Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans - en lördagskrönika, här lite längre än i papperstidningen, om balansen för de etablerade partierna i det svenska partiväsendet och faran med att både vara för stort och intetsägande och för litet och renlärigt.

Jag resonerar, vad gäller det sistnämnda, lite om att man bör passa sig för alltför renläriga partier och att väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är  övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort.

--------------------------------------------------------

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

"Borgerligt superparti" är ett uttryck som man kan skrämma frisinnade ledarskribenter med så att de aldrig vågar släcka lampan igen. Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman Carl B Hamilton har vid ett par tillfällen de senaste veckorna argumenterat för att de fyra allianspartierna borde slås ihop till ett enda – just det, knäna skakar, fingrarna hittar knappt tangentbordet – ”borgerligt superparti”.

Jag är varken borgerlig eller någon vän av superpartier, och jag ska återkomma till varför jag inte tror att en sådan sammanslagning vore lyckad vare sig för svenskt politik som helhet eller allianspartiernas utsikter att behålla regeringsmakten tillsammans, om det är det de vill.

Men Hamiltons förslag har den stora förtjänsten att vara seriöst, intressant, konkret och ärligt, och alltså i högsta grad värt att diskutera. För det sätter fingret på en mycket öm punkt både i det krisande, överansträngda svenska partiväsendet och det alltmer stingsliga, lama allianssamarbetet.

Och det som avslöjat mest om tillståndet i svensk partipolitik i allmänhet och alliansen i synnerhet, har varit just de stressade reaktionerna inifrån alliansen på Hamiltons förslag.

Har man på så kort tid sett så många ömsesidiga avståndstaganden mellan politiker som man trodde ändå stod varandra hyfsat nära - en sådan renlärig rädsla för lite spretigt sällskap – sedan den yttre vänstern på sjuttiotalet utnyttjade alfabetets alla möjligheter för att exakt definiera vem som tillhörde vilken marxistisk fåra?

Det har nästan varit så att man skulle kunnat misstänka att Hamilton fått i uppdrag av oppositionen att lufta förslaget om partisammanslagning för att avslöja hur splittrad regeringsalliansen är internt.

Att stämningen inom alliansen är mindre bra och att den ömsesidiga misstron mellan allianspartierna är stor, kommer inte som någon överraskning.

Folkpartisterna, centerpartisterna och kristdemokraterna är gemensamt skitsura på moderaterna – som de uppfattar som för tröga, för stöddiga, för idélösa och, kanske värst av allt, för populära.

Moderaterna i sin tur inte är särskilt intresserade av vad de opinionsmässiga småglina där nere runt benen tycker – ”alla dessa utspel, vad ska de vara bra för?” - men är allt mer irriterade över att Fp, Kd och C inte bara kan sitta stilla och vara tacksamma, medan moderaterna tar hand om väsentligheterna.

Folkpartister är i allmänhet jättenervösa att behöva bli förknippade med konservativa, helt otidsenliga kristdemokrater mer än nödvändigt och därmed tappa status i kulturradikala kretsar. Kristdemokrater å sin sida tycker i allmänhet att folkpartisterna är skenheliga sociala ingenjörer som bara väntar på att få löpa amok med pekfingervalser på intet ont anande småbarnsfamiljers köksbord.

Och centerpartister och folkpartister kan inte nog betona hur olika man är, tänker och alltid varit – snobbiga akademiker de ena, obegripliga bönder de andra.

Allt det där är välkänd, ofrånkomlig gammal skåpmat och har inte hindrat allianspartierna från att trots allt inneha regeringsmakten tillsammans i snart sex år. De kommer av allt att döma att söka förnyat förtroende tillsammans 2014.

Det måste alltså, skulle man anta, finnas något som de i det aktuella politiska läget anser förenar och har större relevans och tyngd, än det som skiljer åt. Och man kan utgå ifrån att allianspartierna inte anser att det som skiljer dem åt är så komprometterande att det får dem att skämmas för samarbetet i sig.

Söker man stöd för ett bestämt regeringsalternativ för en tredje mandatperiod i rad, går det inte med bevarad trovärdighet att uppträda som om det vore något enbart tillfälligt och nödvändigt ont. Stå för det eller lämna det, är en rimlig uppmaning. Fråga de rödgröna hur trovärdigt väljarna tyckte det var inför förra valet när tre partier som uppenbart hade svårt att tåla varandra försökte låtsas vara bästa polare.

Ändå har ett antal alliansföreträdare den senaste veckan varit väldigt bråttom, bråttom-angelägna om att betona att just deras parti minsann står för ett antal goda värderingar och traditioner, och sätt att se på människor, som skulle vara hotade vid en sammanslagning. Underförstått: de andra vill något helt annat, egentligen. Man vill inte bli rymmas inom samma organisation. Och, föga överraskande för oss som själva har ungdomssynder att bearbeta av renlärighets- och prefixsjukan, har hoten kommit om utbrytningar och nya partibildningar.

Jag har egentligen inga invändningar mot grundresonemangen bakom detta. Allianspartierna representerar alldeles uppenbart olika ideologiska och organisatoriska traditioner – och har historiskt sett ofta stått på motsatta sidor i viktiga sakfrågor - som skulle bli urvaskade om man slog ihop alla fyra partier till ett enda.

Superpartier med dröm om egen majoritet brukar dessutom inte ha särskilt mycket att tillföra samhällsutvecklingen eller idédebatten, utan snabbt bli maktapparater för maktens egen skull. Korruptionen ligger alltid på lut och superpartier för nästan ofrånkomligt en stelare blockpolitik med sig. Och om alliansens problem nu är att den uppfattas som lite förbrukad och idéfattig, lär det inte bli bättre om man låser fast den i en partikonstruktion som drömmer om att bli vad socialdemokraterna brukade vara.

Socialdemokraternas, även internationellt sett häpnadsväckande, långa maktinnehav och breda väljarstöd under efterkrigstidens första decennier går hur som helst inte att upprepa, men – och det är viktigare - är inte heller något att ha som förebild. Socialdemokraterna har de senaste åren varit på gränsen att slitas sönder helt av motsättningen mellan å ena sidan nostalgiska förhoppningar om att på nytt bli ett superparti med 45 procent av väljarna bakom sig och å andra sidan dogmatiska fraktioners stränga krav på en renlärighet som partiet aldrig haft och som står i direkt motsättning till varje form av brett folkrörelsearbete.

Alliansen - och kanske framför allt moderaterna - har mer att lära i förebyggande syfte av den krisen för S de senaste åren, nu möjligen långsamt övervunnen, än av partiets osunt dominerande ställning på 50- och 60-talen.
Så motståndet mot att förvandla fyra spretiga allianspartier till ett enda ”borgerligt superparti” har stort fog för sig. Det skulle bevara en redan förlegad blockpolitik som hellre bör motverkas,.

Det som stör, däremot, är sättet som motståndet tar sig uttryck på; den uppenbara rädslan för att ett parti ska få för stor spännvid, rymma olika grupperingar och samhällsperspektiv, vara tvunget att bära upp den krångliga bredd och konflikter som de klassiska folkrörelserna hade att och lyckades hantera så väl.

Den nervösa längtan efter renlärighet som kommer till uttryck i nästan alla svenska partier i dag står i motsättning till folkrörelsearbete. De svenska partierna är mycket små sett till antalet aktiva medlemmar, och i så måtto sedan länge inga folkrörelser längre. Men de arbetar utifrån folkrörelsernas gamla organisationsstrukturer och det proportionella valsystemet i Sverige är i hög grad utformat utifrån föreställningen om fungerande folkrörelsepartier.

Det är faktiskt, så länge folkrörelsemodellen står som något slags förebild, om än i mindre skala, viktigt att partierna inte blir för små och för internt likriktade. Bredare medlemsbas ger fler röster, kompletterande perspektiv, starkare lokalorganisationer med djupare rötter i lokalsamhället och robustare självmedvetenhet, större opinionsmarginaler och bättre möjligheter att stå pall i debatten utan att drabbas av krisstämningarnas destruktiva mekanismer.

Partier som vill vara något mer än rena kampanjapparater kan inte vara färdiga, givna, dogmatiska svar från början, lika lite som passiva, viljelösa anslagstavlor för omvärldens önskemål där allt handlar om att lyssna.

(Det är ett av skälen till varför exempelvis folkpartiet och centerpartiet borde slå sig ihop – en rationell anpassning till redan existerande realiteter där helheten förmodligen blir bättre och livskraftigare än delarna kommer att vara om ytterligare ett decennium mangel i den statiska blockpolitikens logik - och sedan söka ett mer aktivt samarbete med miljöpartiet i ett nytt partilandskap bortom blockpolitiken.)

När för få deltar i partiernas inre liv, eller när alla redan är överens om att de har rätt eller ingen har någon bestämd, ”helig” uppfattning överhuvudtaget, omöjliggörs till slut allt idéarbete.

Renlärighet och ideologisk medvetenhet är motsättningar över tid, eftersom idéarbete aldrig är något för alla tider avslutat. Och partier är nästan alltid per definition pragmatiska till sina syften. Så argumentet att det finns vissa ideologiska klyftor mellan olika grupper är inte i sig ett argument mot att de kan samsas i ett och samma parti. Hyfsat breda partier måste ofrånkomligen hantera sådana motsättningar och låta sig berikas av dem.

För renläriga partier ska man tvärtom passa sig. Väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är alltför övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort. Fattar de inte sitt eget bästa?!

Argumentationen går ungefär så här: Vi vill det som är gott och rätt, de andra tycker inte precis som vi, alltså vill de det som är ont och fel, åtminstone ibland. En nyansskillnad på marginalen omtolkas snabbt till en klyfta i värderingar och människosyn, till en fråga om att vilja väl eller illa. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

Därför rasar samhällsdebatten så ohyggligt snabbt ner i den tröttsamma ritual där debattörer inte argumenterar i sak, utan anser att den egna, underförstådda godheten, och de andras underförstådda illvilja, per definition avgör frågan om vem som har rätt och fel. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten, när det verkligen handlar om djupa värderingsklyftor, är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

De som inte orkar med att det spretar lite, att människor är krångliga nog med att inte smälta in i senaste trenden eller det som i de egna kretsarna uppfattas som så självklart att det knappt ens behöver diskuteras, riskerar snabbt att fastna i en av politikens farligare fällor: drömmen om att bryskt förändra människor utifrån egna preferenser om hur man bör vara, tänka, agera, se ut och prioritera, vilka som duger och vilka som ska bort, vilka som är ”vi” och vilka som är ”dem”, vilka som är välkomna och vilka som är främmande.

Det är en av de saker som gör att demokratin inger trygghet just när det kan upplevas som frustrerande för de otåliga: den är tämligen trög i förhållande till pöblar, trender, populismer, sekter, eliter och etablissemang, och långt mer lyssnande och eftertänksam än enskilda debattörer med en stark tro på sin sak anser nödvändigt. Förändringar tar tid, men just det skyddar också för ensidighet.

De svenska partiernas chans till överlevnad är varken är som superpartier med dröm om egen majoritet eller små renläriga, självrättfärdiga klubbar för helt likatänkande. Kanske har de svenska partierna i nuvarande organisationsform ingen större framtid överhuvudtaget, kanske väntar slimmade kampanjpartier runt hörnet, vilket kommer att väcka frågor om det proportionella valsystemet. Men i väntan på, eller rädsla för, en sådan utveckling bör de etablerade partierna söka bevara det bästa och friskaste från de folkrörelsetraditioner de föddes ur.

Dit hör nyfikenheten på och fördragsamheten med lite avvikande åsikter, perspektiv och sätt att vara på. En diskussion förutsätter att inte alla är överens från början. En gemensam ståndpunkt som formats av och stått pall för interna meningsutbyten är starkare och pålitligare än den förutfattade meningen som ingen runt bordet ifrågasatte.

Bevare svensk politik för ett ”borgerligt superparti” och för partier med socialdemokraternas efterkrigsdominans som ideal. Men alliansen måste titta sig i spegeln och bestämma sig för om den står ut med sig själv eller inte. För väljarna är det en relevant information.

Dagens dåliga beslut:

I dag beslutade riksdagen om införande av en lärarlegitimation. Det är en skråreform som stänger in ett yrke som tvärtom skulle behöva fler ingångar till behörighet. Läraryrket bör stärkas. Dagens reform hjälper inte till.

Dagens goda uppgörelse:

Det här däremot är en utmärkt och nödvändig uppgörelse som dröjt för länge men som är välkommen ändå.

Jag skriver inte så mycket om böcker, teater eller poesi längre, sedan jag kommit in på andra banor. Men som självterapi och för gamla minnens skull, och för att vi står i tacksamhetsskuld till dem som lärde oss om språkets och tankens frihet, blev det några rader i kväll om Erik Lindegren, så här på 100-årsdagen. Mitt förhållande till honom:

När jag skulle introducera min hustru i svensk poesi första gången, det var i Berlin 2002 och vi gick till biblioteken för att kolla vad som fanns på svenska, eller översatt till tyska (Lars Gustafsson fanns), rekommenderade jag fyra namn: Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer, Kristina Lugn och Göran Sonnevi.

Att nämna Erik Lindegren föll mig inte in.

Under en period av intensiv poesiläsning, jag vill minnas att det var i slutet av gymnasiet, fördjupade jag mig intensivt i Lindegren. Sedan tappade jag honom, och det är jag nog inte ensam om, lite ur sikte med åren. Det jag uppskattade mest hos honom var att hans dikter vågar ta sig själva på allvar, att de inte förlorar nerverna halvvägs utan står för sin form. Men det skapar också en distans. Han var en klippa som krävde ansträngning och rev sönder kläderna vid omläsning, och på något sätt tog det alltid stopp i Mannen utan väg.

Andra bjöd lättare vandringar upp på bekanta höjder, när tiden inte räckte till för mer än en snabb bläddring, en tillfällig pausläsning.
Medan pocketutgåvorna med Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer och Göran Sonnevi med tiden blev helt sönderlästa, dök den lilla volymen med Lindegrens dikter till slut upp nästan som en överraskning i bokhyllan när flyttkartonger skulle packas för någon ny flytt, som ett minne av en ungdomsläsning.

Så har det förblivit. Ikväll, med anledning av hans 100-årsdag, som flera skrivit fördjupande och fint om på kultursidorna, hämtade jag honom ur bokhyllan. Det satt ett rivet papper nedstucket på en sida, som det brukar göra i diktsamlingar. Man sticker in ett bokmärke på någon sida man vet att det finns risk att man annars glömmer bort, men vill bli påmind om nästa gång.

Det jag markerat var en av dikterna jag tyckte allra bäst om när jag läste Lindegren som mest. Den är en av de sentimentala, melodiska, ur Sviter, nummer III under Abstrakta variationer, och börjar så här:

”Jag vet inte om jag är en cirkel utan medelpunkt
men jag vet att om jag har en medelpunkt
har jag också många periferier
(fler än en måltavla
du kan inte missa mig)”

Jag tycker fortfarande om den.

Journalisten Marion Gräfin Dönhoff, under decennier ledande kraft hos tidskriften Die Zeit, var en betydande 1900-talsliberal, med stor integritet och analytisk skärpa. Hon skrev då och då om liberalismens uppgift.

Tre citat, hämtade ur ”Die Zeit. Geschichte einer Wochenzeitung 1946 bis Heute” så här inför helgen för lite liberal inspiration, i min snabba översättning:

"Vi måste hålla emot, när människor hetsar upp sig för mycket, och vi måste elda på, när de sitter likgiltiga och fortfarande inte har förstått att något oerhört pågår." (...) Liberalens rätta plats är mellan alla stolar. Hon får inte bry sig om när hon får skäll från alla sidor.”

"Politiska romantiker, som griper efter stjärnorna, har gång på gång gjort den här världen obeboelig - just därför är liberalerna oundgängliga som motvikt, också idag."

”Ju fler liberaler det finns, som skärper till samvetet hos makthavarna, desto bättre.”
 

Lite andra, lösa anteckningar kring partiledardebatten:

Roligast: att följa Göran Hägglunds flitiga, och underhållande, twittrande under riksdagsdebatten. Det har inget större informationsvärde, men definitivt ett underhållningsvärde som säkerligen omsätts i ökad uppmärksamhet kring hans egna inlägg i riksdagsdebatten. Twitter ersätter/kompletterar/utvidgar/offentliggör i viss mån, åtminstone i marginalen, gamla tiders kollegiala, men icke-publika, smågnabb i riksdagskorridorerna. Och Hägglund bekräftar även i Twitter-form att han är den repliksnabbaste av partiledarna.

Plumpast: de socialdemokratiska ledamöter som i kollektivistisk klump lämnar salen när Maud Olofsson ska tala. Ett sekteristiskt beteende som avslöjar demokratisk omognad. Måtte valrörelsen föras på en högre nivå än så.

Mest avspända: Björklund, Eriksson och Ohly. Det finns alltid i varje partiledargeneration en del som, milsvida motsättningar i sak till trots (eller snarare tack vare dem), slappnar av i sina ömsesidiga replikskiften och förmår att lyfta debatten ur den värsta grälsjukan och istället betona riktigt tydliga ideologiska skiljelinjer.

I gårdagens partiledardebatt var det Jan Björklund och Lars Ohly (och, i hans fall eftersom det är hans stil, och eftersom MP knappast känner sig särskilt stressat över sitt opinionsläge, Peter Eriksson). Det kan nog i Björklunds och Ohlys gemensamma replikskiften förklaras av att de inte i någon större utsträckning konkurrerar om samma väljare, och att motsättningarna faktiskt är djupt ideologiska, och att deras debatter därför inte drabbas av det som Herbert Tingstens beskrivit som: "Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare,och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken. Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på ståndpunkt i en sakfråga."

Förtroendeduellen: För Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin handlar mycket av valrörelsen om att övertyga som statsministerkandidater, som potentiella regeringschefer 2010-2014. Utgångspunkterna för de båda skiljer sig starkt åt.
Reinfeldt leder stort i förtroendemätningarna och vet att hans ledarstil vinner brett stöd i väljarkåren, att han är populärare som statsminister än alliansen är som regeringsunderlag. Det är både en möjlighet och en risk för honom när han möter Mona Sahlin i direkt debatt.

Å ena sidan kan han, som ingen annan i alliansen, få oppositionen på defensiven och för alliansens räkning återta initiativet i ett läge när oppositionen leder alla mätningar av partisympatier.

Å andra sidan har han också vad gäller den egna populariteten mest att förlora på ett misslyckat framträdande, vilket kan göra honom för tillbakadragen, polemiskt sparsmakad, rädd för att ta de svåraste debatterna i vilka regeringskollegorna behöver hans stöd mest.

För att alliansen ska ha någon chans att bli återvald måste Reinfeldt gå på offensiven och investera sitt förtroendekapital i de mest kontroversiella frågorna. Men i det ögonblick han gör det sätter han samtidigt sin statsmannaframtoning på spel, kliver ner från sin upphöjda position och tvingas polarisera mer. Av gårdagens partiledardebatt att döma börjar Reinfeldt inse att han inte har något större val än att gå i svaromål med, och ställa motfrågor till oppositionen, agera som om det är han – inte Sahlin – som måste hämta igen ett underläge.

Sahlin, som kämpar mot ett för att vara en socialdemokratisk partiledare ovanligt stort misstroende kring sitt ledarskap, vet å ena sidan att statsministern hittills under mandatperioden enkelt vunnit statsministerkandidatsduellen mellan dem. Å andra sidan räcker det för henne att spela jämt med Reinfeldt, att någorlunda matcha honom, att klara sig hyfsat, för att en debatt ska bli ett plus för henne (jämför Kerry-Bush-debatterna 2004) i kampen om regeringsmakten.

Och i ett jämnt val när de många osäkra väljare som opinionsmätningarna inte fångar och återspeglar bestämmer sig strax före valet, kan trovärdighet i regeringsfrågan, en trovärdig statsministerkandidat, bli en av de mest utslagsgivande faktorerna. Därför är det viktigt för Mona Sahlin, trots hennes underläge i förtroendemätningarna, att söka upp Reinfeldt för debatt regelbundet.
Så oppositionens övertag i partisympatimätningar tvingar Reinfeldt att söka debatt och söka lyfta fram kontraster gentemot Mona Sahlin. Och Reinfeldts övertag i förtroendemätningar tvingar Sahlin att söka debatt för att neutralisera alliansens grepp om regeringsfrågan.

Tv-duellen dem emellan i slutet av den här veckan ger möjligen en tydligare bild av hur deras respektive debattstrategier kommer att se ut under året.

Jag håller med dem som anser att vi cyklister i Umeå måste bli bättre på att sätta på våra cykellysen nu när mörkret ockuperar en stor del av dygnet.

Cyklar om kvällen utan lysen kommer snabbt och är svåra att upptäcka, för bilar, fotgängare och andra cyklister.

Om Umeå ska vara en modern, grön, cykelvänlig stad där cyklarna kommer högt på prioritetslistorna i stadsplanering, snöröjning och annat – och det måste ju vara ambitionen – då får också cyklisterna lov att leva upp till ansvaret.

Då duger det inte att fara fram på ett livsfarligt, regelvidrigt och omoget sätt i trafiken. Visa att cykel förtjänar att tas på allvar som ett seriöst transportmedel – tänd lysena.

Förbereder mig för att leda en debatt på universitetet senare i dag om klimatförhandlingarna i Köpenhamn.

Det är bra att en något mer kritisk och ifrågasättande rapportering långsamt börjar dra igång kring svininfluensan, där den sätts i ett seriöst perspektiv, även om det hade varit bättre om rapporteringen varit mer balanserad från början och mindre hysterisk. Då hade kanske både propagandistiska övertoner och absurda konspirationsteorier haft svårare att få fäste.

Jag bodde inte själv i Västerbotten när partiernas nomineringsprocesser befann sig i det här skedet inför förra valet 2006, så jag vågar mig inte på någon djupare regional jämförelse.

Men man har ändå, tror jag, kunnat se under hösten här på vk.se:s bloggportal - där ett antal politiker från flera olika partier annonserat sina avsikter att kandidera på olika nivåer inför nästa års val, antingen i mer personligt tilltal (senast här i dag) eller genom att återge sina partiers nomineringsresultat - att de nya kommunikationskanalerna ökar både viljan till och kraven på politiska kandidater att träda upp på scenen som enskilda kandidater.

Det är en mycket positiv utveckling, framför allt för väljarna, men även för de politiska partier som hänger med i och bejakar den utvecklingen.

Valet 2010 kommer att skilja sig markant när det gäller kommunikationen mellan kandidater och väljare, och när det gäller medias roll i valbevakningen. Det blir ett nytt flöde att förhålla sig till för alla aktörer.

Och att vara med i de nya kommunikationskanalerna är inte samma sak som att vara skicklig på det. I hög grad tror jag att egenskaper som gjort politiker skickliga i mediala sammanhang, och på torgmöten, arbetsplatsträffar, företagsbesök eller skoldebatter genom åren, sammanfaller med dem som kommer att krävas även i framtiden. Men det tillkommer även nya dimensioner i det politiska samtalet, och en del gamla villkor tynar bort, när kommunikationshierarkierna förändras.

Det gör att en del nya kvaliteter kommer att krävas för den som vill nå ut till medborgarna, och att en del tidigare viktiga kvaliteter kommer att minska i betydelse.

Om det sedan leder till en ökad mångfald i den politiska debatten och de partipolitiska valrörelserna, om partiernas och kandidaternas ekonomiska förutsättningar får ökad eller minskad betydelse, om det får konsekvenser för hur valsystemet ska vara utformat och om medierna får radikalt nya roller - allt sådant återstår att se.

Jag är övertygad om att det är en utveckling som kommer att fortsätta. Valet 2014 lär vi häpna igen, över hur mycket som kan hända på bara fyra år.

Det talas mycket om nätets betydelse för nästa års valrörelse, och ett vanligt samtalstema är politikernas bloggande här på vk.se.

Fyra skäl till varför man bör välkomna snön:

1. Mörkret har börjat sin ockupation hur som helst, och kommer inte att ge sig förrän i vår. Snöflingorna är tusentals små facklor till vår räddning.

2. Snöröjningsdebatten i Umeå kan ta vid där skräp på torget-debatten började avta.

3. Ett travlopp i snörök en vinterkväll i Norrland är något alldeles extra.

4. Man befrias äntligen från illusionen att det fortfarande går att undvika tjocka vinterkläder, mössa, halsduk och vantar.

De tre politiskt mest omstridda broarna i Umeås historia:

1. Kyrkbron

2. Botniabanebron över Umeälven

3. Kolbäcksbron

Eller har jag fel?