Gårdsförsäljning av alkohol är ämnet för min ledarkrönika i torsdagens tidning:

—————————————————

Bluffmakeri om gårdsförsäljningen

Visst låter det idylliskt. Gårdsförsäljning av lokaltillverkat, svenskt vin i liten skala intill somriga hagar som en chans för svensk landsbygd till fler besökare och levande landskap. Reklamstrategerna kan vara nöjda; småskalighet, landsbygd, genuin matkultur och turism – vem kan vara emot en sådan idyll, när den hägrar bara en uppkorkad, lokalt tappad, liten obetydlig flaska och ett glimrande glas i solen bort? Som sommarvisa för fantasin tål refrängen att nynnas på. Med verkligheten har det hela föga att skaffa. Den skönsång som sakta men säkert ljuder genom de politiska instanserna i riktning mot lagstiftarna rymmer i det finstilta ett kvalificerat bluffmakeri.

Argumenten som framförs för gårdsförsäljning bygger nämligen på halsbrytande logiska volter.

Å ena sidan betonas att det bara handlar om mycket små mängder som skulle försäljas, med försumbara konsekvenser för totalkonsumtionen och utan några inverkningar på Systembolagets monopol. Men det är svårt att förstå hur kraven på gårdsförsäljning kan anses värda en sådan uthållig lobbykampanj, om värdet för landsbygden beräknas bli minimalt.

Å andra sidan utmålas gårdsförsäljning som ett potentiellt lyft för landsbygden, en chans till fler turister, större intäkter och levande landskap. Men det svårt att se hur det ett sådant anmärkningsvärt lyft skulle kunna ske utan en så omfattande försäljning av vin, sprit och öl att grundvalarna i den svenska alkoholpolitiken hotas.

Givetvis hänger det inte ihop.

Förklaringen till varför trycket på att införa gårdsförsäljning är så starkt är de ekonomiska intressena i bryggeribranschen. Gårdsförsäljning är en förskönande och flummig omskrivning – hur definieras gårdsförsäljning i en lagtext? – av ett första, juridiskt avgörande undantag från Systembolagets monopol; en ödesdiger reva, som sedan lär vidgas, söm för söm, i den restriktiva alkoholpolitiken.

Enligt nyhetsrapportering väntas den kommande utredningen, svart på vitt, inte bara säga ja till gårdsförsäljning av egentillverkat vin, utan även, för att leva upp till EU:s regelverk, förespråka att tillståndet utvidgas till försäljning av öl, vin och sprit från andra – inhemska som utländska – tillverkare. Det skulle ge klartecken för en storskalig försäljning vid sidan om monopolet, som därmed faller.

Allianspartierna är internt splittrade i sina reaktioner på detta. Det var lovande att folkpartiets ekonomiske talesman Carl B Hamilton i går talade klarspråk om att en sådan förändring skulle hota principerna bakom hela alkoholpolitiken och folkhälsan. Även på sina håll inom kristdemokraterna finns en stark skepsis. De starkaste förespråkarna finns inom centerpartiet och moderaterna.

Här pågår en dragkamp som kan få långtgående konsekvenser. För gårdsförsäljningen är ett hot mot den solidariska svenska alkoholpolitiken.

Jag brukar använda uttrycket solidarisk alkoholpolitik, inte, som det heter, av lyriska ambitioner, utan därför att uttrycket når hjärtat av den restriktiva grundtanken. Medborgarna accepterar ett detaljhandelsmonopol när det gäller försäljning av alkoholhaltiga drycker och vissa insnävningar när det gäller öppettiderna, av solidaritet med alkoholskadornas offer i samhället. Obekvämligheten för konsumenterna är marginell, men de positiva effekterna i form av minskade alkoholskador uppenbara och väl belagda. Alkoholproblemen försvinner inte, men begränsas när konsumtionen hålls i schack. Allt tyder på att en majoritet fortsatt ser det som en ansvarsfull, rationell kompromiss på ett område där ökad konsumtion alltid fått förödande sociala och ekonomiska konsekvenser.

Försöken att få bukt med det kopiösa supandet – genom måttfullare vanor och alkoholfria miljöer för politik, bildning och nöje – var en viktig del av folkrörelsernas demokratiarbete under Sveriges långa övergång från fattigt och ofritt land till en rik och välmående demokrati, med myndiga medborgare och ett vitalt civilsamhälle. Inte minst på landsbygden har insatser mot en destruktiv alkoholkultur bidragit till utveckling och livskvalitet de senaste 200 åren. I tider av nedgång och motgång har aldrig alkoholkulturen varit någon positiv kraft för lokalsamhällena. Att den inte nått tidigare epokers omfattning har varit en räddning i nöden för orter och byar.

Klartecken för gårdsförsäljning skulle sätta den solidariska alkoholpolitiken på spel. Det vore ett ansvarslöst, omotiverat och flummigt risktagande, till ingen nytta.

En signerad text på dagens ledarsida av mig om den nya utredning kring gårdsförsäljning som regeringen tillsatt. Eskilstuna-Kurirens ledarsida hade en bra kommentar om den i går. Det tangerar även frågan om längre öppettider på krogarna, där jag röstar nej på frågan.

————————————————

Se den stora bataljen bakom pyttefrågan

När en pyttefråga hamnar i centrum, återkommer gång på gång och till slut förmår en regering att tillsätta en ny utredning kring ett krav som en just avslutad utredning redan avfärdat, kan man utgå ifrån att det inte är någon pyttefråga.

I debatten om huruvida gårdsförsäljning av alkohol ska tillåtas i Sverige eller inte utkämpas den verkliga bataljen i det finstilta och fotnoterna. Bilden av några få idylliska vingårdar i södra Sverige med ytterst begränsad handel är bara en framsida för ett bredare angrepp på den restriktiva alkoholpolitiken. Avsikterna är betydligt mer långtgående. Slutmålen väsentligt mindre idylliska. Det handlar om fundamenten i den restriktiva svenska alkoholpolitiken – ytterst om detaljhandelsmonopolet och Systembolagets ställning. Och det är förklaringen till den uppmärksamhet och de lobbyinsatser som frågan föräras.

Den alkoholutredning – med utgångspunkten i en ”restriktiv alkoholpolitik till skydd för folkhälsan” – som lämnades över till regeringen för ett år sedan, konstaterade att så kallad gårdsförsäljning av starköl, vin och sprit direkt från tillverkaren, exempelvis en vingård, inte bör tillåtas ”då det inte är förenligt med Systembolagets monopolställning.” En sådan försäljning, skrev utredningen vidare, ”skulle dessutom vara olämpligt från alkoholpolitisk synpunkt.” Klara besked, rättsligt och ur folkhälsoperspektiv.

Sedan utredningen presenterades har en ivrig kampanj drivits för att förmå regeringen att gå emot rekommendationen och öppna för gårdsförsäljning ändå. Starka krafter, påhejade av branschindustrin, vittrar ett läge att underminera alkoholpolitiken. Tyvärr verkar de vinna gehör. Nu har regeringen tillsatt en ny utredning om hur gårdsförsäljning ska kunna förenas med EU-rätten, detaljhandelsmonopolet och folkhälsan. Den målkonflikt som förra årets utredning avfärdade som en omöjlig motstridighet ska nu – abrakadabra – visa sig vara en ren och harmlös teknikalitet.

Ett litet lycka till på vägen kan nog den nya utredaren behöva med sådana direktiv.

Argumenten om att gårdsförsäljning av vin i Sverige skulle ha någon stor betydelse för landsbygdsturismen, eller för landsbygdens ekonomi, är så krystade – och det antal gårdar som skulle kunna komma i fråga för just vinförsäljning är så litet – att det inte står i proportion till kampanjen som dragits igång för att förmå lagstiftarna att åsidosätta grundprinciperna i alkohollagstiftningen.

Men som många sakkunniga påpekat vore gårdsförsäljning just det avsteg från detaljhandelsmonopolet som riskerar att få hela den restriktiva politiken att säcka ihop. Ur EG-rättslig aspekt skulle en öppning för direktförsäljning av alkohol göra det betydligt svårare för Sverige att principiellt upprätthålla försvaret av Systembolaget. Gårdsförsäljning skulle också innebära att alkoholindustrins vinstintressen gavs en starkare erkänsla på bekostnad av folkhälsan.

Det vore en reva i alkoholpolitiken som många väntat på. Kön av intressen och aktörer som gärna skulle riva vidare – med kampanjer och juridiska åtgärder – skulle sannolikt bli lång.

Då är det plötsligt mycket som står på spel. Den restriktiva alkoholpolitiken bör värnas. Säg nej till gårdsförsäljning.