Etikett: 11 september

När världens blickar vändes mot New York

Av , , Bli först att kommentera 5

Tio år har gått sedan terrordåden mot New York och Washington 2001. Om det handlar veckans lördagskrönika.

Några aktuella lästips på temat:

New York Times har en bra samlingssida här.

Peggy Noonan skriver gripande om New York här.

Die Zeit har en samlingssida här.

————————————————————

När världens blickar vändes mot New York

Ibland minns man något så intensivt att man glömmer bort vad det faktiskt var som hände. På söndag är det tio år sedan terrordåden mot New York och Washington utfördes. Nästan 3000 människor med olika nationaliteter, trosuppfattningar och livsöden dödades i ett direktsänt undergångsinferno som – hur motbjudande det än är att skriva – skulle förändra världen.

Bilderna av World Trade Centers brinnande och kollapsande tvillingtorn i New York har etsat sig fast i det kollektiva minnet. Diskussioner återvänder fortfarande dit; för att hitta förklaringar till olika politiska händelser tio år senare; för att diskutera den bottenlösa, tålmodiga ondska enskilda människor kan visa sig förmögna till, trots att omgivningen inte lägger märke till något särskilt; men också för att minnas det hjältemod – terrorns motsats – som ledde brandmän att rusa in kaoset för att leda räddningsarbetet när andra flydde därifrån. Många av dem dog när tornen rasade.

Vi är ofta alltför snabba med våra utropstecken. Men 11 september 2001 hände något som delade in historien i ett före och ett efter. Åren som följde är knivskarpa i rapportering och dokumentärer. Åren före 2001 blir suddiga och vaga när vi försöker beskriva dem, de skymtar bara otydligt bakom rökmolnet över Manhattan.

Men när en händelse blir så omskriven och genomanalyserad som terrordåden i september 2001, är det lätt att man till slut även förlorar själva ursprungshändelsen ur sikte. Då är det frestande att bara diskutera annat, passa på att utnyttja frågan för andra syften, ta chansen att zooma in detaljer, blåsa upp dem och klippa bort resten.

Det kan, i det här fallet och i svensk debatt, handla om hur en paranoid, djupt reaktionär antiamerikanism eller en paranoid, djupt reaktionär islamofobi, söker ta över återblickarna på 11 september och via olika typer av kollektiva skuldbeläggningar förvandla dåden till något annat än de var.

Vi kommer att se det i diskussioner kring tioårsdagen, hur en del vill utmåla dem som något nästan oundvikligt, ett självpåkallat straff av det amerikanska samhället eller som inledningen på ett civilisationernas krig. De gamla vanliga politiska agendorna rullar på som hade inget hänt. Förundran över fundamentalisternas groteska världsbild och rekvisita kan slå över i en fascination som bländar ut de vidrigaste grymheter. Terrorister, likgiltigt hur de motiverar sitt mördande, kan alltid räkna med nyttiga idioter i efterhand.

New York symboliserar mer än någon annan stad mångfald och tolerans. Att slå till där var naturligt för dem som mer än något annat hatar att människor som är olika, tycker olika, tror olika och ser olika ut, lever sida vid sida. Tioårsminnet av attentatet bör därför börja med en påminnelse om just vilket bestialiskt massmord det rörde sig om.

Men en återblick kan inte stanna vid det. Så mycket har hänt som en följd av 11 september att tioårsminnet är ett viktigt tillfälle att dra slutsatser av hela decenniet.
Jan Roos skriver i senaste numret av Die Zeit att det gått så lång tid nu att vi inte längre lever i världen efter 11:e september, utan i världen efter världen efter 11 september. Det ligger mycket i det.

Terrorhotet finns kvar. Regelbundet genomförs nya dåd. Gång på gång avslöjas nya, ibland långt gångna planer. Inför tioårsdagen är oron stor att något ska hända i USA. Det är hot det öppna samhället måste göra mycket för att marginalisera, men aldrig kan skydda sig helt mot.
Men att terrordåden 2001 förändrade världen, bortom ruinerna, har framför allt med reaktionerna efteråt att göra.

Många gick i fällan och spred just den ”vi och dem”-misstro, undergrävde det öppna samhället på just det ”med eller mot”-sätt, som terroristerna önskat. Andra tog chansen att plocka fram reaktionära program eller gamla krigsönskemål (Irak) ur byrålådorna, med kampen mot terrorn som ursäkt.

Vid en tillbakablick på det gångna decenniet är inte allt som hänt med relation till 11 september deprimerande. En del finns på pluskontot: den vedervärdiga talibanregimen i Afghanistan har störtats. Fler länder tar sitt ansvar för att bekämpa terrornätverken och förebygga terrorns grogrund. Otaliga krafter runt om i världen har – det glöms lätt bort – mobiliserats för tolerans, mångfald och förståelse över kulturella och religiösa gränser. Ny teknik har brutit ned gränser, förenklat kommunikation och förkortat avstånd till stor vinst för all demokratisk solidaritet.

Men i många avseenden har de gångna tio åren varit ett förlorat decennium. Mänskliga rättigheter och rättsprinciper hamnade långt ned på även demokratiernas prioriteringslistor i de smutsiga, skamlösa operationer som gick under rubriken ”kriget mot terrorismen”. En nervös, auktoritär massövervakningsiver bröt ut med terrorhotet som förevändning.

Den stora ekonomiska och politiska kris som plågar USA i dag, är till delar en följd av hur George W Bushs presidentskap utvecklades åren efter 2001.
Fördomar och aggressiv främlingsfientlighet, framför allt riktad mot muslimer, fick fäste i många västländer och har fört in främlingsfientliga partier i parlament runt om i Europa, som lever på att hålla misstron vid liv. Oskyldiga har fått lida av trakasserier, misstänksamhet och diskriminering, på grund av sina namn eller sin tro.

Det är ofrånkomligt att ställa frågan hur världen hade utvecklats om USA använt den internationella solidaritet man hade i ryggen direkt efter 11 september för andra syften än som skedde, och om några av de ofantliga summor som lagts ner på militära insatser, hade investerats i andra globala projekt – för demokratiarbete, sociala satsningar, kulturutbyten, forskning, miljöomställningar. Det hade sannolikt marginaliserat terrorn långt mer, och stärkt USA:s ställning betydligt.

Upproren i Mellanöstern och Nordafrika under året – kanske inledningen på en ny epok i historien – lär oss just det, att kampen mot terrorismen inte i första hand är militär, att den inte är någon kamp mellan civilisationer eller religioner och att den måsta vara värderingsburen. De folkliga resningarna i Nordafrika med krav på demokrati och frihet, och många olika grupper fredligt sida vid sida, kan vara det hårdaste slaget mot både militanta islamistiska och islamofobiska terrorfantasier hittills.

När omvandlingen kom till regionen var det inte någon talibanrörelse som drev på, utan en modern frihetsrörelse med uppträdande och mod som tvingar också västländer att titta sig i spegeln och förklara sina fördomar om regionen och sina skändliga, hycklande, mångåriga samarbeten med de förtryckarregimer som nu störtas.

Upproren kan fortfarande gå snett, kväsas av militärstyren, kidnappas av antidemokratiska krafter och sluta i ny intolerans. Men något är satt i rörelse som varje mödosam övergång till demokrati och rättsstat kräver. Och med tanke på hur lång tid, århundraden, som processen tagit för USA och Europa, med ohyggliga katastrofer på vägen, vore det arrogant med bristande tålamod inför vad som sker i Nordafrika.

Det kommer att ta decennier, men det har börjat – och det växte fram underifrån. Islamistiska fundamentalister och islamofober står avslöjade.
Terroristerna kommer inte att ge upp, men drömmen om demokrati och frihet är alltid starkare och det öppna samhället alltid mer uthålligt. Och ur ruinerna i New York, mångfaldens stad, växer något nytt fram.