Etikett: Åldersfixering

Snorvalpar och fossiler i politiken? Ja tack!

Av , , 3 kommentarer 6

Om åldersfixering åt alla håll i politiken, och slöseri med erfarenheter i samhällslivet, handlar några funderingar i den här krönikan.

———————————————-

Snorvalpar och fossiler i politiken? Ja, tack!

Mossa eller napp? Dinosaurie eller småglin? Åldersfixering är ett otyg. Politiken är inget undantag.
Åldersfixering är ett resursslöseri när den med rosiga kinder vill pensionera redan 55-åringar som något slags fossiler, och ett resursslöseri när den med ärrade händer viftar undan 20-åringar som något slags snorvalpar.

Åldersfixering kan göra startsträckan för unga till inflytande, makt, och delaktighet groteskt lång. Den kan spärra ut vittnesmål från, insikter om och engagemang för nya sociala och kulturella verkligheter så länge att de nästan redan blivit historia innan någon yngre får chansen att injicera sina erfarenheter i debatt och beslut.
Åldersfixering kan visa ut äldre människor från banan precis när mognad, insikter, samlad kunskap, auktoritet att säga obekväma nej, oräddhet att stöta sig med trender och tålamod att tänka efter gör dem dugligare och värdefullare för en församling, arbetsplats eller organisation än någonsin.

Erfarenheter kan syfta på det man samlat på sig under ett liv, en växande samling minnen, perspektiv och kompetenser. Det är eftertänksamhetens, jämförelsernas, den historiska överblickens och de stora perspektivens erfarenheter.
De är inte snabba med första repliken. De hänger inte med i första nyhetsdygnet. Men de är ovärderliga för den som vill förstå samtiden och förutse framtiden när den inledande upphetsningen lagt sig.

Men erfarenheter kan också syfta på det man upplever i nuet. De kan vara samtida och ögonblickliga, formade av en speciell vardag här och nu. Sådana erfarenheter måste tas tillvara kontinuerligt och direkt i det politiska arbetet. Och först en större mängd människor tillsammans, i olika åldrar och från skiftande miljöer, i ömsesidigt, respektfullt utbyte av sådana erfarenheter, kan skapa sig en helhetsbild av samtiden och samhället. Mångfalden av åldrar får ett egenvärde.

Vi är skruttdåliga på att ta tillvara och värdera erfarenheter i Sverige. Inte minst inom politiken gäller det både det långa livets och det stressade nuets erfarenheter. Vingspannet på det svenska etablissemanget, politiskt och medialt, och den svenska offentliga debatten, är ofta onödigt litet; en tunna med pingvinvingar.

Även när det gäller en annan typ av erfarenheter är vi sorglöst slösaktiga i det politiska livet, och där har medierna störst skuld. Det handlar om erfarenheterna hos människor som trampat snett, som misslyckats, eller kanske bara försökt sig på något – som företagare, som nyskapare i sina organisationer – men landat i diket.
Går det åt fanders för några som råkar vara politiker har det länge varit en inre medielogik att de ska drevas, tvingas till avgång eller åtminstone skam så nyanslöst att varken de eller andra med högre ambitioner än att livet igenom vara robotar som aldrig någonsin riskerar något vågar sig in i politiken igen. Fiaskots, sårets, otillräcklighetens ödmjukhet och eftertanke får aldrig chansen att förädlas i ett medieklimat där den skenheliga drevjournalistiken fortfarande slår till regelbundet.

Inte ens motsatsen, framgångens erfarenhet hos en politiker, är riktigt accepterad. Då slår en spekulativ, misstänkliggörande jantelag till. Titta, den där är ju inte som folk, följer inte normen, avviker, sätt åt en´.
Det har redan börjat leda till en farlig utarmning av politiken, när människor måna om sin integritet tänker sig noga för innan de utsätter sig.

På tal om sega gubbar:
Det sägs att den åldrande Winston Churchill (81 år när han avgick) under sina sista år som premiärminister brukade reta utrikesministern, den tilltänkte, och otålige, efterträdaren Anthony Eden med påminnelsen om att William Gladstone minsann bildade sin sista regering vid 83 års ålder.
Konrad Adenauer, Västtysklands första förbundskansler efter kriget, valdes vid 73 års ålder, satt sedan kvar vid makten i 14 år och avgick först vid 87 års ålder, tämligen motvilligt.
Ronald Reagan ansågs symbolisera en ny tidsanda, såsom den nu var, och ett nytt decennium – en påminnelse som att det inte bara är unga som kan bryta ny mark – när han tillträdde som amerikansk president, 70 år gammal.

På tal om brådmogna spolingar:
Konturerna av en ny, gyllene generation i svensk politik, kan anas. Gustav Fridolin, 27 år, är på väg att bli språkrör för miljöpartiet. Annie Johansson, 27 år, tippas av många bli Maud Olofssons efterträdare i centerpartiet. Birgitta Ohlsson, 35 år, nämns återkommande som en önskvärd, framtida efterträdare till Jan Björklund i folkpartiet. Det skulle sänka medelåldern på partiledare rejält, vilket varken är bra eller dåligt, men också av skäl som har med personerna, inte deras ålder att göra, bädda för högklassiga debatter i riksdagen.

Andra partier kommer att satsa på lite äldre ledare. Förhoppningsvis blir vingspannet brett. Och vem som blir banbrytare, förstår sin tid bäst, kommer aldrig att gå att utläsa av passet.