Samhället är inte ”riggat för kvinnor som driver företag”, sa företagaren Helena Lundgren, som drabbats av omfattande myndighetskrångel i samband med graviditet och föräldraskap, i gårdagens VK.

Där har vi ett tema som borde dominera valrörelsen långt mer än det förmodligen kommer att göra. Att starta eget, att bli småföretagare, att lämna eller välja bort fast anställning för att våga satsa på en företagsidé, är fortfarande, år 2010, att utmana en koalition av fördomar, jantelag, missunnsamhet, socialistisk samhällsanalys och storkapitalpatriarkalism som präglar svenskt samhällsliv med storföretagen, intresseorganisationerna, byråkratierna, medierna och beslutsfattarna.

I den offentliga retoriken har småföretagaren ofta hjälterollen. Det förblir, tyvärr, mest retorik. Vissa lättnader i regelkrånglet görs. Men det stora, misstänkliggörande krånglet kvarstår. Till vardags är småföretagaren ett störande element för regelsystemen, myndigheterna, välfärdsinstanserna, socialförsäkringarna. Den som sällan passar in.

Det svenska samhället är nämligen fortfarande djupt präglat av och utformat för den gamla alliansen mellan storbolag, storfack och storpartier. Det starka draget av korporativism under efterkrigstiden hämmade ny företagsamhet, och lämnade ett monster av regelkrångel och snåriga system efter sig för dem som trots det orkade satsa att ta sig igenom. Småföretagaren, den egensinnige entreprenören, ägnades inte många tankar, tolererades och ignorerades i bästa fall, motarbetades ofta, mobbades ibland, älskades aldrig.

När nu en global lågkonjunktur sammanfaller med en djupgående strukturomvandling märks hur illa Sverige bäddat för framtidens arbetsmarknad och välfärd. Allra svårast har denna koalition av storkapitalism och socialism gjort det för landsbygden.  För det har regeringar, näringslivsorganisationer, fackföreningar och medier på många sätt en gemensam historisk skuld.

Men fortfarande sprattlar reflexerna.

Transportstödsförändringar som prioriterar utsatta, mindre inlandsföretag framför ett finansiellt starkt storföretag utlöser proportionslösa protester från korporativismens företrädare. 

Att mängder med småföretag kämpar desperat för överlevnad i finanskrisens spår får bara en bråkdel av den uppmärksamhet som ges den sedan decennier förlustbringande, amerikanskägda biltillverkaren Saab, trots att de förra står för långt fler arbetsplatser än den sistnämnda. (Och när hörde man kritik av genomsnittsinkomsterna hos dem som håller nybilsförsäljningen igång? Nej, det är ju en mansdominerande bransch gudbevars.)   

Det handlar om gamla industripatriarkala normer som värderar storföretag som finare än småföretagare, konsekvent håller traditionellt mansdominerade branscher högre än traditionellt kvinnodominerade branscher (och bidrar till uppdelningen) och i grunden ser skeptiskt på människor som vill starta eget och småskaligt.

Allra svårast är det för kvinnliga företagare. De måste även kämpa mot den strukturella ojämställdheten i samhället, kopplat till en könssegregerad ekonomi.  De senaste veckornas debatt om tjänstesektorn har illustrerat ett av problemen. Det påtagliga i den del av kritiken mot RUT-avdraget som inte handlar om avdraget i sig utan om en aggressiv nedlåtenhet mot hushållsnära tjänster som fenomen, är den mossiga uppdelningen i manliga områden där det – tydligen – är okej att tjäna pengar och konsumera privat och kvinnliga områden där det – tydligen – är fult att tjäna pengar och suspekt att konsumera.

Mönstret går igen i debatten om alternativa driftsformer inom offentlig sektor: skepsis mot entreprenörer i allmänhet förenas med en patriarkal syn på när företagande och ägande är okej och inte.

Det håller inte. Småföretagande är nyckeln till framtidens välfärd.

Min lördagskrönika den här veckan blandar lite kärvänlig ironi inför argument som inte håller, med en del allvar och varav hjärtat är fullt:

------------------------------------------------

Stadsbibliotekets framtid i ett nytt sekel

Häromdagen klev jag av bussen vid Vasaplan besluten att ge mig ut på en vågad expedition i Umeås oöverblickbara stadskärna. Äventyrslusten drev mig att testa det omöjliga. Från stadsbiblioteket uppe i stadens urbana, nordöstra centrum skulle jag försöka att kämpa mig tvärs igenom den ofantligt vidsträckta metropolen ända ned till parkeringsplatsen på kajen långt ute i kommunens avlägsna, sydvästra utmarker.

Det finns kanske inte någon plats i ett samhälle, sa Lady Bird Johnson, som är så demokratiskt som stadens bibliotek. När jag skriver de här raderna vid ett bord på Umeå stadsbibliotek – i höjd med O-hyllan (samhälls- och rättsvetenskap) och N-hyllan (geografi) – är det i den allra mest symbolbärande miljö en stad äger: demokrati, bildning, kunskap, fritid, samtal, möten och tillgänglighet. Det borde vara den värdefullaste byggnaden i alla strategispel.

Biblioteken har historiskt sett alltid haft många funktioner – som intellektuella miljöer, som mötesplatser, som arkiv. Men under de senaste decennierna har uppdraget breddats. Tyngdpunkten har förskjutits bort något från arkivfunktionen och mer tonvikt har lagts vid biblioteken som demokratiska och kulturella mötesplatser, som ickekommersiella rum i det offentliga rummet. Biblioteken har varit den främsta av kultur- och bildningsinstitutioner i en omgivning av boende och myndighets- och näringsverksamheter, ibland med lätt konkurrens från någon stadsteater eller konserthall.

Jo, jag vet, det låter helt utsiktslöst att tillryggalägga den sträckan till fots, men jag var beredd att göra ett försök. Matsäcken var packad. Jag hade rejäla skor på fötterna. Och jag var beredd att ställa om klockan när jag passerade över från en tidszon till nästa. Men först blev jag stående, andlös, i ett anfall av tacksamhet, som vi fått lära oss att man ska göra, över att få bo i kanske Sveriges vackraste, varmaste och bäst planerade stad. Vilken lättnad att kunna vandra i ett offentligt rum där alla frågor redan är besvarade, nya generationer bara har att slå sig ned i det bestående under tacksamhet över att inte behöva tänka, tycka eller känna själva och alla klockor borde stanna i beundran inför en fulländning lyft över själva tidens gång.

Biblioteken spelar också ofta en framträdande roll för invandrade, nyinflyttade och nyanlända, för integration, information och kommunikation. Häromveckan var jag med min son på en hemspråksundervisningsdag på stadsbiblioteket. Barn och föräldrar in och ut ur sagorummet, modersmål efter modersmål i inspirerande mångfald; världens kör i Norrlands huvudstad. Det var vackert, blåste frisk luft, talade för Umeå.

Allt i en miljö av barnböcker och ungdomsböcker runt omkring, på svenska, översatta till svenska, eller översatta från svenska till andra språk. Att det var på biblioteket allt ägde rum kändes självklart. På biblioteken finns fler gemensamma referenser och kontaktytor än någon annanstans.

Med sitt estetiska och psykologiska djup, sin unika utstrålning, sin oupphörligt fascinerande arkitektur och sina berömda busskurer borde Umeås stadskärna få stadsplanerare från hela landet, hela Europa, att vallfärda norrut för att gröna i ansiktena av avund, eller åtminstone gröna i ansiktet, betrakta detta föredömliga exempel på hur en stadsmiljö bör gestaltas.

Ändå har de senaste trettio årens utveckling förmodligen varit ett stillastående vatten i jämförelse med de förändringar som väntar framöver. I takt med att kommunikationsvanor, sökvanor, medievanor och läsvanor förändras med digitalisering och internet, kommer även bibliotekens roller att förändras. Ingen institution kan vila på gamla meriter om den inte förmår vara till nytta även för nya generationer, i deras livsmönster, bildningsarbete och demokratiska processer. Bibliotek är inte döda utställningar av material. De gestaltas och levandegörs varje dag – av personalen och besökarna. Ömsar hud ständigt. Eller tynar.

Vasaplan, Rådhustorget, kyrkbron, gågatan, det i synnerhet sommartid bohemiskt-kulinariskt beströdda Apberget, kultparkeringsplatsen som gör glasklart för Kajen att den inte ska tro att den är något, att den inte ska inbilla sig att den är bättre än andra platser, att den inte ska tro att någon bryr sig om den, allt gör att man kan hävda att historien faktiskt nått sitt slut i Umeå.

Jag är övertygad om att bibliotekens framtid ligger i att utvecklas som lokala mötesplatser där det intellektuella samtalet, det kulturella genreöverskridandet, det politiska meningsutbytet och det eviga berättandet kan sammanstråla i levande möten, i fysiska miljöer, som är tillgängliga och gemensamma, och som är ickekommersiella och avgiftsfria. Inte för att välfärdsskapande och välståndsalstrande kommersiella aktiviteter är fult eller fel, tvärtom, men för att de ändå alltid hittar sina platser.

Finns utrymme för förändringar i Umeås stadsbild kan de högst vara marginella. Egentligen återstår bara för unga och kommande generationer att samlas kring lägerelden för att lyssna till auktoriteternas utläggningar av hur denna perfekta stadsplanering ska förstås – estetiskt, teoretiskt och politiskt - som uttryck för den sanna, okorrumperade läran, och varför, när någon större förändring föreslås av de förtappade, budorden måste lyda: Det som blivit är bra. Det som förblivit är ännu bättre. Det som alltid varit är allra bäst. Det som är måste ständigt bevaras. Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Nu står Umeå stadsbiblioteket eventuellt inför förändrade lokalbehov. Det är inte givet att det nuvarande läget erbjuder optimala lösningar. Fara eller chans? Det senare. Vilken ypperlig chans att utreda hur stadsbiblioteket skulle kunna se ut under 2000-talet, vilket innehåll och vilken inriktning det ska ha och i vilken stadsmiljö den skulle kunna få blomma i framtiden. Och att då lyfta och dryfta frågan om ett eventuellt kulturmötenas hus med biblioteket som hjärta, och som ett framträdande ickekommersiellt rum på attraktivt läge i stadsbilden är logiskt och framsynt.

Om sedan just ett kulturens hus skulle fylla någon funktion för Umeås kulturliv, om det finns en tanke med det som sträcker sig längre än guideturer av gäster 2014 och om det i så fall geografiskt hör hemma i Staden mellan broarna, eller på den plats där badhuset planeras eller någon annanstans centralt – går aldrig att diskutera om debatten dör direkt i konservativ anda på gamla vanors altare.

Eller om för många ledande politiker hukar och smyger med sina åsikter, och avvaktar oklara skeenden i kulisserna, bara för att deras partier är lite internt splittrade.  Eller om Umeås nya invånare, inte minst studenterna, som kan betrakta mycket med fräscha blickar, aldrig riktigt kommer in och får plats i debatten. Universitetsstadens eviga dilemma.

Umeå är Norrlands viktigaste urbana miljö, betydelsefull för hela regionen. Hur ska den gestaltas med blick femtio år framåt i tiden, inte femtio år bakåt? Mycket av det som i dag känns förlegat i Umeå, var framsynt och genomtänkt på sin tid. Det finns rika erfarenheter att lära och dra slutsatser av. Mössan av och ärligt tack. Men varför så ofta denna brist på nyfikenhet på vart nya idéer skulle kunna föra stafettpinnen i en levande stad? Är historien verkligen slut?

Naturligtvis kom jag aldrig fram. Det är ofantliga avstånd i Umeå centrum. När jag med trasiga skor och av trötthet dimmig blick blott började ana Rådhustorget en bit fram gav jag upp.

85 procent av väster- och norrbottningarna vill att Norrbotniabanan ska byggas. Det visar den opinionsundersökning som VK redovisar för i dag.

En överväldigande majoritet. Goda nyheter för projektet? Inte nödvändigtvis.

Framför allt är resultatet effektlöst, i värsta fall ihåligt, som utspel i den nationella kampen om statliga infrastrukturmedel. Alla som vill att banan ska prioriteras bör nog hoppas att undersökningen inte tolkas som Norrlands huvudargument för projektet.

Att det finns en kraftfull opinion för Norrbotniabanan där den ska byggas och löpa är ganska självklart. Undersökningens resultat tillför alltså inget nytt. Det riskerar däremot att, feltolkat, bekräfta orättvisa fördomar om projektet på andra håll i landet.

För det sämsta som kan hända Norrbotniabanan är att den utanför regionen uppfattas som ett regionalpolitiskt Norrlandsstöd, relevant endast från Umeå och uppåt, en lokal hjälpinsats. Så brukar de om projektet vanligtvis djupt okunniga motståndarna, ofta av egna regionalpolitiska skäl, avfärda Norrbotniabanan, som dyr lokalpatriotism. Det är en grundfalsk bild.

Statliga infrastrukturinvesteringar ska ske på samhällsekonomiskt rationella grunder. Ju tydligare den principen får styra statens prioriteringar – inte partipolitik, valmatematik, antal väljare per kvadratmeter eller regionalpolitik – desto bättre för Norrbotniabanan.

Att bygga Norrbotniabanan vore ett för den nationella samhällsekonomin angeläget och lönsamt projekt, en långsiktig, tillväxtstrategiskt betydelsefull investering till vinst för hela landet. Därför bör den byggas.

En signerad text på dagens ledarsida av mig om den nya utredning kring gårdsförsäljning som regeringen tillsatt. Eskilstuna-Kurirens ledarsida hade en bra kommentar om den i går. Det tangerar även frågan om längre öppettider på krogarna, där jag röstar nej på frågan.

------------------------------------------------

Se den stora bataljen bakom pyttefrågan

När en pyttefråga hamnar i centrum, återkommer gång på gång och till slut förmår en regering att tillsätta en ny utredning kring ett krav som en just avslutad utredning redan avfärdat, kan man utgå ifrån att det inte är någon pyttefråga.

I debatten om huruvida gårdsförsäljning av alkohol ska tillåtas i Sverige eller inte utkämpas den verkliga bataljen i det finstilta och fotnoterna. Bilden av några få idylliska vingårdar i södra Sverige med ytterst begränsad handel är bara en framsida för ett bredare angrepp på den restriktiva alkoholpolitiken. Avsikterna är betydligt mer långtgående. Slutmålen väsentligt mindre idylliska. Det handlar om fundamenten i den restriktiva svenska alkoholpolitiken – ytterst om detaljhandelsmonopolet och Systembolagets ställning. Och det är förklaringen till den uppmärksamhet och de lobbyinsatser som frågan föräras.

Den alkoholutredning – med utgångspunkten i en ”restriktiv alkoholpolitik till skydd för folkhälsan” – som lämnades över till regeringen för ett år sedan, konstaterade att så kallad gårdsförsäljning av starköl, vin och sprit direkt från tillverkaren, exempelvis en vingård, inte bör tillåtas ”då det inte är förenligt med Systembolagets monopolställning.” En sådan försäljning, skrev utredningen vidare, ”skulle dessutom vara olämpligt från alkoholpolitisk synpunkt.” Klara besked, rättsligt och ur folkhälsoperspektiv.

Sedan utredningen presenterades har en ivrig kampanj drivits för att förmå regeringen att gå emot rekommendationen och öppna för gårdsförsäljning ändå. Starka krafter, påhejade av branschindustrin, vittrar ett läge att underminera alkoholpolitiken. Tyvärr verkar de vinna gehör. Nu har regeringen tillsatt en ny utredning om hur gårdsförsäljning ska kunna förenas med EU-rätten, detaljhandelsmonopolet och folkhälsan. Den målkonflikt som förra årets utredning avfärdade som en omöjlig motstridighet ska nu – abrakadabra – visa sig vara en ren och harmlös teknikalitet.

Ett litet lycka till på vägen kan nog den nya utredaren behöva med sådana direktiv.

Argumenten om att gårdsförsäljning av vin i Sverige skulle ha någon stor betydelse för landsbygdsturismen, eller för landsbygdens ekonomi, är så krystade – och det antal gårdar som skulle kunna komma i fråga för just vinförsäljning är så litet – att det inte står i proportion till kampanjen som dragits igång för att förmå lagstiftarna att åsidosätta grundprinciperna i alkohollagstiftningen.

Men som många sakkunniga påpekat vore gårdsförsäljning just det avsteg från detaljhandelsmonopolet som riskerar att få hela den restriktiva politiken att säcka ihop. Ur EG-rättslig aspekt skulle en öppning för direktförsäljning av alkohol göra det betydligt svårare för Sverige att principiellt upprätthålla försvaret av Systembolaget. Gårdsförsäljning skulle också innebära att alkoholindustrins vinstintressen gavs en starkare erkänsla på bekostnad av folkhälsan.

Det vore en reva i alkoholpolitiken som många väntat på. Kön av intressen och aktörer som gärna skulle riva vidare – med kampanjer och juridiska åtgärder – skulle sannolikt bli lång.

Då är det plötsligt mycket som står på spel. Den restriktiva alkoholpolitiken bör värnas. Säg nej till gårdsförsäljning.

Min lördagskrönika den här veckan knyter an till VK:s mycket viktiga artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga.

-----------------------------------------------------

De svåraste frågora prioriteras sällan

Det för människan utmärkande, skrev den frisinnade debattören Waldemar Svensson 1954, ”det som ligger till grund för personlighetsprincipen är, att hon icke har något värde – hon har värdighet. Värde har saker, som kan mätas efter en rationell skala och av vilka den ena enheten kan utbytas mot eller ersättas av den andra. I motsats härtill innebär begreppet personlighet, att varje mänsklig varelse är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv. Den ena människan kan därför ej mätas med de andra.”

Varje människas värdighet, att individer inte är utbytbara mot varandra, inte är stapelvaror, att varje enskild personlighet är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv, är en av de insikter som alltid hotar att gå förlorade även i ett statistiskt och historiskt sett relativt välmående samhälle.

VK:s pågående artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga är en jobbig, men sällsynt angelägen läsning. Den handlar om de konkreta tragedierna, först och främst. Om situationer som tillåts gå för långt. Om signaler som inte tas på tillräckligt allvar. Om en vuxenvärld som inte axlar sitt ansvar. Om barn som faller mellan stolarna. Orsakerna är alltid komplexa, och varje tragedi unik. Men antalet tragiska fall är i det här sammanhanget belägg nog för att hävda att det rör sig om ett misslyckande för hela samhället.

VK:s artikelserie blottlägger även ett djupgående missförhållande i den svenska politiska debatten: oförmågan att titta bakom de älskade eller hatade systemen, att upptäcka det som inte passar in i mallen och konformen, att bry sig om även det på ytan till synes helt irrationella, att se de allra mest enskilda ödena.

Det finns politiska områden som är permanent skuggbelagda i det offentliga samtalet. De är för komplexa för femton sekunders-klipp på tv och för allvarliga för enkelspårig kampanjretorik. De kräver stor research och sakkunskap från medierna sida.

Det är områden som möjligen kan få viss uppmärksamhet i början och mitten av mandatperioderna, men som sjunker undan när tiden blir knapp och valrörelser, valslogans och valbevakning planeras. När prioritetsordningen för nya mandatperioder läggs faststår det svåraste sällan överst.

Mycket möda och långa utredningar ägnas alltid och sedan decennier åt de stora skyddsnäten och trygghetssystemen. Det allmänna välståndet ökar och stabiliseras för varje konjunkturcykel. Vi blir objektivt sett rikare över tid och har stora resurser. Anspråken i vardagsliv och på samhället ökar. Rutiner kommer på plats för hantering av allt fler tänkbara situationer i samhällets vardagsliv.

Men samtidigt är det svårt att bli fri intrycket att dessa framsteg framför allt sker helt inom ramarna för välfärdssamhällets vardag, och gäller det som kan mätas kvantitativt på olika sätt, medan allt för lite uppmärksamhet ägnas åt det som händer på baksidan, utanför, nedanför, bortom denna relativt välfungerande och tydligt normerade vardag.

Det kan, i global kontext, gälla de hjälpsökande från krig och fattigdom som stängs ute, av rika länder, genom barriärer av restriktiva regelverk, nationalism och jobbprotektionism. Det kan gälla de otaliga människor runt om i världen som lider under totalitära regimers förtryck medan statsmännen dinerar och skamlösa debattörer som talar och skriver i skydd av demokrati, rättsstat och yttrandefrihet ursäktar förtryckarna och relativiserar de nödlidandes anspråk på samma rättigheter.

Det kan också gälla de enskilda människor inom välfärdssamhällets egna ramar som av olika skäl avviker, rasar igenom eller inte orkar eller faller offer för övergrepp i offentlighetens skugga. De förtvivlade och isolerade. Sådana öden mobiliserar sällan intressegrupper, rörelser, opinioner, kampanjer. De förblir för det mesta oregistrerade öden i det tysta, i dimmiga ögonvrån.

De värsta grälen, de mest teatraliska utspelen i den politiska debatten ägnas ofta åt finjusteringar av systemmekanismer, åt vad som i det här sammanhanget kan betraktas som detaljfrågor, åt de fem procentens motsättningar i en 95-procentig enighet. Minsta dallring i en ideologisk kompassnål övertolkas gärna av mediekommentatorer som att de snurrar runt, runt. Ett bröl om teknaliteter pågår i det offentliga samtalet som dränker alla nyanser.

Orden devalveras, begrepp slösas bort, perspektiv diskrediteras. När verkliga tragedier ska diskuteras saknas det ett fungerande politiskt språkbruk.

Till slut syns sådant i rena budgetprioriteringar. Det som inte står i centrum för heta kontroverser skvalpar alltid i bakvatten. Den kvalificerade psykiatridebatt som förts under lång tid, men som aldrig mobiliserar den stora uppmärksamheten, är ett av många exempel. Missbrukarvården ett annat. Vuxenvärldens närvaro, resurser och engagemang – fysiskt och mentalt – i olika miljöer, på skolgårdar, vid fritidsaktiviteter, på kvällstid, i de nya sammanhang på internet som föräldragenerationer dåligt känner till, är ytterligare ett.

Men det återspeglas också i attityder till olika slags sjukdomar och problem. Ibland hindrar normer och tabun människor från att alls ropa på hjälp. En värkande rygg kan man tala om på lunchen. En värkande själ, depression, stress och ångest, är fortfarande i många sammanhang tabu. Sådana tabun går ner i åldrarna.

Om allt detta borde vi tala mer, även ett valår, i synnerhet ett valår. Perspektivet, att inte bara stirra på systemen, utan titta vad som händer bakom och nedanför dem, borde kännas angeläget för många olika ideologiska läger.

Hans Bergström skriver i senaste Frisinnad tidskrift en intressant, om än i några slutsatser betydligt mer konservativ än liberal, artikel om hur frisinnet med sin komplexa, realistiska människosyn och sin skepsis inför den “elitistiska Allstatlighet” och mekanisk människobild som förstör den självrådiga andan från det gamla Folkrörelse-Sverige, behöver starkare röster i svensk debatt.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Den stora förtjänsten med socialdemokraterna Anna Sjödins och Thomas Hartmans omdiskuterade debattbok ”Vem bryr sig?”, mot vilken jag förvisso har invändningar när det gäller en del slutsatser och generaliserande värdeomdömen, är att den konsekvent håller blicken riktad mot öden nedanför normer och stora system, att den vill provocera fram en diskussion om hur människors svagheter, det riktigt svåra, det som fallerar och inte passar in, det som inte går att skämta om vid lunchen, hanteras och betraktas i välfärdssamhället.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Konservativa debattörer som anammat den i mina öron suspekta frasen “verklighetens folk” närmar sig liknande frågeställningar, från ytterligare ett annat håll.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Här går det att ana en värderingsdebatt om makt, övermakt och maktlöshet, normer och avvikare, system och individ, tabun och gråzoner, och om samhällets prioriteringar, som skulle kunna nå djupare än debatter som fastnar i procentsatser.

Slutsatser och rekommendationer kommer att skifta väldigt, men det är viktigt att sådana debatter förs, där den enda konsensus som möjligen existerar är att dagsdebatten alltför ofta blåser upp detaljer och slagordsvänliga småstrider på de verkligt svåra, mänskligt allra mest komplexa frågornas bekostnad.

Jag utvecklade tidigare blogginlägg till en ledarkrönika på dagens ledarsida:

------------------------------------------------

Det är mycket Åsele nu - bra!

Så lätt avskaffar man inte Jantelagen. Den antar många skepnader, rinner in genom minsta springa, tränger sig på var helst den kan. Men den presenterar sig sällan med namn, utan bara finns där som en långsamt stigande, kall, förlamande blöta kring fötterna i rum, by, bygd och stad. Och om det krävs materialiserar den sig i form av snustorr kommunallagsformalia. Då är det onödigt att gå den till mötes.

Det blev en krock mellan fullmäktigeparagrafer och pr-kampanj när Åseles beslut att avskaffa Jantelagen vid måndagens fullmäktige stöp på en invändning om felaktig ärendeberedning. Naturligtvis framstår det som lite löjeväckande när en enbart symbolisk och i alla avseenden sympatisk handling inte kan få löpa igenom utan byråkratiskt trassel. Man kan fråga sig om det inte finns andra tillfällen i den norrländska kommunalpolitikens historia när en titt i kommunallagen hade varit mer motiverad än i just det här fallet.

Må vara hur det vill med den saken. Ansatsen i Åseles kampanj – som i grunden handlar om att förbättra förutsättningarna för entreprenörer och som sätter upp mätbara mål i relation till Svenskt Näringslivs återkommande ranking av kommunernas företagsklimat – är god och torde inte vara föremål för någon oenighet. Den kunde faktiskt tjäna som förebild även för en större, mer resurstark kommun vid kusten som har vissa problem med företagsklimat och politiska attityder inför detta.

Var det ett misstag att föra kampanjens symboliska utspel ända in i den beslutande församlingen? Var det fel att göra en liten happening av det hela?

Nej, jag tycker inte det.

Idéer som testas, nya grepp som tas, annorlunda infall och kaxiga attityder som ges chansen är nästan aldrig problemet, inte ens när de leder snett. Politik är inte bara rent beslutsfattande – det är kommunikation också, opinionsbildning, viljeyttringar. Inställningen, däremot, inför nya idéer att ”det där går aldrig, så där brukar vi inte göra det hos oss, vad ska det där vara bra för, det där är nog inget att satsa på”, är väldigt ofta problemet.

Då vågar ingen prova, då tas inga initiativ, då går lätt allt sin gilla gång – utför. Åsele vill avskaffa Jantelagen, och kopplar det till företagsklimatet. Det är inte en unik, men en fin slogan för en kommun som skulle kunna titta på kyliga prognoser och deppa ihop. Istället medger man att läget är som det är, illa, och försöker bryta mönstret. Om man även lyckas ställa om gamla ovanor i vardagen också, på längre sikt, inte bara i hägn av en professionellt utformad kampanj, återstår att se. Men attityden är rätt. Jantelagen är ett otyg i Norrland; den måste bort.

Mer Åsele: i början av veckan kom nyheten att kristdemokraterna, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet och Åselepartiet går samman och bildar Åsele kommunlista inför valet. Fem partier blir ett lokalt alternativ. Sådan variation kan bara välkomnas. Det är bra att partilandskapet och partiernas olika strategier skiftar ute i kommunerna och att stereotypa mönster bryts, så att inte kommunalpolitiken alltid bara blir en kopia av rikspolitikens dramaturgi. I väntan på renodlat personval och skilda valdagar är det utmärkt om partierna själva anstränger sig för att tänka nytt.

Det är mycket Åsele nu – bra!

Det här seminariet i går kväll är utgångspunkten för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag snuddar vid temat. Men det finna mycket att säga kring och återkomma till i den här stora frågan, och även seminariet i går tog upp många olika aspekter av den. Om detta borde mycket av valrörelsen i Norrland och Västerbotten handla.

---------------------------------------------

Norrlands stora utmaning under 2000-talet

Kan invandring och tjänstenäring rädda Norrland?

Den tillspetsade frågan var utgångspunkt för gårdagskvällens seminarium om Norrlands demografiska framtid som tankesmedjan Fores anordnade i Umeå, med Nils-Gustav Lundgren från Luleå tekniska universitet, Thomas Westerberg från Region Västerbotten, Clara Sandelind från Fores och Torbjörn Halvardsson från Företagarna som debattörer.

Svaret är ja.

Bakgrunden – som nu betonas med allt mer påträngande tonfall av forskare, politiker och företagare – är att Norrland, om ingenting görs, riskerar att bli en ekvation som på sikt inte går ihop.

Med undantag för några starka kuststäder står Norrland inför mycket svåra utmaningar de närmaste decennierna. Den demografiska utvecklingen, om de statistiska prognoserna om befolkningstal och åldersfördelning slår in, kommer att utsätta välfärdssystemen och de lokala ekonomierna för ett omöjligt tryck.
Arbetskraften kommer inte att räcka till. Arbetsmarknaden kommer att smalna så att inga inflyttande familjer klarar hushållsförsörjningen. Service och utbud kommer inte längre att kunna finansieras. Ägare och investerare kommer i allt mindre utsträckning att ha förankring i regionen. Västerbottningarna kommer att bli fattigare.

De värden och goda förutsättningar som finns på den norrländska landsbygden kommer i ett sådant läge inte längre att väga upp en den negativa befolkningsutvecklingen. För mitt bland alla de resurser som Norrland har i stor rikedom kommer i så fall den allra viktigaste att saknas – människorna.

Därför måste Norrland locka fler att flytta hit, inom landet och genom invandring från andra länder. Då måste det dels finnas fler jobb på en mer differentierad arbetsmarknad än i dag – fler innovativa entreprenörer måste vilja och kunna satsa på sina idéer just här; dels måste Norrland av fler än i dag förknippas med hög livskvalitet.

Det anknyter till vad Lars Westin skrev i sin tänkvärda och uppmärksammade debattartikel i VK i lördags om hur Norrlands befolkningsutveckling kräver en ny strategi “där livs- och boendemiljöer tillsammans med invånarnas egen förmögenhetsbildning sätts i fokus.” Utan människor, företagare och arbetskraft, går det inte. Och människor flyttar som de vill. Bara om Norrland kan erbjuda med Westins ord, “en bredare portfölj av attraktiva livsmiljöer” kan regionen som helhet undvika nedgång.

Kring de här ödesfrågorna borde den regionala valrörelsen kretsa. Hur kan Norrland knyta an till sina bästa traditioner av att låta olika inflöden utifrån berika varandra och den mottagande bygden? Hur kan Norrland bredda den industri- och råvarubaserade ekonomin med jobb och företagande inom nya, växande tjänstenäringar? Hur kan hämmande administrativa gränser och inomregional misstro övervinnas och Norrland samla sina resurser som en aktör? Hur kan Jantelagen bekämpas och avskaffas, formellt och i praktiken?

Att erkänna problem, ställa rätt frågor och se möjligheter är en bra början.
 

Del 1 av min lördagskrönika den här veckan:

--------------------------------------------------

Oacceptabelt hemlighetsmakeri kring Stasi-arkiven

Det är lätt för ett land att kokettera med bekännelser till öppenhet och offentlighetsprinciper kring det harmlösa, lätthanterade och ofarliga.
Det är lätt att blåsa upp sig med krav på att andra ska tvätta solkiga historiska bykar, när den egna synes ligga tryggt hopvikt i skyddad garderob.
Men när kraven på öppenhet plötsligt gäller obekväma sanningar om och dunkla aspekter av det egna landets förflutna, när offentliggöranden av arkivmaterial har ett pris, är det inte alltid lika kul längre. Då kan det hända att sekretesstämpeln, de krystade ursäkterna och hemlighetsmakeriet langas fram fortare än kvickt.

Sverige är, när det blir lite småjobbigt, ibland bättre på öppenhet i teorin än i praktiken, rättrådigare i uppmaningar till andra än i tillämpningen på hemmaplan. Uppgörelsen med Sveriges i många avseenden grumliga agerande under andra världskriget dröjde länge. IB-affärens soppa bubblar fortfarande regelbundet upp till ytan i det offentliga samtalet 37 år efter avslöjandet. Och nu står Säpos vägran, svårbegripligt nog bekräftad av Kammarrätten, att ge forskaren Birgitta Almgren tillgång till de så kallade Stasi-arkiven – med uppgifter om vilka svenskar som eventuellt samarbetade med den beryktade östtyska säkerhetstjänsten – i centrum för debatten.

Diktaturen i det forna östtyska DDR representerar ett av 1900-talets mörka kapitel. Dess förtryck och övervakningsapparat var avskyvärda. Brutaliteten och den systematiska förföljelsen av oliktänkande var typiska uttryck för kommunismens vansinne. 20 års-minnet av Berlinmurens fall förra året blev en nyttig påminnelse om hur regimen till slut tvingades mura in sina invånare och skjuta skarpt på dem som försökte ta sig ut, för att stoppa en massflykt från den auktoritära planekonomins elände över till fria, liberala demokratier och sociala marknadsekonomier.

Frågor som rör hur DDR-regimen under decennier agerade i sina kontakter med och sitt propagandaarbete i andra länder är alltså inte vilken fråga som helst, ingen liten petitessdetalj. Att söka ge en klarare och mer grundlig bild av hur kontakterna mellan DDR och Sverige såg ut, hur försöken till infiltration gick till, på olika nivåer är angeläget för att förstå en viktig aspekt av vår moderna historia; även i förebyggande syfte, för att brotten inte ska belysas med förskönat propagandaljus.

Vad materialet i Stasi-akterna innehåller av substans, hur det ska värderas och hur enskilda personers kontakter med DDR-regimen ska bedömas i efterhand, vilka av de förekommande namnen som har något att förklara och vilka som hamnat på listan oförskyllt, är givetvis frågor som måste vägleda ett balanserat och seriöst arbete med arkivet som källmaterial.

Materialet är inte vikigt för att lyfta fram enskilda namn, utan för en bättre förståelse av ett allvarligt historiskt skede. Men stängs arkiven för forskning kan ingen sådan diskussion överhuvudtaget föras.
Då kvarstår osäkerheten om vad materialet möjligen skulle visa. Då vet vi inte. Då försvinner heller inte misstankarna om att sekretessen faktiskt döljer något relevant.
Arkiven bör öppnas.

Del 2 av min lördagskrönika den här veckan:

------------------------------

Bejaka ungdomars extraarbete

Att ungdomar som så vill arbetar extra på kvällar och helger ibland för att tjäna lite extra (det kan vara viktiga kronor för många ungdomar i familjer med knapp ekonomi), för att skaffa sig meriter och kontakter för framtiden, för att förbereda sig på vuxenlivet eller för att fördjupa ett brinnande intresse, är något utmärkt som enbart bör bejakas. Det stärker ungdomarna. Det stärker civilsamhället. Det skapar en smidigare arbetsmarknad. Och det är ett bra sätt för företagen att erbjuda unga människor tidig arbetslivserfarenhet.
En utpräglad vinn-vinn-situation, alltså.

Från den typen av extraarbete bör hämmande, överbeskyddande och verklighetsfrämmande byråkratiska påbud hållas på långt avstånd. Därför är det viktigt att Arbetsmiljöverket tar till sig av den hårda och berättigade kritiken mot verkets förslag om att ungdomar under 18 år bara ska få gå i skolan och arbeta sammantaget 40 timmar per vecka och åtta timmar per dag, med en 48 timmars sammanhållen veckovila.

I praktiken skulle ett sådant regelverk, där skoltid och arbetstid räknas samman och företag hotas med böter om reglerna bryts, göra det omöjligt för många ungdomar att arbeta extra. Även en del föreningsarbete skulle riskera att falla under restriktionerna. Företag som redan i dag avskräcks av byråkratin kring att anställa och extraanställa skulle avskräckas ännu mer. Trösklarna för unga människor till arbetsmarknaden via extrajobb på fritiden skulle höjas.
Vem gynnar det?

Det här är ett exempel på när ”om det går så ska allt läggas till rätta in i minsta detalj”-tänkande förs för långt och får helt andra konsekvenser än vad som torde ha varit avsikten. Förslaget får i realiteten mycket lite med arbetsmiljö eller omsorg om ungdomars välmående att göra. Det kommer att uppfattas som en markering av att ungdomars extraarbete är något oönskat och problematiskt, inte något positivt och värdefullt. Det är orimligt.

Grundläggande regelverk måste förstås finnas, ramar och en uppföljning av hur de fungerar som hindrar att unga utnyttjas. Men de föreslagna direktiven går långt utöver vad som är motiverat. Betydligt större tilltro måste sättas till att ungdomarnas, deras föräldrars, företagens och föreningslivets egna omdömen, önskemål och förmåga att avgöra vad som är bra och lämpligt vida överstiger den detaljerade, misstänkliggörande mallen från centralt håll.
Arbetsmiljöverket signaliserar nu lite vagt att man ska lyssna på de remissynpunkter som kommer in angående riktlinjerna. 
Det bör lyssna till kritiken, och dra tillbaka förslaget.

Låt mig säga det först: slipstvång är en fånig regel.

Att det ibland finns klädkoder på vissa arbetsplatser, och att en del jobb av informations- eller förtroendeskäl kräver uniform, är inte märkvärdigt.

Ibland kan problemet vara nästan omvänt: att arbetskläder inte ställs till förfogande. Så kan det vara när det handlar om kvinnodominerade yrken – exempelvis vid en del förskolor – där förmåner som finns inom många av män dominerade yrken stundom saknas.

Inte heller är det något underligt med att en arbetsgivare kan ställa krav på hur arbetstagare representerar ett företag utåt. Det är naturligt.

Men trots det torde just slipstvång vara svårmotiverat i de flesta sammanhang. Det är en sak, och mest en personlig åsikt.

En annan, och kanske viktigare, sak är att ett slipstvång– om det finns, och det finns ju ganska ofta – knappast kan anses som någon prioriterad sak att upprätthålla från arbetsgivarens sida i ett läge när situationen på arbetsplatsen är konfliktfylld och stämningen dålig.

Det borde åtminstone vara fallet inom bussbranschen och när det gäller förarnas kläder.

Situationen inom bussföretaget Nobina är inte bra i Umeå. Det kan man konstatera, även om orsakerna till det inte är lätta att reda ut utifrån, och säkert finns att söka på flera håll. Alla parter måste bjuda till för att det inte ska spåra ur.

Just därför, i det läge som råder, när ansträngningarna borde vara inriktade på att stabilisera situationen och skapa ett bättre, internt samtalsklimat, är upprätthållet slipstvång ingenting som borde prioriteras.

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring de nya riktlinjer gällande internetanvändning för anställda inom landstinget som VK skrev om på nyhetsplats i gårdagens tidning:

-------------------------------------------------

Landstingets onödiga nervositet för anställda som surfar

Först: jobbar man på en tidning ska man akta sig för att raljera över andra arbetsplatsers ambivalenta, nervösa förhållande till sociala medier och kommunikation på internet. De etablerade medierna har i sina attityder till sociala medier på bara ett par år växlat mellan förfärade Karl Gerhardska ”katt bland hermelinerna”-falsetter och beundrande ”snälla, vi vill också vara med där, vi är coola också, vi lovar”-bedjanden. Någon enighet om var balansen ska ligga finns inte. Alla testar vi oss fram.

På VK råder ingen ambivalens i dag – sociala medier är något positivt. Vi vill vara aktiva där. Har man inte gjort något inlägg på ett tag smyger man nästan på redaktionen så att inte nån ska få syn på en. Det är attityden liksom:

– Hörrudu, Ola, jag har inte sett dig på Twitter på hela dan, vad hade vi sagt om det där, vad ska kidsen tro om oss, nån förklaring?”

– Nja, njä, vet inte…förlåt”.

Så med den reservationen att jag redan hör till de övertygade, men inte alltid hört till dem, tycker jag att Västerbottens Läns Landsting är snett ute med den teknikrestriktiva policy för användning av internet som VK skrev om på nyhetsplats i går.

Problemet med den är inte på något sätt att den lägger fast ett antal grundläggande självklarheter: att man ska sköta sitt jobb, att användningen av internet ska vara förenlig med arbetsuppgifterna, att man inte skada landstingets förtroende, att inte allt är tillåtet, osv.

Problemet uppstår inte heller om man tar itu med och markerar vid enskilda fall där internetkommunikation på arbetstid missbrukas på ett för arbetsuppgifterna och arbetsplatsen skadligt sätt. Och att man tar journalsäkerheten på största allvar är förtroendeingivande.

Problemet är att man i det sammanhanget pekar ut och inför förbud kring just internet, som vore tekniken i sig ett problem som i bästa fall kan tolereras på marginalen. Istället borde man se möjligheterna, lita på de anställdas omdöme och arbetsmoral och i övrigt utgå från det självklara att samma regler gäller där som överallt annars. Eventuell misskötsel vid internetanvändning på arbetsplatsen ska förstås hanteras på samma sätt som andra liknande problem. Internet i sig är varken ursäkt eller problemkälla.

Onödiga förbud, regelverk utformade i en stämning av misstro, förebyggande förebråelser och abrupta skillnader mellan interna regelverk och samhället utanför skapar inga bra eller lockande arbetsmiljöer. Det hämmar arbetslust och effektivitet.

Lite mer tillit, lite större frihet, lite mindre misstro och så det gamla vanliga sunda förnuftet, är en bra grundregel. I en föränderlig tid, är det en insikt många arbetsplatser kommer att tvingas värka fram de närmaste åren.

Den här förhoppningen som jag uttryckte vid årets början känns onekligen fjärran från att infrias så här långt i valrörelsen. Värst hittills när det gäller vulgär debattstil, groteska överdrifter och oseriös debatt har socialdemokraterna varit. Och tyvärr är det onekligen så att en del ledande socialdemokrater i Västerbotten börjat utmärka sig på ett negativt sätt, med förfalskade citat, smaklösa misshandelsskämt och nu senast horribla och för debatten djupt skadliga tillmälen mot motståndare med lätt homofoba anspelningar som särskilda bottennapp. Vilka ord återstår när de verkligen behövs?

Anders Ågren och Sven-Olov Edvinsson och andra har helt rätt i sin kritik av hur den här valrörelsen inletts från socialdemokratiskt håll i Västerbotten, framför allt i angreppen på centerpartiet. Det gäller givetvis inte alla socialdemokrater och inte all kampanj, och inte allt meningsutbyte kring centerpartiet. Låg debattnivå är förstås inte heller något renodlat socialdemokratiskt fenomen, och det är i mina ögon över tid inga större skillnader mellan de rödgröna som helhet och alliansen som helhet på den punkten.

Men de mer än betänkliga inslagen från just socialdemokraterna i Västerbotten är många för tillfället, och att det inte finns fler aktiva socialdemokrater som tar tydlig ställning för en seriös debattnivå när partikamrater spårar ur ger skäl för frågan: hur mår länets socialdemokrati för tillfället, var drar den gränsen för dålig stil i debatten, hur ser den på väljarnas rätt till en vettig valrörelse och vilken typ av företrädare tycker den att Västerbotten förtjänar, alldeles oaktat ideologisk tillhörighet?

Både Umeå och Västerbotten brottas med många svåra, och spännande, framtidsfrågor som förtjänar skarpa, rejäla debatter med kontraster, en mångfald av idéer och klart formulerade alternativ – på kommunal nivå, på landstingsnivå och på nationell nivå. Men en sådan tuff, saklig debatt omöjliggörs om allt geggas ner till lögner, smaklösa personangrepp och en fullständig devalvering av värdeord och omdömen. Det är inte Västerbotten värdigt.

Min lördagskrönika den här veckan:

Det förrädiska slummerfunktionen i debatten

Slummerfunktionen på en väckarklocka kan nog vara bra. Ibland känns den som enda räddningen från något förfärligt. Men använder man den gång på gång, skjuter man upp det oundvikliga bara en liten stund till, och så några minuter till, och så bara ett kort ögonblick igen – då försover man sig oundvikligen förr eller senare.

Så är det även inom politiken. Det finns många debatter där det från alla håll trycks på de flesta slummerknappar som finns. Gång på gång. Och så hårt att väckarklockorna snart ligger i spillror. Ingen vill ha de där debatterna. Det är varmt under täcket. Att kliva upp är kallt och jäkligt. Ingen vill släppa in kylan. Sedan susar allt för många alltför sött tills verkligheten brakar in med sina realiteter och konsekvenser. Då inleds den stora jakten på syndabockar.

Raden av sådana sakområden där alltför många kommit överens om att inte ta upp frågorna överhuvudtaget är förstås lång, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Sällan har slummerfanatikerna fått stå till svars för konsekvenserna. De har andra haft att hantera. I ärlighetens namn har varken medier eller väljare heller varit särskilt intresserade av att ta ett titt på förhistorien, innan skuldanklagelser fördelats.

Just nu i Sverige har det komplexa området arbetsmarknad, demografi och välfärd – hur trygghetssystem och social service ska stå pall när påfrestningarna ökar långt utöver vad man kunde föreställa sig när systemen en gång i tiden utformades – sådana drag. Det enorma gormandet kring detaljer är delvis en kompensation av att alltför lite uppmärksamhet ägnas åt det verkligt stora hotet på sikt: att vårt samlade arbete inte kommer att räcka för att upprätthålla välfärden som vi är vana vid den om inte Sveriges konkurrenskraft är så hög att nya jobb, nyföretagande och invandring sprudlar på ett helt annat sätt än i dag.

Att tankesmedjan till vänster Arena och tankesmedjan till höger Timbro – inte nödvändigtvis de två intressantaste rösterna i välfärdsdebatten – tillsammans vill grunda en kommission om välfärdens framtida finansiering, och att det känns fräscht, är ett uttryck för hur svårt de politiska partierna haft att lyfta de frågeställningarna i dagsdebatten och förena skarpa analyser med sansad samtalston. Partierna har, växelvis i opposition och regeringsställning, haft tendensen att hellre trycka på slummerknappen en gång till än ta risken av att vara de första som släpper in den jobbiga morgonkylan i debatten.

Alliansen har visserligen uträttat en hel del värdefullt före och efter regeringsskiftet 2006 genom att påminna om och betona det direkta, oundvikliga sambandet mellan arbete, företagande och välfärd, mellan tillväxt och välstånd, mellan vad vi genererar och vad vi har. Att socialdemokraterna inte uppfattades bry sig om det helt grundläggande sambandet avgjorde valet 2006.

Och de rödgröna har trots väljarnas besked då även i opposition mest presenterat nya slummerstrategier. Konkreta besked ska komma senare, en del grejer ska återställas till hur det såg ut under förra mandatperioden, viktiga saker ska utredas, flera områden lämnas utanför samarbetet. Utöver beskedet om högre skatt lämnas väljarna, än så länge, att gissa bäst de kan vad som väntar vid ett eventuellt regeringsskifte, eftersom oppositionen inte har någon lust att kliva upp och börja dagen än; åtminstone inte tillsammans.

Men även alliansen vet mycket väl var slummerknappen sitter. Inför valet 2006 dängde man till den med full kraft på det energipolitiska området. Inför årets val kommer man sannolikt att treva efter den igen, på grund av inre oenighet, både när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen och principerna för a-kassan – två tunga områden där det inte går att frysa tiden under åtta års tid utan att det får konsekvenser som väljarna måste få ta ställning till.

På en pressträff med ledarskribenter i Stockholm i veckan sade Fredrik Reinfeldt att ett tema för hans valrörelse kommer att vara “föregångslandet Sverige”, med positiv grundton. Reinfeldt gissade att socialdemokraternas och Mona Sahlins ständiga överdrifter och grova retorik kommer att slå tillbaka mot dem själva eftersom väljarna inte känner igen sig i de totala svartmålningarna. Den som inte vågar diskutera seriöst med människor blir inte trovärdig. Det har han förstås rätt i. Alla förtroendemätningar talar för att det är så. Men det hindrar inte att det finns en del slummer även i Reinfeldts ansats att presentera moderaterna som det nya statsbärande partiet. Göran Persson uppfattades till slut som både stolt och nöjd i ett land med stora, strukturella problem. Det är förödande för en regeringschef.

Det kan lätt påminna om någon som blivit väldigt bekväm i det redan uppnådda, når slummerknappen snabbare än blixten, vrider sig om och drar täcket över huvudet.

Sahlins problem är att det finns ett negativt samband mellan hennes tonläge och väljarnas förtroende för henne. Faran för Reinfeldt är att han kan verka ovillig att kliva upp ur sängen för en ny mandatperiod.

Det är då som de mindre partiernas i respektive regeringsalternativ kommer in i bilden. Vad de lyckas, eller misslyckas, med får avgörande betydelse. Det alternativ som oftast verkar vilja trycka på slummerknappen när debatten når de verkligt svåra frågorna, kommer, tror jag, att förlora.

I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring kommunsammanslagningar med anledning av förslaget från Vindeln i veckan att utreda frågan om huruvida Vindeln skulle kunna bli en kommundelnsnämnd i Umeå.

----------------------------------------

De starka känslorna och det svåra ordet

Få inte panik nu, men det börjar se lite obra ut. Fortsätter vi precis som förut, utan några anpassningar till resten av samhällsutvecklingen, går det förr eller senare på tok.

Förändringar behöver inte göras i hast och desperation, men något slags nytänkande är på sikt nödvändigt. Ju tidigare vi förbereder oss, desto lättare blir det att undvika onödigt dramatiska omvälvningar.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta kapitlet om den kommunala sektorn i Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007 - och framför allt resonemangen kring mindre kommuner där befolkningsunderlag, service och ekonomi börjar svikta.

Fortsatt urbanisering med problematiska demografiska konsekvenser för landsbygden; ökad global konkurrens och rörlighet; ett nytt slags arbetsmarknad; eftersatta lokala investeringsbehov och högre krav på den kommunala välfärdens service- och trygghetssystem; svårigheter att upprätthålla kompetensförsörjningen: Allt ställer i synnerhet mindre kommuner inför nya utmaningar när det gäller att få resurser och ambitioner att gå ihop. Är alla kommuner i landet redo att anta dem på egen hand?

Utan att ta till några kraftfulla eller provocerande formuleringar uttryckte Ansvarskommittén i sitt betänkande försiktigt bedömningen att "vissa kommunsammanläggningar kommer att bli aktuella".

Och det är ju så snacket går allt mer även i Västerbotten, framför allt när inlandskommunernas demografiska framtid kommer på tal. Även om det satsas stort i traditionella nyckelnäringar, även om den allmänna tekniska utvecklingen och de nya livsstilsmedvetna trenderna är positiva för landsbygdens attraktionskraft och även om möjligheterna att locka till invandring öppnar intressanta framtidsutsikter, är situationen sammantaget bekymmersam.

Ytterligare utökat och fördjupat samarbete för att upprätthålla en grundläggande social service, kraftsamla kring de viktigaste investeringarna och den centrala infrastrukturen och få ut maximal effekt av de gemensamma resurserna ses av de flesta som den enda realistiska vägen.

I praktiken är det lättare sagt än gjort. Men principiellt är det sällan någon har en annan åsikt än att det är tillsammans, inte var för sig, som Västerbottens mindre kommuner måste möta de nya utmaningarna.

Någonstans i bakgrunden av sådana diskussioner skymtar alltid det känsligaste av ord: kommunsammanslagning. Ibland sägs det högt, ibland är det underförstått, ibland är det tabu. Men det finns där.

Lyckade kommunsammanslagningar, dem alla förespråkare drömmer om, får två plus två att bli minst fem.
Härligt, vilken grej.

Misslyckade kommunsammanslagningar, dem alla motståndare varnar för, förvandlar två plus två till högst tre.
Shit, vilket fiasko.

En del kommunsammanslagningar, kanske är det vad många väljare misstänker i första läget, slutar med att två plus två blir fyra, lik förbaskat.
Jaha, och vad nu?

Men kommunsammanslagningar handlar i första läget mer om känslor och identitet, än om demokratisk och ekonomisk matematik.

Och känslorna är, i synnerhet på lands- och glesbygden, vanligtvis inledningsvis negativa. Redan själva ordet, så byråkratiskt det än må klinga, är laddat med associationer, minnen och oro. Det har en doft av nederlag, resignation och kapitulation kring sig: kommunsammanslagningar.

Säg ordet i en debatt, med ett tonfall av oundviklighet och nödvändighet, och tanken går oftare till kriser, problem och missmod, än till optimism, satsningar och spännande framtidsutsikter.

Stämningen kring ordet i de lokala debatterna är litet grand så här: Det går inte längre. Det vi har räcker inte för förverkliga det vi skulle önska. Det räcker inte ens för att rädda det vi har och månar om. Vår kommun har kört fast, och måste söka hjälp hos andra.

I den betydelsen av ordet, i den berättelsen, uppfattas kommunsammanslagningar i bästa fall som det minst dåliga i en rad eländiga alternativ.

Men sett historiskt är det långt ifrån självklart att kommunsammanslagningar enbart ska ha negativ klang. De stora kommunreformerna i Sverige på 50-, 60- och 70-talen kan diskuteras ur många aspekter, inte minst när det gäller lokaldemokratin. Men de hade inte någon entydig krisstämpel på sig.

Tvärtom sågs de av många som en framåtsyftande del i välfärdsprojektet för att bättre organisera en expanderande och mer ambitiös social service. De var kontroversiella, de har lämnat både positiva och negativa spår, men bars mer upp av visioner och mindre av en "i värsta fall något nödvändigt ont"-känsla än dagens diskussioner.

Det är alltså stor skillnad på olika typer av kommunsammanslagningar. Om de sker som värjningsaktioner i nödläge, eller med offensiva avsikter i goda tider. Om de sker mellan jämstora kommuner, eller mellan en jättestor och en ganska liten.

Förslaget som fördes fram från Vindeln den här veckan om att i samarbete med universitetet låta utreda vad det skulle innebära om Vindeln blir en kommundelsnämnd (ett i sig omdiskuterat och inte enbart lovordat system) till Umeå är egentligen en kombination av det offensiva och det defensiva. Bakgrunden är, som framförs, en kriskänsla i annars självmedvetna Vindeln. Men samtidigt knyter idén an till den optimistiska debatten om regionförstoringar i Norrland, nya samarbetsformer över förlegade organisatoriska gränser och till stora Umeås fortsatt starka tillväxt. Det finns alltså både pessimism och optimism i förslaget.

Jag har ingen omedelbar uppfattning om huruvida det vore bra med en sammanslagning av Umeå och Vindeln. Farhågorna om sämre lokaldemokrati och förlorad identitet gör att fördelarna måste kunna beläggas som stora för att det ska kännas motiverat. Men att frågan alls ställs är utmärkt. Att förneka de potentiella fördelarna vore lika dumt som att förneka de potentiella nackdelarna. Frågan måste dryftas, fördjupas, belysas. Många av landets kommuner står inför genomgripande förändringar. I Västerbotten bjuds starka kontraster som är extra intressanta att studera.

Det behövs mer kunskap och ett robustare beslutsunderlag för att kunna gå vidare, bekräfta eller avfärda. Idén att be universitetet utreda frågan är därför i sig alldeles lysande.

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag utifrån tanken på regionförstoring lite kring nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå, och tar lite hjälp av Gustaf Fröding.

(Någon invänder säkert, att detta är åsikter lätta att ha i Umeå, en stad som växer och lockar till sig folk ”på andras bekostnad”. Jag tror att det är en felaktig slutsats och ett föga givande perspektiv. För det första växer inte Umeå på andra Norrlandskommuners bekostnad, utan i så fall på bekostnad av andra tillväxtstarka universitetsorter söderöver, vilket är bra för hela Norrland, inte minst för inlandskommunerna. För det andra är botniabanan, ökad arbetspendling och regionförstoring i mycket högre grad en chans än en risk för kommunerna söder och norr om Umeå när det gäller inflyttning och befolkningsunderlag.)

-------------------------------------------------------

Inga Ersa och Persa längs Norrlandskusten

Nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå väcker visst uppseende. Som jag ser det är det enbart en positiv nyhet, för alla parter.

”Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.

Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led. "

Ju förr vi börjar tänka region och regionförstoring på allvar i Norrland och längs Norrlandskusten, desto bättre. Ju förr vi börjar vidga vår uppfattning om vad som är ”här” och ”där”, desto större blir chanserna att göra Botniabanan – och Norrbotniabanan – till succé. Ju mer vi grottar ner oss i ömsesidig lokal missunnsamhet och misstänksamhet (som vore Norrland ett slutet kärl där den enes bröd är den andres död), däremot, desto svårare kommer Norrland att få det i konkurrensen om jobb, företag, människor och välstånd.

”Var klövern grann i Backabyn,
så var den klen i Nackabyn,
där växte blomst och bär.
Då gren och flen Per Persa,
då hyttade Jan Ersa
med näven bort åt Per.

Gick det på tok i Nackabyn,
var det kalas i Backabyn
och glädjen stod i tak.
Var mörk i håg Per Persa,
som solen sken Jan Ersa
som gjorde brygd och bak."

Att även en kommundirektör i Örnsköldsvik kan bo i Umeå för att lösa en familjesituation är bra för – just det – Örnsköldsvik på både kort och lång sikt. Det omvända förhållandet, att man kan jobba i Umeå men bo i Örnsköldsvik är bra för – just det – Umeå på både kort och lång sikt. Det underlättar kvalificerade rekryteringar till både näringsliv och offentlig sektor. Det skapar bättre förutsättningar för nyinflyttning till hela regionen. Det vidgar den potentiella norrländska arbetsmarknaden. Det lyfter bostadsmarknaden. Det ger ett kraftfullt underlag för varför fortsatta infrastrukturinvesteringar i norr är samhällsekonomiskt rationella. Och det höjer livskvaliteten och valfriheten för människor som redan bor och verkar här.

”Så stredo de, så trätte de,
så levde de, så mätte de
varandra skäppan full.
Processen bröt Jan Ersa
och brännvinet Per Persa,
för bägge gick det kull.

Och ingen av dem mjuknade,
när de på slutet sjuknade
och stoppades i jord.
"Ve nästa ting, Jan Ersa!",
"vi möts, vi möts, Per Persa!",
var deras sista ord."

(Gustaf Fröding)

En sådan frihet att kunna bo och jobba på olika ställen kommer att vara en förutsättning för ökad inflyttning till Norrland.Rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, och större möjligheter till individuella livsval i en norrländsk kontext, är själva kärnan i botniavisionerna. Värdet av de ökade möjligheterna till regional tillväxt i Norrland överstiger, även ur ett kommunperspektiv, vida eventuellt enskilt förlorade skatteintäkter. Nyheten om Örnsköldsviks kommundirektörs arbetspendling skvallrar om en hoppingivande utveckling.

Efter en veckas bortavaro från VK hoppar jag in i matchen igen med en lördagskrönika om att det är byarna, våra inre byar, som kommer att avgöra valet 2010:

------------------------------------------------------------

Byarna inom oss och det västerbottniska frisinnet

Det sägs att valet avgörs i städerna. Må vara. Jag tror att valet avgörs i byarna. I de byar även vi asfaltsnötare bär inombords. För det handlar oftare än vi tror om byn i våra huvuden. Föreställningen om den lilla, gripbara gemenskapen inbakad i eller skenbart isolerad från, den gränslösa, globala mångfalden: om byn som, på gott och ont, frizon från den centrala makten.

Byn är tryggheten eller förbannelsen, identiteten eller instängdheten – inte sällan samtidigt. Där rör man sig hemvant, därifrån längtar man sig bort, dit drömmer man om att hitta fram, i en salig blandning. Man kan hata och älska byn som man hatar och älskar sig själv, livet igenom. Människors önskan – fantastisk eller fördärvlig beroende på vilka uttryck den tar sig – att återskapa de gamla byarna kan förklara många politiska processer.

Byn är förstås sällan en by i bokstavlig mening längre. Byn har blivit en småstad, en stadsdel, en förort, ett kvarter, en viss av sociala eller kulturella mönster präglad miljö, eller på senare år ett visst kommunikationsforum eller socialt medium på nätet.

Det är inte så många som bor i byar längre, men de flesta av oss, vill jag påstå, bär bylivets vanor och instinkter med sig. Med bybons perspektiv drömmer vi om, reagerar vi på eller blir vi nervösa inför förändringar och omvälvningar. Ibland försöker vi bekämpa de instinkterna, ibland lyfter vi fram dem som förebildliga.

Och den dubbelheten är inget nytt.

Vill man förstå de stora ideologiernas sammandrabbningar från 1700-talet och framåt, inte minst liberalismens olika utflöden under trehundra vitala år, kommer man inte ifrån bylivets problematik. Byn som metafor, med sin identitetsskapande men också gränsdragande och kollektiva funktion, har alltid varit en särskild stötesten för liberalismen, som har frihet och individualism som honnörsord, och hyser skepsis inför kollektiva identiteter.

Där finns exempelvis ikonen Thomas Jeffersons byromantik. Som Joseph Ellis sagt i en föreläsning (finns att ladda ned gratis på nätet) hos Gilder Lehrman Institute har Jefferson genom åren tolkats och utnyttjats på otaliga sätt som inte bara varit inbördes motstridiga, utan också är svåra att faktiskt motivera med vad den motsägelsefulla Jefferson själv stod för i sin egen tid och utifrån sin egen tids kunskap och vetenskap. Hjärtat av hans övertygelse, det som består även den hårdaste källkontroll, var en enorm skepsis inför central maktkoncentration. Hans liberalism var starkt antiurban. Hans liberalism satte sitt hopp till landsbygderna och de små gemenskaperna.

Men den tradition som dominerat den amerikanska liberalismen sedan 1930-talet har haft en helt annan prägel, mer urban, positivt inställd till centralstatens möjligheter att med reformer frigöra människor och avhjälpa missförhållanden. Jefferson, som ibland sägs ha grundlagt den amerikanska liberalismen under grundaråren på 1700-talet, kan med fog sägas ha mer gemensamt med dagens konservativa rörelse i USA, med Ronald Reagan som ikon och med sitt största stöd på landsbygden, än med dem som i dag betraktas som företrädare för den amerikanska liberalismen (exempelvis Obama) och som har störst stöd i städerna.

Och i europeisk liberalism i dag dominerar en framstegsoptimistisk och utvecklingsbejakande linje som i debatten ofta brukar kallas urban, medan landsbygden tillskrivs rollen som motsträvig bromsare, trots att exempelvis den svenska liberalismen har rötter i självständiga bönder som värnat sitt oberoende. Ideologier är inte räta, från varandra avgränsade linjer. De korsar, påverkar och förvirrar varandra.

Sådana motsättningar och paradoxer är fortfarande i allra högsta grad heta diskussionsämnen mellan olika grenar av liberalismen, både i USA och i Europa: mellan den lilla, tydligt definierade gemenskapen och de urbana smältdeglarna, mellan en dogmatisk misstro mot statliga åtgärder och en pragmatisk acceptans av centralmaktens rätt att ibland “lägga sig i”, mellan värdesättandet av kollektiva identiteter som familj, förening, församling eller by och den starka misstron mot det som hotar individens ställning, mellan behovet av fasta “partier” kontra mer flexibla politiska rörelser (läs exempelvis Bertha von Suttner).

Oavsett prefix: socialliberalism, nyliberalism, marknadsliberalism, gammelliberalism, eller utan prefix: bara liberalism – byn som metafor är nästan alltid användbar för att urskilja ideologiska nyanser.

Även inom konservatism och socialism återfinns samma brottningsmatch med den metaforiska byn. Kristdemokraternas vacklan mellan normerande sociala anvisningar om medborgarnas liv och den nya låt verklighetens folk vara ifred-retoriken är ett exempel.

I debatten om centerpartiets framtid kommer då och då råd från höger som knyter an till traditionella konflikter mellan fria bönder i byarna och den påstridiga centralmakten, med varningar för att partiet ska fastna i något slag socialliberalism, samtidigt som andra strömningar i partiet snarast lutar åt motsatt hållning.

Socialdemokraternas försök att orientera sig i en tid när partiets gamla verklighetsbild och begreppsvärld inte längre intresserar så många utanför den inre kretsen handlar också i hög grad om sökandet efter nya gemenskaper och allianser i samhället sammansatta efter andra mönster än tidigare.

Maskinernas tidsålder, skrev Erich Kästner i sina ungdomsminnen från Dresden kring förförra sekelskiftet, “rullade in som pansar över hantverket och självständigheten. Skofabriken besegrade skomakaren, möbelfabriken snickaren, textilfabriken vävaren, porslinsfabriken krukmakaren”. Det som rullade in var förstås, också, en omvandling som skapade förutsättningar för det större välstånd, den högre levnadsstandard och de enormt ökade valmöjligheter som vi i dag åtnjuter. Men det var en både långsam och explosiv omvandling – från småskaligt till storskaligt – där många gamla strukturer, livsmönster och gemenskaper bröts upp utan att det var klart vart det skulle barka.

Livet gick inte längre sin gilla gång. Det var, för många, lika gott så. Men när skiftet kom blev det en kaotisk ideologisk mylla.

Nu är vi på väg in i en ekonomisk strukturomvandling av motsvarande omfattning: men den här gången är det storskaligheten och centraliseringen som kommer att få vika för småskaligheten och de mindre enheterna, med allt var det kräver i form av nytänkande. Och nya frihetsfrågor kring kommunikation, informationsflöde, privatliv, livsstilar, kulturutövning, små gemenskaper och offentlig insyn väcks till liv med internet. Nya potentiellt totalitära övervakningshot växer fram. Det är byarna igen, som ska definieras.

Som inspiration för flera partier i årets valrörelse kan det västerbottniska frisinnet, som rymmer allt detta, fungera.

I en betraktelse av samarbetet inom en familj i fjällbyn Klippen i början av 1900-talet summerar Gustav Rosén, en av det socialliberala frisinnets portalgestalter vars insatser för de sämst ställda anses vara ett skäl till att socialdemokratin växte fram relativt sent i just Västerbotten (Roséns frisinne fanns ju redan), vardagsslitet så här:

”Barnen växte upp, och stugan blev för trång och måste tillbyggas. Djuren blevo fler och fler, varför ladugården måste göras rymligare. Det odlades också i en och annan backe. Man planterade en björkberså vid stugan. Där var det skönt att sitta en ledig stund, när solen gassade så där starkt som den kan gassa långt in i fjällbygden. Familjen höll ihop. Äldste sonen gav sig ut i vägarbete, när sådant fanns, och alla hjälptes åt att på olika sätt gagna det gemensamma hemmet. Visst var det arbetsamt, men alla hade lärt sig att arbete befordrar hälsa och välstånd. Med dagdriveri kommer man inte långt.”

På ett annat ställe skriver han:

“Understödstagarandan har ingen nämnvärd utbredning i Västerbottens län. Den sista utväg en västerbottning anlitar är att vända sig till kommunen. Hellre svälter han. Men hjälp till självhjälp vill man gärna ha, och den har jag gärna velat ge, ty den främjar företagsamheten och ökar möjligheten till försörjning”.

Det västerbottniska frisinnet var alltså, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg. Välfärd och frihet kommer inte av sig själv, det bygger på att alla hugger i.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor ofta drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var i sin kärna medveten om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga.

Frisinnet förstod sig alltså på den komplicerade byn.

Ska vi trendspana inför höstens val kan vi ge oss in i våra inre byar. Där, i den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala, ställs de viktigaste frågorna.

Vilka ger övertygande svar 2010?

Veckans lördagskrönika fortsätter min lilla serie om vad återblickar på svensk inrikespolitisk historia kan lära oss inför valet 2010, och vilka klassiska fallgropar som lurar för socialdemokraterna respektive allianspartierna.

--------------------------------------------------------------------

Bortom frasradikalismen och hysterin

Minneslapp 1: När frågan skulle avgöras 1928 var socialdemokraterna rasande motståndare till lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol i Sverige. De framstod som vilda av vrede. Först i efterhand har de accepterat och sedermera förälskat sig i den liberala reformen så mycket att många av dagens aktiva socialdemokrater nog glömt bort att partiet ursprungligen var emot den.

"Dådet skall fullbordas idag", sade socialdemokraten Gustav Möller när han i riksdagen 1928 varnade för införandet av en lag om kollektivavtal och arbetsdomstol. Och han fortsatte: "För min del skulle jag kunna säga: 'Fader, förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra!'"

När den frisinnade-liberala regeringen under C.G. Ekmans ledning lade fram det epokgörande förslaget målade socialdemokraterna, påhejade av LO, upp en undergångsstämning. Den av liberala politiker i lagstiftningen genomdrivna princip som de i dag håller helig, tog de då till bibelord för att fördöma.

Per T Ohlsson påminde i en krönika i Sydsvenska Dagbladet förra året inte bara om Möllers tal, utan också om Arthur Engbergs tillägg till riksdagsprotokollet om kollektivavtalslagen som "den nedriga handling, som genom beslutet förövats mot Sveriges arbetarklass". Det var så det lät från socialdemokratiskt håll när lagen om kollektivavtal stiftades i Sverige.

Det tog, som vi vet, bara några år så insåg socialdemokraterna hur pinsamt fel de hade haft, och motståndet omvandlades till en reservationslös omfamning av principerna bakom reformen.

En del sansade krafter i partiet visste förstås bättre redan då, även när den socialdemokratiska vreden offentligt kokade. Frågan om hur en stabilare rättsordning och ett ordnat skiljedomsförfarande skulle kunna åstadkommas på en allt konfliktfylldare arbetsmarknad var inte ny, och socialdemokraterna hade i högsta grad varit involverade i hanteringen av den under tjugotalet. Per-Albin Hansson var också, som Anders Isaksson visat, i grunden positivt inställd till det frisinnade lagförslaget. Men han vågade inte, när debatten spårade ur, ta konflikten med frasradikalerna internt i sitt parti. Isaksson skriver: "Hur överdrivna han än fann reaktionerna och hur principiellt riktig han än fann den föreslagna lagen tänkte han inte offra partiledarskapet på samförståndets och den samhälleliga rationalitetens altare. Det var både lugnast och säkrast att tjuta med ulvarna".

Det fanns många orsaker till det socialdemokratiska valnederlaget samma år. Men den frisinnade politikern Gustaf Andersson i Rasjön, är nog riktigt ute i sina memoarer när han tillskriver en del av socialdemokratins tillbakagång 1928 med "partiets uppträdande vid behandlingen av kollektivavtalslagen".

När socialdemokraterna skriker sig högröda i ansiktet i protest mot liberala reformförslag, är det sällan deras bästa instinkter som tagit över. Och de brukar vara snabba efteråt med att glömma bort sina egna förvillelser.

Minneslapp 2: när icke-socialistiska partier på grund av splittring, bristande engagemang eller av snåriga partitaktiska skäl sänkt sina ambitioner i sociala trygghets- och rättfärdighetsdebatter har socialdemokraternas ställning nästan alltid stärkts.

Den generella välfärdspolitiken i Sverige har vuxit fram i växelverkan mellan liberalt och socialdemokratiskt idé- och reformarbete.

Men även de liberala och frisinnade har stundom förirrat sig ut i taktiserande och överdrifter av motsättningar som straffat sig på sikt. Även här kan Gustaf Andersson i Rasjöns på det området ganska självkritiska memoarer tjäna som vägledning. Han antyder vid flera tillfällen att de frisinnade både 1923 och 1926 drev taktiserandet i riksdagen kring arbetslöshetsdirektiven för långt och därmed gav socialdemokratin ett långsiktigt förtroendeinitiativ i sådana frågor trots att, som Rasjön skriver, det varken 1923 eller 1926 egentligen gällde "huvudgrunderna för statens arbetslöshetspolitik och ej heller anslagsbeloppen."

Han antyder också att det ur ett liberalt perspektiv var olyckligt att inte de frisinnade, som i arbetslöshetspolitiken låg socialdemokraterna närmast och även 1934 med dem drev igenom arbetslöshetsförsäkringen, var mer flexibla i förhandlingarna som, efter Ekmans fall i Kreuger-affären, mynnade i kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1933 . Från frisinnad synpunkt, menar Rasjön, innebar krisuppgörelsen inte "i sak några större märkvärdigheter". Men den grundlade socialdemokratins långvariga regeringsinnehav.

Ytterligare ett exempel på när en liberal opposition tappar rättfärdighetsperspektivet ur sikte är folkpartiets hanteringen av ATP-frågan i slutet av 1950-talet efter folkomröstningen 1957. Trots att det system som genomfördes krävde korrigeringar i efterhand, och Bertil Ohlins kompromisslinje i sak fått upprättelse, blev det snabbt otänkbart att kräva ATP-systemets avskaffande sedan det väl var genomförts, eftersom det tekniska brister till trots fyllde ett uppenbart och grundläggande socialt trygghetsbehov. ATP-frågan är en delförklaring till att socialdemokratin kunde förlänga sitt regeringsinnehav ytterligare nästan två decennier.

Vad lär oss dessa historiska erfarenheter inför valrörelsen 2010? Tja, ett par saker. Om socialdemokraterna och LO tar fram sin mest upprörda propaganda, försöker brännmärka motståndare och målar en tänkbar liberal arbetsmarknadsreform i undergångsfärger så, tja, känner vi igen det. Det brukar tyda på att de fastnat i frasradikalism för att kompensera en dåligt uppdaterad verklighetsuppfattning och att de anar det själva. En sådan debatt behöver övriga partier inte frukta.

Och de lär oss också att när icke-socialistiska partier uppfattas som okänsliga eller teknokratiskt oförstående inför social och ekonomisk utsatthet i samhället bådar det inte gott för deras chanser i kommande val.

Det är regeringsalternativens respektive fallgropar inför valet: verklighetsfrämmande och tomt frasmakeri när det gäller jobben och oengagerat ointresse för brister i trygghetssystemen.

Den kanske viktigaste frågan i årets val är vilka krav framtidens arbetsmarknad - när nya företag inom tjänstesektorn blir allt viktigare för jobben och den klassiska tillverkningsindustrin får en mer begränsad roll - ställer på företagsklimatet, regelverken och socialförsäkringarna.

Liberal reformering av LAS - som alltmer förstärker snarare än bryter ned hierarkier och orättvisor på arbetsmarknaden, och som skadar framväxten av nya jobb mer än skyddar gamla jobb - och ett värnande av den generella välfärdspolitiken - vars grundläggande inkomstbortfallsprincip långsamt börjar knaka i fogarna - hänger ihop. Båda behövs och förutsätter varandra.

Fores-chefen Martin Ådahls formulerade det bra i sin krönika i förra veckans Fokus om hur den stela svenska arbetsmarknaden skapar klyftor över landet: "Men till slut måste något ske. Tudelningen kommer som i Danmark att ersättas med ett enda realistiskt, flexibelt arbetskontrakt, utan turordningsregler, med större löneflexibilitet, där tryggheten ligger i socialförsäkringssystemen och omskolningsmöjligheter. Den dagen kommer klyftorna minska i Sverige."

Liberalt nytänkande i arbetsmarknadspolitiken och ett tydligt försvar av generella trygghetssystem är den gyllene kombinationen. Vilket av regeringsalternativen vågar bejaka den fullt ut?

I min lördagskrönika den här veckan försöker jag praktisera den uppmaning som jag avger i texten, nämligen att tolka valresultat man personligen hade önskat skulle gått i en annan riktning med viss förståelse, trots att det svider.

Det handlar om senatsvalet i Massachusetts efter Ted Kennedys död, om den svåra konsten att tolka ett valnederlag på rätt sätt, om demokraterna i USA och om några förhoppningar utifrån allt detta inför höstens svenska val i kommuner och landsting runt om i landet:

---------------------------------------------------------

När väljarna ger nyttiga tankeställare:

Plötsligt tycks de ideologiska kompasserna ha fått fnatt. Vissa valresultat får rutinerade politiska väderkorn att bryta ihop och springa totalvilse. Mönster som alla tagit för givna sedan årtionden krackelerar under loppet av en valvaka.

I grunden är det, även om man sympatiserar med den förlorande sidan, uppfriskande när bortglömda väljare vars åsikter tagits för givna, överraskar och visar att varje val är nytt, och att den enskilda väljaren inte tillhör någon annan än sig själv.

För oss som sympatiserar med Barack Obamas presidentskap, föredrar demokraterna framför republikanerna i amerikansk inrikespolitik och vill se grunderna i den föreslagna sjukförsäkringsreformen genomförda, var fyllnadsvalet i Massachusetts till senaten på flera sätt en rejäl besvikelse.

Den bittra paradoxen kunde, ytligt betraktad, inte vara större: Ted Kennedy – som mer än någon annan personifierat arbetet för en sjukförsäkringsreform, och som suttit för demokraterna i Washington sedan tidigt 1960-tal – går bort just som hans hjärtefråga är på väg mot ett avgörande. Han hyllas på alla möjliga sätt som en folkhjälte.

Men bara några månader senare bestämmer väljarna, de som varit Kennedy trogna i decennier och som 2008 gav Barack Obama stort stöd i presidentvalet, att han ska efterträdas i senaten av en okänd republikan, som gått till val på att utnyttja sin röst för att stoppa just det liggande sjukförsäkringsförslag över vilket Kennedys ande svävar.

I förstone verkar det obegripligt. Hur kan medborgarna i Massachusetts inom loppet av bara några år svänga så radikalt? Jag tror att demokraterna i USA gör ett jättemisstag om de söker svaret på den frågan i en panikslagen teori om att något hänt med väljarna, istället för en hypotes att något anses ha hänt med det demokratiska partiet.

Historiskt har det nästan alltid varit så, att när sådana för samtidens bedömare lätt chockartade, men demokratiskt helt korrekta valresultat räknats in, har väljarkåren anat och förstått något som medierna inte ännu fångat upp, och som de förlorande lägren givetvis inte gärna vill medge.

Så är det – även om det svider för en socialliberal att erkänna det och även om det republikanska partiet i USA inte rimligen kan sägas ha förtjänat framgången – med största sannolikhet även fallet i Massachusetts 2010. När samma väljarkår ger en präktig tumme upp åt ett parti och en reform ena året, och en brutal tumme ned åt samma parti och samma reform nästa år, är det rimligt att söka förklaringen i det styrande partiets förehavanden och reformens utformning, inte i väljarkåren.

Barack Obamas påfallande försiktighet och lyssnande attityd inför demokraternas valnederlag i Massachussets visar att han nog också bättre än de flesta förmår tolka de signaler väljarna sänder genom valet av Scott Brown.

Det handlar knappast om att en sedan decennier Kennedy-liberal väljarkår plötsligt bytt alla sina åsikter och blivit ärkereaktionär. Utan det handlar om att det demokratiska partiet, trots total kontroll över kongressen och trots en populär president i Vita Huset, inte lyckats övertyga om att det överhuvudtaget vet vad det vill. Partiet har alldeles på egen hand, utan möjligheter att skylla ifrån sig, sjabblat katastrofalt i just sjukförsäkringsfrågan.

En annan sak som Ted Kennedy var berömd för, utöver sitt engagemang för en sjukförsäkringsreform, var sin förmåga att smida fram partiöverskridande kompromisser i kongressen. Kanske röstade väljarna i Massachusetts i den andan, när man tog ifrån struliga demokrater supermajoriteten och markerade att man hellre ser ett nytt försök till en partiöverskridande uppgörelse.

Tolkningsmöjligheterna är många, men min poäng är att väljarna med säkerhet visste vad de gjorde och att det parti kommer bäst rustat till höstens mellanårsval som hellre söker förstå orsaken till den dramatiska omsvängningen, än oreflekterat jubla eller svära över den.

En slutsats ligger nära till hands direkt: Tacksamhet inför historiska insatser och sentimentala bindningar till en berömd familj vägde lättare för de rörliga, lyhörda marginalväljarna än vad partierna anses representera för de kommande åren.

Och det kan påminna oss om något väsentligt även inför de svenska valen på riksnivå och i kommunerna senare i höst.

Att acceptera och balanserat tolka demokratiskt korrekta valresultat man personligen ogillar utan att balla ur i förgiftade stämningar, hat, påhopp, förtal, sekterism, vulgärpropaganda, aggressivt beteende och illvilja är en svår konst. Men också ett test av demokratisk mognad, mänsklig fördragsamhet och respekt för medborgarna.

Man behöver bara följa svensk inrikespolitik med ena ögat och halvtaskig uppmärksamhet för att slås av hur svår den konsten är för många. För dem som vant sig vid att sitta vid makten och börjar betrakta det som en rättighet, men plötsligt får gå. Och för dem som misstänker att de aldrig kommer att nå den, och får känslan bekräftad gång på gång.

Ett annat inte ovanligt sätt att bearbeta bitterhet över ett valresultat är att börja skälla på väljarkårens omdöme. När föreställningen att ett parti ju egentligen – en ramsa man rabblar – företräder ”folket”, går på pumpen i mötet med väljarmajoriteten, slutar det lätt med auktoritära tirader över att människor är köpta, korkade eller lurade som röstar på motståndarna. Snart befinner man sig i spegelvärlden, där bortvalda pampar börjar önska sig ett annat, fogligare folk som röstar ”rätt”.

En tredje vanlig förklaringsmodell som dåliga förlorare flyr till är att alla som inte gick och röstade i själva verket, i något slags hemlighet då får man förmoda, hör till den egna sidan och att det demokratiska valresultatet därför inte är fullt legitimt. Som frånkände man människor deras ställning som fria, självständiga individer som fattar i ordets rätta mening suveräna beslut.

(Allra lättast är det för oss att fly in i sådana attityder när det handlar om demokratiska val i andra länder, som vi har relativt begränsad kunskap om, men som vi av historiska eller andra skäl känner oss engagerade i. USA är, förstås, typexemplet. De svenskar som bott utomlands någon period och följt det nya landets medierapportering om Sverige, brukar snabbt kunna dra slutsatsen att den förmedlade bilden är, milt sagt, skev och stereotyp. Detsamma gäller för svenska mediers rapportering om andra länder. Man får en aning om vad som pågår, men sällan någon fylligare bild. Vill man ha det får man gå till det aktuella landets egen media. Det är ytterligare ett skäl till viss ödmjukhet när man försöker tolka valresultat ute i världen.)

Misstron mot väljarnas omdöme ekar återkommande i historien. Under den långa vägen från auktoritära styresformer till demokratiska rättsstater har de flesta länder i sina konstitutionella grubblerier brottats med gnagande tvivel på om man verkligen kan lita till en helt frisläppt väljarkår, om inte begränsningar, dämpande och fördröjande system, något över folkviljan upphöjt, behövs för att inte allt ska gå på tok.
Så försvaras som bekant monarkin än i dag. Samma tankegångar var framträdande i det konservativa motståndet mot demokrati och lika, allmän rösträtt i början av seklet. Äldre typer av tvåkammarsystem byggde ofta på inställningen att folkviljan måste just dämpas och fördröjas.

Eller som när Alexander Hamilton, en av USA:s grundarfäder, vid det konstitutionella konventet 1787 - utan att få gehör - argumenterade för ett halvmonarkiskt system med senatorer som valdes på livstid, men vars uppdrag inte gick i arv. På sätt och vis kan man säga att väljarna i Massachusetts agerat i enlighet med Hamiltons teorier. I det här fallet råkade det gynna en beundransvärd liberal som förstås inte valdes på livstid, utan valdes om gång på gång ända till sin bortgång. Men ur ett principiellt liberalt perspektiv finns det mycket redan kring fixeringen vid bestämda efternamn, speciella familjer och dynastitendenser som är tvivelaktigt.

Kampen för liberalism och demokrati har ofta handlat om att bekämpa just olika auktoritära överheters misstro mot enskilda medborgares omdöme, förmåga och ansvarskänsla. Och i det ingår att bejaka att makt skiftar, att politiska uppdrag inte är någons egendom och att valresultat inte är på förhand givna. Kanske var det även i den andan som väljarna i Massachusetts röstade 2010.

Låt oss hoppas att även de svenska väljarna på lokala nivåer, runt om i kommuner och landsting där makten inte växlat på åratal, bjuder på en eller annan knall och överraskning, röstar för förändring där bedömare och statistiker inte väntat sig det, låter en del stereotypa antaganden om olika ”blåa” och ”röda” regioner komma på skam och bjuder mångårigt makthavande partier som betraktar sina lokala återval som något självklart på lämpliga tankeställare.

Första reaktionen: Men jösses, släng både det hycklande politikerföraktet och den fåniga jantelagen på soptippen. Vem bryr sig om Mona Sahlins väska?

Tja, det är väl i stort sett den enda reaktionen. Men ska jag ändå ta upp några anledningar till varför hela historien är outsägligt ointressant, så blir det följande:

Det är väl utmärkt att högavlönade personer konsumerar. Det är inget fel med att högt uppsatta, utsatta och hårt arbetande politiker tjänar bra. Och Mona Sahlin har inte i sin politiska retorik förnekat att hon personligen hör till en privilegierad grupp. Så även om det hade handlat om ett eget inköp, inte en gåva, hade det fortfarande varit en icke-fråga. Och vad man har för synpunkter på Mona Sahlins politiska insatser är i det sammanhanget fullständigt irrelevant.

Som jag varit inne ofta på i mina ledartexter om fåniga mediedrev, obehagliga krav på felfria politiker och dubbelmoral i mediernas sätt att behandla livsstilsfrågor när det kommer just till politiker, så finns det anledning att vara bekymrad över vilka människor som i framtiden kommer att våga ta på sig offentliga uppdrag.

Men uppmärksamheten kring Mona Sahlins väska (eller fåniga försök i nästa våg att skapa liknande uppmärksamhet kring eller misstänkliggöra andra politikers konsumtionsvanor) är ännu mer ledsam, eftersom den inte ens handlar om något litet misstag, utan om en privat konsumtion eller en privat gåva, som inte rimligen kan angå någon utomstående, som inte har någon politisk relevans, som inte säger något viktigt, positivt eller negativt om Mona Sahlin överhuvudtaget.

De medier som försöker väcka starka emotioner i frågan avslöjar mest bara sina egna fördomar om hur olika väljare ska reagera och känna inför en sådan nyhet. Jag tror att de har fel. Det är en tröttsam spekulation i Jantelag och politikerförakt. Men ska förakt riktas i någon riktning på grund av denna väskdebatt är det inte mot Mona Sahlin.

Inom travsporten talar man om att hitta värmningsvinnare, genom att studera och klocka de uppmjukningsvarv hästarna får trava runt banan nån timme innan start. Vem ser pigg och glad ut, vem ser trött och seg ut?

I teaterns och filmens värld är det att kika bakom kulisserna, eller på repetitioner och scentagningar; ana atmosfären, höra repliker, få en hum om vad som väntar vid premiären.

Motsvarigheten inom fotboll och ishockey är när insiders och journalister står och hänger vid nån försäsongsträningsmatch för att snappa upp det senaste kring trotjänare och nyförvärv. Hur är skadeläget, hur är stämningen i truppen? Vilket spelsystem övas in?

En partiledardebatt i riksdagen är, även ett valår, en händelse som framför allt intresserar en mindre krets politiker, debattörer och journalister. Det är valårets motsvarighet till värmningen, försäsongsträningen, repetitionen.

Riksdagsdebatten ses som en förövning, en uppvärmningsarena, mer än som ögonblicket då allt avgörs. (Så har det inte alltid sett ut, och denna historiska förskjutning hänger samman med en gradvis nedvärdering av riksdagen som institution och offentlig debattarena.)

Andelen väljare som av rent intresse söker sig till en tv- eller radioapparat för att följa debatten är sannolikt försvinnande liten. För partierna är det därför långt viktigare hur debatten sammanfattas och vinklas i tv-nyheterna, tolkas i tidningarna dagen efter och kommenteras under och efteråt på internet – än hur debatten uppfattades av de få väljare som följde den i realtid.

Men för den som söker värmningsvinnare inför valet, inte segrare i träningsmatchen, var det väsentliga i gårdagens debatt vad den sa om valrörelsen, vilka starka respektive svaga punkter regeringsalternativen har i dagsläget och vilka sakfrågor som troligen kommer att få störst utrymme.

10 snabba slutsatser:

1.Mantrat jobb-skola-vård-omsorg kommer att stå i centrum för både regering och opposition.

2. Alliansen kommer att tala så mycket den kan om den globala finanskrisen, med budskapet: det går bra för Sverige givet de svåra omständigheterna. Oppositionen kommer att tala så lite den kan om samma sak, med budskapet: det är regeringens fel, och det går extra dåligt för Sverige.

3. Ju fler frågor den rödgröna oppositionen får om sin egen politik desto svårare får den att ge begripliga svar. Ju fler frågor alliansen får om sin gemensamma politik desto mer låter de som ett fyra år gammalt eko.

4. De rödgröna har svårt att förklara varför de vill höja skatterna så mycket för låginkomsttagare. Alliansen har svårt att förklara hur den egentligen ser på framtidens socialförsäkringssystem.

5. De rödgröna får problem i jämställdhetsfrågan när deras sätt att göra skillnad på traditionellt manligt dominerade branscher (där konkurrens, företagande och valfrihet är okej) och traditionellt kvinnligt dominerade branscher (där monopol ska råda och företag motarbetas) lyfts fram. Alliansen får problem när den ska förklara varför vårdnadsbidraget har en framträdande roll i familjepolitiken trots att det strider mot både arbetslinje, integrationsmål och jämställdhetsambitioner i övrigt.

6. Rättspolitiken – å ena sidan kampen mot brottslighet, å andra sidan kampen mot övervakning och integritetskränkande lagstiftning – är ett område som inget av regeringsalternativen ännu lyckats göra till sitt.

7. Klimatfrågan får en väldigt liten betydelse.

8. Alliansen kommer att vilja lyfta fram skillnader i skolpolitiken. Socialdemokraterna kommer att vilja lyfta fram likheter.

9. Debatten om den stela arbetsmarknaden blir inte så het som den borde eftersom S och M är relativt ense.

10. Gladast vinner.

Min lördagskrönika den här veckan:

--------------------------------------------------------

Att vilja regera och kunna förklara varför

Ebbe – the Movie, tv-dokumentären om Ebbe Carlsson som sändes på nytt i Sveriges Television häromkvällen, ger en ovanligt avslöjande illustration av varför regelbundna maktskiften är nödvändiga i en demokrati. Utan dem, slammar det igen. När ett och samma parti sitter ensamt vid makten decennium efter decennium är växande korruption nästan oundviklig.

Rågångarna mellan partiapparat och stat suddas ut. Grundläggande regelverk börjar ignoreras i stort som smått, under långsamt förfall. Anpasslighet till och instinktiv lyhörd inför ledande makthavarna breder ut sig i förvaltning, rättsutövning och samhällsdebatt. Till slut tillåts maktinnehavet i sig helga fler och fler medel i lagens gråzoner, och bortom dem. Och när korruptionen avslöjas vänds systemets vrede inte mot ljuget, brotten och övergreppen, utan mot budbärarna.

Sverige i mitten av 1970-talet, efter över fyrtio års nästan oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav (som om alliansen skulle sitta kvar vid makten fram till år 2050), hade, vilket dokumentären om Ebbe Carlsson visar, allvarliga drag av det tillståndet.
IB-affären har blivit den kanske främsta symbolen för ett politiskt förfall som var långt gånget när valet 1976 bröt mönstret och Sverige gick över i den fas av regelbundna regeringsskiften som vi fortfarande befinner oss i. Men som Ebbe Carlsson-affären visade mot slutet av 80-talet, tog det lång tid innan de förödande enpartistatreflexerna gav med sig.

Socialdemokratins långa maktinnehav har få internationella motsvarigheter. Men liknande processer har i modern tid kunnat beskådas även inom exempelvis det liberala partiet i Kanada (”The Sponsorship Scandal”) eller det kristdemokratiska partiet i Tyskland (”Die Spendenaffäre”), när regeringsinnehav har tagits för givna. Regelbundna maktskiften rensar luften och håller demokratin fräsch helt enkelt.

Men sjuttiotalets Sverige är inte intressant och lärorikt enbart ur det perspektivet. En annan konsekvens av uteblivna maktskiften är att oppositionens företrädare snart nog, efter ett par generationsskiften, plötsligt helt saknar egen erfarenhet av regeringsansvar och ledning. Att vara skicklig och effektiv i opposition är något annat än att vara det i regeringsställning. Så när makten plötsligt skiftar för första gången på decennier är det i flera avseenden rena nybörjare som tar över.

Så var utan tvekan, trots det tidvisa samarbete som ägt rum mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, fallet med de icke-socialistiska partierna vid mitten av sjuttiotalet. Deras regeringserfarenhet var minimal. Deras meriter när det gällde att samarbeta med varandra för någonting gemensamt, inte bara mot någonting, var minst sagt ihåliga. Deras förberedelser i sak var slarviga. Och deras samstämmighet, ideologiskt och på personplanet, var långt sämre än vad man i dag skulle acceptera för att kalla ett regeringsalternativ trovärdigt.

De ville åstadkomma maktskifte, men i grunden inte så gärna regera tillsammans.

Moderaterna under Gösta Bohman försökte bygga upp sin ställning som ledande borgerligt parti med en gradvis mer markerad systemskiftesretorik av ett slag som senare skulle ge både Reagan och Thatcher utdelning i USA och Storbritannien. Det skänkte profil, men isolerade också moderaterna något från de tänkta samarbetsparterna.

Centerpartiet kämpade, som det blev mot dåliga odds, för att behålla det initiativ och uppsving kärnkraftfrågan gett partiet, och för att samla den brokiga, begynnande miljö- och småskalighetsrörelse man under en period vann stöd hos. Det var en omöjlig uppgift även för Fälldins jordnära ledarskap.

Folkpartiet önskade upprätthålla en radikal, socialliberal mittenprofil utan att fastna i blockpolitik. Det var ett återkommande och svårt tema under perioden. Partiledarbytet 1975 från Gunnar Helén – som var sugen på samarbete med socialdemokraterna men också med Fälldin hade sneglat på en ihopslagning av FP och C – till Per Ahlmark – som mer kompromisslöst ville profilera folkpartiets självständighet – innebar därvidlag en förändring i strategi, men inte i position. Som Sven-Erik Larsson skriver i ”Mellan Palme och Bohman” (1992): ”Vägen i mitten innebar för Helén samarbetsmöjligheter åt båda sidor, medan Ahlmarks inställning var att markera gränser av ideologisk karaktär åt vänster och höger.”

Det var också länge uttalat, skriver Larsson, att ”centern och folkpartiet vid en borgerlig regeringsbildning gemensamt skulle utarbeta programpunkter som moderaterna senare skulle få ta ställning till”. Efter valsegern 1976, i skarpt förhandlingsläge, vägrade Gösta Bohman att godta en sådan underordnad ställning för sitt parti.
Så truligt såg det ut, och så gick det som det gick i samarbetsfrågan. De tre partierna hade sällan skådade svårigheter att hålla ihop och lösa problem inom ramen för en stabil regering. Trots korta mandatperioder sprack trepartisamarbetet två gånger i rad: 1978 på energifrågan och 1981 på skattefrågan. Det stod inte pall för regeringsansvaret.

Om det var logiskt att sönderregerade socialdemokrater förpassades till oppositionsbänkarna 1976, får man väl säga att väljarna hade rationella skäl att undra över de icke-socialistiska partiernas regeringsduglighet 1982. En då ung Carl Bildt, som citeras av Larsson, skrev i ett PM 1979: ”Lyckas inte trepartialternativet snabbt återvinna sin trovärdighet och i regeringsställning visa sina möjligheter, kommer det att försvinna.”

Sakpolitiskt var det tur för Sveriges bestående tillväxt och välfärd att regeringsskiftet kom 1976, just när socialdemokratin syntes på väg att sladda ut i långtgående statssocialism. Någon större kursförändring jämfört med föregående S-regeringar innebar inte den nya regeringens tillträde, trots vissa reformer. Västvärldens ekonomiska problem mot slutet av 1970-talet begränsade handlingsutrymmet.
Flera misstag som begicks berodde rentav på viljan att vara mer socialdemokratiska än socialdemokratin själv.

Det värdefulla, som framträder i efterhand, med regeringsskiftet 1976, var kanske paradoxalt nog snarare kontinuiteten i en osäker tid; att socialistiska experiment aggressivt riktade mot företagande och entreprenörskap kunde undvikas och att socialdemokraterna fick coola ner sig i opposition.

Men till regeringsduglighet hör att förbereda och forma hållbara regeringsunderlag som tål motgångar. Att även regeringen Bildt 1991-1994 sprack på ett hörn, och att socialdemokraterna kunde behålla makten i 12 år efter det, visar hur lång tid det tar att vinna och återställa väljarnas förtroende i regeringsfrågan.

När alliansen bildades inför förra valet var det första gången i svensk politik som inblandade partier på allvar såg ut att både vilja regera tillsammans och ha en tydlig föreställning om varför. Det satte en ny standard för regeringskoalitioner i Sverige, mot vilken både alliansen anno 2010 och den rödgröna oppositionen kommer att bedömas i år.

Det bottnar i två lärdomar från 1970-talet: (1) Sittande regeringar ska inte förvänta sig automatiska återval, utan måste kunna motivera ingående varför man söker förnyat förtroende. 
Och (2) regeringsduglighet i form av goda förberedelser med konkreta, ärliga besked om vad man själv vill, inte bara vad man är emot, och en lust att regera tillsammans, bör väga tungt när regeringsalternativ vägs mot varandra.
 

De planerade satsningarna på fler båtplatser i centrala Umeå tar jag på dagens ledarsida som utgångspunkt för en liten reflektion kring frågan om Umeås förhållande till havet.

--------------------------------------

Umeå och havet - en gammal, kärv historia

Är Umeå en kuststad? Är havet något man omedelbart förknippar med Umeå? Vad har den gamla skepps- och rederistaden för känslomässig och intellektuell relation till sjövägar, sjöfart och båtliv i dag?

Ställer man frågorna till umebor skiftar svaren väldigt. Och en orsak till det är att definitionerna av ”Umeå” och ”stad” är olika och godtyckliga.

Jag tycker att det är en underskattad, snårig språkförbistring i den lokala debatten.

Ibland syftar Umeå på hela kommunen som en självklar helhet, där begreppet umebo automatiskt omfattar alla 114.000 invånarna.

Då har ju Umeå flera kommundelar helt präglade av sina lägen direkt vid havet, med hamnar, färjor och båtliv av långt större dimensioner än vad som går att beskåda i centrala Umeå.

Ibland ses själva kommunen som ett administrativt, konstlat hopplock med olika organisatoriska lösningar för beslutsfattandet, medan beteckningen Umeå anses syfta på framför allt den centrala tätorten. Och där, centralt, är känslan av kuststad ibland nästan obefintlig.

Nyheten i veckan om de planerade satsningarna på över 100 nya båtplatser i centrala Umeå, för att möta ett behov och en efterfrågan man hoppas ska växa, snuddar vid många aspekter av kommunens historia.

Det har alltid funnits ett visst gnissel och krångel i Umeås växelfyllda relationer till havet. Både kulturellt och rent praktiskt.

I ”Umeå sockens historia” (1970) kan man i kapitlet ”Handel och samfärdsel” läsa en bra sammanfattning om hur omgärdad av inskränkningar den s.k. bondeseglationen var under århundraden: begränsad av det bottniska handelstvånget, handelsrestriktioner i förhållande till städerna, förbud mot användande av ”större och däckade båtar” och så ”de ständiga krigen”.

I sin historik över Holmsunds köping skriver Oskar Kriström att ”en av de bidragande orsakerna till att inte kustlandet vid Umeälvens mynning ännu tidigare blev föremål för fast bosättning, då så rika utkomstmöjligheter här förelåg, torde ha varit den osäkerhet man kände inför de hotande farorna utifrån.”

Längre fram ledde den fortgående uppgrundningen av älven, står att läsa i ”Umeå stads historia 1588-1888”, till ”att blott fartyg av mindre djup kunde taga sig upp till staden, som hotades att avskäras från den omedelbara förbindelsen med öppna havet”.

I modern tid har först järnvägens ankomst och sedan låga brobyggen hämmat kontakten mellan den centrala stadskärnan och båtlivet. Att Umeås uthamn redan låg i Holmsund var symboliskt. Med åren har känslan av närhet till havet i Umeå tätort reducerats kraftigt. Gamla fotografier ger en aning om det som gått förlorat.

Att nu mer uppmärksamhet ägnas åt båtlivet utifrån ett turismperspektiv är i linje med den mer upplevelsebaserade tjänste- och serviceekonomi som börjar växa fram. I den kan kanske Umeå upptäcka sitt hav på nytt. Om det sedan är fler båtar in till centrum eller flexiblare, större utbud i de renodlade kustkommundelarna under högsäsong som bäst skulle lyfta Umeå på detta område kan man diskutera. Fler båtplatser vore hur som helst en markering av att även tätorten kommer ihåg var älven mynnar.

I min lördagskrönika den här veckan tar jag en titt på några aspekter av socialdemokratins historia och konstaterar att vissa typer av slitningar alltid präglat partiet.

-------------------------------------------------------------------

Nordebo, lördag: inför valet 2010

Socialdemokraterna vid sitt gamla vägskäl

”Det talas om att Hjalmar Branting alltid hade ”Kapitalet” i portföljen”, skriver Herbert Tingsten i en av sina tankeböcker, “men hans skrifter tyder på mycket begränsad kunskap; greppet att alltid föra med sig en bok tyder, som min och många andras erfarenhet visar, snarast på att man inte står ut med att läsa den, har samvetskval över detta och hoppas på en sinnesändring som aldrig kommer.”

Tingsten – som själv under en längre tid var socialdemokrat och fick LO:s uppdrag att beskriva socialdemokratins idéutveckling, innan han, delvis som följd av det arbetet, blev liberal – träffar här ett evigt socialdemokratiskt dilemma: slitningen mellan pragmatism och dogmatism, mellan problemlöseri och testuggeri, mellan vad bredare väljargrupper intresserar sig för och vad kampretoriken uttalar.

Spänningen fanns där från början. Med Karl Marx var socialdemokratin aldrig bekväm, fast hans terminologi fortsatte att slänga omkring nere i partiportföljen till långt in på 1970-talet. Socialdemokratin har överhuvudtaget aldrig mått bra av dogmer.

Socialdemokratin som idérörelse – om man lite schematisk söker skilja ur den aspekten från partiets övriga historia som folkrörelse – är född ur konflikt och splittring kring tidiga marxistiska framtidsteorier under 1800-talets andra hälft. I det skede när den gryende socialismen ännu brottades med frågan om huruvida förändringar skulle uppnås genom reformism eller revolution, demokrati eller proletariatets diktatur, om huruvida mödosamt parlamentariskt arbete var vägen att gå eller inte för dåtidens arbetarrörelse, så utgjorde den svenska socialdemokratin ett entydigt och pålitligt svar för reformism, demokrati och parlamentariskt arbete.

Det var det ursprungliga socialdemokratiska vägvalet, ett medvetet steg bort från Marx själv, i en marxistisk idédebatt där andra grupperingar valde andra, mer bokstavstroende vägar.

Och det var, i vissa aktivistkretsar, en kontroversiell strategi att vilja arbeta för reformer inom det existerande samhällets ramar. Svekdebatten började direkt. Den drogs igång av dem som inte fick, eller anade att de inte skulle få, internt gehör.

Läser man Brantings egna skrifter återkommer denna slitning gång på gång som tema. I den debatt om statssocialism som fördes mot slutet av 1800-talet formulerade Branting 1892 med övertydlig åskådlighet den pragmatiska ”från fall till fall”-linje som också blev partiets:

”Det synes under sådana förhållandena vara mera skäl att i varje särskilt fall klargöra socialdemokratins intresse i ett statssocialistiskt förslag, om vi ha orsak att vara för eller emot, än att konstruera upp allmänomfattande förkastelsedomar, från vilka man i praktiken skulle nödgas göra undantag. (…) Låt oss socialdemokrater alltid dra fördel av det för oss nyttiga fullkomligt fördomsfritt, varhelst vi finna det. Varför skulle vi icke unna även våra konservativa motståndare att någon gång gå våra ärenden, liksom ju ej så sällan de liberala ha vänligheten att göra?”

Det påminner om den hårda, samtidiga striden inom den tyska socialdemokratin om revisionism kontra mer renlärig marxism i vilken revisionisten Eduard Bernstein – som snart nog skulle få helt rätt – hade skrivit: ”Socialdemokratins inflytande skulle bli större om den hade mod att emancipera sig från en föråldrad fraseologi och synas vara vad den är: ett demokratiskt-socialistiskt reformparti”. (Citatet återfinns i Brantings egen skrift ”Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling” från 1909.)

Även i sitt mest berömda tal, vid författningsdebatten 1918, när det demokratiska genombrottet äntligen stundade, snuddar Branting vid det: ”Vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen.”

Det uppnåeliga: även i triumfens stund en maning till pragmatism.

Socialdemokratins parlamentariska framgångsrecept under 1900-talet i Sverige blev också att alltid i kritiska lägen välja pragmatismen framför dogmatismen, möjliga reformer framför omöjlig marxism. Och att senare i regeringsställning konsekvent söka dämpa de statssocialistiskt mest långtgående kraven på samhällsomvälvning och istället söka dra nytta av och implementera andra partiers idéarbete, oftast det liberala och frisinnade, för att vara i bättre samklang med bredare väljargrupper än dogmatisk socialism skulle tillåta.

Den insikten växte fram under Brantings långa partiledartid. Den var själva grundkärnan i Per-Albin Hanssons folkhemtema, där en konservativ term och ett socialliberalt tankegods tillsammans skulle forma ett socialdemokratiskt adjö till den hårda klasskampsretoriken. Och Tage Erlander kunde sin historia.

Den socialliberala marknadsekonomi och välfärd som präglar det moderna Sverige har formats genom en växelverkan och kapplöpning mellan liberalt och socialdemokratiskt idéarbete – och en ömsesidig lyhördhet för det bästa hos båda.

De gamla goda tiderna har aldrig existerat. Det gäller för det mesta här i världen, även för politiska partier. Bilden av ett socialdemokratiskt förflutet där idealen var självklara, alla överens och barrikaderna riktade åt ett håll är falsk.

Vänstersocialister har alltid – sedan långt över hundra år tillbaka – pyrt av missnöje över partiets utveckling. Det är inget modernt fenomen som ibland görs gällande i påståenden om vad partiet ”brukade stå för”, utan tvärtom en ursprunglig socialdemokratisk förlossningsvärk som aldrig klingat av.

Skäll från missnöjda falanger om att partiet gått till ”höger”, blivit för liberalt och svikit sina ideal är lika gamla som partiet självt, och har drabbat alla socialdemokratiska partiledare genom historien, utan undantag. De gånger som partiledningarna inte orkat stå emot det interna falangmissnöjet har partiet nästan alltid fått problem hos väljarna. Att partiet förlorade regeringsmakten under sitt radikala sjuttiotal var ingen slump.

Det är också värt att notera hur socialdemokratins opinionsutveckling just nu – efter månader av retorik anpassad till partiets vänsterfalanger, långt från de förnyarambitioner Mona Sahlin formulerade i början av sitt partiledarskap – är tämligen svag. Oppositionens uppgång tycks istället kopplad till miljöpartiet.

Mona Sahlins problem är att hon – till skillnad från sina företrädare – tvingas hantera de här klassiska motsättningarna i opposition, utifrån en för socialdemokratiska förhållanden svag parlamentarisk ställning och i ett skede när partilandskapet håller på att förvandlas och omöjliggöra att enskilda partier ensamma dominerar debatten.

Tiden med statsbärande partier är, tack och lov, sannolikt förbi. Men historiska erfarenheter kan ge vägledning ändå. Det spekuleras inför hösten val om huruvida Mona Sahlin och socialdemokraterna ska satsa på förnyelse och söka utmana alliansen om mittenväljare eller med en vänsterprofil söka konkurrera med Lars Ohly och vänsterpartiet om vänstersocialistiska röster.

Det är ett klassiskt dilemma för socialdemokratin. Hur medvetet är partiet om egna, tidigare erfarenheter från vägval av motsvarande slag? Det får stor betydelse för valrörelsen och valutgången.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om att vi kan lära av historien:

---------------------------------------------------------

Svensk politisk historia är en guldgruva

Att veta lite mer om varifrån vi kom, underlättar när vi söker treva oss framåt eller vill rusa häftigt åstad.

Det är ett av skälen till varför mänsklighetens kulturhistoria präglas av ett oupphörligt berättande – muntligt, måleriskt, skulpturalt, musikaliskt, kroppsligt, skriftligt, nu även filmiskt och i digital form. 

Det är förklaringen till den nästan tvångsmässiga vilja människan haft och har att hela tiden gestalta, tolka och dramatisera självupplevda eller av andra återberättade erfarenheter.

Vad som på det sättet berättas och gestaltas avslöjar mycket om en tid och en epok.

Och det som inte berättas kan ibland säga ännu mer.

Om det hade varit någon tåga, bildning och anamma i svensk drama- och dokumentärproduktion hade vi haft långt fler, och långt bättre, moderna gestaltningar i teve (och på teater) av svensk politisk historia från de senaste två århundradena.

Sveriges politiska historia sedan revolutionen 1809 rymmer inte, jämfört med vad  andra länder upplevt under samma period, de stora krigen, de stora revolutionerna eller de stora katastroferna.

Men Sveriges politiska historia sedan 1809 är lika fullt en storslagen guldfyndighet för potentiella berättare.  Där finns en rikedom av politiska, sociala, kulturella och ekonomiska historier och öden – kollektiva och individuella, omvälvande och anekdotiska – som bara väntar på att bli nyupptäckta, tolkade, omdebatterade och belysta.

Var finns dokumentärerna om och dramatiseringarna av dem när vi slår på teven i dag?

Sällan har en så lättillgänglig och potentiellt räntabel guldgruva blivit så medvetet ignorerad – eller förvanskad – som Sveriges historia blivit av svensk drama- och dokumentärproduktion på senare år.

Ett antal glimrande undantag, nästan alltid lossbrutna av enskilda eldsjälar, ändrar inte den dunkla helhetsbilden. Djärvare ambitioner tidigare i SVT:s historia är ingen ursäkt för senare, tunnare utbud.

Sådant skapar historielöshet i debatten, en brist på gemensamma referenser, en frånvaro av tidsperspektiv, som historiska kungareportage av kändisjournalistikkaraktär bara förvärrar.

Bilden av Sveriges politiska väg från djup fattigdom, orättfärdighet och förtryck till demokrati, välstånd och välfärd under 200 år av tillkämpade politiska reformer, sociala omvälvningar, tekniska framsteg och ekonomisk tillväxt, är för de flesta svenskar nog tämligen diffus.

Vi talar sällan om den på ett mer ingående sätt. Inte ens förloppet bakom demokratins genombrott under 1900-talets första decennier är särskilt känt, trots att det bjuder filmiskt material så det står härliga till.

När den historiska bakgrunden till både demokratin och välståndet i ett land är svagt belyst, och diskussionerna om den ibland helt isolerade till akademiska sammanhang, blir det offentliga samtalet oundvikligen torftigare, och mer sårbart för populism, mytbildning och extrema stereotyper.

Det är inte utan skäl som historia är, och borde betraktas som, ett av skolans viktigaste ämnen. Men även kulturen är en viktig och kritisk bildningskälla i ett samhälle. Här går det inte att komma ifrån att svensk television underpresterar.

Skillnaden jämfört med USA i just det avseendet är påtaglig. När nu den utmärkta HBO-serien om John Adams och USA:s första decennier sänds i Sveriges television kan det vara på sin plats att reflektera kring hur så stora summor som skickas in i public service varje år kan ge så på det området betänkligt svagt resultat.

Om vi bara har en vag, dunkel aning om varifrån vi kom, försämrar det våra möjligheter att hitta bra vägar framåt och undvika irrvägar.

Historien håller aldrig andan, men blir ibland så stilla att vissa år i efterhand framstår som en  andhämtningspaus i övergången från en epok till nästa.

En brytningstid och en parallell:

När Adolf Hedin i mitten av 1860-talet skrev sina berömda ”Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar”, utgivna som broschyr 1867, blåste det symboliskt igång en ny epok i svensk politisk historia, efter en kort andhämtning.

Tillväxten var redan på gång. Ekonomiska reformer för ett friare, mer avreglerat  och jämlikare näringsliv, institutionella reformer för bättre rättsordning och bättre utbildning och strategiska investeringar i infrastruktur för tillvaratagande av naturresurser och bättre transporter inom landet och inom regioner, skulle sakta börja lyfta Sverige mot välstånd.

Politiskt var läget oklarare: Ståndsriksdagen var just avskaffad och ersatt av tvåkammarriksdag. Det tidigare partisystemet befann sig i förändring och oreda (”gråaktigt kaos” som Hedin skrev), med stort behov av nya formationer som kunde fånga upp tidens stämningar och reformkrav. För reformarbetet var ännu bara halvt och ofullgånget.

De pusselbitar som fattades och återstod i det svenska välståndsunder som inletts handlade i hög grad om demokratin, medborgarrätten, rättssäkerheten och den sociala tryggheten. Det skulle ta över ett halvt sekel innan ett genombrott kom till stånd där.

Adolf Hedin (1834-1905) var en av den svenska socialliberalismens föregångare – och formades till det av de lottlösa människor vilkas öden, olyckor och förtrampade rättigheter han gjorde till sin politiska utgångspunkt.  Som liberal ”folktribun” i riksdagen och talesman där mot sociala missförhållanden, byråkrati, statlig maktkoncentration, statligt maktmissbruk och övergrepp i arbetslivet beredde han väg för det som skulle följa när bredare och fastare partibildningar fått form och fart.

Hedins motioner om olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar på 1880-talet pekade fram mot det välfärdssystem uppbyggt kring socialförsäkringar om vilken sedan länge konsensus råder i Sverige. Hans vakthållande kring grundläggande medborgerliga rättigheter förblir en liberal inspirationskälla, och har snarast fått ökad relevans som historisk förebild de senaste åren.

"Femton bref från en demokrat...” var hans stora programförklaring, på tröskeln till den nya tiden. En lika betydelsefull som i dag bortglömd debattskrift i svensk historia. På ett ställe ger Hedin några råd som även dagens riksdagspartier kan lära av. Och som väljarna borde låta vägleda sina val nästa höst. Det är vad man gör och har på fötterna i sak, vad man kan förverkliga och leva upp till i handling, som räknas – inte vidlyftiga men tomma löften, falska förespeglingar eller populistiska förenklingar. Hedin talar som liberal, men råden är allmängiltiga:

”Med ett ord: man skall ej uppställa ett program, där man är liberal i allmänhet, i teorin, i ordalagen, för att sedemera ha tillfälle att vara räddhågad och konservativ i hvarje särskildt fall af den praktiska tillämpningen.

Å andra sidan skall man ej yrka mer, än hvad man verkligen menar och vill. (...) Det är en dåraktig inbillning, att man bör fordra mycket, för att få något; man skrämmer onödigtvis sådana, som man bort och kunnat vinna. Uppriktigheten är här, som alltid, bäst. Ett ärligt, klart och bestämdt program skall visa sig vara den segerrikaste fanan.”

Slarva inte med orden, uppmanade Alf Henriksson i en av sina mest citerade dagsverser. 2009 var ett år när det slarvades mycket med orden i den politiska debatten.

När någon historiker i framtiden studerar larmrubrikerna i svenska tidningar kring svininfluensan, och sedan jämför dem med de faktiska konsekvenserna, kommer omdömet om rubrikerna knappast att bli milt.

När någon jämför intensiteten och Janteandan i angreppen på LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin med hur exempelvis idrottsstjärnor eller nöjesstjärnor sätts på piedestal och värderas utifrån löner och livsstil, kommer betänkligheten kring hur vi värderar olika typer av insatser i det offentliga livet – och hur vi ser på felsteg och ofullständighet hos människor som vågar ta formellt ansvar – att vara berättigat stor.

När någon studerar tonläget i den i alla avseenden viktiga sjukförsäkringsdebatten om hur regler tillämpats på ett oacceptabelt sätt, och sedan jämför det med de delvis obefintliga skillnaderna i konkreta politiska förslag angående lagstiftning och finansiering mellan partierna och regeringsalternativen, kommer förvåningen över just det partipolitiska tonläget att bli stor.

När någon går igenom följderna av den globala finanskrisen för tillväxt och välstånd kommer de att fastställas som allvarliga, men inte som den århundradets katastrof många ordval antytt var förestående.

När någon jämför de utfästelser om klimatpolitiken som gjordes från ledare världen över inför Köpenhamnsmötet och sedan jämför dem med de magra löften man lyckades enas om, lär kontrasten mellan ord och handling att upplevas förunderlig. Och en förklaring kan mycket väl bli att även argumentationen från oss som ropat på långtgående, bindande åtgärder, fastnade i ett så högt tonläge att det bidrog till en avtrubbning som gynnade dem som ville väcka misstro kring klimatfrågans relevans. Mönstret går igen, i debatt efter debatt.

Och under ytan lurar hela tiden de drevinstinkter som leder till ett sällsynt tidslöseri när perspektiven förskjuts från sånt som är svårt, komplext och angeläget att diskutera ingående, i ömsesidig polemik, utifrån olika perspektiv och erfarenheter, till förmån för skandaliseringar och poängsökeri.

2010 är ett valår i Sverige. Då väntar heta känslor och polemisk iver, som sig bör. Faran är dessvärre överhängande att det nästa år kommer att slarvas ännu mer, att de som excellerar i språkliga grovheter, horribla jämförelser, groteska överdrifter, skrämselpropaganda och besinningslösa utfall kommer att prägla det politiska samtalet långt mer än de förtjänar.

Över tid är i det avseendet de flesta demokratiska partier, och demokratiska ideologiska riktningar, ungefär lika goda kålsupare. I höst har oppositionen varit värst, men det har en hel del med oppositionsrollen att göra. Alliansen har i regeringsställning fått erfara att det som var enkelt att kritisera från oppositionsbänkarna är krångligare att hantera i ansvarsställning.

Om regeringen nu fått drevaktig kritik i frågor där oppositionen i stort tycker samma, kan vi minnas hur tongångarna gick kring exempelvis hanteringen av tsunamikatastrofen och Lars Danielsson under förra mandatperioden. Mönstren går igen även efter maktskiften. Gradvis eroderar det politiska språket. Faran som följer med det är inte språklig, utan har med värderingar, människosyn och möjligheten att värna principer att göra.

För när alla kraftuttryck, alla värdeord, alla invektiv som ifrågasätter inte motståndares förslag, utan deras motiv och avsikter, alla de längstgående adjektiven, redan är förbrukade i lägen där åsiktsskillnaderna i sak är små, värderingar överensstämmande, problemen hanterbara och hotbilderna relativt begränsade – vad återstår då att ta till när vi behöver ord att beskriva djupare problem, epokgörande hot, allvarliga konflikter och de svåraste lidandena i samhället?

För allt det senare finns ju, lokalt och globalt, mitt framför våra ögon, där människor far illa, ofta utanför alla etablerade system av skyddsnät och gemenskaper. Nästan alltid förpassas sådana svåra frågor om samhällets mörkare sidor till debattens välvilligt men bara sporadiskt besökta marginaler, eller utnyttjas för andra syften än att seriöst söka faktiska lösningar.

Det går att föra i sak fräna, kritiska debatter utan språkliga härdsmältor. Det är den distinktion som Herbert Wehner 1960 gjorde mellan att se på varandra som motståndare och att se på varandra som fiender inom en demokratisk gemenskap.

En stilla förhoppning inför 2010 är att fler bemödar sig om att inte slarva alltför mycket med orden när debatten hettar till; att vi lyckas vårda värdeorden något lite bättre, och sparar de skarpaste uttrycken för ögonblick när de verkligen behövs och betyder något.

Min krönika på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------------------------

Inga skäl till pessimism för Norrland

Vänsterpartisten Örjan Mikaelsson invänder på dagens debattsida att min krönika om Norrbotniabanan (19/12) förbigick en viktig förklaring till varför projektet inte fått klartecken, nämligen regeringsskiftet 2006.

Jag koncentrerade mig i min krönika på en annan och något bredare aspekt av frågan än just den partipolitiska: vikten av att Norrland uppträder någorlunda enat som en region kring krav på långsiktiga investeringar för att ha någon chans att vinna gehör i den hårda konkurrens om medel som råder.

Men jag tar gärna Mikaelssons, på den punkten, helt berättigade invändning att regeringsfrågan har avgörande betydelse för om projekt som Norrbotniabanan genomförs eller ej, som anledning att utveckla även det resonemanget.

Alliansregeringen är uppenbart inte lika intresserad av att prioritera Norrbotniabanan i den statliga investeringspolitiken som det rödgröna regeringsunderlaget var. Så är det.

Och det är ett problem; för allianspartierna eftersom det göder misstankar om att de mest satsar på att vinna storstäderna i nästa val, för Sverige eftersom Norrbotniabanan vore en nationell vinst, men framför allt därför att det kan ge en antydan om att framtidens infrastrukturpolitik riskerar att utformas utifrån andra aspekter än långsiktig, ekonomisk nytta. skälet till att Norrbotniabanan bör prioriteras är inte att den ska ligga i norr som en nådegåva, utan att den är samhällsekonomiskt rationell ur ett nationellt perspektiv. Norrbotniabanan är inte regionalpolitik. Det är själva poängen: ju mer infrastrukturpolitiken övergår i ett regionalpolitiskt tänkande – och därmed riskerar att fastna i röstmaximerande, partipolitiska strategier – desto sämre på sikt för det trots allt relativt glesbefolkade Norrland.

Regionalpolitiska hänsyn har alltid tagits, men om de betonas starkare i en tid när de flesta partier siktar på att vinna stöd i de befolkningstäta storstadsregionerna, då finns risken att Norrland sett sin sista riktigt tunga statliga investering, oavsett vilken regering som sitter. Det är något de som skriker högt efter just regionalpolitiskt motiverade stödinsatser borde tänka på.

I värsta fall kan det bli så i en framtid att ett regeringsalternativ som går till val på att satsa stora, statliga infrastrukturmedel på Norrland på förhand är dömt att hamna i opposition. Det är en utveckling som måste förhindras.

Då får inte frågan om infrastruktursatsningar fastna i partipolitisk prestige och taktik, utan måste lyftas över sådana hänsynstaganden. Därför begår alliansen ett svårt misstag om den skriver av Norrland som ett mindre intressant investeringsområde på grund av hur partisympatierna råkar se ut här. Norrbotniabanan är inte ett norrländskt, utan ett nationellt angeläget projekt. Där måste alliansen vakna till insikt.

Men politik är helhet, resonemang måste hänga ihop och resurser faller inte från ovan. För att medel överhuvudtaget ska finnas för sådana väldiga projekt måste svensk, och norrländsk, ekonomi sprudla av företagande, entreprenörskap och utbildning av toppklass. Där har de rödgröna många hemläxor kvar att göra. Och det leder mig över till den punkt i Örjan Mikaelssons replik som jag vill invända mot: frågan om vilken regeringspolitik som vore bra för Norrland.

Jag påstår: grunddragen i de reformer som genomförts sedan regeringsskiftet 2006 har förbättrat förutsättningarna för tillväxt, välfärd och befolkningsökning i Norrland; i de största kommunerna, såväl som i landsbygds- och glesbygdskommunerna. Det påståendet grundar sig på övertygelsen att Norrland med de människor, den kultur, de företag, den utbildning, de investeringar och de naturresurser som finns här, är en mycket konkurrenskraftig region som inte behöver be om ursäkt för något.

En mer positiv attityd från regeringshåll till nytt företagande, fler driftsformer inom offentlig sektor och till bättre villkor för entreprenörskap i traditionellt kvinnodominerade branscher är bra inte minst för ett Norrland där tunga industriinvesteringar ger hopp för framtiden i inlandet men måste kompletteras med en mer differentierad, mer jämställd och mindre sårbar arbetsmarknad, där jobb skapas i fler branscher.

En uppvärdering av kunskap, lärande och ämneskompetens, liksom av modern yrkesutbildning, i skolan, är bra inte minst för ett Norrland som i övrigt erbjuder en utmärkt högre utbildningsstruktur. Bättre ekonomiska skattevillkor för låg- och medelinkomsttagare är givetvis bra även för människor i Norrland med lönelägena som råder här. Och där alliansen mörkar, halkat snett eller fastnat – som exempelvis socialförsäkringarna, delar av familjepolitiken och småföretagarklimatet – har även Norrland skäl att vara otåligt.

Norrland behöver ingen speciellt för norr utformad politik för att klara sig. Den negativa, fördomsfulla synen på regionen måste tvärtom motverkas, likgiltigt om den odlas på hemmaplan eller i andra delar av landet.

Norrland har redan i dag, inte minst om man tar den nordliga, gränsöverskridande dimensionen med i beaktande, alla förutsättningar som krävs för att bli en vinnarregion, om de generella, liberala förutsättningarna för företagande, utbildning, forskning, välfärd och investeringar i landet är goda.

Men då krävs också att värdefulla investeringar som Norrbotniabanan inte motarbetas från regeringar av regionalpolitiska skäl.

Både alliansen och de rödgröna kan anklagas för att, på olika sätt, underblåsa en alltför negativ syn på Norrlands möjligheter och nationella betydelse. Förhoppningsvis präglas nästa års valrörelse av djupare insikter än så.

Det gick inte att rädda Saab. De amerikanska ägarna GM levererade i går ett definitivt och nedstämmande besked. Inte heller det senaste försöket att hitta en köpare beredd att satsa på ett företag som gått med stora förluster under lång tid, och vars produkter många prisat men alldeles för få varit intresserade av att köpa, roddes i hamn. Det är att beklaga, för det bästa hade givetvis varit om Saab hade sålt mer och med det som grund kunnat hitta ägare med tålamod, resurser och tro på märkets framtid.

Nu är och blev det inte så. Att svenska staten inte i det läget kan gå in och sätta enorma resurser för välfärd och investeringar på spel genom att av alla krisdrabbade företag välja ut en USA-ägd billtillverkare som ingen annan vill ha, på en redan överetablerad marknad, är självklart. Regeringen och näringsministern har agerat korrekt, ärligt och ansvarsfullt, och oppositionen har inte lämnat några seriösa förslag på vad som skulle ha kunnat göras annorlunda för att rädda Saab, utan att det skulle kosta långt fler jobb på andra håll i samhället.

Trots det är beskedet bittert för de anställda, deras familjer och för Trollhättan som kommun. Det är nu som staten verkligen kan göra skillnad; genom omställningshjälp via relevanta myndigheter, och åtgärder för att tillvarata befintlig kompetens, kunskap och forskningspotential inom nya tillämpningsområden.

Att den omställningshjälpen ges genomtänkt och brett faller på regeringens bord. Även ägarna GM har ett stort ansvar att sköta den kommande processen på ett ordnat och värdigt sätt. Sker det finns gott hopp. Det har under årens lopp utvecklats stort kunnande och en entreprenörsanda i regionen kring Saab. Utsikterna att det ur det ska kunna växa fram nya näringar med bättre möjligheter att bli lönsamma, och därmed bidra till välstånd, borde på sikt vara goda.

Men man bör även, i ljuset av detta, påminna om hur viktigt det är med fungerande socialförsäkringar, en a-kassa som lever upp till inkomstbortfallsprincipen på riktigt, för att det inte ska bli mer upprivande och passiviserande konsekvenser än nödvändigt när människor, eller hela orter, drabbas av sådana här besked.

Att a-kassan fungerar som det är tänkt i en generell välfärdspolitik, är en förutsättning för en rörlig, tålig arbetsmarknad som snabbt kan återhämta sig efter motgångar. Det talas, med rätta, mycket om stela regelverk som utestänger framför allt yngre och invandrare från arbetsmarknaden, och hindrar mindre företag från att anställa.
Men till den diskussionen om rörlighet hör också socialförsäkringarna och den generella välfärdspolitiken. Inkomstbortfallsprincipen ger en förträfflig kombination av trygghet och flexibilitet, som får arbetsmarknaden att fungera bättre och samtidigt stärker arbetstagare. Det är en svensk, socialliberal framgångsmodell.

A-kassans smygande utveckling i riktning mot grundtrygghetsfunktion och bort från inkomstbortfallsprincipen – då taket aldrig höjs och inte hänger med i löneutvecklingen – är därför mer oroande än att personbilsindustrin strukturomvandlas.

Staten kan inte, som en monumentalt hycklande opposition låtsas (där ett plötsligt fordonskramande miljöparti av något skäl hycklar allra mest), hålla liv i förlustbringande fordonstillverkning. Det skulle ge högre arbetslöshet och sämre välfärd runt omkring. Men staten har all makt att bestämma över hur socialförsäkringarna fungerar. Ska regeringen kritiseras på någon punkt efter gårdagens besked är det att man inte förmått lämna besked om hur man egentligen långsiktigt ser på principerna för framtidens arbetslöshetsförsäkring.

Oppositionen borde sluta hyckla om Saab, och regeringen sluta mörka om a-kassan.

Det kan skifta från en sekund till nästa: plötsligt ser man i spelarnas ögon att de inte längre tror på seger, att de vet att det är kört. Blickarna börjar söka efter något i fjärran. Och ett subtilt förändrat kroppsspråk avslöjar uppgivenheten. Man cirklar pliktskyldigt runt på isen och väntar in slutsignalen.

Norrbotniabaneprojektet grötar just nu längs sargerna på jakt efter pucken i sista perioden av en lobbymatch där motståndarna sakta kopplat grepp. Klockan tickar. Men trots att det börjar bli knappt om tid och beskeden från centralt håll är kärva, framstår projektets ledande ambassadörer fortfarande som om inte segersäkra, så åtminstone rätt optimistiska, och framför allt kämpaglada.

Det gick senast att försäkra sig om under en samtalskväll i Umeå i måndags där statssekreteraren från Näringsdepartementet Leif Zetterberg, Kvarkenrådets Christina Knookala och Norrbotniabanans Elisabeth Sinclair och Gusten Granström diskuterade framtidens infrastruktur i norra Sverige. Både representanterna för Norrbotniabanan och Kvarkenregionen var på hugget och gav inget intryck av att ha gett upp några hopp. Betydelsen av det är, till att börja med, stor. Men det är inte tillräckligt.

Leif Zetterberg, som dock inte bjöd på några besked om finansieringen, menade att det som behövs nu inte är opinionsbildning, utan folkbildning, när det gäller att få omvärlden och resten av landet att förstå Norrlands betydelse. Det ligger en del i det.

De söderöver som slentrianmässigt vill avfärda tunga infrastrukturinvesteringar i Norrland som bara regionalpolitik utan nationellt värde skulle inte kunna hålla stånd många minuter i sakdebatt. Norrbotniabanan vore samhällsekonomiskt och miljöpolitiskt sund och välmotiverad på ett sätt som inte alla sådana projekt kan skryta med att vara.

Att EU:s regionkommitté gett positiva signaler om projektet är inte förvånande. Ur ett europeiskt perspektiv kan investeringar i norra Sverige, som en del av större nordliga transportkorridorer, rentav te sig strategiskt intressantare än många investeringar i befolkningsrikare områden.

Men lika befäst som den insikten är här, lika avvisande är attityden på många andra håll. Det är inte bara Banverket som dömt ut Norrbotniabanan som orealistisk. Det är en utbredd bild nationellt, inte minst där andra projekt väntar på klartecken. Därför kan bara en uppslutning från ett samlat Norrland, näringsliv och politik i bred mening, skapa ett sånt tryck bakom de övertygande argumenten att Norrbotniabanan har någon chans att prioriteras. Projektets öde blir i flera avseenden ett test på vad Norrland, som region betraktad, går och står för i dag. Skjuts det upp på obestämd framtid, vore det en illustration av Norrlands oförmåga att uppträda som en regional helhet.

Är Norrbotniabanan något Norrland samstämt vill ha? Vi vet hur det viskas från Skellefteåhåll om att Umeåpolitikernas glöd för Norrbotniabanan svalnat i takt med att visionen om en fast förbindelse över Kvarken förts fram. Sant eller ej, misstanken illustrerar ett problem. I det ögonblick Norrbotniabanan framstår som en angelägenhet bara för kommunerna norr om Umeå är det kört. Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson har efterlyst att näringslivet i Västerbotten och Norrbotten ska engagera sig mer i Norrbotniabanan. Lika viktigt är att betona att om inte hela Norrland agerar samordnat är läget mörkt. Klockan tickar.

”Få eller ingen”, sade Johan August Gripenstedt 1857, ”torde finnas här närvarande, som ej erkänner, att mensklig odling i allmänhet följer spåret af materiel förkofran och att, då jernvägar otvifelaktigt utgöra ett af nutidens mäktigaste medel till framsteg i detta hänseende, de äfven för oss måste betraktas såsom en sak af yttersta vigt, hvilken kraftigt skall bidraga till utveckling af landets tillgångar i alla riktningar.”

Norrbotniabanan borde byggas.

Behörighetskrav, rätt formulerade, kan lyfta och uppvärdera en verksamhet; göra den attraktiv för nya grupper som tidigare tittat bort. Men behörighetskrav kan också, formulerade på fel sätt, stänga ute och skränka in, när skråtillhörighet likställs helt med kompetens. Läraryrket i Sverige behöver det förstnämnda, och ska passa sig för det sistnämnda.

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------------------

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.

Efter år av spekulationer är det nu dags för klimatförhandlingarna i Köpenhamn att dra igång, och optimismen om något legalt bindande avtal är inte stor. Lisa Redin skrev en krönika på ledarsidan i går om läget just nu, och vi kommer givetvis att följa upp klimatförhandlingarna mer konkret med ytterligare ett antal texter under mötets gång.

Min lördagskrönika den här veckan börjar med att titta lite bakåt:

------------------------------------------------------------------------

Dystert läge inför mötet i Köpenhamn

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om den senaste veckans debatt i VK mellan Umeå studentkårs ordförande Nils Larsson och universitetets rektor Göran Sandberg, med en replik också av Björn Wegner.

Det handlar mycket om Sofiehemsskolan och Östra Ersbodaskolan här på bloggen just nu, men det är en debatt som väcker starkt engagemang. I en signerad text på dagens ledarsida, följer jag upp debatten med ytterligare en kommentar, den här gången med frågan om alliansen hade kunnat anstränga sig mer för att hitta en lösning tillsammans med miljöpartiet på måndagens fullmäktige och vad det egentligen var som gick snett.

Uppdatering: Anders Ågren kommenterar det hela på sin blogg nu på förmiddagen, liksom Anders Sellström.

---------------------------------------------------

Vad gick snett på fullmäktige?

Beslutet på måndagens fullmäktige i Umeå om Sofiehemsskolan, där en stäng igen-minoritet vann över en bevara-majoritet, fortsätter att engagera. Den underliga omröstningen där miljöpartiet lade ner sina röster hellre än att ställa upp bakom allianspartierna och rättvisepartiet i ett stöd för Sofiehemsskolan, fortsätter att väcka frågor.

På gårdagens ledarsida skrev jag om varför miljöpartiets agerande måste betraktas som mycket märkligt och ett svek mot tidigare besked från partiets sida. Miljöpartiets företrädare hade fram till den avgörande voteringen intagit en hållning som även är min: att både Sofiehemsskolan och Östra Ersbodaskolan bör värnas. Besked har under den politiska processens gång givits som gör att Östra Ersbodaskolans överlevnad rimligen måste anses som säkrad. I måndags handlade det om att ta den chans som fanns för att även Sofiehemsskolan skulle undgå att falla offer för socialdemokraternas och vänsterpartiets aversioner. Miljöpartiet såg till att den chansen inte togs. Det var riktigt trist.

Men är miljöpartiets svek ensamt en tillräcklig förklaring till utgången i fullmäktige? Eller hade, miljöpartiets underliga uppträdande till trots, även allianspartierna kunnat göra mer för att åstadkomma en uppgörelse? Brast inte bara mp, utan också alliansen, i det politiska hantverket?

På dagens insändarsida i VK skriver både miljöpartiet och alliansen om Sofiehemsskolan och händelserna på fullmäktige.

Miljöpartiets inlägg bekräftar för det första att de helt överanalyserade en situation som i praktiken var ganska enkel. Man sjabblade till det, och Sofiehemsskolan får betala priset. Den kritiken kommer partiet inte undan.

Men samtidigt finns i miljöpartiets inlägg en uppenbar frustration över att alliansen inte ville ge något besked om Östra Ersbodaskolan. Hade en vink i den riktningen, informellt eller från talarstolen, kunnat få miljöpartiet att rösta annorlunda? Varför gavs den i så fall inte? Eller krävde mp mer?

Gjorde alliansen sitt yttersta, med de möjligheter som finns under ett långt kommunfullmäktige att ge och ta? Hade man genom ett tydligare besked, något slags avsiktsförklaring angående Östra Ersbodaskolan, även om den inte formellt stod på dagordningen, kunnat lösa upp prestigen?

Bara de inblandade vet hur korridorsnacket förlöpte. Men med tanke på att den majoritet som finns för Sofiehemsskolan i fullmäktige försvann när det var dags för votering, är det uppenbart att något gick snett. För att en upprepning ska undvikas är följdfrågor motiverade.

Miljöpartiet har mest att förklara. Har även alliansen skäl till självkritik? Bemödade man sig tillräckligt?

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite till om beslutet angående Sofiehemsskolan på gårdagens fullmäktige i Umeå.

--------------------------------------------------------------

Varför lade miljöpartiet ned sina röster?

Ibland vore det befriande att som frustrerad åhörare till politiska debatter kunna trycka på en pausknapp och ropa: "men snälla nån, ta er samman, tänk efter och lös det här - ni är ju överens."

Det fanns en majoritet på gårdagens fullmäktige i Umeå som ville att en del av de extramiljoner Umeå kommun har för nästa år skulle användas för att rädda Sofiehemsskolan från nedläggning. Allianspartierna, miljöpartiet och rättvisepartiet var överens om att Sofiehemsskolan ska få finnas kvar. Socialdemokraterna och vänsterpartiet gick mot nederlag. Hoppet levde, möjligheten att faktiskt ge skolan en ny chans, åtminstone låta den ana ett ljus i tunneln, låg bara en lätt kompromiss och en snabb omröstning bort.

Ändå var det nedläggningskoalitionen bestående av S och V som vann den avgörande voteringen. En minoritets önskan stänga en fungerande och populär skola för gott vann över en majoritets uttalade önskemål att skolans ska få finnas kvar.

Hur det kunde gå så illa blir en svår sak för i första hand miljöpartiet att förklara för väljarna i nästa års valrörelse. För det var ett mycket märkligt agerande från Mp:s sida när det var dags för votering som gjorde att socialdemokraterna och vänsterpartiet kunde triumfera.

Medan rättvisepartiet, sedan partiets eget förslag fallit i en första omröstning, ställde upp bakom alliansens motförslag till S och V för att rädda Sofiehemsskolan, så valde miljöpartiet - som hela tiden hävdat att man är emot en nedläggning - att lägga ned sina röster. Förklaringarna efteråt till de nedlagda rösterna är inte övertygande. Formalistisk envishet kan ha sina poänger. Men när en skolas existens står på spel, när den står inför hårdföra, dogmatiska nedläggningshot, är det inte rätt läge att praktisera den. Rättvisepartiet, som inte röstar med alliansen varje dag direkt, förmådde i går, när det verkligen gällde, att skilja stort från smått och prioritera Sofiehemsskolans överlevnad framför annan prestige, genom att gå samman med alliansen. Miljöpartiet valde att offra Sofiehemsskolan på ett sätt som gick tvärs emot vad partiet sagt sig vilja tidigare.

Och det är grundproblemet med partiets uppträdande i går: klyftan mellan ord och handling. S och V har varit konsekventa: de vill ha bort Sofiehemsskolan, och har legat i för att åstadkomma en nedläggning. Miljöpartiet däremot har, på goda grunder, hävdat att både Sofiehemsskolan och Östra Ersbodaskolan borde få finnas kvar.

Det är den ansvarstagande linjen; att inte stänga fungerande skolor, och inte acceptera försök att söndra staden som ställer stadsdelar mot varandra eller låter missunnsamhet och fördomar styra. Östra Ersbodaskolan är enligt alla rimliga tolkningar av givna besked räddad, vilket är mycket glädjande. I går hade även Sofiehemsskolan kunnat ges nytt hopp. Då lade miljöpartiet ned sina röster. Varför?

Trots att det i debatten fanns en majoritet i fullmäktige för att Sofiehemsskolan ska bevaras vann nedläggarkoalitionen bestående av socialdemokraterna och vänsterpartiet  nyss den avgörande voteringen.

Detta då miljöpartiet, i ett märkligt agerande, valde att lägga ned sina röster hellre än att bilda en majoritet till stöd för Sofiehemsskolan tillsammans med alliansen och rättvisepartiet.

Mycket trist för de som kämpat för Sofiehemsskolan att voteringen slutade så, när det ett tag under fullmäktige såg ut som om en majoritet faktiskt skulle gå samman - mot S och V - i en aktion för att skolan ska få finnas kvar.

Det är svårt att förstå miljöpartiets agerande, eftersom de själva upprepade gånger, även under dagens fullmäktigedebatt, sagt sig vilja bevara Sofiehemsskolan. När det kom till kritan valde de istället att lägga ned sina röster.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om hur förändringar och strukturomvandlingar ofta leder till något positivt om de genomförs på rätt sätt. Krönikan tar sin utgångspunkt i nedläggningen av regementet I 20 i Umeå för ett antal år sedan, och att det i dag av de flesta inte verkar ses som något särskilt negativt längre för Umeås utveckling, kanske rentav som något positivt.

Nästa vecka drar mitt ledarbloggande här på vk.se igång på allvar igen.

--------------------------

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Ibland är det både tryggt och lärorikt att titta tillbaka. En blick i VK:s arkiv från 1990-talet ger en aning om ilskan som fanns på politisk nivå över hotet om nedläggning av regementet I 20 i Umeå. ”Gud bevare oss för ett sådant scenario”, utropade en ledande kommunpolitiker i mitten av 90-talet. ”Vi har blivit överkörda så att det smäller om det!”, sade en annan när förslaget lades fram. Det vore ”en sanslös politik”, menade ytterligare en framträdande kommunpolitiker i en fullmäktigedebatt några år senare, och betecknade uppfattningen hos en vänsterpartist om att I 20 var en propp för Umeås utveckling som ”fullständigt vansinnig”. I 20 betyder mycket som ”resurs i fredsarbetet” och som ”grön lunga i staden”, framhöll en fjärde i samma debatt. Ska kommunen flytta på sjukhuset, universitetet och flygplatsen också?, frågade en femte retoriskt.

Det gjordes många upprörda uttalanden av det slaget. Perspektiv och argument verkar ha växlat mellan principerna för den nationella försvarspolitiken, argument för Umeå i en prestigekamp med andra orter och lokal oro om många förlorade jobb (direkt genom regementets nedläggning och som följdverkan hos service- och underleverantörer). Men att regementets nedläggning uppfattades som ett bakslag för Umeås utveckling och ställning av många ledande aktörer går inte att ta miste på.

Verkligheten blev, som vi vet med facit i hand, en annan. Det formella beslutet hade knappt ens hunnit verkställas innan inte bara många framåtblickande idésprutor bland kommunmedborgarna, utan även tidigare hårda kritiker, började ana att regementsnedläggningen kanske i själva verket, efter ett kortvarigt motlut, kunde bli startskottet för en långsiktigt positiv utveckling. En stad vars militära historia inte längre bjöd några perspektiv för framtiden blev tvingad att tänka nytt.

Redan 1996 påminde VK:s dåvarande chefredaktör Olof Kleberg i en krönika, som visserligen var kritisk mot försvarsbeslutet i sig, att “Många av de städer som förlorat sina regementen har kunnat använda byggnader och mark för att göra stora framtidsinvesteringar. Ofta har högskolor eller forskningsgrupper och företag flyttat in.  Umeå kommer att klara sig utan Lapplandsbrigaden. Efter en tids problem går det att finna nya utvägar.” (Det antogs också vara ett av de regionalpolitiska skälen till att Umeå drabbades, att kommunen var stark nog att återhämta sig snabbt.)

Även andra var inne på samma spår, och så blev det väl i stort. Jag vill inte hårddra min tolkning, eftersom jag inte bodde här då, men jag anar ur arkiven nästan ett slags lättnad i debatten fram emot sekelskiftet, även hos flera av de hårdaste kritikerna,  när beslutet blev definitivt, förutsättningarna var givna och allt istället började handla om vad som skulle kunna skapas nytt.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Och ett lika gammalt och vanligt scenario är den när orter, regioner eller länder ägnat all kraft åt att bromsa, fördröja och sidsteppa djupgående strukturomvandlingar – ofta i en falsk nostalgi om att det var bättre för – med mycket negativa följder socialt och ekonomiskt när utvecklingen sprungit ifrån det gamla.

I en längre VK-artikel från 2001, där en mängd experter intervjuades om Umeås framtid, påtalade professor Sverker Sörlin att ”Umeå är en lobbystad, med många lobbytriumfer som läroverket, regementet, universitetet och en hel rad andra institutioner som skapat staden till vad den är.” Det kan, menade Sörlin, bli ett problem när “den offentliga finansieringskällan sinar”, en tydlig entreprenörstradition saknas och näringslivet “till vissa delar är fjärrstyrt, där den absolut största industrin har en chef som sällan stannar mer än två, tre år och ytterst få tillverkningsföretag av någon omfattning har några rötter här. “

I samma artikel sade Carl Fredriksson från Eurofutures: “Umeå har varit en stad präglad av offentlig förvaltning med alla förtjänster det innebär. Men framgent måste tillväxt och utveckling ske framför allt inom privat näringsliv. Men jag tror inte att man kan hoppas på de stora företagen och skogsbolagen utan det måste skapas nya grenar.”

Andra problem som påtalas i artikeln är Norrlands imageproblem som förlorarregion och att värdefulla råvaror – skog som studenter – exporteras från länet för förädling på annat håll. Kopplingen mellan universitet och entreprenörskap måste stärkas, enades man om. Sigbrit Franke betonade vikten av att “rasera fördomar som fortfarande finns på ömse håll både bland akademiker mot företagare och företagande och bland företagare mot akademiker”. Och så framhölls att god välfärd är viktigt för en stads attraktionskraft.

Resonemangen känns igen och aktuella. I en radiointervju vid  en konferens för tillväxt i norra Sverige som de fem nordligaste länen anordnade i veckan talade f.d. statsministern Göran Persson om hur det hela tiden pågår ”ett förädlande av värde i den norrländska basindustrin. Och sedan försvinner pengarna bort härifrån och man lyckas inte få tillbaka dem.” Basindustrin, med sina långtgående effektivitetsinvesteringar, kommer trots sitt omistliga värde som ekonomisk bas inte att stå för framtidens sysselsättningstillväxt i norra Sverige.

Det är de nya entreprenörerna som blir avgörande. Då måste kommunerna lägga band på sina egna näringsverksamheter; bejaka konkurrens, skiftande driftsformer och valfrihet. Då får inte vanföreställningar om att bara manligt dominerade branscher ska få gå med vinst, medan företagande inom kvinnodominerade sektorer ska ses som något fult, stå i vägen för skapandet av framtidens jobb, välfärd och jämlikhet. Då får inte frågor om företagens villkor bara väcka rabalder när det handlar om de största och äldsta. De minsta och nya måste stå i centrum. Man får inte stirra sig blind på subventioner eller hoppas för mycket på nya lobbytriumfer för Norrland (även om man ska kämpa för de senare). Ska stöd utvinnas måste småföretagen prioriteras.

Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister. Universitetet kan spela en ännu större roll för att utveckla kompetens inom regionens näringsliv. Städer som ska locka människor måste bjuda mer än bara jobb – som ett urbant kulturutbud och nöjesliv,  riktiga stadsmiljöer och en social omtanke och välfärd över genomsnittet. Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Att alla håller på sitt och det invanda, i misstro mot andra och förändring, lovar inget gott.

Och helt inom parantes: I kringläsandet inför veckans lördagskrönika stötte jag på två gamla bekantskaper, av helt skilda slag, som på sina respektive sätt uttryckt likartade tankar kring emigration, migration och strategier i främlingskapet.   

Julia Kristevas omtalade analyser av främlingskap (i ”Fremde sind wir uns selbst” som den tyska version jag har framför mig heter, ”Främlingar för oss själva” är den svenska översättningen) och Klaus Manns filosoferande (i bland annat essän ”Die Pflichten eines neuen Bürgers”, inte översatt så vitt jag vet) kring emigrationens psykologi sätter ljuset på något väsentligt om man vill förstå mångfaldens möjligheter och utanförskapets problem.

Klaus Mann skriver i sin essä, från 1940, kritiskt om hur olika européer som anländer till USA beter sig; några, anmärker han, försöker bli mer amerikanska än amerikanarna själva, tar avstånd från allt europeiskt och försöker till och med tala slang innan de hunnit lära sig engelska. Andra däremot, anmärker han lika kritiskt, kan inte en ”dricka en kopp kaffe, utan att med sorg minnas den utsökta aromen hos kaffet de brukade njuta av i Wien. De finner New York fult, eftersom staden saknar ”historisk atmosfär” (…) De anser amerikanerna vara mycket kyliga, tämligen naiva, lite brutala och alltid jäktade.” (min översättning).

Klaus Mann rekommenderar istället en tredje väg för emigranterna, nämligen att försöka vara en god amerikan utan att på grund av det förneka eller överbetona de europeiska traditionerna.”En ny medborgare kan uppskatta Amerika, utan att därigenom förråda något av det som är honom kärt och dyrt i hans tidigare erfarenheter från Europa. De andliga värden och erfarenheter som vi tar med oss från våra ”gamla länder” är de enda som vi kan erbjuda vårt nya hemland. Dessa värden och erfarenheter måste vi behålla, utveckla och anpassa till nya livsförhållanden.” (min översättning)

Dessa lättsammare essäistiska betraktelser från Klaus Mann, som genom att sätta européerna i rollen som utvandrare vänder på perspektiven för en nutida läsare, påminner om huvuddragen i Julia Kristevas teorier om det främmande.

Ursprungligen var det främmande ett fiendebegrepp. Sedan har begreppet ändrat karaktär, utan att helt förlora sin ursprungliga funktion.

Kristeva skriver om olika faser i främlingskapet hos den som upplever det egna främlingskapet i en ny miljö. En fas av tigande, en fas av anpassning och överdriven iver, överkompensation och en fas av anslutning till andra i främlingskap som är lika utestängande, bildandet av en gemenskap med dem, fasthållande vid det främmandegörande.

Kristevas resonemang landar i tanken på en identitet som inte bygger på nationaltillhörighet, utan på erkännandet av att vi alla på olika sätt är ”främmande”. Det handlar inte om att upplösa skillnader och olikheter, utan att erkänna dem och utvinna energi ur dem. I insikten om det egna främlingskapet minskar också avståndet till och ökar förståelsen för andra (det tangerar begreppet hybriditet som ibland används på besläktat sätt i migrationsdebatten som kontrast till smältdegelidealet).

För vår tids debatt om kulturell mångfald (vilket jag skiljer från diskussionen om grundläggande, universala politiska värderingar) och nationsbegreppet, är den individualistiska utgångspunkten viktig. Den finns på olika sätt uttalad eller antydd både hos Klaus Mann och Julia Kristeva.

Jag tänker också, som fotnot, på en essä av Salman Rushdie om Trollkarlen från Oz, filmen.

Rushdie noterar hur Kansas – hemmet – illustreras av parallella linjer, räta vinklar och trianglar, enkla, okomplicerade former. ”Genom hela Trollkarlen från Oz representeras hemmet och tryggheten av sådan geometrisk enkelhet, under det att fara och ondska undantagslöst är slingrande, oregelbundna och missformade. Tornadon är just en sådan opålitlig, ormande, skiftande form. Slumpartad och rotlös ödeläger den detta okonstlade livs enkla former.”

Ändå, skriver Rushdie, borde de som accepterat manusförfattarnas budskap om ”hemmas” överlägsenhet ”göra klokt i att lyssna på den längtan som finns i Judy Garlands röst när hon vänder ansiktet mot himlen.” Den uttrycker människans dröm att lämna sitt hem, en dröm minst lika mäktig som dess motsats, drömmen om rötter.” Rushdie betecknar till slut Trollkarlen från Oz som en film om glädjen i att ge sig av, om att lämna gråheten och träda in i färgen, om att skapa sig ett nytt liv på ”den plats där det inte finns problem”. Over the Rainbow, skriver Rushdie, är eller borde vara nationalsången för all världens utvandrare. Den är en ”hyllning till Flykten, en storslagen lovsång till det uppryckta jaget”.

Det är en romantisering, motsvarande hemma bäst-romantiseringen, som kanske inte ger så många ledtrådar för en konkret diskussion om globala rörelser, migration och integration, men hyllningen till rörelse och uppbrott, att människor söker sig nya hem och får göra det, är en värdefull påminnelse mitt i all problematisering om att rörlighet och resande är något positivt.

I dag hoppar jag in från min ledighet, som förklarar bloggens vilande status, med en lördagskrönika om invandring och integration, här i något längre version än som fick plats i papperstidningen. Det handlar om att invandring och solidarisk asylpolitik berikar, kulturell mångfald bör bejakas, värderelativism angående grundläggande fri- och rättigheter är fel, integrationspolitiken står inför svåra utmaningar och att nyckeln till mycket finns på arbetsmarknaden, ungefär så:

-----------------------------------------------

Öppenhet och invandring berikar

Det finns debatter som bättre än andra likt stearinljus får dolda koder och budskap att träda fram bakom den politiska retoriken. Debatten om invandring, asylpolitik, integration och kulturell mångfald är ett sådant stearinljus. Lägger man partiernas program och utspel nära lågan framträder ett ideologiskt myller, som man hela tiden måste försöka bringa klarhet i.

För mig är den liberala utgångspunkten självklar. Min åsikt är att svensk asylpolitik bör bygga på grundläggande medmänsklighet och vara mycket generös. Vi har plats och råd att ta emot många hjälpsökande. Det är skamligt att vi utvisar asylsökande i den omfattning och på de ofta vaga grunder som sker i dag. Vi bör inte upprätta kontraproduktiva hinder i asylpolitiken i form av exempelvis försörjningskrav för anhöriginvandring, kommunarrester i asylmottagandet, skuldbeläggande språktest för medborgarskap, svenskkontrakt eller långbänkar det gäller papperslösa och vården.

Vi bör också bejaka arbetskraftsinvandring fullt ut utan inskränkt jobbnationalism eller protektionistiska vetorätter. Solidaritet och öppenhet inför både asylsökande och arbetskraftsinvandrare stärker därtill det svenska samhällets egen självbild och självförtroende.

Invandring och flyktingmottagande berikar ett land ekonomiskt, kulturellt och socialt även på lång sikt. Kulturell mångfald är något positivt och bidrar till att levandegöra det mottagande landets traditioner och kulturarv, inte hota dem.

Att bejaka kulturell mångfald är inte detsamma som att relativisera politiska värderingar. Det finns inga kulturella, religiösa eller etniska ursäkter för åsidosättande av universella mänskliga rättigheter; av yttrandefrihet och demokrati. Ett sådant ställningstagande handlar inte om ett försvar av svenska värderingar, utan om ett försvar av universella rättigheter som, tack och lov, har en relativt stark ställning i Sverige.

Tron på kulturell mångfald får alltså inte förväxlas med vansynen att grundläggande friheter, rättigheter och skyldigheter inte är lika viktiga för alla, eller att det finns överordnade kulturella och religiösa hänsyn som måste tas först. Det senare är i själva verket en djupt fördomsfull inställning, att frihet inte skulle vara lika mycket värd för alla människor.

Jag delar tron att ett generöst flyktingmottagande från diktaturer och krigshärjande regioner i själva verket stärker försvaret av sådana universella rättigheter i Sverige, även i kampen mot rasister som vill inskränka dem, för de människor som flyr hit har ofta djupt personliga erfarenheter av vad frånvaron av sådana rättigheter leder till.

Det är min ingång till integrationsdebatten. Som trogna läsare av ledarbloggen säkert känner till gör det mig kritisk till mycket av socialdemokraternas regeringspolitik före 2006, en hel del i alliansens regeringspolitik därefter och ett antal inslag i vänsterpartiernas oppositionspolitik i dag. Även om skillnaderna mellan riksdagspartierna och exempelvis Sverigedemokraterna är väldigt stora, trots allt, har det på båda sidor blockgränsen funnits oroande tecken på anpassning till en flykting- och invandringsnegativ opinion de senaste åren. Skulle den trenden fortsätta under nästa års valrörelse vore det mycket olyckligt.

Med allt detta sagt finns det stora problem i den svenska integrationspolitiken. Den har i flera avseenden misslyckats grovt med att ta tillvara den resurs som invandringen utgör. Socialt och ekonomiskt segregerade bostadsområden, diskriminering och utanförskap på arbetsmarknaden, klyftor inom skol- och utbildningsväsendet mellan infödda svenskar och invandrare, religiösa fundamentalistiska rörelser som söker förvägra i första hand invandrare friheten till egna livsmönster, livsval och åskådningar, gängkriminalitet som saboterar och förpestar livet för invandrare i segregerade områden – listan på uppmärksammade misslyckanden kan göras lång.

Ordföranden i socialdemokraternas kvinnoförbund Nalin Pekgul tog så sent som den här veckan i en DN-debattartikel upp hotet från religiös extremism i ett par Stockholmsförorter. Det är en extremism som hotar och hatar just den kulturella mångfalden. Och de som fått för sig att brottslighet i invandrartäta bostadsområden är något slags gemensam protest från de boende där har vanligen aldrig levt i någon sådan förort, och fastnar därför i en av de värsta formerna av översittande fördomsfullhet.

Om vi tar orden om medmänsklighet och generös asyl- och integrationspolitik på allvar, och vill stå emot både främlingsfientliga strömningar och populistiska symbolutspel från de etablerade partierna som leder fel, måste de misslyckandena undersökas närmare. Då landar vi, det är även min övertygelse, förr eller senare alltid på arbetsmarknaden.

Nyckeln till det mesta i integrationspolitiken handlar om möjligheterna för nyanlända att så snabbt som möjligt hitta jobb på en öppen, flexibel arbetsmarknad som ser och värderar även invandrares fulla kvalifikationer och ger invandrare chansen att konkurrera om arbete på lika villkor. Jobb och inkomst, med det sociala umgänget på en arbetsplats, är snabbaste vägen till språkkunskaper i svenska, till ekonomiskt oberoende, till motverkad diskriminering och till uppbruten segregation.

Att öppna upp arbetsmarknaden och underlätta företagande för nyanlända är också bästa sättet för det mottagande samhället att ta tillvara invandringens utvecklingskraft. Därför måste reformer prioriteras som löser upp utestängande mekanismer på arbetsmarknaden, hindrar mindre företag från att nyanställa och hämmar entreprenörskap. Reformerad, flexiblare arbetsrätt, radikalt sänkta arbetsgivaravgifter, tuffare insatser mot främlingsfientlighet vid anställningsförfaranden, större utrymme för privata utförare inom offentlig sektor och mindre byråkrati för småföretagen hör till det som skulle bidra till en sådan utveckling.

Konservativa och nyliberala debattörer vill gärna måla upp en motsättning mellan generell välfärdspolitik och generös invandringspolitik. Det är falskt och felaktigt. Grunden i den generella välfärdspolitiken är robusta socialförsäkringssystem byggda på inkomstbortfallsprincipen. Den trygghet de skapar, om principerna i dem upprätthålls, bidrar i allra högsta grad till rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, medan stor ekonomisk otrygghet och låg social rörlighet i samhället skapar hårdare låsningar.

I själva verket är den generella välfärden en viktig förutsättning för liberaliseringen av arbetsmarknaden. Att värna den förstnämnda är att underlätta den sistnämnda – de står inte mot varandra. Per T Ohlsson skrev intressant i Sydsvenska Dagbladet i söndags om hur sociala låsningar i det amerikanska samhället, där den generella välfärdsmodellen saknas, gör ”det svårt att se hur USA i längden skall kunna upprätthålla den myllrande och kreativa vitalitet som gjort nationen världsledande på område efter område”, om inte landet vidtar mer omfattande offentliga insatser för att motverka sociala skrankor och fattigdomsfällor. Det ena hänger ihop med det andra.

Solidarisk asyl- och invandringspolitik, bejakad kulturell mångfald, principfast värnande av grundläggande friheter och rättigheter för alla utan relativism, reformer för entreprenörskap i nya branscher, liberaliserad arbetsmarknad och pålitlig generell välfärd – det är en helhet som skulle ge Sveriges långa historia av berikande invandring en lyckad fortsättning.

Det finns inga skäl att ge vika för främlingsfientlighet eller nationalism. Öppna gränser vinner.

Det föreslagna snusförbudet för anställda i Umeå kommun är ämnet för en betraktelse i min lördagskrönika den här veckan.

----------------------------------

Rösta ned förslaget om snusförbud

"Det finns inga förlagor
Då är det kanske bättre att
göra nytt alltsammans?
Det är klart
Men det finns bara dom här
människorna som
finns här,
slitna, förbrukade Och det måste gå
För det går ju
inte utan människor
Även om de flesta inte fungerar så bra
är dom inte skit

Vi är inte skit"

(Ur en dikt av Göran Sonnevi)

Det är inte alltid nödvändigt att lägga allt tillrätta bara för att man kan. Ibland är det bättre att inte putsa bort sista fläcken, att inte göra allt i rätt ordning, att inte jämna ut skrovligheten som finns kvar, som fingret fortfarande känner.

Drömmen om det perfekta, skinande rena, in i minsta kugghjul välsmorda är en förrädisk utopi. Och drömmen om den problemfria, förutsägbara, utifrån en ideologisk teori tillyxade människan hör till det farligaste som finns.

Utopier måste behandlas med skepsis. I synnerhet när de tassar fram i små, till synes harmlösa, på ytan kanske rimliga steg.

När aja baja-förnumstigheterna och de välvilliga pekpinnarna förmerar sig, förtätas och stramar som ett bandage kring hela samhällslivet är det fara å färde. När ett samhälle är mer oroat över att något inte uppfyller en mall än över att något inte kommer till stånd överhuvudtaget är det illa. När lätt godtyckliga, byråkratiska påbud därtill blir utgångspunkt för egna myndighetsstrukturer, resursstarka organisationsintressen och självrättfärdiga maktdirektiv kan det sluta med ett fullständigt igenproppat, passiviserat och genomövervakat samhälle där kreativitet, mångfald, tolerans, lust och flexibilitet går förlorade.

Det gäller över hela fältet, för individer, för företag, för föreningsliv, för offentliga verksamheter.

Men även när nattväktarstatens naiva bild av människan som ett automatiskt lyckligt, harmoniskt, starkt, godhjärtat väsen kräver politisk reträtt på alla fronter gäller det att minnas sin Flugornas herre.

Läror som utgår från kollektivistiska föreställningar om hur människor är eller borde vara, som inte ser, erkänner eller accepterar skrovligheter, havererar både när det gäller frihet och solidaritet – den gyllene kombinationen. Så långt mardrömmarna.

I den demokratiska politikens praktiska vardag, långt hitom mardrömmarna, handlar det för det mesta om gränsdragningar mellan olika, motstridiga principer, överväganden från fall till fall av fördelar mot nackdelar. Alltså måste vi bemöda oss att ta ställning på nytt, gång på gång, när frågeställningar dyker upp.

Nu är det snusande på arbetstid som står i centrum för debatten i Umeå. Kommunstyrelsens arbetsutskott vill ha ett generellt snusförbud på arbetstid för alla kommunanställda.

Jag tycker, goda avsikter till trots, att det är ett orimligt beslut. Det är kanske bara ett litet steg av detaljreglering av människors liv. Men steget tas på ett redan sluttande plan och det är onödigt.

Som socialliberal har jag en pragmatisk, inte dogmatisk, inställning till politiska styrmedel och det gemensammas uppgifter. Jag stöder, för att ta en näraliggande fråga, den restriktiva, svenska alkoholpolitiken, och tycker att de restriktioner som finns mer än väl motiveras av alkoholens utbredda och djupgående sociala och ekonomiska skadeverkningar. Jag tycker också att det kan vara välmotiverat med rökförbud inomhus i olika sammanhang.

Jag kan däremot inte se att snusande har konsekvenser som ens tillnärmelsevis motiverar ett förbud.

Arbetsgivare kan givetvis ställa krav på sina anställda i viss omfattning när det gäller uppträdande och förhållningssätt. Men att just snusare skulle utgöra ett problem för Umeå kommun när det gäller representation, arbetskapacitet eller miljöpåverkan på andra kan ingen rimligen påstå.

Snus är dåligt för den personliga hälsan, men har inga spridningseffekter på omgivningen av det slag som rökning har och har inga effekter på omdömet och arbetsförmågan liknande alkoholens.

Det finns de som dricker mer kaffe än som är nyttigt, äter mer choklad än som är nyttigt, slafsar i sig lunchmaten snabbare än som är nyttigt, klär sig i tunnare kläder än som är nyttigt, hör högre musik i hörlurarna än som är nyttigt, bär mer smink än som är nyttigt, har fler ör- och näsringar än som är nyttigt, retar sig på arbetskamraternas egenheter mer än som är nyttigt.

”Nyttigt”, förresten, är en relativ term. Hur mäter vi vad som är ”nyttigt” när vi väger in trivsel och känsloliv – hela människan – inte bara rent mätbara medicinska parametrar? Feta chips och en fåtölj kan vara nyttigare än ett träningspass och ett glas vatten, när omständigheterna är sådana. Många mallar kan slängas på sophögen, för människor är inte lika, och ska inte vara det.

Ett snusförbud är omöjligt att upprätthålla utan ett utbrett angivar- och övervakningssystem. Ett sådant system vore förstås långt farligare än den enskildas prilla. Att stödja anställda till rök- och snusavvänjning, om de vill det, är en god sak. Förebyggande arbete är utmärkt. Ett generellt förbud på arbetstid är något helt annat. Däremellan ligger en gräns som inte borde passeras.

Umeå kommuns tankar på snusförbud har inga dåliga avsikter, men är uttryck för ett nervöst normtänkande som gått för långt. Friheten inskränks på ett sätt som inte går att motivera.

Det ter sig också som en typ av överslagshandling när den politiska energin och enigheten brister på andra områden där den skulle kunna göra nytta. Snus blir så skönt, konkret på något sätt, och vem kan vara emot bättre folkhälsa, och så fattar man ett beslut utan att tillräckligt tänka igenom det, som kompensation för de mycket svårare frågor man har att brottas med. Kan det vara så? Jag vet inte.

Men mindre oro för skrovligheterna, det skeva, det fritt valda, det individuella i våra liv och verksamheter, och tvärtom större stress över att inte utvecklingslusten, initiativkraften, solidariteten, medkänslan och företagsamheten frodas ännu mer i samhället, vore hur som helst på sin plats. Låt folk ha sina egenheter mer i fred. Och utan de människor som finns här, sådana vi är, med alla våra olika skavanker och svagheter, går det ju inte.

Att det snart är tjugo år sedan Berlinmuren föll är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

-------------------------------------

Vad Berlinmurens historia kan lära oss

Att socialdemokraterna på sin kongress efter ett antals års tvekan fattade beslut om att driva kravet på tredelad föräldraförsäkring (om än med vissa oklarheter kring takt och genomförande) sätter - som jag var inne på här - alliansen, men kanske framför allt folkpartiet, lite under press.

Att socialdemokraterna efter en del kontroverser värkte fram ett beslut i den riktningen får nytt ljust att falla även på folkpartiets motsvarande grubbel kring föräldraförsäkringsfrågan.

Birgitta Ohlsson har rätt i sina uttalanden till Ekot.

Folkpartiet har en tradition av att ligga långt framme i jämställdhetspolitiken, det har varit ett socialliberalt kännetecken. Det hänvisas ofta till pappamånaden och Bengt Westerberg. Men den liberala jämställdhetspolitiken går långt tillbaka i tiden.

I viss mån kan man tala om en kapplöpning under decennierna på jämställdhetsområdet mellan just den organiserade liberalismen (tyngd tidvis av att behöva jämka med mer konservativa strömningar i tänkta samarbetspartier) och den organiserade socialdemokratin (ständigt tyngd av en i grunden patriarkal samhällssyn som förstärkts av samarbetet med facket).

Folkpartiet har vunnit ett antal spurtpriser på vägen i den kapplöpningen. Socialdemokraterna har påfallande ofta haft svårt att gå från ord till handling, och ofta kommit eftersläntrande i idédebatten.

Delvis kan det ha att göra med att socialdemokraterna så länge satt med regeringsansvar, medan folkpartiet var i opposition. Regeringsåren 1991-1994 och den liberala pappamånaden motsäger i och för sig en sådan tes, men nu kan man ana hur folkpartiet riskerar att tappa initiativet under kravet att bedriva en sammanhållen allianspolitik på det familjepolitiska området, medan socialdemokraterna vågar testa ett lite mer kontroversiellt steg först när partiet varit några år i opposition.

Okej, familjepolitiken och föräldraförsäkringsfrågan får knappast någon avgörande betydelse i nästa års val. Och det är mycket möjligt som sägs från konservativt och nyliberalt håll - det är till och med sannolikt - att tredelad föräldraförsäkring, men i ännu högre grad individualiserad föräldraförsäkring som bland andra VK förespråkar, inte är ett krav som väcker någon genklang bland väljarna på kort sikt.

Men så har det varit med många jämställdhetsreformer, med många framåtsyftande, frigörande förändringar i samhället överhuvudtaget, att processen och opinionsbildningen måste börja nånstans. Det är inget argument för eller emot i sak för den som är ute efter att förändra en situation. Opinioner är inga runstenar i landskapet. Skiften kan gå snabbt.

Även partier kan ta på sig rollen att leda och driva opinion av övertygelse för en sak, trots att opinionsmätningar inte ger omedelbar bekräftelse. Långsiktigt är övertygelser och idéer förutsättningar för framgång även för föreningar och organisationer.

Så landar det i slutändan i värderingar, principer verklighetsuppfattningar och praktiska slutsatser. Och får familjepolitiken betydelse på marginalen i nästa års val kan det mycket väl vara så att de som vågar lite mer i föräldraförsäkringsfrågan, som utmanar en konservativ opinion, faktiskt belönas.

Den liberala jämställdhetspolitiken har traditioner att knyta an till. Att lämna över området enbart till konservativa och socialistiska instinkter vore ett stort misstag och ett bakslag för svensk familjepolitik.

Det är glädjande att de försöken tidigare i veckan från ansvarigt håll att försöka förvandla frågan om nedläggningshotade skolor i Umeå till en konfrontation mellan stadsdelar och en värdering av barnens föräldrar ur något slags partipolitiskt perspektiv - som vi kommenterade i onsdagens huvudledare - möter ett sådant kompakt motstånd och oförstående från de flesta håll.

Umeåborna vill knappast att sådana söndrande motsättningar ska prägla staden.

Tillsammans, i solidaritet med varandra och i glädje över mångfalden måste vara nyckelord - inte jantelag, fördomar och politiska skenmanövrar som försöker skapa konstlade skyttegravar.

Om människor så småningom börjar stämplas politiskt som bättre eller sämre, deras åsikter som mer eller mindre relevanta, beroende på var de bor, hur mycket de engagerar sig på sin fritid eller var de står politiskt, vore början till slutet på Umeås speciella växtkraft och attraktionskraft.

Skolsituationen må vara svår att hantera budgetmässigt. Inget blir bättre av att beslutsfattare börjar låta sina personliga attityder till enskilda stadsdelar vara utslagsgivande.

Fredrik Reinfeldts träff med Barack Obama i Washington för samtal om klimatfrågan är ämnet för en liten betraktelse av mig på dagens ledarsida:

--------------------------------------------------

Dämpade förhoppningar

Personkemin verkade stämma, och sånt ska inte underskattas, mellan Barack Obama och Fredrik Reinfeldt under den svenska statsministerns besök i Washington.

Nu börjar laguppställningarna, om man får använda en sådan idrottsterm, inför nästa års val bli synliga här i Västerbotten. Processen går att följa bra inte minst bland bloggarna på vk.se.

Partiernas interna nomineringsförfaranden på olika nivåer går mot sitt slut, toppkandidater har utsetts, listor är sammanställda eller håller på att sammanställas, enskilda kandidater planerar - ibland, hedervärt, genom att berätta om dem offentligt från första början - för sina personvalskampanjer.

Det är en spännande fas i den politiska processen.

För riksdagskandidater är Västerbotten på grund av geografi och historia ett av landets mest utmanande län att bedriva personvalskampanjer i. Det ställer långt högre krav, i vissa avseenden, än exempelvis valkretsar i Stockholm, Skåne eller Västra Götaland. Men det gör också personvalskampanjerna ännu viktigare.

Om det ska jag skriva lite mer i en kommande ledarkrönika.

Ett renodlat civiläktenskap hade principiellt varit vida att föredra, för alla parter. Förr eller senare måste det landa där med en sådan uppdelning mellan myndighetsutövning och ceremoni. Den politiska processen bakom den nya äktenskapslagen har inte varit tillfredställande, och gårdagens beslut i kyrkomötet har därför en bismak - den politiska kompromissen i riksdagen tog inte tydlig ställning fullt ut för de principer som borde råda i ett liberalt samhälle.

Med det sagt, och när nu svenska kyrkan för sin del inte var beredd att avhända sig sin vigselrätt som principiell markering av skillnaden mellan kyrka och stat, var det förstås ändå rent pragmatisk ett stort framsteg för tolerans och mångfald i Sverige när svenska kyrkan i går på kyrkomötet beslutade att personer med samma kön ska kunna få ingå äktenskap.

MIljöpartiet och folkpartiet börjar åtminstone peta lite på låset mellan blocken. Det är bra. Båda vill naturligtvis få beskedet att de är just de andra som ska ta steget över blockgränsen om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen och inget av de två huvudalternativen skulle få egen majoritet.

Jan Björklund vill att mp ska samarbeta med alliansen. Maria Wetterstrand att fp och c ska samarbete med de rödgröna.

Det finns alltså mycket ren valtaktik bakom.

Men jag väljer att se det som mycket positivt att folkpartiet och miljöpartiet inte låter dörren mellan regeringsalternativen gå helt i baklås, utan luftar tanken på ett blocköverskridande samarbete. Blockpolitiken i nuvarande form kommer inte att vara för evigt ändå. Men den får under inga omständigheter leda till att Sverigedemokraterna - om de skulle komma in i riksdagen - ges en onödig och moraliskt förkastlig vågmästarställning för att partier som skulle kunna samarbeta hellre upprätthåller en i det läget definitivt förlegad blockgräns.

Jag tror inte att Maud Olofsson ligger sömnlös över Metalls avgångskrav.

När partipolitiska motståndare långt ute på den socialistiska vänsterkanten kräver en alliansministers avgång ett knappt år före nästa val hör det till den förväntade partipolitiska dramaturgin. Det förändrar inte dynamiken, utan befäster bara ett inövat rollspel.

Läsardebatten på vk.se bekräftar också den bilden. Nya skyttegravar uppstår inte, de gamla blir om möjligt djupare. Metalls utspel är därför inte vad man på engelska kallar en "Game Changer", något som vänder spelet och förändrar styrkeförhållandena, överraskar och ger utvecklingen en ny riktning. Utan det är ett i leden av återkommande partipolitiska kampanjinslag, sådana som alltid förekommer när positioneringen inför ett val inletts.

I kampen om marginalväljare, de som inte hör till vänstersocialismen och mobiliseras av Metalls uppträdande och de som inte hör till alliansens kärntrupper och av andra skäl mobiliseras av Metalls uppträdande, kan avgångskravet ändå vara en fördel för näringsministern, centerpartiet och alliansen.

Och då handlar det mindre om avgångskravet från Metall och mer om de nedsättande, grova, plumpa och obalanserade kommentarer som förekommer i debatten om Maud Olofssons person, framför allt och på ett beklämmande sätt i Västerbotten, och som får ny näring av Metalls utspel.

När angreppen slår över i rent hatiska utfall - långt bortom det rimliga och vettiga, långt bortom vad en sakfråga som exempelvis transportsstödet kan motivera - brukar normalt sympatierna gå i den angripnas riktning, bort från de som skyfflar sina grövsta okvädningsord in i debatten.

Jag tror att det är så i det här fallet; men på grund av förutsägbarheten i rollspelet ändå bara i begränsad omfattning.

Orimliga överdrifter går sällan hem. Och om en otroligt förenklad svart-vitt mytbildning skett kring en sakfråga - som i fallet med transportstödet och Volvo - kan de grova personangreppen på en minister, om han eller hon håller sig kall och inte tappar fattningen, få till konsekvens att även mytbildningen i sak börjar ifrågasättas.

Väljare i mitten, de som ofta avgör val, misstror budskap när de bärs fram till ackompanjemang av obalanserade, om än säkert ganska små, slagkörer.

Så Metalls avgångskrav, såsom det kommenteras från vänsterkanten, är sannolikt en direkt, om än knapp, fördel för Maud Olofsson.

Det betyder inte att hon, centerpartiet eller alliansen inte har en tuff debatt framför sig i regionen inför nästa val, av andra skäl. Det har sittande regeringar alltid, som det ska vara. Frågor om var infrastruktursatsningar sker i landet de kommande åren, kan vara en sådan regional fråga som blir jobbigare att besvara än andra.

Här är också de partipolitiska styrkeförhållandena omvända jämfört med i storstadsregionerna. Det gör att alliansen för att vinna något här måste ta storslam just bland marginalväljarna.

Där kan debatten om Metalls vänstersocialistiska avgångskrav och personangreppen på Maud Olofsson vara en hjälp på vägen. Men genom deras förutsägbarhet i ett redan etablerat partipolitiskt rollspel ska deras positiva betydelse för centerpartiets möjligheter att vinna marginalväljare ändå inte överskattas.

Tunnelbana, trådbussar, spårvagn, spårtaxi, bussar med biobränsle, subventionerade hybridcyklar och vinteruppvärmda cykelbanor/cykelbroar, eldrivna och tysta bilar på vanlig väg, ringleder och vägavgifter, kollektiva bilpooler?

Det här är en intressant artikel:

Den lokala näringslivsservicen - befintlighet, kapacitet, tajming och möjligheter att reagera snabbt på nya behov - är ett ständigt återkommande,men ofta bortglömt tema när stora investeringar av gruv-, energi-, industrikaraktär görs i mindre kommuner.

Ibland poängteras att kapaciteten att tillräckligt snabbt utöka en verksamhet ofta inte finns, trots att viljan och entreprenörstänkande finns där. Då krävs ofta ett regionalt samarbete av något slag.

Ibland fungerar det perfekt, när antingen nya aktörer växer fram eller befintliga expanderar på orten.

Ibland framhålls problem med att den lokala, etablerade servicen inte har någon lust att reagera snabbt när stora investeringar ställer nya krav/öppnar nya möjligheter. Att näringsidkare inte ser chansen, att investeringsvågen inte får de långsiktiga spridningseffekter på näringslivet, bortom själva investeringarna, som hade varit möjliga. Det är att missa gyllene chanser.

I Västerbottens inlandskommuner är medvetenheten om de här frågorna redan stor, det är något som ofta påtalas när man talar med politiker och företagare från inlandet.

Men det hindrar inte att just kopplingen mellan tunga investeringar i gruv- eller energisektorn och möjligheterna för en spirande privat tjänste- och servicebransch att växa snabbare än väntat, är en chans som de mindre kommunerna inte får missa.

Flygplatsdebatten i Storuman har varit intensiv inte minst här på vk.se, med många debattinlägg och kommentarer kring ärendet och dess behandling från framförallt Storuman/Tärnaby-bloggarna, exempelvis med förslag på folkomröstning.

Partiernas nomineringsprocesser på högvarv även lokalt och regionalt. Det mest uppseendeväckande hittills är kanske att landstingsrådet Levi Bergström petas från socialdemokraternas landstingslista.

Jag har citerat den förut här på bloggen, Eleanor Roosevelts underbara, kloka uppmaning: