att skapa ett landmärke eller ett skyltfönster, något som sticker ut i stadsplaneringen, och det är lysande idé, hänger mycket på arkitekturen, på estetiken, hur det ser ut.

Vi ser i Umeå, exempelvis vid Öbacka Strand just nu, hur standard-standard-standard-lösningar även i lägen där staden verkligen ska presentera sig för besökare framkallar gäspningar och besvikelse, istället för att ge energi och skapa just landmärken.

Och höga hus i jättetråkig arkitektur är inga bra skyltfönster, de kan tvärtom odla fördomar om en ort hos besökare.

Så om det skulle se ut som på VK:s lilla illustration må man hoppas att projektet inte blir av.

Men om det finns tankar på att skapa något annorlunda på höjden, med arkitektur som verkligen sticker ut lite, då må man hoppas att det blir av.

Det estetiska perspektivet måste finnas med, i synnerhet när man bygger högt i miljöer där höga hus hör till ovanligheterna.

Det är mycket Åsele nu, med kampanjen mot Jantelagen (och själva ansatsen är ju trots allt viktigare än det formella beslutet) och så det här sammangåendet av fem partier till ett.

Bra att partilandskapet och partiernas olika strategier kan skifta ute i kommunerna och att stereotypa mönster bryts, så att inte kommunalpolitiken alltid bara blir en kopia av rikspolitikens dramaturgi. I väntan på mer renodlat personval och skilda valdagar är det utmärkt om partierna själva anstränger sig för att tänka nytt.

Så här såg för övrigt valresultatet i Åsele ut 2006.

Bra sågning av dåligt förslag.

Ingen konstig reaktion, utan en sund reaktion.

Det kan bli ett jobbigt år om alla partier ska börja försöka använda bröllopsståhejet som ett sätt att få uppmärksamhet och försöka sola sig i "glansen" av evenemanget.

Det här vore ett utmärkt besked, om sakskäl fick gå före prestige efter frågans olika turer. Och att Sofiehemsskolan, liksom likaledes utsatta Östra Ersbodaskolan, får vara kvar borde ju också vara en logisk följd av att en tydlig majoritet i fullmäktige står bakom den linjen. Gott så.

Sveriges Television, som överhuvudtaget kämpar med sin självbild och uttolkningen av sitt uppdrag, verkar ladda upp för ett svårartat monarkifjäsk under 2010.

Ohämmad populism tycks bli ett bärande tema för omfattningen av och inriktningen på bolagets bevakning av det stundande bröllopet.

Oberoende?

Argumenten för att avskaffa den förlegade licensbyråkratin och ersätta det med finansiering över fonder och skattesedel blir allt starkare.

Om K G Abramsson skämtade så var det ett omdömeslöst skämt. Han borde inse och medge att det var omdömeslöst.

Noterar att de sanslöst feltänkta och osympatiska experimenten med elevbetyg på lärare sprider sig till fler kommuner. Tycker synd om (i synnerhet mobbade) elever och lärare där. Så här skrev jag häromåret kring detta.

Anders Rönmark skriver i Örnsköldsviks Allehanda mer om debatten kring regiontänkande och arbetspendling.

Sundsvalls Tidnings ledarsida skriver med andra utgångspunkter om regionfrågan.

Inom parentes apropå detta: Det var fascinerande, både politiskt och teatralt, för några veckor sedan när Barack Obama, Bill Clinton och George W Bush höll en gemensam presskonferens hur Clinton alldeles självklart var den karismatiska, värmestrålande, charmiga mittpunkten.

Obama har en helt annan framtoning. Hans, också stora, karisma är av ett annat och mer återhållet - kanske kan man säga akademiskt - slag. Det är både till fördel och nackdel för honom, men återspeglar framför allt en del intressanta aspekter av hans ledarskap, och skillnaderna mellan hans stil och Clintons. Joe Klein skrev läsvärt på samma tema i Time häromveckan.

Beskedet i går att Balticgruppens Krister Olsson satsar 20 miljoner på ett samarbete med kommunen för att ge arbetslösa ungdomar närmare 200 arbetstillfällen inom framför allt vård, skola och omsorg är positivt ur många aspekter.

Att beskedet kommer i juletider är onekligen symboliskt. Inte minst visar det hur konstruktivt ett samarbete  mellan resursstarka, lokalt förankrade näringsaktörer och kommunen kan bli när nya, lokala idéer möts av en prestigelös politisk vilja att se möjligheter. Sådant lyfter Umeå.

Beskedet att Stockholm överväger att pröva ett sprutbytesprogram lär väcka debatten om det till nytt liv även i Umeå.  Är det dags för ett sprutbytesprogram även här?

Här är en lite längre kommentar om förändring, paradigmskiften och "lagompatriotism" till min lördagskrönika om att släppa taget och satsa nytt.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet i Umeå har nu beslutat lägga ned Sofiehemsskolan. Det är svårt att tolka beslutet, och de kommentarer som föregått det, på något annat sätt än att S och V verkligen ville bli av med skolan. Det är nedslående – både i sak och sett som en politisk attityd gentemot en mindre, populär skola som föräldrar visat ett stort engagemang för.

Så här en lite vecka i efterhand, tänkvärd ledare i The Economist.

Vänsterpartiet i Umeå kallar engagemanget för Sofiehemsskolan för ”populism”. Om nu vänstern av obegripliga skäl vill bli av med Sofiehemsskolan, måste de för den skull tala negativt om och förolämpa föräldrar som engagerar sig för sina barns skola på grund av familjernas adresser?

Det är mycket hyckleri i debatten om Vattenfall. Flera ledarsidor kommenterar det problematiska i detta statliga ägande bra.

Expressen skriver om det i sin ledare "Hyckla lagom".

Eskilstuna-Kuriren lyfter också fram ett relevant perspektiv.

Göteborgs-Posten skriver om en halvmesyr.

Själv skriver jag några rader om en annan aspekt på dagens ledarsida: När det i veckan uppmärksammade att Vattenfall tecknat ett avtal där bolaget tar på sig det fulla skadeståndsansvaret vid en eventuell kärnkraftsolycka i någon av Vattenfalls reaktorer i Tyskland, utbröt panik i den svenska debatten. Men hur vettigt är det att satsa på en energikälla där tanken på skadeståndsansvar vid olyckor orsakar kris och panik? Nya reaktorer efter dagens är knappast en rationell energistrategi för det kommande seklet.

Inte särskilt oväntat och inte särskilt lyckat. Det här blir förstås ett av morgondagens mest kommenterade ämnen.

Min ledarkrönika om socialdemokraternas partikongress i tisdagens tidning har fått Åsa Ögren att, oklart av vilken anledning, att bli ursinnig. I en replik på dagens debattsida konstaterar hon att min text är det mest osakliga dravel hon någonsin läst. Jag svarar, något häpen över denna väldiga irritation över just den krönikan, i ett svar nedanför hennes replik.

Det här säger en del om det socialdemokratiska partiets kvardröjande oförmåga att skilja mellan det egna partiet och resten av världen.

"Olämpligt och onödigt" är en vacker omskrivning för uppenbar inkompetens för och omdömeslöshet i lärarutövningen.

Men nu är barns rätt till en seriös undervisning i skolan, fri från vulgär indoktrinering, viktigare än så. Därför är frågan om inte skolledningens svajiga reaktion är ännu värre.

Hackerattacken mot ett stort antal svenska nyhetssajter i går är en försiktig påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är i viktiga nyckelfunktioner. Framgångsrik krishantering bygger mycket på goda förberedelser och probleminsikt om var ett system är som känsligast. Det lär inte vara sista gången som något sådant här händer, och förr eller senare görs försök till sabotage i ännu större skala.

...att ta farväl av hösten, för den här gången.

Hur dyrt är det med spårvagnsinvesteringar jämfört med andra kollektiva trafiklösningar kontra? "Niklas" invände i en läsarkommentar i går att kostnaderna för spårvagn ofta överdrivs i debatten. Upsala Nya Tidnings ledarsida följer upp debatten i Uppsala om framtidens lokaltrafik där med en plädering för spårvagnar: Trafik är inte science Fiction.

Nyheten att kaffekedjan Starbucks ska öppna i Sverige - på Arlanda - blev en av gårdagens stora snackisar på nätet, åtminstone i de "uppehållsrum" där jag rör mig. Och det är givetvis framför allt varumärket som väcker uppmärksamhet.

Det finns alltid, om man lämnar Arlanda och Stockholm, och funderar på butiksstrukturen på mindre orter, exempelvis i Västerbotten, ett klassiskt både-och i synen på stora kedjor som testar att etablera sig.

Å ena sidan glädjen över satsningen och att en större kedja gör bedömningen att en ort kan bära deras verksamhet, å andra sidan rädslan för att lokala butiker och aktörer ska få det svårt att överleva/konkurrera/starta upp.

Att den här notisen om Örnsköldsvik och vägavgifter får så många läsarkommentarer på vk.se kan väl tas som ett tecken på att talet om en Botniaregion inte bara är teoretisk.

Moderaten Edward Riedl skrev i går på sin vk-se-blogg: Lägg ner Norrstyrelsen. - Det blir ingen storregion.

Centerpartisten Olle Edblom skriver i dag på sin vk.se-blogg: Region Norrland är inte död.

Problemet handlar ju i grunden om att Norrlandskommunerna inte är ense och inte vet vad de vill i regionfrågan, och att därför alla korten - både bättre och sämre - ligger på bordet.

I så måtto kan både Riedl (i det kortare perspektivet) och Edblom (i ett längre perspektiv) ha rätt. Men just nu framstår det kortare perspektivet - regionfrågan har kört fast och någon lösning är inte i sikte - i sammanhanget som tämligen långt. 

Den status quo som då hotar är inte nödvändigtvis bra för Norrland, lika lite som en dålig regionlösning - och kring någon annan har ju inte enighet kunnat nås - vore det.

Varg- och rovdjursfrågan, som väcker sådana starka känslor i länet och som när man följer debatten ibland kan verka omöjlig att nå ens konsensus om ett sansat tonläge kring, dyker i dag upp på DN-debatt.

Jag förutspår en ny vända med oförsonliga inlägg i debatten.

Relaterad artikel: Flera vargar siktade i länet.