Ropen på expertregeringar lyfta över politiken blir starkare i Europas krisländer. Det är en farlig utveckling. Ska politiken kunna återta initiativet, och modellen med det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kunna värnas, krävs också att de politiska ledarna vågar stå upp för vad det kräver i form av ordnade ekonomier. Om det handlar den här krönikan, som börjar med en återblick på ett tillfälle i den svenska demokratins barndom, när de flesta ledande politiker flydde ansvaret.

I papperstidningen som vanlig på torsdagar med teckning av Niklas Eriksson.

———————————–

En farlig illusion om expertstyre lyft över politik och ideologi

Lite grand påminde det om Monthy Python-sketchen om maratonloppet för nödiga, när alla rusar in på toaletten direkt efter startskottet. Fast det var politiker i det här fallet, som rusade mot muggen, men av helt andra skäl – av svepskäl. 1920 var ett ovanligt nödigt år i svensk politik. Många letade skäl att slippa ta täten.

Bristande kurage, valtaktik och populism – "någon annan-ismen" i tidig tappning – förde på hösten 1920, efter socialdemokraternas förlust i andrakammarvalet och Hjalmar Brantings avgång som statsminister, till ett sällsamt ränksmideri bakom kulisserna.

Johannes Åman sammanfattar i sin statsministerbiografi över Louis De Geer situationen som rådde:

”Grundidén med en ”oparlamentarisk liberal expeditionsministär” var enkel: Eftersom varken socialdemokraterna eller högern trodde sig ha något att vinna på att sitta i regeringsställning under tiden fram till 1921 års riksdagsval var det tryggast att släppa fram en liberal regering.
Men Edén och hans parti var minst lika angelägna att slippa regeringsansvaret. Därför var man tvungen att gå vid sidan av partierna och bakom Edéns rygg försöka skapa en regering som, även om den inte formellt var liberal, skulle uppfattas som sådan. Gick det illa skulle sedan liberalerna få skulden.”

När de ledande politikerna sattes på ordentligt prov för första gången efter den stora rösträttsreformen fegade de alltså ur och skuttade bort från ansvar och principer, alldenstund de inte vågade se väljarna i ögonen inför det val där den lika och allmänna rösträtten skulle tillämpas för första gången. Hararna fanns till vänster och till höger och i den liberala mitten.

Branting, Lindman, Edén – tassar tvåddes över större delen av det partipolitiska fältet. Ingen ville riskera att behöva förknippas med obekväma beslut som alla insåg nog skulle bli nödvändiga i ett besvärligt konjunkturläge och i en oklar parlamentarisk situation.

Det slutade alltså med en stackars patetisk fackmannaministär, under ledning av landshövdingen i Kristianstad Louis de Geer (snart eftertädd av en annan landshövding, Oscar von Sydow), där ingen av riksdagspartiernas ledare satt med, som inget av de stora partierna ville identifieras fullt ut med och som därför ingen väljare kunde utkräva något egentligt ansvar av vid nästa val.

Men det var samtidigt en fackmannaministär som framför allt ledande socialdemokrater kring Hjalmar Branting och konservativa kring Arvid Lindman förhandlat fram i hemlighet, och som socialdemokratins ledning varit med och skrivit delar av regeringsprogrammet åt. När inget parti orkade med ärlighet gentemot väljarna, valde man att låta parlamentarismen ta en paus.

Det var en ömklig historia, i den svenska demokratins tidigaste och omogna barndom. För fackmannavälde vid sidan av samhällsanalyser, parlamentariska styrkeförhållanden och parlamentariskt ansvarsutkrävande är inte en demokratisk modell.

Desto mer oroväckande är det att se hur nu ropen på just opolitiska expertregeringar växer fram i Europas krisländer, som ett sätt att lotsa igenom beslut de flesta inser är nödvändiga för att undvika katastrof, men som inga partipolitiker vill ta ansvar för eller ensamt förknippas med. Både i Grekland och i Italien har många – även bland väljare – efterlyst åtminstone regeringschefer med expertkunskaper och utan tydlig partipolitisk profil.

Så lågt har partipolitikerna sjunkit i anseende, att ämbetsmannavälde åter lockar – symboliserat av den nya övervakningsfunktion som internationella valutafonden IMF har tilldelats gentemot krisländerna. Partiledningar i de aktuella länderna frestas att förhandla fram nya, tillfälliga regeringar som ska få fatta obekväma beslut innan nästa val – besparingar, skattehöjningar och åtgärder mot orimliga skråprivilegier, skatteflykt och överbyråkrati – men som de själva vill undvika att i för hög utsträckning förknippas med för att inte belastas i kommande valrörelser.

Det är en farlig utveckling, som gör att väljarna fråntas möjligheten att få klara besked och ärliga alternativ som utgångspunkt för demokratiska ansvarsutkrävanden. Det ger näring åt förödande föreställningar om demokratin som ett handlingssvagt, panikslaget styresskick i kristider i ett ögonblick när demokratin är viktig som global förebild för frihetsrörelser i länder som lidit under auktoritära styren.

Den europeiska skuldkrisen hänger inte bara ihop med missförhållanden på finansmarknaderna, utan också i hög grad med politiska misslyckanden, felprioriteringar och ansvarslöshet, under lång tid. Ska politiken kunna återta initiativet, och modellen med det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kunna värnas, krävs också att de politiska ledarna vågar stå upp för vad det kräver i form av ordnade ekonomier.

När populistisk överbuds- och klientelpolitik trår en dans med hysteriska finansmarknader, då går det illa – och då är det de redan mest utsatta som drabbas hårdast. Och nu kommer ropen på expertregeringar lyfta över allt kaos, lyfta över politiken. Det är en ömklig och farlig utveckling i Europa.

—————————————-

…för övrigt är det onekligen skäl till beklämd eftertanke, att när Silvio Berlusconi till sist tvingas avgå – och för Italiens del kan det enbart ses som något positivt – så är det inte korruptionsanklagelser eller andra belastande affärer som fäller honom, utan räntenivåer på finansmarknaderna.