Etikett: 1976

Vilka lyckas övertyga mest i regeringsfrågan?

Av , , Bli först att kommentera 9

Min lördagskrönika den här veckan:

——————————————————–

Att vilja regera och kunna förklara varför

Ebbe – the Movie, tv-dokumentären om Ebbe Carlsson som sändes på nytt i Sveriges Television häromkvällen, ger en ovanligt avslöjande illustration av varför regelbundna maktskiften är nödvändiga i en demokrati. Utan dem, slammar det igen. När ett och samma parti sitter ensamt vid makten decennium efter decennium är växande korruption nästan oundviklig.

Rågångarna mellan partiapparat och stat suddas ut. Grundläggande regelverk börjar ignoreras i stort som smått, under långsamt förfall. Anpasslighet till och instinktiv lyhörd inför ledande makthavarna breder ut sig i förvaltning, rättsutövning och samhällsdebatt. Till slut tillåts maktinnehavet i sig helga fler och fler medel i lagens gråzoner, och bortom dem. Och när korruptionen avslöjas vänds systemets vrede inte mot ljuget, brotten och övergreppen, utan mot budbärarna.

Sverige i mitten av 1970-talet, efter över fyrtio års nästan oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav (som om alliansen skulle sitta kvar vid makten fram till år 2050), hade, vilket dokumentären om Ebbe Carlsson visar, allvarliga drag av det tillståndet.
IB-affären har blivit den kanske främsta symbolen för ett politiskt förfall som var långt gånget när valet 1976 bröt mönstret och Sverige gick över i den fas av regelbundna regeringsskiften som vi fortfarande befinner oss i. Men som Ebbe Carlsson-affären visade mot slutet av 80-talet, tog det lång tid innan de förödande enpartistatreflexerna gav med sig.

Socialdemokratins långa maktinnehav har få internationella motsvarigheter. Men liknande processer har i modern tid kunnat beskådas även inom exempelvis det liberala partiet i Kanada (”The Sponsorship Scandal”) eller det kristdemokratiska partiet i Tyskland (”Die Spendenaffäre”), när regeringsinnehav har tagits för givna. Regelbundna maktskiften rensar luften och håller demokratin fräsch helt enkelt.

 

Men sjuttiotalets Sverige är inte intressant och lärorikt enbart ur det perspektivet. En annan konsekvens av uteblivna maktskiften är att oppositionens företrädare snart nog, efter ett par generationsskiften, plötsligt helt saknar egen erfarenhet av regeringsansvar och ledning. Att vara skicklig och effektiv i opposition är något annat än att vara det i regeringsställning. Så när makten plötsligt skiftar för första gången på decennier är det i flera avseenden rena nybörjare som tar över.

Så var utan tvekan, trots det tidvisa samarbete som ägt rum mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, fallet med de icke-socialistiska partierna vid mitten av sjuttiotalet. Deras regeringserfarenhet var minimal. Deras meriter när det gällde att samarbeta med varandra för någonting gemensamt, inte bara mot någonting, var minst sagt ihåliga. Deras förberedelser i sak var slarviga. Och deras samstämmighet, ideologiskt och på personplanet, var långt sämre än vad man i dag skulle acceptera för att kalla ett regeringsalternativ trovärdigt.

De ville åstadkomma maktskifte, men i grunden inte så gärna regera tillsammans.

Moderaterna under Gösta Bohman försökte bygga upp sin ställning som ledande borgerligt parti med en gradvis mer markerad systemskiftesretorik av ett slag som senare skulle ge både Reagan och Thatcher utdelning i USA och Storbritannien. Det skänkte profil, men isolerade också moderaterna något från de tänkta samarbetsparterna.

Centerpartiet kämpade, som det blev mot dåliga odds, för att behålla det initiativ och uppsving kärnkraftfrågan gett partiet, och för att samla den brokiga, begynnande miljö- och småskalighetsrörelse man under en period vann stöd hos. Det var en omöjlig uppgift även för Fälldins jordnära ledarskap.

Folkpartiet önskade upprätthålla en radikal, socialliberal mittenprofil utan att fastna i blockpolitik. Det var ett återkommande och svårt tema under perioden. Partiledarbytet 1975 från Gunnar Helén – som var sugen på samarbete med socialdemokraterna men också med Fälldin hade sneglat på en ihopslagning av FP och C – till Per Ahlmark – som mer kompromisslöst ville profilera folkpartiets självständighet – innebar därvidlag en förändring i strategi, men inte i position. Som Sven-Erik Larsson skriver i ”Mellan Palme och Bohman” (1992): ”Vägen i mitten innebar för Helén samarbetsmöjligheter åt båda sidor, medan Ahlmarks inställning var att markera gränser av ideologisk karaktär åt vänster och höger.”

Det var också länge uttalat, skriver Larsson, att ”centern och folkpartiet vid en borgerlig regeringsbildning gemensamt skulle utarbeta programpunkter som moderaterna senare skulle få ta ställning till”. Efter valsegern 1976, i skarpt förhandlingsläge, vägrade Gösta Bohman att godta en sådan underordnad ställning för sitt parti.
Så truligt såg det ut, och så gick det som det gick i samarbetsfrågan. De tre partierna hade sällan skådade svårigheter att hålla ihop och lösa problem inom ramen för en stabil regering. Trots korta mandatperioder sprack trepartisamarbetet två gånger i rad: 1978 på energifrågan och 1981 på skattefrågan. Det stod inte pall för regeringsansvaret.

 

Om det var logiskt att sönderregerade socialdemokrater förpassades till oppositionsbänkarna 1976, får man väl säga att väljarna hade rationella skäl att undra över de icke-socialistiska partiernas regeringsduglighet 1982. En då ung Carl Bildt, som citeras av Larsson, skrev i ett PM 1979: ”Lyckas inte trepartialternativet snabbt återvinna sin trovärdighet och i regeringsställning visa sina möjligheter, kommer det att försvinna.”

Sakpolitiskt var det tur för Sveriges bestående tillväxt och välfärd att regeringsskiftet kom 1976, just när socialdemokratin syntes på väg att sladda ut i långtgående statssocialism. Någon större kursförändring jämfört med föregående S-regeringar innebar inte den nya regeringens tillträde, trots vissa reformer. Västvärldens ekonomiska problem mot slutet av 1970-talet begränsade handlingsutrymmet.
Flera misstag som begicks berodde rentav på viljan att vara mer socialdemokratiska än socialdemokratin själv.

Det värdefulla, som framträder i efterhand, med regeringsskiftet 1976, var kanske paradoxalt nog snarare kontinuiteten i en osäker tid; att socialistiska experiment aggressivt riktade mot företagande och entreprenörskap kunde undvikas och att socialdemokraterna fick coola ner sig i opposition.

 

Men till regeringsduglighet hör att förbereda och forma hållbara regeringsunderlag som tål motgångar. Att även regeringen Bildt 1991-1994 sprack på ett hörn, och att socialdemokraterna kunde behålla makten i 12 år efter det, visar hur lång tid det tar att vinna och återställa väljarnas förtroende i regeringsfrågan.

När alliansen bildades inför förra valet var det första gången i svensk politik som inblandade partier på allvar såg ut att både vilja regera tillsammans och ha en tydlig föreställning om varför. Det satte en ny standard för regeringskoalitioner i Sverige, mot vilken både alliansen anno 2010 och den rödgröna oppositionen kommer att bedömas i år.

Det bottnar i två lärdomar från 1970-talet: (1) Sittande regeringar ska inte förvänta sig automatiska återval, utan måste kunna motivera ingående varför man söker förnyat förtroende. 
Och (2) regeringsduglighet i form av goda förberedelser med konkreta, ärliga besked om vad man själv vill, inte bara vad man är emot, och en lust att regera tillsammans, bör väga tungt när regeringsalternativ vägs mot varandra.