Etikett: Anna Grönfeldt

Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt – två hårdhudade pionjärer

Av , , Bli först att kommentera 10

Samhällsbärarna och demokratin. Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt, två hårdhudade pionjärer i Umeås politiska historia, de två första kvinnorna i Umeå stadsfullmäktige, invalda det hetsiga, elaka lokala valåret 1910, är ämnet för den här torsdagskrönikan.

Och så några ord om Britt-Marie Lövgren, samhällsbärarna som är demokratins förutsättning och att vi måste bli bättre på att berätta om vår uppskattning av människor medan de lever.

De tidigare krönikorna i den här serien finns att läsa här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt – två hårdhudade pionjärer

Oj, vad de var vreda på varandra den hösten. Valrörelsen inför stadsfullmäktigevalet i Umeå i december 1910 var en av de elakaste och hetsigaste i Umeås historia. Tidningar som Västerbottens-Kuriren, Västerbottens Nyheter och Umebladet, hudflängde och hånade varandra med den intensitet som bara småstadens politiska liv där alla känner alla kan frambringa.

Den mest konkreta stridsfrågan handlade om huruvida vattenledningen från Tavlesjön, där vattnet visat sig hålla undermålig kvalitet, skulle ersättas av ett nytt vattenverk vid Piparbölesjön. Det var dåtidens badhusfråga eller stadsbiblioteksfråga. Och som man grälade.

Men stadsfullmäktigevalet 1910 var framför allt ett lokalval som återspeglade en större samhällsomvälvning, med starka motsättningar i sociala frågor, förvaltningsfrågor och rena maktfrågor. Som så ofta tog principdebatterna lata genvägar över ideliga personpåhopp.

"Den hektiska och häftigt polemiska valrörelsen blev den första men långt ifrån den sista, som stadsborna upplevde. Personangrepp och överdrifter av alla slag hade kommit för att stanna i Umeås politiska liv. Att kandidera till stadsfullmäktige upphörde att vara en ärofull social befordran. Det blev ett vågstycke, där den djärve riskerade att bli personligen hudflängd eller begabbad … Det ”opolitiska Umeå hade i ett slag blivit hyperpolitiskt”".
(Ur Sven Ingemar Olofssons Umeå stads historia 1888-1972)

Det var polemik i lust och polemik i vrede, som återspeglade en samhällsomvälvning med starka motsättningar. Men det som gjorde fullmäktigevalet 1910 historiskt var två kvinnor som bröt ny mark.

13:e december, bara veckan innan valet, dök en insändare upp i VK, undertecknad ”Frisinnad” och med rubriken ”Kvinnorna och stadsfullmäktigevalen”. Det var en flammande appell i nykterhetsfrågan, men tog sin utgångspunkt i det nya som höll på att ske: kvinnors intåg i beslutande församlingar:

”Så skönt att stå utanför dagspolitiken i dessa upprörda valtider!” hör man en del kvinnor säga. Men ha vi rätt att stå utanför? Har inte var och en direkt eller indirekt skuld till allt, som sker i ett samhälle (…) Kvinnorna ha erhållit rätt och möjlighet att invärka på förhållandena i samhället. Ha de inte då också skyldighet att göra det och ansvar, om de ej göra det?

Det där innehöll en sanning med modifikation. Rösträtten för kvinnor skulle dröja ytterligare ett decennium. Men i grundlagsbesluten 1907 och 1909 fanns med att kvinnor skulle få rätt att kunna väljas till stadsfullmäktigen.
Och redan på våren 1910, i samband med ett fyllnadsval, hade 45-åriga Helena Ljungberg, banktjänsteman vid Västerbottens Läns Sparbank, valts in av högern i Umeå stadsfullmäktige, som den första kvinnan på landsorten i Sverige att bli fullmäktigeledamot. I det ordinarie valet samma år blev hon omvald, och samtidigt blev 31-åriga adjunkten vid Umeå folkskollärarinneseminarium Anna Grönfeldt invald på de frisinnade liberalernas lista.

Två av de första fullmäktigekvinnorna i Sverige fanns alltså i Umeå.
Och de måste ha varit hårdhudade.

(Uppdaterat): Anna Grönfeldt skrev själv i en liberal jubileumsskrift 1960 om de första åren:

”Stridens vågor kunde gå nog så höga före valen, särskilt då kvinnorna för första gången på allvar skulle med i kommunalpolitiken. Följande ur minnet återgivna presentation av den frisinnade kvinnliga kandidaten stod att läsa i högertidningen: "En vänstervriden rösträttskvinna dimper ned i staden och pratar smörja på några valmöten. Genast är det frisinnade partiet berett att ta emot henne med stora famnen och ge henne plats på stadsfullmäktigelistan utan att veta vad hon duger till.”

Som en historik från Moderata kvinnor påpekar hade frisinnade VK å sin sida på våren helt förtigit att Ljungberg invaldes i fullmäktige. Jag har gått igenom VK från 1910 och inte heller lyckats hitta något omnämnande av det invalet. Och i en artikel dagarna efter valet konstaterar VK (i form av Gustav Rosén kan man anta) att motståndarna i Västerbottens Nyheter under valrörelsen ägnat sig åt ”ovanligt tarvliga och lågsinnade angrepp på hr Rosén och fröken Grönfeldt”.

Men det fanns också en känsla av gemenskap mellan de kvinnliga pionjärerna. Det framgår exempelvis av ett nummer 1911 av Fredrika Bremer-förbundets tidning för den svenska kvinnorörelsen, ”Dagny” – den som senare skulle omvandlas till ”Hertha”. Där presenterar man några av de nya kvinnliga representanter som hunnit väljas in i svenska stadsfullmäktigen, däribland Ljungberg och Grönfeldt i Umeå. Dagny skriver:

”…det utgör ett giltigt bevis för att kvinnorna – trots allt motstånd som rest och som alltjämt i vissa afseenden förefinnes mot deras användande i offentliga värf – gjort sig värderade och respekterade som goda krafter, hvilka, så fort tillfälle därtill gifvits, uppkallas att göra sin insats vid sidan af männens i arbetet för ordnande af det gemensamma samhället”.

Både Ljungberg och Grönfeldt var också aktiva i samma lokala kvinnorösträttsförening i Umeå.

***

Vid den stämningsfulla begravningsceremonin för Britt-Marie Lövgren i lördags här i Umeå, höll bland andra Lisa Tegby, Jan Björklund, Marie-Louise Rönnmark, Ulla Orring, Olof Kleberg och Peter Örn fina, tänkvärda minnestal.

Flera av dem återkom till betydelsen för ett samhälle av engagerade människor som tar på sig slitiga, otacksamma uppdrag, som inte skyggar för ansvar och som ger oupphörligt av sin tid för andra och för det gemensamma.

Olof Kleberg talade om samhällsbärarna, som mest bara får skäll och spe, sällan beröm, men som är förutsättningen för vår demokrati. Samhällsbärarna som är förutsättningen för demokratin; Britt-Marie Lövgren var en av dem. Och hon verkade i en lång tradition.

***

Helena Ljungberg jobbade kvar på sparkbanken livet ut, men dog 1923, 58 år gammal. I VK:s minnesord stod:

”Begåvad och allmänintresserad hedrades fröken Ljungberg med stadsfullmäktigeuppdrag vid två valtillfällen. Anmärkningsvärt är, att Umeå stad var den första, som insatte en kvinna i den kommunala representationen och att fröken Ljungberg var denna Sveriges första kvinnliga stadsfullmäktig. Bland hennes övriga kommunala uppdrag märkas revisorsbefattningar i Minerva och Systembolaget samt för stadens räkenskaper. (…) Fröken Ljungberg efterlämnar minnet av en plikttrogen, i sitt arbete skicklig, personligen älskvärd och förnämt taktfull kvinna.”

Häromåret föreslog moderaterna i Umeå att en staty skulle resas till hennes minne. Förslaget föll, men väckte minnet till liv av en viktig händelse, och en politisk föregångare, i Umeås historia.

Anna Grönfeldt skulle få leva längre. Hon blev en stor liberal umeprofil. I dag är hon mest känd för att redan 1914 ha lagt fram ett förslag om att Umeå borde reservera mark för en framtida flygplats.
Hon fick, som många nytänkare, inget gehör. Men när Umeå flygplats invigdes i maj 1962 var hon, då 82 år, inbjuden som hedersgäst.
Hon var även djupt engagerad i frågor kring utbildning, folkbildning och jämställdhet.

I en återblick som tidskriften Västerbotten gjorde 1979 på ”Hundra års lärarutbildning i Umeå” omnämns Grönfeldt – ”en profil inte bara i Umeå seminarium utan även i stadens politiska och kulturella liv” – bl.a. för sin kamp för jämställda löner mellan manliga och kvinnliga lärare på 1930-talet.

Anna Grönfeldt dog först i april 1973, 94 år gammal. Samma dag hade VK en stor nyhet på förstasidan om att längre sträckor på inrikesflyget skulle bli billigare, och priset för en biljett Umeå-Stockholm kanske sänkas till 160 kr.
”Inrikesflyget blir folkflyg?”, frågade VK. Det var nog helt i Annas anda.

***

Vi är förresten dåliga på det där, att visa vår uppskattning, att bjuda på åtminstone några av de där varma orden, medan eldsjälarna som sliter och bär upp demokratin, ofta med ett förbluffande gott humör bevarat, fortfarande lever. Vi borde bli bättre det.