Lite andra, lösa anteckningar kring partiledardebatten:

Roligast: att följa Göran Hägglunds flitiga, och underhållande, twittrande under riksdagsdebatten. Det har inget större informationsvärde, men definitivt ett underhållningsvärde som säkerligen omsätts i ökad uppmärksamhet kring hans egna inlägg i riksdagsdebatten. Twitter ersätter/kompletterar/utvidgar/offentliggör i viss mån, åtminstone i marginalen, gamla tiders kollegiala, men icke-publika, smågnabb i riksdagskorridorerna. Och Hägglund bekräftar även i Twitter-form att han är den repliksnabbaste av partiledarna.

Plumpast: de socialdemokratiska ledamöter som i kollektivistisk klump lämnar salen när Maud Olofsson ska tala. Ett sekteristiskt beteende som avslöjar demokratisk omognad. Måtte valrörelsen föras på en högre nivå än så.

Mest avspända: Björklund, Eriksson och Ohly. Det finns alltid i varje partiledargeneration en del som, milsvida motsättningar i sak till trots (eller snarare tack vare dem), slappnar av i sina ömsesidiga replikskiften och förmår att lyfta debatten ur den värsta grälsjukan och istället betona riktigt tydliga ideologiska skiljelinjer.

I gårdagens partiledardebatt var det Jan Björklund och Lars Ohly (och, i hans fall eftersom det är hans stil, och eftersom MP knappast känner sig särskilt stressat över sitt opinionsläge, Peter Eriksson). Det kan nog i Björklunds och Ohlys gemensamma replikskiften förklaras av att de inte i någon större utsträckning konkurrerar om samma väljare, och att motsättningarna faktiskt är djupt ideologiska, och att deras debatter därför inte drabbas av det som Herbert Tingstens beskrivit som: "Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare,och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken. Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på ståndpunkt i en sakfråga."

Förtroendeduellen: För Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin handlar mycket av valrörelsen om att övertyga som statsministerkandidater, som potentiella regeringschefer 2010-2014. Utgångspunkterna för de båda skiljer sig starkt åt.
Reinfeldt leder stort i förtroendemätningarna och vet att hans ledarstil vinner brett stöd i väljarkåren, att han är populärare som statsminister än alliansen är som regeringsunderlag. Det är både en möjlighet och en risk för honom när han möter Mona Sahlin i direkt debatt.

Å ena sidan kan han, som ingen annan i alliansen, få oppositionen på defensiven och för alliansens räkning återta initiativet i ett läge när oppositionen leder alla mätningar av partisympatier.

Å andra sidan har han också vad gäller den egna populariteten mest att förlora på ett misslyckat framträdande, vilket kan göra honom för tillbakadragen, polemiskt sparsmakad, rädd för att ta de svåraste debatterna i vilka regeringskollegorna behöver hans stöd mest.

För att alliansen ska ha någon chans att bli återvald måste Reinfeldt gå på offensiven och investera sitt förtroendekapital i de mest kontroversiella frågorna. Men i det ögonblick han gör det sätter han samtidigt sin statsmannaframtoning på spel, kliver ner från sin upphöjda position och tvingas polarisera mer. Av gårdagens partiledardebatt att döma börjar Reinfeldt inse att han inte har något större val än att gå i svaromål med, och ställa motfrågor till oppositionen, agera som om det är han – inte Sahlin – som måste hämta igen ett underläge.

Sahlin, som kämpar mot ett för att vara en socialdemokratisk partiledare ovanligt stort misstroende kring sitt ledarskap, vet å ena sidan att statsministern hittills under mandatperioden enkelt vunnit statsministerkandidatsduellen mellan dem. Å andra sidan räcker det för henne att spela jämt med Reinfeldt, att någorlunda matcha honom, att klara sig hyfsat, för att en debatt ska bli ett plus för henne (jämför Kerry-Bush-debatterna 2004) i kampen om regeringsmakten.

Och i ett jämnt val när de många osäkra väljare som opinionsmätningarna inte fångar och återspeglar bestämmer sig strax före valet, kan trovärdighet i regeringsfrågan, en trovärdig statsministerkandidat, bli en av de mest utslagsgivande faktorerna. Därför är det viktigt för Mona Sahlin, trots hennes underläge i förtroendemätningarna, att söka upp Reinfeldt för debatt regelbundet.
Så oppositionens övertag i partisympatimätningar tvingar Reinfeldt att söka debatt och söka lyfta fram kontraster gentemot Mona Sahlin. Och Reinfeldts övertag i förtroendemätningar tvingar Sahlin att söka debatt för att neutralisera alliansens grepp om regeringsfrågan.

Tv-duellen dem emellan i slutet av den här veckan ger möjligen en tydligare bild av hur deras respektive debattstrategier kommer att se ut under året.

Jag håller med dem som anser att vi cyklister i Umeå måste bli bättre på att sätta på våra cykellysen nu när mörkret ockuperar en stor del av dygnet.

Cyklar om kvällen utan lysen kommer snabbt och är svåra att upptäcka, för bilar, fotgängare och andra cyklister.

Om Umeå ska vara en modern, grön, cykelvänlig stad där cyklarna kommer högt på prioritetslistorna i stadsplanering, snöröjning och annat – och det måste ju vara ambitionen – då får också cyklisterna lov att leva upp till ansvaret.

Då duger det inte att fara fram på ett livsfarligt, regelvidrigt och omoget sätt i trafiken. Visa att cykel förtjänar att tas på allvar som ett seriöst transportmedel – tänd lysena.

Förbereder mig för att leda en debatt på universitetet senare i dag om klimatförhandlingarna i Köpenhamn.

Det är bra att en något mer kritisk och ifrågasättande rapportering långsamt börjar dra igång kring svininfluensan, där den sätts i ett seriöst perspektiv, även om det hade varit bättre om rapporteringen varit mer balanserad från början och mindre hysterisk. Då hade kanske både propagandistiska övertoner och absurda konspirationsteorier haft svårare att få fäste.

Jag bodde inte själv i Västerbotten när partiernas nomineringsprocesser befann sig i det här skedet inför förra valet 2006, så jag vågar mig inte på någon djupare regional jämförelse.

Men man har ändå, tror jag, kunnat se under hösten här på vk.se:s bloggportal - där ett antal politiker från flera olika partier annonserat sina avsikter att kandidera på olika nivåer inför nästa års val, antingen i mer personligt tilltal (senast här i dag) eller genom att återge sina partiers nomineringsresultat - att de nya kommunikationskanalerna ökar både viljan till och kraven på politiska kandidater att träda upp på scenen som enskilda kandidater.

Det är en mycket positiv utveckling, framför allt för väljarna, men även för de politiska partier som hänger med i och bejakar den utvecklingen.

Valet 2010 kommer att skilja sig markant när det gäller kommunikationen mellan kandidater och väljare, och när det gäller medias roll i valbevakningen. Det blir ett nytt flöde att förhålla sig till för alla aktörer.

Och att vara med i de nya kommunikationskanalerna är inte samma sak som att vara skicklig på det. I hög grad tror jag att egenskaper som gjort politiker skickliga i mediala sammanhang, och på torgmöten, arbetsplatsträffar, företagsbesök eller skoldebatter genom åren, sammanfaller med dem som kommer att krävas även i framtiden. Men det tillkommer även nya dimensioner i det politiska samtalet, och en del gamla villkor tynar bort, när kommunikationshierarkierna förändras.

Det gör att en del nya kvaliteter kommer att krävas för den som vill nå ut till medborgarna, och att en del tidigare viktiga kvaliteter kommer att minska i betydelse.

Om det sedan leder till en ökad mångfald i den politiska debatten och de partipolitiska valrörelserna, om partiernas och kandidaternas ekonomiska förutsättningar får ökad eller minskad betydelse, om det får konsekvenser för hur valsystemet ska vara utformat och om medierna får radikalt nya roller - allt sådant återstår att se.

Jag är övertygad om att det är en utveckling som kommer att fortsätta. Valet 2014 lär vi häpna igen, över hur mycket som kan hända på bara fyra år.

Det talas mycket om nätets betydelse för nästa års valrörelse, och ett vanligt samtalstema är politikernas bloggande här på vk.se.

Fyra skäl till varför man bör välkomna snön:

1. Mörkret har börjat sin ockupation hur som helst, och kommer inte att ge sig förrän i vår. Snöflingorna är tusentals små facklor till vår räddning.

2. Snöröjningsdebatten i Umeå kan ta vid där skräp på torget-debatten började avta.

3. Ett travlopp i snörök en vinterkväll i Norrland är något alldeles extra.

4. Man befrias äntligen från illusionen att det fortfarande går att undvika tjocka vinterkläder, mössa, halsduk och vantar.

De tre politiskt mest omstridda broarna i Umeås historia:

1. Kyrkbron

2. Botniabanebron över Umeälven

3. Kolbäcksbron

Eller har jag fel?