Etikett: Alliansen

Surt sa räven om varmkorven – och att sitta i opposition är skit

Av , , Bli först att kommentera 3

Fyra blickar kan säga mer än många grillkorvar. Lite pinsamt var det nog för alla närvarande vid alliansens partiledarmöte i Maramö. Man skruvade på sig, och log tvunget, som man gör när de ena vet att de andra vet att de ena vet att de andra vet att alla vet, o.s.v., att det är ett spel för galleriet. Blickarna var reserverade.

För att säga fanns inte mycket. Några arbetsgrupper tillsattes på utvalda sakområden. Man vill tillsammans få förnyat förtroende från väljarna. Och så berättade man att det blir valturnéresor till olika delar av landet. Arbetsgrupper, valseger som mål och inplanerad valturné – ett och ett halvt år före nästa val? Stoppa pressarna!

Det var mötet ingen längre kunde motivera, utannonserat i ett läge när centerpartiets Annie Lööf behövde uppmärksamhet – ett problem som sedan löste sig på annat sätt – och oönskat av de övriga allianspartierna.

Maramö påminde om att alliansens ledare hellre trängs och skuffas i regering än i opposition – att sitta i opposition är skit som tyske socialdemokraten Franz Müntefering sa. Men Maramö visade också att de inte har så mycket att säga varandra längre. Första dagens snackis var korvgrillning. Behöver man inte enas om det svåra, är det lättare umgås otvunget.

Skälet till att alliansen ändå upprätthålls är att alla inblandade har något att vinna på det. Moderaterna, som helst skulle vilja segla egen seglats, behöver en stark allians för att fortsatt kunna göra anspråk på statsministerposten. De mindre partierna som kämpar mot spärren behöver alliansen för att inte förlora kamrat fyra procent-röster. Och så länge alliansen presenterar sig som ett alternativ, tvingas oppositionen svara på obekväma frågor.

För mitt i allt ironiserande över Maramö, kan man ana ett stort inslag av surt sa räven i oppositionens reaktioner. De pekar finger åt en föreställning de skulle ha älskat att vara i stånd att arrangera själva. Stäng in Löfven, Fridolin, Romson och Sjöstedt i ett hus, omgivet av journalister, och tvinga dem att diskutera ihop sig om en gemensam presskonferens – tjo, vad det blev livat i holken i lördags. Därför muttrar de om sura varmkorvar.

Socialdemokraterna och miljöpartiet sitter med ett dilemma. De vet vad det kostar, både att sakna ett eget regeringsalternativ och att ingå i ett alternativ med vänsterpartiet.

Det kan vara värt att notera att i senaste mätningen av väljarnas förtroende för partiledarna, i måndagens DN, fick Annie Lööf bättre siffror än vänsterledaren Jonas Sjöstedt.

Utskällda Lööf väcker större förtroende hos väljarna än Sjöstedt. Det är en förklaring till varför S och Mp ligger lågt i regeringsfrågan. Både socialdemokraterna och miljöpartiet anar att ett organiserat samarbete med vänsterpartiet inför valet 2014 skulle vara liktydigt med förlängd opposition.

Därför har de ingen bättre strategi än att bygga upp ett eget tvåpartialternativ, utan V. Men de får lättare gehör för det internt, har lättare att mobilisera partiaktivster, om de kan peka på alliansen som samlad motståndare i valrörelsen. Därför upprätthåller alla skenet av blockpolitik ett tag till.

Efter valet blir det sedan på båda sidor dags för ansvarstagande och realiteter. Söker man en seriös och trovärdig regering, men varken alliansen eller S+Mp får egen majoritet vid valet 2014 (och givet Sd:s ställning är utsikterna tyvärr små), bör regeringsfrågan få en blocköverskridande lösning.

De avgörande frågorna lyder i ett sådant scenario: Blir alliansen eller S+Mp största ”block” i riksdagen? Tillsätter moderaterna eller socialdemokraterna statsminister? Blir det en regering bestående av M, Mp och någon/några av Fp/C/Kd? Eller blir en regering bestående av S, Mp och någon/några av Fp/C/Kd?

Verkligheten brukar överraska. Men blockpolitiken knakar i fogarna, och tar några av Mp, Fp, C och Kd ansvar för blocköverskridande lösningar 2014 kan det bli välgörande.

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 7

Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt står båda inför en del svåra dilemman som statsministerkandidater inför 2014. Om det handlar den här veckans lördagskrönika. Det kan hända grejer i svensk politik i samband med nästa val.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vinkla adjö till blockpolitiken

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Vem vinner och vem försvinner efter blockpolitiken?

Ett nytt partilandskap med färre partier?

Slå ihop Fp och C

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Vågar S lämna de slutna rummen?

———————————————————————-

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval

Det är ett ofrånkomligt dilemma för en socialdemokratisk partiledare med ambitioner att bli statsminister: först när den socialistiska vänsterfalangen i partiet säger att den inte känner igen sitt parti längre, kommer väljarna utanför att känna igen sig och vara beredda att på nytt anförtro socialdemokraterna regeringsansvar.

Socialdemokraterna är – i regeringsställning – av tradition ett socialliberalt mittenparti som dogmatiker och frasradikaler, som helst skulle vilja se ett permanent, organiserat samarbete vänsterut, aldrig känt igen.

Det gällde, om än med andra begrepp, redan på Brantings tid. Och att betona att så var fallet var ett bärande syfte bakom Per-Albin Hanssons folkhemstanke, för att bredda socialdemokratins väljarunderlag och rekryteringsunderlag. Och det fungerade bättre än någon kunnat ana, i decennier.

Det har alltid varit en outtalad kompromiss inom den svenska socialdemokratin: de missnöjda falangerna får breda ut sig med nostalgisk gråt över tider som aldrig existerat, så att säga i ett slags medveten historieförfalskning tillskriva sig partiets förflutna, och får som plåster på de inbillade såren en ordentlig del av de maktposter och resurser som valframgångar för med sig. Det sker i utbyte mot att partiledningarna sedan får föra en sakpolitik förankrad i mitten, som möjliggör brett väljarstöd snarare än interna svärmiska känslor.

Sådant talar man förstås inte högt om. Men så håller man ihop ett lapptäcke av olika organisationsintressen och motstridiga viljor som varje riktigt stort parti – stort i väljarstöd – ofrånkomligen blir. Känner dogmatikerna plötsligt igen sitt parti (alltså det parti som aldrig existerat), krymper det. Framstår ett parti å andra sidan som helt viljelöst, utan rötter i någon övertygelse, dör den interna bränsletank som driver organisationer inte bara genom höjdpunkter, utan även genom kriser och motgångar. Även de nya moderaterna börjar inse hur svår det är att få det där att fungera över längre tid, och då är de ändå långt ifrån så stora som socialdemokraterna var när det begav sig.

I takt med att socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven fört partiets retorik tillbaka till rötterna igen, det vill säga fört den in mot mitten, så har väljarstödet för S återhämtat sig från rekordlåga nivåer.

När socialdemokratiskt maktinnehav inte längre automatisk förknippas med risken att vänsterpartiets syn på företagande, skola, välfärd och utrikespolitik ska få inflytande inifrån en regering, så är det direkt fler väljare som kan tänka sig att rösta på S. Och det är inte nödvändigtvis något vänsterpartiet beklagar, då en socialdemokrati med mittenförankring ger V mer utrymme och egenart på den egna kanten.

Att Stefan Löfven i ett uttalande nyligen konstaterade att det var rätt av Mona Sahlin att eftersträva ett samarbete med miljöpartiet inför valet 2010 men ett misstag av partiet att tvinga fram att vänsterpartiet skulle släppas in, visar att han ser sambandet.

Och goda opinionssiffror är den bästa interna fredsmäklaren i alla partier. Intressena ljuger inte, skrev Marx. Intressena tiger dock när det krävs och doftar gott från valurnan; det är en gammal inrikespolitisk erfarenhet. Något större internt uppror lär inte Löfven behöva frukta så länge hoppet om valframgång lever. Den traditionella kompromissen tas till heder, när makten hägrar, i en av nerdragningar och stukat självförtroende plågad partiorganisation.

Stefan Löfvens dilemma är dock ett annat – och har mer med erfarenheterna från valnederlaget 2006 än från nederlaget 2010 att göra. För i samma veva håller Löfven nu öppet för att socialdemokraterna kan tänka sig att regera som minoritetsregering efter valet 2014. Där faller Löfven offer för en socialdemokratisk nostalgi. De tiderna är förbi.

Det är den linje som Göran Persson klamrade sig fast vid inför 2006, trots att arrogansen redan 2002 höll på att föra till en minoritetsregering av helt annat slag när Mp, FP, KD och C förhandlade om en regeringskoalition tills C valde att hoppa av. Perssons ovilja att tala om något annat än en socialdemokratisk minoritetsregering i ensamhet bidrog kraftigt till att allianspartierna 2006 för första gången på evigheter framstod som ett pålitligare regeringsalternativ än socialdemokraterna.

I och med sverigedemokraternas inträde i riksdagen vid förra valet har frågan om majoritets- kontra minoritetsregerandet fått en ny problematisk och allvarlig dimension. Men väljarnas önskar om tydliga besked om vilka regeringsalternativ som står till förfogande kvarstår.

Tanken att miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet eller vänsterpartiet skulle stå på kö för att ge en rent socialdemokratisk minoritetsregering löfte om ett stabilt parlamentariskt underlag efter 2014 är minst sagt verklighetsfrämmande.

Stefan Löfvens problem är att han måste gå till val med ett bredare regeringsalternativ för att kunna utmana alliansen i regeringsfrågan, samtidigt som han måste klargöra för mittenväljarna att en röst på S inte medför vänsterpartister i regeringen.

Lösningen ligger närmare till hands än många socialdemokrater är redo att erkänna. Mona Sahlin insåg det redan inför förra valet, innan hon blev överkörd internt. S borde gå till val på ett samarbete enbart med MP, och sedan hålla öppet för kompromisser även med Fp, C, Kd och V på enskilda områden. Det är enklare sagt än gjort, men skulle ha förutsättningar att vinna stöd från betydligt fler väljare än tanken på en socialdemokratisk minoritetsregering eller ett samarbete där vänsterpartiet har vetorätt.

Faktum är att i gårdagens opinionsmätning från Demoskop, hade S och MP tillsammans större stöd än allianspartierna tillsammans.
Det senare, om något, borde ge alliansens strateger skrämselhicka.

För möjligheten att S och Mp tillsammans skulle kunna bli större än alliansen sätter ljuset mitt i plytet på alliansens minst lika stora dilemma, en bit in i den andra mandatperioden av regeringsansvar.

Allianssamarbetet som ingicks för att möjliggöra ett majoritetsregerande mellan fyra hyfsat jämnstarka partier har gjort moderaterna starkare än någonsin, men krympt FP, C (de två som borde gå ihop medan tid är och bilda ett gemensamt parti, med bredare både profil och geografisk förankring) och KD till kritiskt låga nivåer.

Reinfeldt, Björklund, Lööf och Hägglund kan inte ha så stora förhoppningar om att återvinna en egen parlamentarisk majoritet 2014, när S nu återhämtar sig, Mp snuddar vid 10 procent, V har en starkare partiledare än tidigare och Sd ser ut att hålla sig över fyra procent. Men det fanns också när alliansen bildades en kärna av projekt och reformer i samarbetet som gav det ett existernsberättigande i väljarnas ögon, som saknas i dag. Allianspartierna är inte alls lika samspelta längre, efter två vunna val, när det gäller samhällsanalys och drivkrafter, som man orkade disciplinera sig till att vara när det gällde att bryta en långvarig tillvaro i opposition. Det knakar i fogarna.

Även lösningen för Reinfeldt, som ledare för det överlägset största regeringspartiet, ligger ur parlamentariskt maktperspektiv därför nära till hands, och är lättare formulerad än genomförd: samarbete med miljöpartiet i någon form, eftergift i ett par för Mp viktiga frågor och kanske rentav utbyte av något av de minsta allianspartierna.

Lita på att det kommer att höras lena toner från både Löfven och Reinfeldt mot Gustav Fridolin och Åsa Romson i partiledardebatterna framöver, och att de tre mindre allianspartierna kommer att kämpa var för sig för fortsatt riksdagsexistens och regeringsinnehav, med betydligt barskare, otåligare, mer irriterade toner gentemot moderaterna än tidigare.

Att sedan många på sistone uppmärksammade frågor – vapenexport till diktaturer, integritet kontra övervakning, asyl- och flyktingpolitik – påminner om att det behövs en ny dynamik som bryter den ofta rådande samstämmigheten mellan de två största partierna, och att frihetliga krafter inom FP, C, Mp, Kd och V borde söka samverka oftare på sådana områden, talar också för att blockpolitiken i nuvarande form skulle må bra av att ruskas om.

Svensk politik kan vara på väg in i ett tvätt- och torktumlarval 2014. Som i en studentkorridor, är det svårt på förhand att veta vilka storlekar och färgkombinationer som framträder när luckorna öppnas.

Klarspråk om den förlegade blockpolitiken

Av , , Bli först att kommentera 5

I lördags meddelade både miljöpartiets gruppledare i riksdagen Mikaela Valtersson och partiets nyss avgångna språkrör Maria Wetterstrand att de lämnar riksdagen i höst.

Mikaela Valtersson, som i våras kandiderade till posten som språkrör men förlorade mot Åsa Romson, skrev samma dag en debattartikel i Dagens Nyheter där hon uppmanar miljöpartiet att mer aktivt bryta med blockpolitiken, släppa fixeringen vid socialdemokraterna och vara öppna för tanken om regeringssamarbete med både moderaterna och socialdemokraterna.

Det är ord som i kritiken av blockpolitiken och slentrianmässiga låsningar har relevans för fler än bara miljöpartiet.

När Wetterstrand och Valtersson lämnar riksdagen förlorar miljöpartiets riksdagsgrupp två framträdande företrädare som utmärkt sig för en resultatinriktad beredskap att samarbeta åt olika håll i politiken. Efterföljarna gör klokt i att lyssna på deras råd.

Alliansen och miljöpartiet har gjort flera genomtänkta och välkomna uppgörelser de senaste åren bland annat kring arbetskraftsinvandring och integrationspolitiken.
Det är ett samarbete som bör utvecklas till fler områden under mandatperioden, och som gärna får rymma en utsträckt hand till socialdemokraterna när uppgörelser med bärighet över flera mandatperioder är önskvärda.

Miljöpartiets nya språkrör och allianspartiernas ledningar får inte låta kortsiktig prestige och blockpolitisk slentrian låsa inrikespolitiken de kommande åren. De trevare och försiktiga försök till nya samtal som anats under sensommaren mellan regeringen och miljöpartiet visar att insikten om både möjligheterna och allvaret i det parlamentariska läget finns där.

Även om ett utökat samarbete inte är populärt överallt internt, vare sig inom allianspartierna eller miljöpartiet, är det rätt väg att gå, och en strid värd att ta.

Synd och bekymmersamt är det dock, att ledande politiker ofta först vågar tala klarspråk om sina erfarenheter och slutsatser, och utmana interna tabun, när de redan är på väg att avgå. Låt inte det bli en vana.

Talmansröra och löftesbrott i riksdagen

Av , , Bli först att kommentera 9

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar det parlamentariska läget, rörigheten i talmansfrågan, Björn von Sydows klokskap, alliansen missade chans och socialdemokraternas löftesbrott när det gäller Sd. Och så några slutord om två partier som borde gå ihop till ett.

————————————————

Talmansröra och löftesbrott i riksdagen

Det parlamentariska läget är följande: så länge de rödgröna håller sitt vallöfte att inte samarbeta med Sd eller räkna in Sd:s röster i sina egna parlamentariska strategier, kan alliansen i kraft av sin valseger och sitt starka väljarmandat styra som minoritetsregering – på samma sätt som socialdemokraterna gjorde under decennier – utan att på minsta vis vara beroende av sverigedemokraterna. Hur stort inflytande Sd får avgörs av den rödgröna oppositionens agerande, taktik och samvete.

Det är bara om socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet aktivt söker räkna in Sd:s stöd för ett eget budgetförslag eller i en misstroendeförklaring som regeringen kan falla. Alliansen behöver inte – tack vare valsegern, budgetreglerna och voteringsordningen i riksdagen – Sd:s aktiva stöd för att få igenom sin politik, men det gör de rödgröna. Och söker S, V och Mp en sådan omfamning av Sd som en del av oppositionens gemensamma riksdagsblock, lär det inte bli lätt för dem att möta väljarna med bevarad trovärdighet vid nästa val.

Alltså vore allt tal om misstroendeomröstningar och nyval från oppositionens sida ett ansvarslöst sätt av dåliga förlorare att upphöja Sd till större inflytande och betydelse än 5,7 procent av väljarnas stöd borde innebära. Det blir en anständighetsfråga de kommande åren för oppositionen att inte spela Sd rakt i händerna på det sättet.

Men när det gäller oförmåga att acceptera valresultat ser rollbesättningen inom oppositionen annorlunda ut sedan känslorna från valnatten hunnit svalna. Miljöpartiet, som första veckan efter valet mest fräste i riktning mot alliansen, tycks, som många av oss hoppades, ha landat i en mer ansvarstagande och resonabel hållning.
Beskedet från partiet i veckan att man är villiga att samarbeta med alliansen i asyl-, integrations- och flyktingpolitiken för att föra bort det området från Sd:s inflytande är välkommet. Det är så mycket som man kan begära kort efter valet, i synnerhet som alliansen inte lyckats enas internt om att erbjuda miljöpartiet en plats i ett breddat regeringssamarbete.

En uppgörelse om asyl- och integrationspolitiken mellan alliansen och miljöpartiet har förutsättningar att bli en ur socialliberalt perspektiv mycket intressant samling kring frågor där det slirat under flera mandatperioder. Alliansens och miljöpartiets uppgörelse om arbetskraftsinvandring hörde till förra mandatperiodens mest progressiva och utåtblickande.

Även socialdemokraterna har lämnat ett liknande besked om samarbetsvilja på dessa områden. Men då socialdemokraterna de senaste 16 åren stått för den hårdaste och minst generösa asyl- och flyktingpolitiken av de hittillsvarande riksdagspartierna, och i liering med facket aktivt stretat emot arbetskraftsinvandring, är det inte givet i vilken mån de faktiskt skulle ha något vettigt och framåtsyftande att tillföra.
En kompromiss mellan bara allianspartierna och miljöpartiet, utan socialdemokraterna, skulle förmodligen bli mer sympatisk och liberalt principfast än en där socialdemokraterna ingår.
Men om även socialdemokraterna, på andra områden, som exempelvis utrikespolitiken, erkänner valresultatet och intar en konstruktiv hållning med målet att inte ge Sd onödigt parlamentariskt inflytande, har alliansregeringen goda skäl att generellt och genomgående uppträda samarbetsvilligt och konsulterande gentemot både Mp och S, inte minst i det framöver ovanligt betydelsefulla utskottsarbetet.

Både moderaterna och socialdemokraterna har betonat vikten av att det även fortsatt finns en tydlig opposition i riksdagen, så att inte den rollen tillfaller Sd. Det är insiktsfullt. Mona Sahlin bör eftersträva rollen som oppositionsledare i konflikt med regeringen. Alliansen ska inte kunna räkna med att vinna alla voteringar. Men möjligheterna för partierna att samarbeta i enskilda frågor, utan att det hotar rollfördelningen mellan regering och opposition, är mycket bättre än vad en dogmatisk vördnad av blockpolitik kan ge sken av. Mellan alliansen och Mp finns hygglig samsyn på flera områden. Att låta det märkas vore i bra i det rådande läget, likväl som för svensk politik på längre sikt. Och ett mer sansat samtalsklimat mellan S och M är alltid välgörande.

En god början från regeringens sida hade kunnat vara att ta fasta på det förslag många fört fram den senaste veckan: att låta meriter tala och socialdemokraternas Björn von Sydow bli talman.

Att han själv i veckan avstod från att kandidera för enbart oppositionens räkning, med motivering att han inte vill bli beroende av Sd-röster visar att han insett det parlamentariska läget. Det förstärker bara bilden av honom som bäst lämpad av alla i riksdagen för uppdraget. Det skulle därför ha varit en generös och motiverad gest från alliansen att erbjuda honom talmansposten. På det sättet hade man kunnat markera att den hur som helst på sikt förlegade blockpolitiken inte behöver vara så huggen i granit att den blir Sd:s bästa vän.

Nu blev det inte så. För det bär både alliansen och de rödgröna skuld. Men att de rödgröna, trots von Sydows kloka agerande, beslutat att göra ont värre genom att lansera en annan egen talmanskandidat, i hopp om att kunna tillfoga regeringen nederlag med hjälp av Sd, är värre än så. Det är att inleda mandatperioden med ett rungande löftessvek, i en fråga med stort symbolvärde.

Sahlins tidigare besked har varit att hon inte under några omständigheter – ”aldrig någonsin, aldrig någonstans!” skulle ge Sd ett sådant inflytande. Riksdagen hann inte ens öppna innan tongångarna blev andra och Sahlin började plocka in Sd-mandat i sin parlamentariska räkneram. Hur vägledande det blir för oppositionens agerande framöver är svårbedömt, men uppenbarligen är man inte principiellt främmande för att ge Sd chansen att välja och vraka i riksdagen. Någon annan tolkning av att S struntar i partikamraten Björn von Sydows hedervärda markering är svår att göra. Oroväckande är det under alla omständigheter.

——————————————

För övrigt…

Förhållandet mellan folkpartiet och centerpartiet skulle ha kunnat vara en film om lokala kulturkrockar i regi Lars Molin. Tänk mustiga repliker á la mjölkpallar, kungliga toaletter, kaffetermosar och badjävlar, i partipolitisk miljö. Fp och C, med föregångare, har haft svårt för varandra sedan ett sekel tillbaka. De förstår inte varandra. De odlar ett ömsesidigt, småsint misstroende. Hur länge har de råd med såna tramsigheter, när väljarbasen krymper och något av dem alltid ligger nära fyraprocentspärren?

Det rationella vore att de som bärare av viktiga och varandra närliggande perspektiv och idéer i svensk politik slog ihop sina organisationer till ett bredare, progressivt, idédrivet grönliberalt parti med god organisatorisk förankring i hela landet, större kontaktytor mot väljarkåren, bättre möjligheter att hävda sig gentemot de två stora S och M och goda utsikter att bjuda miljöpartiet intressant konkurrens om vilka som leder 2000-talets idédebatt. Sluta blänga på varandra, stärk liberalismen tillsammans i stället.

När jämställdheten glöms bort

Av , , 1 kommentar 4

I en krönika på dagens ledarsida skriver jag litet grand om jämställdhetsdebatten så här långt i valrörelsen.

—————————————————————-

När jämställdheten glöms bort

Kanske blir det ett av ögonblicken man efteråt lyfter fram som avgörande för valutgången: när Lars Ohly i SVT på frågan om delad föräldraförsäkring avfärdade ammande mödrar med att det finns bröstpumpar. Eftervalsanalyser pekar gärna ut sådant skum på ytan för att beskriva djupare väljarströmmar. Det var, retoriskt, en av valrörelsens klumpigaste repliker. Fram manades bilden av vänsterpartiets ovanifrånperspektiv med en byråkratiserande, anonymiserande syn på stat och samhälle, där partiet dikterar och enskilda människor ska veta sin plats.

Men låt mig erkänna en sak: i det här fallet jag är mer nedslagen av debatten som följde, än av Ohlys oskickliga sätt att försvara en av få ståndpunkter vänsterpartiet har i sitt program som är liberalt tilltalande: individualiserad föräldraförsäkring.
För bakom den frustande förtjusningen från allianshåll över vänsterledarens pumpproblem blottas den tilltagande marginalisering som jämställdhetsfrågan råkat ut för under valrörelsen. Föräldraförsäkringen är ett exempel så gott som något.

Att genom en individualisering, eller åtminstone en tredelning, av föräldraförsäkringen låta den följa samma principer som övriga socialförsäkringar, inte som i dag i realiteten vara kopplad till familjen, skulle självklart som alla reformer skapa avvägningsproblem. Men det skulle ta tag i en av de större kvarvarande orättvisorna i Sverige: ojämlikheten på arbetsmarknaden när det gäller löne- och karriärutveckling mellan män och kvinnor.

I en avvägning mellan friheter och ofriheter, när konsekvenser ställs mot konsekvenser, borde könsbunden ojämlikhet av det slaget väga mycket tungt som argument. Det skeva uttaget av föräldraledigheten är en av huvudorsakerna till att kvinnors ställning på arbetsmarknaden är betydligt svagare än mäns. Sådant har också följder för föräldrarnas närvaro, tid för barnen och för familjers möjligheter att bestämma själva. I bröstpumpshysterin försvann det perspektivet snabbt.

Bara om könsklyftan på arbetsmarknaden inte anses vara något problem, blir frågan om föräldraförsäkringens utformning så enkelspårig som värnarna av den nuvarande ordningen vill hävda. Och det kan ifrågasättas, om man ser på statistiken över hur många barn som ammas helt efter låt säga åtta månaders ålder, eller efter ett års ålder, hur relevant bröstpumpsdiskussionen vore ens med en reformerad föräldraförsäkring.

Men, och nu kommer det väsentliga, inget av regeringsalternativen går till val på att förändra föräldraförsäkringen. Alliansen satsar vidare på den ganska svaga jämställdhetsbonusen, men säger nej till en individualisering av föräldraförsäkringen. De rödgröna föreslår, sedan de som regeringsalternativ inte vågat stå för kravet på en tredelning, i sitt manifest ingenting alls. Som Svenska Dagbladets Göran Eriksson skrev i förra veckan i en nyhetsanalys är paradoxen nu att alliansen ”har en politik för att pappor ska ta ur mer av föräldraledigheten, de rödgröna har det inte.”

Det största problemet med de rödgrönas regeringsalternativ ur ett jämställdhetsperspektiv är dock något annat. För om alliansen har vårdnadsbidraget, försvaret av den nuvarande föräldraförsäkringen och irriterande tendenser till antifeminism som svaga kort, har de rödgröna samlat ihop en hand egna märkligheter som sänker deras trovärdighet på andra sätt.

De rödgröna gör en häpnadsväckande åtskillnad mellan ROT och RUT, med en patriarkalisk dunk i ryggen av företagande inom traditionellt manliga branscher och en föraktfull nedvärdering av företagande inom traditionellt kvinnodominerade branscher. RUT-debatten har skadat de rödgrönas trovärdighet i jämställdhetsfrågan.

Motståndet mot entreprenörskap, fler arbetsgivare och alternativa driftsformer på välfärdsområdet – något som verkligen skulle ha betydelse för kvinnors makt och frigörelse på arbetsmarknaden – visar också att vänsterpartierna när det blir allvar prioriterar socialistiska dogmer framför de stora möjligheter till effektiv jämställdhetspolitik som finns i en marknadsekonomisk välfärdsstat. Och så orkar man inte ens, som regeringsalternativ, föreslå en förändring av föräldraförsäkringen. Det är så tunt.

Och Så ambitionslösa är regeringsalternativen på området. Att alliansen, trots sitt snarast ökande ointresse och sitt avbrutna idéarbete, förmodligen skulle vinna på en hetare jämställdhetsdebatt, säger en del om hur svaga de rödgröna är i jämställdhetspolitiken. Lars Ohlys bröstpumpsreplik var faktiskt ett lovvärt undantag.

Vad får pendeln att slå, och åt vilket håll, 2010?

Av , , Bli först att kommentera 7

I sin nyutkomna och synnerligen läsvärda Palme-biografi tar Henrik Berggren upp hur Olof Palme under sitt sista år i livet intresserade sig för den amerikanska historiken Arthur Schlesingers tes om ”vågrörelser i historien”.

Schlesinger, skriver Berggren, ”menade att det sker en pendelrörelse mellan radikala och konservativa perioder i historien med ett intervall på ungefär femton år. Enligt detta schema hade en radikal topp kommit på sextiotalet för att följas av en konservativ våg på sjuttiotalet. Men det som framför allt intresserade Palme var det faktum att den amerikanske historikern – som arbetat åt John F Kennedy – förutspådde att förändringens vind skulle börja blåsa igen i slutet av åttiotalet. Det stämde också med Palmes egen bedömning. ” Om Schlesingers vågrörelseteori slog in kunde slutet av åttiotalet för Palme bli en “perfekt tid för att engagera sig i den intellektuella debatten”, skriver Berggren.

Jag är ingen större anhängare av schematiska modeller, tvivlar allt mer på tillämpligheten av grovhuggna ideologiska skalor när det gäller praktisk politik och anser just begreppen radikal och konservativ vara två av de mest missförstådda i samhällsdebatten.
Men vågrörelseteorins användbarhet, befriad från allt för skrikiga etiketter och med viss flexibilitet när det gäller tidsintervallen, bekräftas egentligen av de flesta demokratiska länders politiska utveckling.
Och faktum är att söker man de svenska val som ligger närmast vändpunkterna i Schlesingers vågrörelseteori under de senaste tjugo åren landar man på 1991 och 2006, de två senaste tillfällen som socialdemokraterna – det fram tills för några år sedan normbildande och statsbärande partiet – förlorat regeringsmakten i Sverige.

Nästa vändpunkt skulle, om man blickar framåt, komma någon gång kring valet 2018. Det är förstås onödigt, och kanske ogörligt, att spekulera i just nu, ett par veckor före ett fortfarande ovisst och öppet val 2010. Men vågrörelseresonemanget kan ändå med fördel tillämpas på den hittillsvarande svenska valrörelsen.

Om opinionsmätningarnas trender och majoritetens bedömning slår in, att alliansregeringen får förtroendet en mandatperiod till, så skulle det följa ett gammalt, etablerat mönster i den svenska demokratins historia. Men samma mönster talar också för att den extremt blockpolitiskt präglade valrörelse som vi nu upplever inte ger särskilt mycket vägledning för kommande mandatperioder därefter.

Vill man först vidga perspektivet kan man se ännu mer övergripande vågrörelser i 1900-talet. En stor vändpunkt kom med Per-Albin Hanssons folkhemstal 1928, som markerade ett definitivt avsked, för decennier framåt, till primitiv klasskampsretorik, marxism och vi mot dem-tänkande inom svensk socialdemokrati. Folkhemmet var ett över blockgränser och samhällsgrupper inkluderande projekt, inte ett konfrontatoriskt, exkluderande projekt.
Det i kombination med den strategiska fingertoppen till bondeförbundet lade grunden för ett flera decennier långt socialdemokratiskt regeringsinnehav, med stabilt stöd hos vad vi ibland kallar marginalväljare.

Utrikesläget gjorde de kommande tjugo åren speciella. Men i det första normala efterkrigsvalet 1948 – när socialdemokraterna uppvisade tecken på att vilja gå i socialistisk riktning med planekonomiska inslag – markerade väljarkåren genom att nästan halvera kommunisterna, försvaga socialdemokraterna något och skifta tyngdpunkten inom oppositionen till den mest principfasta försvararen av en fri, social marknadsekonomi, folkpartiets Bertil Ohlin.

En tredje vändpunkt kom vid slutet av femtiotalet, med ATP-frågan. Den icke-socialistiska oppositionens, och framför allt Bertil Ohlins, övertaktiska uppträdande återgav en då ganska tröttkörd socialdemokrati initiativet i den ständigt pågående reformstafetten med liberalerna. ATP-frågans moraliska dimension (ett försök till anständig, social rättfärdighet), inte dess tekniska aspekt (en långsiktigt ohållbar konstruktion) vägde i slutändan tyngst för väljarmajoriteten. Att liberalerna uppfattades fastna i den sistnämnda, medan socialdemokraterna betonade den förstnämnda, bidrog till ytterligare ett drygt decennium av socialdemokratiskt styre.

Sedan kom sjuttiotalets omvälvningar, maktskiftet som en logisk följd av socialdemokratins nya, socialistiska tongångar och sedan allt som hänt därefter. Ett större mönster går igen: när socialdemokratin blir för socialistisk, aggressiv och introvert söker marginalväljarna andra, liberalare alternativ. När de partier som utgör alliansen uppfattats som för stelbenta, borgerliga och socialt okänsliga, har marginalväljare gått till den pragmatiska socialdemokratin. Den pendelrörelsen brukar avgöra svenska val.

Vad som i historiens ljus kommer att ses som vår tids pendelutlösande frågor är inte lätt att säga. Integritetsfrågan är den kanske på sätt och vis allra viktigaste, men den spelar en begränsad roll i valrörelse, tyvärr. Därför finns andra kandidater, som förmodligen får större betydelse:

Skiftet från en storskalig industriekonomi till en mer småföretagarbetonad tjänsteekonomi, med de konsekvenser det har för behovet av gott företagsklimat och mångfald på tidigare monopoliserade, byråkratiserade områden.

Den demografiska utmaningen när trycket på välfärdssektorn hotar bli ohållbart om inte fler privata jobb och ökat välstånd tillför resurser.

Omställningen till en klimatsmart och förnyelsebar tillväxtekonomi där smutsiga och ändliga energikällor fasas ut till förmån för förnyelsebar energi och ny teknik, med de chanser för exportinriktat entreprenörskap det kan ge ett land som vågar gå före.

Behovet av högklassig, individanpassad och tydligt kunskapsinriktad undervisning inom både skola och högre utbildning för att som litet, exportberoende land kunna möta en allt starkare global konkurrens.

Behovet av ett gyllene möte mellan en snabbrörlig arbetsmarknad och robusta, generella, solidariska sociala försäkrings- och trygghetssystem som uppmuntrar till just rörlighet, flexibilitet och vidareutbildning under längre yrkeskarriärer och ett livslångt lärande, som ger människor nya chanser när det går åt helvete och som garanterar att en plötslig arbetslöshet eller sjukdom inte på kort tid kastar livet över ända.

Behovet av en human, öppen inställning till arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande, som närmar sig integrationsproblemen på ett konstruktivt, inte misstänkliggörande, sätt och som gör upp med de skamliga asylavvisningar som fortsätter nu precis som under den tidigare regeringen.

Alliansen har en mer övertygande berättelse om hur resurser till framtidens välfärd ska skapas genom arbetslinje, bättre företagsklimat, satsningar på valfrihet och nya jobb i framtidens tjänstebranscher och en kunskapsbaserad skola och kvalitetsinriktad högre utbildning. De rödgröna har mer brinn i ögonen när det gäller klimat- och miljöomställningen som en chans att skapa en förnyelsebar tillväxt och en svensk exportbransch, liksom ett principiellt tydligare budskap när det gäller framtidens socialförsäkringar och det livslånga lärandet.

Vilka av dessa stora områden som väljarmajoriteten anser kräver särskild uppmärksamhet de närmaste fyra åren, tillsammans med de klassiska frågorna om regeringsduglighet och ekonomiskt ansvarstagande, avgör sannolikt valet.

Driv landsbygdens riktiga ödesfrågor istället

Av , , 2 kommentarer 11

Det kommer ingen lördagstidning den här veckan, så därför kom min "lördagskrönika" redan i dagens tidning. Den handlar om landsbygden, alliansen, de rödgröna, bensinskatter och de stora framtidsutmaningarna. Grundpoängen är att det är inte de rödgrönas förslag till bensinskattehöjning – det är rätt tänkt – som gör oppositionens politik kortsiktigt och långsiktigt negativ för landsbygden och Norrland, utan helt andra inslag i deras program. Alliansen borde kritisera de inslagen istället för att ägna sig åt bensinskattepopulism.

———————————————————

Driv landsbygdens ödesfrågor istället

Komedin Groundhog Day (Måndag hela veckan) från 1993 är en film jag ofta ser om. Den handlar om väderpresentatören Phil som tvingas uppleva exakt samma dag gång på gång under motsvarande tiotals, kanske hundratals år. Varje dag börjar allt om. Oavsett vad han gör ringer väckarklockan nästa morgon och allt är precis som dagen innan. Han är fast i en tröstlös repris av en oföränderligt grå måndag, till synes för evigt.

I valrörelsetider är det ibland lätt att känna sig försatt till den filmen. Mycket går igen. Nu verkar valrörelsen vara framme vid scener som den där Phil ständigt trampar i samma vattenpöl eller aldrig förstår varför allt han gör av gammal, arrogant vana bara ger kontraproduktiva resultat.

De rödgröna sviker för tillfället raskt hoppet om liberalt nytänkande kring arbetsmarknad, företagsklimat, utbildning och välfärd. Deras förslag är, så här långt, bedrövliga i sin brist på visioner och brist på intresse för de stora utmaningar välfärdssamhället står inför. Olika former av marginalskattehöjningar, sämre utkomst av jobb och utbildning, misstro mot enskildas valfrihet och begränsningar av framtidens företagande – blicken är i huvudsak riktad bakåt. Värst blir det för landsbygden.

Men alliansen väljer av något skäl att koncentrera sin kritik på annat. Samtidigt som de rödgröna börjat avslöja sitt program, ägnade sig alliansen i veckan åt en trist, inkonsekvent bensinskattepopulism.

Under förra mandatperioden gjorde delar av alliansen stor sak av bensinfrågan, krävde sänkt bensinskatt och uppträdde som vore miljöhänsyn och miljöomställningar något perifert och flummigt. Sen bröt den stora klimatdebatten ut, Fredrik Reinfeldt gjorde klimatpolitiken till chefsfråga och statsråd började tala om behovet av högre bensinpris i framtiden.
Nu är det valrörelse igen, klimatfrågan har svalnat – och vips är bensinskattefrågan het i alliansen igen. På fel sätt. Plötsligt utmålar man oppositionens förslag på en höjning med 49 öre som horribel. Debatten är tillbaka där den började, och delar av alliansen står med foten i vattenpölen, igen.

Förra året presenterade den gröna liberala tankesmedjan Fores en utmärkt och tänkvärd skrift – ”Köra bil på landet och rädda klimatet” av Jenny von Bahr som visar att en bensinskattehöjning mycket väl går att förena med bättre villkor för landsbygden. Det är precis som Martin Ådahl skrev i förordet att landsbygden blivit en olycklig gisslan i den här debatten:

”Dels därför att landsbygden verkligen är drabbad. (…) Men landsbygden används också i debatten som ett slagträ. Landsbygdsbor får spela den otacksamma rollen som bakåtsträvande motståndare till miljöanpassning, som alibi för att blockera nödvändiga förändringar.”

Det är en gisslansituation som är helt onödig.

Regeringens högljudda kritik av de rödgrönas bensinskatteförslag är populism mot bättre vetande precis som de rödgrönas högljudda kritik av regeringens arbetslinje och sjukförsäkringsreformer varit populism mot bättre vetande. Att höja bensinskatten vore rätt. Det stimulerar en omställning till andra färdmedel i storstadsområden, till en bränslesnålare fordonspark och till mer miljövänliga och långsiktigt rationella drivmedel – omställningar som kommer att bli nödvändiga ändå.

Bilen kommer att spela samma viktiga roll även i framtiden. Den är med rätta en frihetssymbol. Men den bensindrivna bilen är ett övergående fenomen. Framtiden hör andra drivmedel till. Att hoppas på sänkt bensinpris är miljöpolitiskt, energipolitiskt och nationalekonomiskt naivt.

Ju förr vi inser att ett sådant teknikskifte är på väg och tar oss an det, desto bättre rustade kommer vi att stå när det inte längre går att undvika. Gröna omställningar genom ny teknik och förutseende entreprenörskap är förnuftiga investeringar. Det land som är tidigt ute blir en vinnare.

Men förutsättningen för att det ska fungera utan regionala klyftor är rejäla, generösa avdragsregler, omställningsstöd och andra skattekompensationer riktade till de områden av landet där alternativ till bilen saknas. Fores pekade i sin rapport ut etanolkonverteringsbidrag, sänkt fordonsskatt och förlängd miljöbilspremie för landsbygden som tre tänkbara kompensationsåtgärder. Här kommer fler att behöva spånas fram. Men poängen är att det går. Den konstruktiva attityden borde alliansen ta fasta på, istället för att sticka huvudet i sanden.

Bilen är en förutsättning för att människor ska ha möjlighet att bo kvar, jobba och verka på Sveriges fantastiska landsbygd. Men att höja bensinskatten med en halv krona vore inget hot mot landsbygden. Alliansen vet och borde erkänna det, och istället kritisera de rödgröna på punkter där oppositionens politik faktiskt hotar landsbygden. Sådana saknas med förlov sagt inte.

Att döma av det som framkommit från oppositionspartiernas interna förhandlingar på olika områden hittills skulle nämligen en rödgrön regering från och med i höst få en rad negativa konsekvenser för landsbygden och Norrland. Men inte på grund av bensinskatten, utan av helt andra skäl.

För om alliansen i bensinfrågan står med foten i vattenpölen, har de rödgröna nått fram till scenen där Phil är oförmögen att förstå varför hans kontraproduktiva uppträdande hela tiden straffar sig, varför den eländiga dagen ständigt går i repris.
Vad vill de rödgröna gå till val på?

Minskade incitament för utbildning och entreprenörskap genom höjda marginalskatter, en virrigt motiverad och för investeringar skadlig förmögenhetsskatt, en mer negativ syn på tjänstesektorn och alternativa driftsformer i offentlig sektor och risken för skolpolitiska återställare till regeringen Perssons dagar kan bli mycket kännbart för landsbygden. Hur många gånger ska väckarklockan behöva ringa innan de rödgröna förstår?

Dessutom är det talande att den rödgröna oppositionen ägnat ofantligt mycket energi den gånga mandatperioden åt att kräva miljardstöd åt enstaka utvalda storbolag, men i jämförelse nästan inte haft något att säga om framtidens småföretagande utanför storstadsregionerna. Debatten om transportstödet som fördes här i Västerbotten gav samma bild. De rödgröna tycks ha väldigt svårt att sätta sig in i de små- och medelstora företagens verklighet och villkor.

Man sitter fast i det gamla, patriarkala storindustriella samhällets världsbild och instinkter. För en landsbygd i skriande behov av nyföretagande och jobb i framtidsbranscher har den världsbilden inte annat att erbjuda än vilseledande, passiviserande nostalgi. Sammantaget har oppositionen lanserat förslag som försämrar de strukturella förutsättningarna för nya jobb, tillväxt, forskning och företagande, och som just därför bådar illa för landsbygdens långsiktiga välfärd.

Så ser det ut. Alternativen lever inte i valrörelsen upp till det som står på spel. Gamla ovanor tar överhanden.

Det man inte ska glömma med Groundhog Day är att den slutar lyckligt. Phil hajar till slut vad det handlar om, vågar blotta sig för framtiden, bryta dåliga vanor och ta emotionella risker och ansvar, fast det är svårt. Plötsligt en morgon ringer väckarklockan till en ny, oviss och spännande dag.

Give us a poem, Reinfeldt!

Av , , 1 kommentar 10

Min lördagskrönika den här veckan om läget inför valet, lite grand med anledning av Fredrik Reinfeldts besök i Umeå i dag:

—————————————————-

Hur vore det med lite poesi, Reinfeldt?

”Man driver kampanjer med poesi”, sa Mario Cuomo i en berömd liknelse. ”Man regerar i prosa.” Citatet brukar användas för att betona det där med prosan.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg är prosaister av rang i ett land där prosan av hävd värderas högt. Och deras begåvning gäller en speciell typ av kärv, instruerande prosa.
De kan som inga andra läsa högt ur politiska bruksanvisningar och få det att låta tryggt och relevant.
De skulle byta ut valtalet mot en monteringsinstruktion från Ikea, och vi skulle inte märka stor skillnad. Inga frustrerade utbrott över felmätta brädor och borttappade skruvar där inte; inga svordomar över Kamprad. Istället en mild kärlek till centimetermått, skruvnycklar, plasttappar och ett par extra ”vi är inte riktigt färdiga än”-moment. Vårproppen Billy sätts ihop med lugn och tålamod – Anders Borg visar hur.
Jag ironiserar inte.

Förmågan att regera i nykter prosa, utan att löpa åstad och överreagera, kan under en djup global lågkonjunktur vara skillnaden mellan stabil krishantering som räddar ekonomin och panikslagna misstag som äventyrar den. När Reinfeldts och Borgs förtroendesiffror ligger högt över oppositionsledarna Sahlins och Östros är det en av förklaringarna.
Men prosa och bruksanvisningar enbart vinner inga val, och är inte tillräckligt för att ett politiskt ledarskap ska vara framgångsrikt över längre tid. Nu handlar inte längre i första hand om den gångna mandatperioden, utan om den kommande.
Bruksanvisningar berättar om sånt som redan konstruerats och standardiserats. Ett valår kräver större originalitet; en friare tanke, en blick framåt. Alliansen behöver påminnas om det där med poesin.
Var är lyrikerna?

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg varnade i söndags för risken att alliansen börjar framstå som en trist och teknokratisk höger om den aldrig formulerar visioner och berättelser utifrån värden som ”jämställdheten, jämlikheten, den etniska mångfalden, miljöengagemanget, toleransen i hbt-frågor och den liberala synen på barn och ungdomar”.
Jag tror att det ligger mycket i det. Den återkommande oförmågan att ta tydlig ställning för den personliga integriteten, en av vår tids största liberala utmaningar, och den misstänkliggörande attityden i flera utspel inifrån partierna kring asyl- och flyktingpolitiken, har ökat den risken.
Liberalismen har tolkats på ett alldeles för snävt sätt, delvis bländats ut; grundläggande liberala instinkter har saknats i lägen när de varit som viktigast. För det har alliansen redan fått betala ett pris under mandatperioden, även om man inte skiljt sig stort från socialdemokraterna. Frågan är om man dragit slutsatser av det.

En del har även förklarat miljöpartiets uppgång med att alliansen gradvis, i förutsägbar blockpolitisk klinch med socialdemokraterna, tappat bort en idealistisk, fritänkande dimension i politiken.
Vill man förstå läget inför valet är just politikens idealistiska dimension, berättelserna bortom de tunga budgetposterna och stora strukturfrågorna, ingen dålig utgångspunkt.
Ofta avgörs val av små, ganska subtila väljarrörelser. Att fördjupa ett redan existerande stöd förändrar inte så mycket. Sitter spiken redan inslagen i väggen kan man under stort spektakel ändå damma till den med en slägga, men det ändrar ingenting.

Hur ser opinionen ut så här ett knappt halvår före valet? Moderaterna håller enligt de flesta mätningar sin historiskt sett höga nivå och har greppet i nästan alla förtroendemätningar. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har det omvänt och vid historiska jämförelser fortsatt tungt. Slutsatsen ligger nära till hands att det är miljöpartiets uppgång och mittenpartiernas sammantagna tapp som förklarar de rödgrönas ledning, och att det är i det traditionellt grönsocialliberala gränslandet mellan regeringsalternativen som chansen för små, men avgörande väljarflöden är som störst.

Om alliansen tror att utbyggd kärnkraft, vägpaket, skattesänkningar för pensionärer, flerbarnstillägg och bensinpriser är den typ av frågor som – oavsett vad man anser om dem – kommer att vända väljarflöden från miljöpartiet till mitten blir det ett tufft uppvaknande i september. Då har man inte förstått att tolka opinionsmätningarna rätt, då har man tappat samhällskritiken. Blir alliansens framtoning för mycket teknokrati, nöjd förvaltning och traditionell valbudgetpopulism kommer man nästa mandatperiod att utgöra en stark opposition.

Förvaltningsfaran gäller även delar av valrörelsens mest centrala områden: jobben och välfärdssamhället. Oförmågan hos alliansen, på grund av intern splittring, att ta tag i komplexet kring socialförsäkringssystemens framtid, arbetsmarknadens regelverk och småföretagens villkor förstärker intrycket av en regering som börjat administrera mer än gestalta.

Alliansen talar gärna om välfärdssamhället. Men den vet inte för vilka socialförsäkringsprinciper den står (man borde ta entydig ställning för den generella välfärden).
Den vet inte vilken typ av arbetsmarknad den ska planera för (man borde våga öppna för en dansk flexicurity-modell anpassad till den nya, rörliga tjänste- och småföretagarekonomin). Den verkar inte beredd att fullt ut prioritera villkoren de företag som ska skapa jobben (man borde ge sänkta arbetsgivar- och egenavgifter förtur framför ytterligare jobbskatteavdrag) .

Regeringen kan vara nöjd med mycket som den genomfört sedan 2006: skattesänkningar som stärker låginkomsttagarnas egenmakt, nödvändiga reformer inom hela utbildningsväsendet, insatser för ökad valfrihet och högre kvalitet inom offentlig sektor, avskaffande av det förlegade apoteksmonopolet, upprättad arbetslinje, klok hantering av finanskrisen, förändringar som ger minskad byråkrati och regelbörda för företagen, stimulanser av tjänstesektorn, nya öppningar för arbetskraftsinvandring, en könsneutral äktenskapslagstiftning, stärkt demokratiprofil i biståndspolitiken – det har hänt en hel del.

Annat finns, som sagt, på minussidan. Många missförhållanden i samhället gör det berättigat att fortsatt tala om utanförskap och det glömda Sverige. Både oförmågan att ge svar i centrala framtidsfrågor och tendensen till teknokratisk framtoning delar alliansen med de rödgröna – som ännu mindre vet vad de vill. Men alliansen fick 2006, till skillnad från raden av socialdemokratiska minoritetsregeringar, mandat för utveckling av något nytt, inte administration av något statiskt. Ambitionen bör inte vara lägre den här gången.

I dokumentären ”When We Were Kings” om matchen mellan Muhammad Ali och George Foreman i Zaire 1974 berättas om ett minnesvärt tal Ali en gång höll för studenter vid Harvard. ”Give us a poem!”, ropade en av studenterna plötsligt, ge oss en dikt. Alis korta svar har blivit klassiskt: ”Me. We.”
I dag besöker Fredrik Reinfeldt Umeå. Han kommer att följas av hela raden partiledare – prosaister allihop, ingen av dem lyriker. Det är en chans att lyssna till vällovliga, instruktiva bruksanvisningar. Men vi borde ropa något till dem också:
”Give us a poem!”

Den förrädiska slummerfunktionen i debatten

Av , , Bli först att kommentera 8

Min lördagskrönika den här veckan:

Det förrädiska slummerfunktionen i debatten

Slummerfunktionen på en väckarklocka kan nog vara bra. Ibland känns den som enda räddningen från något förfärligt. Men använder man den gång på gång, skjuter man upp det oundvikliga bara en liten stund till, och så några minuter till, och så bara ett kort ögonblick igen – då försover man sig oundvikligen förr eller senare.

Så är det även inom politiken. Det finns många debatter där det från alla håll trycks på de flesta slummerknappar som finns. Gång på gång. Och så hårt att väckarklockorna snart ligger i spillror. Ingen vill ha de där debatterna. Det är varmt under täcket. Att kliva upp är kallt och jäkligt. Ingen vill släppa in kylan. Sedan susar allt för många alltför sött tills verkligheten brakar in med sina realiteter och konsekvenser. Då inleds den stora jakten på syndabockar.

Raden av sådana sakområden där alltför många kommit överens om att inte ta upp frågorna överhuvudtaget är förstås lång, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Sällan har slummerfanatikerna fått stå till svars för konsekvenserna. De har andra haft att hantera. I ärlighetens namn har varken medier eller väljare heller varit särskilt intresserade av att ta ett titt på förhistorien, innan skuldanklagelser fördelats.

Just nu i Sverige har det komplexa området arbetsmarknad, demografi och välfärd – hur trygghetssystem och social service ska stå pall när påfrestningarna ökar långt utöver vad man kunde föreställa sig när systemen en gång i tiden utformades – sådana drag. Det enorma gormandet kring detaljer är delvis en kompensation av att alltför lite uppmärksamhet ägnas åt det verkligt stora hotet på sikt: att vårt samlade arbete inte kommer att räcka för att upprätthålla välfärden som vi är vana vid den om inte Sveriges konkurrenskraft är så hög att nya jobb, nyföretagande och invandring sprudlar på ett helt annat sätt än i dag.

Att tankesmedjan till vänster Arena och tankesmedjan till höger Timbro – inte nödvändigtvis de två intressantaste rösterna i välfärdsdebatten – tillsammans vill grunda en kommission om välfärdens framtida finansiering, och att det känns fräscht, är ett uttryck för hur svårt de politiska partierna haft att lyfta de frågeställningarna i dagsdebatten och förena skarpa analyser med sansad samtalston. Partierna har, växelvis i opposition och regeringsställning, haft tendensen att hellre trycka på slummerknappen en gång till än ta risken av att vara de första som släpper in den jobbiga morgonkylan i debatten.

Alliansen har visserligen uträttat en hel del värdefullt före och efter regeringsskiftet 2006 genom att påminna om och betona det direkta, oundvikliga sambandet mellan arbete, företagande och välfärd, mellan tillväxt och välstånd, mellan vad vi genererar och vad vi har. Att socialdemokraterna inte uppfattades bry sig om det helt grundläggande sambandet avgjorde valet 2006.

Och de rödgröna har trots väljarnas besked då även i opposition mest presenterat nya slummerstrategier. Konkreta besked ska komma senare, en del grejer ska återställas till hur det såg ut under förra mandatperioden, viktiga saker ska utredas, flera områden lämnas utanför samarbetet. Utöver beskedet om högre skatt lämnas väljarna, än så länge, att gissa bäst de kan vad som väntar vid ett eventuellt regeringsskifte, eftersom oppositionen inte har någon lust att kliva upp och börja dagen än; åtminstone inte tillsammans.

Men även alliansen vet mycket väl var slummerknappen sitter. Inför valet 2006 dängde man till den med full kraft på det energipolitiska området. Inför årets val kommer man sannolikt att treva efter den igen, på grund av inre oenighet, både när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen och principerna för a-kassan – två tunga områden där det inte går att frysa tiden under åtta års tid utan att det får konsekvenser som väljarna måste få ta ställning till.

På en pressträff med ledarskribenter i Stockholm i veckan sade Fredrik Reinfeldt att ett tema för hans valrörelse kommer att vara “föregångslandet Sverige”, med positiv grundton. Reinfeldt gissade att socialdemokraternas och Mona Sahlins ständiga överdrifter och grova retorik kommer att slå tillbaka mot dem själva eftersom väljarna inte känner igen sig i de totala svartmålningarna. Den som inte vågar diskutera seriöst med människor blir inte trovärdig. Det har han förstås rätt i. Alla förtroendemätningar talar för att det är så. Men det hindrar inte att det finns en del slummer även i Reinfeldts ansats att presentera moderaterna som det nya statsbärande partiet. Göran Persson uppfattades till slut som både stolt och nöjd i ett land med stora, strukturella problem. Det är förödande för en regeringschef.

Det kan lätt påminna om någon som blivit väldigt bekväm i det redan uppnådda, når slummerknappen snabbare än blixten, vrider sig om och drar täcket över huvudet.

Sahlins problem är att det finns ett negativt samband mellan hennes tonläge och väljarnas förtroende för henne. Faran för Reinfeldt är att han kan verka ovillig att kliva upp ur sängen för en ny mandatperiod.

Det är då som de mindre partiernas i respektive regeringsalternativ kommer in i bilden. Vad de lyckas, eller misslyckas, med får avgörande betydelse. Det alternativ som oftast verkar vilja trycka på slummerknappen när debatten når de verkligt svåra frågorna, kommer, tror jag, att förlora.

Vilka lyckas övertyga mest i regeringsfrågan?

Av , , Bli först att kommentera 9

Min lördagskrönika den här veckan:

——————————————————–

Att vilja regera och kunna förklara varför

Ebbe – the Movie, tv-dokumentären om Ebbe Carlsson som sändes på nytt i Sveriges Television häromkvällen, ger en ovanligt avslöjande illustration av varför regelbundna maktskiften är nödvändiga i en demokrati. Utan dem, slammar det igen. När ett och samma parti sitter ensamt vid makten decennium efter decennium är växande korruption nästan oundviklig.

Rågångarna mellan partiapparat och stat suddas ut. Grundläggande regelverk börjar ignoreras i stort som smått, under långsamt förfall. Anpasslighet till och instinktiv lyhörd inför ledande makthavarna breder ut sig i förvaltning, rättsutövning och samhällsdebatt. Till slut tillåts maktinnehavet i sig helga fler och fler medel i lagens gråzoner, och bortom dem. Och när korruptionen avslöjas vänds systemets vrede inte mot ljuget, brotten och övergreppen, utan mot budbärarna.

Sverige i mitten av 1970-talet, efter över fyrtio års nästan oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav (som om alliansen skulle sitta kvar vid makten fram till år 2050), hade, vilket dokumentären om Ebbe Carlsson visar, allvarliga drag av det tillståndet.
IB-affären har blivit den kanske främsta symbolen för ett politiskt förfall som var långt gånget när valet 1976 bröt mönstret och Sverige gick över i den fas av regelbundna regeringsskiften som vi fortfarande befinner oss i. Men som Ebbe Carlsson-affären visade mot slutet av 80-talet, tog det lång tid innan de förödande enpartistatreflexerna gav med sig.

Socialdemokratins långa maktinnehav har få internationella motsvarigheter. Men liknande processer har i modern tid kunnat beskådas även inom exempelvis det liberala partiet i Kanada (”The Sponsorship Scandal”) eller det kristdemokratiska partiet i Tyskland (”Die Spendenaffäre”), när regeringsinnehav har tagits för givna. Regelbundna maktskiften rensar luften och håller demokratin fräsch helt enkelt.

 

Men sjuttiotalets Sverige är inte intressant och lärorikt enbart ur det perspektivet. En annan konsekvens av uteblivna maktskiften är att oppositionens företrädare snart nog, efter ett par generationsskiften, plötsligt helt saknar egen erfarenhet av regeringsansvar och ledning. Att vara skicklig och effektiv i opposition är något annat än att vara det i regeringsställning. Så när makten plötsligt skiftar för första gången på decennier är det i flera avseenden rena nybörjare som tar över.

Så var utan tvekan, trots det tidvisa samarbete som ägt rum mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, fallet med de icke-socialistiska partierna vid mitten av sjuttiotalet. Deras regeringserfarenhet var minimal. Deras meriter när det gällde att samarbeta med varandra för någonting gemensamt, inte bara mot någonting, var minst sagt ihåliga. Deras förberedelser i sak var slarviga. Och deras samstämmighet, ideologiskt och på personplanet, var långt sämre än vad man i dag skulle acceptera för att kalla ett regeringsalternativ trovärdigt.

De ville åstadkomma maktskifte, men i grunden inte så gärna regera tillsammans.

Moderaterna under Gösta Bohman försökte bygga upp sin ställning som ledande borgerligt parti med en gradvis mer markerad systemskiftesretorik av ett slag som senare skulle ge både Reagan och Thatcher utdelning i USA och Storbritannien. Det skänkte profil, men isolerade också moderaterna något från de tänkta samarbetsparterna.

Centerpartiet kämpade, som det blev mot dåliga odds, för att behålla det initiativ och uppsving kärnkraftfrågan gett partiet, och för att samla den brokiga, begynnande miljö- och småskalighetsrörelse man under en period vann stöd hos. Det var en omöjlig uppgift även för Fälldins jordnära ledarskap.

Folkpartiet önskade upprätthålla en radikal, socialliberal mittenprofil utan att fastna i blockpolitik. Det var ett återkommande och svårt tema under perioden. Partiledarbytet 1975 från Gunnar Helén – som var sugen på samarbete med socialdemokraterna men också med Fälldin hade sneglat på en ihopslagning av FP och C – till Per Ahlmark – som mer kompromisslöst ville profilera folkpartiets självständighet – innebar därvidlag en förändring i strategi, men inte i position. Som Sven-Erik Larsson skriver i ”Mellan Palme och Bohman” (1992): ”Vägen i mitten innebar för Helén samarbetsmöjligheter åt båda sidor, medan Ahlmarks inställning var att markera gränser av ideologisk karaktär åt vänster och höger.”

Det var också länge uttalat, skriver Larsson, att ”centern och folkpartiet vid en borgerlig regeringsbildning gemensamt skulle utarbeta programpunkter som moderaterna senare skulle få ta ställning till”. Efter valsegern 1976, i skarpt förhandlingsläge, vägrade Gösta Bohman att godta en sådan underordnad ställning för sitt parti.
Så truligt såg det ut, och så gick det som det gick i samarbetsfrågan. De tre partierna hade sällan skådade svårigheter att hålla ihop och lösa problem inom ramen för en stabil regering. Trots korta mandatperioder sprack trepartisamarbetet två gånger i rad: 1978 på energifrågan och 1981 på skattefrågan. Det stod inte pall för regeringsansvaret.

 

Om det var logiskt att sönderregerade socialdemokrater förpassades till oppositionsbänkarna 1976, får man väl säga att väljarna hade rationella skäl att undra över de icke-socialistiska partiernas regeringsduglighet 1982. En då ung Carl Bildt, som citeras av Larsson, skrev i ett PM 1979: ”Lyckas inte trepartialternativet snabbt återvinna sin trovärdighet och i regeringsställning visa sina möjligheter, kommer det att försvinna.”

Sakpolitiskt var det tur för Sveriges bestående tillväxt och välfärd att regeringsskiftet kom 1976, just när socialdemokratin syntes på väg att sladda ut i långtgående statssocialism. Någon större kursförändring jämfört med föregående S-regeringar innebar inte den nya regeringens tillträde, trots vissa reformer. Västvärldens ekonomiska problem mot slutet av 1970-talet begränsade handlingsutrymmet.
Flera misstag som begicks berodde rentav på viljan att vara mer socialdemokratiska än socialdemokratin själv.

Det värdefulla, som framträder i efterhand, med regeringsskiftet 1976, var kanske paradoxalt nog snarare kontinuiteten i en osäker tid; att socialistiska experiment aggressivt riktade mot företagande och entreprenörskap kunde undvikas och att socialdemokraterna fick coola ner sig i opposition.

 

Men till regeringsduglighet hör att förbereda och forma hållbara regeringsunderlag som tål motgångar. Att även regeringen Bildt 1991-1994 sprack på ett hörn, och att socialdemokraterna kunde behålla makten i 12 år efter det, visar hur lång tid det tar att vinna och återställa väljarnas förtroende i regeringsfrågan.

När alliansen bildades inför förra valet var det första gången i svensk politik som inblandade partier på allvar såg ut att både vilja regera tillsammans och ha en tydlig föreställning om varför. Det satte en ny standard för regeringskoalitioner i Sverige, mot vilken både alliansen anno 2010 och den rödgröna oppositionen kommer att bedömas i år.

Det bottnar i två lärdomar från 1970-talet: (1) Sittande regeringar ska inte förvänta sig automatiska återval, utan måste kunna motivera ingående varför man söker förnyat förtroende. 
Och (2) regeringsduglighet i form av goda förberedelser med konkreta, ärliga besked om vad man själv vill, inte bara vad man är emot, och en lust att regera tillsammans, bör väga tungt när regeringsalternativ vägs mot varandra.